Pelleskop-livet

Tränar lydnad gör vi förstås också.
Nu är det ju KNAPPT två veckor till tävlings-comeback för mig och Tigern. Ujja!
Igår var vi först bort i motorgropen och busade litet, sen till klubben. Jag och terrioristerna, alltså.
Läget är så här just nu: rutan börjar fungera något så när, fria följet gnuggar och gnuggar vi. Inkallningen? Blä, igår när det var varmt envisades lilla tigern med att lägga sig hela tiden. Det blev mycket motion för matten som traskade iväg för inkallning och sen fick traska tillbaka för att sätta upp olydig hund. Men vi fick i alla fall till några bra inkallningar. Farten är det inget fel på!
Bettys linförighet börjar ta sig, och hoppstå har blivit mycket mycket bättre. Inte alls färdigt, men jag kan ta ett extra steg bakåt efter hennes skutt med ställande. Läggande under gång är vi också på god väg med.
Och så började vi igår träna på platsliggandet, så bra att jag har en bergsäker Tiger som får utgöra "övrigt startfält". Betty tycker att det är mycket konstigt att hon liksom bara ska ligga där, fast det bara är fråga om några sekunder än så länge, men hon kastar frågande blickar på Tiger och sen ligger hon snällt.
Hemma i trädgården har jag börjat träna henne mer i att ligga kvar fast jag frestar med leksaker och godis, och det går bra.
Hon är väldigt träningsvillig och har lätt att fatta.
Kanske, kanske att vi kan debutera i lydnaden på staffespecialen i början av juli - det är i alla fall vårt mål!

Igår var Ying och jag ute och sprang igen. I skogen - först på en gammal banvall som går liksom genom elljusspårsslingan och sen trail, på små små stigar över rötter och diken. Ying fick springa lös större delen av vägen och var så duktig. Jag var också ganska duktig, jag börjar i alla fall få en aning bättre kondis, men hujja vilken tid det tar att bygga upp orken i den här åldern. Samt förstås när man är en sån pillertrillare som jag...
I alla fall - när vi hade sprungit vårt lilla "program" (springer oftast enl. en app som jag har i älskade fånen) så strosade vi litet, och sen kom det bästa: jag sa åt Ying att stanna och så gick jag så där en 10 meter bort och sa: Klara ... färdiga ... kör!!! och så sprang jag för full rulle, in på en smal stig som går nerför en backe, mellan två stora stenblock, sväng till höger, mera nerförsbacke, sväng höger, hopp över en tallstam - SEN var jag slut!!! Men OJ vilken glad pej!! Fartlek är uppenbarligen hans grej, så det ska vi köra flera gånger.
Sen släpade vi oss hem, då med pejen kopplad i ett litet rosa tygkoppel, mycket rart. Två äggulor fick han i sin middag, och nog visste han om att han hade varit duktig!

Inatt var vi ensamma här hemma - två små värnlösa fruntimmer, ett inte så värnlöst, en knasig pudel och tre busgrabbar med stora tänder.
Alltså: Mellanbarnet har dragit sina färde till sin farmor över hela sommarsäsongen, så där 10 mil bort är hon. Men sin pudel har hon lämnat kvar!
Hussen sov 5 mil bort.
Äldsta barnet sov (eller vad hon nu gör om nätterna) också 5 mil bort. Samma 5 mil.
Bara minsta barnet och jag var hemma.
Hur ordna med sovet?
I vanliga fall sover Jazz hos Minstan, pudeln hos Mellan och övriga hos mig. Så vi sa att pudeln tar inte så stor plats, vi kan nog klämma ner honom också i min säng. Tre eller fyra - stor skillnad, eller inte!
Men det föll sig så att jag satt uppe litet längre än Minstan och vips var Betty försvunnen.
Både hon och Jazz hade godnattat sig uppe hos Minsta Barnet. Så hon fick tillbringa hela natten där, och det gick så bra så.
Betty är verkligen familjehunden nummer ett, precis som det var tänkt!
Och att byta ut den lilla klossan mot luddpudeln var ju rena vinsten för mig - oj, vad jag har legat och sträckt på mig!
Men det är ju det där med ljudandet.
Olle, pudeln - han låter. Illa. Hans gläfs ligger på en sån ruskig frekvens så det skär i huvudet och ekar som av betongväggar, fast allting här är bara trä, trä och trä. Och litet masonit.
Hur som helst kom det mig att tänka på ljud.
Morgonljuden.
Värsta värsta morgonljudet jag vet - det är när folk skrapar isiga vindrutor ute på gatan. Brrrr! Hela jag låser mig och blir sten som en pinne - vill bara gå i ide.
Men så här års är det bara fåglakvitter, och så måsar som skränar. Såväl fisk- som skrattmåsar, mest fiskisar. Man skulle kunna tro att vi bor i ett fiskeläge!! Det är ganska rart. Och faktiskt så ligger ju Mälaren alldeles i andra änden av stan, så det är ju inte så konstigt.
Sen är det såna ljud som att Minsta Barnet stiger upp och tassar nerför trappan, hundar som släpps ut och gärna skäller (våra, tyvärr), en ilsken Tiger som skäller "släpp in oss!". Barnet tassar upp igen för att göra sig i ordning för ännu en skoldag.
Ljud av vinden i björken utanför mitt fönster, av grannarna som pratar arabiska, av bilar som kör alldeles alldeles för fort på 30-gatan. Av trissan på en cigarettändare, en buss som far förbi längre bort.
Olika konstiga mobiltelefonsignaler, förstås, kanske nån unge som tjuter i en barnvagn.

Som kanske framgår hör jag inte till de allra mest morgontidiga. Det är faktiskt bland det värsta jag vet att stiga upp medan den fortfarande är alldeles tyst ute - jag vill ha hörbara bevis på att världen är befolkat, att allting är gott i den bästa av världar, innan jag behagar resa på mig.

Den här lilla bilden hittade minsta barnet åt mig:



Se där anledningen till att Ying inte får nån egen mobiltelefon.

Igår kväll tog jag en promenad med Ying och Jazz, en liten promenad i bebyggda trakter, med koppel o det hele.
Så småningom hamnade vi på kyrkåsens lilla skogsbacke och där lämpade det sig väl med en liten uppletanderuta. Så jag knöt fast jurren, hittade en lagom skogspinne som jag för säkerhets skull (för nu var det ju inte Tigern som skulle leta) gned ordentligt mellan handflatorna och även i nacken på mig själv. Under tiden traskade jag upp en för sökdjuren i fråga väl avpassad ruta, ung. 15 x 15 meter, samt utplacerade slutligen pinnen där. Så hämtade jag Jazz och lyckades faktiskt få honom att sitta still vid min sida en stund innan han FOR ut i rutan och snokade runt. Och den duktiga duktiga lillpinnen lyckades faktiskt hitta den andra lilla pinnen, OCH ta med den till mig!!!
Så knöt jag fast honom igen, la ut pinnen igen och tog fram Ying i stället. Fotposition, koppla loss: -Leta!
-Tsss.. sa Ying och gick ut på stigen och k*ssade.
Hämta Ying och börja om:
-Tsss... sa Ying och luktade omsorgsfullt på en frusen vitsippa.
Hämta och börja om:
-Men GEre!! sa Ying och började gräva en grop åt stigen till.
Sen slutade vi med den övningen.

Nu har inte någon enda av hundarna kräkts sedan igår vid lunchtid, runt 30 timmar sedan alltså. Hoppas hoppas att det håller i sig! Idag har de fått någotsånär vanlig hundmat, fast tre små portioner och uppblött tillsammans med vitt bröd i vätskeersättning.
Nåja, Tigern och Betty fick sin reducerade kvällsportion i vanlig form, för vi gick och tränade på gräsplanen här i närheten. Bubbla och jag var på lydnadskurs på Majas Hundskola igår kväll och det var i vanlig ordning inspirerande, så nu tar vi nya tag!
Idag tränade vi så här:
Betty: hopp-stå. Har börjat sålla ut de lagoma hoppen, alltså inte kamikazestudsarna osv. utan de som är små nätta frambensskutt, och sen belönar jag både själva hoppet och stadga efteråt, alltså i två steg. Det verkar som om det fungerar, jag fick till ganska många riktigt bra försök idag. Vidare fotposition i små små förflyttningar. Jag var noga med felsignal ("oj!"), gå ur och börja om så fort hon hamnar fel, och att belöna precis där jag vill ha henne, liksom vid revären, om jag nu hade brallor med revärer!
Tigger: fot, fot, fot! Även för honom har jag lagt in ett "oj!" och börja om när han glider ut eller gör för vida svängar, och han svarar jättebra på det! Med Tigern är det verkligen så att han växer när han får veta inte bara vad som är rätt utan vad som är fel också - på ett hyggligt sätt förstås. Vidare tränade jag på läggande under gång och att gå tillbaka och stå intill honon och säga konstiga saker som: Titta en katt! Husse! Matdags! osv. Det är svårt men roligt, tycker Tiger och borrar ner hakan i marken. Sen försöker jag locka upp honom med godis också, men han sköter sig bra.
Tre småpass var fick terrioristerna och sedan tog vi en liten liten promenad och när vi kom hem överraskades jag av Ying som tyckte det var läge att leka retriever: en leksak skulle kastas av matte och hämtas av Ying åtskilliga gånger. Och sen skulle vi ha dragkamp. Det var så där "Plötsligt händer det", ni vet.
TokYing.

Här kräks det left, right and center, så vi pratar om nåt annat.
Vi pratar om löpning som materialsport, gör vi!
Jag läste en gammal favvobok igår kväll: Ludvig Rasmussons Spring för kärleken och livet, en mycket trevlig bok. Jag tycker så mycket om hans sätt att uttrycka sig, både i tryckt text och i radion. Där får man dessutom åtnjuta hans mumlande röst. Heja, Ludvig Rasmusson!
Men alltså: i denna bok från 1995 (åren går!) hävdar han att man behöver egentligen bara ett par bra dojjor. Och visst behöver man det.
Men för min egen personliga del räcker det inte där.
Det finns liksom så mycket som talar emot det där att "gå ut och springa" att jag måste i möjligaste mån strömlinjeforma mig.
Men vi tar det från botten:
skorna. Man hittar sitt märke och sen håller man sig till det, rekommenderar jag. Personligen har jag sån himla tur att det märke som passar mina blan allra som bästast, det är Adidas. Och det, det är lika praktiskt som att ha Canon som sitt systemkameramärke, för det finns alltid bra priser på både Adidas och Canon. (När det gäller objektiv till Canonkameror finns det hur mycket som helst begagnat till bra priser också, men begagnade joggingskor tror jag man ska avstå från, i alla fall om man tänker sig att springa i dem...) Är man inte tävlingstok eller jättesnabb eller har galna fötter så klarar man sig gott med de lägre (nåja) prissegmenten hos Adidas, vilket innebär att man kommer undan med så där en 700,- för ett par BRA skor, och ännu mindre när nån sporthandel har nån drive. Och det är bra det, för man bör faktiskt, om man springer med någon regelbundenhet, ha två par i omlopp. Så då får torka ordentligt, och återfå spänsten.
Om man går till en verkligt bra affär, som Löplabbet och några andra, och springer på deras band så talar de om för en vad man faktiskt behöver. Går man till en mindre bra affär och springer på deras band så säger de att man behöver de dyraste pjucken i boden, och det är ju litet fjolligt. I synnerhet som man behöver flera grejer, och grej nummer två som man behöver är:
strumpor. Det FINNS de (har jag hört sägas) som kan lubba i vanliga tubsockor och sånt - dit hör inte jag. Då blir det blåsor och skav och eländes elände på alla de sätt. Särskilda springstrumpor gillar jag, särskilt av märket Newline - coolmax om det är varmt och thermo-modellen om det är kallt. Tunna fina thermostrumpor som värmer mycket mer än man tror är guld värt om man envisas med att ge sig ut på springturer även på vintern. Till nöds, om jag har lyckats sumpa alla paren springstrumpor, så KAN det klara sig med ett par nylonknästrumpor och ett par tunna vanliga sockor ovanpå det. Men då måste man förstås ha långa brallor ovanpå, annars blir det FÖR fult!
Och därmed är vi inne på nästa nivå:
benkläder. Och därmed menar jag just det man har på benen, det är ingen eufemism för underkläder. Alltså: förr sprang man bevars i tjocka gråa sweatbrallor. Jabba dabba, de vägde 5 kg redan vid start och 10 när man kom i mål, 15 om det regnade. Och var alltid för varma, förstås. Samt tog vind, och tog 3 dygn att torka efter tvätt, typ. Nu vet man bättre och kör med tajts, ett vacker och helsvenskt ord. Eller tights, dårå. Ett formslutande plagg i funktionsmaterial - finns i olika blankhetsgrad, jag försöker få tag på minimalt reflekterande, men det är bara en utseendefråga och därmed av minimalt intresse. Jag ser ändå inte särskilt snygg ut på mina springturer, to say the very least. En god idé även här är att hitta sitt favoritmärke vad gäller passform och material. Jag gillar Craft och Nike bäst, men huvudsaken är att de sitter där de ska och inte är alltför tunna, då känns det som att vara ute och lubba i kalasbraller, ju! Är det varmt, och det är det ganska ofta när man springer, oftare än man kan tro när man tittar på termometern - ja, då väljer man med fördel 3/4-långa byxor. Är man ung och smärt och exhibitionistiskt lagd kan man förstås välja ännu kortare, men jag skonar gärna omvärlden från anblicken av mina sladdriga lår. Men som sagt - utseendet är det minst viktiga, huvudsaken är att man trivs. Och jag trivs icke med korta byxor, och alldeles i synnerhet trivs jag inte med korta, löst sittande byxor, typ boxershorts. Uääh! Och förresten, när det gäller underbrallor, om vi nu ska vara såna: mitt förstahandsval är rejäla grejer, upp i midjan och ner kring låren, liksom. Gives icke såna - ja, då nödgas jag ta till string!! Därför att mellanversionen gör sig till string fast man inte har planerat det, och ska jag ha string så ska det åtminstone vara med avsikt. Fast helst icke, alltså. Särskilda träningsunderkläder i funktionsmaterial kan man nog hoppa över om man inte är mera spänstig än jag, jag tycker att det funkar bra med vanliga vardagsmodellen.
Vidare uppåt:
bysthållare - ett prima och alltför sällan använt ord. Låter rejält, och det är just vad den ska vara också. Rejäl. Hålla grejerna på plats. Alltså - jag har just inget att hålla på plats, rätt platt som en planka men det lyckas ändå vara sladdrigt, på grund av ålder (och bristande implantat). Så springa utan "stöd för bysten" skulle jag nog inte komma på tanken att göra, men däremot klarar jag mig med enkla don. Ett rejält linne med inbyggd BH funkar bra för mig, och det är jag tacksam för, eller en kortare stadig topp att använda under en annan överdel. För dem som är mer grundligt utrustade (dvs. har ätit mer potatis i sin ungdom, om man får tro min fader) är det nog bäst att höra sig för om utbudet och grundligt probera. Jag tror inte man ska slarva på den punkten, det kan aldrig vara bekvämt att ha ett par meloner i fri studs...
tröja - låt oss kalla det så, topp låter så jönsigt. Men denna "tröja" kan ju t.ex. vara bara ett linne, om det är sommar, eller nåt kortärmat, eller långärmat, eller - tja, huvudsaken är att den sitter åt. Håll sig till fruntimmersmodeller om ni är det minsta lilla avsmalnande på mitten, är mitt råd. Hellre litet för tajt än litet för sladdrigt, men se upp med ärmhålet, där får det inte skava, då blir man galen. Funktionsmaterial förstås, inga gamla urtvättade bomullst-tröjor duger. Och så finns det så många trevliga färger att muntra upp sig med - man ska vara litet färgglad tycker jag! Eller chict svart med nån glad färgdutt nånstans.
Här kommer vi också in på den svåra frågan om
lager. Hur mycket ska man ha på sig, egentligen? Igår kväll när det var 8 grader hade jag kort BH-topp, långärmad tunn tröja och en prasselväst, som egentligen bara funkar för synligheten (illgul med reflexer). Det var alldeles lagom varmt då. När det har varit ner mot noll brukar jag ha BH-topp, kortärmad funktionströja, långärmad en aning tjockare funktionströja, ev. en litet tjockare väst, typ tunn fleece. Och om det blåser är ju en tunn vindjacka ett bra val, eller byt ut tröjorna mot en softshelljacka. Oftast behöver man mindre kläder än man tror.
Vantar behöver man däremot oftare än man tror, tunna tunna. Lätta att stoppa i en ficka eller i byxlinningen om ficka ej gives. Bättre att ha och inte behöva än att inte ha och behöva. Bra springvantar har ofta en remsa bomullsfrotté på ovanspidan, att torka en snorig näsa eller svettig panna med.
Mössa kan också vara bra, om det blåser. Eller pannband. Nån gång har jag i desperation (pga ostädat hus) nödgats ge mig ut med yllemössa på skulten. Gör inte det, för det kliar. Man har liksom annat att brottas med än ett kliande huvud, anser jag.
Slutligen så frågan om musik. En smaksak förstås. Själv tycker jag mycket mycket om att springa till musik och har en massa olika spellistor efter humör och efter springtyp. Ibland när jag springer med hundar har jag ingen musik på. GPS har jag däremot nästan alltid på, det är så roligt att se sin rutt "från ovan" sen. Förr använde jag en GARMIN-klocka för tid och karta, nu blir det mest ajfånen förstås - musik och gps och allt i ett. Och dessutom kan familjen få tag i en, om de skulle bli nippriga.
Sen är det bara en sak till man behöver, tror jag: inställningen. Den att det faktiskt är så himla skönt att springa, att kunna springa! Strunt i att förbättra hälsan, gå ner i vikt (haha!), bli snabbare på milen, hålla nyårslöftet - känn efter bara! Att det är så underbart glatt att lubba fram, kanske till en glad sång (som man ev. sjunger själv), att det bär, man orkar!! Kanske fem meter, kanske 5 kilometer, men man springer i alla fall! Och springer det gör man så fort två fötter är i luften samtidigt, det som kallas svävmomentet. Svävmomentet. Det hörs ju att det är nåt underbart och eftersträvansvärt.
Så där ja. Nu har jag missionerat.

Idag har jag haft ont i kroppen hela dagen och varit allmänt frusen och larvig.
Men det finns ju en sak som alltid hjälper:
en springtur!!
Idag tog jag med två draghundar: Jazz och Ying. Selar på dem, tolklinor mellan och så baggenbälte på mig.

Och det blev en alldeles underbar tur!
Först sprang/gick jag med min lilla tränipngsapp, och när det programmet var slut så sprang jag bara efter kynne och ork, med finfin musik.
Och såna hundar jag hade! Jazz är verkligen en fantastisk canicrosshund - man tror inte att en så pass liten figur ska kunna göra så stor skillnad för min fart men det gör han verkligen. Bitvis tror jag mitt löpsteg var 5 meter eller nåt - det kändes verkligen som om jag flög fram i spåret!! Och Ying, som i vanliga fall är mera av en "oxe" - lugn och seg takt, som gjord för LSD. Som i detta fall allts betyder Long Slow Distance. Ying alltså - förvandlas också till en toklubbare, inspirerad av Jazz.
Och de är så duktiga att lyssna på höger, vänster, fram, stopp, bromsa, gå. Och allra mest på SSSSSSpring!!
Underbart uppiggande tur alltså. Ungefär 6 km. På gångvägar och i elljusspår, inga buskar och konstigheter. Likväl: en fästing klättrade på Jazzen, den knep jag. Sen kände jag ett litet kliande på mig själv, på väg från ryggen och nedåt liksom. Hrmf. I en ryslig fart. En fästing till!! Ying har jag inte kollat än, den pälsen ni vet! Men jag måste väl.

I alla fall - så långt allt väl och allt glatt.
Men alldeles nyss kräktes Jazz. Inte av springturen, av smitta från Betty och sedemera Tigern. Vilken Tiger för övrigt inte har fått behålla sina få riskorn. Vatten kommer däremot inte upp direkt, dessbättre.
Bra i denna situation: eftersom hundarna sätter igång att må illa med nån dags mellanrum så är det uppenbarligen fråga om en magsjuka, inte nåt som har satt sig på tvären i magen eller så.
Trist: bristande nattsömn. Dystra hundar som inte får nåt att äta: "inte nog med att man mår kymigt, man förvägras kost, också!"

Sånt är livet, boys!

Mellersta mellanbarnet, hon med pudeln, hon har lustigt åt mig och mina små hunddjur, som hon anser var blott alltför alltför bortskämda. -Heeeej, lilla hjärtat! säger jag till Olle om morgnarna, och sen säger jag: -Hej på dej med. Och det är då mellanbarnet blir en aning purken.

Och idag är det ju alltså så att Tigern inte får nånting att äta, förutom några små välkokta risgryn i kvällningen. Och MB säger att Tigern "förstår" att han bestraffas genom fasta därför att han inte gör rutan felfritt. Och när Tigern tänker sig att göra nåt som kanske inte är helt comme il faut, då tassar han till sig själv i nyllet och säger: -Nej Tiger, stygg tiger!
Nu ligger alltså tigern här bredvid mig i soffan och grunnar och grunnar på hur han egentligen ska göra med den där rutan, så han slipper såna här gruvliga straff i fortsättningen, och allt detta berättar MB med närapå tårar i ögonen - tårar av glädje när hon ser hur både sorgsen och uppbragt jag blir. J*kla unge!

Annat är det minsann med Äldsta Barnet: hon skulle göra hundfrukost en morgon när hon var hemma senast och när hussen ropade från rummet intill att Tigern redan hade fått frukost sa ÄB, alldeles allvarligt och bekymrat: -Men Tigern säger att han inte har fått nån mat...? DET tycker jag är en uppmuntransvärd attityd hos en lillmatte!

Hur som helst: alldeles nyss kom Ying med en lapp på vilken det stod att läsa: Löl på fläsket fluntimmel, jag vill splinga!

So long!

Om kräkeriet: jo tack, det fortsätter. Gårdagkvällen avrundades med att Tigern kräktes mängder i min ena toffla medan jag var i duschen. Man kan nästan bara skratta åt sånt elände! Sen klyktes han några gånger under natten, fast nu mest bara gult slem, och ett par gånger idag också. För övrigt är han ett monstrum för tillfället, för han fastar. Tiger på Tom Mage = farligt vilddjur!

Om träning: Innan Tigern blev hastigt och olustigt kräksjuk igår var vi och tränade med vårt nytillskapade lilla lydnadsgäng, som igår bestod av Tigern, storpudeljäntan Doris-full-i-bus och den nya bekantskapen Ted Springerspaniel, 10 månader. Mycket nyttigt och bra!
Tigern och jag fokuserade på: vänta på MITT kommando vid uppsättande från liggande (inte lyssna på den som kommenderar, alltså), SITTA medan matten avlägsnar sig för inkallning (och nu börjar det, peppar peppar, verka som det har gått in i den lilla terrierknoppen att man icke säger nicke får lägga sig ner) och så - nähä?! - rutan. Jag provade mitt nya upplägg med godisfrestelser och jag tror att det kan funka. Visserligen resulterade det ett par gånger i svårt frustrerad liten terrier som bara satt vid min sida och gläfste när jag kommenderade UT, men jag tror att en liten talgdank börjar formeras. Han behöver få veta inte bara vad som är RÄTT utan också vad som är FEL. Som ren information, alltså.

När jag kom hem med Tigern efter två timmars promenad och träning skulle jag åka o handla hundmat och då passade jag på att ta Jazz och Ying till klubben i och för träning som i deras fall generellt består i att komma när jag ropar. Pretty basic, alltså.
Nå, agilitybanan hade jag tänkt avstå från, då den är som ett smärre träsk, men Jazz signalerade tydligt att det var dit han ville så jag kunde inte motstå. Där fanns en hel liten bana uppställd och - infoga kraftord här - vad han kan springa!! I år är han riktigt smal och fin och därmed ännu vassare och snabbare!! Dessutom har han blivit så duktig på fjärrkommendering så - ja, med tanke på vilken urusel och oinspirerad handler jag är så är han ju helt OTROLIG, min lille pinne! Och i den sörjan, dessutom! Bland annat körde vi en serie som bestod av fem hopp i en krökt linje, skarp sväng upp på bommen och sen jättespetsig vinkel in i slalomet, som stod nästan parallellt med bommen. Så Jazz drog järnet över bommen, tripp tripp i 120-fart över kontaktfältet, vänder i luften, slår på tvärnit så lersörjan far över hela plan intill första slalompinnen, sen vansinnesacceleration så han slirar i geggan och bara snärtar genom hela slalomet, tillbaka igen fast precis på andra sidan av och återigen nästan parallellt med  bommen, genom en platt tunnel full med vatten och så över ett sluthinder. Världens gladaste pinne sen, och världens mest utmattade matte. 15 sekunder i toppfart räcker för mig, ändå är jag LÅNGT från honom hela tiden. Vilken liten hund! Och inte en enda tvekan om mina kommandon, han tar hindren i vilka vansinnesvinklar som helst, lyssnar på vilken ände han ska tunneln från, helt underbart helt enkelt. Men när jag anser att en bana eller övning är slut och tjoar: -Hurra, du vann!! (som jag alltid gör) då kastar sig Jazz upp på närmsta bänk för belöning och gos, för egentligen avskyr han kallblöt geggamoja.
Sen sprang Ying och pep och sa: -Jag då, ska inte jag få springa och hoppa?! Men det fick han förstås, tre hinder gick det fint att styra honom över, det fjärde tyckte han var löjligt och sen fick han syn på A-hindret = Meningen med Livet på en agilitybana. Alltså: A-gility = A-hinder. Sen spetade han litet upp- och nerför detta rätt många gånger, alla gånger mycket noga med att trampa på kontaktfält och stanna till litet extra på toppen för att beundra utsikten.
Det är skönt med omväxling för en matte!



























Minsta barnet tillbringade en natt hos en kamrat och skickade förstås en bild av dess pudel!

I morse kräktes Betty hej vilt. Eller var det i går morse? Oj, nu blev jag förvirrad.
I alla fall - mängder. Hej och hå, torka och dona.
I eftermiddags och ikväll har Tigern kräkts.
Himlar, vilka mängder! Verkar som han har lagrat inombords!
Först i soffan, sen i fåtöljen, sen i soffan igen.
Som tur är så är de av skinn, bara att svabba liksom. Fast sista gången var det en filt under honom, den liggeri  tvättmaskinen nu.
Ganska mycket maginnehåll kom på mig också, livat värre.

Tur ändå att man har haft tre småbarn i huset - först kräktes de ju hela tiden, när de var bebbon. Då var det mest en inconvenience - mjölk- o vällingkräk är inte så väldigt gräsligt. Sen oroade jag mig väldeliga för hur det skulle bli när de blev större och, bevars, magsjuka. Sen började de på dagis och blev magsjuka och kräktes i kors, i mitt hår och i min säng och sin säng och - tja, liter überalles, typ.
Det gick det också. Man dör ju inte av det.

Och det har jag liksom nytta av nu - aderton liter hundkräks är visserligen rätt trist att ta hand om, men man dör inte av det. Man bara lägger sin svala hand på hundens lilla panna och försöker förklara att det kan tyvärr inte bli tal om någon kvällssmörgås just idag. Sorry, hon'!

Tack och tack för snö och regn, men nu räcker det, nu vill vi ha vår. Igår var jag upp på klubben en stund och tränade med Tigern och Betty Bettina Olausson - rackarns vilket träsk! Nästan så man väntade sig att få se krokodiler sticka upp hungriga små trynen där man hoppade från tuva till tuva.
I alla fall tränade vi hopp-stå med Betty, och litet grann fotposition med fokus.
Och med Tigern - rutan. Gah. Nu går han ut med god fart men man vet aldrig VART! Så nu tänker jag köra med omvänt lockande ett tag - placera ut godisbyttor på sidorna av rutan, och på vägen mot rutan - så han måste tänka till litet, det odjuret.
Frövrigt haver jag anmält oss till en lydnadstävling, den 12 maj. Det var länge sen! Senaste gången vi tävlade hade jag jätteont i magen och hamnade dagen efter på sjukhus för 10 smärtsamma dagar. Sånt sätter spår, liksom.

Idag har jag överhuvudtaget inte stuckit ut näsan!! Jag har bara sytt - en massa gamla halvstryp tillhöriga salig Nero har plockats fram för omsyning. Tre till Betty är klara (rosa, blå med passpoaler och reflex samt lila fleece med reflex) och ett till Tigern (svart med reflexpasspoaler), nu håller jag på med ett till Jazz - grönt med svart Hurtta-band. Få se om jag kan få till ett halvstryp till Jazz som fungerar, för jag börjar bli trött på att folk ryker på mig för att jag har stryp på honom. Helstryp alltså. Men han har så smalt huvud och blir så nipprig ibland så han med lätthet tar sig ur alla halsband utom helstryp. Nu gör jag alltså ett försök att få till ett specialsytt, som hoppeligen fungerar.

Det är ganska intressant att sy om - det där med logik är inte min starka sida och man måste liksom tänka litet logiskt för att få det att fungera. Men nu när jag har gjort några stycken börjar det klarna i mitt luddiga huvud, kanske jag rent av kan sy ett själv alldeles från scratch, vid tillfälle.

Jag har glömt att rapportera två saker som hände i helgen:

1. (och håll i er nu, sitt gärna ner) I söndags förmiddag, när jag sov som ett murmeldjur, kom maken och sa: -Jag tänkte ta Betty på en liten promenad, får jag det?
Alltså: först svimmade jag, sen kom jag med 18 förhållningsregler, sen sa jag att han fick det. Men jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det.

2. (som egentligen hände först) När jag var i stora skogen med terrioristerna i helgen så tränade vi ju litet diverse, för träna bör man, annars dör man (av tristess). Bland annat tränade jag fjärrlägganden med Tigern för det är så himla skojsigt. Alltså: Tigern lubbar i väg i full fart för att kolla på nåt, jag ropar: -ligg! och Tigern dimper i backen som - tja, som en hopfällbar russlare. Och han ser så innerligt glad ut.
I alla fall tänkte jag att Betty kunde väl också behöva träna litet ligg-i-skogen, så jag sa vänligt (men bestämt): Betty - ligg!
Betty liksom visslade för sig själv och låtsades att det regnade (för när det regnar kan man inte ligga utomhus).
-Ähum, sa jag.
-Jaha? sa Betty tillmötesgående, för hon hade ju inte hört nåt första gången (sa hon).
-Ligg! sa jag (ett kommando per hund, ni vet).
-Who, me? sa Betty.
Ett kommando per hund, alltså, så jag bara blängde litet impertinent på unga fröken. Tigger däremot, han hade dumpit i backen på nytt och för varje gång Betty inte gjorde som jag sa så lade sig Tigger ner från liggande, om ni förstår. Kan ej beskrivas, måste ses.
-Men Betty! sa jag. -Ligg!
-Tss, sa Betty, vi e i skogen ju!
Talande tystnad från matte, och från Betty med.
Till slut slog Betty igen tänderna med en bestämd smäll och sa: -Tänker jag apselut inte! Näeru!

Och Tigern han låg där han låg och sa: -Kolla då vad jag ligger, kolla då, matte kolla då, matte DU KOLLAR JU INTE, kolla att jag ligger, kolla att jag kan! Matte!!!

Viljornas kamp mitt i storskogen, vad säger ni om det?

Ännu en gång försökte jag, med viss skärpa: -Ligg!
Betty övervägde.
Betty såg sig omkring.
Betty tassade demonstrativt långsamt fram till Tigern. Och placerade sig ovanpå honom.
-Nu ligger jag, sa Betty, ge mig godis.
-Oumpf, sa Tigger, mig med.

När Betty och jag ska tävlingsdelta ska jag inför platsliggningen tala om för alla som vill höra att min hund ligger visserligen dyr stilla men hon måste få ligga ovanpå en annan hund, är det nån som har en lagom luddig?

En annan gång letade vi grävlingar.



-Vad finns det där, troru? sa Betty.






-Det är det man får se, sa Tigern, storebroderligt.




Hmmm.






-Näe, Tigern, kom ut! sa både Betty och matte.



Matte fick allt hala i kopplet.

-Du e galen, Tigern! sa Betty. -Tss, sa Tigern. -Det där vavellinget!

Coola Tigern!

När man ändå är igång, liksom.
I afton tog jag en liten 6 km promenad med bara Ting och Tigg, eller Ying och Yigg, eller... Nåja, kära barn har många namn. (Förresten träffade jag grannarnas nya barnbarn idag, en månad exaktamento, vid namn Clarissa. Och det passar så fint så fint och dessutom har de inte ett vanligt svenskt efternamn så det blir inte fånigt heller. Jag har annars litet svårt för sånt som Samaire Johansson och Delilah Qvistberg.)
Och så tänkte jag på det där med promenader. Deras längd och så.
För mig är det ungefär så här: "idag har hundarna inte varit ut alls!!" betyder ca 2,5-3 km. (Om inte jag eller nån hund är sjuk och hundvakt för denna sjuka hund icke finns tillstädes och det faktiskt betyder: idag har hundarna bara rastats i trädgården.)
"En liten sväng", "snabbrastning" betyder ungefär 4 km.
"Vi går ut en stund" betyder ungefär 6 km.
"En ganska ordentlig promenad" - 7-8 km.
Först bortåt milen är det en långpromenad.
Men detta system innebär att om jag är ganska stressad och kanske tar hundarna på 3 små turer à 2,5 km så blir ju det i och för sig 7,5 km (=en ganska ordentlig promenad) men eftersom det inte skedde i ett odelat sammanhang så heter det, med panik i stämman: "idag har hundstackarna bara legat inne och haft tråkigt hela dan!!!".

Man ska inte göra det för lätt för sig.



Från helgen, en skogspromenad med Bara Busar. Jag gjorde bl.a. en liten sökruta och för första gången fick Betty leta dels efter en grej hon aldrig har sett förut, dels efter två grejer efter varandra. Det gick finfint - den där explosiviteten är det inget fel på! Och Tigger - ja, ni vet. Världsabäst, bara!







Från idag på klubben. Den där interball-bollen är verkligen en munter grej!



Så utomordentligt löjligt! sa Tigger, som tycker den är litet åbäkig. Men vi hade minsann med en liten rosa pipboll också, till lillgrabbens fröjd och gamman!



Betty börjar växa i sin kropp - allt oftare ser jag att hon stannar och blir stående "med en tass i varje hörn", precis i jämvikt.



Igen.



Och igen. Fina flickan.

Alltså - jag Kommer Mig Inte För. Med nånting.
Det är så segt när det är så här - så mycket som ska göras så det blir liksom stopp i röret. INGENTING kommer ut!
Men: jag läser o läser o läser, promenerar hundar, springer med o utan hundar, tränar hundar, tvättar o hänger tvätt (för nu är det vår och det är ett NÖJE!!), skriver litet uppsats, vilket är onaturligt svårt o hemskt när det ska ske på franska (med källitteraturen på engelska o tyska, jejjjj!). Nåja. Sånt e leget.
Igår tittade dessutom minsta barnet på Amadeus på eftermiddagen och då kan jag ju inte låta bli att kila in och titta samt framför allt lyssna litet då och då och sen var det klippt:
Hela tiden utbrast jag: Don GiovAAAAAAAnnnni! Utom ibland när jag kom på mig själv och bara hojtade till: Don innan jag hann slå handen för munnen och bliva så tyst så tyst.
Sen började jag sjunga Happy birthday sweet sixtee-eee-een i stället.

Man sprider glädje, gör man.

För övrigt är bredband ett sk*t, jag tror det skulle gå bättre och snabbare att använda internet via sånt därnt gammalt brrr - brrr- poing, poing, poing - djångdjångdjång-modem, om nån minns dem. Och bredbandstelefoni ska vi bara inte tala om - all kommunikation med omvärlden telefonledes sker via mobiler numera. Man kan ringa hit, då hör vi att det ringer, sen hör vi inget mer. Och vi kan inte ringa härifrån. Litet käckt, det här moderna.
Tur man har sin ajfån.

Idag var det hur som haver strålande väder så jag tog terrioristerna till klubben en stund mitt på dagen. Det var VARMT, sa di, men för övrigt var det bara bra på alla sätt. Glada och pigga småhundar. Kanske kanske måhända och fingrarna i kors att vi börjar komma tillbaka till närapå 10 poäng med Tigerns ruta igen. Håll alla tummar o tår, tack!
Ett annat, och en aning icke förutsett problem är Bettys apportering. Hon beter sig prexis som den stora mängd staffar jag en gång iakttog på lydnadstävlingen på staffespecialen: SPOTT! Och det ordentligt ändå.

Ja, och sen så rensade jag lillfånen från bilder. Håll till godo.



YIng o jag som pinuppor. Men det där med åldern måste de ha fått om bakfoten!











När Betty löpte behövde hon gå på toa Hela Tiden!











Här har vi en grabb som inte har några som helst problem med apportering! Fast idag när vi körde en liten liten agilitybana så hade han problem för en bit bort låg det en apportbock som han ville ta med.





U menja jest novije glasögon. Finfina. Går att titta med. Vierauge!



Jazz har sol i pälsen och är glad, och i fin form för Beach 2012.

Nä, åter till Nouvelle Vague. Urp.

Äntligen är den rysliga påskhelgen över - allt som kräver helgkänsla och konstig mat avskyr jag! Men påsken i år kändes det inte så mycket av, annat än att hela familjen var samlad och ledig, och DET är förstås en god bieffekt!
Ändå är det rätt skönt att det är slut, det är slut, det är över nu! Återgå till någon form av ordnad tillvaro.

Litet träning har det dock blivit, så t.ex. var jag med lilla battingen Tigger till klubben igår afse och tog itu med rutan, och det på allvar ändå! Jag har återgått till basträningen och börjat kasta boll genom rutan, för att få upp fart och "genom-tänk". Hann börja vänta ut kastandet tills han var ungefär mitt i rutan, så det blir nog - kanske - en bra lösning. Jag tänker nog börja använda godisburk också, och kasta sådan ibland för att ytterligare höja motivationen. Annars går han ganska bra nu, bortsett från att han har hamnat på tok för långt fram i fria följet!! Försöker belöna bakåt, men bakåt är en chimär säger Tigg - ska godiset komma bakifrån vill han gärna springa ännu längre fram så han kan göra en helomvändning och ta godiset - framifrån fast bakifrån, liksom! Dum är han inte, bara odräglig. Jag tränar också mycket på långa transporter med fokus och inte ett ljud från mig - försöker få in den där känslan av att tyst matte är toppen, det är då det blir bingo snart. Med andra ord: rätta till sånt som jag har tränat in fel. Grr.

Bubbisen försöker jag göra rätt med, men då blir väl andra saker fel. Vi har ärligt talat tränat mest inomhus, hakan-i-backen, snabba lägganden från vilken matte-position som helst (t.ex. att matte ligger på rygg på golvet och kommenderar - pussläge!) och så fokus i fotposition. Det går bra. Ute har jag tränat att hon ska bjuda in till träning själv och där finns heller inga klagomål.

Med de andra kritterna förhåller det sig så här: Olle är nyklippt av minsta barnet, mycket snyggt. Ying har en aning utegångsförbud eftersom det har blåst mycket och varit torrt = grus i ögonen. Idag är det visserligen blött men blåser som f-n, så vi får se hur vi gör. Jazz är litet grinig för det har blivit så kallt igen! Han har däremot hela huset fullt av bättre begagnade märgben som han har stulit från sina kamrater - sånt gör också livet glatt!

Inatt kunde jag bevars inte sova alls.
Trots att dagen hade innehållit 10 km hundpromenad, delvis i snöyra, och 3 km "springtur", utan snöyra.
Märkligt.
Jag låg och läste Madame Bovary på franska och sanna mina ord - somnar man inte då, då har man verkliga sömnproblem!
Så att idag har jag varit trött och ägnat dagen åt apoteksbesök, inköp av en liten aning finfint Nori-garn, mys med radioföljetong i ajfånen och en eftermiddagslur.
Samt slutligen en aning Betty-träning, helt impromptu.
Vi tränade att hon skall engagera sig och försöka engagera mig.
Och nedrar vad hon gör det bra!
Till och med när Ying och Tigg kastade sig på staketet och skrek svordomar åt förbipasserande jobbade hon på fint för att få leka dragkamp litet till.
Jag flyttar på mig och hon tassar efter, tar fin kontakt på min vänstersida.
Strålande, sörru!
Sen aktiverade hon Ying också, genom tafattlek i full rulle. Ibland blir han litet matt och blir stående, men Betty jobbar på och när hon varvar honom hänger han på igen.
Snuttisarna!

Idag har det traskats i snöyra, minsann.
Först 7 km med De Råbarkade Typerna, sedan nästan 3 med dvärgpudel, dvärgpinscher och lilla fina Bettina.
När jag såg de tre sistnämnda tillsammans bakifrån i koppel insåg jag varför fröken Maja insorterade Betty bland småhundar...

Hur som - med Tigg och Ying traskade vi fritt i skogen och sista biten hem gick vi i elljusspåret. Dessbättre, som det skulle visa sig, med krittren kopplade där i spåret.
Hördes det nämligen en skällande hund, visslingar och rop (till skillnad från viskningar och rop, dårå), mera skall, mera visslingar.
Ett nöjt småleende spred sig över min nuna - jojo, så går det när man har hundarna lösa.
Habituée som jag är så visste jag också att just i det träsket på vars ena sida jag befann mig och på vars andra sida visslaren befann sig kryllar det av rådd-djur och ibland en o annan älg.

Mindre nöjd var jag strax därpå när en russlare störtade ut ur skogen, stannade till en bråkdels sekund på stigen och sen - tjoff! - rök på Tiggern! Som förstås i god jack-ass-stil svarade i samma anda. Nämligen: -Nu jävlar slåss vi så blon stritter!!

Nu har jag ju sett Tigger in action vid några tillfällen och vet att prio ett alltid måste vara: Låt inte russlaren bita sig fast! Ingen av dem! och därmed steg jag in i högen av vit raggig päls, tänder och smällande käftar och försökte med fötterna (dessbättre skodda i kängor) hyva angriparen åt ett håll och hala upp Tigern i hans koppel o halsband.
Ganska omgående lyckades jag i mitt uppsåt, fick Tigg i svängning - med den andra lilla jack-assaren hoppande och huggande under - så han landade på min axel, vilt skrikande: -Släpp ner mig, än är han inte död!!
Russlare nr 2 hoppade och for och bet mig i jackan och betedde sig allmänt lika illa medan jag spände ygena i honom och förklarade att hans sista stund var kommen om han inte Omedelbart Upphörde med Tramset. Något litet lugnade sig odjuret, och litet mer ändå när Ying - lugn och fin - liksom reste på nacken och sa: -Hmmm...

Tja, sen stod vi där, jag med rasande russell på axeln medan den Okände försökte angripa från än den ena, än den andra sidan. Men Ying och jag gav honom det onda ögat och ett och annat hmmm så han vågade sig inte riktigt på en fullskalig attack. Samtidigt hörde vi visslandet och ropandet och jag försökte ropa tillbaka VAR vi befann oss och kom fort för ni har en ilsken hund här!

Till slut dök en bekymrad ägare upp och höll i sin lilla batting, jag kunde sätta ner Tigg och undersöka honom - litet blod i pälsen men inte annat än jag kan begripa så kom det från mig för jag lyckades i vanlig ordning få fingret litet i kläm.

Sen diskuterade vi en aning, jag fick telefonnummer, hundens andra ägare kom från andra hållet och så skildes vi under ömsesidiga Glad Påsk-önskningar.

Hur som haver: jag börjar förstå att det inte är så dumt att ha sin hund kopplad, dårå. För hade Tigger varit lös också... Nåja, då kanske det inte hade hänt nåt. Men OM det hade, då hade det varit mindre skojigt att stå ensam med två skogstokiga russlare, fastbitna i varandra. I tio låååånga minutrar. Ubba.

Hur som haver också: det var ingalunda nån farlig och hundilsken hund det där. Han var bara i gasen efter att ha gått på vilt, råkade springa på oss och läste säkert en inbjudan till slagsmål i Tiggers blick. Sånt händer. Inte heller var ägarna nåra skurkar och borde-inte-ha-hund-personer - jag har själv mina djur lösa av och till, ju.

Nåja, slutet gott, allting gott.
Jättegott, tycker Tigger, som efter en grundlig genomgång hemma visade sig inte ha den minsta lilla skråma, men däremot anser att promenaden fick liksom en extra guldkant. Jack-Ass!

Och jack russell terrier - fortfarande ett oslagbart kort!

Vet ni vem Poppy är?
Det är våran nya bästis - klofilen! Den kommer från företaget Nordanvind och modellen heter Poppy och är illgrön, ungefär som min ipod, fast inte metallic.
Förtjusande!
Och allra mest förtjusande: den går att använda på Ying!!!
Yings klor har ju varit ett bekymmer från dag 1: panik, skrik, vrål, sparka bakut, hysteri. Svettig matte. Samt medhjälpare.
Ingen skräck för att bli för mycket klippt, det har hänt nån gång och har inte varit läskigt.
Men tydligen så är den stora fasan den att klon blir klämd.
Han har också ena rysliga klor, tjocka och grova och i en ruskig beige-aktig färg.
Fula.
Hur som: med klofilen är det mest så där att, nja, måste du verkligen hålla på med mina klor? Fast sen går det hur bra som helst!
Och det bara yr klodamm och luktar som hos tandläkaren förr i tiden. Bränd vävnad, liksom.
Jazz har också fått sig en duvning, och det gick finfint, och Olle har jag börjat med, men hann inte så långt. Tigg har jag också gått över, han var visserligen nyklippt, men klorna var vassa och det är de inte nu.
Betty däremot har jag inte försökt med än. Hon tycker inte alls om ljudet, nämligen.
Vi får börja litet försiktigt med avknäppt apparat+köttbulle, osv.
Det blir nog bra.
Och huvudsaken är ju att vi tar bort en fasa ur Yings liv.
Och ur mitt.

Tja, det vete väl katten det. Snöglopp och minusgrader - nja. Men vi har börjat träna mer, det är ju vårkänsla det också!
Bettys nya kurs i tisdags är jag, efter ett enda tillfälle, alldeles salig över. Men jistanes vad mycket att tänka på. Tänka över, tänka om, tänka nytt. Tänka efter före ska man nog göra när man tränar hund, och det är inte riktigt min grej. Dessvärre.
Så mycket bättre när nån annan har gjort det, och man kan ösa ur deras erfarenhet.
Nu tränar vi på några olika saker:
* fotposition. Betty har en ganska bra position, nu gäller det att få henne att hålla fokus en längre stund. Det går riktigt bra.
* hakan i backen, för platsliggning. Inklickas, och går finfint. Så till den milda grad att hon försöker med det litet då och då, när jag har tänkt mig nåt annat, som t.ex.
* kloss. Båda framtassarna på klossen till att börja med. Men så fort hon blir trött kör hon hakan-på-klossen i stället!
* ligga rakt vid min sida. Här har jag ett litet bekymmer: Bettys läggande är jättesnabbt och fint, smack-i-backen som jag vill ha det. Alltid. Utom just från fotposition. Då blir det så här: -Ligg! och Betty gör ett snabbt läggande fast inte alldeles fullständigt. Inte ett halvsittande, men precis så att armbågarna svävar en halv centimeter ovanför golvet. Visst är det skumt? Antagligen är det för att godiset alltid kommer uppifrån i den övningen. Nu får jag grunna litet på hur jag ska göra!

Annars håller vi på en hel del med shaping, fokus när vi är på olika platser, bry sig om matte mer än annat. Den sorten.

Den här veckan har minsta barnet, snart 16 år, påsklov. Gårdagen och dagen tillbringar hon med att "vakta" sina sysslingar - ganska lagom jobb, består mest i att hoppa studsmatta, förefaller det. Hur som - som dessa bor intill en skogsbacke tog jag med terrioristerna när jag skjutsade barnet till barnen, och så tog vi en promenad i skog o mark.
Kallt var det! Men vackert, med blåblå himmel som blev ännu blådare av några rara silvermoln och en illandes gul sol. Betty och Tigger for runt och var vanartiga barn, osamsiga syskon - så mycket bättre än pervofarbror och slampa!
Hela skogen är full med pinnar, men just precis samma pinne vill de ha.
Hela skogen är full med kottar, men just precis samma kotte vill de ha.
Så där.
Jag åt en blåsippa, traditionsenligt. Den enda gången på året då jag nästan hoppas på att bli mördad, och på att CSI-teamet skall kallas in. -Hmmm, rester av anemone hepatica i magsäcken, och vi kan se att den har växt på en grusås i the valley of lake Maelaren. Oh boy! Just vad jag anade, som Musse Pigg skulle säga.
Eljest hoppas jag att jag får bli i livet ett tag till.

För ikväll börjar Bubblan i skolan igen, och hon kan ju för katten inte gå ensam heller!
Den här gången är det Majas hundskola - jag tycker allt att Maja kunde ha knut i nacken och små runda brillor samt stå och trampa skolorgel, men känner jag henne rätt kommer så icke att vara fallet. Vi får nog tusan jobba! Och det är väl rätt det, för jag behöver gå i den skolan mycket mer än Betty. I alla fall måste hundarna vara minst 8 månader för att få vara med, och bubbisen blir prexis just 8 månader just prexis idag. Tänk så finurligt!

I övrigt är Yingentingen mitt största Aber just nu. Bleve jag intervjuad just precis nu om för vem en pej kan vara lämplig så bleve mitt svar: -Möjligen en blådåre med starka självplågeridrifter. Möjligen.

Nu börjar det väl gå över, det här löperiet. Äntligen!
Men det som är mest besvärande är att killarna "nappar" vid så olika tidpunkter.
Alltså: Olle började redan vid jul intressera sig litet för mycket för lillsnorpan, och i början av mars var han rätt odräglig.
Sen konstaterade vi att hon löpte "på riktigt" den 10 mars, och Olle var väl intresserad, men inte så över sig.
En vecka senare hade Jazz gått igång ordentligt, jag menar ORDENTLIGT: skrik och gap och onåbar. Riktigt vidriga 3-4 dagar var det, och de sista 2 dagarna var Tigger införstådd också. Ying nosade en del efter henne, men inte värre än att man kunde säga ifrån åt honom.
Nu är det som sagt på avklingande, och NU har fabbro Yings hormoner vaknat till liv. Och ett sånt liv!!!
Pejer har ju liksom röstresurser, och uthållighet, och ett nedra register.
Men Tigg kan ligga i samma rum som Betty och sova (fast jag är med förstås), ibland blir han en aning för "på" men Betty tillrättavisar honom lagom grundligt, så det går bra.
Jazz måste fortfarande hållas ifrån henne, och Ying - ja, som sagt.
Olle har det gått bra med en lång tid nu, han nosar till ibland, men det är det enda. Det går bra att ha dem ute och leka med dem.
Och apropå det: vilket fokus i Bettys kamplek nu! Jag kan ha dragkamp med henne med ena handen och kasta boll eller kampleka med Olle med den andra!
Så alltså: Olle har också ett fint fokus.
Duttiga hundar.