Pelleskop-livet

Jag läser ju saker hela tiden, och ibland tränger det sig på tankar om böcker. Ibland har det rent av hittat på att hända att tränga sig in boksaker här, och det är ju inte vackert, inte i ett pelleskop.

 

Så att därför har jag precis just idag startat en bokblogg, ett biblioskop. Då och då, antagligen ganska sporadiskt, kommer där att dyka upp mera bokliga inlägg än vad som här är fallet.

 

Fast den som vill hålla sig underrättad om de senaste utgivningarna och vad som rör sig i litteraturcirklar just nu, den kommer att bli grundligt besviken. Djupa analyser och finkulturellt skriveri blir det inte heller, och inte ens några referat - mest lösa tankar och småprat, för den som vill fördriva en stund.

 

Välkommen in, jallafall!

Nu är det drygt ett år sedan jag åt kött senast.

Fjorton månader sedan jag åt nöt eller fläsk, och i början av mars 2013 åt jag kyckling, men sedan inte mer.

Och det går ju bra!

Jag äter fisk, fast inte mycket för jag gillar det inte särskilt. Konserverad tonfisk i olja går bra, rakt av, rätt ur burken, helst. Och ibland laxfiléer gjorda i ugn. Någon enstaka gång torskfilé kokt i mycket smör och mycket mycket citron.

Ägg äter jag, fast ganska sällan.

Linser och bönor och sånt blir det rätt mycket av. Ost förstås. Sojadryck vill jag ha varje dag, och helfet yoghurt.

 

Jag är verkligen inte någon sån där hälsoätare - jag äter det som finns hemma helt enkelt. Ibland kan det bli Brago-kex både till frukost och lunch, fast oftast inte. Men det är väldigt skönt att inte vara i växande ålder, eller för den delen gravid eller ammande. Jag trattar i mig vitaminer varje dag och hoppas att det skall täcka upp för de värsta synderna...

 

I alla fall - saknar jag kött? Nja - inte egentligen, i det stora hela.Och verkligen inte såna tjusiga saker som oxfilé och entrecôte och sånt. Det jag kan känna ett sug efter är simpla nöjen, som: Lammhults syrliga isterband. Falukorv stoppad i ugnen med ost och mycket senap. Min egengjorda köttfärssås. Kalops!

 

Men det är inte så att det är svårt att inte äta kött - förutom det att det är svårare att hitta snabbmat... Det är betydligt svårare för mig att förlika mig med hanteringen av köttdjur. Även om man gör sig fattig på att bara köpa bästa sortens kött så blir det ändå inte bra - de där stackars kossorna och grisarna har ändå DRABBATS. Av nåns korvsug, liksom. Tankarna på sådant går mig mer till sinnes än tankarna på att det vore gott med isterband.

 

Samtidigt är jag icke någon antiköttivrare, alls inte. Både maken och minsta barnet äter döda djur med god aptit och jag är inte där och tycker och grimaserar. Tvärtom, jag är glad att i synnerhet barnet äter kött, det gör livet litet enklare för mig som förälder. Det är bara det att för egen del gör det alltför ont i samvetet att sätta tänderna i ett djur, om det är begripligt. För mig känns det som att äta hund, även om det är en gris.

 

Med fiskar har jag däremot ingen misskund!

 

Den här lilla historien berättar jag för alla, och det är synd om dessa alla, för varje gång jag berättar den börjar jag skratta lika innerligt - så där så jag knappt kommer till punkt och så att ingen ändå hör vad jag säger. Dessutom verkar det ändå inte riktigt vara någon som förstår HUR himla roligt det är, men det är det. Och det är en Sann Historia Ur Livet. Som Mitt Livs Novell. Eller kanske inte.

 

Så här var det: i tisdags var det makens födelsedag och han satt helt fredligt vid köksbordet och drack kaffe samt åt en bit mycket god äppelkaka. Som den prudentliga hemmafrutyp jag är stod jag vid diskbänken och diskade. (Vi har diskmaskin men den fungerar icke. Vi har haft denna icke fungerande diskmaskin stående på sin plats i minst tio år. Den har blivit liksom ett husdjur.) Sedan bestämde sig maken (duktig make!) mitt i äppelkakan för att gå ner och hänga sin tvätt och medan han var nere i källaren blev jag klar med disken och skulle gå upp på övervåningen och dona med något. Kvar på bordet stod fatet med en halv äppelkaksbit och en halv mugg med kaffe och som vi har en glupsk skuttig dvärgpinscher i huset tänkte jag att jag skulle flytta de därna slukbara sakerna till närmsta tomma, mera svårklättringsbara yta - spisen. Jag fattade således fatet i ena handen, muggen i den andra och började helt enkelt vrida mig ett halvt varv, längre än så är det inte mellan bord och spis. Men då!! Då hördes makens steg i källartrappen och jag blev liksom helt handfallen - hjälp, han kommer! Och här står jag med hans äppelkaka och kaffe!

Först tänkte jag ställa dem på spisen som jag hade tänkt men så fick jag för mig att VAD SKULLE HAN TRO om jag hade flyttat hans grejer?! Så då tänkte jag ställa tillbaks dem på bordet, men precis bakom bordet är källardörren som skulle komma att öppnas VILKET ÖGONBLICK SOM HELST och då skulle han se mig stå framåtlutad med fingrarna i närheten av hans mat och vad skulle han då tro?!

 

PANIK!! Där stod jag, fullkomligt precis handfallen, och velade och i huvudet ekade bara: Vad ska jag göra, vad ska jag göra?! och det kändes som så himla lång tid fast jag ändå inte hann göra någonting.

 

Men precis när maken öppnade dörren hade jag liksom vaknat till sans och kommit på hur himla dumt alltihopa var så när han väl fick syn på mig så stod jag visserligen med kaffemugg i ena handen och äppelkakebit i den andra men jag skrattade så jag vek mig dubbel och inte fick fram ett enda begripligt ljud utan bara kunde ställa ner grejerna på bordet igen och sen skratta tills jag fullkomligt hade tappat andan.

 

Hur som helst - till slut förstod maken vad jag höll på med, tyckte att det kändes bra att han hade sån respekt med sig och allt blev som vanligt igen. Förutom det att jag ibland överfalls av hysteriskt fniss IGEN när jag tänker på min fullständiga PANIK och totala handlingsförlamning.

 

Och sån tur ändå - jag kan skratta gott åt det här, länge än känns det som. Men det finns rätt många som lever i sån panik dagligen och stundligen och inte har den minsta anledning att skratta. Usch.

Igår kväll, på aftonpromenaden, blev jag varse något märkligt - jag traskade på med långa steg. LÅNGA steg. Och det gjorde inte ont alls. På något sätt hade ryggen kommit på bättre tankar under dagen. Märkligt. Och den är fortfarande snäll. (Men mig lurar den inte - nu känner vi varandra, jag och min rygg. Och jag litar INTE på den.)

 

Och så i morse - då vaknade jag och allt kändes rätt bra. Sovit rätt gott, inte ont i ryggen, inget hemskt seminarium som väntade. Fast så slog det mig - Mellersta Mellanbarnet. Inte hört av på mer än en vecka. Nånstans i Kina, fast inte i Beijing, ingen vet var (troligen inte hon heller). Då kändes det tungt.

 

Men som den moderna människa jag är (=fast i teknikens grepp) sträckte jag mig efter lilla fånen (inte maken, mobilen) redan innan jag hade satt mig upp i sängen och - HALLELUJA!! - mail från lillan! Hon är tillbaka i Beijing efter diverse vedermödor, inget internet i bostaden men satt på the Bookworm och åt frukost och där finns fritt internet. Sällan har en moders anlete strålat mer som en sol!! Hoppas bara att detta innebär att min koncentration återgår till åtminstone skönjbar nivå...

 

Dessutom har det rara barnet blivit suget på att flytta till Ryssland, vilket naturligtvis uppmuntras av mig. Jo för i Ryssland, där är det inte det minsta lilla farligt eller obehagligt på någe sätt alls. Näärå. Fniss. Men a) det är inte så förbaskat långt dit (jag utgår från att hon håller sig hitom Ural), b) jag kan ta mig fram åtminstone hjälpligt på det lokala idiomet och c) håller hon sig i någorlunda civiliserade trakter så har jag en bunt försänkningar jag kan ta fram, att skicka efter henne om hon skulle förkomma igen. Och så känns Ryssland så härligt NORMALT jämfört med Kina - rysk litteratur känner man ju till, man ser Putin på TV dagligen och stundligen, rysk popmusik sjunger jag högt hela tiden, rysk klassisk musik kan varenda kotte humma och blinier vet man ju vad det är. Om nån är i Ryssland kan jag liksom SE den personen framför mig, I den miljön - känna hur det luktar omkring dem, hur det låter, hur trottoarerna ser ut, hur folket ser ut och är klädda och beter sig. A general idea. Medan jag när det gäller Kina är helt och hållet tappad bakom en vagn - jag har inte en susning om hur det ser ut där. Det är klart att jag har sett saker från Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden och Kinesiska Muren och så, men jag har inga begrepp om vardagskina, eller varjedagskina. Vem är Envar i Kina? Så - jag kan icke på något sätt göra mig en bild av dottern i Kina, bland kineser, i kinesisk vardagsmiljö. Och då känns det ibland som om hon inte finns, ju.

 

(Note to self: skaffa fram några moderna kinesiska romaner - det MÅSTE väl finnas några översatta?)

 

Ärligt talat - nog för att man ibland var som en urvriden trasa när barnen var små, men det är då ingenting mot hur det är när de blir större! Och värst av allt: det allra minsta lilla barnet är helt och hållet inriktad på att flytta till Amerkat så snart hon slipper ur moderns klor. Va!! Där som det BARA finns dåligheter och elände! (Jo, för jag ser minsann både på Criminal Minds och Toddlers and Tiaras och Dr Phil och Dr Drew, så jag vet PRECIS hur det går till däröver.)

Alla säger att ryska, det är jättesvårt att uttala. Jättejättesvårt.

I h*lsicke heller, säger jag, jämfört med engelska är det plättlätt.

Försök själva.

 

Här har vi, pro primo, en klassiker i rysk originalversion. Sjung med i refrängen, den låter så här:

ja soshlasuma, ja soshlasuma, mne nuzjna ana, mne nuzjna ana.

 

''

 

Och så tar vi det på anglijskij, engelska - nedra jockigt språk. Här sjunger vi (och jag avstår från den låtsasfonetiska skriften och väljer att utgå från att ni vet ändå hur det ska låta):

 

 

 

Ärligt talat - jag är ju rätt lingvistiskt lagd och pigg på att försöka framställa alla möjliga språkljud, och viss övning har gett mig en rätt god förmåga, men jag är icke människa att hänga med i refrängen i den engelska versionen om jag inte får dra ner tempot väsentligen.

 

Och vad är det då jag vill säga med detta inlägg? Ja, men det är väl glasklart - skippa engelskan som första främmande språk i svenska skolan och satsa på ryska i stället. Mycket lättare, ju. (Och mycket vackrare.)

Jag var så nöjd för jag önskade mig en sak i jullklapp och sjöng och trallade så glatt:

 

 

För att såna är så bra att tina hundarnas äckliga färskfoder i.

Men sen fick jag en sån så nu är önskelistan tom igen. Och jag tycker att det är ganska symptomatiskt för nästan alla: vi har ju faktiskt det vi behöver. Såsom tak över huvudet och mat för dagen och platt-TV:ar och datorer och ifånar och Primeboots och hundhalsband från DogArtist eller Minx och laserskrivare och sällskapsdjur och - tja, allt. Och ibland står det mig liksom upp över öronen, allt man har och allt man uppmanas att köpa. När världen är full av folk som inte har något enda nåt, och till och med Sverige är fullt av folk som faktiskt inte har det mest grundläggande. Och det är bara köp, köp, köp överallt.

 

Nä, jag har inte blivit syndikalist eller världsfrånvänd(are) eller bitter eller nåt, och för det mest hojtar jag glatt: -Köp nåt åt mig!! men ibland bara skäms jag över alla oss som har och vill ha bara mer och mer och mer.

 

Och dessutom, i ärlighetens namn: det är j*drigt jobbigt att städa när man har så in i pipsvängen mycket pryttlar!!

Saxat ur senaste bulletinen från Mittens Rike:

 

 

Nu kommer jag väl att få på tafsen för att jag lägger ut delar av Mellersta Mellanbarnets hemliga korrespondens, men jag är - ärligt talat - ganska van att få på tafsen, så jag skall nog överleva. Därför att det faktiskt är värt det, i just det här fallet, och för att det faktiskt inte ÄR nåt hemligt. (Nix, det är det inte, bråkiga barn!)

 

Men det är viktigt, det där med språkglädjen och för att det känns relevant, så här i PISA-rapportstider, Läsförståelse och den sortens. För man kan inte bara förvänta sig att en godtycklig15-åring plötsligt skall utveckla ett stort och bamsigt ordförråd som gör att hen kan förstå vad hen läser.

Man kan  heller inte förvänta sig att lärare skall omedelbart och i ett sammanhang i klass F eller senare sätta igång och liksom pytsa i ungarna ett ordförråd som gör att läsförståelsen blir finfin när ungarna är 15 år och Sverige som nation slipper skämmas när PISA-rapporten publiceras.

 

För ser ni - med svenskt ordförråd för en svensk unge är det precis som med vilket som helst ordförråd: man lär sig precis hela tiden, från dag noll, och man lär sig genom att inte förstå men vara nyfiken och höra höra höra hela tiden. Och genom att vara så tok-indoktrinerad att man liksom jublar invärtes för varenda ny glosa!

 

Så: lägg mindre energi på att gnöla över skolor och friskolor och lärarlöner och was alles och mycket mycket MER energi på att prata med dina ungar. Och för all del andras! Prata och prata hela tiden, om allting, på alla sätt, prata tokigt och prata fel och lek med språket och säg saker som ingen människa har sagt sedan 1782 eller hitta på nya ord. Det ÄR viktigt att barn lär sig vad "fimpa luman" betyder och vad "icke för ty" betyder och vad "pomada" och "plattyska" och "glutenfritt" och "straffspark" betyder och vilka ord man skulle kunna använda i stället och hur roligt det blir om man byter det ena mot det andra.

 

Och vips! ska ni se att den där läsförståelsen kommer liksom på köpet. Och dessutom finns det knappt nåt mer tjusande är när en liten palt säger nåt sånt där alldeles på pricken rätt - eller fel.

:

 

 

Med tilltagande ålder har jag på åtminstone några enstaka områden mognat. Såsom exempelvis i möss-frågan: nu för tiden gör jag i tveksamma fall hellre valet att bära mössa (porter un bonnet) än att lämna den hemma. Det känns liksom tryggt och ombonat att ha  nåt på huvudet. Faktum är att man ibland finner mig i hemmet, bänkad i arbetsrummet, med öronen grundligt omslutna av huvudbonad.Kors!

 

Så långt är allt gott och väl, men det är sen det blir tveksamt. För bråttom är det ju alltid när jag skall ut, och nån mössa ligger alltid och skräpar på hallbyrån och då blir det den jag apterar. Med litet olika resultat.

Ibland ser jag väldigt mycket ut som nån muckla

I morgon kanske det, till följd av ovanstående, inte är en enda lyslös cyklist ute! 

Men det får nån annan kolla upp för i morgon tar vi sovmorgon. Äntligen!

Ja alltså - för det hjälper ändå inte; stel som en planka från första steget till sista.

Därmed behöver man inte stretcha o hålla på en massa heller. Ingen idé att försöka töja o mjuka upp en planka, ju. 

Rätt bra kilometertider gör man, även om man är äldre dam. Dam-man. För man tappar ju inte fart i onödan; då fryser man nämligen ännu mer.

Slutligen kan man duscha småljummet o därmed spara energi, ety även degspadstemperatur känns hot hot hot mot ens skummjölksblå stelfrusna hydda (kropps-. Alltså).

Hur som haver - det ÄR skönt att springa. Även om det inte alltid märks.

Men jag har precis ringt hem där Minsta Barnet, som också har studiedag fast liksom på rätt sida, håller ställningarna. Allt är väl i den bästa av världar, därhemma alltså.

Själv har jag blå skor, det borde väl ge några poäng i himlen.

Usch, vilken natt jag har haft!!

Jag drömde att jag drömde en gräslig mardröm som jag inte kunde vakna ifrån, men jag kämpade och kämpade och vaknade och då visade det sig att när jag vaknade var det ÄNNU värre än den där drömda mardrömmen. På något vis visste jag ändå att alltihopa var en dröm så jag försökte vakna på riktigt - och vaknade faktiskt till slut hemma i nuet i min egen säng - av att jag desperat bankade mitt huvud i väggen för att väcka mig.

(Hundarna blev misslynta.)

 

Sedan var jag så trött så trött och ville bara somna om men jag vågade inte för jag var rädd att börja drömma läskigt igen och TAMEJTUSAN somnade jag inte ändå och så började hela eländet om igen! Den här gången lyckades jag slut ta mej upp till vakenhetsnivån fast liggandes på golvet, med Ying nosandes på mig - han undrade väl vad tusan jag hade för mig...

 

Och jag vill särskilt understryka att jag - i vanlig ordning - var helt och fullt och okomprometterat jättenykter, hade inte så mycket som luktat på en kapsyl, alltså. Däremot kändes det som om huvudet var på väg att explodera av nåt tok-tryck - det är väl någon elevinducerad förkylning som är på gång.

 

I alla fall - efter att för TREDJE gången ha lyckats slita mig ur den horribla nattmarans grepp så spärrade jag upp korpgluggarna med hjälp av tummar o pekfingrar och satte igång att läsa i stället.

Moa Martinsson. Kvinnor och äppelträd.

 

Ärligt talat - DEN boken borde vara sämre skriven, den! För den går mig så till sinnes och om den vore skriven av t.ex. ruskiga Läckbergskan skulle man bara kunna strunta i eländet och glömma det, men nu är den så bra skriven så det går rätt in i hjärtat och man, förlåt jag KÄNNER hur det måste ha varit, allting. Och jag blir så less på karln min som är full hela tiden och på att alltid vara PDV eller nyförlöst och på att skällas för h*ra av hela bygden.

Alltså, så KÄNNS det när jag läser den boken - då förstår man att den är skriven med blodet, för jag har då ingen erfarenhet av någondera sorten, just. (Fast det är klart - maken drack en liten lakritssmakande öl häromkvällen. Slog mig dock icke.)

 

Nåväl, framåt morgonkvisten somnade jag om och drömde att vi köpte ett slott mitt i Paris mitt under la Révolution och jag tänkte i drömmen att det var väl ändå onödigt att köpa ett slott just HÄR just NU, och mobben stormade oss förstås med grepar och (ja faktiskt) pilatesbollar, men då tänkte jag (fast jag sov, och liksom både i och utom drömmen) att nåja, dö ska man ju ändå och det  här är ju ändå bättre än de där andra vansinniga drömmarna med bara blod och mord och perversioner och flera många lager som man måste igenom för att komma "hem" igen.

 

Jodå, så att idag är jag rätt mör.

Familjen är för 413e (och rimligen sista) gången denna sommar på Gröna Lund och åker allting tusen gånger gratis, jag är precis på väg ut med ett gäng fryslortar, huvudet brinner fortfarande men jag tog precis ett par Panodil och ser fram emot ett snart tillfrisknande.

 

Have a happy dimanche, out there!

 

 

Dagens dikt, dagens utantilläxa, tillhandahålles av Bo Bergman, och Mellersta Mellanbarnet kunde deklamera den vid 5-6 års ålder, så det finns inget giltigt skäl att inte ha den på sin repertoar:

 

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.

 

 

"Hjärtat", ur en diktsamling som kom 1908. Trösterik så här års, man får komma ihåg det där tacket till allt, och inte bara gnöla över eländes elände och långbyxor.

 

Bo Bergman är överlag en diktare att ha litet koll på - mycket är lättillgängligt och en hel del är fint att ha till hands i sitt "husapotek".

 

Skulle någon läsare t.ex. vara nykär eller gammelkär eller bara ha lust att känna sig litet kär så rekommenderas varmt hans "Melodi", fast den får ni googla upp på egen hand!

 

 

Nu blev jag så inspirerad av mina tankar kring metaforer så jag nästan spricker.

 

Vad är livet? Moln som fara

rop som inga röster svara.

Intet verkligt är oss givet,

ty en dröm är hela livet,

själva drömmen drömmar bara.

 

Skrev  alltså Pedro Calderón de la Barca, fast på spanska, sisådär 1635. Eller det var då den publicerades, La vida es sueno (obs: det skall vara mustasch på n:et, men det här tangentbordet är märkligt. MYCKET märkligt.), som blev Livet en dröm på svenska. (Jag vet inte hur lång tid det tog från manusstopp till färdig bok på 1600-talet. En svår brist i mitt vetande, jag tar genast itu med den.) Barockkille, alltså, och ibland rätt svårtillgänglig enligt min åsikt. Just "Livet en dröm" är en treaktare vars handling är en liiiiten aning fånig och rätt skum, men själva ANDAN i verket är ungefär som strofen ovan anger.

Alltså: Vackert så man dånar, eller hur?

Och tänkvärt så det börjar snurra i knoppen.

Så här undrar jag: de där som hittade på Matrix-filmerna - hade de läst/sett/betänkt La vida es sueno? För det är ju litet "lika lika fast annorlunda". (Nu blev jag sugen på att se Matrix, och så kom jag ihåg att jag har varit sugen på att se Kill Bill ända sedan i juli och - näe, hinner inte!!)

Men i alla fall: sug på den där strofen ett tag. Tänk, smaka, tänk om igen. Titta på ett moln och läs högt för dig själv (för de där fattiga raderna lär man sig utantill i en utandning). Tänk på det när allting j*vlas. Eller när du har en sån där bästabästadag.

Är det inte oslagbart, nästan?!

 

 

Eller som det heter, om vi skall vara alldeles engelska, "orienteering". Fniss - att det HETER så!!

 

Så här års KRYLLAR skogen av dem, i alla fall på förmiddagarna: stackars oskyldiga små skolelever som tvingas ut att utöva denna märkliga sport. Orientering! Varför?!

 

Varför är orientering så centralt i svensk skolidrott? Det är ju en rätt exklusiv syssla - knölig som f*n att lära sig på riktigt; så att det sitter i längden (säger en som har lärt sig hundra gånger och glömt lika många). De flesta skolungar tycker inte att det är kul att ge sig ut och springa i skogen överhuvudtaget - än mindre då rätt ut i obanad terräng på jakt efter några skärmar som kanske, kanske inte finns där det står på kartan att de ska finnas. Det finns nämligen sådana som flyttar de där skärmarna, eller knycker dem (inte jag! Ginge det bara ut över idrottslärarna skulle jag inte låta en skärmuschling sitta kvar, men jag tycker synd om eleverna) - och alltsom oftast är lärarna själva så usla på kartläsning så det faktiskt aldrig ens inledningsvis har förelegat någon överensstämmelse mellan kartposition och faktisk position. Och som grädde på moset är hela "min" skog absolut nerlusad med orange/vita aggremanger - orienteringsklubben och ett par tre skolor har alla sina egna uppsättningar, och i vissa fall flera uppsättningar per aktör. Arma ungar, säger jag!

 

Nyligen genomförda studier visar (eller: på morgonpromenaden märkte jag) att de flesta elever tycker det är sk*t med orientering: några gick och svor för sig själva, en kille iförd dunjacka gick och ledde sin moped i moraset, ett par stycken satt och spelade kort vid en grillplats (men de hade kartor och kompass med sig, så de skolkade inte alldeles), rätt många ville hellre klappa hundar (klokt val). Ganska många av dem visste inte ens på vilken sida av stigen de skulle leta, och en hel del var rätt uppfinningsrika när det gällde benämningar på idrottsläraren. (Som i vanlig ordning var ett fruntimmer med gäll, pressad stämma. Ibland riktigt längtar man efter min skoltids gamla majorer på posten!) Av ungefär 50 iakttagna ungdomar såg jag TRE som rörde sig med någon hastighet och som åtminstone föreföll ha någon koll på vad de gjorde.

 

Jag tycker absolut att det är viktigt med skolidrott, det borde rimligen ges mer av den varan - men använd den ringa tid som bjudes till något vettigt! Skall man se till framtida nyttighet för den enskilde eleven vore det bättre med intensivkurser i ishockey eller golf, exempelvis - det kan man ju livnära både sig själv och sin familj på. Ärligt talat: rent ekonomiskt vore det smartare att ha kurser i styrketräning och athletic posing, för jag tror att det är betydligt lättare att tjäna sitt levebröd som fitnessmodell än som orienterare!

 

Men ska man - och det ska man - använda skolidrottstimmarna till att försöka slussa in eleverna i en hållbart hälsosam livsstil, då måste man göra på något annat sätt än att tvinga ut dem i grönskan klassvis, med karta och kompass i nypan (samtidigt som läraren tar bilen hela vägen fram, via gångvägar och gångtunnlar, och sen sitter på rumpan hela passet, samt låter grinig) och sedan låta hela den förb*de processen (bli lerig, göra illa sig, komma vilse, inte hitta skärmen, ha jättetråkigt, vara rädd för fästingar, bara vilja dö) ligga till grund för ett betyg, dessutom.

 

Skolidrott - hur kunde det blir så j*dra fel?