Pelleskop-livet

Go Anders!

Publicerad 2012-11-30 11:14:00 i Allmänt

Jag  hoppas innerligt att jag har fattat det här rätt nu, för annars ställer jag väl till det så att man knappt kan tala om det.
 
ANDERS, alltså. Och brask och slask och den sortens. Idag måste väl ändå räknas till brasket, eller hur? Tre grader kallt och snö på tvären - glasklart brask. Och då, vet ni vad: då kommer det att slaska i jul!! Hurra! Ett ihållande ljummet regnslask, tack så mycket. Med uppehåll ett par gånger per dag så att Jazz kan tas ut på promenix.
Och är vi väl förbi julen, då är vi ju nästan hemma, då klarar vi oss nog. Puh!
Hoppas nu bara att Anders är ordhållig.
 
För övrigt har jag liksom tagit tjuren vid hornen och slängt på ett par juldukar - kanske kan jag slå julen med dess egna vapen, tänker jag. Äldsta Barnet var här förra helgen och bytte gardiner och den sortens - en märklig avkomma det där. Troligen nån sorts alien, fast en snäll (tror jag. Hon kanske jobbar hemskt och långsiktigt).
 
Jag skulle behöva en rejäl springtur för att bli snäll, men underlaget känns en aning tveksamt, så vi får se hur jag gör. Hundpromenaderna är inte så där jätteskojiga nu, för Jazz vill verkligen helst inte alls följa med och jag känner mig som en usel matte om jag lämnar honom ensam hemma... Olle blev en aning mera klippt igår enär det fastnade snöbollar i armhålor och ljumskar på honom. Aldrig varit med om maken till opraktisk hund, faktiskt!
 
Vidare sitter jag och lurar på allmänlydnadspasset. Det är ju så att jag har börjat - eller egentligen börjar i januari - på en kurs för att bli "auktoriserad" som allmänlydnadsinstruktör. Det är nog bra och finfint på många sätt, men för att bli så där alldeles godkänd så måste man, eller rättare: mans hund,  godkännas på något som heter Allmänlydnadspasset. Och där sprack det liksom - om man inte får välja fritt bland staben och låta en hund göra en sak och en annan hund en annan sak osv. Men det får man väl inte. Attans, vad de är petiga!
 
Problemet är (delvis) att momenten skall genomföras i "naturlig miljö", såsom parkeringsplats eller bostadsområde eller skog eller så. Inte brukshundklubb, alltså. Då vartevärre, kan man säga.
 
Här är momenten och mina kommentarer:
1. Kvarsittande med störning 1-2 minuter. KANSKE Tigern kan klara. KANSKE Olle, om han är trött och jag ger honom onda ögat. kanske.
2. Möte med hundar på naturstig. I slakt koppel alltså. Utan morr och bit. Olle kan nog fixa det. INGEN annan. Suck.
3. Sitta tyst i bil. Med hund och människa som går förbi utanför. Kanske möjligen Jazz. Möjligen.
4. Gå fint vid sidan eller bakom föraren, 100 meter. Jo men det kan nog både Tigger och Betty och Olle. Med litet tur.
5. Hantering/visitation. Av först hundägare, sen okänd (för hunden) person. Det fixar Olle, Betty och Tiger utan problem, Ying om det är en hyfsad människa. Jazz aldrig i helsike.
6. Inkallande utan störning, minst 10 meter. Olle, Tigger, Betty. De andra två troligen, men för dem är själva luften man andas ett möjligt störningsmoment, ju...
7.Inkallande med störning. Och så står det "Hunden utsätts för tre av föraren valda störningsmoment". Märkligt. Då skulle jag ju exempelvis kunna välja störningen "fotboll" för Jazz, eftersom fotboll, eller bollar överlag, är ungefär det minst störande han vet. Grässtrån är mer störande, eller moln som fara. Hur lurig får föraren vara, tro? Nåja, det här kan jag fixa med t.ex. Tiger och ha störningarna boll, matskål, annan hund. Det ÄR störningar för honom men han vet vad som gäller. Till och med Betty fixar nog bollstörningen, när hon förstår att det är så att säga en sport.
8. Stoppkommando. Hunden skall på kommando upphöra med aktivitet. Valfritt kommando, efter var jag förstår. Det fixar Betty, Tigger och Olle. Ying om jag får ropa tillräckligt högt...
9. Passivitetskontroll. Hunden skall förhålla sig passiv i valfri ställning under ca 2 minuter. Hmmmm. Jomen, Tigger fixar ju platsliggning, så det är ju lugnt om man tar det som en sån. Betty också, och Olle med. Till och med Ying, fast han skulle nog gnola litet. Jazz skulle få stora skälvan - KALLT, ju! Oavsett årstid!
10. Nosaktivering. Hunden ska under 3-5 minuter målinriktat och koncentrerat arbeta med sitt luktsinne. Och DÄR sprack Olle! Tigg, Betty, Jazz är duktiga. Fast om det tänker stå nån ful gubbe och titta på så tror jag inte att Jazz tänker släppa den med blicken...
11. Valfritt moment. Hundföraren beskriver hur momentet skall utföras och hur det skall bedömas samt visar momentet. Skumt. Men det verkar ju i alla fall enklast.
 
Summa summarum: Är det nån som har en väluppfostrad hund att låna ut?
(Förresten kommer jag att behöva ett projektekipage också, men det återkommer jag till.)
 
 
Kommentarer (2)

Yttre demoner

Publicerad 2012-11-29 11:07:39 i Allmänt

Idag känner jag mig grundlurad.
Det är årets sista Torsdag i November - och äcklig otäck SNÖ överallt!!
Dessutom fullt av käcka personer som tycker det är underbart med snö, som inte kan tala om annat än snö och jul och otäckt.
Vrång blir jag, alldeles ovanligt mycket vrång.
Lilla B fick i alla fall staffefnatt värre än vanligt i trädgården i morse, varv på varv på varv så det sprutade vitt kring de små svarta benen.
Igår var hon mindre uppåt, då när det blötsnöade på tvärsan hela långa dagen och vi gick vilse i skogen och höll på att aldrig komma hem igen. Då var det allt tur att jag hade satt på såväl henne som Jazz täcken.
Men även de mera tåliga krittren var en aning spaka efter den utflykten, det skall erkännas.
Inför kvällspromenaden gömde sig Jazz i minsta barnets rum och Betty tyckte hela tiden att vi kunde vika av och ta närmsta vägen hem.
 
Eljest händer det inte så värst mycket. Jag är misantrop så det stänker om det och delar glatt in befolkningen i dumhuven, tjockskallar, pottor och Sämre Sort. Fint värre, rena julstämningen. Inte ens full pott och därmed förstås VG på senaste svenska-hemtentan kunde stämma mig till ens ett litet småleende.
Nåja, jag vet ju vad det beror på - det är min inre Grinch som håller på att tillta i styrka.
Jag är liksom jul-utbränd, en gång för alla. Men inte ens om man sticker huvudet i en säck kan man slippa undan - alltid kommer det nån käck typ och tjoar: -Snart är det JUL, hörru! Och nu SNÖAR det också! precis som om det vore nåt BRA, liksom.
I värsta fall försöker nån bjuda på julmat också, då har det nästan gått för långt. Den enda julmat jag äter är kokt potatis och bakverk, samt en enstaka tallrik risgrynsgröt. Men Gud nåde den som puttar kanel i eller på den!! Saffransbullar, fruktkaka och allehanda småkakor är vad som håller mig över ytan fram till Knutte...
 
Sisådärja, nu har jag i alla fall gett ifrån mig ett livstecken. Sådant det nu blev.
 
Kommentarer (0)

Lilla spöket Sabolina.

Publicerad 2012-11-21 14:34:16 i Betty

Jag tror lilla B har kommit in i andra andningen eller nånting. Vad gäller bus och bråkighet, alltså.
Kors vad hon kan förstöra!!
En dag kom maken hem och sa bistert: -Den som har slängt en massa papperslappar på golvet kan ju vara snäll och plocka upp dem också.
Men då fick han allt svar på tal: -Det är delar av innandömet till en fotboll och det är Betty Som Har Gjort Det!
 
-Nådåså, sa hussen och plockade litet själv. Maken till duktig flicka att kunna destruera har han nog aldrig sett.
 
Igår pulvriserade hon ett skridskoskydd som jag trodde var oförstörbart, sen åkte hussen och köpte nya råhudsben. Slurp, sa det, sen var Bettys ben i flisor och molekyler.
 
Aldrig blir hon trött heller.
Efter dryga 90 minuters promenad igår eftermiddag tog vi middagspaus på två timmar, sen tog jag med Bara Betty på springtur. Hennes premiärtur i koppel på trottoarer och gångvägar.
 
Min premiär för att springa med apendicit också, för den delen. Det gick bra.
 
Först blev det så konstigt så det lät bara kloppetikloppetiklopp om oss, och lillfian krökte sig kring mitt vänsterben som en märla. En bra balansövning för en sån gammal käring som jag!
 
Sen gick det mycket bättre, faktiskt. En halv kilometer i stöten kan hon jogga fint, sen går vi ett litet stycke innan vi springer igen.
Efter 5 km tog lilla knoppen på lilla bettan slut. Vojne, det blev ett riv och slit och bit i mig och mina kläder. Jag som tycker det ser så rysligt obekvämt ut när folk är ute och motionerar i collegebrallor och den sortens började förstå att det kan finnas bruk för såna plagg också. Nämligen om man springer med en hoppa-upp-och-bit-i-låret-hund. Såna därna fula tajts som jag har skyddar så klent.
 
I alla fall, sista 1,5 kilometern gick vi och strosade och busade och gullade litet. Man måste pussas och kramas mycket i samband med joggingturer, annars känns det jättekonstigt säger Betty och kloppar hej vilt.
 
Sen träffade vi en fin jämthund som hette Vidar - det tyckte jag var ett så passande namn på en älghund. I helgen hade han drivit älg eller hur det heter i 8 timmar. Jobbigt tyckte jag att det lät, men Vidar föreföll vara en alert ung man. Jag skulle vilja veta mer om hur man tränar jakthundar - sånt har jag verkligen inget hum om alls.
 
Nåja, sen kom vi hem och jag tänkte att NU skall väl lilla spöket Sabolina änteligen vilja VILA en stund.
Men då tänkte jag fel.
 
Emellertid sov hon MYCKET gott i natt, och var inte alls pigg på att stiga upp i morse.
 
Fortsättning följer.
Kommentarer (0)

Inre demoner.

Publicerad 2012-11-20 14:13:00 i Olle

Googla litet så får ni se - det är JÄTTEPOPPIS med inre demoner.
Och vet ni - jag har också en!! En helt oväntad.
 
Min inre demon är nämligen - en fårklippare! En nitisk liten rackare, dessutom.
 
Jag har ju hållit på och härjat i Olles päls, och dessvärre ibland en aning i själva Olle också, med en sedvanlig kökssax. Det blev som det blev, blev det. Så jag har satt maken, ivrig traderare och blocketare, att snoka efter en hundklippare, en Oster eller Moser. Ibland får man putta på honom, för sånt glömmer han. Att köpa delar till tågbanor glömmer han däremot nästan aldrig, grrrr.
 
Fast häromdagen när jag var på Lidl, av alla ställen, för att köpa låtsas-ballerinakex (Lidls variant är godare. Tips från coachen. Kakätar-coachen.) så hittade jag helt oförmodat en Animal Hair Trimmer à 120 pix. Med tanke på vad det kostar att skicka Olle till frisören så insåg jag att även om apparaten skulle vara totalkass så var det en god affär, liksom, och slog till.
 
Och sen blev det bortstning och fixning och så var det stora ögonblicket inne - skulle det fungera? Jag tog kamtillsatsen för "jädra lång päls kvar" för att jag inte precis ville skala Olle helt och hållet, om möjlighet skulle förligga, och så satte jag igång.
 
Oooooh! Jag såg ljuset direkt!! Inte nog med att det gick fort och Olle blev förhållandevis snygg - det var så innerligt och djupt tillfredsställande också! Att liksom i ett svep få med sig en hel matta av päls - det var nånting inom mig som blev alldeles tossigt av detta!
 
Sen bytte jag till "nästan ingen päls alls kvar" och tog öron och tassar - lika roligt det. En liiiiiten tunn matta formades på klippmaskinen.  Ljuva känsla!!
 
Då tänkte jag så här: i amerikanska finkor verkar det ju vara högst à la mode att låta buset dona med jyckar - fostra och rehabilitera och träna och den sortens. Äh, säger jag, ge dem pudlar i stället! Pudlar med särskilt rik och snabbväxande päls, och så varsin klippmaskin med litet olika tillbehör.
En stor, djup frid kommer att sänka sig över anstalterna, med bara ett litet dovt surrande över. Alla interner kommer att bli som små änglon och bara tänka på pudelfrisyrer.
 
Tänk ändå - aldrig hade jag väl trott att man kunde ha någon nytta eller glädje av en pudel!
 
Hur som helst - dagen efter min första andliga upplevelse av hundtrimmern kastade jag granskande blickar åt Olles håll och kunde konstatera att han nog borde ha en aning kortare päls. Och det borde han. Zrrrrrrr, så rök ett lager till, och tassarna blev litet mer trimmade, liksom svansen. Svårt är för en matte att finna sig i att pudeln kan behöva ha resterande päls kvar för ev. köldknäppar.
 
Så jag började granska mitt lager av hundar. Betty och Jazz avfärdade jag med en föraktfull fnysning, men Ying och Tigger har viss potential, tycker jag...
 
I alla fall skall jag investera i ett särskilt pälstillväxtuppmuntrande foder åt Olle, och alla möjliga tillskott. Och så hoppas jag att vi får en särdeles tidig och varm vår. Då skall minsann inte Olle behöva gå och dra på nån tjock och otäck fäll!
 
Men det är inte sagt att jag inte tar min trimmer i fickan och tar en promenad bortöver nånstans där det går får i en hage och ser onödigt ludna ut... Vi får se hur jag gör!
 
Kommentarer (1)

Bara skräp

Publicerad 2012-11-18 14:09:59 i Allmänt

Jag avskyr när folk bara berättar om sina krämpor, men jag måste bara få meddela att jag har Ont I Magen på ett nytt sätt. Långt ner till höger liksom. Kan det vara blindtarmen? Hur lång tid tar det innan man går hädan, i så fall? Och det är väl ett skrutt att jag ska vara så sekunda, ändå!
 
Nåja, hunddjuren är i alla fall inte sekunda - de är prima friskusar allihopa. Fast Jazz hävdar att han är en Mycket Sjuklig liten Farbror varje gång det blir dags för promenad. Ibland sticker han in i buren under köksbänken och morrar å det gruvligaste, visar tänderna och snappar i luften. Tur att det är jag som är hans matte och inte nån sissy, för i annat fall skulle han aldrig gå ut (annat än inne, haha. Eller snarare suck).
 
Übrigens är jag närapå glad som en lärka fordi att jag äntligen har skickat in min hemtenta i svensk grammatik. Nu skall jag raskt glömma allt om grav och akut accent i svenska språket. Såna därna grejer är mycket mycket svårare på ett språk man verkligen KAN, konstigt nog. Grav accent innebär att rösttonen sjunker på den betonade stavelsen, vid akut accent stiger tonen på den betonade stavelsen. Ni skulle bara höra hur utomordentligt fånig jag låter när jag prövar!!! Vilket påminner om min ryskaprofessor som tyckte att det var så skojigt att vara tentavakt när det försiggick tenta i rysk fonetik - alla såg utomordentligt löjliga ut när de "smakade" på i synnerhet alla de ryska sje-, tje-, sjtje- etc. ljuden. Fast jag var jättebäst på den tentan, måste jag påpeka. (Jag är usel på så många sätt så jag vill gärna meddela omvärlden när jag faktiskt och för en gångs skull har gjort nåt bra eller halvbra.)
 
Övrigt att meddela är att det är mörkt som om man ginge med solglasögon på sig, men fortfarande varmt, hurra!
Igår tog jag en lång promenad med Tigern, Betty och Ying. Vi gick över myran och bort till militärens motionsområde. Där finns det en hel lång radda med gamla bildäck som antagligen skall tjäna ungherrarne till nåt spänstigt men som är så utmärkt att gömma hundgodis i. Man kan lägga godiset inuti ringarna, mellan dem där det är som trängst, halvvägs under, ovanpå...
Betty och Tiggern hade en prima lång stund med att använda såväl nos som balanssinne som purkenhet (för att mota bort varandra när det blev två om en karamell). Ibland slängde jag åt dem litet sitt- eller liggkommandon också. -Det GÅÅÅÅR inte! sa de då, båda två. -Vi kommer att ramla!
Men jag är ett ampert fruntimmer och sa bara: -Johodå, det går VISST! och det gjorde det ju också, även om det blev en del lätta rumpor och armbågarna inte riktigt i däcket, så att säga.
Ying fick också vara med. Fick, men iddes inte. Han höll sig till mig i stället och visade några berömvärda trick såsom snurr, spinn, sitt, klättra på matte, dansa. Han håller sig för god för att leta godis i alla möjliga och omöjliga utrymmen. Det verkar inte riktigt hygieniskt, säger han. Och förresten är det för jobbigt.
Too much work for too little pay.
 
Sen gick vi upp i backen och jag gjorde en liten uppletanderuta där jag undanstoppade: en grön gummiekorre, en liten mockakamppryl, en därstädes hittad pinne som jag klämde litet på.
 
Först skickade jag ut Ying. Han såg mycket målmedveten ut och sprang tre fyra varv i rutan innan han började kolla på andra grejer. Inskickad igen sprang han med nosen i backen och såg ännu mera målmedveten ut innan han sa: -Klar! Ge mig godis nu!
Jaha, det var en sån dag för Ying.
 
Sen var det Bettys tur. Full fart ut i rutan, och sen tillbaks igen. -Måste kissa!
In i rutan igen och hittade omgående gröna ekorren som hon slängde omkring sig och sprang efter och härjade med å det gruvligaste. Tills hon blev kissnödig igen. Sen blev hon infångad och jag la ut ekorren igen.
 
Slutligen Tigerns tur. Full fart ut, hittade ekorren och avlämnade. Ut igen, hittade pinnen, kom på att det var en (osynlig) skurk nere vid däcken, satte i att föra oväsen. Blev tillrättavisad, skickades ut i rutan igen och kom tillbaka med pinnen, fast med många getögon och morr åt däcken till. Bet mig litet grann i smalbenen. Ut i rutan igen, ut på andra sidan i full karriär och för full hals, inkallad, ut i rutan och - JAAA! - kom tillbaka med sista leksaken!
 
Så¨kan ett "träningspass" också se ut.
 
På återvägen över myran fick Betty och Tigger till sin förnärmelse gå kopplade medan Ying sprang lös. Jag har honom ogärna lösspringande ihop med Bubbla för jag misstänker att han ämnar lära henne "allt han kan", såsom att sticka på vilt och knäppa igen öronen.
Ying sprang som en galning kors och tvärs fast med god koll på mig - men vilken aktionsradie!! Sådär två mil, skulle jag tro. Sen kom det en åldrad militär springande när Ying var lååångt framför mig så jag hojtade till joggaren att det fanns en lös men mycket ofarlig hund där framme. Det tog joggaren lätt på, tills han mötte Ying och kvickt vände om och med andan i halsen frågade: -Är det en sharpei?!! Sån har jag alltid velat träffa!!
Och då var det ju tur då att det var just Ying-pejen han träffade för han ställde som vanligt upp med svar på alla frågor om hur mulen känns och hur de pyttesmå öronen känns och om pejer verkligen har blå tunga och om de är snälla (ja!) och lydiga (nej...). Så det var en mycket glad militär som sedan joggade vidare, och efter ett stycke vände sig om och vinkade åt oss och litet särskilt åt Ying.
 
Sen hittade jag på att skutta iväg och gömma mig tillsammans med Tigern och Betty så att Ying fick leta. Första gången tar det sin lilla stund innan han märker att vi är "försvunna", andra gången går det fortare och efter ytterligare nån gång får man verkligen vara snabb i vändningarna om man skall hinna undan. Jag önskar att jag hade nån liten lagom sökgrupp att träna med - litet seriös men inte tävlingsseriös, för Ying älskar verkligen sökarbete, men ibland har han bara ingen lust och då är det lögn i h*lsike att få honom att leta rätt på nån... Och skall man träna med nån superseriös grupp så är det så himla mycket om och kring och hur och var och varför när man skall figga också, alltid är det nån som tycker att allt är figgens fel och ganska ofta får man nån stor spottig schäfer rätt upp i nyllet... Jodå, jag gillar alla hundar, men ibland är de väl åbäkiga. Särskilt efter en heldag i skogen i hällregn.
 
När vi kom hem hade Maken och Minsta Barnet skurat golv så jag tänkte att jag skulle få gå in genom källaren med mina lortgrisar. Jag ringde därmed till makens mobil (vi har ingen fungerande fast telefon längre) för att be honom gå ner och öppna. Inget svar. Ringde igen, inget svar. Då ringde jag till makens jobbmobil - inget svar. Ringde således till Minsta Barnets mobil - inget svar. Man blir TRÖTT, blir man. Nåja, till slut etablerades kontakt och hundarna förpassades raka vägen till badkaret i tvättstugan och en grundlig sanering. Som var kränkande, sa Ying. Och Betty också, fast hon vet inte precis vad det betyder. Tigger tyckte det var uppfriskande.
 
Och litet senare tog jag en lång fin stadspromenad med Olle och Jazz, alldeles utan lera och vattenpölar och annat ruskigt.
 
Sen bakade vi amerikanska kuvertbröd och såg på Downton Abbey.
Se där hurusom en lördag kan fördrivas.
 
 
 
Kommentarer (0)

Salighetssak

Publicerad 2012-11-17 20:30:00 i Allmänt

Igår tog vi en riktig långis, jag och alla kritterna. Nästan två och en halv timme var vi ute i gråmugget och leran. Tigger tyckte det var bästa promenaden nånsin nästan, för dels fick han springa jättemycket lös, dels hade jag med TVÅ bollar så att han inte hela tiden blev översprunget av "den där dumma tjocka jäntan", dels hittade han nåt rysligt illaluktande att rulla sig i och slutligen innebar detta att han vid hemkomsten blev 1. schamponerad (ganska mysigt) och 2. fönad (bästa njutningsmedlet nånsin, enligt tigern). Bästa njutningsmedlet för mig skulle ha varit att alla blev grundligt trötta, för det blev de, men sen kom det en annan, ännu bättre grej emellan.
 
Jag fick nåt klet på handen! Och tro mig, det var inte sånt som Tigern hade rullat sig i. Utan när jag knödde mig fram genom vegetationen fick jag någonstans av någonting en liten liten klatt kåda på högerhandens fingrar och den kådan den doftade så alldeles vansinnigt gott så jag nästan fick vingar på fötterna och leviterade där jag gick.
Alltså - hur kan nånting bara lukta så sanslöst gott?! Det var en liten aning terpentin i doften men framför allt någonting så väldoftande så - jag tror det måste ha trillat ner från innanför pärleporten, minst. Hela vägen hem (som var ungefär halva vägen kvar) gick jag mer eller mindre med fingrarna instoppade i näsan och det var med mycket stor sorg som jag tvättade såväl Tigern som mina lortiga fingrar vid hemkomsten (denna lera...). Och den där doften, den liksom förflyttade mig nånstans, till nånting som jag nästan nästan kom ihåg men inte riktigt fick fatt på... Ja, det var nåt alldeles makalöst! Jag måste nog gå där och truttla litet mer i snåren, någon gång kanske jag lyckas få fatt i litet till!
 
 
En liten liten glimt av blå himmel en kort stund. Sen grått. Men härligt novembervarmt ändå.
 
 
Lycklig russlare. Lortig.
 
 
Vi klättrar! Mata oss!
 
 
 
 
 
Springer kors och tvärs i skogen och letar efter klättergrejer.
 
 
En lerig pudel är inte heller nån hit så även denne blev badad och torkad. Entusiasmen är inte påfallande, men han har i alla fall inget emot det.
 
 
Äntligen inne, knäpp på TV:n! säger Jazz.
 
 
Betty börjar så smått acceptera att Tigern inte vill att hon skall ligga ovanpå honom. Men då måste han i gengäld lova att ligga ovanpå henne, säger hon.
Kommentarer (0)

Pli på hundar!

Publicerad 2012-11-17 16:09:09 i Ying

Den där Ying ni vet - världens snällaste hund. Mot allt och alla, närapå. Men pondus, det har han. Och ibland måste han kolla litet, att det är nån ordning på mobben.
Idag hade han lagt beslag på husets för tillfället enda råhudsben. Jazz tänkte sno det men då mullrade det till i Ying så Jazz for baklänges och försökte se ut som han höll på att träna in nån ny koreografi.
Betty och Tigern låg hos mig i TV-soffan och Ying låg nedanför med benet.
 
Sen gick jag ut i köket och satte mig att ordna in en miljon bilder i fotoalbum. Jo, för jag är så gammal och gammaldags så jag gillar att ha bilderna på papper och helst inklistrade eller instoppade i nånting  blädderbart.
 
I alla fall så lommade Ying med, sin vana trogen. Där matte är, där skall också en liten kines vara.
 
Efter en stund började det gnöla och pipa i TV-rummet. Det suckades och kvittrades och smågräts. Terrioristerna, förstås.
-Men vad GNÖLAR ni för, kom hit nu bara!! sa jag, småirriterat.
Men ynkandet bara fortsatte, och tilltog.
 
Till slut fick jag ju ge mig och gå och se efter vad felet var.
Så här var det: Ying hade ju legat nedanför soffan och sagt: -Vad ni gör så ge F*N i mitt ben!! Ni går inte i närheten av benet, så mycket ni fattar det!
Alldeles tyst hade han sagt det, men det var klarspråk ändå.
Sen gick Ying med mig in i köket, men benet låg kvar. Och Tigger och Betty fick ju inte komma i närheten av Yings ben - alltså kunde de inte hoppa ner från soffan och traska in i köket, eftersom benet låg i vägen.
 
-Men Ying, nu var du väl stygg! hävdade jag och tog bort benet.
Ying bara flinade och slog med svansen. Betty och Tigger hoppade lättade ner från soffan och slank iväg efter mig.
 
Tänk om JAG ändå hade sån pli på mina hundar!
Kommentarer (1)

Träningen

Publicerad 2012-11-16 11:58:00 i Träning

Jag måste erkänna att den mesta träningen av moment är förlagd till inomhus just nu. Det är bara FÖR geggigt och omständligt att vara ute och dona. Däremot tränar jag mycket på att gå riktigt sakta på promenader, med kopplade hundar i slaka koppel. Med en hund går det bra, med två går det ganska bra, med tre börjar det bli klurigt... och så vidare. Med fem behövs det nästan tvångströja på oss allihopa, men skam den som ger sig! Dessemellan går vi förstås fort också, jag är en riktig pinna-påare som verkligen själv behöver träna på ett lugnare tempo.
 
Men inneträningen, alltså.
Bettys apporthållande. Som går så jättebra! Hon är väldigt bra på att ta instruktioner, om man så säger. Som när hon hela tiden ville spotta ut apportbocken i min hand så fort min hand kom i närheten - då behövde jag bara hålla försiktigt under hakan med andra handen och visa: -Så ska vi göra! och sen gjorde hon det. Jag har lagt märke till det flera gånger, att hon är så lätt att förklara för - hon "lyssnar" så bra och tar det litet lugnt. Jag är ju van vid i synnerhet Tigern som VILL så mycket så han har aldrig tid att ta in vad jag menar utan han bara försöker allt han kan komma på och till slut blir det ju (oftast) rätt - då gäller det att hinna markera att DÄR, NU gjorde du rätt!
Som alltid - jag lär mig så mycket genom att hunddjuren är så olika!
Bettys gripande av apportbocken har också blivit mycket snabbare, men än så länge har jag struntat i att hålla fram den och sen ska hon vänta på kommando - vill inte sabba nåt just nu.
Och så håller vi på jättemycket med vänstersvängar, ibland verkar hon nästan ha en aning kontakt med sin bakdel. Men nåt glapp är det!
Plocka spårpinnar går också fint, hon tar så nätt. För det mesta. Men hittar hon en på golvet när vi inte tränar så omvandlar hon den omedelbums till tandstickor. Små.
Fjärrkommenderingen går bra och dåligt. Hon skiftar jättefint mellan sitt och ligg utan att flytta sig framåt eller bakåt det minsta lilla, däremot har hon ingen säkerhet alls i kommandoförståelsen om jag bara använder ord. Så det tränar vi på nu.
 
Tigerns träning är den eviga vittringsapporteringen som jag blir tokig på och så fjärren. Vi nöter och nöter och nöter på skiftena stå - ligg och ligg - stå för det är där de stora svårigheterna finns. Han blir ju alltid så taggad och då blir det gärna att en baktass smyger fram en aning...
Metallapporten går riktigt bra, jag har börjat skala bort plasten fläckvis utan att märka någon skillnad i hans gripande.
Och så tränar vi stegförflyttningar, förstås. Då kan jag ibland önska att jag hade en större hund, för det är svårt för mig att se om han ställer sig upp och tar ett steg åt sidan eller bakåt - eller om han bara hasar på rumpan!
 
Nåja - ibland känns det riktigt bra att vintern är lång!
Hur som helst
Kommentarer (1)

Vi super!

Publicerad 2012-11-16 10:47:42 i Allmänt

Från början betydde ordet "supa" att inta något med sked - t.ex. soppa och välling och den sortens. I överförd betydelse även dra i sig mängder av nånting, passa på liksom.
Och det var det vi gjorde igår - vi söp dagsljus och rent av solsken!
Mitt i november en illande solig dag, så pass att jag gick och kisade och bitvis var alldeles bländad.
EN enda sån dag blev det, men ändå - en sån dag!
 
 
 
Jazz ville som vanligt inte gå ut, så honom och Olle lämnade jag hemma och så tog jag med friskusarna bort till militärområdet. Där finns det ett finfint motionsspår att lubba i.
 
 
Kantarellerna lämnar min aldrig i fred. När jag hade fotograferat dessa slängde jag dem i ett vattendrag för jag vill för mitt liv inte komma hem med fler svampuslingar. Raskt hoppade Tigern i och undervattensapporterade eftersom herr kantarell med fruga hade sjunkit.
Till slut fick jag stoppa undan svamparna högt upp i ett träd för att bli av med dem. Ganska länge stod Tigern nedanför och gläfste: -Jag har hittat dem, här är de, ge mig pitalt!
 
 
En fornlämning? Avsedd för rituell grillning av jack?
 
 
-Klättra ni så går jag på toa, säger Ying.
 
 
 
Såna här möter man här och där. Ying och Tigger ser dem knappt, men Betty litar inte alls på dem. Gruff och morr och ett försiktigt nalkande.
 
 
Sen rätt mycket skakande och krafsande: --Tss, vilken larvig, jag skojade bara, jag blev inte alls rädd!
 
 
Till slut hade de supit sig trötta.
 
Och ingen behöver vara orolig - Jazz och Olle fick ordentligt med bus i trädgården (Jazz insåg att det inte var så farligt) och sedan tog hela ligan om fem plus matte en timmes promenad på kvällen också.
Kommentarer (0)

Friskt

Publicerad 2012-11-13 18:36:49 i Sprunget

Idag kom minsta  barnet hem tidigt från skolan - redan före 14. Annars är det alltid beckmörkt när hon kommer hem men nu fanns det novemberdagsljus nog för en springtur rätt ut i naturen, mitt i veckan! Litet oväntat lyx för Ying och mig.
In med oss i bilen och iväg till skogen med mountainbikespåret och sen bar det av i en halvmil. Oj, vad Ying gillar att dra!
När man tar vanliga promenader med honom så får han ju sina idéer och drar som en tok till en stolpe eller grästuva eller nåt, men när han har springselen på så bara drar han - utan mål. Även när jag väljer att gå en bit (för att inte omkomma) så ligger han på så nätt, lagom så jag hela tiden har "hjälp". Inte dumt alls, faktiskt.
Idag var jag mer alert och höll koll på ev. älgar, men det var lugnare den här gången. På ett ställe markerade Yingen väldigt mycket, men han nöjde sig med att vädra väldeliga, utan att tappa riktningen.
 
Det är väldigt roligt att springa så där ut i terrängen - den stig som finns är mest stenar, rötter, lera och massor av bruna löv ovanpå alltihopa så det blir ännu mer spännande. Ibland blir det betydligt mer hopp och skutt än spring, drar Ying på ordentligt då så tar jag rena flyg-stegen ibland, nerför branta backar och sånt. Litet läskligt ibland, men bara på nöjesfälts-sätt. Det kittlar litet i magen, men på ett bra sätt!
 
 
 
 
En riktig atlet är han!
 
 
 
 
Men det där med att posera är inte riktigt Yings grej. Alltid är det nånting som måste kollas in precis när jag trycker på knappen!
 
En halvmil blev det, sen tog vi bilen hem.
Men då var det ju bara att klä på resten av järngänget också, och dra på Ying en reflexväst, och så ut igen. När jag hade lyckats infånga och bylta på Jazz.
 
 
 
Och så blev det en halvmil till, fast i lugnare tempo och i hemmaskogen.
 
 
 
Fortfarande ljust när vi gick, men det mörknar fort.
 
 
Men när jag kom in, efter två och en halv timme på raken i friska luften, då fröhöhös jag! Kvickt en varm varm dusch och upp och dra på sig nåt varmt och mjukt, medan jag följdes av uppmanande blickar:
 
 
Hungriga, ju!
 
 
 
Kommentarer (0)

Dags att gå i ide.

Publicerad 2012-11-13 11:49:00 i Allmänt

Usch, hör ni - det är KALLT.
-Härligt och friskt! säger Ying, för han är inte riktigt som han borde.
Jazzen morrar i högan sky när det är dags att ta promenad, han vill inte alls.
Jag förstår honom - jag fryser så jag fryser så det går liksom aldrig ur. När jag har byltat på mig och tagit en rask promenad eller för den delen en springtur så blir jag varm precis just då - men sen fryser jag ÄNNU mer när jag har kommit in och kommit ner i varv. Jag blir liksom alldeles låg av detta eviga frysande, som kommer inifrån så att inga koftor, varma raggsockor och filtar kring kroppen hjälper.
Dessutom håller jag på att ändra bland mina piller (det blir så ibland - ändra dos, byta märke, ta bort, lägga till. Jag gör som jag får order om, jag.)  och så blir jag så yr i bollen. Ibland snurrar det så jag blir alldeles åksjuk, sen känns det bättre ett tag. Det brukar ta ett par, tre veckor innan det har satt sig så jag vet ju att det bara är att bita ihop, men ibland blir jag litet putt, det skall erkännas.
 
 
Det här tycker Jazz är en lagom vinteraktivitet - knö in sig bakom Minsta Barnet i TV-fåtöljen, med en yllesjal över hela sig.
 
 
Baka pizza och sitta i värmen framför ugnen och vänta på att den ska bli klar går också an. Jag gör för övrigt Världens Godaste Pizza - det är bara tomatsås och ost på den, men den där tomatsåsen.... Mmmm!!!
 
 
Betty bagerska.
 
 
Jag tycker om att sy, och nästan allra mest om att sy om. Jag har i helgen fixat till två kjolar som behövde kortas och som var så eländiga att de måste kortas upptill, vilket förstås innebär att linningen och blixtlåset sprättas bort, avklippning sker, återpåsyning genomförs. Jag svärjer och sticker mig men har ogement roligt!
 
 
Den här fina kjolen köpte jag på en loppis i ett gathörn i Montmartre för åratal sen och sedan har den bara blivit liggande, för att snava runt på volanger i lervällingen gör sig bäst i Jane Austen-filmer. Men nu så - nu har jag min egen lilla pust av Provence redo att tas ut i frosten!
 
 
Ying blir alldeles busig när det drar ihop sig till vinter - springer runt med mjukisgrodor och gud vet allt. Prima liv, säger han.
 
 
Minsta Barnet sköter aktiveringen ibland.
 
 
 
 
Har man staffe så har man.
 
 
 
Pudeln Olle har blivit badad och balsamerad och fönad. Luktar som en lördag i folkets park!
 
 
 
Det gör ont i fingrarna att hänga tvätt ute, men den torkar fort och luktar härligt friskt.
 
 
Igår måste alla hundar klättra på betongsuggor. Ying ser ut ungefär som favorittanten i Suzukireklamen: -Det här var väl förb*at onödigt! Synd att han inte har nylonknästrumpor och sandaler, bara!
 
 
 
Fort in och leta rätt på solfläck!
 
 
Bordduken får ligga på golvet som hundbädd.
 
 
Hejdå blåbärshojen, ses i vår!
 
 
Finaste tjejen i Mälardalen, åtminstone!
Kommentarer (1)

Sollentuna sucks!

Publicerad 2012-11-13 10:30:00 i Betty

Den klassiska reklamdevisen "Nothing sucks like Electrolux" har jag nu uppdaterat till "Nothing sucks like Sollentuna rackethall i utställningshänseende".
Grrrr. Vilken ryslig tillställning - så vansinnigt fullt av hundar och människor så man knappt kunde vända sig om, ingenstans att värma upp sina hundar, en ljudnivå som var ohälsosam och luften så tät så det killade i min näsa i över ett dygn efteråt. Tvi!
Alltså - det kan inte vara rimligt att knö in så mycket folk och djur på denna lilla begränsade yta - vad händer om det händer nåt? Panik i den miljön = nedtrampningar och annat hemskt. Näe.
 
Och så ber jag alla notera att detta var vad jag tyckte INNAN lillfian blev bedömd. Efter det tyckte jag att Domarn E Full, Ut Me Domarn! också.
Neej, det tyckte jag inte, men trenden för Bettys utställningskarriär gör mig en aning - fundersam.
För Betty fick - good! Och även om good normalt sett betyder "bra" så betyder det i utställningssammanhang "bad". Eller rent av very, very bad indeed.
 
Dessbättre tror jag INTE att det beror på att det trots allt blev jag som ställde henne (det var meningen att Ida skulle göra det, men det blev litet tidspress), för det han slog ner på var huvudet. Inte för att resten var mycket att hänga i julgranen heller, men överlinje och bakställ var i alla fall passabla ("adequate"). Huvudet däremot var "klent", nosen inte tillräckligt kort och öronen - tja, vi vet ju. "Very untidy". Dentition good - men så kommer det ett MEN: lacks in width.
 
Fy dumma gubbe, säger jag, men Tiger säger: -Jag SA ju det, jag SA ju att hon är jätteful!!
Och nu när de försöker snatta godis nånstans och Tigern inte riktigt når säger han: -Försök du, Betty - du har ju så lång näsa!

Men när han har hållit på så ett tag och kallat henne "Fulaste tjejen i Sollentuna" och "Trynfian" och sånt, då brukar jag harkla mig aldrig så litet och säga stillsamt: -Men hon var i alla fall inte TJOCK... och då tystnar Tiger, för han har minsann en gång fått en tvåa på grund av rultighet. Annars har han i ärlighetens namn mest fått CK och HP och den sortens. -Ja, för jag, jag är SNYGG, säger Tigern och krullar ihop sig till en liten nöjd och varm boll.
 
I övrigt måste jag säga att de skötte sig alldeles enastående, båda två. Tigern var ju moraliskt stöd (fnys!) och visade verkligen mycket hög moral när förbipasserande hundar närapå kröp ända in i buren (trängseln, den trängseln!) - inte så mycket som ett morr lät han höra. Den!
 
När Betty var klar hade leden glesnat någon liten aning så då låtsasutställde jag Tigern litet grann, och tagen satt precis i. Nedrar, vad han snyggar till sig och ställer upp - han blir nästan självlysande! Duktiga lilla Tigern!
 
Och Betty var faktiskt också riktigt duktig i ringen - gåendet sköter hon verkligen inget vidare för hon vill till husse, eller till Ida, eller till Mellanbarnet som kom och överraskade oss helt rart - men ståendet för examination fick hon absolut IHVG på, trots att hon tycker det är äckligt att bli tafsad på (jag tycker som du, Betty!). Inte en fena rörde hon när han granskade bett, lyfte fram och bak, rättade till ben, klämde revben och höfter och allt, ryckte litet i öron. Mycket duktig liten tjej!
 
 
 

EN enda bra sak med Sollentuna rackethall som utställningslokal - det är nära dit. 62 km och motorväg nästan ända fram. Men så katten om jag vill dit igen!
Kommentarer (1)

Gårdagen

Publicerad 2012-11-09 12:07:00 i Allmänt

Gårdagens schema höll jag riktigt bra - det var nagelmålningen som fick anstå till i morse, men jag anser ändå att jag kan tilldela mig ett runt fint G. Betty blev planenligt badad igår kväll och är nu så blank och fin så man kan spegla sig i henne. Badvattnet skall vi däremot tala tyst om... Ingen kan i alla fall säga att jag schamponerar kritterna i onödan! (Jo Ying kan, förstås.)
 
Det var så ruskigt kallt och grått igår så vi höll på att frysa ihjäl. Betty fick täcke på sig och först verkar hon riktigt tacksam över det, men när hon har jobbat upp värmen litet, då är hon ett monster.
 
 
 
 
 
 
Då är det bara NAKEN som gäller, och OJ vad hon kämpar! Men jag orkar inte gå och släpa på hennes täcke också, förutom alla koppel och påsar och grejer, så hon får vackert behålla den på.
 
 
Jazz har inga såna hyfs för sig. Han är mera som "inte utan mitt täcke!". Och nästan inte ändå, faktiskt.
 
 
Ying tycker att vädret äntligen börjar likna nåt - han är en riktig polarhund han! 25 grader kallt och snö upp över manken är hans uppfattning om prima liv.
 
 
Och Tiggern bryr sig inte så mycket, inte förrän det blir såpass att man får ont i tassarna. Och det brukar gå bra då också, bara matte har godis med.
 
 
 
Luddet Olle höll sig utanför kamerazonen igår, men jag tror inte han är så frusen. Hans päls är ganska rejäl nu och väldigt välborstad och luddig.
 
På väg hemåt ginade vi över en gräsig åker och då kom Betty på att hon kunde springa i full fart och sedan göra en kullerbytta över ena skuldran. Så det gjorde hon om och om igen - full fart, kasta sig in i kullerbyttan, landa på rygg och ligga och sprattla och gurgla. Såg mycket actionfilmiskt ut, och var uppenbarligen underbart roligt. Roligt för mig att se på också. Nu får hon heta Buttran ett tag, eftersom hon är en sån Powerpuffpingla!
 
Kommentarer (0)

Försoning

Publicerad 2012-11-09 10:39:46 i Allmänt

Igår frågade Ying mig hur det går med springningen. -Jotack, finfint, svarade jag.
Ying såg skeptisk ut och förklarade att om man är van att springa med coach och sen springer man själv då kan man TRO att det går mycket bättre än det går. Och då kan det snart gå alldeles alldeles hemskt dåligt!
-Och jag känner ju litet ansvar, fortsatte Ying, så att det kanske är bäst att jag hänger med ikväll och kollar läget litet.
Och så gjorde han det.
Och OJ vad vi sprang, det var så kallt så kallt men vi sprang oss varma och trötta och andfådda och min nypåfunna backövning visade jag också.
Så det var en ganska nöjd matte som kom hem och stretchade sin lille pej. När jag var klar med det sa Ying: -Vi måste prata litet, du och jag.
Man bleknar, för när nån inleder ett samtal så där förstår man ju att det inte är nåt skojsigt som skall komma etterpå.
-Du har tappat väldigt mycket väldigt fort, sa Ying. Jag tycker inte att du skall fortsätta att springa på egen hand, för du bara förstör den grund vi har byggt upp.
 
Jojo, där fick jag, jag som tyckte att det gick så bra. Rena kallduschen.
-Men hur skall jag göra då Ying, vet DU nån bra tränare som kan ta hand om mig?
 
Ying såg fjärrskådande ut, och begrundande, och yingiskt lurig.
-Jaa, sa han eftertänksamt, jag brukar ju inte göra så här, men du är ju trots allt ett specialfall - jag känner liksom litet extra ansvar. Du är ju inte så lättränad precis, så jag tror att jag helt enkelt måste ta tillbaka dig i mitt stall. Jag får helt enkelt försöka få plats med dig, på lediga stunder. Jag tror det blir bäst så.
 
Jag var förstås inte sen att visa vederbörlig tacksamhet, riktigt krälade i stoftet gjorde jag, och det var mycket uppskattat.
 
Och Ying tar minsann sin uppgift på allvar, för i morse när jag skulle äta skorpa nr 3 med smör på, då var han så vaksam och alert och sa: -Stopp där! Tänk på formen! och så gapade han så nätt så att skorpan precis fick plats i hans mun i stället. Oj vad det mumsades, och morrades litet grann när någon obehörig kom i närheten, och sen sa han, medan han slickade sig kring mulen: -Det kanske är bäst att jag får ta hand om resten av påsen också, för jag kan ju inte ha ögonen på dig hela tiden!
 
Jag lyckades klara mig ur den knipan genom att stoppa skorppåsen i skafferiet, för den dörren gnäller så ljudligt så jag kan absolut inte göra nåt intjack där utan att hela flocken kommer rännande. Helt nöjd var Ying inte med denna lösning, men den accepterades i alla fall som kompromiss.
 
Och detta, mina vänner, innebär förstås att Kamratföreningen kinesisk-svenska (ja, jag fick ge mig på den punkten) idrottslegionen är back on track! Mot nya utmaningar!
 
 
Kommentarer (0)

Vokabulären

Publicerad 2012-11-08 13:05:45 i Allmänt

Medan vi väntade på fåniga datorn satt vi och kollade igenom kursutbudet. På hundsidan alltså.
Om jag var rik som ett troll och hade oändligt mycket tid och inte var så förbaskat frusen hela tiden - då skulle jag nog gå på hundkurser hela tiden! För man lär sig så mycket, och det bästa är att man lär sig en massa saker som man inte alls trodde hörde till just den kursen.
På en kurs i vardagslydnad lärde jag mig till exempel en massa användbara spanska fula ord. Jag som inte ens kunde några vanliga spanska ord! Där kan man tala om bonus.
 
Men idag var det Tigern som fick bonus, för vi hittade en kurs i "bitarbete". -Jag SA ju det! tjöt Tigern. -Jag SA ju att jag ska få godis när jag biter dig i benet!!
 
Det är ju nämligen så att Tigern vet att när man arbetar får man betalt, alltså godis. Men matten säger alltid: -Nej, Tigern, om man bits får man inte godis! för när vi går hem från en längre promenad och tigern börjar bli hungrig, då biter han mig alltid i benet. Så pass att jag ständigt är litet blå kring vänstra knäet.
 
Men nu har vi alltså den utmärkta termen "bitarbete" - alltså bitning är arbete - alltså jag arbetar när jag bits - alltså GE MIG GODIS!! enligt Tigern.
 
Och där står jag, alldeles svarslös och rådlös. Det är bara att pynta upp, det!
Kommentarer (0)

Litet tänk

Publicerad 2012-11-08 10:11:21 i Allmänt

Jag kom på en sak till som jag måste göra: ominstallera engelskt språkprogram på datorn. Det gör jag just nu och det tar hundra miljoner år, ni vet. Och då - då FÅR jag skiva dumheter här!
 
Nämligen om det där med "hundträning" - det som låter så frejdigt och organiserat och genomtänkt. Och det kan det nog vara också (om man inte är jag), men för de allra allra flesta hundägare är det ju den där hundträningen som skall försiggå precis hela tiden som är den allra viktigaste, och den tappar man ofta alldeles bort.
För man försöker nåt, och det går inte så bra, och så tänker man: -Nähä, det gick inte. Min hund kan inte. Eller jag kan inte.
Och då är det ju det man har tränat hunden till - att matte (eller husse) menar nåt som jag inte fattar och sen var det inte mer med det. Kul kommunikation, liksom!
 
Som det här med att mina kusar har varit så helt och hållet hopplösa vid hundmöten LÄNGE nu. Fem små illbattingar som skriker, kastar sig i kopplen, nafsar efter varandra i brist på bättre, snor omkring. Helt jäkla hopplöst, alltså. Överallt ouppfostrade hundar och i mitten jag, insnärjd i koppel. Min strategi har varit att "ta oss förbi" på något sätt, bara. Släpa i kopplen, eller gå långt ut i nåt moras, eller bara stå stilla och stå ut tills den andra hunden har passerat.
 
Tills då när Jazz slet av kopplet och sprang över en trafikerad väg - då insåg jag ju att jag MÅSTE ta tag i eländet. Och så gjorde jag det. För att jag var tvungen, liksom. Piskad.
 
Att lokalisera själva källan till oredan var ju lätt gjort: Tiger-battingen, förstås. Och så Ying, fast han ylar mest. Betty hänger på Tiger, fast med mindre intensitet, Jazz och Olle är för det mesta rätt coola men ibland vill de också vara med om det roliga.
 
Planen blev alltså att till varje pris stoppa Tigern.
 
Och KORS! vad det har blivit mycket bättre redan!! Inte på långa vägar bra, men så mycket bättre, som det heter.
 
När vi ser en hund på långt håll och Tigg och Betty börjar se alerta ut, då säger jag NEJ! bestämt. Då brukar Betty direkt slappna av i hela kroppen och se totalt ointresserad ut. Bra det! Tigg slutar att streta i kopplet, men han har oftast kvar den där olidliga terrieruppsynen. Då får han ett pekfinger eller en skospets på bakkroppen (NÄEJ! Jag sparkar inte min hund, jag bara "bryter" hans koncentration.) Då taggar han ner och vi kan komma litet närmare innan det hela upprepas. Ying kan fortfarande låta litet, men oftast blir det inte ens nån spänning i hans koppel. Och med Betty och Tigg lugnade så är inte Jazz och Olle intresserade över huvud taget.
 
Nu vill jag understryka att det är INTE så att vi kan möta andra hundar på en smal trottoar och ha lösa koppel. Nä, tji fick jag! Men hundar på andra sidan gatan passerar vi utan minsta lilla tjafs, där behöver jag inte ens säga till längre, och på en bredare gångväg går det bra med bara ett par "nej" och kanske ett stadigare tag i Tigern. Och jag hyser gott hopp om att det skall gå ännu bättre inom kort.
 
Till exempel blir det lätt kaos igen om en hund "dyker på oss" och är för nära innan vi upptäcker den, t.ex. när vägar korsas och sikten är dålig. Men jag tycker ändå att kaoset är betydligt mindre nu.
 
Även för såna situationer har jag en strategi: först och främst - stå still och håll i, bara. Tills den andra hunden är litet längre bort eller tills de har hunnit spana in den och lugnat sig. Och sedan: fortsätt stå stilla tills alla har taggat ner. Och då menar jag inte bara att de skall sluta skälla och streta utan att de verkligen ska ha gått in i slok-mod.
 
Och slok-mod, det är alltså när de är alldeles liksom lösa och mjuka i kropparna, mjuka öron, oengagerade svansar. Småtråkigt. Avspänt.
 
Först när vi har kommit dit går vi vidare. Inget slok = inget gå.
 
Egentligen har det varit himla enkelt, hittills. Det som krävdes var bara att jag blev tvingad att ta tag i det. Men det är ju så mycket roligare att träna rutan, vittringsapportering och sånt som känns som "riktig träning" än att träna vanlig hyfs. Samtidigt som det är den vanliga hyfsen som är den VIKTIGA träningen.
 
Sådär - ominstallationen klar.
Ciao!
Kommentarer (0)

Inkongruens

Publicerad 2012-11-08 09:39:49 i Allmänt

Vad jag skulle vilja göra idag:
 
+Ta en slö promenad med bara ett par hundar och en stor, nyladdad systemkamera samt nån liten analog.
+Sy en kjol och en liten blus (fast inte FÖR liten, förstås!)
+Baka croissanter utan utan utan absolut utan choklad
+Åka till skogen och spåra med ett par hundar
+Åka till klubben och träna med ett par hundar
+Läsa boken om Shaping (som Fanny Gott och vad han nu heter har skrivit) samt praktisera vad jag läst
+Begrunda varandet
+Äta nåt gott och oväntat till lunch
+Sticka på min lilla kofta i tunt garn som man kan sticka 12 varv utan att liksom komma nån vart alls.
 
Vad jag skall göra idag:
 
+Skriva på min j*dra hemska essay
+Skriva på min j*dra hemska hemtenta i svensk grammatik
+Skriva en liten tysk drapa om en bok (j*dra hemsk)
+Ta två 1,5-timmespromenader med alla fem odjuren i motions- och rastningssyfte
+Träna litet hemma i trädgården och hemma i köket
+Bädda rent i sängen samt städa och dammsuga sovrummet
+Tvätta håret
+Bada Betty
+Måla naglarna
+Äta nudlar (för det är varmt och finns i skafferiet)
+Åka till apoteket och fylla på medicinförrådet
 
Det är något som inte stämmer, är det.
 
Kommentarer (0)

Bara matten

Publicerad 2012-11-08 01:17:00 i Sprunget

Bara en liten liten onöda vill jag stoppa in om gårdagens springtur.
Eftersom Ying har upplöst Kamratförbundet svensk-kinesiska etc. (eller kinesisk-svenska etc.) så sprang jag ut alldeles själv igår kväll. Ganska mycket tog det emot att byta om och ge sig ut igen, i mörkret och kylan. Och blåhåhåsten!
 
Först känns hela kroppen som den är grovt tillyxad ur ett stycke av nåt särskilt omedgörligt träslag - allting liksom knakar och beter sig allmänt otrevligt. Dessutom kan jag rapportera att såna där kompressionskläder som är så poppis just nu, såna som skall öka ens prestationer nåt alldeles enastående och kostar multum, minst - såna kan man tillordna sig själv om man har litet tålamod. Eller om man har tur kanske man redan har gjort det! Om man är jag.
Nämligen köper man sig en bunt praktiska och bra springkläder av vanlig modell (eftersom kompressionsplagg inte var uppfunna när så skedde), sen slutar man alldeles att springa, ägnar sig i stället åt bullätning och låter kläderna bli liggandes i ett skåp. Och si! när man sedan återupptar träningen - då har man till ingen extra kostnad (annat än för bullarna) skaffat sig lådorna fulla med superfunktionella kompressionsträningskläder!
Mina bästa vinterspringtajts var så till den milda grad vordna kompressionsbrallor att jag praktiskt taget inte kunde sära på benen i dem, och riktigt så högpresterande tyckte jag inte att jag ville vara just för tillfället. Men jag fick i alla fall en god uppvärmning när jag knorvade på mig dem och sedan knorvade av mig dem igen under högljudda eder, så de kom till nytta i alla fall.
 
Nåväl, när jag hade skrudat mig i kläder som visserligen kändes som korvskinn men i alla fall inte som korvskinn som kommer att rämna så där alldeles omedelbart, då gav jag mig ut.
Och det gick så bra! På ett ställe sprang jag uppför en ganska lång, seg backe och sen direkt nerför en kortare, brantare backe. Och - tadaaa! - sen vände jag och sprang i full fart den korta backen upp och den långa backen ner. Och så om igen! Till detta intog jag "Valerie", ni vet Glee-versionen, och det var som hand i handske, det.
 
Andra bra springsånger igår var Patrick Wolf - The City och Florence+the Machine: Howl.
Och så förstås nya favoritfavoritfavoriten:
 
 
Just nu är den bara bäst på alla sätt och i lubbartagen var den då alldeles alldeles rätt igår. Lilla tjocka tanten nästan dansade fram, ja närapå flög! I alla fall kändes det så, och det är känslan som räknas!
Kommentarer (0)

Lärdomsnytt

Publicerad 2012-11-07 23:03:00 i Allmänt

Egentligen borde mitt främsta lärande just nu handla om akut och grav accent i svenska språket. DET är svårt, det! Ni vet - skillnaden i uttal mellan anden som är en gräsand och anden som är t.ex. den helige ande. Eller stegen som är långa kliv och stegen som man klättrar på. Uschiamej.
 
Roligare lärdom är detta: jag skall gå allmänlydnadsinstruktörskursen (visst är det ett smäckigt ord!) på brukshundklubben! Vi har ett s.k. uppstartsmöte den 26 november och sedan blir det sex, eventuellt sju, helger från fredag kväll till söndag eftermiddag. Plus en massa förberedelser och ett projekt. Tur att jag har ungefär 2 minuter till klubben i alla fall, morgontrött som jag är. Jag förväntar mig att det kommer att bli ganska jobbigt men väldigt lärorikt och spännande. Av de sju som är anmälda, förutom mig själv, känner jag eller är bekant med fem och det blir nog ett bra gäng, med hundar och hundintressen av olika slag. Och att det är min favoritbruksgubbe som håller i det hela gör det extra roligt!
 
Vidare hade jag tänkt att Betty och jag skulle gå en tävlingslydnadskurs (till) med start nästa vecka, men jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall göra än. Det börjar bli väl kallt nu, och jag vill inte att lillan skall förknippa lydnaden med nåt obehagligt och ruggigt. Eller också är det just det som skulle behövas, med tanke på det fria följet... Litet stelfrusna lemmar kanske kan få fnissfian att varva ner! (Nä, snarare upp, om jag känner henne rätt.)
 
Och så måste jag rapportera att jag inte höll ut längre - efter förmiddagspromenaden var jag så frusen hela dagen så jag fubbade och tog redan till kvällspromenaden fram det tunga artilleriet:
 
 
Jag vet, jag hade tänkt spara den tills den VERKLIGEN blev oumbärlig, men hade jag inte fått boa in mig så hade det inte vurtit nån kvällsprommis för kritterna idag. Nu blev jag i stället riktigt övervarm och gosig och kan nog hänga undan jackan ett tag till. Skönt ändå att veta att den finns där. Ursprungligen inköpt att bäras på eviga sittningar i ishallar, men det går ju bra så här också.
 
I alla fall inträffade det en lustig sak på promenaden: alla hundarna hade reflexvästar och reflexhalsband och reflexkoppel, men jag hade förstås ingenting av den sortens. Bara svart jacka... Förresten hade det inte hjälpt så värst för vi gick på en illa upplyst gångväg och så mötte vi en dam, ordentligt rustad med reflexväst och allt. Hon knatade på i riktning alldeles mot mig, och närmare och närmare kom hon utan att väja. Hundarna blev alldeles förbluffade och vek åt sidan som vattnet för Moses eller hur det var. Och så gick damen rätt in i mig! -Å jösses, vad jag blev rädd! sa hon, och så pinnade hon vidare.

Jo tack, jag också, kunde jag ha sagt.
 
Sen träffade jag några trevliga missbrukare också, det gör jag nästan alltid. Vi hade ett djupt samtal om att man inte skall puckla på djur, barn, äldre, handikappade och egentligen ingen alls. Men ibland kanske man MÅSTE, och då får man se till att det är nån i ens egen vikt- och kapacitetsklass.
Faktum är att ibland råkar jag på så mycket otrevliga och snorkiga människor, men de "utanförmänniskor" jag kommer i samspråk med är nästan alltid trevliga och belevade. Ibland luktar de litet illa eller har litet konstigheter för sig, men snälla är de nästan jämt och ofta mycket intressanta att tala med. Och de allra flesta tycker om att mysa litet med hundarna. Inte ens Jazz brukar misstycka när en ölgubbe nästan ramlar på honom, det tycker jag säger ett och annat!
Kommentarer (0)

Jag säger sanningen.

Publicerad 2012-11-07 18:22:00 i Allmänt

Nu ska jag säga hur det är - det är sk*tkallt idag!
 
För första gången denna säsong verkade även Betty vara litet i behov av kläder. Och Jazz skulle behöva nåt alldeles heltäckande (såsom en säng med täcket uppdraget över öronen, säger han själv).
 
 
-Kan du kanske bära mig under jackan? undrar Betty. Men tyvärr, under den får nätt och jämnt jag själv plats!
 
Men sen kom vi till skogen och hon fick springa lös, och då kunde hon ju jobba upp litet värme.
 
 
Numera är jag beredd på hur det tillgår när Betty springer i skogen så jag hade rustat mig med höga stövelskaft. De här är från Joe Sanchez och är väldigt sköna att gå och stå i. Riktigt fina också, tycker jag.
 
 
 
Betty plockar nämligen alltid upp vad hon kallar "pinnar" men som snarare är störar och ibland knölpåkar, och dem svingar hon kring anklarna på mig. Eftersom hon helst håller dem i ena änden så blir det en himla bra sving, och häromdagen lyckades hon rappa Jazzen i ändalykten med sån kraft att han hoppade fyrjämfota rakt upp. Glad blev han inte, men han vaknade till.
 
En annan dag höll hon på hej vilt med ett mindre träd som hon släpade med sig tills jag tog det ifrån henne och la det högt upp på en sten som var alltför hög för att äntras av lilla Vild. Då gav hon sig i stället på en omkullfallen fura, men fick lov att ge sig - den var faktiskt ALLTFÖR stor och tung, i synnerhet som hela roten med jord och sten och allt fortfarande vidhängde. Då tog hon i ren frustration en avbarrad enbuskes huvudstam och försökte dra iväg med den längs marken. Men den var SEG, den rackaren, och till slut gav hon sig, varpå enen naturligtvis fjädrade tillbaka med verklig kraft. Rakt på mina ben. Så nu får vi se om det räcker med höga stövlar, eller om jag måste stoppa fotbollsbenskydd i dem, också.
 
 
Olle fick gå kopplad idag. Jönsigt, säger han.
 
 
 
 
Attack!!
 
 
MÅSTE snart hitta en huvudbonad, idag var det fruktansvärt kallt och hemskt.
 
Sen var det dags att skriva litet på min essay - inte så väldigt lätt när Betty skall hjälpa till.
 
 
 
 
 
 
Ganska lång tid tog det, men till slut tröttnade hon på att terrorisera oss och somnade i stället. Pust!
 
 
Kommentarer (2)

Vilken skräck.

Publicerad 2012-11-07 15:20:00 i Allmänt

Igår var det jättehemskt!
Eller - det började egentligen i förrgår kväll. För jag skulle till Det Stora Sjukhuset igår morse och det innebar att jag måste stiga upp 6.15. Och jag är typ allergisk mot morgnar.
Jag blir alldeles jätteillamående när jag tänker på hur hemskt det kommer att kännas att gå upp så jättetidigt och GÅ UT i kylan med hundarna och - ja, allting.
Och då kan jag ju förstås inte somna på kvällen innan.
Så där låg jag och vred och vände mig och visste inte till mig och kunde bara tänka på att snart, SNART måste jag gå upp och gå ut!
Så att när klockan var halvtre på natten och jag inte hade somnat bara spritte det i mina ben och jag tänkte: -Nej, vad katten - jag tar ut hundarna NU!
 
Fast sen gjorde jag inte det. Till slut somnade jag, och även om det inte var nån hit att väckas kl. 6.15 så dog jag i alla fall inte.
Däremot dog nästan Jazz när han förstod att han skulle bli tvungen att ta en promenad före halvsju på morgonen. Trots täcke, och allt.
Han förskansade sig på yttertrappen och morrade hotfullt när jag ville koppla honom. Fast det gjorde jag ändå, förstås.
Och så traskade vi iväg.
Alla hundarna var helt förvirrade av detta nya konstiga, och gick riktigt fint och stillsamt.
De hade kanske inte riktigt vaknat.
 
 
 
Det är litet konstigt ändå, att när jag är ute och traskar sent på kvällen (eller för den delen ganska tidigt på kvällen så här års) och det är beckmörkt, då tycker jag inte att det är läskigt. Men när det är mörkt på morgonen, då blir jag litet mörkrädd!
 
 
Nåja, så småningom kom jag till Den Stora Staden och blev besiktigad utan anmärkning. Jag bad dr Priit titta litet extra på nuffrorna för i söndags eftermiddag (älgjakten) men det såg bara allmänt motionsaktigt ut, sa han. Och så tyckte han att det gick för sig att trycka på litet mer med träningen, om jag känner för det.
Jag måste säga att sån där sorts läkarundersökning är verkligen bästa sorten. Den tillgår så att jag placerar mig på en brits utan att så mycket som behöva knäppa upp blusen eller nånting. Sen håller läkaren på och donar en massa med en touchskärm och det piper litet och så säger han: -Nu blir det litet hjärtklappning! och så blir det det, och sen kollar vi larmet (ett litet invärtes larm som hörs om batteriet håller på att ta slut eller det är nåt som behöver kollas upp så där ganska snart men inte är dödligt) och batterinivån (sådär 4-6 år minst kvar till byte). Och sen säger vi tack och hej, ses om ett år.
För en sån som jag som verkligen inte gillar när folk håller på och tar i mig (vill ju inte ens gå till frisör) är detta enormt befriande - om ändå alla ens organ kunde vara så att säga trådlösa!
 
Hemma igen redan vid 10, och DÅ slog stora tröttheten till. Hundarna var lugna och fina och varma i kropparna, mycket sträck och gäsp blev det så de verkade ha haft det bra. Betty och Tigger får ha sitt för sig i bok- och TV-rummen och de övriga tre huserar i resten av huset, fast vi har stängt till sovrummen för att NÅGON ibland får för sig att använda en säng som toalett. Inte så mysigt när man utmattad skall krypa ikull å kvällskvisten.
 
Ett litet lydnadspass i trädgården genomförde vi - en halvtimmes intensiv träning med lillbubblan renderade FYRA stycken passabla steg i fritt följ. Skuttungen! Men det var vackert så - ibland blir det inget enda hyfsat steg! Lyfta spårpinnar utomhus fick hon också prova på och det gick riktigt riktigt bra, bara en gång glömde hon sig, men hon kom liksom på själv hur det skulle vara. Duktig liten nubba!
 
 
Sitta i position går finfint, men som kanske framgår är förväntan besvärande hög.
 
 
Och i första steget med min vänsterfot är hon redan för långt fram med framtassarna. Suck. Ojoj, och börja om igen!
 
Tigern fick göra litet vittringsapportering ute. Med mycket löv ovanpå pinnarna går det superbra, sen avtar brahetsgraden med mängden döljande löv. Undrar om jag kan få sätta på honom ögonbindel i det momentet på tävling? För bara han inte SER pinnarna går det finfint, ju!
 
 
Sen fick vi finfint besök - en bevakningstjänstbil stannade utanför huset och ut hoppade två väktare. Och sen plockade de ut sina hundar:
 
 
Plötsligt såg Tigern så stor ut! Men snäll!
 
 
Lilla Klimpen på upptäcktsfärd.
 
 
Det förefaller bara var en av väktarhundarna som syns på bilderna, men med på besöket var i alla fall också tiken Axa. Båda i så där tremånadersåldern och alldeles värda att jag skall ge mig in i tjyvnadsbranschen. Det finns nog inget i hela världen som är så rart som russellvalpar! Hur som helst så var det Anna från kennel Virrvarvets som gjorde oss den äran, och det tackar vi för!
De andra hundarna i min lilla flock fick vackert stanna inne och skrika okvädinsord, men det blev de också trötta av, lika trötta som Tiger blev av att vara lekfarbror och Stor Kille.
 
På kvällen när vi äntligen fick gå och lägga oss, efter ännu en kall och ruggig promenad samt en liten springtur för mattens del, då var ganska många hundar ganska skräckslagna. Tänk om det skulle bli en ny vana, det där att gå upp med tuppen?
Kommentarer (0)

Trivia.

Publicerad 2012-11-06 06:01:00 i Allmänt

Eller med andra ord: ingenting särskilt.
Men jag kan rapportera att efter de dubbla joggingpassen i torsdags var det inte utan att det kändes i benen på promenaderna i fredags - särskilt i uppförsbackarna! Samt när jag satt för länge - då kändes det som om jag hade två såna där stenägg placerade på stolen, ett under vardera sk*nkan (såna där ord ska man egentligen skriva på grekiska, tycker jag). Kanske var det därför benen var så tunga igår också, nåt ska man ju skylla på...
De underbara novemberdagarna fortsätter - i söndags kväll var det sån dimma och temperaturen sjönk så jag blev riktigt orolig, men på natten vaknade jag av att det plaskade så muntert på fönsterblecket. So far so good, alltså!
Nu blir det en liten bildkavalkad i stället!
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Det allmänpolitiska läget på det in- och utrikiska planet

Publicerad 2012-11-06 02:19:00 i Träning

Eller med andra ord - hur står det till på träningsfronten, egentligen?
 
Jodå, tackar som frågar. Vi nöter på.
 
Tigerns sättande under gång tränar vi litet "in promptu" under promenader och strosningar och det börjar fungera mer än det inte fungerar, om man så säger. Jag har inte fått till riktigt det "tunga" sättande jag vill ha, och som verkligen behövs när man har en så liten hund. Om han sätter sig litet lätt så tror jag domarna tror att han inte sitter alls, eftersom han har så små små ben!
Treans fjärr nöter vi också mycket på, fast inte "fjärr" direkt. Jag försöker få in det rent mekaniskt, som ett rörelsemönster. Det är lurigare än man tror, när man stoppar in ett "stå" i serien också. Prova med din hund och titta noggrant ska du se. I alla fall i Tigerns fall är det så här: 
vi börjar från ligg, för det gör man i tvåan. När jag sen kommenderar "sitt" så hoppar han liksom upp med framkroppen och landar med framtassarna längre bak = sitt. Till liggande igen hoppar han helt enkelt fram med tassarna  och hamnar i liggande igen, på precis samma ställe. Så längt är allt en baggis.
Sitt till stå går också rätt bra, framtassarna tar ett litet steg fram och baktassarna rör sig inte alls. Men sättande från stå är litet lurigare, för om han är van att tänka uppåt för sättandet, men nu måste han tänka bakåt i stället, för annars kommer baktassarna är liksom skutta till! Därför har jag bytt namn på det sättandet till "sätt". Ställandet från sätt går bra, egentligen inga konstigheter.
Men lägandet från stå är den verkliga stötestenen. Tiggers läggande är snabbt och fermt men det sker liksom framåt - precis som från sitt går det till även när han lägger sig under gång. Och från stå, vilket leder till att bakkroppen kommerl längre fram än i utgångsläget. Så nu tränar vi jättemycket, rena nötningen, på ett liksom "hopfällande" bakåt. Med alla fyra tassarna helt orörliga i marken. Och Det Är Svårt, säger Tiger. Men jag tränar massor på att vi ska få in det rent motoriskt - bara gungar upp och ner, upp och ner. Och det läggandet kallar jag "lägg".
Förr har jag haft "lägg" som ett "lösare" liggkommando, alltså ett som jag har använt när det är litet mycket och jag inte är säker på att jag kommer att ha koll på att hunden verkligen ligger dyr still ända till frikommando. Och nu byter jag alltså mening med det kommandot. Hmmm... Vad säger vi om det?
Nåja, jag har inte använt "lägg" särskilt ofta på Tigern i alla fall, eftersom han brukar ligga när han är tillsagd, och inte tjyva upp.
I korthet är det alltså så här:
Sitt till ligg = "ligg"
Ligg till sitt = "sitt"
Ligg till stå = "stå"
Sitt till stå = "stå"
Stå till ligg = "lägg"
Stå till sitt = "sätt"
 
Rörigt? Äsch då - men så var det det där med handtecken också! Men det klurar jag på. Så långt har vi inte kommit än!
 
Men detta har ju också medfört att sättandet under gång också får heta "sätt", eftersom jag vill att han skall sträva bakåt, för att få till ett snabbt och "grundligt" sättande.
 
Sen är det ju det där med vittringsapporteringen också - men himlar, vilket strul! Jag vet varken ut eller in och ber att få återkomma. Sammanfattningsvis: FRUSTRATION! För både mig och hund.
 
Angående Bettys spårpinneträning är jag glad att kunna meddela att det hittills går alldeles strålande. Vi har flyttat runt övningen på alla ställen i huset (nästan) och hon tar så nätt och försiktigt och med det enda målet att lämna in pinnen för betalning. Finfint! Snart, snart ska jag börja träna ute också. Apportbocksträningen går också bra, hon har mycket snabbare gripanden nu. Fast ännu har jag inte börjat lägga på kommando igen...
 
För övrigt är veckans träning för Betty mest av panikslaget: Gah! Utställning i helgen! Måste STÅ!! Och så gnor vi på. Men hon är inte alls lika lättställd som Peppar - han kom liksom alltid alldeles rätt med tassarna - Bettys vänstra bakben kommer alltid ett halvt steg längre fram än det högra och framtassarna hamnar för tätt ihop. Men bara när det är sånt här uppställande - om hon tvärstannar ute i naturen eller på appellplan så hamnar hon precis som hon ska. Märkligt! Men säkert karaktärsdanande och bra för matten, förstås!
 
 
 
Kommentarer (0)

Tji kosing!

Publicerad 2012-11-05 23:18:52 i Ying

Ni har väl sett reklamen för Svenska Spel - rösta på vem vilken vad idrottsförening som skall vara med och få massor med kosing?
Prima, tänkte jag. Och drog igång Kamratföreningen svensk-kinesiska idrottsklubben (ähum, kinesisk-svenska, sa Ying. Jaja).
En sån förening måste ju få massor med pengar - annars kallar vi genast Svenska Spel för rasister och elitister och jättemånga andra fula grejer som vi vet.
 
Och så bara sprack hela grejen!
För att idag har jag först klippt Yings klor och sen blötlagt och schamponerat och frotterat honom. Så att nu är han inte min kamrat längre, hävdar han. Eller rättare sagt är det JAG som inte är någon vidare kamrat. Genosse. Tavarisjtj (eller hur katten det transkriberas).
 
Snälla Svenska Spel, kan jag inte få några pengar ändå? För att jag vet en grej som jag jättegärna vill ha!
 
 
En rosa eller en ljusgrön, förstås!
 
Kommentarer (0)

Betty blir trött.

Publicerad 2012-11-05 02:32:00 i Betty

Den där Bubbla har litet tveksam ork ibland, när det gäller springning.
Inte i benen, det går finfint, men det lilla huvudet orkar inte riktigt med.
Jobbigt att hålla på och mala i ett tempo, jobbigt att varken Ying eller matten har all uppmärksamhet på henne.
 
Och det är då hon blir så där jättebråkig. Efter ungefär en tre kilometer brukar det se ut så här.
 
 
 
Det är egentligen ingen idé att försöka fortsätta heller, för då bara springer hon framför fötterna på oss, biter mig i benen - är allmänt till besvär. Och blir sur.
Bättre då att stanna upp ett tag och låta henne sprattla av sig. Ying tar inte illa upp.
Egentligen borde det ha varit ljud till, för hennes "kloppande" är nästan imponerande när det är så här. Och Ying bara fnyser litet.
Och så jag som fnittrar i bakgrunden.
 
Sen springer vi vidare.
Hejdå!
Kommentarer (0)

Ying och jag försöker ta revansch

Publicerad 2012-11-04 23:31:58 i Sprunget

Idag var det dags att "springa" igen.
Men: mina ben vägde aderton ton, mitt humör var inte riktigt gjort för Yings grad av vimsighet, it took forever and ever att värma upp, Betty var bråkig och ville sticka iväg på vittring, det var halt. Blä.
Trots att förutsättnigarna var så goda!
Nåväl, vi tog oss fram i mountainbike-spåret runt elljusspåret, ungefär 5 km. Ganska mycket blev rask promenad får man väl erkänna.
Tills:
Älgen Kom!
Jag ger mig katten på att det var samma älg som nästan körde över Olle häromsistens, den här var ungefär lika korkad. Och som jag just höll oss i lagom joggingtempo så var jag så att säga redan i rullning och hade platt intet att sätta emot när Ying gick över i älgjaktsmode.
Tre val hade jag:
1. lösa ut Yings koppel och låta honom sätta av efter älgen och försvinna bort i den tilltagande skymningen (näetack)
2. försöka bromsa, halka eller dras omkull och släpas en bit. Jo, för så stark är han, Ying, och det var både lerigt och stenigt och mossigt och f*n vet allt (näetack igen)
3. lubba!! (helst inte, men det var så det blev)
 
Så Ying och jag satte efter älgen i en rasande fart, j*klar vad han är snabb och stark och terränggående den hunden!! Ja, jag med får man nästan säga, inte stark kanske, men snabb och terränggående, det är jag då! Över omkullfallna träd, genom träsk, mellan granar där man egentligen inte kom fram, över stenrösen. I full karriär!
Jag var så slut så jag orkade inte ens snörvla utan snoren hängde som små rännilar från mitt tryne.
Och Betty då - jo, hon blev så förundrad över mattes aldrig tidigare skådade sida så hon höll sig intill mig och hade inte ögon för nån älg (tur det, eftersom hon var kopplad).
 
Men i mitt huvud hörde jag doktor Pers röst: -Du ska ju inte göra nån maxpulsträning - inga hårda intervaller och sånt.
 
Hm. Måste inte detta anses vara en hård intervall, tro?
Nåväl, det var inget att be för - jag for fram. I obanad terräng.
Älgen hade vi förlorat ur sikte (rejserälg) men Ying sprang på vittring och god vilja. Att jag höll mig på benen begriper jag inte.
 
Till slut nalkades vi dock ett förbaskat stort och knöligt stenröse och jag började inse att jag nog skulle få lov att släppa Ying trots allt, för bromsa honom kunde jag helt enkelt inte. Och så värst mycket ork hade jag inte kvar.
 
Då hände det, tack och lov, att Ying inte precis saktade av eller nånting sånt, det var mer som om en liten tanke på ev. riktningsbyte korsade hans hjärna, precis när han slank tätt förbi en tall. Och mer än denna lilla bråkdels sekund behövde jag inte för att kasta mig runt tallen på andra sidan och med uppbådande av mina absolut sista reservtankskrafter skutta över hans koppel som alltså gick på andra sidan trädet, sen ställa mig tätt intill tallen och liksom omfamna den med båda armarna.
 
Och då - då blev det äntligen stopp på Ying!
Pust!!
 
När jag hade trasslat ut oss från tallen och kopplet (som alltså bara är 1,5 meter i sträckt tillstånd, tack och lov för det, med en längre lina vetekatten hur det hade avlöpt) och sett till att jag hade stadigt fotfäste ifall han skulle försöka igen (men det är inga problem att hålla honom om man står still, det är bara när man liksom är igång som det är hopplöst) så frågade jag honom hur han hade tänkt sig att det hela skulle avlöpa egentligen.
 
-Fruntimmer! sa Ying och skakade på sig så skummet yrde och det klapprade om kinderna. Sen återstod för oss att hitta tillbaka till stigen vi kom från, men det hade han faktiskt inga problem med.
Och Betty förstod fortfarande ingenting.
 
Sen fortsatte vi i lagomare takt och tro det eller ej - jag hade faktiskt blivit ordentligt uppvärmd!
 
När vi kom hem och jag berättade för hemmavarande familjemedlemmar om vårt äventyr började vi tänka på hur det hela skulle ha sett ut om någon hade iakttagit oss. Först kom en vettskrämd älg, sen kom en tokig hund och sen kom en ännu tokigare matte med flätan som en fartrand efter sig.
 
Samt tallbarr ända in i underbrallerna, efter vad det sedemera visade sig, i duschen.
 
Undrar om vi kunde ha åkt dit för tjyvjakt? Mellanbarnet tyckte att jag fortsättningsvis alltid skall ha servett knuten i nacken och silverbestick i nyporna, i fall nytt jakttillfälle skulle givas och ifall kanske någon då skulle iakttaga oss. Det skulle se liksom så fint och belevat ut.
 
Nåja, slutet gott, allting gott och varken hjärtat eller manicken har krånglat. På tisdag skall jag in på teknisk kontroll; så se om de då frågar mig vad katten jag hade för mig idag. För manicken lagrar alla pulsar varje stund på dagen flera månader i stöten!
 
I alla fall försökte jag få Olle att tala litet med Ying om alternativa förhållningssätt till Älgar i Skogen, men Olle bara fnös. -Då kan jag lika gärna tala in i en kulvert, hävdade han.
 
 
Så här pass "banad väg" sprang vi på innan vi träffade Djuret.
 
 
 
"Banad", alltså. I jämförelse med vad som komma skulle.
 
 
Bitvis litet bättre.
 
 
Så här ser det ut när Betty Blir Trött. En liten film om detta följer så småningom.
 
 
Ganska vackert, fast det mörknar så fort. Och det blev kallt!
 
 
 
Kommentarer (0)

Kvällsträning. Eller vad det skall kallas.

Publicerad 2012-11-03 01:23:00 i Allmänt

När nu bubblan är både friröntgad och mentalbeskriven är det ju liksom inget att be för längre - hon MÅSTE lära sig att inte klyva spårpinnar.
Så det tog vi itu med ikväll.
 
Om det INTE hörs "knak" och ljud av splittrande trä då blir det beröm. Om det däremot HÖRS "knak" och ljud av splittrande trä, då blir det "ojoj" och börja om. Jag tycker vi gör rätt stora framsteg, men sen gäller det att få det att fungera nån annanstans än i köket också.
För det är så pass sällan som det å tävling läggs appellspår hemma i mitt kök.
 
 
Resten av banditerna måste förstås också visa vad de kan. Jazzens största utmaning är att hålla bägge framtassarna i backen när han har nåt i munnen. Svårt!
 
 
Olle har ett fint och mjukt grepp, men stadigt. Och han släpper inte förrän på kommando. Duktig Olle!
 
 
Tigger borde inte alls få hålla på med spårpinnar för han blir alldeles tossig och vill ta alla! INTE bra när man försöker träna in vittringsapportering!
 
 
Ying är som vanligt sötast. Han försöker lära oss andra att det är inte själva pinnarna man ska äta, utan dem ska man använda som bestick.
 
 
Jag tyckte att han kunde se ut som en valross ett tag, med liksom betar. Ying var godmodig och ställde upp. -Hon är inte särskilt klipsk, men hon är i alla fall ganska lättroad, tycker han.
 
Så småningom övergick vi till metallapport - det är för Tigerns tilltänkta någon gång inträffande debut i  lydnadsklass 3 men resten av järngänget måste förstås också prova.
 
 
Jag har satt ett lager gladpack och sen litet pakettejp på apporten, att pillas bort undan för undan.
 
 

Tigern är inte jätteförtjust i metallapporten, men han är jätteförtjust i att arbeta och ännu förtjustare i att få betalt, därför går det rätt bra ändå.
 
 
Olle ställer upp.
 
 
Ying likaså.
 
 
-Inte det godaste jag har smakat. Kanske man skulle prova med litet sötsur sås på?
 
 
Till och med Jazz som verkligen inte är nån vän av att bära saker i munnen (nä, för sånt har man tassar till, säger han) ställde glatt upp och höll i metallapporten. Kvällens belöningsgodis var en provpåse specialmat för kastrerade katter - det måste ha varit nåt rent magiskt!
 
Kvällens sista övning var fjärrdirigering, fast inte precis fjärr.
 
 
Principen var i alla fall fjärrdirigering, även om den försiggick i mitt knä. Vid det här laget hade Jazz och Olle tröttnat på hela tillställningen (=blivit mätta) , men Tigger kör sitt ligg stå sätt huller om buller, Betty mest sitt och ligg med nåt inpulat stående och Ying sitt och ligg. Fast för hans del är det inte alltid så att sittandet resp. liggandet behöver sammanfalla med mitt yttrande av motsvarande kommando. -Var inte så mainstream! säger Ying till Betty och Tigg och jag får ännu en gång anledning att undra var han snappar upp allting. I alla fall är det alldeles uppenbart varför ordförande Mao ville utrota pejerna: det GÅR helt enkelt inte att vidmakthålla en politisk diktatur om det bor Yingisar i den, för de ifrågasätter precis allting! Och dessutom på ett så lurigt sätt så det går inte ens att klämma åt dem.
 
Kommentarer (0)

Bästa dagar

Publicerad 2012-11-03 00:17:00 i Allmänt

 
Igår påminde minsta barnet mig om att det var en av mina allra bästa dagar, den första på länge.
Jo, för det var en Torsdag i November. Hurra!
I och för sig så kan "en torsdag i november" infalla litet då och då, men det är klart att äkta vara smäller högst. En dag som man inte har några som helst förväntningar på, som man inte kan bli besviken på, som bara är så underbart - vilsam.
En torsdag i november är som en gåva, varje gång - utan att man måste se glad ut!
 
Eftersom jag igår skulle skjutsa just minsta barnet till en annan fröken så passade det bra att provköra ett för mig nytt elljusspår.
 
 
Men först detta - mitt lilla experiment (nu igen). Jag är rätt petig med sockor när jag springer, de måste vara för ändamålet avsedda. Och oftast är de av någon anledning märkta med höger resp. vänster. Då får man aldrig titta utan bara rycka en strumpa ur paret och trä på första bästa fot. (Jag sätter alltid på mig vänstersockan först, hur gör ni?) Och det blir tamejtusan i 9 fall av 10 så att högerstrumpan kommer på vänster foten och vice versa! Visst är det skumt!
 
 
Men sen sprang vi det här spåret mot vilket jag har en enda invändning: det är för kort. Det är träligt att springa två varv i samma spår och 2,4 km känns litet rumphugget. Men i övrigt - FEM STJÄRNOR minst!! Ett prima spår, lagom kuperat men med bara ett par riktiga "backar", öppen fin skog, hela tiden i bebodda trakter, underbart underlag. Och dessutom med möjlighet att ta små genvägar mellan "krokarna" i slingan, så att man kan springa liksom i en åtta eller något annat, för att få upp längden och inte springa precis precis på samma sätt om man vill knö ihop till mer än 2,4 km. Totalomdöme: en drömslinga! Att den dessutom startar på liksom en liten sportanläggning ger ytterligare plus i kanten!
 
Betty och Ying hade jag med mig, jag hade tänkt mig att Betty skulle få dra men så glömde jag hennes sele så det fick bli koppelspring för hennes del i stället, och Ying fick dra. Det gick finfint! Betty är verkligen så fokuserad och "jämn-löpande" när hon fattar att det är springning på gång. Och Ying är som vanligt en klippa. En vimsig klippa, men en klippa.
 
 
-Yupp, säger Ying. Eller - näe, det går inte att stava till. Det börjar liksom med en inåtaspiration, som ett "h" fast åt andra hållet, eller ett luftinsug - och så ett jupp. Litet norrländskt, tycker jag, men Ying bara fnyser och säger att det är mandarin. Fast han säger det lågt, för annars är det Betty som blir vimsig. Hon älskar mandariner.
 
 
Litegrann älskar hon matte också.
När vi springer nånstans där man liksom springer runt, startar och målgår på samma ställe, då blir Betty alldeles vild när man kommer till slutet. Hon tappar all besinning och trycker nosen i backen och vill dra iväg ett varv till, fast som spårhund! Undrar om det är bra eller dåligt.
 
 
 
 
Fördelen med att ens dvärgpinscher är av jättemodellen är att staffesyrran kan låna hans täcke. När hon har blivit ännu litet äldre ska hon få ett eget b-o-t-täcke, men än så länge får hon låna Jazzens. Hon har det ändå bara på sig när hon sitter i bilen efter jobb, så det går bra.
 
Nåväl, sen for vi hem och jag gnodde runt och städade i mitt sovrum som värsta tornadon. -Precis som jag trodde. Städdille, sa Ying, som alldeles hade glömt att han gillade när jag hade förklä och skrubbade golven så det yrde. Fast det var nog mest för att han var rätt trött efter sin springtur och ville sova gott i min säng men det gick inte eftersom jag drog den hit och dit i min golvstädningsiver och sedan till och med dammsög själva sängen innan jag bäddade om den. -Förspilld kvinnomöda, hävdade Ying, innan ögonlocken föll ner som persienner.
 
Och sen förstår ni, sen flög tusan i mig alldeles, för jag kom på att jag skulle springa EN GÅNG TILL! Så jag tog Tigern och drog till elljusspåret alldeles här hemma.
 
-Klara, färdiga, spring! sa Tigern som aldrig bangar för nåt. Han har förresten blivit en riktigt bra liten springpolare - förut avskydde han att springa i koppel, dvs. i enahanda tempo, men nu hänger han med finfint och är så glad hela tiden.
 
 
-Ja, för det gäller att hålla sig i form!
 
Jag märkte till mig förtjusning att det gick riktigt bra att springa två gånger samma dag - i alla fall om man springer mina längder och i min takt. Äntligen börjar jag hitta "mitt" spring igen, det känns som mitt steg. Det går inte fort men det går liksom - obönhörligt. Jag är nog vad man kan kalla en riktigt gnet när det gäller springning!
 
 
Men när det blev kväll, då sov hela gänget gott i TV-soffan. Utom sjag, som satt och smackade i mig Ben & Jerrys.
 
Sammanfattningsvis blev det precis en sån där perfekt dag som torsdagar i november kan vara om det inte snöar och är jättekallt.
 
Kommentarer (0)

Något att se fram emot?

Publicerad 2012-11-02 19:06:50 i Betty

De är då ruskigt snabba på SKK, måste jag säga - Bettys resultat från i tisdags finns redan ute på hunddata!
 
 
Som synes fick höftlederna B, vilket betyder "ej dysplasi" och armbågarna är ua. Dessutom är knäna (patella) kollade och också ua, liksom alltså båda ögonen.
Med HD=B och ED=ua så kan Betty nu beteckna sig som "friröntgad" och tillsammans med ett bra MH innebär det, mina damer och herrar,  att lillfian nu kommer att bli en liten mammahund, vad det lider! Troligen blir det någon gång under nästa våren, beroende naturligtvis på hur löpen infaller.
 
Som "mamma" har jag ju förstås delade känslor inför detta. Graviditeter och förlossningar ÄR alltid en risk, för både människor och djur, och till det kommer att Betty då förstås kommer att bo hos uppfödare Ida sista tiden av dräktigheten och tills valparna flyttar hemifrån. Samtidigt tycker jag ju att Betty är så precis som en staffe skall vara, och nu talar jag inte om utseende. Hon ser helt klart ut som en snygg staffe, men HUR snygg, det har jag ingen uppfattning om. Jag har inte det ögat och dessutom är det ju "min" hund, klart hon är snyggast i världen! Hon är i alla fall helt rastypisk och korrekt på alla sätt, så mycket vet jag. Men med att hon är precis som en staffe skall vara menar jag att hon är ett sånt litet piggt frö - pigg på allt, vill alltid alltid stå i centrum, helt och hållet säker att hantera (bortsett från en och annan fläskläpp, men det är ju också nåt som nästan står i rasstandarden), inga problem med andra hundar (än...), och en stor humorist. Världens bästa lilla kompis, helt enkelt.
 
Men ett litet tips är - vänta inte för länge med att ställa er på valpkö! Bettys pappa Nitro har vuxit i sig själv ordentligt och kommer att börja härja vilt i utställningsringarna framöver. Förutom att man blir kär i honom så fort man ser honom...
 
Det här innebär också att jag känner att jag kan köra för fullt med henne nu, i all form av träning. Litet mer agility skall det bli framöver, mera drag och mera spring. Pö om pö, förstås. Och så vill jag hinna få åtminstone ett LP1 och nån start i 2:an under kommande säsong, samt en uppflyttning till lägre klass i spår.
 
Som sagt, har ni planer på en staffe om ett och ett halvt år så där, så vänta inte för länge - med rätt fargalt (och det litar jag på att Ida väljer) så kommer det att bli guldvalpar!
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela