Vilken chock - det är minusgrader! Och efter gårdagens illpölande har det bildats liksom en liten isbana på vårt nedersta trappsteg - det är ren tur att jag fortfarande har framtänderna kvar! Idag tog hussen en promenad med Jazz - i allsin dar, vad ska man tro?!! Sen tog jag Tigg, Ying och Betty; den sistnämnda iförd kappa. Hon börjar äntligen vänja sig vid att ibland vara påklädd och verkar till och med glömma bort det ibland.
I slutet på promenaden blir det alltid trams och tjafs då Betty går till attack mot Tigger. Nån gång var jag på en kurs eller nåt sånt och en person berättade att dess unghund betedde sig just så här mot dess äldre hund, i slutet av promenader. -Kan det vara ett dominansbeteende? undrade frågeställaren, med fasa målad i hela sin nuna. -Det kan det mycket väl vara, svarade den sakkunnige förnumstigt. Tsss, det kanske det kan vara, men med 99,8% säkerhet är det inte det. Det är precis samma sak som när man ska gå hem från dagis med en 2-årig människovalp och den VÄGRAR att åka vagn, slänger stövlarna ut i gatan och försöker bita mamma i benet, ungefär. Det kallas för trötthet, och är nog så svårt för oss vuxna människor att förstå. Alltså - om man är trött, då kryper man väl ner i sin vagn och har det skönt, eller traskar på litet stillsamt åtteminstone? Nix, inte om man är valp - av vilket som helst släkte. Ingen anledning till oro, alltså. Det går över.
Jag försökte sätta alla tre mickaboerna för ett grupporträtt, men någon liten svart kunde inte alls ställa upp på något sådant. Nåja, det hinns väl med!
Betty i sitt lilla ponnytäcke.
Lurcher?
Is. Låter kul. Fast sen blir det nedrigt kallt och blött om tassarna - inte lika skojigt.
Alltid är det nån glödlampa som har brunnit ut. Ganska ofta har ALLA gått... Och vadå lampskärmar? Verkar fjolligt, tycker jag.
Jag brukar alltid ha en gammaldags orangeröd pappersstjärna men i år har jag inte engagerat mig i jultramset alls - då bidde det plåtstjärna, men det går ju de å!
Lampan är finfin, i alla fall. Och när (eller rättare: om) alla glödlampor är i form så sprider den sånt ljus så man nästan kisar!
Och granj*kel blev det också, trots att jag sa att så icke skulle ske. Endast när minsta barnet hade lovat att hemföra en kommissarie som svärson (till mig, icke till sig) så gav jag med mig. Men det måste vara en engelsk, förstås. Helst ville jag se bevis på sådan mågs förekomst innan granen kom inom våra väggar, men det blev litet knappt om tid.
Förr i världen, när jag sprang jättejättemycket och gärna och långt och ja, alltså, då på tiden, då tog jag ibland med mig nåt barn, t.ex. det mellersta, som på den tiden var konståkningstränande och (inte alls) behövde träna ännu mer. I alla fall - när hon var ute och sprang med mig hände det ofta att hon fräste: -Titta rakt fram! därför att jag prompt skulle söka mig in på små intressanta stigar som kunde leda ungefär vart som helst eller, för det mesta, ingenstans alls utan mynnade i ett moras med accent av lera.
Och sen hände det sig att jag på mina promenader med fina vilda Nero lånade med mig en Dam - en collie. Ooooba. Jag tog med henne på promenader i det närapå obefintliga spåret som går runt och genom och ikring ett elljusspår, och varje gång vi korsade denna banade, upplysta väg insisterade Colliedamen på att vi skulle gå på den i stället. Men man är väl fostrad till att hålla sig på den smala vägen, eller hur?!!
I alla fall - Betty, hon är som jag hon! Idag gick vi just där jag gick med Nero och damen, fast mycket kortare, och föreföll det som om en ännu mindre, lerigare, halkigare stig, eller ett litet upptramp gjort av en åkersork eller en skalbagge, korsade eller tangerade vår redan lilla leriga stig, så nog ville Betty gå på den, alltid! Eller rusa, skutta, vältra och volta.
På sluttampen gick vi faktiskt den Breda vägen, Sentero luminoso, fastän lumorna var inte så loso, nej vad säger jag; lysande skulle jag säga, men i alla fall, den vägen som vanligt folk tar. Stort missnöje fördunklade Bettys muntra min och hon ville bara springa upp på små stigar och annat. Duktig valp!
För övrigt kan konstateras att sådan litet mer bearbetad vägsträcka av frk Betty nyttjas som s.k. halfpipe: då den omges av liksom vägbankar av skogsmodell springer Betty i full fart snett upp för en sådan, ned igen i full fart och snett, upp på andra sidan osv. Så att hon förflyttar sig i zigzag och hela tiden i upp- eller nerförsbacke.
Något säger mig att Ying kommer att få konkurrens i sin roll som Personlig Tränare!
Ni vet, häromnatten. Då när stormen Dagmar härjade i våra tak och fönster. Jag och hundarna och Mlle Raquin kröp till kojs och hade det gott fast kusligt.
Familjen mår bra, hundarna mår bra, jag mår bra. I kroppen. Men jag är så ledsen å någon annans vägnar - så jag vill kräkas och slåss. Så säg inte: Det var en j*kla människa att blogga tråkigt!, säg inte det. Ibland måste det få vara tråkigt, och än sen då?
Litet vackert vill jag ändå gärna ha det. Så här skrev Bo Setterlind, och jag tycker det är trösterikt:
Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så.
Så här inför nya året måste man väl städa, inom och utom. Eller? Mitt nyårslöfte blir att jag ska låta bli att börja röka. Ett finfint löfte som jag tror mig om att kunna hålla. Ja, ett till förresten: jag ska inte äta några jätteräkor, eller hur det heter. Inte för att jag brukar äta sånt, men nu ska jag så att säga låta bli på ett mer medvetet sätt. Och så kanske jag ska försöka rensa minneskorten litet oftare, då då. Och sortera mapparna i datorn vartefter för att med större lätthet kunna flytta över bilder till annat medium och därmed kunna rensa datorn utan att hela alltet kollapsar. Men några till löften ska jag väl kunna hitta på. Jag har ju några dagar på mig. I alla fall - idag har jag rensat. Och hittat. Från ett par promenader i november:
Minsta barnet på promenad. Trevligt med sällskap ibland.
Bettys första promenad med alla tre flockbröderna. Det blev några knopar slagna!
Hela flocken, matten i form av skugga.
Synliga!
Tur att man har ett gäng stora starka grabbar med sig!
När Betty var så liten så hon sov i bur!
Jag har alltid tyckt att det i och för sig är en strålande idé att låta småvalpar sova i bur - men så fort jag har försökt och valpen har så mycket som suckat har jag känt mig som nåt hemskt ut nåt Dickens-opus och så har valpen fått sova hos mig i stället. Men Betty, hon sa inte så mycket som suck en gång. God natt, sa hon ungefär, och så somnade hon. Och när hon vaknade kl. 5 sa hon till och fick raskt komma ut osv. Nu sover hon i min säng - för hon är stor nog att inte trilla ur sängen och inte busa hela natten - och därmed börjar hennes morgontider närma sig mina. Och hon och Tigger ligger ovanpå varandra, turas liksom om att ligga överst. Skrållor!
Usch, vad man läser mycket om misshandel av hundar i allmänhet och valpar i synnerhet. Det slås, slängs, plågas och dräps. Eller lämnas i skogen eller längs en motorväg. Elände, är det! På kvällarna, när vi ska sova, vi fyra som numera delar säng: Ying, Tigger, Betty och jag då ligger jag och läser ett tag, och faller av och till i stilla betraktan av mina små nosisar. De ligger så tryggt och är så säkra på att inget ruskigt kommer att hända. Tigger alltid på rygg med fyra tassar rätt upp och en skär liten mage blottad. Betty uthälld precis hur som helst - ovanpå, under och ikring. Ying utbredd på sida över nedre delen av min säng. Ibland måste jag maka på nån av dem för att själv få plats under täcke, på säng. Jag makar och bökar, halvlyfter och drar. Ibland hörs en liten suck från nån hund, annars sover de vidare utan att mer än fnysa litet. För när de sover, då sover de. Och den där tilliten, alltså Till-Liten, den är jag så rädd om. Att de litar på mig och till mig. Matte fixar, matte är snäll, hos matte är det bra. Och allra allra sist, när jag har lagt ifrån mig boken och brillorna och innan jag släcker läslampan, då får allihopa varsina små klappar; en liten strykning över rumpan, ett litet stryk i en mungipa, en puss på en tass eller en liten kram av ett öra. För jag vill att de i sin sömn ska nås av en snäll hand och en snäll tanke. Och jag är alldeles säker på att den dotter som för tillfället är sängkamrat åt Jazz gör detsamma, liksom det mellersta barnet med hennes Olle. En snäll tanke och klapp utöver den vanliga kvällsdosen ger jag dem också, som ett slags desperat kompensation för alla djur som far illa.
Det märks att lilla valpen Betty börjar växa på sig - plötsligt krävs det mera aktiviteter, och koncentrationsförmågan har börjat gro. På kvällningen tog jag en promenad med valpen enbart, en som slutade på konstgräsplanen här i kvarteret. Först såg Betty ut ungefär som en frieserhäst - konstgräset var bevars en aning eljest. Men det gick raskt över, och sen tränade vi litet. Komma in i fotposition, följsamhet när jag rör mig, sitta kvar, komma på inkallning och allra mest: engagemang i kamplekar och byte av leksak. Hon var riktigt riktigt duktig trots att det var första gången på det stället, och trots att det gick förbi såväl ylande barn som morrskällande hundar. I övrigt har jag noterat att lillan inte är ett enda dugg väderkänslig. Idag när det stormar och eländas är hon fortfarande lika pigg på att gå ut precis hela tiden och lika motsträvig när det gäller att komma in. Vi får nog bygga ett hägn med tillhörande utesovplats åt Betty - en låda med halm skulle nog passa damen finfint.
Alltså - låt lugnet och ron fara, omvandla hemmet till ett högljutt ställe inför nyårshelgen. Nästa steg: lek som tusan med hunden! Försök hitta på något som verkligen engagerar. En av de allra bästa och mest användbara egenskaperna hos en hund är dragkampsentusiasm. En hund som ÄLSKAR och är formligen BESATT av dragkamp kan man nästan alltid avleda och belöna. För: godis blir mindre och mindre gott ju mer man har ätit - för alla hundar har en botten. Till och med tigrar! Men dragkamp blir bara mer och mer roligt, om man alltid bryter innan hunden tröttnar och aldrig lockar och tubbar utan bara leker när hunden är engagerad. Så försök försök försök lära din hund att dragkamp är höjden av lycka! Och lek med den på alla möjliga andra sätt också: nyp i tassarna, småbrottas, gör råttor under en filt, blås på nosen, stångas... Det är roligt - inte bara för hunden! Och när nånting hotar att bli halvläskigt, eller alltför roligt - sätt igång en lek då, då!
Man lägger en kamera ifrån sig bara, på allmän plats i hemmet. I köket, till exempel. Efter en liten tid kollar man minneskortet - och se där: ett överraskningsmoment!!!
Valpens första julgran.
Smakar ganska illa.
Arma lilla tomtenisse!!
Nej men BETTY!!!!
Skandal!!
Lilla nubban.
I eftermiddags demonstrerade lillan ånyo sin staffighet. Sin litenhet till trots lyckades hon breda ut sig ovanpå mig, minsta barnet samt äldsta barnet i TV-soffan. Sen sov hon gott.
Inatt härjades det hej vilt utanför fönstren. Nöjda och belåtna efter ett nytt avsnitt av Morden i Midsomer - med druider, där fick de allt till det - kröp hunddjuren och jag till sängs med en god bok och lyssnade till hur det rev och slet i fönster och tak. Riktigt mysigt. Idag tog jag en lång lyxpromenad med 1,0 hund, nämligen Tiger. Rätt många träd hade dragit i backen, så det blev litet extra aktivering. För övrigt gjorde vi nosövningar mest, samt tränade Tigern på att fatta rätt beslut själv. Det är ju nämligen så att om han går lös och traskar och får syn på en människa en bit bort vill han gärna låta som ett Monstrum och strutta fram, jämfotahoppandes på fyra korta små ben. Men han slutar förstås om jag säger ifrån och ropar in. Nu tränar vi på att jag inte säger nånting alls - då struttar Tigg fram bara så där ett par tre meter, sen vänder han och tittar på mig. Som då förstås berömmer och så kommer Tigern tillbaka och får godis eller bollkastning. Vi gjorde så alltid för ett par år sen, men ni vet hur det är: man känner sig trygg och glömmer bort att träna hela tiden! Så nu börjar vi om, och det är både nyttigt och roligt! Klättra i omkullfallna träd var också roligt, och klättra ner i gropar och leta godis. Samt nästan nästan bada litet, fast jag la in mitt veto i sista sekunden. Det såg inte så hygieniskt ut, tyckte jag.
Litet julrött för stämningens skull.
Nedfallna träd är även bra till godisletning - man får klättra och härja litet extra.
Nära-på-julbad.
När man gömmer saker passar man förstås på att göra en platsliggnings- eller kvarsittningsövning. Två flugor i en smäll! Och för Tigger finns nästan ingen bättre belöning för ett väl utfört jobb än: leta!
-Vaff!!
Och svansen den går!
Succé igen!!
Varje gång när jag gör sånt här, och det är ofta det, tänker jag på hur litet det krävs för att göra en vanlig promenad till ett riktigt äventyr för en liten jycke. Nu är det ju inte alla hundar som tycker att höjden av lycka är att leta efter något, men NÅNTING simpelt gillar nästan alla hundar. Ett pyttespår, små köttbullebitar fastkletade i barken på ett träd litet lagom svåråtkomligt, klättra och balansera, krypa under och igenom... Som vanligt är det bara den mänskliga (bristande) fantasin som sätter gränser.
En annan sak som hundarna faktiskt tycker är rolig är att gå på ovanliga sätt. Alltså - i stället för att bara traska fram i vanlig (snabb) promenadtakt så kan jag börja smyga mig fram, eller gå jättejättesakta, eller gå baklänges eller på tvären... Och vara väldigt engagerad i detta och därmed förstås engagera hunden/hundarna också. Prova!
Ni kommer nog aldrig att tro detta, men: Maken följde med på liten liten hundpromenad igår!!! Med allahopa våra fyra hunddjur! Titta bara!
-Äh, matte... Han håller i våra snören. Får han det? Matte? Det känns konstigt!
NU kändes det bättre säger hundarna - lämna oss inte igen, matte! De är så rara de små - bryr sig inte alls om att matte går i brandgula älgjackan och lortiga mjukisbrallor på själva julafton. Men när vi kom hem, då satte jag på mig klänning och högklackat och målade naglarna och - såg närapå proper ut!
När det gäller julmat, då är vi sannerligen måttliga i detta hus. På vårt julbord finnes: en grönsakstallrik åt Äldsta Veggobarnet, en karott med köttbullar (som icke äro färdigköpta), en karott med prinskorv, kokt potatis, en omelett med sparrisstuvning (det enda verkligt viktiga för mig personligen), en julost, någon ebblig sill till maken - and that's about it! Förutom julmusten då förstås, mycket viktig. Eller kranvatten, för dem som så föredrager. Så några excesser är det knappast fråga om - men som hundarna går an skulle man kunna tro - tja, att vi driver en korvkiosk, minst!
En vit julängel. Och en svart.
Minsta Barnet har egensydd pyjamasjacka på. Både välsydd och klädsam. Fast allt pryder ju en skönhet.
För den första promenaden tog vi bilen till kolonilotterna och traskade sedan på dyarna med två terriorister och en puddlare. Små isfläckar här och där, i övrigt ljufveligt grönt! Och jag hade varit betjänt av solbrillor bakom ratten, hade jag!
Ingen rackare kan väl tro att det här är 25 december, eller hur?! Hurra för det!
Vi gick och lät hundarna springa bäst de gitte, tränade Betty på att inte springa fram till joggare och hundar - litet sånt. Och så såg vi ett KNUTTE-GÄNG mitt i skogen! Ett antal åldriga, fint hållna moppar med vurpollon-försedda förare. Riktigt rart. Och så gjorde vi litet skojsökövningar. Först gömde jag mig i tur och ordning för Betty, Tigger och Olle. Betty tyckte det var litet småhemskt och mycket roligt, om vartannat. Läskigt att springa rätt ut i skogen alldeles själv (de andra två var kopplade hos mellanbarnet), läskigt att inte springa till matte. Men hon använde sin näsa precis på rätt sätt och lyckan var stor när matte återfanns! Litet senare fick Betty leta rätt på mellanbarnet också, för att se om det fanns något sug efter någon annan än Matte. Och det fanns det! Betty blir nog sökhund hon också, när hon blir stor!! Sen for vi hem och jag traskade iväg till vanliga skogen med Ying och Jazz. Så varmt och skönt idag så inte ens Jazz behövde nån tröja. Galonställ hade de behövt, men de slapp.
Litet mer snö när man kommer in i skogen, men framför allt massor av vatten! Rena sjöar här och där!
Mina stora herrar!
Litet Messias-varning, nästan.
Och nog hade det varit behändigt att kunna gå på vatten, tyckte Jazz. Här fick vi allt ta en omväg - vattnet stod alltför högt och ville icke dela sig.
Och sen, alldeles på hemvägen, då mötte vi: Doris och Sonja! Hurra! Både Jazz och Ying blev glada och uppförde sig. Och Doris och Sonja, de var som vanligt som små svarta änglar!
Eller på ren svenska - SKRAMLA PÅ! Jag vill nämligen önska alla en riktigt god och glad och högljudd jul - på lagom sätt, förstås. I synnerhet ni som har smått i huset, men även ni med litet äldre hundar: ni glömmer väl inte att skramla?! För små valpar rekommenderar jag: lägg maten, om hunden är matglad nog, annars nåt extra gott (ost, leverpastej, eller vad hunden nu gillar. Apelsinbitar, om den är som Betty!) på ett vanligt kaffe- eller tefat av porslin. Lägg ett par teskedar ovanpå. Servera! Ett lagomt litet skrammel uppstår, som för vissa hundar kan vara läskigt nog. Då kanske det räcker med en enda tesked. Eller en liten kaffesked av silver, om sådan gives. De mera som klirrar litet ljuvt, de. Håll inte på att dutta och gulla och prata med valpen medan den bökar sig fram under skedar och grejs - låt den hålla på bara. Är det gott nog så är den strax där och äter. Sen bygger man vidare på denna övning - och har man en stor hund övergår man strax till matskedar, för man vill inte att den ska sätta en tesked i halsen, heller! Man serverar goda saker i en rostfri liten bunke, tillsammans med skedar. Man ställer den djupa ugnsplåten på golvet, ovanpå ett par matskedar (så det blir vickigt och knäppt), lägger i litet goda saker och några råa potatisar. Som bullrar när de rör sig över plåten. Inte gör det nåt om en valp smakar på potatisen heller - det känns säkert bra i tänderna. Så småningom ställer man plåten med ena änden på en tennisboll och så matskålen ovanpå det hela. Plåten kommer garanterat att åka i backen med en smäll. Har man grundat fint säger hunden inte så mycket som hick över detta. Det ska man vara glad för. Alltså - bullrigare och skramligare allteftersom. Ingen brådska. Inget pratande och stödjande av hund, se bara ut som om detta är ett fullkomligt naturligt sätt att äta godis på. Använd elvispar, assistenter och radioapparater till fullo. Prat och musik om vartannat. Sätt igång för fullt, genast. Om en vecka, på nyårsafton: TV och radio på för fulla muggar, sätt igång och vispa nåt om det behövs. Singstar rekommenderas. Under förutsättning förstås att ni har härjat på detta sätt i en vecka. Låtsas som absolut ingenting när det börjar smälla och härja utomhus, men se till att ha rastat hundstackaren innan så ni kan hålla er inomhus, i ert eget lilla inferno. Så ska vi nog lyckas rädda några stackars små hunddjur från att bli skottrörda i år också. Lycka till! Och en sak till - det är ROLIGT att skrammelträna hundar, roligt att se hur de kaxar till sig. Det bästa man kan ge sin hund är ett gott självförtroende. God jul!
Idag blev det en sväng till golfbanan med terrioristerna. Betty är litet större än Tigger nu. Och jag lade märke till att när hon kom farandes och ville leva rövare och han vände undan huvudet så "lyssnade" hon på det och röjde själv ett tag. Senare blev det litet hundbit, som vanligt, när Tiger hade tid. Ganska mycket klättra på stenar blev det också, för det kan inte Betty än. Eller - hon KAN nog, men hon vet inte att hon kan. Därför tycker Tigger att det är särskilt roligt! Sitta däruppe i ensamt majestät, bli fotograferad och smaska godis. Prima liv! En mindre prima sak är att Betty nu börjar bli väldigt duktig på att fånga godis när man kastar. Tidigare har jag kastat till henne, hon har fattat ungefär ingenting alls, och Tigg har plockat upp godiset från marken. Men nu börjar hon bli alert, och det kan nog vara en bra sak för Tiggers midjemått, det! Bettys midjemått vet jag inget om, men jag vägde henne idag, hos veterinären: 9,5 kg väger hon, men hon är smärt som en vinthund. Sen var det dags att fara hem och baka havrekex - årets stora tortyrsyssla. Ont i huvudet, kli på fingrarna, och en märkligt däst känsla. Det sistnämnda kommer sig av att degen är så förbaskat god, det övriga har sin orsak i ammoniak. Usch. Men goda blev de!
Porträtt av mina kaniner, typ.
Man vill väldigt gärna gå ut på alldeles tunn is. Men man får inte. Jobbigt läge.
Fideli blir randigare och randigare.
Vad har Tiger hittat, tro?
Vänta Tiger, jag kommer!!
Uppnos.
En mycket mycket liten sten. En KNALLE, rent av. På den vågar sig Betty upp.
Mattes prins!!
Farliga monster. Jojo. Så går det.
En jättejättestor sten!! Så stor att Tigger måste LYFTAS ner!!
Kolla lovikkavantarna.
Lilla piggelin.
Medge att ni är avundsjuka, allihopa! Visst vill alla ha en tiiidääääl!
Tro det eller ej, men det finns ett gäng hundraser som jag inte är det allra minsta tilltalad av - även om jag känner några enskilda individer ur rasen som är OK så är det raser som bara är så - bläh! Såna raser som ovtjarka och tibetansk mastiff och sånt går förstås bort direkt, av praktiska orsaker, liksom fila brasileiro och litet annat. Och alla rena jakthundsraser och polarhundar osv. Men alltså, bland vanliga, ofta förekommande raser finns det några som ALDRIG skulle komma över min tröskel, annat än på visit förstås. Sådana raser är t.ex. schäfer (trååååkiiiiigaaaa) aussie (fel storlek, fel päls, fel allt. bara jaså) softcoated wheaten - tja, eller vad de nu heter. De är rent ut fula. Och stabbiga. Och näe, aldrig. Och så: cavalier king charles spaniel. Aldrig en sådan!! Aldrig!
Tills nu då, när jag har blivit KÄR. Kär i Buster!!
Ärligt talat - har man nånsin sett och framför allt HÖRT nånting sötare?!! Som tur är så är jag - jodå, det är sant! - en förståndig människa som inser att cavalierer är som andra hundar: de pratar faktiskt inte med sån där röst! Och så har jag hundar så det räcker.
Jag hoppas bara att det finns många såna kloka människor som jag, för nog märker jag att Buster har smält ett och annat hjärta. Och vi vill INTE ha några impulsvalpar bortgedda i julklapp. Hör det, folk!
Men i alla fall - sen, när jag blir pangsjo... Kanske det blir en liten Buster då? Omöjligt är det inte. Inte längre!
Det fortsätter att snöa. Mellersta Mellanbarnet tog Ying och Olle på promenad, jag fraktade Betty, Jazz och Tigger till skogs och drullade runt. Till slut glömde Betty att hon hade tröja på. Jazzen hade sin snygga flätstickade olle. Olle har också en sån olle, fast han vill inte ha den. Otacksamma kräk! Jag hade knallbrandgula älgjackan och var inte snygg för tre öre. Tigger var naken och var snyggast av alla.
Nu har jag lagt Léon Blum och hans muntra gossar till handlingarna och inlett mitt midvinterlov. Tjo faderittan!
Jahaja, då var det dags att bita i det sura äpplet: det har snöat och snöat och kommer nog att snöa ännu mera!, Usch. Två saker håller mig uppe: 1. oavsett hur gräslig och snöig vintern blir från och med nu så KAN vi inte rimligen vara snötäckta mer än fyra månader! Det är två månader mindre än förra säsongen, det. 2. hundarna är jätteglada! Till och med Jazz visade tecken på viss entusiasm när vi nyss var ute i trädgården och lekte. Pudeln Olle är glad som ett fyrverkeri och Betty är svårare att fånga än vanligt, till och med. Ying och Tigger bara skiner. Endast matten är därmed purken, men inför småpojkarnas och lillflickans muntra uppsyner veknar även mitt hårda hiertta. Så det så!
Och även om jag är fru Grinchen och hatar jul så finner jag mig sjungandes: Deck the halls with boughs of holly, falalala --- ja, ni vet. Ruskigt, är det!
Idag ville husse äta lunch framför TV:n. Skidor, och skidskytte och sånt. Betty ville dela husses portion spagetti och köttfärssås. Väldigt mycket ville hon det. Väldigt väldigt mycket. Alldeles FÖR mycket, enligt husse. Och när husse sa: -Nej, Betty! (för sån är husse, ond och elak mot småflickor) då svarade Betty: -Dumma gubbe! Ge hit! så husse, egentligen hundrädd, blev litet uppbragt och upprepade sitt nej. Utan resultat. Så då MÅSTE ju farbror Jazz gripa in! -Det där ger du F*N i, fatta det, din snorunge, för ANNARS!!! sa Jazz. Varken mer eller mindre. -Piiiip, sa Betty, och såg spak ut.
Och det var då husse var DUM, för han sa åt JAZZ att sluta! Jazz som bara hade hjälpt till att förmedla ett viktigt budskap, och dessutom hade lyckats nå in i den lilla odjursvalpens medvetande. Dumma husse!
Minsta barnet och jag berömde däremot Jazzen storligen, för a) han ingrep först när det var uppenbart att husse inte klarade av odjuret och b) han sa till på skarpen men inte mer än vad som behövdes, och han slutade så fort Betty upphörde med sina dumheter.
Otack är världens lön, skulle man kunna säga, men jag smusslade allt åt Jazzen en extra köttbulle i köket. NÅN måste ju hålla ordning på det som är.
Nu ligger det litet vitt på marken. Tvi vale! säger jag. Har letat bland Jazzens täcken för att hitta någon som passar Betty ett tag, för det känns litet fånigt att köpa ett åt henne nu, när hon växer som ett litet ogräs. Ett maskrosbarn, kanske. De är ungefär lika runt bröstkorgen nu, men Jazzen är mycket längre. Så hans täcken blir i allmänhet som små släp på Betty. Eller superhjältemantlar, kanske. I alla fall hittade jag ett till slut, i formen som ett ponnytäcke, av tovad ull. Blått. Inte dumt alls faktiskt! -Jo, jättejättedumt!! säger Betty. Inte vill hon ha nåt täcke, heller! Men det är bra att ha ett på lut i alla fall. Att ha i bilen, om inte annat, efter att ha blivit varm och blöt under utevistelse på främmande ort, liksom. Just nu håller småtjejorna = minsta barnet och Betty på att spela fotboll i hallen, MB är så glad att ha en fotbollsspelande hund igen! Tidigare åkte Betty skateboard i samma hall, hon är en riktig skatarbrud, den där! Ying önskar sig litet lugn&ro i julklapp. Tigg önskar sig mera flera köttbullar. Jazz önskar sig en grisvärmarlampa. Betty önskar sig kul grejer. Såsom: skor, toarullar, strumpor, stenar, kvitton, b*jspåsar, garnnystan i massor, små bitar knäckebröd, böcker, klotänger, kalsonger (helst begagnade), rundstickor, en lösfläta (eftersom man inte får mattens fasta) och några videokassetter av den gamla rejäla typen. Olle önskar sig pälsverk, diamanter och sånglektioner.
Hoppsan vad det tog hus i helsike på alla möjliga sidor och forum och bloggar och allt vad det finns. Ja, alltså efter han hr Steens tyckeri. Fast jag undrar om folk egentligen tycker så olika, jag. Om man skiljer inlärning från uppfostran, liksom. Nåja. Jag vet bara att jag på kurser har haft folk som har sagt: -Menar du att man FÅR säga nej?!! och nästan blivit tårögda av lättnad. Ja, i ett fall till och med fallit i tårar. Och jag anser att om en mjukisinstruktör eller så kallad hundpsykolog har tutat i en vanlig hundägare detta: om hunden inte blir perfekt bara genom att du belönar rätt och ignorerar fel så är det DIG som hundägare det är fel på. Stora fel! alltså, om en mjukisråtta säger så, då är det i grund och botten en ELAK j*kel, mot såväl hund som hundägare. För: hundägaren känner sig värdelös, hunden får ett mindre fritt och glatt liv än den kunde ha fått om den hade fått fostran.
Nu tänker jag inte yttra mig mer i frågan, bara försäkra alla att mina små kusar visserligen blir pussade, gullade, köttbullematade och klickade nästan hela tiden, men om det behövs så får de ett "nej", och om det skulle behövas nåt mera så händer det att jag tar ett stadigt grepp i dem och talar om vad jag verkligen menar. Som matte och som mamma får man finna sig i att vara impopulär ibland, det ligger liksom i uppdraget. Basta.
Kors sånt busväder - storflingesnö och hinkregn om vartannat! Men inte kallt, jippiiii! Jag klagar således icke. Inte hunddjuren heller, di som var vurre ut. Inte Jazz, han nöjer sig med trädgården i slik temperatur. Men Betty och Ying och Tigger fick en löslubbning och levde rövare så militären närapå tänkte rycka ut. Ying var så oerhört lydig idag och kom varje gång jag ropade på honom! -Ja, såna är vi pejer! sa Ying. -Jo pytt, tänkte jag för mig själv, men glad och tacksam var jag ju. Och försedd med köttbullar, men det kan väl i allsin dar inte ha haft nån betydelse?
Betty är än så länge så ung och ofördärvad så hon tycker ALLA väder är PRIMA väder, så länge hon får vara ute och göra skojsiga saker = alla saker. Undrar om det kan tänkas hålla i sig till hon blir större. I så fall är det kanske inte så dumt att ha en höstvalp, som alltså drabbas av ruskiga väderlekar i alldeles rätt ålder.
Tigger var som vanligt glad och pigg och positiv - han är mitt föredöme, men tyvärr lyckas jag inte alls nå hans nivå.
Idag hade jag med mig lilla Yashica skojkameran (Yashica EZ F521) så nu blir det konstnärligt så ni kommer att dåna, allra minst!
Man skakar bara på sig, så far snö och regn av!
Se bara - snöflinga på Bettys rygg! Idag tänkte jag faktiskt nyttja täcket som hon fick med sig från uppfödaren för första gången; det som var alldeles för stort när hon flyttade hit. Men idag var det alldeles för litet! Det såg ut ungefär som en sadel!
Och det gick ju bra utan täcke.
Riktigt så långbent som det ser ut här är hon faktiskt inte! Skojkamera, som sagt!
Betty tränar jättesnabba inkallningar.
Så supersnabb så öronen nästan trillar av!
Sen for vi hem - och gissa om det luktar Blöt Hund i husses bil nu!!! Och så gjorde jag en ugnspannkaka - en alldeles utmärkt lunch i detta gråväder, förstås äten på det korrekta sättet: med smör och en gnutta salt. Mnjomnjomnjom, som Ying säger!
Ja, alltså - att det är en sorts liten gris vet väl de flesta, men mer då? Hur kommer det sig att de är så oerhört fysiska? Jo, jag vet ju att de var fattigmanshundar, trångbott och eländigt och massor av snoriga ungar - men hur kan det liksom sitta i? Lilla valpan börjar bli så staffig nu så frågan dyker upp, alltsomoftast. För när de andra hundarna kommer svassande och säger hääääj matte, med lågt huvud och låg jätteviftig svans, kanske hoppar litet på mig - då kommer Betty och trycker hela flanken mot mitt ben, eller springer i slalom mellan mina ben - och detta även om jag riktigt anstränger mig att trycka samman så väl knän som anklar! Tänker jag ligga och läsa så draperar sig lillan över mig, på nåt sätt. Över en axel, eller med svansen i min näsa och huvudet på sängen, eller på rygg liksom under mig, eller ovanpå nån annan hund eller - precis hur som helst. Det liksom bara faller sig. Så naturligt. Nog för att de andra kan komma och vilja sitta i knä (inte Ying bevars!) men då gör de verkligen det. Alltså: här kommer jag och jag hoppar upp i ditt knä och sätter mig där. Eller: jag lägger mig på mattes mage och där är det PAX. Men lilla stafflan hon bara hamnar. Och det på de mest obekväma sätt. Om man sitter på golvet, och det gör man om man är jag, kan lillfian lätt placera rumpan i mitt knä och huvudet på golvet och liggandes så, på rygg, somna och snarka som en skogshuggare. Sååå bekvämt, ju! Inte. Och ute på promenaden får man sig rätt som det är en tryckare kring benen - i värsta fall så man stupar. Eller trampar på valptassar, men det tar hon lätt på. Dvs hon tjuter, som en ren formsak, men sen är det samma sak igen. Huvudsaken är att man är nära. Men det är absolut inget "måste-vara-nära-matte-enda-tryggheten" för hon tar ut svängarna rejält från mig. Men däremellan så är vi i mycket mycket nära kontakt.
I en del rasbeskrivningar så varnas det faktiskt för detta: att om man inte gillar att ha en hund precis på sig och intill sig hela tiden så ska man nog se sig om efter en annan ras, och det är nog bra att det står så. För OM man vore en sån galning som inte gillar att närapå bli ett med sin(a) hund(ar) - då vore det ju ett elände att ha en staffe i familjen! Och så eländigt för staffen att hamna i en sån familj!
Här har vi emellertid inga såna tokiga idéer - jag tycker det är ganska skönt att ha Betty som extra nackkudde när jag ligger och läser, eller som ami om halsen.
Tänk - hela dagen lång utan tentanerver och sistaminutenläsning! Jaja, jag har ett par uppsatser att skriva per omgående, men det är liksom inte samma sak, det. Och gårdagens tenta var verkligen övernaturligt gräslig och övermåttan hemsk - den här gången bet jag nog i gräset ordentligt ändå! Suck. Men idag har jag alltså tagit mig alldeles helt och hållet ledigt.
Betty sover numera till halvåtta, åtta så det börjar närma sig dräglig tidpunkt. Nio tycker jag är lagom i veckorna, och Hur Sent Som Helst på helgerna. Och det beror inte på lättja, det beror på att jag ÄR sån. Inte Morgonmänniska Alls, liksom. Att jag sen är lat också, det kommer liksom utöver.
I alla fall så tog jag en koppelpromenad med Bara Betty på morgonen. Tränade kontakt, dragkamp med störning, litet fotposition utom hemmets väggar och den sortens. Samt mys och puss. Det gick mycket bra alltihopa. Hussen kallar Betty för Underbarnet - nästan så jag håller med ibland.
Mitt på dagen tog jag så alla mina grabbar plus mellanbarnets grabb Olle på en riktig skogsvända, ut i terrängen. Så härligt att kunna gå så mitt i december, liksom! Och - jag plockade en helt bunt finfina gula kantareller av alldeles lagom storlek. Och sen åt jag upp dem också, i pytt-i-panna! Årets första ätna kantareller, för min del!
I två timmar var vi ute och traskade och mådde gott. Mellanbarnet hade tjejmys hemma med mellanbarnet - det arma mellanbarnet som igår afton lyckades gäspa käkarna ur led så hon måste fraktas till akuten med Mycket Ont. Men sen blev hon manipulerad och kurerad. Idag är hon mest bara orolig för att det ska hända igen.
Det blev sån väldig julstämning här hemma igår när hon kom hem med ett bandage under hakan och upp över skulten - hon såg precis ut som Jacob Marlowes vålnad i Dickens julsaga!!
Och därmed har jag fått alldeles nog av julstämning för i år - det var så härligt att gå i skogen utan tillstymmelse till vitt eller frostigt eller nånting.
Jaha. Idag var det årsdagen av Peppars död. Hjärtat mitt.
Och inte vet jag, men - jag har fått VÄLDIGT många pussar av Betty idag. Inte kan hon ersätta Peppar, alla är oersättliga, men hon kommer att bli lika älskad.
Idag kom tidningen Hundsport i lådan - ett stort präktigt korsord fanns det, det sparar jag till sänggåendet. Och det litterära klurandet överlåter jag åt andra - bara en massa tråckförfattare, bortsett från hr. Rönblom då, och hr. Fridegård. Men bra saker: Fredrik Steen om antinejkulturen i hundfostranssammanhang som dold hundmisshandel. Stor eloge för att han vågar daska velourisarna på tassarna. JA - all inlärning ska ske med beröm, godis, lek, skratt. Men man MÅSTE för sjutton få tala om vad man INTE får göra som hund. För hundens egen skull. Våga säga NEJ, säger jag. Och våga pussa och gulla och larva dig också, allra mest! (Och min erfarenhet av instruktörer som kör den genomgulligt positiva bara-ja-metoden tänker jag inte dra upp igen. Men ingen kunnig och verkligt duktig hundinstruktör har varit av den modesjangern.)
Och så till det stora jaet, det stora hurraet: Katarina von Mosczinsky och Branstock Ekkaia - en staffe som är svensk lydnadschampion! Vilken lycka att se den rasen i det sammanhanget!
Men hörni - se upp! För snart kommer Betty och jag!
Jag försöker gå och tralla luciasånger för mig själv, men vet ni vad som ploppar opp hela tiden? Jo: HEJ UGGLA TJENAMOSS! Så det blir två rader lusfia, sen fablernas värld. Som sagt - det är mycket nu, gumman börjar bli förvirrad. Om knappt 5 timmar börjar min rysligaste rysliga tenta, men det finns gränser för den intensitet med vilken man kan tillägna sig oregelbundna portugisiska verb och skumma tidsadverbial, därför gjorde jag en liten fotosession med vår egen lilla Lusfia, nämligen Betty. För Tigger är ute och traskar med Olof och mellersta lucian, Jazz har dragit nåt gammalt (=husses tröja) över sig och slocknat och Ying låg mest i vägen och suckade. Han fick smak på saffransdeg när han var barn, han - nu är han så besviken för att han inte lyckades snatta nån ogräddad kuse i gårdagens bak.
Betty verkar i alla fall ha kändisgener: när jag siktar på henne med en kamera så flyger hon på mig, slår kameran ur mina händer och biter mig i näsan. Kanske att Hollywood-eliten inte precis biter kanonfotograferna i näsan, men nåt motsvarande hyss har de säkert för sig.
Kolla - Ying har saffransfärg! Matte mixtrade med färginställningen på kamìran och det gick visst litet överstyr.
Sådär ja. Väck mäj sän, säger Ying. Han är litet utbränd.
Lilla Nubban. Söt som socker. Livsfarlig.
-Nä, nu läckele, säger Betty. -Rrrr, Betty, det rrrrräcker! säger jag. -Ja, ja sa ju de, säger Betty.
De flesta bilderna blir så här. I bästa fall. Suddigt, liksom.
-Måste ni låta så illa? säger Ying.
Och så somnar han om. Medan Betty försöker att ÄNTLIGEN befria oss från husses skor från det glada 80-talet.
Sen kommer Betty på att hon ska bita på chiffonjén i stället. Det gör ingenting. Så fort nånting har gått åt fanders här, under hussens arbetsdagar, så säger vi alltid: -Det var Betty! alldeles oavsett vem som egentligen är gärningsmannen. -Men Betty, då! säger husse och ser imponerad ut.
Och nu ska ni få höra:
A minha filha está a passear os cães mais pequenos. Neste momento eu estou a escrivar mas depois vou ler um livro. E da noite vou fazer exame!! Boa sorte!
Det är mycket nu - har ni hört det förr? Nu är det bara BAM - BAM - BAM!! Knappt man hinner hämta andan mellan tentorna. Suck. Så därföre blire mest sånt härnt smålarv, som jag måste dela med mig av. Nämligen:
Idag på eftermiddagen när Betty och jag lekte - då SKRATTADE hon för första gången! Eller flinade, eller grinade, eller vad man ska kalla det. Ni vet: värsta staffeflinet. Ett sånt här:
Fast det där är förstås Peppar. HAN kunde flina han!!! Och det kommer Betty också att kunna.
Och apropå Pepparälsklingen - jag tittade på litet bilder från hans ungdom, och vet ni? Han var rätt ful han också, i Bettys ålder!
Lilla Kata Dahlström börjar komma i trotsåldern, tror jag. Ibland när man tillhåller henne att icke äta ur andra matskålar, i synnerhet inte om någon annan redan äter därur, då svarar hon ackurat så här: -DU bestämmer väl inte!!! Eller som äldsta barnets skyddsling sa: -Du bist nicht der Bestimmer! -Joru, för tänk då! svarar jag då, och sen är det inte mer med det.
Men det är rysligt sött med nosiga valpar - när de liksom börjar finna sin egen röst och vilja, och upptäcka att de kan stå på sig. Det är inte så mycket att hetsa upp sig över, tycker jag. Man får helt enkelt välja sina strider. Har jag sagt nåt så är det så, och därför väljer jag ibland att inte säga nåt alls. Om jag vet med mig att jag inte orkar stå på mig.
Dock är det en ryslig tur att jag inte är pedant. Inte alls pedant, faktiskt. Så det gör inte så mycket att valpen gör konfetti hela dagarna, ivrigt påhejad och delvis assisterad av ett gäng hängivna brorsor.
Jag kunde inte låta bli att norpa den här bilden också:
Det är Tiggers kullbror Churro till höger, och hans flockbror Minor till vänster, i herrjumprar som jag har stickat åt dem. "Herrjumper" låter så postorderaktigt 70-taligt, eller hur? I alla fall så är hundarna med eller utan kläder så söta så man vill bara knycka dem!
Synkronicitet, vet ni vad det är? Det är nåt som C G Jung hittade på och det betyder synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband.
Mitt exempel på detta är det här: I somras var jag och minsta barnet på en terrierutställning, primärt för att träffa Ida-som-jag-kallar-Ruska och Lacky. Och Ronny och Anne-Lian, förstås. Få staffepussar eftersom vi inte hade nån staffe och vi liksom led av abstinens. Så klart. Och bäst vi gick runt och hälsade på staffar så hittade vi ett par prima sådana! Det var Takila som är precis som en staffe ska vara och så var det Nitro. Och det intressanta är att Nitro ser inte precis ut som såna staffar som jag gillar. Jag vill ha svarta eller mörkbrindle, med vita tecken eller pied. Och Nitro, han är ju röd-vit-pied!
MEN: snacka om att falla i farstun!! Jag menar - jag gillar ALLA staffar som jag hittills har träffat, men den här gossen - han var nåt extra! Plötsligt var röd-vitt snyggt, men framför allt var det hela hans uppsyn, hela hans beteende. Den här gamla matten blev tok-kär, helt enkelt. Och minsta barnet också! Och så gillade vi Ida också - ni vet hur det kan vara: en del människor bara klickar det med, liksom. Punkt slut. Och Ida beklagade Peppar, bara en sån sak kan få en att smälta.
Vi hade ju våra små planer på staffe nån gång, på nåt sätt, när vi orkade övertala hussen. Senare.
Men så plötsligt, alldeles fel tid och alldeles utan hussebearbetning, behövde underbara Nitros dotter en fodervärd och hussen sa ja så fort han hade sett bilden, bara. En vecka senare var Bubblan här! Och hon är underbar!
Jag menar - visst är det ett sammanträffande!
Och visst är Nitro det finaste finaste som finns? (Bilden har jag stulit av Ida, ber så mycket om ursäkt men jag kunde inte låta bli!)
Jag vet en aussie, Jamma Jansson, som är yngre än Betty till och med. Fast hennes matte är sån där superduperhundtränare så vi behöver inte ens jämföra oss med dem. Prima, sörni! Och vofför i allsindar följer jag en aussie-blogg, tro? Inte precis min sorts hundar, ju. MEN: Jamma har en flockbror som är - en STAFFE! Plötsligt blev allt glasklart, eller hur?! Hur som haver - Jamma är nog halvvägs till eliten redan, det är inte Betty. Och framför allt inte jag. Men vi tränar i alla fall, en liten gnutta. På det här: - sitta kvar. Bara inomhus, och bara en meter, men vi har jobbat oss upp till 30 sekunder. Så nu ska det nog bli 1,5 meter! - snabbt läggande. Smack-i-backen är Betty bra på, fast inte alltid med rätt ände först. Ibland blir det rygglägge, ibland död sill. Men som sagt: fort går det! - fotposition stilla, samt ett halv steg framåt och 90 grader åt höger. Finfint! Och typiskt staffigt: gärna gärna en högerframtass på min fot. Så rart! Men den här gången är jag beredd så jag ser till att hon inte kommer för långt fram. Det verkar nämligen som om det är en rasegenhet hos staffar att sätta sig en liten aning framför föraren och sen titta uppåt bakåt på denne. Rart, men inte så poänggivande. Surdomare! Schäfergubbar! - avlämna saker i mattes hand. Hrrrm. Här stöter vi på problem. Endera vill hon ha sakerna själv eller också slänger hon dem framför mig. - utställningsuppställning och staty-stillastående tränar vi också förstås!
Grabbarna Grus, då - vad tränar de? Tja - vad sägs om vanlig hyfs? Fast jag kan inte påstå att vi kommer nån vart. Annars tränar vi ont-i-foten: det skall alltså bli gå-på-tre-ben. Jazz kan lyfta vänster fram, stå länge så, studsa två gånger på höger fram innan han sätter ner vänstern. Det har tagit TID att komma dit, men vi har ju ingen brådska, heller. Tigger kan lyfta höger fram (man ska inte göra det enkelt för sig) och faktiskt förflytta sig framåt en liten aning på det sättet. Han har alltså börjat få med sig bakbenen också. Men det kommer att ta tid innan det blir några längre halta promenader. Så mycket bättre, då har vi nåt att pyssla med! Ying tränar en liten hovbugning eller vad man ska kalla det. Alltså - han sträcker fram höger framtass rätt långt och skrapar litet med den samtidigt som han böjer ner huvudet, djupt. Ibland sitter det som en smäck, ibland ser han ut som: -Baddå? Och inte vet jag vad jag ska kalla det heller. Fast det kanske ändå inte spelar så stor roll eftersom Ying inte bryr sig om vad jag säger utan gör det han har lust med. Han går igenom sin repertoar och väljer nåt han tycker passar. Show-man Ying!
I vår blir det förhoppningsvis något litet lättare på pluggfronten - eller vi får se. Jag har ju en sagolik förmåga att pilla in några små extrakurser här och där. Att LÄRA är det bästa jag vet, helt enkelt! I alla fall - några hundkurser med mig som ledare kommer det icke att bli. Det är för knöligt att ha en bestämd tid avsatt varje vecka, att planera, att fixa pappersjobb. Och känns det bara som en pålaga blir det ändå inget bra. Dessutom - folk fattar inte att man kan ha "vanliga hundar" på brukshundklubben, och då faller hela idén. Jag tror att hela Svenska Brukshundklubben sjunger på sista versen, tyvärr. Kanske ett namnbyte skulle vara en god idé?
Hur som helst - för nästa termin är min plan att varje vecka i pelleskopet presentera en aktiveringstanke. Det kan vara ett knäppt trick, en övning i att iaktta sin hund, nån lydnadsövning... Tja, vi får se vad kärringen hittar på. Det vore roligt om ev. läsare kunde höra av sig då och då och berätta om ni prövar nån av mina tankar, och vad ni tycker om dem.
Men som sagt - vi väntar till i januari.
Andra tankar för nästa år är: fixa Tiggs LP2, starta åtminstone Tigg i rallylydnad, lekträna mycket agility med Jazz, försöka få Betty att klara alla moment i Lkl 1, även om vi inte tävlar den säsongen. Och så försöka träna träna träna med Ying så han kan gå lös litet mera!!
Jag har just tagit en lunchpromenad med Jazz och Betty - som vanligt slarvar jag med koppeltraskandet när jag har valp, för det är så skönt att låta dem bara springa! I alla fall tog vi en riktigt lång promenad idag, en som i vanliga fall tar runt en kvart, tjugo minuter. Men i mitten gick vi på en gångväg mellan hus så där fick vappisen gå lös. Varken hon eller jag orkar koppelkoncentrera oss hur länge som helst! Hundmöten tränade vi - Betty är litet intresserad men följer fint med mig fast hon går lös, och så barnmöten. Eftersom vi inte har ett enda riktigt barn i vardagen får vi passa på när vi möter några. Idag träffade vi två finfina exemplar i 5-årsåldern, och deras snälla mamma som gärna ville låta Betty träna på dem (jag frågade först förstås). De där ungarna var verkligen bästa sortens nybörjarbarn - lugna, satte sig på huk, inga skrik och bråk. Man tackar! Till och med Jazz ville hälsa och få litet godis, ännu bättre! Men nedrar vad kallt det är idag - bara ett par minus på termometern men riktigt bitigt och rått. Usch. Vi jublar dock fortfarande över snöbristen. Veckan som kommer nu blir en riktig monstervecka - jag har tre tentor på tre dagar och dessutom ett par rejäla uppsatser att skriva, på utrikiska förstås. Minsta barnet skall dessutom fara på sin Falunvecka, vilket innebär att det blir jag och mellanbarnet som ensamma måste hantera lilla Betty. Hussen kommer inte hem förrän runt 18.30 på kvällarna - då lämnar vi med varm hand över hans lilla prinsessa! Veckans uppgift blir för övrigt - om vintern håller i sig - att vänja Betty vid att vara påklädd. När hon går i koppel blir hon nämligen rejält frusen utan täcke eller tröja, men klär man på henne vill hon knappt röra sig, annat än för att försöka dra den av sig. En utmaning!
Idag var jag ute med vildhunddjuren, de vintertåliga, i cross-gropen, eller vad det ska kallas. Alltså den militära grusgropen som ägnas åt åkning å tvåhjuliga motorfordon. Ibland. Idag var det merasom fyrhjuliga vilddjur som åkte där. Kan en hund ärva en förkärlek för grusgropar, tro? Bettys mungipor for nämligen upp till de (upprättstående) öronen vid anblicken av Gropen. Hon sa som Tigger: -Det HÄR tror jag blir roligt!!
Plöjd åker är också skoj. Matte tyckte det var skoj att den var någotsånär tillfrusen!
Men kolla ÖRONEN! Ida, hjälp!! Vad ska vi göra?!
-Ska du säga! säger Betty. -Har du sett dej själv i spegeln kanske?!
Vilken december, va! Solgass, närapå!
Betty är lika flink som Tigger när det gäller att äta harpluttar...
Min sköna höna.
Kolla bara!! Den som törs kan kika i de arkiverade inläggen, från december 2010. Då var det vitt, ska jag säga! Men sen blev det alldeles svart, den 14:e, så själv orkar jag inte kika tillbaka.
Precis i nerfarten till Gropen.
Ganska snyggt mönster. Tror jag ska rita dit det på lillans rygg.
Det är inte ljust så långa stunder varje dag.
Lilla fina Bubbla. När vi kom hem så sov hon faktiskt en stund!
Bettys små pliggar är tydligen väldigt irriterande nu - irriterande för henne och irriterande för oss, när vi får dem inkörda i vårt alltför, alltför fasta kött. Därför har alla jurren tilldelats märgben, i hopp om att några av Bettys tänder skall lossna, och de andra djurens tänder skall motioneras och därmed bringas att sitta kvar. Tänk hur olika det kan vara! I alla fall är det roligt att se hurusom de små tamhundarna får liksom nåt av varg i blicken och hållningen. Till och med lilla valpen ser ut som en den där vill ha sitt byte i fred. Inte för att hon säger något om jag kommer i närheten, hon är snäll (innerst inne), men en beredskap finns det. Ganska rart att ulltussarna är vilddjur!
Även ute är de vilddjur - Ying är bliven farliga Snömannen, som alltid när det blir minusgrader: studs och bus och nähä, för jag tänker INTE komma in. Inte förrän det töar! Betty förefaller inte vara det allra som minsta lilla köldkänslig, och Tigger han märker ingen skillnad, tror jag. Bara Jazz är förståndig, fast han blir vild han också: vilt bankar han på dörren och vill gå in igen, genast!
Fint frostmönster på yttertrappen. Halt! Alltså: det är haaalt. Inte nödvändigt vis: gör halllt.
Mera av samma sort.
Vaktpost.
Isdragerat nypon.
Motljus!
Det här ser ju HEMSKT ut, och det var det också. HEMSKT roligt, sa Betty. (Det var hon som började.)
Knas-Ying kommer till Tiggers undsättning. Eller...?
Rulla valp.
Fast valpen rullar av sig själv. Hon har kommit på att man kan göra kullerbyttor, och att det är mycket roligt. Tar hon således sats och springer, sätter huvudet mellan frambenen och voltar. Först trodde jag att det var en olyckshändelse, och det kanske det var, men nu är det uppenbart att hon gör det med avsikt. För man har inte roligare än man gör sig.
Jag kom på att som jag går an kan det ju verka som om vi inte tycker om vår lilla Betty Ramirez, ni vet - hon från Marseille. Så klart att vi gör! (Särskilt husse...) Hon är en riktig liten pärla som man blir kär i 1000 gånger per dag, men man blir galen 1000 gånger per dygn också! Duracell-Betty, liksom. Hon är så oerhört staffig, vilket förstås är precis vad vi vill ha, men vi har inte haft nån på nästan ett år så det tar ett tag att omvänja sig.
Vid att en staffe aldrig går runt nånting om den kan gå över eller igenom eller under eller på nåt sätt mölja sig väg. Eller att en staffe alltid har nya perspektiv på allting: en matskål blir en pulka, ett garnnystan blir en boll och sen ett tuggben, mattes näsa blir en morot att bita i och "kom" betyder "spring som katten åt andra hållet!". Att det som för vanligt folk och vanliga hundar är "fullt i soffan" bara är bottenskyla för en staffe. Man kan väl inte sitta i bara ETT lager heller?! Att nyfiken hos en vanlig hund blir nyfiken upphöjt i nyfiken hos en staffe. Att det går så himla fort för en staffe att bita sönder. Ett bett bara. Bett-y. Alltså.
Låt oss säga som så att ibland går Bettys vakenpass väldigt långsamt (för oss), men dagarna i sin helhet går väldigt fort. Inte mycket blir gjort, annat än att valla valpen. Kärt besvär, förvisso.
Inatt har det snöat, blöt och äbblig snö ligger nu och ser sunkig ut i trädgården. Betty vill aldrig gå in och när man väl har lyckats få in henne (medelst lumpna knep) vill hon genast gå ut igen. Så icke jag. Jag vill aldrig gå ut, jag. I alla fall har jag filmat dem litet, kräken, och resultatet kommer väl här, så småningom. Men först litet spridda tankar.
Betty är ju inte, de facto, VÅR hund. Vi är bara fodervärdar, som det heter. Detta innebär att vi säger inte 132 gånger om dagen: Nu blir det Blocket!, utan i stället 132 gånger om dagen: Nu lämnar vi tillbaka henne! Det finns en ljuv känsla i att vara fodervärd, ska jag säga!
Vidare har vi börjat benämna Ida inte "Bettys uppfödare" utan "Bettys uppfinnare". Vi tror att det finns ett stråk av galen, ondskefull vetenskapsman hos Bettys upphovsman, nämligen. Inte kan väl en valp bara "bli" så här, det måste ligga planer och ritningar bakom. Och skruvar och chip och grejer.
Betty påminner om den Ryska Katten som varje natt pillade in en potatis under min dörr (det var mellanrum mellan golv och dörr, sörni) och sen väsnades för att den ville ha sin potatis. Så jag öppnade och hyvade ut potatisen - och katten sköt in den igen, med schvung. Som om den spelade biljard,ungefär. En natt lät jag katten sova inne hos mig, inklusive potatisen - då sköt den omedelbart ut potatisen under dörren och ut i hallen. Samma sak fast andra hållet, liksom. På morgnarna när jag slök min kasja med mycket långa tänder, rödögd och mer bortkommen än vanligt pga sömnbrist, satt katten uppflugen ovanpå köksdörren och såg alert ut. Alert och spefull. En natt fick jag nog, jag tog potatisen och slängde den i soporna i köket. Katten blev galen i köket! Slog och bankade på skåpdörrar, vrålade och hade sig. Ryska mamman och ryska pappan hördes rusa ut i köket, beramande sig och undrandes. På ryska, förstår sig. Stor undran - hur kunde potatisen hamna i soporna? Aldrig har jag känt mig så mycket som medverkande i en Bond-film som den natten! Och kattj*keln fick förstås en ny potatis. Som den sköt in under min dörr. Och på morgonen var den piggare än vanligt där den tog sig fram i de högre sfärerna, från öppen dörr till öppen dörr, via en bokhylla, en hatthylla, proppskåpet, varmvattenberedaren och några gardinstänger. Alltid i min absoluta närhet, alltid hånskrattande. Den katten, alldeles för sig, är nog för att man skall vilja uppmontera Järnridån igen, och noga täppa till ev. gluggar. För annars kommer det nog potatisar inrullandes i väst!
Hur som haver - här i väst har vi Betty. Ner med järnridån tills hon har sprungit över, sen kvickt upp med den igen. Katten vs. Betty - vem vill sätta en peng?
Nog därom. Här kommer bildspel. Burlesque, som det heter när det ska vara litet finare. Eller striptease, om det är litet mindre fint. Eller på bonnsvenska: NAKENFIS!!
Idag har Betty gjort debut på golfklubben. Ja, alltså - på den för säsongen stängda golfbanan. Det enda som blir bättre på vintern är just golfbanor! Betty är en Dam av Värld, förstås, och vet att på golfbanan skrudar man sig i Argyle. Sen faller dam-maneren av, och då strippar man. Men Betty, då!!
Vi skulle förstås aldrig ha låtit Ying lära Betty prata - nu tror hon också att det inte finns några "L". -Valölhan? säger hon, således.
Is, för första gången! Sk*tkul! Betty som brukar använda Yings tomma matskål som fordon hemma i köket (och även som musikinstrument, Betty's Steel Band), upptäckte att man kan ta fart från ena hållet och sen bara stå stilla och ÅKA över isen. Sen iland på andra sidan, iväg och ta fart, u-sväng tillbaka och samma manöver om och om igen.
Orma i gräset för att försöka bli av med tröjan, den så förhatliga.
Grisbjörn.
Jag börjar känna mig mindre trovärdig, men det är faktiskt sant: terrierna håller INTE alltid på att bita varandra. De VILL göra det, men de FÅR INTE.
De är ju så rysligt söta, när de larvar sig! Och stoppar jag dem så sitter de en halvmeter ifrån varandra och liksom "luft-biter" och gör mysljud!
Lilla bruttan! Kvällstid faktiskt kallad pruttan...
Kolla då - de bits inte!
Vilket inte höll i sig så länge...
Vilken gentleman, va!
Så rart med de inåtpekande tårna - en riktig liten fjolla!
Minsta Barnet lärde mig att pyssla litet med Photoshop också. Jag brukar lära mig själv med jämna mellanrum, och sen glömmer jag lika fort. Så då får M.B. lära om mig, vilket i princip innebär att hon gör jobbet och jag i alla fall inte kommer ihåg hur hon gjorde sen... Mamma-dotter-bonding, kan man kalla det. Eller otillbörligt utnyttjande av beroendeställning, kanske. Ujujuj!
För att i någon mån söka undvika totalt proppad dator och krasch och allt sånt så har jag idag dels rensat bort en massa bilder och dels flyttat återstående bilder till skivor. Det har tagit ungefär hela dagen, tack så mycket. Men jag hittade en del rart också, som de nedanstående. Jag tycker så här, att om de här bilderna hade varit tagna med en "bra" kamera så hade de varit jasåiga, men tagna med en skrutt och skräp med ingen upplösning alls, typ, så är de så fina! Har någon en annan åsikt, eller samma? Berätta!
Mitt finfina mellersta barn!
Jag tror de skulle bli väldigt bra om jag blekte ur färgerna också, men det orkar jag inte pyssla med just nu.
Jag har trisslat och trasslat med såväl foton som filmer idag - mycket som trasslar, och den usla routern gör inte saken bättre när det skall laddas upp och has.
Här kommer i alla fall två små filmer. Den första från Bettys allra första dag här, 23 oktober. Litet bus och litet trams liksom. Den andra från gårdagens lilla promenad, som innebar att vi äntligen och till slut träffade Doris och Sonja! Ja, Doris har jag ju träffat och pussat på förr, men Sonja har jag bara sett rumpan på en gång! Sonja är precis 6 månader nu, och Betty blev precis på öret 4 månader igår. Känns som det är mycket som skall hända under de närmaste två månaderna!
Sen gjorde vi litet "leta-husse" också, för första gången.
Alltså - i en månad har jag vetat att jag måste skriva en artikel på franska. En PUBLICERBAR artikel, om sådär en 5-600 ord. Det är många det, om utifall att di ska vara franska. Och så är det ju det där med mig att jag vet inte vad jag ska skriva om. Gah! Nåja, sista sucken närmar sig och jag känner mig som - jag vet inte vad. Kommer bara att tänka på det engelska (typiska!) uttrycket: -Don't get your knickers in a twist! Och så frågar man söta majjen då, hörru proffesör, vad ska jag skriva om för jag vet inte vad jag ska skriva om, vad ska jag SKRIVA om?!!! Frågar man alltså, fast på franska, för hans svenska är - nåja. Nu ska vi inte vara såna. Jallafall. Så svarar då mon doux prof, fast på franska förstås: -Du kan skriva vad om vad som helst, bara det går att publicera i en tidning. Skriv ett kåseri! "Skriv ett kåseri!!!" - tur man är usel på franska för annars skulle man (=jag) säga: -Är du dum på riktigt, eller...? till söta professorn. Och det är nog inte sånt man får VG för, inte ens om man lyckas komma ihåg att på franska heter det förstås: -Är NI dum på riktigt, eller...? Jag menar - kåseri! Eller causerie, då. Se på Kärringen mot Strömmen, a.k.a. Bang, hon kunde kåsera, hon! Fast det tog nästan knäcken på henne, gjorde det. Och då ska vi komma ihåg, att hon kåserade ändå bara på svenska. (Fast en mycket mycket god svenska, helgat varde hennes namn.) Det här, det blev exactamente 270 ord. Inse vidden av det, tack. (277)
Efter våra Vådliga Äventyr på klubben, och efter hundars sovstund i mattes säng och mattes läsande av bra men icke nyttig bok, då blev det ungefär som vanligt. Nämligen att Tiger och Betty ligger och småvaknar och biter varandra. Gnag och bit, gnag och bit. Ibland nästan somnar de om, fastsittande i varandras nackskinn eller strupar. Just snyggt! Men ibland tycker jag det verkar som om Tigg vill vila från lillasyster en stund, så då griper jag in och säger till Betty att sluta bita Tiger. -Men jag om jag VILL bita han, då VILL jag bita han!! säger Betty då med sturighet tecknad över hela sitt lilla sotiga nylle. Hade det då varit nån stil på mig hade jag förstås klämt i med att det hör inte hit, nu slutar du att bitas och det ögonaböj. Ungefär. Men. Man är ju som man är. Man älskar lexika mycket men ännu mera älskar man grammatikor. Gif mig en stor präktig grammatikbok och jag är Din Trogne Slav, ungefär! Så vad jag sa till lilla Betty Ramirez, det var: -Inte "han", Betty, "honom". "Bita honom"!
Imorse vaknade jag med ett ryck! Eller kanske inte precis med ett Ryck, men jag vaknade i alla fall. För jag hade kommit på en sak: i helgen blir lilla svartrandiga Betty Ramirez, morianskan från slummen i Marseille, hela FYRA MÅNADER GAMMAL! Och vi som inte har kommit igång med brukslydnaden än!!!
Sen gick det förstås inte att somna om, så redan i ottan var jag på klubben. Alltså klockan 10, i runda slängar. För idag är det torsdag och på torsdagar har Tisdagsgruppen träning. Det är så skönt när det är ordning på torpet, eller hur!
Jag tycker faktiskt att vi kom riktigt långt i träningen idag, vi lade en fin och stabil grund för den fortsatta karriären. Detta första pass lade jag upp med följande moment:
1. Fikapaus. Ni vet hur det är - slarvar man med grunden får man bara göra om och göra rätt sen, om inte hela alltet skall vackla. Men vi fick till ett Riktigt Bra första fika-pass - rätt många mattar och hussar, alla med rätt inställning till små grisar. Nu ska jag lägga till ytterligare delmoment för att slutligen kedja ihop det till en full s.k. Go'fika (urrp!), med mackor, bullar och varmt kaffe. Så småningom är det min plan att bygga vidare på denna grund så att vi även klarar av s.k. grillstund i skogen, utan att tappa fokus på korven, samtidigt som brödet får sin fulla uppmärksamhet. Det blir svårt, men det ska nog gå!
2. Köttbulleätning utomhus. Här blev det litet motigare - för det blåste, och som alla vet så är det mycket svårare för hundar att koncentrera sig när det blåser. Betty visade dock mycket god vilja och åt ett fullt tillfredsställande antal köttbullar med god aptit - även i närvaro av Schäfrar.
Men sen var lilla Betty så trött så hon sov raklång ovanpå Tiger som låg raklång under Betty. Märkliga jurr, det där!
