Pelleskop-livet

Barbour

Publicerad 2012-10-02 11:32:00 i Fina saker

Ojojoj, ojojoj, ett sånt besvär man ha-ar
att olja, och olja och olja rocken sin!
 
Eller - rocken? Rock-ar-na, förstås. Oooba.
 
Min äldsta oljerock köpte jag, eller kanske var det maken som köpte åt oss båda, år 1989. Värsta his and hers, hans är grön och min är blå.
 
Efter fyra års slitage (av oss och jackor) såg det ut så här:
 

 
Makens hår ser ut som sånt där avtagbart hår som dockor i Ken-stil har - färghjälm. Hjälp. Men nejdå, det var äkta, ofärgad vara. Nu är det mest peppar och salt, mer åt salt. Jag tycker det är finfint nu!
 
 
Samma tillfälle, april 1993, med dåvarande hunddjuret Dandy. Gaytop's Dandy Man, cairnterrier. Som hamnade i kläm när vi skaffade unge på unge på unge! Född 1987 och 1996 fick han ett nytt hem, ett PERFEKT! Där han fick all tid i världen, hängde med på jobb och hade en katt att umgås med. Han blev nästan 14 år och var aldrig sjuk, terrierpigg ända tills han liksom tröttnade på livet en dag.
 
 
Om jag hade vetat om klickerträning och modern hundträning kunde Dandy ha blivit smartaste hunden i världen, tror jag! Men tvi vilket jobb med trimning av cairnpäls!
 
Men det skulle ju inte handla om det - det skulle ju handla om kärt besvär. Eller: hurusom vårda din oljerock.
I skriften står det: olja in den en gång om året.
Nja... skulle inte tro det.
Olja in den vart 10:e år. Kanske?
 
Men det är så puligt!!
Har man torkskåp så är det rätt geschwint, men vem har torkskåp nu för tiden? Igår afse tog jag itu med gammelrocken, 23-åringen. Smälte mojsan i vattenbad, penslade med brödpensel (sån där hård omöjlig silikonpensel som ändå bara mosar bullarna om man tänker använda den till sånt), lät vila en stund, hängde upp och gav mig på med hårtorken.
Näe, vilken pina!!
 
 
Minsta barnet halp till. Efter ett par timmar var vi inte riktigt klara, men trötta på hela alltet. Som omväxling grep jag mig an nästa projekt: långlånga oljerocken, den närapå fotsida. Inte alls lika gammal, men i behov av om-impregnering (ety den eljest suger i sig som en svamp och blir så tung så jag knäar!). Så jag penslade på av hjärtats lust, och jag är så stolt över mig själv för jag apterade ett förkläde först!
 
Sen gick jag till sängs och vaknade i ottan med en snilleblixt i huvudet:
 
 
Se här mitt arrangemang!
Rocken upphängd i fönsterhake, stol på bordet, på stolen tom karamellburk, på burken trasa för åstadkommande av lutning, och allra överst - kupévärmare!!!
 
Det är inte helt och fullt och alldeles så effektivt som ett torkskåp (infoga tandagnisslan), men det är oändligt mycket bättre än Olles hårtork.
 
Rena installationen, ju!
 
Så nu lurar jag på att ge mig ut i taffärder och hemföra en eller annan ytterligare burk med mojsa och bearbeta återstående plagg. För om det är bra med en oljerock, så är det förstås bättre med sisådär tolv. Barbour är klart bäst, kostar multum (se där! igen!) men utslaget på antalet bruksdagar så blir det verkligen en spottstyver. Och jag tror att jag förutom gamlingen och långrocken har en Barbouroljerock till. Samt en bunt mera täckjacksliknande saker av samma märke, också prima vara. Dessutom en lång ridrock från Marlboro som också för tillfället är totalt oimpregnerad, en rutig oljerock från Mulberry som är litet varmare och någotsånär prydlig - kanske har jag inte fler?! Nämen.
 
Nåväl - varför oljerock? Varför inte Helly Hansen, eller Didriksson eller Lundhags, eller nåt? Tja, bland annat därför att: DE ÄR INTE FINA!! (Jo, en del Didriksson-saker är rätt fina, men är de fina om 25 år? Nja, jag undrar jag.) Och jag gillar fina saker. Vidare: en oljerock kan man ha till jeans, eller jobb-byxor, eller lång kjol eller kort kjol eller sidenklänning eller - bikini, kanske?
 
Ska man dessutom tänka praktiskt så blir det inte så förbaskat mycket kondens i oljerockar som det blir i såna där moderna superdupergrejer, oavsett hur mycket andas-material de pyttar i dem.
 
 
Se här förresten - fina Äldsta Barnet i SIN första Barbour. Jag återkommer med ny bild om 23 år!!
 
 
Dessutom skänkte jag henne mina röa Hunter-stövlar. Mina ben GÅR helt enkelt inte att knö ner i Hunterskaft - tyvärr! (Sen kom mellanbarnet hem och såg också ut som en liten jägare, i huskyväst och med - tada! - Hunterstövlar. Fast svarta.) Lacrosse får det bli för mig, och Tretorn. Aldrig fel, det heller.
 
Och vet ni vad - just den här hösten tror jag vi kommer att få stor användning av såväl oljerockar som gummistövlar!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela