Igår blev lilleman, lilla grisen, valpungen, lilla bejan, vappingen, lille pille pilleman, alltså PEPPAR två år gammal. Vad tiden går fort! En sväng till badet på aftonen var ganska lagom för en så pass till åren kommen herre.
Nu har jag varit ensamstående med hund ända sedan kl. 4 å morgonen igår, vilket innebär fritt tillstånd för Tigger och Peppar. När hussen är hemma brukar jag för det mesta hålla dem åtskilda, enär hussen blir nervös och då börjar terrioristerna tugga på varandra. Men som sagt - är det bara jag så går det finemang. Dvs. det går till så här: Tigg närmar sig Peppar på stela ben och med monstersvans, morrande på ett elakt sätt. Då börjar Peppar först svara, men så kommer han på bättre tankar och kommer lufsande till mig, med menande blickar på Tigger, och då säger jag: -Tyst, dumma hund! till Tigerungen och då blir Peppar så nöjd och belåten. Allt frid och fröjd! I övrigt bryr jag mig just inte om dem - om jag inte ägnar mig särskilt mycket åt nån av dem så går de mest och ser griniga ut. Litet koll får jag förstås hålla, men de bråkar aldrig om ben eller leksaker eller sånt. Bara om vem som är bäst och snyggast och vem matte tycker allra allra mest om. -Jag tycker allra allra mest om Ying, säger jag då. Han ställer aldrig till bråk och ofta ställer han sig mellan Peppar och Tigger när de börjar se för fåniga ut...
Igår kväll var det tävlingsdags - fast inte för mig!! Först känns det så bra att vara skrivare och slippa tävla själv, men efter ett tag så smyger sig tävlingslusten på. Attan också, här hade vi kunnat hävda oss! Men - nu har jag bestämt mig: i augusti blir det 2:an, inte förr! I alla fall var det roligt och intressant att skriva i just lydnadsklass 2, nyttigt att höra domarkommentarer för alla tävlande. Oj, vad man lär sig! Och en väldigt jovialisk stämning rådde på vår plan, jag tror inte att nån tävlande hade nåt ont att säga om vare sig domare eller tävlingsledare (eller mig för den delen, jag FÖRSÖKTE verkligen att skriva läsligt). Alla 9 var så duktiga så, men jag blev litet extra glad när en jack russell, fast med långa ben, vann tillställningen och en australican cattledog med en gammal kursare till mig som förare blev 2:a. Några noteringar: 1. Tiggs inkallning med ställande är inte alls så pjåkig. 2. Rutan är det visst ingen som är 100 på. 3. Fjärrdirigering är svårare än man tror. Måste träna med nån som står och GNISSLAR med nåt bakom Tigg!
Nu börjar det dra ihop sig till ettårsdagen av den senaste gången jag närapå gick hädan. Inte för att jag prexis går och tänker på det hela tiden, men jag märker att det ligger och mal litet i processorn, så att säga. Jag har nu ett ganska avspänt förhållande till min egen död, que sera sera, typ. Värre är när andra försvinner - hemskt, ere! Men nu har jag hittat Kaj Morenius. Vilket snilledrag att låta ett spöke tala i radio - när han berättar om miljöer och fenomen på andra sidan så kan jag placera ut dem jag saknar; de kan gå och spökhandla, spöktvätta i spöktvättstugan, fira spökhalloween - det finns t.o.m. spökbrottslingar och spökpoliser! Det verkar litet som en semesterort, och blir nog inte så pjåkigt när det är dags. Jag ger mig katten på att det finns spökhundar och spökbrukshundklubbar också, hurra!!
Visst ser mellersta barnet, t.v., ut som en Disneyprinsessa? Hon är nog en bortbyting, tror jag. Till höger hennes klasskamrat och skol-sambo. I morgon tar de studenten. Grattis!
Igår var det dags igen. Pepp och Ying försökte dela på en igelkott i stället för att kvällskissa. Dela broderligt, vill jag påpeka, ingen syskonrivalitet alls. När Ying hade frånskiljts och ineskorterats satte jag koppel på Peppar och så gick vi igenom grundkursen "Igelkottar Är Våra Vänner". "GODA vänner", hävdade Peppar inledningsvis, men till slut så insåg han ett och annat. T.ex. att matten kan bli betydligt ilsknare än han trodde. Så in med Pepparn och ut med Ying. I snöre. Stackars igelkotten började se lindrigt road ut (fast jag vill påpeka att jag höll tillbaka respektive vilddjur så piggelunken blev icke mera anfallen. Den dagen.) och knottrade å det ljudligaste. Det tolkade Ying som "kom an bara!". Dumma gamla Ying blev ryckt i pälsen av sin matte så att rynkorna rätades ut nästan permanent och till slut verkade budskapet nå ända in i dess lilla huvud. Med rätt många gnorf! kunde han sitta fint intill igelkotten och se tämligen ointresserad ut. För säkerhets skull släppte jag ut min lilla Tigg också, när Ying hade avlämnats. Utan koppel störtade Tigg nerför trappen, sa ungefär "tjofaderittan!" och kastade sig framåt, matten sa "nej!" och Tigg gjorde en liten gir mot närmsta rosenbuske, dit han förvisso hade varit på väg hela tiden. Enligt egen utsago. Sen fanns inte igelkotten mer, vilket är en ganska trevlig inställning. Fast Jazz orkade jag bara inte ta ut på träning - han har nog redan sin uppfattning klar.
En väst med rätt sorts fickor på rätt ställen är förvisso nästan en nödvändighet vid hundträning. Men måste de se så trista ut?
Ja, ni ser ju. Typ fyrkanter med fickor på. Den nedersta, från Klin Kassel, har visserligen invändig dragsko i midjan men den är ändå inte så skojig. Den i mitten har jag själv: de stora frontfickorna är bra, och en genomgående ficka på ryggen har den, vilket är nödvändigt, men passformen är obefintlig och materialet är liksom ebbligt. Dessutom har den nästan litet väl många fickor - jag kommer aldrig ihåg var jag har lagt bilnycklarna! I alla fall - bra fruntimmer reder sig själv, tänker jag, så nu ämnar jag göra slag i saken och sy mig en väst efter mitt lynne. Fast först stötte det alldeles på patrull - var köpa tyg?! I tygaffären finns bara sk "modetyger" resp. gardintyger. Ingetdera kändes helt rätt för ändamålet. Det mest rimliga var ett kamouflagefärgat stretchlacktyg, men så skojigt ska vi nog inte ha det... Som tur är finns det lumpaffärer! Där hittade jag en ganska murrigt grön gardin i ett rejält bomullstyg, med ena sidan litet ruggad. Så nu återstår bara: 1. bestämma hur den ska se ut och vilka fickor den ska ha 2. rita mönster 3. klippa 4. sy.
Jag nappade förstås på idén om en turné-tröja - nåt för mig och mina hang-arounds att strutta omkring i. Det kommer naturligtvis också att bli ett eftertraktat samlarobjekt, därför har jag lagt ned särskild omsorg på disajnen, sdh. Vad sägs? För endast 351,- kan jag beställa denna unika tisha. Ni, kära läsare, får förstås hosta upp nån hundring till, för litet förtjänst skall väl JAG göra också. Mycket snygg och smakfull, om jag får säga det själv.
Framsida: ett sobert, elegant intryck. Stilrent, skulle man kunna säga. Vem skulle tacka nej till ett så snitsigt plagg?
Och så baksidan:
MYCKET coolt, eller hur? Nästan lika trendy som "Öl byggde denna vackra kropp", som jag naturligtvis också kommer att ha i sortimentet.
När jag tänker närmare på saken tror jag nästan att jag ska låta TATUERA in "the devil knows its own". För att glädja sjukvårdspersonal, om inte annat.
Jag sorterade tidningar häromdagen och hittade här och där en massa ex av tidningen Canis. Den läser jag väldigt noga ibland och inte noga alls ibland, så nu fanns det en hel del att fördjupa sig i. Så hamnade jag i en artikel om att det är viktigt inte bara när man belönar sin hund utan också VAR. Hjälp, genast öppnade sig en avgrund. DET har jag inte tänkt på!! Eller tänkt kanske, men förvisso inte praktiserat. Stackars Peppar fanns närmast till hands, han blev genast offer för mina övningar. Så nu har han lärt sig att "klick" betyder att han ska liksom frysa sin position så kommer det smack omgående. Smack altlså som godis, inte som smack the pony - det skulle kanske bli märkligt... Eftersom Peppar dels är väldigt lättlärd och dels var rätt trött redan i de inledande stadierna av övningen och därmed inte ville flytta sig så värst mycket (jag följde artikelns anvisningar och började med "ligg") så gick det så smidigt så. I morgon tar jag itu med nästa gäng. Eller nästa Ying, snarare. Det lär inte vara några problem, han rör sig typ inte i onödan. Typ. Med Jazz och inte minst Tigger emotser jag däremot vissa initiala svårigheter, därför är det bra att jag har tränat på trögpropparna...
Storm, regn, hagel, solsken, vindstilla... Mycket märkligt väder. Men glada hundar, glad familj, vacker natur och god matsäck. Det blir 5 stjärnor av 5 i alla fall!
Tigerungen har jag med egna nypor sommarfriserat.
Sudden fjäskar
Sudden visar inte tillbörlig respekt för dem som är äldre.
Tigg säger sin mening om vissas brist på hyfs.
Sudden sjunger. Idas sommarvisa, tror jag.
Jag och min hemska lillebror.
Sudden paxar.
När Jazz och morfarn träffas börjar det alltid med att morfar kallar Jazz för "Reptilen" och Jazz säger att han ska döda morfarn. Genast! Men sen blir det gosigt. Och godis.
Minsta barnet sitter o ser ljuv ut. Hon håller på att tillverka en voodoo-docka...
Sudden vill också se ljuv ut.
Största barnet i min dunjacka. Jag har alltid en massa bra-att-ha-saker i bilen. Såsom: varm jacka, regnjacka, tre extra fleecetröjor, extra skor, strumpor och stövlar, massor av hundgodis, litet lektyr, huvudvärkstabletter, arméns hudsalva, hårsnoddar... Och detta bara i passagerardelen! I de bakre regionerna förvaras hundbur, spårselar, linor, extra koppel och halsband i massor, leksaker, mera hundgodis, mera leksaker, mera leksaker, spårpinnar, praktiska burkar... Som Skalman, med bilen som skal!
Om jag EN ENDA gång till får höra att jag måste se upp så att inte Peppar "tar över" så skriiiiiker jag! Vad är det han förväntas ta över? Mitt jobb? Min säng? Kanske min make?!
Bokstavligen, alltså. Som tur var fick Ying en låååång joggingtur med äldsta barnet igår kväll, för idag blir det inga äventyr för den krabaten. Måste tänka på hans ögon! Jazz och Peppar fick följa med till Kungsbyn och köpa massor med märgben. Det är så bra när man kan få benen kapade i precis de storlekar man vill ha - litet större till två kusar, litet mindre till en och ännu litet mindre till en. En hel full plastkasse blev det, så nu står vi oss ett tag. Sen blev det förstås promenad i rasthagen också - åsnor och ponnyer fanns på plats i hagen intill. Jazz bestämde sig direkt för att "vi Djur måste hålla samman" och umgicks helt fredligt med hästdjuren. På varsin sida av stängslet gick de och betade och småpratade. Peppar, vilda lillebror, den ständige valpen, började förstås med att försöka skrämma åsnorna. Full fart mot staketet och ganska löjliga skall. Ingen som helst respons från de tilltänkta offren, de tittade knappt upp. Så efter några försök och några reprimander från de två mattarna bestämde han sig för att vara En Snäll Hund också (ganska snäll, i alla fall). Sen gick vi och tittade på grisar av nåt slag. Hängbuksvin kanske, i alla fall hade de avsevärt hängande magar. De brydde sig inte heller om Peppar, annat än för att nosa på honom och sticka ut sina trynen genom stängslet. Ganska hemskt, sa Peppar. Men sen for vi hem, fast vi stannade till på godisaffären. Det är väl inte bara hunddjur som ska få smarr, heller! Nu ska vi snart åka och träffa mormorn och Sudden och kanske morfarn i naturen. Minsta barnet har tagit skolledigt för att få umgås med storasystern.
AMERICAN PITBULL av Marc Joseph, som också har tagit alla fotografier. En bok i stort format med massor av härliga bilder på dessa vackra hundar. En liten varning, dock: inte alla, för att inte säga inte någon, av de avbildade hussarna och mattarna i denna bok ser ut som Pyttan i Prästgården eller herr Hundägare Medelsvensson. De flesta ser i själva verket inte ens ut som Halvskumme Harry från Hammarbyhamnen utan fastmera som hans helskumme bror, som ägnar sig åt att arrangera hundkamper när han emellanåt blir utsläppt. Om ni förstår. Men bläddra ändå och njut av fina hundar.
Jag har äntligen tagit mig samman och hafsat mig igenom en bok som nästan synes vara obligatorisk nu för tiden.
SHAPING SUCCESS alltså, av Susan Garrett. Jag började med den för ett år sen, eller mer, och slängde den ifrån mig. Nu har jag i alla fall plöjt igenom den - fort gick det i alla fall. Boken är en redogörelse för hur författarinnan formar sin superaktiva röda bordercollie från 7 veckors ålder. Alldeles bestämt är hon mycket kunnig och det är säkert en bra bok att läsa medan man väntar på en valp och om man har siktet inställt på agility. Sympatiskt är att Garrett ganska ofta skriver att hon i efterhand kan tycka att det hade varit bättre att göra vissa övningar på andra sätt, men vad jag bara inte kan tåla med denna bok är de språkliga jönserierna!!! Som att kalla en lek "Get dat ting", eller kalla sig själv "da mama" osv. Jag är väl nördig men det här larvet gör att jag inte kan tycka om boken, TROTS att den är full med bra tänk. Ursäkta.
I torsdags kom svalorna och i fredags kom äldsta barnet. Hurra! Med presenter. Omedelbart städade hon köket. Sen fyllde hon år. Sen städade hon skafferiet och bakade en oändlig massa muffins med smarrig icing på. Och så sticker hon emellan med tvåtimmarspromenader med hundar, kaffeutfodring av modern och allmän trevlighet. Om en vecka far hon till kontinenten igen. OM jag inte fjättrar henne vid elementet. Fast det gör jag nog.
Idag tränade jag rutan hemma i trädgården med minsta barnets hjälp. Hon utrustades med korv- och köttbullebitar och fick först stå alldeles bakom rutan, alltså mitt emot mig. Då drog Tigern naturligtvis i full rulle GENOM rutan utan att stanna på kommando. Gör om och gör rätt, och det fungerade. Sen flyttade jag ut barnet åt sidan pö om pö för att hundrackarn skulle inse att han ÄNDÅ måste gå rakt in i rutan, inte springa bredvid till the human godisautomat. Och si! så småningom blev det bra! Tack, barnet!
Efter dagens beskådande av IPO-hundar har jag insett att något måste göras åt linförigheten/fria följet. Så nu börjar vi om med klossen för Tigg och Pepp. Många små korvbitar går det åt! Tigger förstår vad han ska göra men han går igång alldeles väldigt och måste lugnas ner hela tiden. Peppar greppar inte riktigt konceptet - han vill också gärna stå eller sitta med en framtass lyft... Men han lägger sig gärna med båda framtassarna på klossen! Nåja, det är bara att kämpa på.
Idag kikade jag på en IPO-tävling. Åååå, vad det verkade kul!! Min lilla malinois-glöd som jag håller under nogsam kontroll blossade raskt upp till en kraftfull låga. Men vad tusan - inte behöver man väl malle?!
Ska jag satsa på Peppar eller Tigger eller båda två?
Nån frågade "Hur HINNER du skriva så långa inlägg, flera gånger om dagen?!". Bah - det är ju ingen match. Så här är det: Jag skriver dubbelt så fort som jag pratar och pratar dubbelt så fort som jag tänker. Vilket tyvärr märks ibland, men nån vidare tidsåtgång blir det inte. Så är detta t.ex. ett 8-sekundersinlägg.
Usch. Igår afton blev det ett nedra liv när det var dags för sista kvällstoalettbestyren i trädgården. Jazz, Ying och Peppar försökte dela på en igelkotte. De drog och slet. Jazz kunde man frånskilja, Ying släppte efter ett nosnyp men Peppar måste nästan kvävas... Det stackars lilla piggdjuret var vid liv efter behandlingen men jag undrar just hur han mådde... Tvi såna hundar.
I lördags var det dags för agilitytävling - två agility och en hopp för Jazz och en av varje för Tigg. Fem starter för matte alltså. Och av dessa - EN, 1, disk!! De var så duktiga båda två - matten är alldeles förvånad! För första gången kändes det som om Jazz och jag hade kontakt under loppen, det var härligt. En sammanfattning: Ag1, Jazz: Litet ojämnt och "hackigt", mycket beroende på att jag inte visste vad jag kunde förvänta mig av Jazz. Felfritt fram till sista tre hindren där jag fick lov att hoja in Jazz för att han inte skulle springa fel - han reagerade direkt och var så glad att han hoppade upp mot mig. 5 fel för kroppskontakt och dessutom 1,5 tidsfel. Ag1, Tigg: Helt strålande! Stod kvar lugnt och väntade, inget fusk med däcket (som han har gjort på träningen sista tiden). Stooor tvekan på gungan - han har måst lirkas över med köttbulle metoden när vi har tränat men nu fixade han det ändå. Min duktiga kille!! Sen var han alltför trött i huvudet när slalomen kom på slutet så efter två felingångar lät jag honom springa förbi och ta de två sluthoppen. Disk alltså, men en superinsats. Ag1B, Jazz: Hunden "med" och jättetaggad ända från starten (se bild), men ingen tjuvstart. Lyssnade jättebra hela tiden. Stoppade i platta tunneln men övertalades att springa igenom utan att vända. Matte gjorde SÅÅ fina framförbyten i en trasslig hinder-tunnel-hindersekvens, Jazzen markerade kontaktfälten fint (då hinner jag ifatt litet, också), slalomen gick som smort och upploppet tror jag var byggt för Jazz: A-hinder, långhopp, hopp, däck, hopp, hopp i en liten vinkel. Jag släppte honom när han var över långhoppet och han gick bara på röst. Perfekt! 0 fel, tredje plats av 26 startande och VÅR FÖRSTA PINNE!!!
Hopp1, Jazz: Jättebra igen, men förstås jobbigare för matten utan kontaktfält att springa ifatt vid... Litet ryckigare, stopp igen i plattunneln, men felfritt fram till slalomet som stod alldeles i sluttampen. Med fyra pinnar kvar tänkte jag: - Undrar om han orkar? Gah! Då missade han ju den sista pinnen förstås! Man SKA inte tänka! Men bara fem fel, plus litet tidsfel, det är ju en seger ändå!
Hopp1, Tigg: Ytterligare en strålande insats, fast visst är det fysiskt jobbigt för den lilla terriern. Jag stoppade upp honom helt inför slalomen - två felingånger men sen tog han det helt rätt och i god fart. 10 fel och massor av korv och pussar!
Sen träffade vi också en annan Bollefors-terrier, som efter mina uträkningar måste vara Tiggs halv-moster och halvsyster. Lilla Sally är dotter till Tiggs mormor och pappa. (Vilka familjeförhållanden! Rena Mitt Livs Novell.)
Lilla fjäskis.
Kollar in konkurrenternas lopp.
MÅÅÅÅL!!
Stort tack till mellersta barnet som agerade sällskapsdam och fotograf under hela långa dagen!
Sen for vi hem och sydde igen. Handsömnad framför TV:n. ESC. Gäsp. Men Tyskland var SÅ bäst!
Ja ni ser - totalt osorterad nu igen. Men i onsdags var vi till skogs med Monica, Bella och Soya. Förutom Yingispingis fick Peps följa med. Det kunde raskt konstateras att Peppar inte har så mycket praktiskt självförtroende... Ying var dock riktigt alert igen - verkar som om värsta fällnings-chocken har släppt. Sen fick Ying leka med Soya, det var så roligt så han började drevskälla! De har samma leksätt - jaga och jagas!
Ying ser frågande på mig när Soya tar sig ett gyttjebad. -Måste man?
Resultatet. Ying bestämde sig dessbättre för att hoppa över behandlingen.
Lilla fina mellandottern var hemma på en förlängd helg - ooo vad det sömmades, provades, nålades och svärjdes. Men vi hann! Med GOD marginal - klänningen var alldeles klar redan nästan en timme innan tåget tillbaka till Värmelandet skulle gå. Så här bidde det:
Dotra ville inte alls bli förevigad - var ju inte FIXAD ju! Som om det behövs i den åldern...
Alldeles utan swarovski kunde den ju inte vara, men jag är ganska stolt över min återhållsamhet. Det blev bara litet glitter som daggdroppar i rosorna.
Den är egentligen lagom lång, men barnets klackar sjönk ner i gräsmattan.
Rena Disney-prinsessan. Nu hoppas vi att hon får kul i klänningen!
Igår morse tog jag småhundarna och åkte till klubben och gjorde den konstiga hinderövningen. Framförbytena satt som en smäck, vill jag informera allmänheten om! Efter ett tag måste jag vila på A-hindret, påklättrad av hundar. Ganska mysigt. Tigg tränade också ganska mycket på gungan och det börjar gå betydligt bättre. Jazzens slalom går bra - i princip. Han går in rätt från de mest skumma vinklar, men ibland tröttnar han på slutet och försöker rationalisera... Kontaktfälten har Jazzen dock blivit fena på. Sen - sen gjorde vi litet rrrrutan med Tigg. Och det gick Såååå bra!! Hurra.
En liten träningssväng med Jazz o Tigg blev det, mitt i sömmandet. Först fick gossarna i tur och ordning tampas med en Drutt som inte var så farlig som han tycker om att tro. Det blev i stället jag som fick skämmas när Tigern struttade runt med en rejäl tuss Druttpäls i näbbet... Sen for vi runt litet bland hindren och det gick väl hyfsat får man säga. Jazz kunde koncentrera sig bra trots att det fanns hela två (identiska) puddlare på plan. Tigern var riktigt anständig också. Men sen blev det värre. Det blev rent av seriöst. Det blev sånt som "personal cue line" och Gott weiss was alles - inte jag i alla fall. En hel skog av hopphinder sattes upp och skulle tas i en viss ordning med framförbyten korsan och tvärsan - och jag som inte kan skilja på framförbyten och bakombyten och luffarknyten, ungefär. För när jag gör framförbyten så blir det ju att jag springer baklänges, typ, och då vet jag inte var jag hamnar. (Inte då heller.) Och hunden ska man ha HÄR men Jazz, han är ju hela tiden mera DÄR och alla duktiga seriösa människor sitter och hojar åt mig så jag blir alldeles konsternerad. Så just idag kände jag att det här blir nog felare än rätt och avbröt övningen. Det är inte alltid man kan ta till sig hur mycket information som helst och dessutom är huvudet fullt av kantpressning och fållkrejning och crêpe de soie och sysilke och Diorrosor. Det finns gränser, finns det. Men de är verkligen så snuskigt duktiga, de där seriösa personerna, och bara jag får ta det litet piano så lär jag mig faktiskt ett och annat. Till slut. I alla fall så tog jag min Tiger och gick och tränade en början till inkallning med ställande. Litet mera lagom med delar att hålla ordning på. Det svåraste är att se till att Tigern inte snattar korven i förtid... Slutligen lovade jag även att vara skrivare på en tävling nästa fredag, så jag var inte alldeles hopplös!
Igår var det en snärjig dag - man är vorden slav och hundarna lider därav. I alla fall tog jag Tigg och Ting till läskiga hundlekplatsen - då blir de åtminston litet aktiverade av alla lukter, tänkte jag. Efter inte så lång stund dök en gatukorsning upp (rottweiler, bordercollie, schäfer, labrador) som Ying unbedingt skulle rida på med mera. Koppel på för Ying och stora sorgesångsuppvisningen förstås. Suck. Men SEN - sen kom inte mindre än tre chow-chowar (?) in på arenan, två tikar och en hane, och då gick det bättre. Ying måste bara kuta runt och kolla in dem. Tigg fastnade för en liten svart chow som han busade rätt bra med. Det intressantaste var dock mattens samspel med sina chowar: nada! Hon ropade oavbrutet att nån skulle komma, det gav de alla tre katten i, inte en öronryckning åt hennes håll, men så fort de rörde en tass i nån annan avsikt skrek matten och tjoade: Bra! Ja, bra, kom då! Vilket hundarna också struntade i. Och när en hund tänkte bada i snuskpölen (och därmed få hotspots) stod matten bara ett par meter ifrån och sa NEJ! men det verkade inte hunden höra, hon traskade i i alla fall. Så matten efter och drog upp hunden och fick vatten i skon och tömde ut det och satte på sig skon och SEN daskade hon hunden i rumpan och skrek fy. 10 meter från pölen. Ja, det var en uppvisning! Nog har man hört att chowar är egensinniga och självständiga, men så pass? Ying är också en knäpp kines men säger jag nåt så nog f-n ser jag till att han lyssnar, även om det innebär språngmarscher och handpåläggning. Fast jag måste säga detta: på hundlekplatsen och såna ställen, där är jag väldigt tyst. Inte så stor idé att hålla på och ropa och tjoa när de har fullt upp, liksom. Jag ingriper om det behövs, men då ser jag till att vara så nära eller mitt i att det fungerar, och ibland bestämmer jag mig för att träna inkallningar eller lägganden osv. och då måste jag ju i alla fall ha nån kontakt med hunden. Igår fick Ying efter ett tag med chowarna för sig att han skulle rida på storhunden igen och då fick han först ligga och stanna kvar med alla andra hundar springandes runt och över honom och sen fick han "nära"-kommando, dvs. gå nära intill mig och ha koll på mig. Utan koppel förstås. Och med hundcirkus runt omkring. Inte så lätt för en vimsig pej, men ack så nyttigt. Nu vill jag gärna påpeka att jag INTE är världens bästa hunddressör eller matte, bara in my dreams - men jag har mina små käpphästar. Och en sån är: om du har bestämt att hunden ska eller inte ska göra nåt, och talat om det för hunden, så se till att du får igenom det också. Annars blir de bara vilska, de själlösa små djuren. Och detsamma gäller barn, faktiskt. Man får tänka efter före.
I lördags afton for minsta barnet o jag till klubben för litet träning. Med hundar förstås. Minstingen tränade Jazz i agility (jag när lömska planer på att hon ska ta över hans tävlande. Hon är liksom liiiiitet snabbare än jag i fyttren. Å huvvet.), jag lekte litet agility med Tigger men sen övergick vi till väsentligheter. Rrrrutan! Igår gick det så bra så mina jubelsånger uppenbarligen hördes vida över nejden. Undrar om jag tjoade "bra!" eller "bråa!"... Nåja, det får vara som det vill, det gick i alla fall strålande. 7 av 8 skick gick hela vägen in, full fart och stopp i mitten, från avstånd på mellan 5 och 20 meter. Ett skick (nånstans i mitten) stannade han ett par meter före rutan, vände sig om och såg förhoppningsfull ut. Men då detta inte gav nån utdelning gjorde han alldeles rätt sen. Man måste ju få pröva!
Det mer eller mindre stormar visst i hela Åjråpa; äldsta barnet höll på att blåsa bort igår. Idag fick terrioristerna spåra, eller... Nåja, Tigg fick ett ganska kort spår, ca 600 meter, fast med skumma apporter. Alltså inte spårpinnar utan litet diverse som jag hittade i hemmet. Ett par trådrullar (plast resp. trä), nån mysko plasttub, en patronhylsa, en liten kedja mm. Spåret låg i en timme och själva spårningen var lätt som en plätt, trots att de första 100 metrarna gick över ett gärde. I, som sagt, halvstorm. Markeringen av pryttlar var däremot tveksam. Tre saker tog han upp (plasttub, plasttrådrulle, nyckelring med läderflärp), en sak hajade han till på (trätrådrulle) och resten typ fanns inte. Så där måste träning till. Det var första gången vi spårade med annat än pinnar eller (i hans gröna ungdom) leksaker och köttbulleburk. Och att jag vill börja använda "smått-å-gott" beror förstås på att det skall bli litet svårare=roligare för busen. Spårningen var som sagt en tia, i vanlig ordning. Sen fick lille P gå sitt spår. Lille P som hädanefter kommer att betecknas Stigfinnaren. Hans spår var 200 meter, inga vinklar men litet bukter, tre vanliga apportpinnar. I gles skog. Han visade inget intresse av att ta upp spåret själv så jag placerade honom på det. Inte intressant. Efter 18 varv runt ett tallsnår sög han plötsligt tag, men rackarns! linan hade förstås trasslat sig som bara den runt snåret, när jag skulle rycka loss den slog jag mig själv i diafragman så jag tappade andan och när vi äntligen var loss hade Peps tröttnat. Sen var det bara hitta stigar som var intressant för honom... Dess bättre visste jag precis var de sista 20 metrarna gick (parallellt med en stor stig, mot ett dike), så jag kunde placera honom där och till slut spårade han faktiskt slutet ! OCH tog upp pinnen, om än tveksamt. Stort hullaballoo med många superlativer förstås. Suck. Här ska tränas!
Peppar o Ying ligger i en hög på golvet. Peppar gnager grundligt på Yings ena framben och Ying suger på Peppars ena öra. Jazz hoppar runt och rumptacklar dem. Tigger sitter under bordet och morrar.
Kvällspromenaden indelades i två - en med terrioristerna som nog inte ens la märke till att det regnade. Mycket, regnade det. Men man kan ju bara bli alldeles genomblöt - resten bara rinner av. Och det var inte kallt, inte särskilt blåsigt men doftade alldeles underbart nere på lubbaruntmyren. Så det var njutbart. Sen var det dags för Jazz och Ying. Ying är också vattenbeständig men Jazz, han satte sig till ivrigt motvärn. Först tvärvände han i dörren men jag lyckades få ut honom och stänga till. Då kröp han ihop på trappen och såg ut som "slå mej inte nu igen!". När jag nalkades med kopplet visade han tänder, morrade och gjorde sig rysligt farlig. Inte mycket att bry sig om, koppel på och traska iväg bara. Och då truttlar han med utan att streta. Måste bara protestera litet först, utifallatt. Ying stod förstås redan vid grinden och piruetterade och sjöng glada små gå-ut-och-gå-visor. På kantonesiska. I alla fall - som jag har en rätt hellång hellugg blir det besvär när den blir blöt. För då blir den alltför, alltför lång. Synen blir obefintlig. Så då strök jag den liksom åt sidan, och tryckte till den över pannan. Då och då fick jag göra denna gest och plötsligt kände jag mig som en - ja, faktiskt som en filmstjärna. Det var nåt med den där gesten, och nån film. Jag kom inte på riktigt vilken film, eller vilken underskön stjärna men jag gick där och strök längs min lugg och kände mig rätt belåten. Tills det slog mig:
Det var MR COLLINS jag liknade!! Fast med orange lugg... Inte mycket pinuppa över honom, inte.
På Varuhuset hittade jag, och inköpte, en liten trevlig hantel. 1 kg tung och med ett tunt gummiöverdrag. -Ska det inte vara två? frågade kassapersonalen. -Nä, den är till hunden, svarade jag blygt. Kassapersonalen valde att tänka på något annat. I alla fall - nu tränar vi "tunga apporten" med Tigg. När jag var skrivare på spårtävlingen kunde jag konstatera vilken skillnad attityden gör i detta moment så därför är min tanke nu att Tigern ska lära sig att när det är tungt och besvärligt DÅ är det som allra bäst! Så det blir ett eller två små lyft per dag och rena näringslivshöjdarbelöningen för varje lyft. Redan börjar han stampa och hoja när han ser sin lilla brandgula hantel. Så småningom ska vi förstås införskaffa en riktig tungapport, men har ni sett vad en sån kostar? 300,-!!! Lilla hanteln kostade 39 pix och duger bra till att träna upp muskler och teknik, och få upp känslan för att tungt=härligt!
Nånstans i det här området bor Dumma Tanten. Hon har en borderterrier, tidigare två, och är så fånig så det borde vara straffbart. Hon går förbi vår trädgård och om hundarna är ute ställer hon sig mitt på gatan och skriker "NÄJ, kom inte hit säger jag! Lägg av!". Detta alltså innan hundarna ens har uppmärksammat ekipaget. Men gissa om de springer till staketet och skäller då! Så hon skäller, hundarna skäller, hennes hund skäller, då rycker hon i och skäller på den och så där håller det på. Tills jag anländer och säger åt Ying och Pepp att lägga sig, vilket de gör, och då tystnar Jazzen också. Sen går hon liksom runt grannarnas hus och hem till sina bästisar, som tyvärr delar tomthörn med oss. Där ställer hon sig igen och skriker (fast hundarna nu ligger stillsamt och på LÅNGT avstånd från den änden av trädgården). Och aldrig kan hon låta bli att säga att såna hundar som Peppar borde man inte få ha. Och jag VILL säga att såna människor som hon borde inte få ha hund, fast man är ju snäll och artig (ibland). Sen hör jag hur hon sitter och tjattrar med granntanten (som inte är nån favorit precis) om ditten och datten och med jämna mellanrum rycker hon i sin lilla hund och gapar: Sluta nu! Jag är så TRÖTT på dig! Nu är det du som lägger dig. Ligg sa jag! LIIIIIGGG! VARFÖR kan du aldrig uppföra dig! osv osv. Det tar aldrig slut. (Hemska granntanten brukar låta på samma sätt mot sina barnbarn, hela tiden! Fast nu är de så stora så de kommer aldrig dit mer, förståndigt nog.) I alla fall har jag hört att superduktiga Mariah med superhunden Redo också har drabbats av Dumma Tanten, som krävde att Redo skulle vara kopplad när Mariah höll på att träna med honom. Bah! Redo är liksom av den typen som är kopplad även utan koppel, om man så säger.
Note to self: detta inlägg MÅSTE följas av en liten film, snarast. Kan inte beskrivas, måste ses. Det är nämligen så att jag tränar hundarna i att springa baklänges. Det började litet allmänt med att de skulle lära känna sin ändalykt, eller i alla fall veta o förstå att de HAR en bakvagn. Litet svängar, trampa under osv. och sen kom vi in på kapitlet backning. Alldeles fri shejping har jag använt (fast vad katten är det för fel på "formning"?!), klick för minsta ryckning, ja nästan tanke, bakåt osv. Peppar gick det lätt att lära, några gånger fick jag putta upp honom med tån bara, eftersom hans "default"-beteende är att ligga. Och då är det ju svårt att backa. Men när han väl kom på att det var bakåt som gällde fortsatte han snabbt bakåt tills nåt kom ivägen. Problemet nu är att han gärna gläfser samtidigt som han backar, men det ska väl gå att ta bort. Jazz springer gärna baklänges av sig själv, om han ska flytta sig eller så så vänder han inte utan kutar baklänges både länge och väl utan att tänka på det. Men när han vet att han ska göra det blir det plötsligt svårare. Det är uppenbart att han avser att gå bakåt men det tar ett tag innan alla kroppsdelar samverkar. Men sen går det bra! När det gäller Ying måste jag erkänna att jag har rönt noll komma noll framgång. Han bara lägger sig ner och viftar muntert på svansen. Jag har t.o.m. försökt locka honom bakåt eller knuffa honom - med samma resultat. Platt på marken. Goda dagar kan han göra en liten snurr innan han lägger sig... Men det skojsigaste är ändå Tiggs bakåtrörelse. Först var det bara jättesvårt att få honom att röra sig bakåt utan att sätta sig - han har ju så korta ben så rumpan är nästan i backen ändå. Men han är ju kvicktänkt så nu liksom hukar han sig litet, men utan att sitta, och så FAR han i väg baklänges utan att man egentligen ser att benen rör sig! Som en uppdragbar luddig gris vi har nånstans här i huset! Och fortsätter man så börjar han att hoppa bakåt på samma konstiga sätt, utan att benen rör sig. Inte rör han sig rakt bakåt heller utan liksom i bukter så det blir ännu mer leksaksaktigt. Eller kanske som en kackerlacka på uppåttjack. Nåja, jag sa ju att det inte gick att beskriva. Skall tubba demonfotografen (minsta barnet) att filma snarast.
Igår lassade jag in alla fyra hundarna i bilen så de fick följa med när jag skjutsade barnet till träningen i residensstaden. En stor och en liten per burhalva går faktiskt hyfsat - de sitter ju säkert i alla fall. Naturligtvis är det Ying+Tigg resp. Jazz+Pepp som kamperar ihop. Men nån liten jäkel i mig säger att det skulle vara intressant att låta Pepp o tigg dela trångt burutrymme i nån timme... Ungens träningslokus ligger i bakkanten av Windy City (närå, inte Chicago, men nästan) - där blåser och regnar det nästan alltid och är ett vidrigt tillhåll. Men en 4H-gård ligger bara 10 minuters promenad från parkeringen så dit gick vi. Och jisses! vilket liv på Ying när han fick syn på små lamm. För ett oskolat öra kan han nog låta ganska blodtörstig men det är han inte alls, han vill bara TA HAND OM och DUTTA MED och förstås SUGA PÅ ÖRONEN. Han ville inte alls lyssna på mig när jag sa att lammens mammor och pappor tog hand om dem, han bara fnös: "Som om de kan det! De är ju FÅR!" Till slut lyckades jag i alla fall få med mig honom därifrån bara för att omedelbart drabbas av whiplashskada när Pepp fick för sig att han skulle jaga en nötväcka.Om man tar tillräckligt lång sats så KAN man nämligen springa upp i ett träd påstår han, och det var inte långt ifrån att han lyckades, med mig släpande efter. På återvägen hittade vi en liten ängsbacke, hur idyllisk som helst fast med fullt av fula gubbar, McDonaldsskräp, ölburkar och annat stadsaktigt. Jag avskyr verkligen den där staden! Jazz och Ying blev helt galna på en skum gubbe, jag kunde knappt hålla dem. Jazz var som vanligt allmänt hysterisk men Ying menade allvar, det var uppenbart. Sen var det traskatraska på asfalterad gångväg i motvind (alltid motvind i den stan, aldrig medvind) fram till parkeringen. Då hade en timme gått och jag hade "bara" en timme till att slå ihjäl. Först satt jag i bilen och läste litet "Märthaskolans handbok", mycket uppbygglig, och störtade med jämna mellanrum ut, slet upp baklucka och burdörr och tuktade Tigg som gafflade så fort nån gick förbi. Till slut förstod han piken, fast den var fin . Efter en lämplig vilopaus plockade jag fram koner och rockring ur bilen (jag är rena Skalman, är jag) och placerade ut en ruta med en ring i. Omkringstående började se förhoppningsfulla ut, skulle det bli cirkus? Nä, det skulle det inte, det skulle bli rrrrutan! Och se det gick riktigt bra igår! Litet fjärrdirigering också, fast då var Tigern litet osorterad för det spelades football intill och spelarna hojade o stod i så det blev alltför spännande. Så till det sorgliga kapitlet: inkallning med ställande. Näe, förresten, jag vill inte ens tänka på det. Så fick Pepparn träna litet fot, sitt kvar, inkallning osv. Han är stencool han. Vaddå högljudda småpojkar, sportbilar och korvkiosk intill? Har jag inte lagt märke till. Litet godis och litet wubba så ser han alldeles gooey-eyed ut: I only have eyes for you, matte. Sen kom barnets träningskamrater ut, en efter en, men inte mitt lilla barn inte, tro aldrig det. När hon äntligen kom spände jag ögonen i henne och frågade: -Varför kom X och Y ut för en kvart sen och du först nu?! Jag ville äntligen beslå henne med att söla med omklädningen. "Hmpf, vad tror du?" sa barnet och såg ampert ut. "X sa som vanligt att hon hade skavsår och då fick Y huvudvärk." Som vanligt fick jag skämmas för att jag är en Ond Moder. Tur ändå att jag är Bara EN Mor, och inte två.
Om TVÅ TIMMAR ska jag hämta minsta barnet i skolan och sen ska vi tjattra i bilen i 40 minuter bort och 40 minuter hem. Om ungefär EN VECKA kommer mellanbarnet hem för en extended weekend med skrädderiövningar. Då har man en ursäkt för att klämma på och dra i ungen. Om ungefär TVÅ VECKOR kommer stora lilla barnet hem på en vecka eller så. Henne har jag inte sett sen nyår så gissa om hon kommer att bli ap-mammad! Inga hämningar och inga ursäkter. Och maken kommer hem varje kväll, nykter och snäll (ursäkta, men jag läser Moa M. på kvällarna och då blir man tacksam för den sortens. Samt för att man inte e på smellen). Min pappa vet nästan allting och min mamma vet nästan allting annat. Småsyskonen är stora och klarar sig bra, tro det eller ej. De vet massor av saker. Min mormor är så piggelin så man får nästan knyta fast henne på en köksstol. Hundarna är runt och på mig nästan jämt och har en positiv inställning till... allt. En pedant blåmes städar och städar i en holk i stora björken bakom huset. Körsbärsträden blommar.
Nyss träffade jag en mamma som ryckte sin ettåring hårt i armen när hon berättade att ungen IGÅR hade haft chokladglass i hela den nya vita soffan. Ungen pep, för det var nog inte vidare skönt att bli ryckt så där. Dessutom har hon nyss lärt sig gå så när mamman släppte taget satte sig den lilla på blöjbaken och pep litet till. Sen läste jag en blogg av nån som är på jakt efter en ny hund eftersom den hon har inte har tillräckligt med motor för att ta sig ända till eliten. Så ville nån överta den gamla hunden, 20 månader och klar för trean i lydnad? Och sen har vi familjen med en fyraåring som är jobbig som bara DEN men henne har de barnflicka till för att hon inte ska behöva vara så långa dagar på dagis och föräldrarna är karriärister och bara önskar att de hade mer tid för sin lilla flicka men hoppsan! när de är hellediga en dag så får barnflickan ta hand om dottern så att föräldrarna får litet vuxentid. Hela dan. Det här är fina och välanpassade människor allihopa, barn och djur mår prima och är välnärda. Man man önskar att de ville fundera litet på vad som är viktigt i vårt korta liv. Om rena vita soffor, motor och vuxentid är viktigare än småbarnsskoj, nosmys och hela-familjen-på-en-gång. Och om du tycker att det är så, kan du inte tänka efter en gång till då? Allting går nämligen över, och en hel del går över betydligt fortare än man skulle önska.
Idag har jag varit på orienteringskurs igen - himla skojsigt, faktiskt! Idag fick vi springa (nåja) med kompass också, och jag var faktiskt riktigt duktig! Fast sen är det ju förstås ett himla pyckel att ha koll på karta, kompass och trädrötter osv, och nog skulle man vilja ha ett litet bord med sig ut i skogen för kartpassningen. Jag har med åren blivit tämligen bekväm, får man nog säga. Men efter orienteringen passade jag på att lubba ett varv på skogsstigarna också - vädret var alldeles springvänligt och jag hade piggelin musik i öronen så det var en ren fröjd. Jag kanske håller på att utvecklas till en hurtbulle!
Kan vi få litet ordning, kanske? På lunchen tränade jag med Jazz och Tigg - det var nästan litet för varmt för agility, det tyckte till och med Jazz. Ganska mycket rrrrutan blev det med Tigg och litet med Jazz också. Just rutan verkar vara lättare för Jazz än för Tigg; antagligen bara nyhetens behag. Litet backaträning blev det också, och Jazz fick lek-träna med en liten pipboll. Och så litet inkallning med ställande för Tigg, men det blir ett nedra trippande så jag måste hitta på nåt superknep... Ying och Pepp fick litet klickerträning i köket. Ying börjar faktiskt få ner hakan i backen nu när han ligger - han är inte dum, bara svårövertalad. Peppar fick springa baklänges och sen fortsatte vi att träna på att han ska rynka på näsan. Mycket rart. Sen började regnet ösa ner igen och jag myste till det med fyra hundar, en kopp kaffe och "Kvinnor och äppelträd". Sämre kan man ha det. Men nu ska här klippas! Och sen är det orienteringsdags igen. Undrar om detta är den dag då jag ska komma vilse för gott.
Alltså - mellersta barnet upplyste mig om att när man väl en gång har läst titeln "Rövarnas konung" på det (antagligen) icke avsedda sättet så kan man inte läsa på nåt annat sätt längre. Och hon hade så rätt så! Mycket fniss blir det. Trots att jag är en bra bit över 6 år gammal.
Säger i alla fall Jazz att det är. Han spottar och fräser när han måste gå ut och kissa, jag får lov att fiska fram honom från under hallbordet där han har rett sig ett näste i en korg och dragit nåt gammalt (en kofta) över sig. -Så här var det aldrig i den gamla Södern, suckar han mellan hanckande tänder när han skälvande av köld försöker lyfta på benet. Det är uppenbarligen inte så lätt att stå på tre ben när man fryser så man skakar.
Idag har lördagens hjälte hastigt omvandlats till dagens odjur - sic transit gloria mundis! Tigger började dagens övningar med att helt oprovocerat hoppa på Peppar och bita sig fast i hans midja så lilla Peppen blev alldeles olycklig. Inga synliga blessyrer dock, förutom en sorgsen uppsyn.
Jag är säker på att jag har skrivit en massa gånger om att Tigg är så säker när han spårar. Att jag tänker "näe, nu HAR han gått fel!" och precis då plockar han upp en pinne. Visst har jag? "Lita på din hund" är mitt mantra vid spårarbete, och jag imponeras alltid av denna fantastiska terrier. Så vad gör jag då på spårtävlingen igår? Jodå, så här: Tigger tar upp spåret och suger fast direkt och drar iväg snett åt höger. "Jäklar" tänker jag och kallar in och sätter hunden åt vänster där jag är så säker på att spåret går. Tigg suger fast igen och drar åt höger och jag börjar bli förtvivlad, drar in hunden och visar noggrant med handen på marken: -HÄR ska du spåra! Tigg sätter ner näsan och ser tjänstvillig ut och drar iväg åt höger. Vid det här laget har jag ju insett att det är kört i alla fall, hunden har tagit viltspår eller nåt, så jag gör en halvhjärtad omstart IGEN, men när han fortsätter att dra åt höger, med en uppmuntrande blick på mig, så släpper jag ut linan och hänger efter och tänker att han får väl upptäcka själv att det var fel. Så han tuffar på och så börjar svansen gå och TJONG så tar han pinnen!! VA! Hur dum kan man bli! Sen fortsätter han hela spåret runt i fint tempo, klockrena vinklar och rakt på pinnarna. Domarna var INTE glada när vi var klara, kan man säga. Dvs Tigg fick en massa beröm men jag - nåja, jag insåg ju själv att jag borde få ett slag i skallen, minst. I alla fall måste de diskutera och konsultera och diverse innan vi fick nåt betyg på spårningen. Sen var det dags för budföring - de flesta hade problem med nosande hundar eller hundar som inte vill alls. Jag tyckte att Tigg såg litet oengagerad ut när vi hälsade på mottagaren, och när vi gick upp till utgångsplatsen var han mer intresserad av domarna och tävlingsledaren, men när jag hade satt honom i fot så insåg jag att det knappast skulle bli några problem av det slaget i alla fall: det var uppenbart att det bara gällde att få honom att sitta kvar och vänta på kommandot. Men han satt fint och EXPLODERADE iväg på mitt kommando, hela vägen fram i samma turbotempo och så kloss in vid mottagarens sida. Ett ljudligt sus gick genom publiken. Lika snyggt tillbaka till mig igen, två tior och välförtjänt jubel. Absolut dagens snyggaste budföring. Lydnaden gick verkligen inget vidare, Tigern var uppenbarligen trött för nästan första gången i sitt liv och dessutom började det bli väldigt varmt. Framförgåendet gick hyfsat tills han fastnade på en luktfläck, hamnade bakom mig och nollade. Men inkallning, apport och hopp fick han tior för och det är viktiga poäng i bruks. Så var det dags för platsliggning, mycket nos i luften vilket inte alls är likt min lilla skrutt - han ansträngde sig verkligen för att hålla hakan i marken men var väl för trött för att kunna koncentrera sig helt enkelt. Två tior blev det i alla fall, men de där tre minutrarna var längre än vanligt. Sen var vi äntligen klara och bara en nervös väntan återstod. Jag hade ju inte fått nåt betyg för spårningen än, så jag visste inte vad jag skulle tro. Prisutdelningen började med domarnas specialpris, en ljusstake, till Dagens Bästa Spårhund, och när de började sin motivering med att grundigt gå igenom vilken dundertaffla till förare denna lilla tappra hund hade så var det ju ingen tvekan om vem som skulle få det priset. Det var inte ens pinsamt att bli uthängd som dumskalle nummer ett - jag var ju inte omedveten om mina tillkortakommanden. "En jättestor eloge till en jätteliten hund" och en uppmaning att tända ljuset i ljusstaken och tänka "jag skall lita på min hund" inför varje spårning. Och sen blev det ännu bättre, för prisutdelningen började bakifrån och redan det ekipage som kom på sista platsen hade uppflyttningspoäng så då behövde vi andra ju inte oroa oss. Och trots min klantighet lyckades Tigg och jag ta oss in på silverplatsen, slagna endast av klubbkamraterna Pia och Lura (rottweiler) som var i en klass för sig. Nu blir det skotträning, skotträning, skotträning för nu väntar lägre!
Tigg och specialpriset. Det får nog sorteras in i kategorin "nödkost". Verkar litet hårdsmält.
Pejen Ancho (ancho-pangsjo-ansjovis) kom på inoff. utställning i fredags. Men Ancho var inte alls på humör för att umgås med nån fånig utställningsdomare. -Skulle inte tro det! sa Ancho när domaren ville klämma och hälsa och det hela. Och -Skulle inte tro det! sa Ancho när matte ville att hon skulle stå fint. Till slut gav både domare och matte upp och då gick Ancho ut ur ringen och ställde upp sig som den lilla stjärna hon är. -HÄR kan jag stå! var hennes enda kommentar. Jag åkte hem och bytte ut en trött dvärgpinscher mot två fräscha förmågor, nämligen Tigger och Ying och sen tog vi en lubbalöspromenad i värmen. Ancho är inte van vid att springa lös så hon blev så trött att hon nästan somnade gående till slut...
I fredags var det dags - lydnadstävling med Jazz. Mycket folk, och alldeles innan det var dags för platsliggning brann ett par smällare av på avstånd. Jazzens svans antog en utomordentligt låg position, men jag låtsades som ingenting - det är bästa "plåstret" för honom. Sen fick jag göra ett litet extra ljud för att få honom att lägga sig, men det märkte inte domaren, dess bättre. Så snart vi förare hade kommit på plats och vänt oss om var det en hund till vänster om Jazz som reste sig upp och började traska runt och nosa i gräset, men utan att bry sig om nån annan hund. Jazz låg som vanligt och såg ut som han önskade sig nån annanstans. Sen började hunden till höger om Jazz att gnällgråta alldeles förfärligt, han gav till och med upp små gläfs av olycka. För den här matten kändes de två minutrarna som minst tjugotvå men äntligen var tiden ute och lillpinnen hade inte rört sig ur fläcken. Och han låg kvar tills jag satte upp honom. Så långt var allt gott och väl. Sen en ganska lång väntan på vår tur, vi hade nummer sju. Ganska många hundar gjorde ganska många dumheter vilket kändes bra, måste jag erkänna, det är inte så skojigt när alla andra sätter 10:or på vartenda moment... Så var det äntligen vår tur och det började förstås med tandvisningen - stora skräckmomentet. Domaren var en äldre stillsam herre, och jag märkte nog att Jazz tänkte "den kan jag skrämma!" - han hoppade några centimeter bakåt och lät höra ett liiitet ljud som jag vet är början till ett morr. Så jag fräste i med "nej! fot!" - och då satt lilla Jazzen alldeles stilla och tyst, och detta fastän domaren lyfte på hans läppar och klappade honom och det hela!! HURRA! Vi fick en NIA med enda kommentaren "litet blyg"!!! Jag hade stor lust att omedelbart lämna planen och utföra en segerdans med köttbulleutdelning, men sansade mig och så genomförde vi programmet. Utan större framgång - linförigheten var rena skämtet, läggande under gång blev ställande, ställande under gång blev sättande... Apporten höll han faktiskt hela tiden, men jag fick hjälpa till för att få honom att ta den. Inkallning och hopp var bra. Allt som allt gnodde vi ihop 129 poäng vilket förstås inte var nån större succé, men inte ens 195 poäng hade gjort mig lika glad som den där 9:an på tandvisningen. Som vi har kämpat! Så Jazzen blev Dagens Hjälte, och det med råge! Och ett stort och innerligt TACK vill jag rikta till alla kända och okända människor som har ställt upp och med fara för liv och lem tittat på dvärgpinschertänder under denna vår.
AMERICAN PITBULL av Marc Joseph, som också har tagit alla fotografier. En bok i stort format med massor av härliga bilder på dessa vackra hundar. En liten varning, dock: inte alla, för att inte säga inte någon, av de avbildade hussarna och mattarna i denna bok ser ut som Pyttan i Prästgården eller herr Hundägare Medelsvensson. De flesta ser i själva verket inte ens ut som Halvskumme Harry från Hammarbyhamnen utan fastmera som hans helskumme bror, som ägnar sig åt att arrangera hundkamper när han emellanåt blir utsläppt. Om ni förstår. Men bläddra ändå och njut av fina hundar.
SHAPING SUCCESS alltså, av Susan Garrett. Jag började med den för ett år sen, eller mer, och slängde den ifrån mig. Nu har jag i alla fall plöjt igenom den - fort gick det i alla fall. Boken är en redogörelse för hur författarinnan formar sin superaktiva röda bordercollie från 7 veckors ålder. Alldeles bestämt är hon mycket kunnig och det är säkert en bra bok att läsa medan man väntar på en valp och om man har siktet inställt på agility. Sympatiskt är att Garrett ganska ofta skriver att hon i efterhand kan tycka att det hade varit bättre att göra vissa övningar på andra sätt, men vad jag bara inte kan tåla med denna bok är de språkliga jönserierna!!! Som att kalla en lek "Get dat ting", eller kalla sig själv "da mama" osv. Jag är väl nördig men det här larvet gör att jag inte kan tycka om boken, TROTS att den är full med bra tänk. Ursäkta. 
