Igår - då var det jättefint väder! Soligt - och solen VÄRMDE. Utomhus!! Eljest var det förstås sv*nkallt, men som sagt: solen värmde. Så jag gjorde en liten dagboksfilm.
Det är kallt och vitt och vinter. Men det känns inte alls så gräsligt hemskt längre. Antagligen för att vi är i nerförsbacken - alltså, det är bara att frihjula ända fram till våren! Idag tog jag en promenad på två timmar med Ying, Tigger och Olle - köldhundarna klarar allt! Denna vinter är fortfarande rätt perfekt så till vida att man kan gå överallt i skogen - man behöver inte hålla sig till uppskottade och -trampade stigar och vägar. Ingenstans behöver man pulsa, och det gör förstås promenaderna så mycket mer omväxlande. Idag fick alla tre musketörerna springa lösa och lediga och leva rövare. Själv ägnade jag mig åt att komma bort. Det är aktivering, vill jag lova - jag måste hela tiden ha koll på hundarna för att vara beredd: så snart de inte har uppmärksamheten på mig kilar jag iväg och gömmer mig! Och svårare och svårare blir det, för efter ett par smitningar är de förstås ännu mer uppmärksamma! Till slut var det så gott som omöjligt att komma undan, då roade jag mig med att plötsligt springa iväg så fort mina små ben kunde bära mig, i en annan riktning än hundarnas färdriktning. Puh, som sagt - matte-aktivering! Men hundarna blev rätt så aktiverade de också, ibland tycker jag att de skulle kunna se mig så lätt - i min brandgula älgjacka som vanligt - men endera ser de verkligen rysligt illa eller också väljer de helt enkelt bort synsinnet för att bara använda nosen! På hemvägen gick vi över skolgården och blev alldeles inringade och hopträngda av massor med ivriga och påflugna barn som ville klappa. Inte mig förstås. Eftersom jag inte hade Jazz med lät jag ungarna hålla på ungefär som de tyckte, det är ju också bra träning för hundarna. De skötte sig finfint - Tigger tycker ju inte om det precis, men han håller sig tätt intill mig och ser lidande ut, bara.
Några bilder blev det inte idag, men förra veckan, när det snöade alldeles onödigt mycket, då blev det några.
Nu har jag sett Plushenko göra en fantastisk come-back (igen), Carolina Kostner vara tråkig som vanligt och di svenske sköta sig alldeles utmärkt. Det ska bli riktigt skönt att få ledigt från konståkningen fram till VM i Nice i slutet av mars!
1. Träning å brukshundklubben med Tigger och Betty. Bästa störningsträningen: Tiger på väg ut i rutan blir flygtacklad av Betty. Betty stjäl konerna från rutan. Betty försöker klämma sig in mellan Tigger och mig i fria följet. Kors, vad Tigg kan gå tajt om han måste! 2. Märgben med mycket kött. 3. Pilatesbollen. Tigg och Jazz är uppe helt och hållet och far omkring som små cirkussjölejon. Ying och Betty har framtassarna på och balanserar så. Än så länge! 4. Uppletande av pyttesmå frolic-bitar i två rum.
Ute är det vitare än nödvändigt, om ni frågar mig, och nu kommer det ännu mer av den varan. Usch. NU finns det ju liksom ingen anledning - runt jul hade det kunnat gå för sig. Vi har ägnat dagen åt promenad - vilostund (för hundar)/plugg (för matte) - veterinärstudiebesök cum vägning (11,2 kg vägde lilla Betty B. idag) och nyss litet paketeri.
Alla gillar ju paket!
De flesta vet väl att det är rätt livat att göra paket åt sina hundar. Därför sparar man allt i tom förpackningsväg som kan vara lämpligt för ens lille kuse - som vi har ungefär hela skalan av gnagare råder här åtgång på: alvedon-, buljongtärnings- och knäckforms-askar, toarullar (Ying, Tigg, Jazz), adlibris-paket (Betty, Tigg) och för särskild aktivering av lilla disneyprinsessan även ev. pizzakartonger och vinkartonger. Tja, sen stoppar man lämpligt godis i kartongerna, försluter om så tarvas med litet frystejp, och distribuerar på lämpligt sätt. Ibland, och för vissa, sker utdelning ungefär som av tomtefar: ho, ho, ho - vassegoa! Ibland kan man gömma paket, för nosaktivering. Men roligast ändå är nog att sätta snöre runt och stoppa undan. Jag brukar stoppa paketet under ett skåp och bara låta snöret sticka fram. En del hundar fattar direkt, en del fattar nästan aldrig. För dem som fattar direkt får man göra det svårare vartefter: man kan ta mycket långt snöre och pula in under skåpet - hunden drar och drar och inget paket kommer. Jo till slut!! Man kan lägga dit ett par "blind-snören" också, som sticker fram. Va, snöret hade ingen vinst! så får man se hur pass enträgen hunden är. Gitter den prova ett snöre till, eller ger den katten i hela alltet? Man kan ta fint fint snöre - alltså liten grovlek. Björntråd! Fast man får förstås vakta så det inte blir uppätet, gäller ju snöre också. Men det här är ju nåt som man låter hunden göra i ens sällskap, det är så roligt att iaktta dem!
Sen kan man ju förstås ställa en plastbalja eller nåt tätt intill skåpet under vilket paketet befinner sig, så att snöret hamnar under baljan. Då måste baljan puttas undan och snöret greppas.
Man kan lägga paketet högt också - om det är litet och lätt och hunden inte är rädd av sig. Så att bara snöret hänger ner och måste dras i. Sen kan man hänga snöret så högt att hunden måste kliva upp på en stol för att få tag i det. Eller hoppa.
Har man pysslat med det här ett tag kan man, någon gång när hunden FÖR EN GÅNGS SKULL inte är precis just i hasorna på en, ordna ett litet paketarrangemang, med nedhängande eller framstickande snöre. Och inte säga nåt, eller visa nåt. Bara låta det vara. Det kan ta 5 minuter eller en vecka tills hunden, kanske, upptäcker nåt. Och tänker: aha!
Fast sen får man förstås vara ordentlig av sig i resten av sina dagar: inga nedhängande, eller framstickande, snören eller tåtar om det inte vidhänger ett hundpaket!
Ikväll var det dags för valpkurs igen. Nog märks det att Betty börjar bli (eller tro sig vara) stor - mer och mer får jag jobba för att hålla frökens fokus på mig. Men hon är oerhört lättlärd och glad och pigg - en glädje att "träna" med. Dagens lektion innefattade - oooo, nu blir det läskigt!! - "nej". Inga problem, inga tråkiga attityder. Duktiga lilla Bubbla! Men sen kom vi hem, och Betty satte sig att betrakta minsta barnet. Med allt mindre ögon. Och så ramlade lillvappan omkull och sover fortfarande.
När jag kom hem från valpkursen var jag ju påklädd och utrustad med köttbullar så jag tog ut Tiger i trädgården och påbörjade omträningen av den förnicklade rutan. Rutan, rutan... som gick som smort, som var som en dröm... Den har helt kollapsat. Så nu återgår jag till min förstaste första metod: ganska liten ruta (ung. 2 x 2 meter), ganska nära (mellan 3 och 5 meter) och belöningen hos mig. Alltså: ut i rutan, stort jubel från matten precis mitt i rutan, tillbaka för jättegodis. Allt i full fart, gång på gång, runt runt rutan, alltså ingång från alla fyra hållen. Sen ny ruta. Mängdträning. Självbelönande! I alla fall för en Tigger. Han blev tossigare och tossigare för varje skick, efter 10 minuter kom han knappt från min sida, för han bara satt och skällde i upphetsningen. E de bra de?!!! Ja, för den hunden och det momentet är det bra - det är så jag vill ha min tiger serverad. Han ska ju ut en rätt lång bit från mig i det färdiga momentet, och jag vill ha full rulle och stor entusiasm. Jag vill förstås inte att han ska tokskälla, men ett enda gläfs just i själva utgången - som ska var explosiv! - det tycker jag är OK. Nu känns det som vi är på rätt väg!
Dagens aha-upplevelser: - franska är ett vackert språk. - det nya tävlingskontot på SBK är skojigt, man lägger in förare och hund(ar) och det ser rysligt rysligt seriöst ut även om man bara är nybörjare i allting. - anmälningsavgifterna till tävlingar har höjts, och det ganska rejält. Dumt.
Hundarna skapar vanor så fort så fort. Särskilt såna man inte vill ha. Såsom att vakna klockan 5. När jag äntligen hade bringat dem att begripa att man kan sova i ett sträck till långt fram på förmiddagen (=jullovsprojekt) vidtar vardagen och som en spiralfjäder studsar Ying ur sängen. Klockan 5 som sagt. -Betty och Tigger, vakna nån gång! Jag har bestämt oss för att vi behöver gå på toa! säger han, och blänger menande på mig. Bara att masa sig upp och släppa ut odjuren. Ying gör sedan det han ska (fast inte behöver, bara har lust att) på 2 minuter och sedan kommer han in för då är det dags för hunddressyr. Plats och ligg och sitt och snurr och zigzag och spinn och gå runt och tassen och dansa och - jag vet inte allt vi hinner med, medan jag med ojämna mellanrum gläntar på dörren (10 grader kallt ute!) och allt mer ilsket vrålar på Tigg och Betty. Idag ville de aldrig komma in så jag fick skruda mig på övligt sätt, alltså pytteliten dunjacka och gummistövlar, förutom underbrallerna. Mitt första ilskna steg nerför trappen ändade på ändan, kan man säga, för jag halkade med båda fötterna samtidigt och landade med hela mig smack bang på rumpan. Var införskaffa dambenkläder med frigolitstoppning? Jag har aldrig i verkligheten men många gånger på film och TV sett en sån där styrkeprövningsgrej där nån kraftkarl ska dänga till nån mojäng med en bamsing till träklubba så att nån form av indikator störtar mot höjden längs nån typ av skala (enhet okänd). Och är det en riktig bjässe till Herkules så slår den där grejen som far iväg uppåt i nånting där högst upp så det binglar och bånglar och alla jublar. Nästan så var det med mig - nånting störtade sig uppåt från postamentet och ända upp i hjässan och nog binglade och bånglade det allt. Nedrar vilken huvudvärk! Kan man få hjärnskakning av att slå i rumpan tro? Vad den mänskliga kroppen ändå är för ett mirakel!
I alla fall lyckades jag ta mig runt knuten och där stod Betty och Tigger i godan ro och samspråkade. -Jaha, ville du nåt? sa de sammetsögt när jag fräste åt dem. -Du behöver väl inte vara så sur, jämt! sa Tigger. -Lilla fina matte vill du ha en puss eller två eller tusen och vill du ha en kram också och en puss vill du väl ha matte ska jag pussa dig matte å vad du är snäll matte å vad jag tycker om dig vill du ha en puss eller två eller tusen? sa Betty, på sitt disney-ögda sätt.
Och sen gick vi upp och la oss. Ying var utbränd, och nästan jag också.
Igår afton fick jag ett galet infall och såg i ett svep Mad Max 1 och Mad Max 3, fast jag orkade inte mer än så där 85% av den sistnämnda. I alla fall har jag inte sett dessa filmer på sisådär 30 år, men de var faktiskt riktigt "bra" fortfarande. Äckliga och konstiga, liksom. Och när man talar om dem får man använda konstiga ord, såsom dystopi, incipiens och i synnerhet post-apokalyptisk.
Försök att säga det fort fyra gånger i rad: postapokalyptiskpostapokalyptiskpostapokalyptiskpostapokalyptisk! Jag vet inte ens om jag kunde SKRIVA det rätt!
Egentligen tycker jag att del 2 är den bästa, fast det är alldeles för hemskt att hans fina hund dör. En hund dör även i del 1, men den hinner man inte fästa sig så mycket vid.
Vi bustränade litet också, i slutet av promenaden. Minsta barnet for omkring i största allmänhet med valpen medan jag filmade, och sedan tränade jag litet fotposition och litet sitt kvar med samma valp, och kanske framför allt: fokus på matte, vält inte fotografen!
Idag hände sig det märkliga att jag fick napp på min fråga om nån ville hänga med på en liten promenad: minsta barnet ställde upp på en liten sväng med Betty! Hurra! sa både jag och Bubbla.
Nedan återfinnes en liten filmsnutt som inte är av det ringaste intresse för någon utom de allra allra närmast sörjande (=jag). Den är bara ett utslag av att detta är min lilla minnas-hur-det-var-dagbok.
Känsliga tittare varnas dessutom, ty Jazz beter sig mindre fint. Borde förstås aldrig ha offentliggjorts.
För massor massor massor med år sedan genomkorsade den då blivande maken och jag Paris. Ett stopp på ett par nätter för att se de viktigaste sevärdheterna och invänta en god vän. Följande är vad jag såg: vårt helkaklade hotellrum inrett med det nödvändigaste, dvs. en säng vars mittpunkt nära nog slog i golvet, ett klädskåp som såg ut att innehålla kackerlackor samt, centralt placerad i rummet, en bidé. Si sådär ja. Alla nödvändiga bekvämligheter. Vi var nog underliga och ovanliga gäster på det hotellet enär vi stannade i ett par dygn, inte ett par timmar... En sak till såg jag: insidan av ett söndagsöppet apotek, för jag var så förkyld så förkyld och nässpray var inte uppfunnet på den tiden och näsdroppar kom inte på fråga eftersom jag har en panisk skräck för och olycklig fallenhet för kallsupar. Men näsdukar och den franska motsvarigheten till Alvedon fanns, om än inte i mitt bagage. Mot apoteket, alltså! Bakom Mme la Apotekare satt en affisch. Och på den affischen återfanns en dyster snigel, sittandes på en toalettstol. Den hade till anklarna neddragna gröna byxor och dess ögon, längst ut på spröt på sniglars sätt, var liksom disiga och dystra. Hela snigeln föreföll ha tappat livslusten. Och ovan den stod att läsa i snirklig blå stil:
La constipation?
Se där - Paris, romantikens huvudstad! Eller?
I alla fall så var Tigern en kymigt mående tiger igår afse. När han mår mindre väl slickar han väggar och golv och försöker äta skumma saker. Dammtussar, rostaggar och blad, nedfallna från en krukväxt. Ingen rast, ingen ro. Lurig som han är vet han så väl varstädes dammtussar lättast hittas, såsom i trappen. Trots utevistelse blev det inte bättre, och ingen sängro fick vi när det var så dags - Tigern skulle prompt in under sängen och leta dammtussar. (Nåja, så värst mycket behövde han ju inte leta, det var mera fråga om att hämta.)
Vid elvatiden fick jag nog och släppte ut honom i trädgården igen, och sen väntade jag och väntade. Ibland stack jag ut huvudet i 10 gradig kyla och hojtade litet. Ingen Tiger. En gång for han förbi trappen, men in kom han inte. Så jag fick bita i det sura äpplet och utöver mina rejäla underbyxor (tantmodell) skruda mig i gummistövlar och alltför liten dunjacka och gå ut och leta efter lilla vita terriern. Som återfanns strax bakom huset, precis i färd med att b*jsa, ursäkta min direkthet.
Och när han var klar med det - då hade jag en GLAD TERRIER!! Han gjorde bocksprång hela vägen in, snodde uppför trappen och låg och gurglade länge och väl i min säng innan han med ett belåtet njomnjom äntligen föll i sömn.
Och det var då jag kom att tänka på Paris, och Mitt Förflutna. Proust hade sin Madeleinekaka, jag har mitt hundb*js.
Omgiven av en pudel, en tiiiiger och en galen kines sitter jag i TV-soffan och slötittar på skidskytte. Mycket trist att sådant numera går på reklam-kanal, men annars är det trevligt att titta på. Jag blir alltid så imponerad över att någon skytt överhuvudtaget kan träffa någon prick, och dessutom åka runt på skidor och härja. Tänk sånt folk det finns! I övrigt har jag lurat på det här med anti-bitträning av valp. Alltså: aj-träning. Nu tror jag ju att staffar är liksom genetiskt programmerade att icke bita i människa - en god egenskap som tyvärr kommer av en trist anledning, nämligen användning som kamphundar. Sådana måste kunna hanteras av såväl ägare som domare som motståndarhundens ägare, så även när de är som galnast i slagsmål är det ganska tryggt att stoppa ner fingrarna bland dem. Faktiskt. (Detsamma kan tyvärr inte sägas om russlare. Hrrm.) Litet grann så är det redan när de är små, fast visst händer det att tokpussandet kan övergå i ett mera tandfast nedslipande av utskjutande ytor, såsom öron och näsa. Men annars har jag gjort ungefär så här med valpar: se till att det alltid finns saker att gnaga på - tuggrullar, regelrätta ben, vedträn, hopknutna tygtrasor, kartonger - bunkra upp bara! Så kan man alltid hålla fram en sån när det blir bitdags (och det blir det ju ofta, ofta). Skulle det misslyckas så jag blir biten puttar jag undan valpen ganska bryskt (alltså inget våld, bara litet purket) och blir passiv ett par sekunder, sen håller jag fram tillåten bitpryl i stället. Och det är egentligen så jag gör. Om valpen inte är hörsam så kan jag tjuta i ordentligt med AJ!!!!! och bli mycket tjurig, jag-vill-inte-vara-med! Sen får man invänta stora försoningen, valpar brukar vara kvicka på att be om ursäkt. Då är man förstås snabb att vara glad och snäll igen, långsint får man inte vara.
Man får helt enkelt ta till de medel som valpen kräver - Betty har tagit sig för att hoppa upp och nypa mig i baken, mycket roligt för publik men inte alls för mig. Då blir jag redigt lömsk och håller ett argsint föredrag innan jag stolpar därifrån. Men så snart hon ber om ursäkt är jag förstås god och glad igen. Sammanfattningsvis tror jag att man ska vara jättesnäll mot valpar, men det är bättre att tala om vad som gäller, ordentligt, än att hålla på och småtjafsa och i längden bli grinig.
Och kom ihåg att SÅ roligt är det nästan aldrig att bita matte och husse att hunden fortsätter med ofoget när den har blivit stor!
1. På natten händer det ibland, om det är kallt och ruggigt, att Tigger rullar ihop sig till en pälsplutt och att Betty lägger sig ovanpå, som en annan rund pälsplutt. Ibland ligger Betty underst. De ligger så exakt på varandra så det ser ut som när man har staplat mynt och jämkat och jämkat så stapeln blir alldeles slät. Och nu undrar jag: om man hade en staffe till - den skulle man få en ännu högre stapel då? Re'n hör jag ropen i etern: -Sjuka, sjuka människa! Inte flera hundar!! och jag skyndar mig att bedyra - fyra är maximåttet, fler än fyra blir det aldrig. Men tanken är intressant.
2. När jag ska sluta må som en ovanligt illamående räv? Diklofenak fungerade finfint på ryggen men passade uppenbarligen på att ställa till nåt tjyvens med magen. Nu kr*ks det hela natten och halva dagen och mås allmänt kymigt. Kanske tur i oturen att jullovet är litet långt.
3. Varför har Betty apelsinmarmelad på ryggen? Innebär detta att jag måste bada henne? Hur kommer hon i så fall att ställa sig till en sådan behandling?
4. När tänker Ying sluta fälla? Han har utvecklat ett märkligt mönster i sina fällningsperioder: vår/sommarfällningen är visserligen ymning men rätt sammanhängande, höst/vinterfällningen upphör ALDRIG och han ser allt ruggigare ut. Gamla uggla.
5. Ska jag tillåta Ying att sätta på sig sina doggles med en julduk faststoppad i huvudresåren samt Y-kalsonger på de nedre regionerna (med svansen utploppad genom gylfen) för att på detta sätt utrustad fara runt som Superhjälte? Jag vill ju inte hämma honom, men inte precis bli till alldeles allmänt åtlöje heller.
Datorns antivirus- och en massa annat-program haver jag nu uppdaterat och plötsligt fungerar det att putta upp filmer igen. Oooo, som ni har längtat, eller hur? Här kommer genast, omedelbart och i ett sammanhang en liten blåspromenadsfilm från förra veckan - eller var det veckan dessförinnan? Nåja, bortsett från att vi har begåfvats med liksom ett otäckt vitt täckelse så är det mesta sig likt. Och öppna öronen: jag tycker att musiken är Så Klämmig!
På närapå allmän begäran: Här kommer litet mer om uppletande av föremål, som det egentligen heter. Men varning på stan: har du några planer på att tävla med din hund, då bör du vända dig till nån som begriper sig på den sorten, för då är det petnoga. Min metod är "bara" för skojs skull. Först och främst - inte behöver det vara nån ruta inte! Det där är bara jargong. Mina kriterier för ett bra uppletandeställe: 1. det ska finnas något att binda hunden i, något som den inte kan ta sig loss från och som den inte kan göra sig illa på. Ett träd som det sticker ut fullt med små otäcka avbrutna grejar i hundhöjd är INTE bra. Försök skala i så fall, eller leta rätt på nåt annat att sätta hunden i. Förresten är det bra att ha ett koppel med hakar i båda ändorna, just avsedda för uppbindning. Enkelt men på intet sätt nödvändigt. 2. det ska finnas en del träd, stubbar och stenar, inte vara alltför oframkomligt, gärna vara avgränsat av småstigar eller speciellt utseende stenar el. dyl. Så jag kommer ihåg var jag har gått! 3. det ska inte finnas starkt trafikerade (av bilar eller annat) vägar i närheten, för det är enklast om man kan ha hunden lös. Det går att ha den i lina också, men då blir det litet knöligare. 4. i början bör man ägna sig åt detta en dag då det är minimalt med blåst ute, och den blåst som är kan man lämpligen ha emot sig, när man står där hunden ska bindas, vänd mot rutan.
Sen förfar man så här: man binder sin hund och så trampar man upp sin "ruta", som vi för enkelhets skull kallar den. Den kan alltså vara rund eller trekantig eller vad som helst. Storleken kan också vara nästan hur som helst, men har man en normalstor leksak så kan kanske 5 x 5 meter anses som minimum också för en valp eller mkt liten hund (eller björn med mkt liten hjärna). Lämpligen går man först runt i ytterkanten på sin ruta, så man vet var man har den, sen traskar man kors och tvärs och hit och dit, noga. Upp på stenar, krama träd, in under granar. På så vis blir det liksom en avgränsad ruta för hunden, fast vi inte ser det. Vår vittring blir markör för rutan. Visserligen flyter vittringen omkring litet, men inte så farligt. Trampa på bara!
Sen tar man en Pryl - i allra bästa fall en leksak som hunden gillar jättemycket, i annat fall får man försöka intressera hunden för just den grej man har. Man kan retas litet, försöka få upp nåt slags "vill ha den!" hos sin lille kuse. Och så backar man ut i rutan, en liten bit, fortfarande stojande med den förhoppningsvis jättekuliga saken. Kastar med den och har sig och råkar så "tappa" den framför sina fötter, kanske en aning dold bakom nån gräsruska eller vad där finnes. Alltså inte alls gömd utan bara en aning inte helt och hållet självlysande.
Kvickt tillbaka till hunden, som har kort kort minne, och släpp den. Förhoppningsvis rusar den ut till saken och genast börjar matte (eller för den delen husse) bli jätteglad, gå ut och kolla och beundra, jolma, ge godis, leka med saken. Inget knussel med fånigheterna!
Om hunden inte alls har nåt intresse för att gå ut får man följa med själv, och liksom snava över grejen. -Kolla här, vad kan det här vara? Så spännande! Jobba på bara, ledig är man aldrig när man är matte.
Jaha, så börjar man. Tre "skick" kan vara lagom första gången, men håll noga koll så att inte en liten en blir trött redan första gången. Man ska sluta medan det är som skojigast!
Ivrig knaprande av Diklofenak hade en ganska förtjusande inverkan på min rygg - i morse kände jag mig som Folk igen! Och Betty, hon var så trött så trött så trött - klockan 10 var jag helt enkelt tvungen att väcka henne, vi kunde ju inte ligga och dra oss hela dagen heller! Sen for jag till skogs med Betty och Jazz. Jag gjorde en liten uppletanderuta, trampade helt enkelt upp så där en 5 x 15 meter med hundarna uppbundna. Jazz skrek för att han visste vad jag höll på med, Betty skrek för att hon inte visste vad jag höll på med. Tjo vad det var livat! Sen gömde jag: en pipkanin, en spårpinne och en handske i rutan och släppte Jazz. Han jobbade fint, men vimsigt som vanligt. Han använder både nos och ögon och det gör honom litet förvirrad. Dessutom vågar jag inte ha någon större ruta åt honom, för kommer han alltför långt ifrån mig kan han börja leta rådjur i stället för pipkanin... I alla fall hämtade han in alla tre sakerna mycket prydligt och glatt.
Betty satt och funderade på vad som egentligen skulle ske. Jag band upp Jazz igen, och Betty satt förstås fortfarande fast. Så visade jag pipkaninen och lät henne ha litet dragkamp med den. Så gick jag ut i rutan och visade att jag hade kaninen innan jag lade den på marken, så den inte precis syntes från hennes plats. Och så gick jag tillbaka och släppte loss vilddjuret! Betty sprang ut och kollade litet, och så såg hon kaninen och hämtade den. Binda Betty, ut med kaninen igen. Och så hämta igen. Tredje gången - binda Betty, lägga ut kaninen, nytt ställe men inte svårt. Och den här gången började hon först snoka där hon hade hittat kaninen förra gången, men där var den inte. DÅ - hurra!! - hörde jag hur nosen gick igång och så luktade hon sig fram till det nya kaninstället! Massor av godis igen och slut på övningen - så nöjda, både matten och Betty! Sen tog vi en liten promenad. Vi gick en liten skogssväng som tar ung. 15 minuter att gå i vanliga fall men tar en timme med löslubbande valp och undersökning av stenar, stubbar och istäckta vattenpölar.
Bundna.
Har hittat kaninen! Det ser ni väl?
Mycket fruset vatten i skogen.
Små små stenknallar har betty börjat klättra på.
Men när Jazz klättrar på på större stenar blir man så bedrövad så man tappar öronen!!
Matte assisterar.
Jazz klarar sig själv!
Sen for jag hem med dessa busar och hämtade ett fräscht par. Med Ying och Tigg for jag till en annan skogssmatt och började med att lägga ett spår till Tigger.
Sen tog vi en promenad, och lät den innefatta en liten uppletanderuta.
Tigger bara jobbar och jobbar.
Även Ying hittar en kanin! Men sen tröttnade han, och i stället för att hämta in bollen, som han dock faktiskt hittade, försökte han att baklänges till mig släpa en liten lurvig gran. Som tur är kunde jag skicka ut Tigg att efter-rensa rutan på sådant som det inte hade behagat herr Ying att hämta in.
Vi hade parkerat intill vattentornet, och på det fann jag detta meddelande:
Sen fick Tigg gå sitt spår - strålande i vanlig ordning. Hans självförtroende i spårfrågor är bara så inspirerande!!
Nåväl, sen for vi hem och jag satte mig att lyssna på några avsnitt till av radioföljetongen, När skruven dras åt. Brrr, ruggig. Och så tyckte jag att Betty inte skulle ligga alldeles själv och sova på hallgolvet, så jag lyfte upp henne. Utan att böja knäna. Och - AJ!!!
Tro det eller ej - jag börjar TRÖTTNA på att vara ledig! Nu får det snart vara dags för seminarier och grupparbeten och läsa-läsa-läsa. Det blir liksom ingen riktig struktur i det här! Ont-i-ryggen och såphalka är dessutom en rätt värdelös kombo för en hundmänniska som jag... Och hundarna tycker definitivt att det vore bättre att köra mig till tippen och skaffa en ny, alert matte. Men vi tränar inne i alla fall - Betty gör så fina fina smack-i-backen-lägganden! Eller kanske mera bonk-i-backen - hela hon är som ett litet bowlingklot. Men fort och rakt blir det, och roligt! Idag har jag mest lyssnat på radioföljetong; så bra att man kan höra alla avsnitt på webben för ibland kan man bara inte vänta på nästa avsnitt, ju. Vuxen-sagostund, inte dumt alls. Och så passade jag på att ta litet hemma-hos-bilder.
Hundhög.
Och här framgår det att även Jazzen är med, om än liksom i business class.
Nu har jag det också ganska rart här intill mig i soffan: Jazz och Betty ligger intill varandra, utsträckta, utslagna.
Ända sedan förra måndagen har min rygg varit åt helskotta, i olika grader. Jag som är ett sådant måndagsexemplar har faktiskt inte haft just ryggont förr, inte mer än nån enstaka stund, efter nån enstaka lätt identifierad aktivitet. Men nu - ao min ao!! Och just som det hade vänt och börjat bli drägligt råkade jag leta igenom en väska efter skojsiga hundsaker, hålla upp just en skojsig hundsak utan att notera Bettys ivriga blick och PANG - hundskruttan hoppar upp och snattar den och rycker min rygg i nån märklig, egentligen inte möjlig riktning. Låt mig säga så här - det gjorde ont. Nog därom. I alla fall tog jag mig mycket stånk och stön och uff och puff in i bilen och så småningom ur bilen vid apoteket, där jag inköpte Diklofenak. Före mig i apotekskön stod en mor med en så där åttaårig gosse och när de hade betalat hojtade ungen: -JAG VILL BÄRA LUSMEDLET!!! -Shhh, sa mamman, och det skulle nog jag också ha gjort. Fast jag minns ju hur det var när man alltid alltid fick lusvarningslappar hem vid varje terminsstart, och vid ett par tillfällen även fick med några små ohyror. Suck.
Hur som helst - värktabletter intog i något för stor dos och hjälpte därvid hyfsat. Fast vila måste man.
Inatt drömde jag - förresten: nästan inget är väl så ointressant som andras drömmar, så det går utmärkt väl an att sluta läsa här och invänta något annat inlägg. Men nu fortsätter vi: Inatt drömde jag att jag tog en promenad och det var alldeles gråmuggigt kallt och naket ute. Till skogs gick jag, men jag kom in i skogen från fel håll, alltså längst bort hemifrån. (Varför måste man alltid krångla till det när man drömmer?) Jag kom fram till en liten glänta i skogen och där var det liksom ett stenröse, fast åt fel håll. Det var alltså konkavt, fast med runda trevliga bumlingar, en aning mossbelupna här och där. Och jag är ju som jag är även när jag sover, så jag måste förstås klättra i röset. Och då blev jag så innerligt glad, så jag måste skratta. Inte roligt-skratt utan glad-skratt. Det bara kluckade om mig. När jag gick bort från röset kunde jag hålla mig för skratt, men när jag gick dit igen började det bara kvillra och fnissa om mig. Då kom jag ihåg att någon hade berättat för mig att det fanns ett gladställe i skogen, som fungerade på just det sättet, liksom ett gladtankställe. När jag hade tankat klart, och kände mig alldeles ljusblå inuti av allt skrattkvillrandet traskade jag vidare och när jag kom ut ur skogen hade det blivit VÅR!
Visst var det ganska vackert? Jag kom att tänka på när man ska meditera och tänka sig ett ställe som är bara ens eget, där allt är gott osv. Jag tror det här stenröset är mitt sånt ställe.
En annan sak som jag kom att tänka på: Betty har aldrig varit med om någon vår. Vad det ska bli roligt att få dela hennes första vår med henne!
Jag har korpat ett par finfina bilder från Sweet N'Sour's blogg - det är Bettys mamma Troja, alltså Impreza's Liz-Claiborne. Visst är hon jättefin!
Det är så roligt att kika runt på nätet efter hundsläktingar - man kan hitta bilder på hundar ända bak till rasens första champions, som ser ganska gräsliga ut, betraktade med "moderna" ögon. Men Troja, hon är finfin! Och pussig!
I afton var det dags för valpkursen, andra träffen. Vi fortsatte med sitt och ligg, sitt kvar, kontakt, inkallning. Och så fick jag litet tips om hur jag ska få bukt med lillfians gapande på uppmärksamhet. -Jag har trååååkigt, kom och roa mig! Jag har försökt ignorera bort det, men det finns ju gränser för hur länge man står ut med hennes tjutande. Betty Olin! Hur som - nu har jag fått litet tips och ska börja försöka träna bort det, så får vi se. Håll tummarna! För övrigt består läxan främst i att sakta och försiktigt lägga på tid och avstånd på sitt kvarandet, kanske börjar vi litet med att ligga kvar också. Det visade sig att vår instruktör är en bekantas bekant - hans flickvän har en finfin pitbull och jag har gått på kurs med henne och sedan träffade henne då och då. Det är en liten stad jag bor i! Han har också "aktiveringspromenader" - till en sån ska jag absolut anmäla Ying, då får han dels promenera med andra hundar och dels göra lagom saker. Roligt att ha nåt litet planerat! En annan sak som vi har planerat är staffespecialen, i början på juli. Då ska vi åka till Gränna och bo i campingstuga. Det blir min lilla semester det - alldeles lagom!
Idag är det så tokhalt så man vågar sig knappt ut på trappan! Med min numera-riktigt-hyfsade rygg så vågar jag faktiskt inte ta några promenader alls idag - illa! Tur att man har en trädgård att släppa jurren i - mot mina principer att bara rasta dem där, men nöden har ingen lag. Förresten halkar till och med de fyrtassdrivna omkull både på trapp och på grusgång och s.k. gräsmatta (ismatta), så det kanske räcker så idag. Hur som helst - inneaktivering. Man tager vad man haver och man haver:
En liten stege! Den får hunddjuren gå och trava fram och tillbaka över. Ganska jobbigt för både rygg och ev. huvud.
Tiger fattar som vanligt bäst - fram och tillbaka, fram och tillbaka via stegen. Godis i slutstationerna.
Jazz var mera skeptisk. Förstås.
Har man väl börjat så går det som en dans sen!
Till och med Ying ställde upp på några vändor. Med ett överlägset småleende, visserligen, men ändå.
Bettys svåraste var att vänta på sin tur.
Tur att vi inte har fartkameror inomhus, för annars skulle hela Bettys veckopeng gå till fortspringningsböter.
Olle fick förstås också försöka, fast han tycker att det är störande att det är så mycket Hundar i vägen. Dessutom säger han: -Vem har sagt det? Har min matte sagt det?
Sen hällde jag ut en låda klossar på golvet. Totalt kaos utbröt - Betty ville bita sönder alla, Ying ville springa hit och dit och sparka i klossarna, Jazz ville bita andra hundar och Tigger ville städa, vilket också var själva tanken. Olle ville gå och lägga sig i lugn och ro.
Idag var det en pröva-på-dag i en träningshall i Kvicksund. Som jag är fullkomligt och totalt utan medel just precis nu passade det mig utmärkt - gratisnöjen är bäst! Lastade därmed Tigern, Jazzen och mellanbarnet i hussebilen och for åstad. Vägarna blev mindre och mindre, åkrarna större och större. Skulle INTE vilja köra där i snödrev! Men fram kom vi, och sen blev det bra.
Litet lydnad som uppvärmning. Sånt gör ju till och med hopphästar, så det är OK säger Jazz.
Prima liv, säger Tigg. Bara det inte är tråkigt så är det jätteskoj!!
Inte lätt att vara liten!
Men sen blev det agilityövningar av, tjo vad det gick undan! Jag kom ånyo att tänka på Jazzens första agilitykurs: vi hade alltså sån tur att vi lyckades hitta en arrangör som tyckte det var OK att hundarna INTE kunde vara lösa bland andra hundar, för det gick bra att ha koppel i början. Och hade jag inte fått börja så så hade det ALDRIG gått att börja med agility. För det är tack vare agilityn, och bara då egentligen, som han KAN vara lös bland hundar och folk. Så kan det också vara, nämligen!
Mellandottern sa: Mamma sa att jag inte måste göra nåt med hundarna, men sen måste jag förstås det ändå! och jag sa: -Ja, men jag TVINGADE dig inte! och hon sa: -Nej, men om jag inte hade gjort det, DÅ hade du sagt att jag MÅSTE!! Och det hade hon nog rätt i! I alla fall var det skojigt för Tigern fattade inte alls att "slalom" betyder "slalom" även när icke-matte säger det.
Först sprang han bara bredvid pinnarna, sen började han springa lite mellan en del, ett par i taget eller litet hur som helst. Ingen ordning alls.
Men roligt var det ju!
Med Jazzen gick det betydligt bättre - han tycker också att matten är en ganska ovidkommande detalj.
Litet platsliggning tränade vi också. En galen aussie, av den där värsta hysteriska okontrollerade skällande typen, med den där värsta gapiga, stadiga, göra-samma-sak-och-tro-på-annat-resultat-sortens matte for om och om igen upp på gungan, vilt skällande, över gungan, vilt skällande, ner på andra sidan gungan, vilt skällande, medan matten varje gång ytterst högljutt gapade STANNA!! utan varje resultat. Och KRASCH PANG slog gungan ner igen varje gång. Så man kan lugnt säga att det var störnings- och skrämningsträning för en liten Tiger. Därför mellanbarnet och Jazz i dess omedelbara närhet och därför en med godis återvändande matte efter varje aussie-kraschpangbomSTANNA. Suck.
Nu börjar jag bli uppriktigt trött på vintern - även utan snö kan det vara nog nu. Och när jag höjer blicken ser jag att det - s*tan! - faktiskt snöar ute nu! Med eller utan snö är jag stelfrusen för det mesta - ingen värmande åtgärd har någon längre effekt, för jag är liksom djupfryst i kärnan.
I morse ville Bubbla gå på toa klockan sju och det gick förstås bra. Fast sen var hon överentusiastisk när hon kom in, kastade sig över den nypåfyllda jättestora vattenskålen och lyckades, i vanlig ordning, få i en tass också så hela alltet välte. Över valp och över köksgolv, och med min onda rygg var upptorkning inte till att tänka på. Vi kröp i säng igen i stället och där satt en purken liten gris och slokade med hela sig. Jag fick gnugga henne torr med ovansidan av mitt täcke och filten och sen somnade hon sött om igen. Fast hussen blev inte så glad när han vaknade och gick ut i köket, bara för att finna sig stående till anklarna i vatten. Nästan i alla fall...
När vi väl hade vaknat på riktigt ville Betty förstås ha min frukost, och fick hon inte den tänkte hon ta fjärrkontrollen och göra något obeskrivligt med.
Kanske det är roligare i köket?
Jazz lade beslag på min innesjal och alla andra hundars urgnagda ben. Omkring honom brukar det se ut som i en katakomb.
Ying vill helst vara ifred.
Tigger sitter bakom matte och trynar.
Betty vill gärna sitta på någon när hon gnager. Någon Ying eller något minsta barn, helst.
Jag har ju glömt att berätta att Betty har varit på ringträning! Om det nu ska bli utställning av här på vårkanten så måste vi väl börja få åtminstone nån styrsla på loppisen! Hon är ju - dessbättre - glad och pigg och full av såväl energi och bus; så klart att man inte bara kan äntra ringen och se ut som en utställningshabitué då! Och så klart krävs det inte helt och hållet av en vappis heller, men det går ju litet smidigare om de har fått något slags träning åt det hållet innan, så inte såväl hund som matte går upp i limningen.
Hur som haver - nog märks det att det finns Goodstaffare bakom Betty - omgående förvandlades hon till lilla galopphästen. - Spring då matte, jag VET att vi kan springa om dem om du bara ANSTRÄNGER dig litet! Undan gick det, så matte nästan sögs ut i kurvorna... Men uppställningen gick riktigt bra för att vara första gången, och inte blev hon mycket störd av att där var fullt av andra hundar och människor och konstigt underlag osv. Jag tror hon tyckte det var riktigt skojigt, precis som hon tycker om nästan allting. Efter en halvtimme bröt vi, medan det fortfarande var kul, och under den halvtimmen hann vi med två toapauser. Men i bilen hem hördes inte så mycket som en suck från buren och väl hemkomna hade vi minnsann en alldeles korsögd liten Betty, som efter litet sjung och gnäll (typ trött småbarn) omedelbart slocknade och sen var ungefär som en säck potatis att flytta upp i sängen när det blev så dags.
Fortsättning följer så småningom, några till pass vill jag gärna ha i ryggen innan vi ger oss ut i verkligheten!
Litet soligt men rackarns blåsigt, ett par grader kallt. Nå då så - täcken på Betty och Jazz och en timmes utevistelse/promenad för dem. De är så duktiga båda två - Jazz struntar totalt i 8 av 10 hundar när han går med bara mig el. när Betty är med, och de 2 som han inte struntar i tittar han mest intresserat på. Inget bråk eller fram och hälsa eller så. Ett perfekt föredöme för Betty! Hon går lugnt och fint förbi andra hundar även när hon går lös, matte är glad och stolt. Så hem och byta besättning. Ying och Tigger alldeles nakna, förstås. Med långlånga elastiska tolkkoppel för min rygg gör nåt så vansinnigt ont och jag hade ingen lust att råka ut för en massa drag och ryck. Fast det blev jag ändå, för vi gick i obanad terräng och sprang på alldeles färsk, ännu rykande, älgspillning. Men efter några fruktansvärda smärtpilar genom hela ryggen blev jag så ARG på killarna och skällde ut dem efter noter - sen gick de alldeles lugnt och avspänt i sina långa koppel. Inte verkade de ha tagit illa vid sig heller - bara fattat, liksom. Två timmar blev deras promenad. Inne i skogen var det inte kallt, för det var lä fast man hörde hur det högg i trädtopparna. Massor av stora träd har blåst omkull bara den senaste veckan, och många tjocka grenar har blåst ner. Vi får leta fram nya stigar och omvägar, för här och där går det inte alls att komma fram. Sen kom vi hem, och efter en stund kom stora efterfrysningen över mig!! Jädrar, vad jag har frusit hela eftermiddagen!!! Till slut låg jag på min säng, liksom nedsjunken i duntäcke och tjock yllefilt och med en yllefilt och två yllefiltar över mig, en hund tryckt längs magen, en hund utsträckt längs ryggen, en hund kring fötterna. Där låg jag och hackade tänder. Vidrigt! Och kylan kom liksom inifrån mig själv, så alla filtar hjälpte inte många grader inte! Och med ont i ryggen också kände jag mig minst sagt ynklig. Nåja, nu har vi eld i vedspisen i köket, och bara lukten gör att det känns bättre - tänk ändå vad riktig eld gör för humöret!
Det bästa var ändå, att medan jag var ute och luftade oss plockade familjen bort julen, så nu känns det som vi har luft och rymd här inne igen. Nya tag, liksom!
Jag tänkte lägga upp en film, men uppladdningen fungerar ICKE, vare sig till Youtube eller Vimeo. Vet nån månne vad det kan bero på? Brandväggen avaktiverad utan resultat, kan tilläggas.
I alla fall har vi idag promenerat i blåst och kyla. Äldsta barnet och mellersta barnet tog Ying och Olle och traskade ut på 2,5 timmar - lata morsan tog Betty, Tigger och Jazz och åkte till ett lämpligt promenadställe. Sen knatade vi på i drygt en timme, ja alltså - med lösbus, och precis när vi nästan var tillbaka vid bilen började det snöstorma! Usch!!
Titta vad vi hittade! En Renault, ifall nån vill hämta reservdelar...
Visst är det vackert?! Leve leksakskamerorna!!
Sitter och grunnar.
Ny torr snö på is = tokhalka!
När Betty sprang lös uppe på åsen, men de andra två var fjättrade pga älgförekomst, sprang det förbi en farbror nedanför oss, på stigen. Betty låste blicken på honom och stod alldeles stilla - man riktigt såg hur det snurrade och arbetade i det lilla runda huvudet. Och så plötsligt kom hon på det: springgubbe - då sticker man till matte, jättefort! Och så gjorde hon det, och fick förstås massor av den äckliga leverpannkakan som jag lagade häromdagen. Så roligt att se när de börjar fatta egna, riktiga beslut!
Alltsom oftaste händer det att vi hamnar i hallen. På golvet. Litet svängrum, hundleksakslådan, nära ut.
Betty drar fram och drar fram. Ganska praktiskt och mysigt, tycker Jazz.
Tigger har tratt ibland, för han har ett litet sår på ena tassen, och han bara slickar och slickar och det vill aldrig läka. Vad han tycker om tratten framgår kanske...
Men posör är man ändå.
Och när tratten åker av är lillasyster yster beredd.
Tröttsamt.
Nu ska vi vara litet seriösa, säger Ying. Sen får han tokspel själv och far runt som ett troll med en pipleksak.
När Betty har rivit fram allt hon kan komma på och det ändå inte blir så särskilt roligt bestämmer hon att hon behöver gå på toa.
Jag är så tacksam för denna vinter - i synnerhet efter pärsen med de senaste sådana. Idag kändes det precis som en början-på-november när jag tog ut allvädershundarna på en naturpromenad.
Vi började med att lämna mellanbarnet här. Ingen sjukdom, bara litet provtagning dessbättre.
För ett och ett halvt år sen trodde jag nästan att jag skulle hamna härstädes. Tänk - i juni är det två år sedan jag låg på sjukhus. Hurra!
Jag växlade till färg - naturligt. Skillnaden blev inte så stor.
Bladen är rödare i verkligheten, men vilka träd lämnar så röda löv?
Jag bakade genomruggigt hundgodis igår, så idag var Ying Världens Lydigaste Hund. Jag behövde inte ens ropa för att han skulle komma!
Man tycker att jag borde ha vant mig vid att ha ett sånt här djur, men det gör jag nog aldrig!
Inte heller vänjar jag mig vid lyckan i att ha en Tiiiiiiger!
Ljuvligt!!
Kamouflage.
Jaha, blöta blev vi. Och glada. Åå, om det ändå kunde vara ungefär så här ända fram till den rikiga våren!!
Idag är det liksom vår i luften - visst ljus, viss blå nyans på himlen, talgoxarna som sista beviset. Vår! Trots en fruktansvärd värk i ryggen bestämde jag mig för att ge alla fyra hundarna varsin träningsstund borta på gräsplanen. Jag började med Betty och fick en aha-upplevelse: ryggvärken är ju träningsvärk efter träningsbelöningsdragkamp!! Hon är stark den lilla råttan! Smart och glad är hon också. Vi tränade sitt kvar, "häråt", torrhandling, allmän förighet. Jag har bara lovord! Det ska bli SÅ roligt att se vart vi kan komma!
Bollbelöning. Jag hade långlina på henne eftersom vi inte känner varandra alldeles helt och hållet ännu och eftersom man aldrig vet i VILKEN ålder hon tänker börja jaga bussar, andra hundar, rollatorer eller nåt annat. Här tar vi inga risker!
En liten urkraft! Men hon är duktig att släppa på kommando - motvilligt och med en del tugg, men hon släpper. Och jag har börjat "reta" henne med leksaker när jag har sagt loss - hon fattar väldigt väl att hon ska vänta på tillåtetkommando.
"Något ljuvt och änglaaktigt skiner omkring Bettys huvud, medge det!". Ni kan väl er Sjöberg?
Hon har tamejtusan större ögon än mina tallriksögda ungar!
Sen var det Tigers tur. De flesta momenten ur 2:an. Måste se till att få ännu mera fart i inkallningen - det märks att han är van vid kom-stanna - fast jag har använt olika kommandon ("kom" när det kommer ett stoppkommando, "hit" för en rak, snabb inkallning). Litet lat har han nog också blivit! Apporten går jättebra - rutan vet jag inte vad som har hänt med, men ingenting bra i alla fall. Fjärren är det inga som helst problem med, sitta kvar tog vi itu med litet extra och det gick bra, men känns instabilt. Det finns litet att jobba på!
Lurar på att ta ett par privatlektioner i linförighet när jag blir vid kassa igen.
Sen var det Yings tur. Det blev en liten koppelpromenad i låååångt koppel som inte fick bli sträckt, litet riktningsändringar - hålla koll på matte helt enkelt. Eller helt jättesvårt, om man är Ying och KAN SJÄLV!!
Litet platsliggning, fast med matte på ett par meters håll.
Ställande under gång. "Ännu en av fruntimrets märkliga idéer", som Ying säger.
Sen gick jag hem och hämtade Jazz, och långlinan igen. Sitt kvar tränar vi här - och se sån vårsol! Trots att det haglade en stund!
Med Jazz tränade jag litet torrhandling, litet hänga med matte, inkallning, några steg fot - och så att posera för fotografen förstås!
Gladpinscher!
Grånos.
Ibland måste man koppla av en aning.
Sen kan man jobba en stund till. Jazz var i fiiiin form!
SEN var äntligen hela ligan färdigtränad, och matten var ganska mör! Men jag tror att om man gör sånt här en dag när man är vid gott och inspirerat lynne är det ganska nyttigt som träning för mig också, för jag måste dels ändra taktik från hund till hund och dels försöka hålla min egen ånga uppe och på en nivå som är avpassad för resp. hunddjur. Summa summarum: nu ska det bli skönt att se på skidskytte och inte röra en fena!
Då tar vi gårdagen igen då. Den där kalla. Fast det är nästan lika kallt idag - och fullt med sånt där vitt också. Snö! Nu?!!! Isch. Med sol över, dessutom. Absolut mitt värsta deppväder: snö och sol. Konstigt ändå - på skidsemester är det sånt väder jag vill ha, hemma blir jag bara dysterkvist av det. Allting ser så dammigt ut och jag känner mig som en potatisgrodd.
Hur som helst. Igår började vi med trädgårdsbus, i vanlig ordning.
Så här äckligt var det! Man ville dra nåt gammalt över sig och tjoa: fimpa luman! Och då var ändå den solen en blek och försynt liten batting, jämfört med den som j*vlas med oss idag!
Solgul husgavel, mitt sovrumsfönster uppe till höger. Fönster målade i grönt och rött. Rätt mulligt. Vårt hus är: dragigt orenoverat opraktiskt för det mesta ostädat ologiskt försett med en hel massa vinklar av vilka nästan ingen är rät
men det är så HEMMA! Det är precis så som jag vill att ett hus ska vara (utom när jag får för mig att dammsuga...)
Stilleben. Stilla liv. Fruset.
Spöken.
Äldre herre. Vår granne Anders, 77 bast, säger alltid "farbror" åt Ying. Då får jag upplysa om att såväl Jazz som Olle är äldre, och att Tigg är endast 2 veckor yngre. Men å andra sidan - Ying var en liten gube [sic] redan när vi hämtade honom, 8 veckor gammal.
"Vy öfver parkområdet". Ha!
Betty börjar bli gammal tror jag. Står stilla flera sekunder i sträck. Eller i alla fall en.
Sen sporrsträck till högra kylskåpet - där brukar det finnas sånt som hundar gillar. Tigg tar plats på en stol.
Ying är också redo.
Betty tar hjälp av mellanbarnet för att komma upp på en bättre nivå.
Sen for jag iväg med Tigern och la ett spår på 1,3 km. Tigern har känts en aning dämpad en tid så jag försöker ge honom mycket ensam- och kvalitetstid (vidriga uttryck). Alltså göra balla grejer med bara morsan. Och köttbullar!
När jag hade lagt spåret måste vi förstås ta en promenad.
Oppåt värre.
Härligt! säger Tigern. Det säger han alltid. Om det inte stormar, då är han en aning mindre entusiastisk.
'
Jag och mina plöjda gärden! Märkligt vilka fäblesser man har!
Kolla svansen!
Sen var det dags att spåra. Det var HÖG TID, som Tigg sa! Tänk att det ska vara så skojsigt att gå med nosen i backen... Fem naturpinnar, nyss upplockade, 2 vanliga spårapporter och en hårsnodd hade jag utplacerat. Alla inhämtades fermt av Vår Tids Hjälte. På ett ställe hade jag lagt spåret så här: jag gick rakt fram, så vinklade jag 90 grader vänster, vände efter 10 meter och gick tillbaka, korsade spåret och gick lika långt åt höger, gick tillbaka och fortsatte rakt fram. Bara för att se hur han skulle tycka om det. Så här gick det: precis i korsningen gjorde Tigg liksom en halvhalt, lyfte nosen och vädrade åt höger, vädrade åt vänster, satte ner nosen och fortsatte rakt fram. Å, om jag ändå visste hur hundars spårsinne fungerar! Hur fungerade det där?
Slutpinnen! Det var ganska praktiskt att spåra igår, för det var litet frostigt så jag kunde skönja var jag hade gått då och då, och behövde inte inbilla mig en massa dumheter. Så då kunde jag se att Tiger är väldigt väldigt spårnoga. I början av spåret, första 300 meterna hade jag gått litet kors och tvärs på en kortsnaggad fotbollsplan, och där var det ganska svårspårat, uppenbarligen - trots att han nästan fick skavsår på näsan gjorde han ibland små slag, men inte mer än ung. 1 meter, och det är väl helt ok, i synnerhet som spåret bara hade legat i 50 minuter.
Hur som helst - ännu en gång vill jag uppmana alla, alla: låt din hund spåra! Har den ingen uthållighet så gör spår på 10 meter, då! Hundar blir så glada av att KUNNA saker!
Efter spårningen var det dags att försöka tina upp inför valpkursen. Just snyggt, första kurstillfället är det nästan 10 grader kallt! Jag klädde Betty Jazzens flätstickade olle - hennes entusiasm var inte påfallande, men hon var inte alltför missnöjd i alla fall.
Det var bara en valp till på kursen, ett litet ludd på 4 månader. Vi började med sitt och ligg, som Betty förstås kan, så i stället för sitt tränade vi fotposition. Det var första gången hon har prövat "ligg" utomhus så jag hade mycket små krav, men hon skötte det fint. Inkallning och "håll-sig-till-matte" gick jättebra och belöning med kamplek alldeles strålande - OJ, vad hon kom igång! Så gjorde vi litet kontaktövningar (ögonkontakt för att få godis) och det var förstås inga problem. Det var roligt att se att hon fungerade så himla bra på en förhållandevis liten yta med andra människor och (visserligen bara en) hund. Men den hunden var ganska "inviterande". Tyvärr tror jag att den andra valpens matte blev litet putt när jag inte ville att Betty skulle hälsa på och leka med den, men för mig är det viktigt att hon lär sig att det är jag som är skojig, och att man inte umgås med alla andra hundar. Försökte förklara att hon förhoppningsvis ska tävla så småningom men jag tror inte riktigt att det gick hem. Nåja, det kan inte hjälpas. Jag var i alla fall inte otrevlig, och inte Betty heller!!
Efter valpkursen (som det inte blev några bilder från, jag hade liksom annat för mig) så var det bara till att lämna av valpen hemma och dra ut på kvällspromenad med Tigg, Ying och Jazz. Brrrr!
Här ser det ut som rena Hammarbyhamnen - inte det mest pittoreska promenadstråket!
Och så en läbbig måne på det! Tur att jag hade mina egna varulvar med mig.
Så här grann var jag för övrigt själv, i min egentillverkade mysse. Kanske inga varulvar skulle ha vågat sig på mig ändå... Mellanbarnet tycker att, bortsett från randningen, ser min mysse ut som en sån där Frygermössa som di hade under franska revolutionen. Och jag kände mig ju faktiskt ganska revolutionär igår kväll - jag vill upphäva vintern, nämligen!
För fy katten vad jag var genomfrusen när jag äntligen kom hem! Och benen var alldeles fördärvade av "fryskli" - en riktigt varm dusch hjälpte en aning, men jag huttrade fortfarande när jag gick till sängs.
Oj. Jättekallt. På Bettys valpkurs hade jag rustat mig i: fleecebrallor med fodrade brallor utanpå. dubbla raggsockor och meindlkängor. långärmad tröja, fleeceväst, fleecetröja, älgjackan. Mössa!!
Det var säsongsdebut för mössan, ruggigt - hade glömt att det kliar så. På sig själv känner man andra, liksom.
I alla fall:
Spårläggning åt Tigg + promenad med Tigg + spårning med Tigg. Kan bara jubla åt den hunden!! Valpkurs. 1 dryg timmes promenad med Tigg, Jazz, Ying.
Så: frusen, liksom.
Min sena middag: fiskbullar i dillsås med extra dill och extra jättemycket citron, salt - serverat jättevarmt. Mmmmm!!
Bilder från dagen kommer förhoppningsvis i morgon.
Tycker ni att det blev fint och/eller praktiskt med den här nya modellen på bloggen? Jag är själv ganska nöjd, det känns "rent i ögonen", och jag har fått åtminstone en indikation på att det går lättare att läsa i olika manicker nu. Vi hoppas på det bästa! För övrigt är det ännu kallare idag - 10 grader. MINUS, alltså! Allt känns liksom upphängt och nedsläppt - inte bara för att majoriteten av styrkan (den mänskliga) är tillbaka i Grottekvarnen, utan också - och kanske framför allt - för att Tour de Ski är slut!! Nåja, Fedra är inte så dum hon heller... Hundarna har börjat dagen med att skälla ut grannen Anders tills han gav dem kex, och sen fortsatte de med att skälla ut grannen Naim som dessvärre berättade att det har varit inbrott i ett hus nåt kvarter bort. Polisen hade varit och frågat honom om de hade sett nåt misstänkt, men det hade de inte. Nåja - till alla inbrottstjyvars ledning vill jag meddela att detta hus så gott som aldrig står tomt och obevakat, och skulle det nån enstaka kvart, för mer blir det aldrig fråga om, vara människoövergivet så dväljes här ett gäng tjyvätande hundar. Så det så. Ibland är det rätt praktiskt att vara en hemmagris. Även så nu när man får små blänkare om alla möjliga bekanta som skall ut på solresor. Jag är faktiskt inte det minsta lilla avundsjuk. Mycket skönt, avundsjuka är en smärtsamma åkomma. Nu ska jag dricka kaffe och passa på att läsa medan lillan tar en tupplur. Båda lillorna, förresten!
I morgon börjar hussen arbeta igen, äldsta barnet som är tillfällig mambo (letar nytt boende i Universitetsstaden) måste in till skolan, mellanbarnet har tenta. Och Betty börjar på valpkurs!
Men minsta barnet och övriga hundar och jag ägnar oss åt jullov ett tag till. Jag ska börja läsa Phèdre (Racine) så smått, men annars börjar min vårtermin först vecka 4/5 och höstterminen är slut. Inte så tokigt!
Det ska bli lustigt att gå på valpkurs igen, hos en anordnare/instruktör som jag inte har provat förr. Han har dock ett par "kamphundsblandisar" själv, så det verkar lovande. Och så är hans kurser på 1 timme per vecka, det tycker jag räcker bra. Jag är ingen vän av kurser där varje tillfälle är 2-3 timmar, varken hundar eller jag orkar hålla ångan uppe och betalar jag för att gå en kurs med en hund har jag ingen lust att sitta och fika i en timme med hunden i bilen!
Dessutom har jag sänt ut en liten trevare för att hitta utställningsträningskompisar, tänkte att det kunde vara bra att träna litet på den sorten inför den troliga utställningsdebuten för Betty i början av mars. Om man är några kan man ju hyra en liten lokal och bara träna var och en för sig men med störning i form av hundar, folk, ljud och knasigt golv. Vi får se.
För övrigt har dagen mest - i ärlighetens namn - tillbringats tittandes på TV. Skidåkning - svårt att motstå! Men observera - bara som åskådare, och bara på TV. Kvällspromenaden (eller eftermiddag, men det är ju toksvart ute typ alltid) företogs med hela min flock, tröttsamt för både dem och mig. Vi hade tur och träffade en väl påbyltad 2-åring med mor och far som Betty (och för den delen alla övriga) fick träna på. Hon är litet skeptisk till "ungdomar" - inte undra på i mörkret och när de rör sig som de gör på grund av alla lager overaller och sånt. Alla betedde sig mycket bra, till och med Jazz var en aning social!
Vidare har jag försökt lära Betty det där med tramptarget - med blandad framgång. Hon vill gärna bita i den först och medan den fortfarande är förankrad mellan hennes gaddar trampar hon på den. Annars fattar hon oerhört snabbt vad man är ute efter och är gärna med på noterna. Jag antar att hon inte kan koncentrera sig så länge, men vi håller aldrig på så länge att vi når den gränsen.
En annan sak som hon gärna biter i är julgranen. Det har märkvärdigt nog gått alldeles utmärkt hittills, men nu verkar det vara dags att hyvva ut den rackarn. Granen alltså. Som aldrig ens borde ha fått komma in, om ni frågar mig.
Igår kunde jag nästan inte somna för jag bara tänkte på den eländiga föggeln som ville äta upp oss. Ormvråk, my ass! som det heter. Jag tror på en korsning mellan grizzly-örn och vildvittra, och med den ljuva och trivselspridande andan hos en orch. Tvi. I alla fall - jag brukar ju, bortsett från insekturr, anse att det som finns i naturen skall få finnas där och må gott och göra livet rikare. Men nu - nu skulle jag känna mig betydligt bättre till mods om någon ville ta en puffra, t.ex. en bazooka, och taga det där fjäderfäet av daga. Helst genast! Usch.
Ja, jag alltså. Efter Tiggpromenaden med nästan uppätning var jag så trött och frusen och snorig och hostig så det var bara tack och godnatt, liksom. Nåja, nu är jag i fiiin form för Morden i M. Hurra! Naturligtvis var det bättre förr - vad var inte det? - men ändå: Morden i M. är Myys.
I år behöver man inte alls känna sig som en mes/soffliggare för att man inte vill ta långpromenader på sjöisen - det finns nämligen ingen!!
En blek sol, lika värmande som en kanna dagsgammalt te.
Sniggt!
Längst ut på den jättelånga bryggan kom Tigger på att bryggan var jättelång och jätteläskig. Låg hund och låg svans. Ju närmare stranden vi kom, desto högre kom svans och rygglinje!
Över över överallt där människa har satt sin fot har såna här skyltar eller motsvarande utplacerats. Trams.
r
Till höger återfinnes ännu en anti-hundskylt, denna gång i mera hemslöjdad modell.
Låt mig förresten konstatera att idag avstod Tigern från bad! Han var ner och kände med tassen men bestämde sig för att äta några pinnar i stället.
Innan jag slocknade efter hemkomsten lekte jag med valpen ett tag. Det är märkligt ändå, jag som aldrig har kunnat sysselsätta barn, eller sysselsätta mig med barn, jag kan sitta hur länge som helst och småtramsa med en hund. En av Bettys roligaste lekar just nu försiggår med en tennisboll. Man rullar den ett par meter och hon kilar efter, sen släpper hon den framför mig och så ser vi vem som hinner ta bollen först. Intressant är, att precis som jag ibland låter henne vinna så låter hon ibland mig vinna. Sen kan jag gömma bollen under mig, eller under min kofta eller nåt så får hon nosa och snoka och gräva litet. Jag kan säga "loss" och sen reta henne med bollen fast hon får inte ta den. Finta och låtsas rulla den åt ett håll fast sen rulla åt ett annat. Stoppa in nåt litet kommando - sitt, ligg, tassen - för fortsatt lek. Sitta och pussas en stund. Det är så mysigt, bara, och Betty är så behaglig att leka med för hon ställer gärna upp och busar hej vilt, men lika lätt lugnar hon ner sig och bara smågnager litet. Och så är hon faktiskt himla rädd om mina fingrar, det tycker jag är tjusigt av en så liten jänta!
Inatt hade jag en liten stickig (skäggstubbig) staffenos nästan i mitt öra och snarkningarna fann därmed snaraste vägen in i mitt hörselsystem. Så här lät det: oooooajajajaj - bufffffffff. ooooooooajajajaj - bufffffff. Ganska rart och ganska störande!
Idag tog jag bara en hund, men ett lejon dvs. en tiger, och for till Mälaren. Vi gick över Fageråsen och bort till klubbholmen och runt litet. Bilder följer.
Men ingen bild följer på det som hände där. Vi stod på en höjd och gluttade över den alldeles underbart isfria sjön när plötsligt Världens Största Fågel nalkades, på alldeles för låg höjd. Alltså - den var lika stor som jag!! Kvickt och oreflekterat hystade jag upp Tigg i famnen och tryckte honom intill mig, samt vände ryggen mot odjurets inflygningshåll - när den svepte över mig var den så lågt så jag såg dess fötter - de var liksom grankottefjälliga. Hjälp!! Tänk om Tigg hade varit längre ifrån mig - tänk om han hade blivit fågelfrö!!! Rys.
För övrigt var det råkallt och ruggigt och onjutbart väder, men en promenad på tu man hand med Tiger är alltid en fröjd. Lilla lunsen! Och hörni - ni glömmer väl inte att tappa vantarna, nu när man äntligen behöver såna?
Alltså - tappa vanten och låt hunden leta. Kan ju utmärkt väl göras med kopplad hund också, om så är. Man kan tappa vanten litet bakom en buske eller på andra sidan en snödriva, om sådan gives. Och glöm inte jublet över den återfunna vanten. OK, godis är väl alltid något, men allra viktigast är nog att man talar om hur totalt hjälplös man skulle vara utan sin lille hund, vilken himla TUR att lille hunden tar hand om sin slarviga matte (eller husse), hur himla kall och frusen matten (eller hussen) skulle bli då osv. osv. Spar inte på krutet! För det må så vara att hundarna inte precis förstår vad du SÄGER men nog katten (haha) förstår de vad du menar! Så mena på bara! Och tappa på!
Bettys vackra tass går nu finfint, jag ska försöka framställa en liten movie - director's cut blirefurståss! Men i alla fall läste jag en liten artikel på tidningen brukshundens sida, och där tipsades bl.a. om - tadaaa: PUSSBRYTAREN!!!
Den ska jag omedelbart börja lära in, på samtliga små kritter. Låter som positiv träning, i dess allra sannaste bemärkelse.
Undrar om jag kan använda den på maken, också. När han ser på 54 avsnittet i rad av "Ett hem i solen" eller varehetter.
En gång fick jag en skämtteckning med ett stolt pingvinföräldrapar vars valp just hade sagt sitt första ord: -Skitkallt! Precis så kändes det här idag. Bara ett par minus på termometern men rena absoluta nollpunkten ute. Ubba! Jag drog ut i det fria med Betty och Ying för att rasta av dem en aning.
"Blåkallt" är ett bra ord.
Men om man springer håller man sig varm!
Ying fryser nog aldrig.
Sen for vi hem, och sen - sen kom Bettys uppfödare/ägare Ida på besök! Nästan lika nervöst som att få hembesök av BVC, men hon tog i alla fall inte valpen med sig hem när hon for, så vi fick nog godkänt. Och Ida, hon fick jättejättegodkänt av alla, och allra mest av Jazz och Ying, tror jag! Uppenbart var att Betty kom ihåg vem som liksom per ombud är hennes dagars upphov, och att hon hade haft det bra hos Ida var det då ingen tvekan om - stort staffejubel!! Men att både Jazz och Ying skulle falla SÅ pass i farstun, det var kanske inte lika förväntat. Till och med Tiger, som eljest bara bryr sig om a) matte och b) köttbullar (fast inte nödvändigtvis i den ordningen) duttade på henne och krävde litet uppmärksamhet!
Men efter besöket, då var vi så slut hela bunten av matte och flock så vi stöp i säng och sov ett par timmar!
Det finns ingen som det är så synd om som om mig när jag är förkyld. Jag vill bara dö och döda och ligga i koma tills jag är bra igen. Vidrigt vidrigt är det, och till detta elände kommer förstås ett stort dåligt samvete för att man inte orkar allt man tycker att man borde. Idag har jag strukit en bunt dukar och handdukar som jag stänkte igår. Sen var jag som en trasa själv. I alla fall är det tur att jag inte är lagd åt det där uppfostra-valpen-med-stänkflaska-hållet - Betty tycker på sin höjd att vatten i ansiktet är litet intressant, om hon ens lägger märke till det. För tillfället har hon för övrigt ansiktet fullt av havregrynsgröt. Hittills har vi hittat en enda människomatsak som Betty inte gillar - avokado. I övrigt älskar hon allt som människor äter, och hon talar om det också! En dag frågade jag maken, som satt i köket, varför valpen skrek som en stucken gris. -För att jag stoppade en bit av en apelsinklyfta i min egen mun, svarade maken torrt. Fast ganska belåtet, för maken till valp att ha röst har maken aldrig hört. Underbarnet, som sagt! Nu har i alla fall äldsta barnet gömt korvbitar åt hundarna i två rum, så inte alldeles uttråkade är de längre. Inte alldeles svältfödda heller, vad än Tigger säger.
I morse vaknade jag kl. 6 av att Disneyprinsessan satt på min kudde och sjöng en liten visa:
Hurra hurra nu e de da å de e bra hurra trala va ja e bra för ja e bra tralalala ida ska ja va jättebra å busa bra hurra va bra trala trala
ungefär. Varv på varv.
Och inte vet jag om jag var omtöcknad av min förkylning, yrvaken eller bara dum å huvudet, för jag hov upp min hesa stämma och sa:
-Nu ska vi sova, Betty!
Smart, matte! Ett publikum var ju bara precis vad Bubblan hade väntat på, så nu blev det full Las Vegas-show:
Matte vill du se när jag gör kullerbyttor? Vill du det, matte, titta då matte, titta då när jag gör kullerbyttor - matte du TITTAR JU INTE!! Titta nu då, kolla vilken lång svans jag har, kolla när jag biter Ying titta att jag kan hoppa ner från sängen LYFT UPP MIG NU DÅ MATTE!!! Vill du se när jag gör kullerbyttor?!
Och så där höll det på tills matte insåg att vad Betty behövde var en aning frisk luft med snö/regnstorm, så ut ur sovrummet, nerför trappan och upp med dörren. -Ut, odjur!
Alla tre ut på snabbtoa och sen kvickt in igen, ett par små hundkexbitar var och så upp och i säng igen. Genast och i ett sammanhang tog Betty spjärn med baktassarna mot väggen och kastade sina framtassar fram mot och liksom under Tigger så han flög ur sängen, inte olik en biljardboll.
-Nä nu jäv... sa Tigger, och det kunde jag ju hålla med om men jag höll ändå upp en bjudande hand och sa: -Lugn grabben, matte ordnar!
Sen tog jag Betty i nackskinnet - vilket inte innebär "ta i nackskinnet" på det bildliga och formliga sättet utan mera fatta tag i det enda handtag som finns på en såphal valp i kanonkulemodell.
-Hör du min unga fröken, sa jag, det är becksvart ute och matte är förkyld och alla andra i hela världen sover. Tänk om du också skulle ta och tagga ner litet grann? . -Sover alla andra? sa Betty. -Japp, sa matte. Alla, alla. -Jaha, sa Betty. Det kunde väl inte jag veta!
Nu är det dags att återgå till vardagen igen - dags att börja göra litet nytta! Den här veckan ägnar jag särskilt åt att lära Betty räcka vacker tass - mycket lätt men nåt som alldeles har fallit bort ur minnet. Nåja, det är väl inte så där alldeles livsnödvändigt, men litet rart är det ju! Som vanligt så gäller det ju att bestämma vad man är ute efter. Ska hunden bara lyfta en tass, lyfta en viss tass, lägga en tass i din hand, eller nånting annat? Och ska du ha ett ord på det eller ett tecken eller...? Hos oss är det så här: till Ying säger jag "goddag" och då räcker han fram högertassen och lägger den fast i min högerhand. Sen kan jag säga "andra tassen" och då får jag (ibland) vänstertassen. Till Tigg säger jag "tassen" och då räcker han oftast fram högertassen, ibland vänstertassen. Sen får jag ta tag i tassen, fast försiktigt - vi tränar på att jag ska få hålla i den litet längre. Till Jazz säger jag "tass" och håller fram min öppna hand, med handflatan uppåt, och då lägger Jazz sin högra tass i den, och numera kan jag krama tassen litet. Han lyder även "andra tassen". Men pinscherhundar ÄR ofta väldigt rädda om sina tassar - just därför är det här en bra övning!
Så - hur lär man in det här då? Tja - i princip precis hur som helst! Jag tror att Jazz är inklickad - de andra minns jag faktiskt inte. Kanske som jag gör med Betty nu: Jag började med att hon satt framför mig, sen pillade jag litet på baksidan av höger framtass tills hon lyfte den, då blev det beröm och korvbit av pyttemodell. Efter ett par gånger satte jag min hand under hennes tass när hon lyfte den. Nästa steg blev att bara hålla min öppna hand framför hennes tass - då lyfte hon tassen och la den i min hand.
Så det är ett sätt att göra. Det här började jag med igår, och idag har jag inte hunnit träna något ännu, men skall strax skrida till verket.
Med litet idoghet kan jag nog sätta namn på beteendet i morgon - annars får det väl vänta. Som sagt - det är ingen brådska, inget viktigt och det kan göras nästan hur som helst. Så länge man är snäll förstås! Men jag tror det är jättebra att "träna" på såna här "onyttiga" saker, för man lär sig hur den enskilda hunden fungerar och hur man själv fungerar när man tränar just den hunden och det kan man använda när man tränar inför nåt som man kanske tror är viktigt men som inte alls är det, egentligen. Såsom lydnadstävlingar.
Happy träning, nu då! Och har ni redan lärt er hund "vacker tass" - lär den "vacker fot" då, då - att räcka fram en baktass, helt enkelt!
För första gången har Betty gått inte bara I skogen, utan rentav TILL skogen, först! Och väl i skogen klättrade hon på stenar och hoppade över diken. Och träffade en JÄTTEhund!! En sån där irländsk bamsing, snäll som en tomte men farlig ändå, tyckte Betty.
Halvskumt i skogen och världens segaste kamera med - då blir det så här!
Vi tränar på posering. Betty har lärt sig att stå stilla, men att man inte ens får röra på huvudet tycker hon är jönsigt...
Ibland ser man att hon snart är mera "hund" än "valp".
Nyårsaftonens knotor är fortfarande till stor glädje för hunddjuren. Ganska ofta har Jazz lagt beslag på alla själv - då aktiveras de andra genom att försöka stjäla ben från Jazz, utan att han märker det och därvid biter dem i t.ex. näsan. Men idag, på Bettys 5-månadersdag, fick hon litet assistans för att få suga på sin knota ifred.
Om utifall att benet skulle trilla ner från soffan är Tigern beredd.
Några spridda iakttagelser: *Idag blir Betty 5 månader gammal. Detta firar hon genom att skratta hela tiden. Dessutom har hon oändligt mycket spring i benen efter gårdagens ganska ringa utomhusmotion pga regnväder. *Fröken har också upptäckt sängens tjusning. Efter en tidig morgontoalett (mellan 7 och 8) springer hon gärna upp och vill upp i sängen igen. Fast i morse tog hon omvägen förbi minsta barnets rum och in under dennas säng på jakt efter något att förstöra. M.B. tvingades yrvaken krypa in under sin säng och framfiska lilla lullet! *Inte bara ligga i sängen utan även ligga under täcket är ett nytt njutningsmedel för lillan. Än så länge har hon inte riktigt förstått hur hon ska göra för att komma i åtnjutande av denna förmån så hon försöker på litet udda sätt, såsom att bita mig i näsan, sparka bakut, sjunga en visa. Snart nog lär hon sig väl av Tiger: två krafs på täckets övre del, samt en uppmanande harkling! *En förmiddag när Ying, Tigg och jag inte alls orkade gå upp utan låg och drog oss kom Betty upprasande och var full i bus. När jag lyfte upp henne i sängen - för hon kan dessbättre inte hoppa upp själv ännu - så började hon omedelbart bita och terrorisera de äldre herrarna, och vägrade att lugna sig. Då hoppade Ying ned och tog en strumpa ur korgen med ren tvätt som jag hade burit upp. Så började han skutta runt med strumpan och göra busljud - han hoppade fram mot Betty och liksom viftade med sin fångst. Hon såg ganska intresserad ut, men nöjde sig för tillfället med att bita Tigger. Då hoppade han också ner och inledde en dragkamp med Ying, om min strumpa. Aldrig hade jag väl sett på maken: Tigg och Ying i dragkamp om en strumpa! Med ljud och stamp och det hela. Märkligt. I alla fall - detta kunde förstås Betty inte motstå så hon rann ner från sängen och grep med sina alltför många, alltför vassa tänder ett stadigt tag om strumpans mitt, mellan gossarnas dräglande käftar. Och vips! så släppte både Tigg och Ying sina resp. grepp och hoppade upp i sängen igen. En "high-five" låg liksom i luften! Och där kunde Betty stå med sin socka och sin långa nos. Nåja, det bekymrade henne inte så mycket, hon tyckte det var roligt nog att perforera ett matteplagg.
Så har det nya året begynt - fast det är bara skoj, egentligen. Hur jag än tänker på saken och vrider och vänder så kan jag inte få det till något annat än att tid, och därmed tideräkning, är ett påhitt. Alltså ännu mindre anledning att - grrrr! - panga och skjuta så förskräckligt kring ett visst klockslag! Här dundrade det så pass att man trodde det var Sista Striden, ungefär. Betty och Ying sov därvid såpass att deras snarkningar ökade på antalet decibel högst väsentligt. Jazz tyckte det hela var rätt småtrist, Tigg och Olle tyckte det var halväckligt medan det pågick men inte värre än att mattars närhet räckte bra. Så vi är så nöjda med våra små mickaboers nyårsafton! Vi hade också grundat rätt bra: Tigg och Betty spårade på förmiddagen, sedan en lång promenad med samtliga kusar utom lilla valpen, därpå rejäla märgben åt alla och envar. Därmed trötta hundar.
Igår var det snöoväder, hemskt att skåda. Snö som kommer efter jul borde det vara dödsstraff på, tycker jag.
Bubbla i ponnytäcke och snöoväder. Jag tog först en kortare promenad med Betty och Jazz, sen en längre med Olle, Tigger och Ying. Vi upptäckte att fler träd än vi först trodde hade fallit för Dagmar, eller vad hon nu hette.
När det har fallit stora granar över vägen kan man dels klättra över dem, vilket är rätt skojigt, och dels använda dem till att gömma korvbitar i, vilket är roligt för en Tigger, onödigt för en Olle och j*vligt fånigt för en Ying.
Olle, tro det eller ej.
Ying såg på hästhoppning i helgen och kände sig nu inspirerad.
Idag då - då var det drippen dropp och hela hans glada familj! Himmel, vad himlen öppnade sig!
Brunt kan se ut på så många många sätt.
Mellanbarnet och jag med Olsson, Tigg och Ying gick 5 km och när M.B. skulle fotografera mig så skrattade hon så hon nästan ramlade ner i ett dike. Hrrmf.
Blöta in på bara skinnet. När jag hade kört hem oss var det ett vått rumpmärke efter mig på sätet. Men obs! vätan i byxbaken kom utifrån!
Sen skulle samtliga 4fota ställas upp för grupporträtt. Arma domptören!
Bättre än så här blev det inte. En bunt genomblöta Ior:ar!
Sen for vi alltså hem, och jag bytte lag: dags för en promenad med inomhusdjuren!
Ett stadigt pölande rätt i ner i huvudknoppen var inte det roligaste Betty har varit med om, kan vi konstatera.
Nu när Bubbla har blivit äldre och i någon mån mera förståndig, så har hon och Jazz blivit närapå bundis.
Svimbassänger överallt.
-Men ska det verkligen vara så här? undrar Betty. -Japp, säger Jazz. Det blir bättre i sommar! Kanske.
Jaha, och sen gick vi hem, och matten var alldeles alldeles urvridbar. Men inte frusen. Hittills är jag rätt nöjd med 2012!
'
r
