Svisch!
Det går undan, så här års! Knappt har man vaknat på söndag morgon förrän det är dags att gå och lägga sig på måndag kväll, ungefär. Och som ett rent under har man fortfarande alla ben obrutna, trots den alldeles bedrövliga halka som rådde här igår och idag.
Märkvärdigt nog vaknade vi alla till en Luciadag med snö.Usch. Märkvärdigt på ett mycket bättre sätt var att jag väcktes samma dag av inte bara ett barn med kaffe- och lussekattsbricka, och inte ens av ett dylikt barn skrudat i vit särk och lingonriskrans utan rentav allt detta och dessutom SÅNG! Luciasång, och vacker sång! Jag tror inte jag har varit med om nåt rarare sen ungstackrarna gick på dagis. Så att dagen började bra är det minsta man kan säga.
Sedan var det ju förstås det där med snönen... Men jag liksom omgjordade min ande (och min kropp) och talade mig själv till rätta för faktum är att tre av fyra hundar älskar snö och vinter och skulle jag då vara den som är den, liksom? Jazz är den som är den, men han fick stanna hemma i sitt bo invid elementet omväxlande med under nån unges filt och rastades endast ytterst försiktigt. Ändå betedde han sig under tiden och efteråt som en ovanligt kinkig polarexpeditionsmedlem...
Nåja - två leketöj tog jag med till skogen, en till lilla B och en till lilla T - båda två vet utmärkt väl vilken som är vilkens och kastar sig med vilda språng och morrningar resp. gläfsanden endast efter den personliga leksaken. Det är skickligt. Ying fick dubbellångt koppel, älghunden, och var nöjd med det. Lååååånga nosningar i snön blev det! Det var rent av så illa att solen stack fram sin bleka nuna då och då; till vintersol i samband med snö förhåller jag mig som vampyr förhåller sig till snö i samband med vitlök och silverkors, men jag bet ihop och lade inte någon som helst sordin på stämningen. För det borde jag förstås få en puss och det fick jag också, eller rättare sagt sisådär nittiotvå, av olika slaskighetsgrad.
Minsta barnets egengjorda Lucia, från lågstadiet.
Sånt som måste fram, vareviga december.
På fredagen bakade jag förstås lussekatter; endast den stora kraftansträngning som tarvas vid degens hoprörande (medelst assistent) ligger bakom det faktum att jag alltid blir så väldigt törstig av saffransbullebak. Och på söndagen bakade jag fruktkakor och sanna mina ord - den smeten var också så tung att blanda att min tunga liktigt lådde vid gommen efter ett tag. Endast därför hördes mystiska smackande ljud från köket, ENDAST därför.
Igår helgade vi söndagen genom en lång promenad i vansinneshalka - vi tog oss till Ett Ställe jag och de tre vinterhundarna, sedan tränade vi rätt mycket hopp och apport och hoppapport och den sortens och sedan halkade vi halvmilen hemåt. Fast sedan måste vi ringa efter hussetaxi för Ying sa att han hade ont i en tass och jag hade ont i hela mig, i princip. Idag har jag också haft ont på de mest märkliga ställen, troligtvis träningsvärk föranledd av den fåniga gångstil som tarvades i gårdagsväglaget.
Men idag var det jobbdags igen. Ojojoj vad det är synd om mig vareviga morgon, ett evigt gnäll och gnöl om att inte orka jobba och det har jag alldeles rätt i, för på måndagar sliter och släpar jag minsann från 9.05 till 9.55 och sånt TÄR, ska jag säga. Emellertid kan jag sådana dagar åtminstone glädjas åt att jag kan ta hundarnas morgonpromenad EFTER arbetsdagens slut, det tycker jag är klämmigt på nåt sätt.
Nåt annat som är klämmigt är mina fingrar - jag klämde åtminstone ett par tre stycken av dem i kastrullskåpet idag och därför anser jag mig som ursäktad när jag nu tecknar, högaktningsfullt förstås,
Eder
Pelleskopa