Pelleskop-livet

Skogspromenad - som vanligt

Publicerad 2012-10-04 18:57:00 i Betty

Igår var Jazz och Olle någotsånär drägliga i förhållande till Betty så jag orkade ta hela järngänget på promenad samtidigt.
 
Helt skumt så regnade det INTE just när vi gick ut. Det måste ha varit ett rent förbiseende av naturen.
 
 
Det är så smäckigt ute på hösten - det luktar gott och liksom GÖR gott.
 
 
Full fart framåt! liksom.
 
 
Och Jazz hänger med.
 
 
 
Jag inledde projekt självporträtt med hund. Fniss. Man har inte roligare än man gör sig, men ibland gör man sig väldigt rolig. -Tyckeru? säger Tigern.
 
 
Rätt pinsamt, tyckte Jazzen.
 
 
Det finns nån Kent-video där nån har långa fyrkantiga skor, och den tycker jag alltid är så otäck. Det är skorna som är så obegripligt skrämmande. Och där fann jag mig själv, ensam i stora skogen (fast med fem vilddjur), och med just såna farliga skor. Läbbigt.
 
 
O, vilken positiv uppsyn.
 
 
Mattes gullgris rullade sig i något alldeles obegripligt illaluktande. Usch och tvivale - det stank i herrans höjd.
 
 
Lilla Bison tänkte också rymma och undersöka det där väldoftande men fick sig en skopa ovett så hon avbröt övningen. Dumma matte.
 
 
Pantersmyger på sin tigerbror i stället.
 
 
Tigern gör sig söt. Men illaluktande.
 
 
Jojo, så går det! Olle fick passa på att ta ett bad också, pudlar behöver visst alltid bada. Två schamponeringar med parfymfritt hundschampo och en schamponering med parfymerat människoschampo behövdes för att göra Tiger möjlig att ha inomhus igen. Men OJ, vad han älskar frottering och inte minst det senaste, nyupptäckta njutningsmedlet: hårtork! Jag tror jag skulle kunna plugga in en hårtork och ha som träningsbelöning för den lille tigern. Olle är inte fullt så entusiastisk, han är mera som en värdig äldre herre hos barberaren.
 
 
Sen blev den trött, den lille grisen. Och han är inte rödfnasig om näsan, det bara ser ut så på bilden. Här är litet brunfläckig och litet rosa under vita pälsen.
 
Men nån träning på leriga klubben blev det inte för nybadade tigern den kvällen. Så kan det gå.

Doktor Sju

Publicerad 2012-10-04 15:10:00 i Matten

Igår kväll när jag äntligen fick ut Betty ur bilen efter träningstävlingen, då var det så varmt och blött och härligt ute. Så jag bytte om (ja, ibland måste man), puttade håret i två flätor, anbringade reflexväst, reflexhalsband och reflexkoppel på Ying och - tjoff, så for vi iväg!
Som klockan var runt halvnio och det var murrrrkt blev det en tur på gator och gångvägar - asfalt är också ganska underbart att springa på så här års, i underbara hösten.
Och Ying, ni vet - han är som han är han. Omöjlig att bringa att göra knep och trix (såsom lydnadsklass 1) men alldeles hur klok och förståndig som helst om det är viktigt. För honom, mest.
Så att: när vi SPRINGER, då springer Ying vid min sida i löst koppel, utan att bry sig om folk, hundar, kissfläckar etc. På jobbet jobbar man.
Men när vi GÅR, då kastar sig Ying ut åt sidan om någon lukt intresserar honom, eller om något ser intressant ut eller om han har lust att jäklas med sin matmoder.
Seg som ett tuggummi verkar han då, men han byter om mellan sina roller med enastående kvickhet och klarhet.
Springer jag sakta så håller han sig som ett plåster vid mitt vänstra ben, springer jag snabbt som - tja, så snabbt jag nu kan, så håller han sig fortfarande som ett plåster vid mitt vänstra ben. Snacka om att hålla positionen!
 
