Gröna gräsmattor börjar kika fram där fjärrvärmeledningarna är dragna. Jag har en otroligt mjuk grön kofta på mig. Hemkörd, fståss. Minsta barnet är grön - en gröngöling på stick- och virkning. Men OJ vad hon lär sig. Och vad hon producerar! Maken hade en grön HH-tröja på sig när han klättrade upp på balkongen och skottade den. Mycket enfaldigt att balkongdörren går utåt när snön når ända upp till räcket. Jag äter gröna avgasrör - toksalta godisar! När jag ligger och läser Doktor Zjivago har jag gröna glasögon på mig. Jag har ätit två gröna chilisaker med min middag. Min snok är full med grön fyllning.
Ibland på våra vandringar slår det mig hur viktigt det är hur man går. Alltså - har jag bara en, eller kanske två, hundar med mig kan jag bete mig hur som helst utan att det blir nån större skillnad. Men när hela flocken är med, då MÅSTE jag gå ORDENTLIGT! Som nu, när det har varit moddigt och halt och pulsigt, då blir det liksom ingen ro i promenerandet. Eller när jag nu är jätteförkyld. Vi kommer aldrig fram till det där meditativa migrerandet som jag tycker så mycket om. Då när det känns som vi alla fem är på samma våglängd, alla i samma takt och alla alldeles avspända. Hundarna kan på nåt sätt inte koppla av när jag är halvdan.
Och då kan man ju tänka på Cesar M:s prat om att Master the Walk. Det ligger nåt i det.
Jag är så förkyld, så förkyld. I hela världen finns ingen som det är så synd om som det är om mig. Inte blir det bättre av att jag vårdas av Doktor Ying och Syster Tiger. - Vi fölesplåkal ulåldliga sinesiska metodel, säger dr Ying. - Akupunktul. Och akuplessul. Och potatistlyck. - Det är viktigt att patienten fastar, säger syster Tiger och skjuter upp glasögonen på näsroten på det mest irriterande bekäftiga sätt. - Av säkerhetsskäl måste jag beslagta patientens föda. Öppna skafferidörren! - Kanske litet frisk luft skulle hjälpa, föreslår Peppar och ser snäll ut. Han har kommit på besökstiden. - Eller kanske du skulle sova litet mer. Med en svart hund under täcket, det hjälper mot det mesta. - Jag föreslår åderlåtning. Mycket! säger Jazz.
Som barnen och hundarna samtliga får något jagat i blicken då jag nalkas med nystan och stickor och/eller virknål har jag sett mig nödsakad att hitta offer på annan ort. Således har jag nu stickat en fin röd olle åt en liten staffejänta i Skåne. Här är det Pepp som får agera modell - han är något större än damen i fråga, så jag har gott hopp om att den skall sitta bra på henne. Vad Peppen beträffar så klär ju allt en skönhet!
Nå, nån annan som känner sig hugad att lägga en beställning?
(Jodå, hunden har alldeles för långa klor, men jag är så FÖRKYLD, ju!)
Minsta barnet fotograferade Peppen. Han letar alltid efter solfläckar - ibland kan man hitta honom uppkrupen på ett bord, eller bökandes omkring för att flytta på en stol el. dyl. Allt i det enda syftet att riktigt värma sin svarta päls.
Jag läste i en engelsk rasbok om staffar att det bara finns två raser för vilka det uttryckligen anges i rasstandarden att de ska ha en särskild "affinity with children": staffordshire bullterrier och chesapeake bay retriever.
Om staffar står det dessutom att de ska vara "totally reliable".
Det står inte att de är mördarhundar som borde förbjudas.
Igår var det kallare - sisådär en femton. När vi skulle gå på morgonpromenaden vägrade Jazz att följa med - han tryckte sig mot dörrens utsida och fräste: -Ett steg till så skriker jag! Men jag tog ett steg till och då blev han RIKTIGT otäck! -Jag dödar dig, jag lovar! gormade han och högg omkring sig. Jäkla odjur. Men jag bestämde mig för att inte förstå nåt hundspråk alls utan trädde bara på halsbandet, tog kopplet och gick. Och då insåg han att spelet var förlorat och följde spakt med. (Fast på sena kvällskissningen ville han inte ens gå utanför dörren, och när jag lyfte honom försökte han faktiskt på riktigt att bitas. Utan resultat. Jag har en masters degree i hantering av ormande, huggande, svärjande dvärgpinschrar.)
På eftermiddagen tog jag en promenad med bara Ying, Peppen och Tigg i skogen. Då hade det börjat blåsa och kändes kallare, men i skogen var det förstås stilla.
Minsta barnet har varit tokförkyld ända sedan i fredags. Nu först börjar hon komma till sig, och detta uteslutande därför att hennes allt uppoffrande Moder har fått ärva förkylningen. I morse trodde jag att döden stod för dörren, men med uppbjudande av mina sista snoriga krafter kröp jag i termobraxer o det hela och gick ut med kritterna. Och det var sportlovsväder! Råggul sol på italiensk schlagerblå himmel och snö som gnistrade som en nysydd konståkningsdräkt (en sån där med miljoners små små kristaller vilkas applicerande tarvar två valium, en whisky, total avskildhet samt ett fullkomligt dragfritt utrymme och eoner av tid. Men som härstädes i normalfallet brukar anbringas vid köksbordet, medan maken lagar middag, hundarna hoppar på sömmerskan och drar i dräkten, barn nyfiket pillar på allt, tränaren ringer och svärjer på rotvälska, hundarna börjar slåss, maken dukar fram maten och isprinsessan ska ha dräkten nästa morgon. När hon startar som nummer två i första klassens första uppvärmningsgrupp och tävlingen går av stapeln vid pass 23 mil hemifrån och det har snöstormat hela natten.). Var vi stävade fram klingade över nejden plopp - plopp - plopp. Det var INTE dagsmejan - det var mina fräknar som sprang fram!
Det var bara knappa tio grader kallt ute och solen värmde så skönt! På hemvägen träffade vi två tanter som satt och missade bussen. De satt i en busskur av glas, mitt i solen och hade det så skönt så när bussen kom bestämde de sig för att vänta in nästa. Tanterna och flera andra tyckte att hundarna var så duktiga och lydiga - sådant värmer alltid ett mattehjärta!
Vi fortsätter med söndagsbilderna senare - datorn är fortfarande enfaldig och verkar drivas med kugghjul.
I morse när jag låg i min säng och kosade och drack morgonkaffet ropade äldsta barnet nerifrån köket: -Vill du har mer kaffe? -Nä tack, svarade jag. Sen meddelade äldsta barnet att termometern visade på minus tjugotvå gradet. Då sa jag att jag nog behövde litet mer kaffe, i alla fall.
När jag tog ut luringarna, med täcken och koppel och det hela, frös de så att de blev alldeles apatiska. Peppar gick och tryckte sig mot mitt vänsterben hela tiden, troligen för att försöka utvinna någon kroppsvärme från mig.
Det blev bara någon halvtimme, och det räckte så bra tyckte vi alla.
Idag var det alldeles osannolikt med snö! Femton minusgrader men sol och vindstilla och - kors i taket! - inget snöfall! Gissa om det var vilda mickaboer jag hade i snörena idag när vi gick ut! Vi tänkte oss en pulsning över åkern vid järnvägsstationens parkering, men si det gick inte alls det! Efter tre meter hade Peppar kört fast så pass att jag fick ömsom gräva och ömsom dra upp honom ur snön. Det påminde mycket om att gräva upp en envis mussla ur blöt sand. I stället blev det en koppelpromenad fram till en annan vildmark, där det i alla fall var någon enstaka person som hade gått före oss. Det var jobbigt så det räckte! På hemvägen var alla hundar tämmeligen trötta; Tiger hävdade att han ville bli buren men det gick ju inte. Och tur var det väl att jag inte försökte, för sen hävdade Peppar att också han behövde bäras på mina starka armar... Men det finns ju gränser... Nåväl, hem kom vi till slut - ett helt gäng slagna hieltar!!
Det var då en ryslig massa bilder detta! Allihop således från söndagens promenad - men på söndagen var datorn dum och ville inte alls samarbeta. Det är således måndag nu när jag postar detta och fortsätter med söndagsbilder i ännu ett inlägg!
Igår afton träffade jag en bekant; en HÄSTbekant, inte en hund-dito. Han bärgar bilar för brinnande livet och funderade på att stänga av sin telefon och stanna inne till fram i maj.
Sen virkade jag en mössa, precis som alla andra. Fast den här är icke blågul utan fastmera turkos, vit och svart. Ganska förnämlig.
Idag är vi litterära. Jag har tillbragt större delen av dagen till sängs med Doktor Zjivago; det var alldeles som hittat, det!
Minsta barnet är sjuk och eländig, hon kom och låg i min säng ett tag. Då fick Pasternak lämna svängrum för Maksim Gorkij, redogörelsen för hans barndomsår är en förtjusande högläsningsbok.
Ibland säger hundarna: -Vi vill gå ut! -Gör det då, säger jag och öppnar dörren. Det tar inte värst många sekunder innan ilska gläfs tillkännager att det räcker med utevistelse. Redan på trappen möts man av snödrivor.
Sovrumstemperaturen uppmättes under natten till -13 grader. Jag stoppade om Ying till och med - och han lät filten ligga kvar!
De som har följt mig IRL och i bloggen har kanske fått en aning om att framförbyten inte är riktigt min grej. Så har t.ex. Thomas för vana att hälsa mig med orden: -Har det blivit några framförbyten på sistone? Detta efter att han hade bevittnat en träning med agilitygänget där jag riktigt förnedrades...
Men nu! I morse vaknade jag med en märklig känsla av att jag ville träna framförbyten! Genast! Och när jag tänkte över saken så började jag misstänka att jag hade förstått hur det skulle gå till - trestegsvändningar och det hela.
Så nu känns det ännu mer angeläget med snöfritt. Jag vill träna framförbyten!
Tråkig afton - och låååång, om man tänker sig att se herrarnas långa program inatt... Så jag tog fram en blixt och roade mig med litet porträttfotografering.
Igår tog jag en lyxpromenad med bara en enda hund - men vilken hund sen! Lilla Peppen förstås. Att gå med Peppar och/eller Tiger är rena spa-upplevelsen, nåt att belöna sig med. Men eftersom Tigg inte är helt kurant i foten än så tyckte jag att han fick vara hemma - och promenaden blev dryga två timmar i snöyra, så det var nog ett bra beslut. Vi tränade förstås en hel massa vardagsgrejs - inte för att det är nåt akut behov, för när inte Ying är med beter sig Peppar som värsta bästa aussien, ungefär. Bäst vi gick där längs landsvägen, med Peppen tätt intill min sida fast i slakt koppel för att han ska lära sig att där går man på bilvägar (och jag hade kamprepet i fickan så fokuset var det inget fel på) mötte vi en tantilona med någe ludd. Hon gick på andra sidan av landsvägen, en normalbred sådan med biltrafik. Tanten ropade nåt men som det kom en bil just då hörde jag inte vad. Men hon var sjangtil nog att upprepa sin utsaga när det var bilfritt. Och gissa vad den lilla gumman sa! Jo, hon sa:
-HUR FAN KAN MAN HA EN SÅN JÄVELHUND?!
Jag nästan drattade i diket, för det var fel allting. Ett sånt språk, för det första! Och en sån sak att säga, för det andra!
Men man får ju med tiden allt tjockare hud, det är väl tur det. Ändå undrar jag: får man verkligen säga precis vad som helst till med-hundägare? Bortsett från vanlig hyfs - var går gränsen för missfirmelse av medmänniska, eller vad det kan heta?
Nu är jag så less på vintereländet så jag har börjat planera in några tävlingar. För Peppar tänker jag mig en debut i lydnadsklass 1 den första maj, och det på hemmaklubben, tro det eller ej! För Tiggers del blir det nog klass 2 endera i Hallstahammar den 25 april eller Strängnäs 30 april. Båda är klubbar vi har varit på tidigare, det tror jag är en fördel. Och det var ju himla trevligt i Hallstahammar senast! Sen lurar jag litet på appellspår för Peppar hemma i augusti, om vi har hunnit träna mycket spår under sommaren.
Sen tänkte jag mig lydnadsklass 2 hemma för Tiger i slutet av maj.
Att tävla hemma är mest för min egen träning, för jag tycker att det är SÅ obehagligt!!
Om jag lyckas få till många skotträningar så kanske jag försöker få med Tiger på nån lägreklass spårtävling också, men det får vi se.
Och om jag känner mig uppåt och positiv så kanske det rentav blir en start för Ying i klass 1 igen!
Jazzen ska nog få sig några agilitytävlingar, om jag lyckas få mig själv i litet bättre form!
Träningen då, hur ligger vi till där?
Jodå - vad säger man? All snö och kyla gör ju att det blir VÄLDIGT mycket "köksträning", fast oftast i bokrummet. Men det kan ju vara bra att lägga en bra grund när det gäller precision i position och så. Det kan man nog alltid bättra på, fast sen gäller det ju att ta med sig precisionen ut också!
Men vi tränar mycket på att Tigg själv skall lära sig att hitta mitten på rutan, att både Tigg och Pepp skall kunna hålla apportbocken helt stilla. Att Tigg skall älska belöning med kamp lika mycket som godis. Att Pepp skall kunna jobba vidare med fokus också efter en belöning.
Fjärrdirigering blir det förstås en hel del, och läggande resp. ställande under gång.
Tja, litet blandat smågodis alltså.
Men OJ vad jag längtar efter vettiga utomhusträningar!!
Idag ter det sig mycket bättre med Tigers tass - nu är det mer så att han haltar, till skillnad från att hoppa på tre ben. Äldsta barnet följde med på morgonpromenaden, så vi fick med alla fyra hundarna. Annars har jag delat upp dem nu när Tigg har varit ur slag.
Men tvi! så kallt och ruggigt det är idag - riktigt råkallt och så fuktigt att både barnet och jag fick rimfrost i håret. Tur att man inte har långa tussar stickande ut ur näsa och/eller öron; det skulle just se grannt ut!
I alla fall fick Tigg och Pepp (dvs. de någotsånär duktiga hundarna) springa lösa på skogen (visst låter det mycket vildare och älgigare med "på skogen" än "i skogen") och så kunde man tydligt observera att Tigg är på väg mot sitt gamla vanliga jag.
-Nu kommer jag och tar dig, nu blev du rädd va, stick bara annars ska jag bita dig din fegis! tjoar han och tacklar Peppar.
- Grrraaoo! vrålar Pepp och försöker komma undan (eftersom han vet att han helst inte bör bita små vita luddbollar).
- Haha fegis, nu är du bra rädd! hojar Tigerråttan igen.
Då fräser Peppar till på riktigt, som farsan Baloo ungefär, och då börjar Tigg genast linka på tre ben mot sin matte. - Kolla bara, han tänkte BITA mig fast jag är så liten och söt och förresten har jag ont i FOTEN. Sej till han bara, matte, sej till han nu!
Sen glömmer han att tycka synd om sig igen och retar Peppar litet till.
Idag har Tiger äntligen börjat stödja litet mer på sin tass - hurra!! Men jag har ändå låtit honom vila, det har mest blivit trädgårdsrastningar. Och Jazz är också nöjd med den sorten så länge det finns både snö och minusgrader ute. Därför gjorde jag en liten godisgömning på eftermiddagen. Jazz och Peppar råkade förstås i en kontrovers - mycket gorm men inga tänder innefattar deras diskussioner. Ying letar bara litet litet - sen sitter han bredvid mig och ser ior-aktig ut. -Dum som ett spån, tänker jag. Men saken är nog den att han är illistig som få, för när han sitter där och ser dysterkvist ut kommer alltid nån och säger: - Följ med ut i köket Ying så får du godis där!
Ying ser osannolikt ful ut - fällande pejer är en styggelse.
Tiger är alltid grundligast - kanske kan det finnas nån liten smakatom kvar.
Peppar var förstås också i full gång - så pass att han inte fastnade på bild. Han låter precis som ett litet lokomotiv när han letar: tufftufftuff, tufftufftuff, tufftufftuff!
Idag var det riktigt sportlovsväder - 8 grader kallt, soligt och absolut vindstilla. Det kändes mycket varmare än det var! Jag tog en förmiddagspromenad på nästan två timmar med storskunkarna. Nu märks det att vi har slarvat med koppelgången - i synnerhet Pepp är bara så stressad och tror att han ska komma till löslubbning snart. Dessvärre får han ju nästan alltid rätt - för det är ju så tradigt att gå och släpa med kopplade djur i modd och halka! Idag blev det i alla fall drygt halva promenaden i villaområden och på gångvägar - MED koppel och MED yra hönor i stället för hundar. Sen kom vi slutligen till älskade gamla myran, där det blev sedvanligt röj.
Haha - om Ying skulle ta studenten nån gång är detta bilden att fästa på plakatet. I storformat!
Hela familjen bara städar på lördagarna. Inte jag förstås, jag säger bara: -ah men ORKA! och så går jag ut med hundarna. Fast idag var vädret så ebbligt så jag sa: -ah men ORKA! och gick inte ut med hundarna.
I stället tog jag itu med Roten Till Det Onda: YING. Ständigt denne Ying! Han fäller nämligen. Och SOM han fäller. Grannens snöslunga vore bättre att köra runt i huset med än vår lilla ynkliga trötta dammsugare. Alltså eftersom det ligger drivor i hörnen och annorstädes.
Så då dammsög jag Ying i stället.
-Gnorf, säger Ying. -Fluntimmel...
- Du kanske skulle öka själva SPRUTTEN lite, säger Jazz. Inom sig när han en förhoppning att hela Ying skall sugas in i apparaten.
- Himlar, vad man blir TRÖTT av detta eviga städande! säger Ying. - Gnorf.
- Först alltså sladden i urtaget, sen trycka på den röda knappen, tänker Jazz. - Först sladden, sen röda knappen. Det får jag inte glömma.
Alldeles som av en händelse hittade Tigers kullbrors matte hit och hörde av sig. Det är sånt som är glädjen med den moderna tekniken! Broren heter El Churro och kallas faktiskt Churro; man kan tänka sig att medlemmarna i den familjen inte har några problem med rrr-ljuden. Här är några bilder på grabbarna - den första bilden i varje par är Churro och den andra är Tiger, dvs. Barro.
Churro - fin och ser SNÄLL ut.
Tiger är Världens Finaste Russlare - men här ser han OND ut!
Liiten Churro i Det Stora Blå. Churro seglar på somrarna - sicken lyxlirare!
Tiger badar som bekant ofta och gärna. Och är inte petig med temperaturen.
Churro VILAR. Ser du det Tiger; han VILAR. På båten. Jag konstaterar med lättad förtjusning att han är korrekt rustad. Och jag tycker att hans nylle är litet likt Tigers - och även denne gosse verkar vara utrustad med slarvigt öra...
Att hitta en bild på en VILANDE Tiger visade sig ogörligt. Tiger sovande som klubbad gick däremot att uppdriva.
Visst är de rara, gossarna?
Sen finns det en syster Hija också, henne har vi träffat på utställning ibland. Och det har kommit till min kännedom att kommande sommar ska bli full av lydnadstävlingar för hennes del.
Men Churro har vi aldrig träffat IRL, tyvärr. Ta en tripp i Mälaren med båten, Churro, och ankra i vår lilla köping!
Nare, eller det narar, är sånt som mest förekommer i korsord. Dess bättre. Idag förekommer det utomhus och det kunde det gärna låta bli med. Ynka 5 grader kallt känns som absoluta nollpunkten rätt in på skelettet. Föga angenämt. Dessutom har det varit fredag. Fredag=morgonträning för minsta barnet. Man måste lämna hemmet före 7 morgonen och därmed måste sköna varma sängen lämnas alldeles ohemult tidigt. Jag tog med mig Tigern och Peppar, mina mickaboer, och så tog vi först en promenad. Som alltså inbegrep nare. Usch. Sen tränade vi trekvart i ishallen. Den är numera försedd med hundförbudlappar även på insidan, det är bara mitt namn som fattas. Vi tränade stadga (en hund fick ligga obunden medan den andra tränade) och litet diverse. Det var SÅ duktiga.
Sen åkte vi hem och sov, för äldsta barnet hade hemmadag och rastade de andra två jurren.
Och sen blev det eftermiddag och det var dags att skjutsa barnet till träning igen! Då tog jag bara med Pepp och så åkte vi till stora sjöisen. Där var det INTE så vackert som i söndags! Det var grått, blåsigt och ruggigt. Och isen var illa illa beskaffad. På skridskor hade jag inte klarat mig många minutrar.
När vi kom iland hade det gått bortemot två timmar och kunde därmed passa på att hämta barnet på hemvägen. Nu har vi fått frisk luft så det räcker till i maj!
Dagen började med litet Tigerträning på klubben - med betoning på litet. Tigern har lagt sig till med att stå och ge skall i rutan om jag inte är riktigt nöjd med hans placering utan väntar en kort stund och hoppas att han ska flytta sig mot mitten. Annars går rutan bra. Skallträningen går alltså åt rätt håll. Idag var första gången vi tränade det på klubben, och första gången som jag la på kommando. Han fick in så fin rytm: skall, godis, svälj, skall, godis, svälj - så jag passade på att lägga in kommandot precis efter sväljet och ett klick efter skallet. Utmärkt! Sen har jag tänkt att få till flera skall i följd före belöningen och därefter flytta in honom i korrekt position och börja om med ett skall. På kvällningen tog jag Peppar med på promenad runt ishallen. Som vanligt blev jag nästan tårögd över hur följ- och uppmärksam han är! Inga som helst problem med att ha den lös, inte!
Tänk ändå vad det är bra med hundar som gillar godis och som gillar bollar eller kampsaker eller whatever. Så bra med hundar som tigger, eller bjuder in till lek. Då har man ju allt gratis - bara att hänga på!
Ni vet - såna där människor som kommer med en usel rolig historia, oftast utan poäng. Och för att vara artig så småkacklar man litet generat. Och så tar berättaren det som en uppmuntran och berättar den dåliga, inte alls lustiga historien gång på gång. Och inte blir den roligare av det, om man så säger. Precis SÅ beter sig vädret just nu.
Första morgonpromenaden bestod av ett varv till och runt elljusspåret med Ying och Pepp som dragdjur. Riktigt skönt att få hjälp av dem i modden!
Här har de en liten vilopaus med avkollning. Bevakningshundar. Annars börjar de bli riktigt duktiga nu. "Kanten" tror de betyder "gå under kopplet", dvs. säger jag Ying - kanten, så hukar sig Ying under Peppars koppel och kommer därmed till vänster om denne. Och närmast kanten. Samma sak med Peppar. Nåja, det är väl det samma, huvudsaken är att de inte drar iväg åt höger.
Under promenaden med dessa två snöade det visserligen ymnigt men ändå inte alldeles utan kontroll.
Sen lämnade jag dessa två småkorvar hemma och tog Tigg och Jazz i stället. Tigg har fortfarande bestämt sig för att bara gå på tre ben - fast jag inte hittar nåt ont ställe. Jag går litet "skottkärra" med honom för att få honom att stödja på dumma frambenet, och så masserar vi varje dag.
Vid det laget hade det börjat snöa ännu värre, fast det kanske inte precis syns här. Jättelappvantar i överflöd!
Jazz måste som vanligt ha koll på precis allting.
Vid en stig där vi brukar gå finns liksom ett "gryt" som alltid är snöfritt. Jag har försökt tussa in Tigern där, men han visar inte minsta intresse. Nu när vi gick förbi såg jag att det inte heller nu fanns nån snö vid ingången, och dessutom såg jag att därinne satt en liten gröngöling och kurade!!
Liten usel kamera och därmed dålig bild, men i grytets nedre högra "hörn" ser man faktiskt rumpan av den. Häromdagen, när Ying och jag var ute på vår skidtur, körde Ying ner mulen i snön invid en tall längre bort i skogen, längs gamla järnvägen, och stötte upp en vilt skriande gröngöling! Men: vad gör de på marken?!
Sen frös jag och frös hela dagen, men måste ändå till slut ta en aftonpromenad, fast jag tog bara de "stora" hundarna. Då var det plötsligt 11 grader kallt, och precis snorhalt överallt för det plogades hej vilt. Jag är säker på att alla snöröjarna kan ta sitt pick och pack och flytta till Bahamas efter denna vintern. Eller i alla fall att de skulle behöva det.
På promenaden mötte vi rottweilern Ior Larsson, det muntrade mig synnerligen.
Dagens sista lilla nytta bestod av bakning.
Om du tycker att det ser äckligt ut så kan jag bara säga: du skulle bara känna hur det LUKTAR! Urp-purp-pupping, minst. Det är hundkex med kött i som det ska bli. Passa er för att gå och nalla i mina kakburkar, man vet aldrig vad man får i nypan!
Mycket skulle kunna skrivas om hundmöten. Det skulle kunna bli många svordomar, och många innovativa phula ord. Ett par såna slags möten har vi haft i veckan, och som så ofta innefattade dessa ett flexikoppel. Ett hin håles påfund!
Men nu till ett annat hundmöte. Ett som Jazz och Ying och jag hade idag. Vi träffade en basset griffon vendeen. En tvåårstjeja vid namn Skrållan. Så rar och behändig. Får nog be maken ta itu med vilddjursjagandet så att vi får skaffa oss en jakthund. För annars tror jag inte man ska ha en sån sorts. I alla fall utbytte vi litet träningserfarenheter och litet rasfakta (eftersom både sharpei och bgv är tämmeligen små raser, och jättedvärgpinschern Jazz är ett unikum), och det var ett riktigt trevligt möte.
Bilden ovan visar INTE Skrållan men en rasfrände.
Skrållans familj hade haft tax som jaktdjur tidigare och hussen kunde meddela att man kan räkna med att vid 6-årsåldern kan en tax skilja på när den får jaga och när den inte får jaga.
Detta som en liten "upp med hakan"-notis till mor min!
Idag tog jag Tigg o Pepp till klubben för litet träning. Med betoning på litet. Jag tog ut en i taget och ville förstås inte ha den andra i bilen för länge i den relativa kylan. Först Peppar. Rudimentära Rutan, som går riktigt bra. 4-slalom fast 90% bara första pinnen, det går ännu bättre. Litet fot och litet ligga kvar (i snö och kyla). Och jag är SÅ NÖJD med honom! Inga som helst blickar på andra hundar, fast han var lös under träningen, och trots att busen Assur gjorde tokryck 25 meter från oss (A hade långlina på, annars...!). Helt koncentrerad på mig och på belöningen, och när han får knycka kampisen, eller jag kastar den, kommer han kvickt tillbaka för mera lek, inga egna små utflykter. Härligt! När den biten är i ordning går allt annat så mycket lättare. Och det är SÅ viktigt när man har en "mördarhund" - att han inte beter sig illa. Vi måste vara så rädda om vårt rykte.
Sen Tiger. Rutan - litet drag åt endera sidan, men annars bra ut på olika längder. Och stor iver! 4-pinnarsslalom går bättre och bättre, fast liitet lat är han ibland. Tiger är mer för att kolla på andra hundar, men OM han skulle göra en rivstart mot nån så går det bra att bara hoja in honom igen. Men han har inte lika stensäker koll på mig. Ändå är han bästa bästa Tigern i hela världen, tror jag.
I söndags följde äldsta barnet med på ispromenad. Jag är ingen vän av slikt, men en gång per år bör det dock ske, i alla fall såna här vintrar. Man väljer en solig helgdag - isen är fullproppad av pensionärer och barnfamiljer och spänstisar, inga ser ut som de tänker drunkna just denna dag. Då vågar jag också mig ut på den plogade banan.
Ying har ett så lustigt steg för sig - eller flera rättare sagt - när han är ivrig och vill fram till något men jag håller tillbaka honom med rösten. Alltså inte med koppel, då blir det bara stret, men när jag håller honom intill mig med blotta viljan, då blir det - LEVADE! Jag har funderat så många gånger vad det påminner mig om, det där lilla trixet, men så satt jag och tittade på hästar och - SÅ var det ju!
Idag flög f*n i mig - jag tog Ying i hampan, letade rätt på "pjäxor" samt drog fram skidor och stavar som har stått på trappen i två år och var insnärjda i vildvin. Japp - vi drog till skogs på längdskidor! Hur ofta kan man åka skidor från vår grind ända till skogen? Inte ofta. Och faktum är att det var inte så tuddigt, när allt kom omkring. Solen sken, och det blåste inte och det kändes inte alls som de 7 grader kallt det var. Yingen var ett glatt och villigt och på det hela taget ganska lagomt dragdjur. Först hade jag tänkt mig elljusspåret runt, men jag kom i tid ihåg att detta består till minst 85% av upp- och nerförsbackar, av vilka de sistnämda alltid följs av en skarp böj. Vilken böj dock inte jag är människa att följa. Därför blev det gamla järnvägen rätt fram och tillbaka i stället, fast inte hela vägen till ändstationen. Plötsligt fann jag mig själv tralla och trudelutta, så här:
Inte konstigt att jag glömmer så mycket viktigt, med tanke på hur full med trams min hårddisk är!
Allas vår Kissie har skaffat nytt framställ och är uppe i runt en miljon läsare. Jag vill också ha en miljon läsare, fast ingen ny fyllning. Det som är förött, det är förött, är min filosofi. Dessutom vill jag inte att folk ska tänka "titti, titti" när jag är ute och joggar. Men ett modetips kan jag dela ut, och det är baserat på noggranna studier av alla it-girls och -boys i vår lilla köping och i vårt lilla land: brandgult ansikte, blåvit hals och näbbmun med idomin på. Med en härva trassel ovanpå. Ja, jag vet. Jag är gammal och trött. Tack och lov.
Jepp, WOW, för idag har jag faktiskt tränat hund. Litet. Först traskade jag med Tigern till småskolan runt hörnet. Finfint med plogad skolgård och litet snöfästningar och sånt att gömma leksak i. Vi tränade: ut till tramptarget, snabba inkallningsställanden (tar sig), fjärrdirigering fast nära (för att få till säkert säkert säkert stå), litet skojuppletande, fotposition och allmän hyfs. Sen en liten promonix. Sen hem med terrier ett och iväg med terrier två till samma ställe. Toktaggad hundf*n som vanligt! Med honom tränades: fotposition, ut till tramptarget, framförgående (mycket rudimentärt men, som det heter, babysteps, babysteps) o litet annat. Och så: TA DET LILLA LUGNA. Det är inte så lätt det, för en stollig staffe. Jag har läst på hos klickersmart och vidare därifrån om hur man får en stolle att varva ner, så det ska nog lösa sig. Borde förresten börja med detta på Tiger också. Jag tycker att grundtanken att hunden ska rikta blicken i backen är nåt att ta fasta på. Nu ska jag klippa hundnaglar, bada Peppar och byta mina egna (nåja, VÅRA då) sängkläder. Tänk så olika lördagsmys kan vara!
Idag är vi trötta i kropparna - alla utom Jazz som tog det lugnt igår. Tre hundar sov som döda sillar i min säng i natt - det var nog väldigt trångt för jag drömde att maken och jag sov på en uppfälld strykbräda... Dagens hundmotion blev en dryg timmes koppelpromenad med Ying och Pepp i brun modd, sen en lika lång löslubbning vid Gröngarnsåsen med de mindre djuren. Jag ville gå där Jazz kunde springa lös, för annars fryhyhyser han så. Nu var lille röd däremot nöjd och sprang och sprang som en liten vinthund. Varje gång han kom in i depån hade han mycket att viskberätta om. Mest om hur duktig han var som inte rymde alls.
Nåväl, tråkigt som vi har det tjatade Ying med gnällig röst om att han ville intervjua - MIG! Det lät ju så där lagom inspirerande, men snäll som jag är tog jag fram stenogramblock och en bunt nyvässade pennor (okänd talang: stenograferar tokfort. Och ibland tokigt.) och satte mig till rätta med ena benet över det andra. Sekreterarpose. Det kändes konstigt att stenografera mina egna svar, men man ska ju prova allting en gång (ni vet, utom folkdans och incest. obs.) Varsågoda - här är allt ni alltid velat veta om mig! Enligt Yings uppfattning.
Ying: Får jag en skorpa.
Matte: Det finns inga skorpor.
Y: Har skorporna tagit slut?!
M: Vi har inte haft några på minst en vecka, inte sen vi hade tyfis i huset.
Y (misstänksamt): Vem åt opp dom?
M: Du mest, och så jag och nån mera. Inte tyfisfallet i alla fall, hon äter bara morötter. Börja intervjua nu!
Y: Gör jag ju! Vet du varför det heter intejuva?
M: Det heter in-ter-vju-a.
Y: Sa jag ju. Vet du varför det heter så?
M (uppgiven suck): Nä.
Y: För att du, du är inte ljuv du, matte! Ha. Fick du då.
M: Är du litet sur på mig idag Ying?
Y: Nä.
M: Då kan du väl fortsätta fråga, då. Fråga på riktigt nu!
Y: Mm... Matte. Du.
M: Ja?
Y: Kan du köpa skorpor?
M: Men hörru. Skulle inte den här intervjun handla om mig? Nu blir det ju bara om skorpor!
Y: Sss. Handlar ju om matte ju. Matte som ska köpa skorpor. Eller kanske salami. Visst är salami gott?
M: Nu måste jag nog göra som filmstjärnor och såna: säga att det får vara slut med intervjun nu. Jag vill inte svara på dina frågor mera!
Y: Du, du är visst bara sur du. Gnorf.
Så var det med den saken. Hoppas ni har fått veta allt ni ville. Ying och jag blev i alla fall bästisar och bundis sen igen.
Kanske att jag ska ta och laga potatissoppa i helgen. Då kommer Ying att bli min särskilde lille polare, för potatissoppa är nog det allra bästa han vet i hela världen. Men det är väldigt svårt att ha med som träningsgodis...
Jag vill inte ens säga det längre. Lappvantar, var vad som drabbade oss idag. Och tydligen hade hållit på hela natten. I morse tog jag Ying och Tigg till skogs och traskade en liiten runda. Det tog över en timme. Först kämpar Ying, det där vita når honom över huvudet, men han ger sig inte. Sen kommer jag kämpandes. Sist kommer Tigg, i kanjonen som har bildats. Jag måste hålla ögonen på honom så han inte dränks i nåt s-skred. Litar INTE på Yings färdigheter som lavinhund. Flera gånger nästan dog vi av utmattning. Inte ens Ying orkar skutta i långa loppet; han promenerar i stället. Flåsande. Det är styrketräning det, för oss alla tre. Sen gjorde jag en ruta åt Tigg innan vi for hem. Det gick bra.
På eftermiddagen var det dags att skjutsa minibarnet till träningen. Suck. Pepp med och en promenad i vattenparken. Numera känd som s-parken. Alltså - jag pulsade fram med sån där fast nederbörd till höfthöjd. DET var tungt!! Och Peppen orkade inte ens gå före och ploga, han gick efter i stället och försökte klättra på mina underben. Vi var tvungna att lägga oss och vila efter en halvtimme - trodde nästan att vi skulle få ge upp.
Till slut kom vi i alla fall tillbaka till bilen, fast då hade jag ganska ont i bröstkorgen. Trots att just hjärtat inte hade känts besvärligt under pulsningen. Och det gick ju över fort. Hm.
Jag gick in och fyllde en vattenskål åt Peppen; när jag kom ut till bilen igen drack jag upp halva innehållet själv först!
Några bilder blev det men nu säger datorn att den minsann inte märker att det finns nån kortläsare inkopplad. Och jag orkar inte mucka. Jag orkar bara äta morötter.
När maken kom hem från jobbet idag, vid 18-snåret, föreslog jag att vi skulle ta med en kaffetermos och gå ut i skogen och träna sök. Med Ying. -Apselut! sa maken glatt. Han förstod att inte ens jag kan mena en sån sak, så dags. Till honom.
Några iakttagelser bara - från oerhört trista gråa snöiga blåsiga vidriga dagar.
- I mitt sovrum är det ungefär 15 grader. Plusgrader visserligen men ändå. Min pyjamas består av sockor, velourbyxor, t-tröja, ullstrumpor, fleecetröja. Ingen mössa, men det händer att jag mitt i natten drar upp tröjans huva över mitt huvud. Sålunda rustad och med en staffe i hel längd tryckt mot min rygg, en russlare hopkurrad mot min mage och en pej på fötterna sover jag ganska gott. Det finns element i mitt rum men vrider man på det (=bankar med konstiga tänger samt svärjer) så blir det inihelvitte varmt. Bikramyogavarmt.
- När jag vaknar till liv framåt morgonkvisten (eller lunch, om det är en SÅN dag) asar jag mig nerför trappen iförd min egenkomponerade pyjamas. Därstädes byter jag om till andra velourbyxor, annan t-tröja, andra sockor och strumpor och annan fleecetröja. Efter ytterligare en kopp kaffe byter jag till utekläder: av med allt utom mina rejäla underbrallor och sockor/strumpor samt på med thermobrallor, craft-tröja, värstingfleecetröja, meindl-kängor, mössa, fleecevantar och älgjackan eller dunväst. Efter en eller ett par timmar kommer jag in igen, av med rubban (kanske t.o.m. u*byxorna om vi har pulsat djupt) och på med dag-pyjamasen igen. Tja, så där hålls vi på hela dan. Man har inte roligare än man gör sig.
- Äldsta barnet håller på att måla lister, fönsterkarmar, ditobrädor, dörrkarmar, bokhyllsfronter och litet allt möjligt som vi inte hinner stoppa undan. Hela dagarna går jag och känner mig smålummig. Maken, som nattetid sover liksom i en färgfabrik, sover så gott så gott säger han. Fast han är litet rödögd om morgnarna.
- Jag har fått låna en kurslitteratur av sagda äldsta barn. Walter Kaminer - Schönhauser Allée. Tror jag. Samme man som skrev om ryssdisco. Mycket bra. Mycket bra, som sagt.
- Jag har hittat ett sedan länge bortkommet videoband med rysk pop. Hurra!
- Idag var det kraftig vind med synålar i på morgonpromenaden. Jag var på dåligt humör. Ying var på makraméhumör. Jazz backade ur sitt halsband (modell stryp) och jag fick använda alla mina superhjältekrafter för att inte låta ivrig när jag ropade in honom. Vi befann oss nämligen på trafikerad väg och minsta antydan om oro får Jazz att säga: -Panik! Jag får panik! Jag får panik! samt sprätta som en höna åt alla håll. Inte bra på trafikerad väg. I stället ska man nästan gäspa och säga: -Här går vi Jazz... samt vid minsta antydan till rörelse i min riktning utbrista i rena jubelsångerna. Annars kommer man hem med minus en dvärgpinscher.
- En rolig lek: man lägger sin hund på golvet. Sen säger man med uppmuntrande röst: -ligg! samtidigt som man för en hand med godis i framför hundens nos och upp över dess huvud. Det tar sin tid, men till slut brukar de börja lyssna på vad jag säger och faktiskt ligga kvar.
Och ärligt talat: så mycket mer träning än så orkar vi inte med dessa dagar.