 
Det var alldeles för mörkt för att ta några bilder under springturen, men med mycket möda och stort besvär hade jag tagit några av oss i skogen under dagen. Se mitt stadiga grepp i Yingens halsskinn! Visst är vi lika - bara det att min näsa inte är svart.
 
Precis på sista biten hemåt, förstås på ett ställe där gångvägen går genom en liten smatt av bara träd och där en av gatlyktorna fallerar, och där vi tog oss en stunds gångvila - där mötte vi fyra karlslokar i olika stadium av fylleri. Full, fullare, jättefull, full så han ramlade framlänges in i buskarna och blev liggande när han skulle k*ssa. (Blä.) Ying sa ingenting, höll sig till mig, men numera är jag van pejkroppsspråksläsare och kunde tydligt se en förhöjd vaksamhet. Herrarna (nåja), som var i sådär 25-30-årsåldern, tyckte förstås det var en intressant hund och frågade om de fick hälsa, trots att de var en aning onyktra. Det fick de. Ying är alltid social och ställer upp, bara folk visar hyfs. Men han liksom framkallar respekt med sitt sätt - snobbig heter det att han är i rasbeskrivningen, jag tycker mera att han är viss om sitt egenvärde (som är mycket större än t.ex. mitt egenvärde eller alla andras i hela världen. Enligt Ying.). Så de fick klappa och klämma på mulen och Ying såg vänligt nedlåtande ut.
 
Men nu är det ju så att såna där tokfulla typer, de är alltid så väldigt kontaktsökande. Så väldigt, liksom. Och när de då kom på att jag hade så väldigt väldigt långa flätor så måste de ju kommentera det och kolla hur långa de egentligen var och en kom till och med på att han nog skulle dra litet försiktigt i ena flätan, medan en annan pratade med Ying. Då tittade Ying liksom upp och sa: -hrm? Inte mer än så, och inte nåt morr eller elakt, bara: -Tänk dig för litet, unge man. Och den unge mannen tänkte sig för och så var det inte mer med det. Men sen kom den allra som allra fullaste, som hade tagit sig upp ur buskarna, och tänkte också dra litet i ena flätan. Då sa Ying till sin samtalspartner: -Ursäkta mig, jag måste styra upp litet här. och så gick han och ställde sig intill mig och sa: -Hur var det här då? med vänlig stämma. Det lät ungefär: -uhum?
Bara så, och inte mer än så, men jag önskar att jag hade en bild på Ying när han tar sig såna uppgifter. Han ser verkligen så otroligt respektingivande ut, med sina 50 centimetrar och 18 kilo. Stolt resning i nacken, pigga pytteöron - inte minsta aggression men total koll och liksom beredskap till beredskap.
Oavsett fyllerigrad lyssnar man när Dr Sju talar, eller tänker.
Och faktum är att det blir för det mesta väldigt trevliga möten med potentiella skurkar när jag har Ying med. För jag kommer aldrig ens på tanken att vara rädd och P.S:arna kommer aldrig ens på tanken att vara stygga. Och Ying är bara trevlig. Men hade jag varit alldeles själv där, i mörka smatten, då hade jag nog blivit en aning orolig i alla fall, och då kunde det ha hittat på att hända att ungfylleristerna hade i enlighet med Jazz tyckt att det var skojigt att skrämma tanten en aning. Och så.
 
Slutligen försökte den näst minst fulle sälja några alldeles rasrena pitbullvalpar till mig, och sen var det dags för Ying och mig att dra oss hemåt. Kvickt, innan jag hade slagit till på en valp. Suck.
 
I alla fall - när man tar en vanlig promenad med Ying och hela ligan och han far fram som ett inte rytandes men väl lejon (ett bråkigt ett), då är det lätt hänt att man tänker: -Man kan inte HA en sån här knäpp hund!
Men när man tar en ensamtur i farliga mörkret, då kan man inte ha en bättre vän i världen, tror jag. Det ursäktar mycket, det.
 
 

Vad gör människan?

Publicerad 2012-09-26 15:36:00 i Allmänt

Ja, det kan man verkligen fråga sig - vad gör människan egentligen?
Tja, ordet för dagen verkar vara ADMINISTRATION. Suck. Jag skulle egentligen har varit ute i verkligheten denna termin men tji fick jag, det gick inte alls det. Det finns knappt några behöriga franskalärare här i nejden och de få som finns har annat för sig. Såsom vidareutbildning, och det är väl bra.
Nåväl, jag får kasta om i turordningen och läser därmed litet annat denna termin. Fyller på litet där det fattas, breddar behörigheten osv.
Denna regniga, gråa, kalla vecka har jag följande litteratur att läsa. KURS-litteratur, förstås. Dessutom läser jag Radetzkymarchen, senaste numret av Elle UK edition, oändliga buntar Husmodern från 1940-talet, Kung Liljekonvalje av dungen (Maria Lang, innan hon blev ALLDELES körd). Och litet annat.
Men alltså, veckans kursläsning:
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Harry Martinsson: Nässlorna blomma
George Orwell: 1984 (på engelska, förstår sig)
Sabine Deitmer: Dominante Damen
Samt en del texter ur "Feministiska litteraturanalyser".
 
Livet är rätt gott, hörni.
 
Eljest är det blött också.
Och lättgrävt, hälsar Betty.
 
 
Ingen Betty ser man ute, man ser bara hur rosenbuskar och annat vajar hysteriskt. Under dem hålls Betty med sin underground-verksamhet.
 
 
På promenaden hittade Tigern också ett bra grävställe. Tror ni han fick ha det i fred?
 
 
Ying försöker mest se ut som han inte känner oss.
 
 
Det här är faktiskt en bra bok - jag har förstås läst den förr, men den blir en ny för varje gång. Den fick ju rätt mycket däng när den var ny - för mycket snusk, för mycket pladder, för litet litteratur. Jag tycker inte det finns så värst mycket snusk i den - och jag är ändå rätt känslig - men ganska pladdrig är den, på ett trevligt sätt. Som att sitta och lyssna på nån som berättar över en kopp kaffe. Jag känner att jag har det rätt bra, som har en "karl" (fast jag har väldigt svårt att tänka mig den där herrn som bor här som en KARL...) som inte super och inte har en massa barn på bygden (mig veterligt, jallafall). Han gick visserligen till sjöss i måndags afse, men han kom hem redan igår så det må väl vara hänt. Förresten var det just precis igår 31 korta år sen vi först råkades - hej och hå!
 
 
Tiger tänker sig också att bli beläst, han läser så han tuppar av. På lördag ska vi tävla, är det tänkt. Det var väl förbannat onödigt, vill jag säga precis som favorittanten i Suzukireklamen. Hon med verkligt beige nylonknästrumpor och sandaler. Sån ska jag bli när jag blir leg. franskafröken.
 
 
Idag blev det emellertid så här - en liten färgklick behövdes i grårusket. Och vet ni vad som mer behövdes:
 
 
Man har inte roligare än man gör sig. Förresten är det mycket lättare att få gå över en gata om man har kjol och röd mun. Jag känner nu att jag borde göra nån fin koppling eller anti-koppling med streetwalker osv. men det orkar jag inte. Bara notera att det står "gå ÖVER en gata", inte "gå på gatan".
 
 
Slutligen: i morse gjorde jag en Marie-Antoinette, ungefär. Huset bjöd ej på någon rimlig frukost så jag blev helt enkelt TVUNGEN att äta bullar. Kors, en sån otur!
 
Och förresten: när jag hade traskat klart med Ying, Bets och Tigg (Tiny Tigg, i stället för Tiny Tim, om han är bekant. God bless us, every one!) så var min glada klänning så in i bänglan genomblöt så det var bara att byta om. Och inspirerad av det lilla lilla barn som bor härstädes och är så ärtig så det tror man knappt är sant så satte jag på mig en vit klänning (för barnet brukar ha en ljus ljus ljusrosa sak), och så gick jag ut med Jazz och Olle, och båda var så ovanligt kära i sin matte så den klänningen blev raskt dalmatinerfärgad. Så då bytte jag till en låååång kjol som är svart med stora prickar i orange och vitt - låter rätt galet kan jag tro. Men sånt är livet. Och nu ska jag alldeles strax gå ut igen och jag undrar just vad jag skall aptera sedan. Månne klänning nr 1 har torkat? Förresten ska jag snart, alldeles snart nu, senast till jul, sy en ny klänning, en som är hemskt vardaglig och rejäl och blå med tunna vita ränder. Och stora fickor, lämpliga för Frolic.
 
Men hörni - vad katten ska jag ha på mig på lördag? På tävlingen? Gah - vill INTE tävla!!

Jag erkänner.

Publicerad 2012-09-25 11:49:00 i Allmänt

Dags att komma ut och erkänna. Jag är beroende.
Jag MISSBRUKAR. Snart kommer det att hända nåt hemskt.
Jag kommer att bli ombedd att släcka kontot och icke vidare avhöras.
 
Det är INSTAGRAM jag missbrukar! En miggiljon bilder om dagen, liksom. Bara från mig.
Ruggigt.
Jag som brukade släpa runt stora systemare, eller små superduperfunktionsdigitalare, jallafall. Och när andan föll på analoga saker av varierande fiffighets- och rolighetsgrad.
Att inte tala om den älskade Harinezumin!
 
Nu ere typ - ajfån. Instagram. Släng på ett filter så ere klart - uttallat med mycket kort, mycket öppet a. Som i "att" fast med ett assimilationsljud etterpå - "rt" som lär vara typiskt svenskt.
 
Litet grann skäms jag, dels för själva missbruket (behöver jag verkligen slänga upp 100 bilder om dagen, egentligen?) och dels för att jag brukar så simpelt verktyg. Litet grann som att James Joyce skulle skriva Cartlandromaner (för ni minns väl vilket enormt intryck mina systemkamerabilder gjorde på er! Migrän o allt!).
 
Men egentligen är jag rätt nöjd. Det finns en massa fördelar.
 
Såsom att: förr orkade jag aldrig ha med mig mobil på promenaderna eftersom jag hade fickorna fulla (den plats som blev kvar efter godis, bollar, påsar, kampduttar) med olika sorters kameror, eller en tung baddare runt halsen som gjorde ALL övrig ballast onödigt outhärdlig. Och som familjen ibland tror att jag ska falla död ner på promenaderna tycker de att det är bra att jag har kontaktmedel med mig. Minsta Barnet tror dessutom alltid att jag ska komma hem med en hund för litet (det HAR hänt - min Peppar!!) och nu kan hon försäkra sig via Instagram. Är jag ute i skogen i tre timmar med flocken kan hon kolla upp bildströmmen ibland och räkna in 1 - 2 - 3 - 4 - 5. Och uppenbarligen matte också, bakom kameran/fånen. (Fast häromdagen tog Jazz en riktigt bra bild av mig, så det KAN vara så att jag är död och hundarna fotar själva...)
 
Vidare: jag tycker att jag SER bättre. Alltså inte optikermässigt, utan så att jag lägger märke till. Som att tre barr flytande på en lerpöl, med en solglimt oppanpå, är så vackert! (den tar vi) Eller att två bruna kottar är bruna på helt olika sätt - fint tillsammans! (den tar vi) Eller att Olle liksom skrattar åt en bofink och ser rätt luddfånig ut. (så den tar vi) Och då kan man förstås invända att - hallå! vad blir det för liv om man ser allt genom kameran?! Men serni, så tror jag inte att det funkar (om man inte är Ingmar Bergman) - jag tror att det sprider sig. Nu ser jag vackra, intressanta, roliga saker överallt hela tiden - även om jag till äventyrs inte skulle ha pillefonen till hands. Färger, former, kombinationer, uttryck, lustigheter - jag kan sitta vid mitt gamla köksbord i mitt ostädade kök och se massor av saker som gör mig glad!
 
Och så en sak till: ni vet när man ser nåt och så tar man kort på det och så tittar man på bilden och det ser precis ut som det gör IRL - fast inte ändå. Det är platt liksom, eller fel ton, eller saknar själva känslan. Det är då man är glad åt de små enkla filtren i instagram - visst kan man använda dem till att förvränga, snygga till, göra om, men minst lika ofta tycker jag att när jag bläddrar igenom dem så hittar jag nåt som gör att bilden ser ut precis så som jag upplever verkligheten framför mig. Utan att jag behöver sitta framför Photoshop i en timme och pula och svettas och förbanna. Svipp, klart! (ni kommer väl ihåg uttalet? Se ovan annars.)
 
Slutligen: gammal o vimsig som jag är, och meditativt lagd - ibland glömmer jag helt och hållet vad jag har haft för mig under en dag. Eller jag kommer hem från en promenad och vet inte riktigt var jag har varit (för det mesta hittar jag hem i alla fall, vilket är gott. Och än så länge har jag inte glömt var jag bor.) Då kan det vara rart att bläddra igenom dagens bilder - det blir liksom en aftonbön. Tack för en alldeles vanlig dag till, liksom.
 
 
Jag har ägnat några dagar åt att sortera och snygga upp skor, så det ser värre ut än vanligt på köksbordet. DOch så har jag skött litet administration - det är INTE lätt att få tag på rätt personer, alla bara skickar vidare. Och den där koppen - är den inte bara bäst, liksom! Det finns ett fat till, till och med, köpt på loppis, märke Uppsala Ekeby. Formen på koppen, färgerna, formen på mönstret - jag dånar! Och så pennan på det, vilken salighetssak - Bic har ju alltid haft sin fyrfärgskulspetspenna, den där med rött, grönt, blått och svart (tror jag). Triiiiist! Så vilken lycka när jag hittade denna på Ica, av alla ställen. Rosa, turkos, lila, ljusgrönt. Dåndimpen direkt, och livet är rikt!
 
 
Jag reste mig från stolen och hämtade nåt och när jag gick tillbaka såg jag att Tigern hade placerat sig under min stol. Inramad liksom. Jag kikade just ner och han är kvar, fast nu ligger han i "ramen" och snusar.
 
 
Jazz ville hemskt gärna ha min frukostsmörgås. Hemskt hemskt gärna. Lillfabbrorn!
 
 
Ying orkar inte riktigt äta upp hela sin frukost, men han är noga med att ingen annan ska ta den - inte förrän han själv tycker att de får. Först sker litet uppfostran. Inga hårda ord, framför allt inga hårda nypor - bara en blick, en sänkning av huvudet. Så han ser att han har kvar sin MOJO, typ. Och det har han. Sen får de andra äta upp, bara de visar respekt först.
 
 
Mina skor på gårdagslunchens långpromenad. Det är bra att ha liksom en fusklapp så jag inte råkar komma hem med en bunt katter i stället för hundarna!
 
 
 
Tantilonan själv. Så här ser jag ut, ungefär. Det är JAZZ som har tagit bilden, medan jag försökte fånga Yings uppmärksamhet (optimist är mitt namn).
 
Ja, så där kan det se ut. Dag ut och dag in. Man skall vara glad för det lilla, för det lilla är det stora. Dag efter dag, utan stora åthävor, utan stora sorger, med många små och stora glädjor mitt i livet.
 
Och skulle det vara så att nån bara inte kan få nog av oss så finns vi som sagt på instagram. Samma namn. Pelleskop. Why change a winning concept?

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela