Pelleskop-livet

Min vän Ying, han som dagligdags går under beteckningen Kim Jong-hunn eftersom han Bestämmer Allting, är ju som kanske är bekant Världens Sämsta Koppelhund.

Det enda som fungerar åtminstone halvdant på honom är stryphalsband. Vanligt halsband backar han ur eller lägger i att dra som en dåre, sele innebär att matten far som ett torrt skinn där bakefter.

Så att jag har ju de senaste så där fem, sex åren haft mina tankar på VGW-bälte, som det heter fast det i mina ögon är mera som en sele. Fast: dels tror jag egentligen inte att någonting fungerar på Ying, dels har det bara känts som att om jag köper en sån åt honom kommer Makterna att ge mig på tafsen genom att låta honom Somna In Per Omgående. Jag vet, jag är nipprig.

Men nu så - nu har en vänlig människa sålt mig en begagnad VGW-pryl. Litet moddad för att passa hennes hund (salig i åminnelse) - och märkvärdigt nog sitter den som måttsydd på Kim Jong-hunn!

Så nu nästan längtar jag efter kvällspromenaden. Det brukar jag inte göra så här års.

Fast - han är ju som han är, den därna Ying. Och den sista tiden har hans hyss ändrat sig en aning. Eller rättare sagt ganska helt och hållet. Från att kasta sig framåt eller eljest dra jättehårt så har han i stället lagt sig till med att tvärnita vid stolpe eller vad katten som helst och INTE gå att rubba, hur jag än drar. Alternativt drar han hårt, fast snett bakåt. (Jädra bakåtsträvare. Brås på mig.)

Och just DEN sortens hyss känns ju en aning olösbara, med VGW.

 

Så - kan det vara så att Ying ligger ett steg före mig? Visst vore det typiskt min gode kines att ta sig ett steg FÖRE genom att lägga sig BAKOM, liksom. Tyyyyypiskt Ying, det måste man säga.

Rapport följer!

Grått och vidrigt och kallt ute - men vi var ute i 90 minuter och prexis på minuten när vi kom in började det regna av bara katten. Ibland får man till det!

 

Idag traskade vi i skogen - tänk så härlig denna vinter har varit ur skogsmullesynvinkel. Väldigt få dagar har det varit så pass att jag inte har kunnat traska obanat, det tackar jag för. Hoppas det inte tänker snöa de närmaste dagarna, för jag ser fram emot att ta en rejäl terrängspringtur i helgen!

 

I alla fall ställde jag till det i knoppen på samtliga mickaboer idag, tydligen. Ty: först gjorde jag en liten uppletande ruta där jag gömde inte bara mina två sunkiga vantar utan även min lilla tygsjal. Dessa saker gick finfint för hela ligan att hitta.

 

Men så stoppade jag några tallkottar i vanten och när jag hade haft dem där, i min hand, i så där en kvart la jag ut en i taget av dem bland några andra kottar, band tre hundar och tog en hund i koppel att leta efter vittringskotten, så att säga. Och har man sett på maken: inte en kotte hittade nån kotte! (Ursäkta)

Alltså inte ens Tigern hade en susning om vad vi höll på med, detta trots att jag alltså höll honom i koppel och han egentligen bara hade några få kvadratmeter han kunde leta på! Betty försökte med stor iver och ihärdighet klättra upp en en alldeles rak tall, medan Jazz och Ying för sin del mest stod och blickade förhoppningsfullt på mig.

 

Se där - det var tydligen alldeles för svårt. Nästa gång tänker jag först göra vanligt uppletande fast med några andra föremål som jag tar med mig, och sedan längre fram på promenaden VISA tallkotten innan jag lägger ut den, så att de fattar vad som förväntas. Förhoppningsvis. I alla fall några av dem. Eller någon.

Efter ett par riktiga vårdagar var det bister februari igår igen. Två grader varmt kändes som tolv grader kallt och gråblåsigt var det hela långa dagen. Morgonpromenaden ägnade vi åt bus på Myran, boll hade medförts, och när det var dags för kvällspromenaden (på eftermiddagen, så här års) hade Minsta B kommit hem så Jazzen slapp medfölja. När jag hade klätt på mig själv varma promenadkläder och höll på att rusta Ying och Tigger i selar och det hela hördes liksom ett BRRRRR - det var Betty som rann upp för trappen till Minsta B, hon också.

 

Jag upp och efter förstås och där satt Minsta B i sin jättesäng och såg anklagande på mig: -Tänkte du klippa hennes klor?! Och sannerligen, nog såg Betty ut som hon trodde det alltid - hur nog ytterkläder på matte och koppel på kollegor kunde signalera kloklippning. Och när Betty Bison väl förstod att det var promenad och inget annat som vankades så rantade hon glatt med. Ytterst märklig hund.

 

[Vilket osökt för mig in på ämnet "Signaler Som Hundar Tolkar" - jag har märkt att när jag säger Stopp! Stå Stilla! till hundarna ute så följer de visserligen, i de flesta fall, min anmodan men första bästa slutar-ljud bryter beteendet. De är så himla vana vid att bli fotograferade ur alla möjliga vinklar och i alla omöjliga sammanhang så de vet att slutarljudet betyder att det är klart. Tigger är allra värst, för när jag försöker fotografera honom i så att säga aktion, springande eller hoppande eller nåt, så är det nästan omöjligt därför att när jag siktar på honom med något kameraliknande så fryser han till och sätter på sig sitt bästa leende samt rör icke en fena förrän jag har knäppt. Jag tror han är en prima kandidat för att avbildas på daguerrotypisk väg.]

Hur som helst tog jag mig oskicket före att träna litet tävlingslydnad med di smaa på kvällspromenaden. Vi uppsökte en ledig fotbollsplan och så fick var och en sin duvning. Och jag fick mig en duvning också, för att jag skulle komma ihåg att Inte Belöna Betty Med Boll! Note to self. Betty kan uteslutande belönas med godis samt klapp och snälla ord, annars går det överstyr. Komplettamento.

 

Så att Bettys träning gick väl inte så där över sig, eftersom jag inte tänkte på ovanstående först och när jag väl kom på det var hon redan i boll-mod, dårå. Tigger var ganska duktig, en aning disträ bara (eftersom det skulle serveras middag när vi kom hem). Dagens STJÄRNA var tvivelsutan Der Yingster - hejsan hoppsan vilket fritt följ!! Plåster-på-mitt-ben och världens snabbaste sättande i varje halt.Han fixade till och med stegförflyttningar åt sidan och det har vi aldrig ens tränat. Snabba raka inkallningar, bomsäkra ställanden under gång.

 

Han gör så ibland, Ying. Bara för att hålla mig på tårna liksom. Jag ska inte tro att jag vet nåt, inte ha några förutfattade meningar. Gott och väl så.

Den här lilla historien berättar jag för alla, och det är synd om dessa alla, för varje gång jag berättar den börjar jag skratta lika innerligt - så där så jag knappt kommer till punkt och så att ingen ändå hör vad jag säger. Dessutom verkar det ändå inte riktigt vara någon som förstår HUR himla roligt det är, men det är det. Och det är en Sann Historia Ur Livet. Som Mitt Livs Novell. Eller kanske inte.

 

Så här var det: i tisdags var det makens födelsedag och han satt helt fredligt vid köksbordet och drack kaffe samt åt en bit mycket god äppelkaka. Som den prudentliga hemmafrutyp jag är stod jag vid diskbänken och diskade. (Vi har diskmaskin men den fungerar icke. Vi har haft denna icke fungerande diskmaskin stående på sin plats i minst tio år. Den har blivit liksom ett husdjur.) Sedan bestämde sig maken (duktig make!) mitt i äppelkakan för att gå ner och hänga sin tvätt och medan han var nere i källaren blev jag klar med disken och skulle gå upp på övervåningen och dona med något. Kvar på bordet stod fatet med en halv äppelkaksbit och en halv mugg med kaffe och som vi har en glupsk skuttig dvärgpinscher i huset tänkte jag att jag skulle flytta de därna slukbara sakerna till närmsta tomma, mera svårklättringsbara yta - spisen. Jag fattade således fatet i ena handen, muggen i den andra och började helt enkelt vrida mig ett halvt varv, längre än så är det inte mellan bord och spis. Men då!! Då hördes makens steg i källartrappen och jag blev liksom helt handfallen - hjälp, han kommer! Och här står jag med hans äppelkaka och kaffe!

Först tänkte jag ställa dem på spisen som jag hade tänkt men så fick jag för mig att VAD SKULLE HAN TRO om jag hade flyttat hans grejer?! Så då tänkte jag ställa tillbaks dem på bordet, men precis bakom bordet är källardörren som skulle komma att öppnas VILKET ÖGONBLICK SOM HELST och då skulle han se mig stå framåtlutad med fingrarna i närheten av hans mat och vad skulle han då tro?!

 

PANIK!! Där stod jag, fullkomligt precis handfallen, och velade och i huvudet ekade bara: Vad ska jag göra, vad ska jag göra?! och det kändes som så himla lång tid fast jag ändå inte hann göra någonting.

 

Men precis när maken öppnade dörren hade jag liksom vaknat till sans och kommit på hur himla dumt alltihopa var så när han väl fick syn på mig så stod jag visserligen med kaffemugg i ena handen och äppelkakebit i den andra men jag skrattade så jag vek mig dubbel och inte fick fram ett enda begripligt ljud utan bara kunde ställa ner grejerna på bordet igen och sen skratta tills jag fullkomligt hade tappat andan.

 

Hur som helst - till slut förstod maken vad jag höll på med, tyckte att det kändes bra att han hade sån respekt med sig och allt blev som vanligt igen. Förutom det att jag ibland överfalls av hysteriskt fniss IGEN när jag tänker på min fullständiga PANIK och totala handlingsförlamning.

 

Och sån tur ändå - jag kan skratta gott åt det här, länge än känns det som. Men det finns rätt många som lever i sån panik dagligen och stundligen och inte har den minsta anledning att skratta. Usch.

Jag har ju de senaste båda dagarna lekt uppletande med mes petits amis mitt-i-skogen. Idag får jag INTE göra det, för då blir det trist. Synd, för det ger mig så mycket arbetsro etterpå, när fyra hundar snarkar käkarna ur led, ungefär.

 

Hur som haver, alla hundar har varit duktiga förstås - alla hundar KAN leta, bara man inte förväntar sig mer än de kan leverera. Så till exempel gömmer jag olika svårt till olika hundar, och ibland olika saker också. När det är Tigerns tur kan jag t.ex. hålla en kort stund i en tallkotte eller en liten kvist och så lägga ut de grejerna också i rutan, och han hämtar. De andra hundarna markerar för all del också sådant, men de vill inte gärna hämta. Jo, Jazz - ibland. Ibland inte. Bättre då att ta mer säkra kort, såsom vantar.

 

Men den som har imponerat allra mest på mig de här två dagarna är Betty - hon har verkligen visat både vilja och förmåga och inte minst ihärdighet, vilket inte precis har varit hennes starka sida tidigare. Nu kopplar hon på nosen direkt - förr bara sprang hon som en galning. Nu både springer hon som en galning och nosar intensivt, så det låter som ett litet tufftufftåg i moraset.

 

Att när jag hade börjat tänka på att springa (rättare sagt på att INTE springa. Inte VILJA springa) och sen rent av skrev om att springa (alltså snarare INTE springa) - då var det ju ingen ide att försöka komma undan längre. Jag försökte distrahera mig med disk och plugg och was alles men det var bara att inse: utan springtur, ingen nattsömn.

Så jag skrudade om, selade min mula (Betty) och så: ud vil jeg, ud! (-Inte jag, sa Bettan). 

Och nu är vi hemma igen och Bettys morrhår står rätt ut när hon blänger på mig och fnyser: -Du och dina idéer! 

(Vi hade en liten - låt oss säga incident, med en hare. Men det var också en Ovanligt Stor Hare. I mörkret. Med liksom självlysande tänder.)

På kvällspromenaden gick vi neråt ån till. Man måste gå över en trefilig hårt trafikerad väg, som dessbättre är försedd med trafikljus och grejer. När vi hade gått över den och traskat femtio meter till mötte vi en ung dam, sisådär i åttaårsåldern. En  ung dam i beråd, dessutom. Hon behövde hjälp att komma över vägen, för hon tyckte det kändes osäkert, trots grön gubbe och det hela.

Det var bara att vända det, och hjälpa jäntan över. Och sen blev hon ännu litet mer bekyttad, för hon skulle bara in på macken och handla litet, och sen skulle hon tillbaka igen. Över farliga vägen.

Så det var bara för oss att erbjuda oss att vänta. Eller alltså - JAG erbjöd vår hjälp även på återvägen. Det var en trevlig ung dam, hon tackade innerligt för hjälpen och var glad som en lärka, om än litet nervös just vid själva överfarten. När vi kom tillbaka till där hon kom ifrån stod hennes kompis på andra sidan gatan och väntade - då fick jag se till att hon kom över tryggt där också. Den lille kompisen, som också såg ut som 8 år, ropade över vägen: -Tack för att du hjälpte min kompis! Det lät så hygglo, på nåt sätt.

 

Några som också var hygglo var fyrbeningarna. Ingen tyckte det var det minsta märkligt eller nånting att vi plötsligt fick en ung dam med oss. Inte ens en anings oroliga blickar eller dumheter eller nånting. Betty gick alldeles bredvid henne och var kolugn. Vad ska man tro?! Den enda som visade särligt intresse var Ying, då när hon kom ut med sin påse från macken. Måste kolla förstås, vad hon hade köpt. Och det må jag då säga, att dagens åttaåringar... Vad hon hade köpt var två flaskor bubbelvatten. För att de hade varit ute och lekt och blivit törstiga...

 

En annan ung dam som inte precis är i nöd men är litet knasig, det är Betty det. Hon har ju inpräntat i ryggmärgen att när man möter nån så glider man intill mattens vänstra sida. Oftast är det bara så - möte, Betty vid sidan, mötet över, Betty får godis. Men ibland, om vi möter nån som uppenbart är hundrädd eller kanske bara väldigt hundintresserad, alltså nån som riktigt tittar, lååångt - då blir det litet kymigt, tycker Betty. Så då glider hon visserligen in mot min vänstra sida, men långsammare. Och under hela rörelsen kastar hon blickar mellan mig och den vi möter. Ögonrullande blickar, med mycket vita. Och eftersom hon blir litet nervös och VET vad hon ska göra fast allting känns konstigt så börjar hon klappra med tänderna. Och för att lugna sig så börjar hon slicka sig intensivt om munnen.

 

Det är då man MÄRKER om den vi möter verkligen ÄR hundrädd, för då hoppar hen in i närmsta buske.

Släpp fångarne loss, det är vååååår!

Så ropar i alla fall flocken på skogspromenaderna dessa dagar - inte ens Jazz har kofta på sig när det är tio grader varmt, helt plötsligt. Hackspettar hackar, gåsaktiga djur syns och hörs å himlapällen och vi träffade två harar som inte följde protokollet det minsta. De satt knappt tio meter från stigen där vi gick och hundarna reste ragg och blev stelbenta, vilket enligt det ömsesidiga förpliktigande avtalet mellan hund och hare skall bringa hararna att sticka iväg i zigzag och full rulle så att hundarna kan gå till matte och få godis sen, för duktigt hunderi. Men de här två hararna såg precis ut som sysslolösa sekreterare de där putsar sina naglar och pratar med sina pojkvänner i telefon (om telefon gives). Stackars hundarna blev helt förvirrade, inte hade vi regelboken med oss heller så vi kunde se vad hundar förväntas göra om harar inte håller sig till avtalet. Liksom.

Så jag blev tvungen att muntra så väl dem som mig själv med impromptu-uppletande. Den enda braiga saken med vinter (om än vår) är att matten ständigt har vantar på och vantar är utmärkta uppletandesaker. Följaktligen trampade jag upp en ruta, gömde vantar och skickade hundar. Vilka till min glädje var väldigt duktiga och hittade mina vantar - en hund i taget fick leta upp båda vantarna - så att det INTE blev som den därna svinkalla januaridagen (eller när det var) när jag själv fick gno runt i trekvart i ett stenröse i snålblåsten och leta rätt på en felande vante medan Betty (enda medvarande hund den gången) stod på en sten och såg ut som Bimbo Baddå.

Det HÖLL på att bli katastrof för när Jazzen var ute och letade kom det ett pangsjopar gående på stigen invid vilken tre hundar var bundna och en bitsk rackare var lös. Men just när han hade utspionerat dem och satt på sig sin människobitarmin (jo, jag börjar känna igen den nu) så hojtade jag: -Jaaaa, vilken duktig Jazz! och det lilla spånet gick på det och kom rantande och ville ha godis. Vilket han förstås fick, mycket, medan jag tog ett stadigt men omärkligt grepp i selen tills paret hade hunnit bort. Sen vidtog åter letandet.

 

Andra sätt det är vår på - det är ju antalet joggare. Stort är det antalet nu. Huvva. Själv har jag inte sprungit på ett par veckor (minst) på grund av den stygga ryggen. Det kändes inte som läge att ge sig ut och skumpa med nästan avbruten rygg, eller vad det nu var. Och nu är det så olyckligt att ryggen är visserligen så gott som symtomfri nu, men jag har drabbats av en annan åkomma, en mycket mycket värre: latmaschionitis gravis. Ruggiga grejer, vill jag lova.

 

För övrigt tillbringade jag lunchstunden med att pilla och mecka med min Praktisix och kors-i-krösamoset: den verkar funka! Jippi!

I morse var det just snyggt, när vi skulle gå ut.

 

Det snålblåser och ömsom snöar, ömsom regnar. På tvären.

Tur i oturen att det är helg - Jazz fick ta en kortare (mycket kortare) promenad med hussen.

Resten av ligan tog ridskolerundan. Med starmark-boll.

Vi träffade hästar också. Inte ridskolehästarna (av dem såg vi inte en skymt) men andra hästar.

Mina hundar byter namn hela tiden, eller glider mellan namn. Det är ett namn-continuum, kan man säga. Som Betty, hon har förstås alla möjliga namn hela tiden, men ett som jag märker att hon får heta hela tiden nu är det kanske en aning oväntade - Bollen Valencia. Så - hur kommer detta sig? Jo, först var det så att ibland om det var jättespännande i skogen och Betty inte reagerade på direkten så lade jag mig till med den dumma ovanan att hojta "boll!" - vilket alltid fungerade och därmed, tyvärr, befäste min ovana. Och sen blev det så att jag sa, när jag trodde att hon skulle vara svåravledd, "Bettyboll!" i ett ord. Ett tag hette hon Lilla Bolla, vilket är ett fint namn. Så där höll det på, litet "boll" instoppat här och där. Men så började namnet "Bollen Valencia" höras i TV ibland, jag tror det är någon sorts sportkommentator, och namnet är ju sådant att det fastnar, även om man som jag inte riktigt vet VEM det är. Så - nu heter Betty inte Betty utan: Bollen Valencia. Och ibland glider det iväg till ett Betty-Bollen-Valentina, och så kan det ibland bli bara "lilla tjocka Valentina Marchei" - ja, så där håller det på. Men just nu i detta ögonblick, då är det Bollen Valencia.

 

Och Ying då? Jo, han heter Jingstorgujevs, så klart. Det fattar ni väl. Alltså efter en lettisk skidskytt som heter Andrejs Rastorgujevs. (Förresten - j*vlar att det skulle hända just mig att inte bli född som balt! Jag skulle vilja ha ett baltiskt namn, det känns verkligen som... ullgarn, tror jag!)

 

Tiggern heter alldeles för tillfället Baggen, eller Lillbaggen. Därför att: han hittar grejer. Alltid. Och ger mig. Alltså ute. Glasögon och/eller glasögonfodral får jag ideligen, ideligen. En promenad krafsade han mer än lovligt på mina bakben och liksom tjatade: -Kolla då, matte! Ta då! Matteeeee!! och när jag tittade ner hade han två hundradollarssedlar i näbbet. Ytterst skumt. När jag hade så jätteont i ryggen häromsistens så dök han in i en häck och kom ut med en karta Citodon. Sen in igen och ut med två kartor till. Alltså - ärligt! (Men jag stoppade dem i en b*jspåse, knöt ihop och slängde i lådan med det tjusande namnet "hundlatrin.) Så då började jag säga att han var min Magical Mystery-hund, för att det verkade rent magiskt att han kunde hitta så mycket bra-att-ha-grejer. Och därifrån var ju inte steget långt till lilla Beatles-hunden, fast det är svårt att säga så det fick bli skalbaggen, som var för långt - och nu är det Baggen. (Just på dagens promenad kom han stickande igen, ivrig som tusan, med en förpackning som han ville överlämna. En förpackning - ja, alltså, och pardon my French, den kom från RFSU. Om vi kan nöja oss med det. Men jag VET ju inte om det var något i den, det vet jag inte. (Det har hänt att han har hittat begagnade såna som ska vara i förpackningen också, men hittills har jag - vad jag vet - lyckats stoppa honom från att faktiskt ta dem... Peppar, peppar!)

 

Jazz är den som har "färst" namn - kanske för att Jazz eller Jazzbacillen är så perfekt för honom. Eller muränan, som han får heta när han ligger och ser argsint ut och skjuter ut som en ovanligt bitsk muräna när nån rör sig i environgerna. Annars Bambi, när han för en gångs skull är snäll-Jazz. Pennstumpen har han hetat ett tag, bara för att jag kom på att han är lik Sean Penn när det gäller förhållningssätt till fotografer. (Endast bristen på opposable thumbs hindrar honom från att slå sönder, riva ur filmrulle mm.) I analogi med detta kallar jag honom ibland Faber-Castell när det skall vara liksom litet fint. Greve Faber-Castell. Nu känner jag att Jazz snart kommer att få heta Florian Graf. (Det är så underbart när F.G.s namn skrivs tvärtom, med efternamn först: Graf, Florian. Florian, den unge greven - som i nån miss-roman).

 

Jistanes, vilken ord-nivetvadare jag är!

Idag på skogspromenaden insåg jag att vi inte skulle klara att gå den skarvsträcka mellan Riktiga Skogen och gångvägen som jag hade tänkt:

 

Igår kväll, på aftonpromenaden, blev jag varse något märkligt - jag traskade på med långa steg. LÅNGA steg. Och det gjorde inte ont alls. På något sätt hade ryggen kommit på bättre tankar under dagen. Märkligt. Och den är fortfarande snäll. (Men mig lurar den inte - nu känner vi varandra, jag och min rygg. Och jag litar INTE på den.)

 

Och så i morse - då vaknade jag och allt kändes rätt bra. Sovit rätt gott, inte ont i ryggen, inget hemskt seminarium som väntade. Fast så slog det mig - Mellersta Mellanbarnet. Inte hört av på mer än en vecka. Nånstans i Kina, fast inte i Beijing, ingen vet var (troligen inte hon heller). Då kändes det tungt.

 

Men som den moderna människa jag är (=fast i teknikens grepp) sträckte jag mig efter lilla fånen (inte maken, mobilen) redan innan jag hade satt mig upp i sängen och - HALLELUJA!! - mail från lillan! Hon är tillbaka i Beijing efter diverse vedermödor, inget internet i bostaden men satt på the Bookworm och åt frukost och där finns fritt internet. Sällan har en moders anlete strålat mer som en sol!! Hoppas bara att detta innebär att min koncentration återgår till åtminstone skönjbar nivå...

 

Dessutom har det rara barnet blivit suget på att flytta till Ryssland, vilket naturligtvis uppmuntras av mig. Jo för i Ryssland, där är det inte det minsta lilla farligt eller obehagligt på någe sätt alls. Näärå. Fniss. Men a) det är inte så förbaskat långt dit (jag utgår från att hon håller sig hitom Ural), b) jag kan ta mig fram åtminstone hjälpligt på det lokala idiomet och c) håller hon sig i någorlunda civiliserade trakter så har jag en bunt försänkningar jag kan ta fram, att skicka efter henne om hon skulle förkomma igen. Och så känns Ryssland så härligt NORMALT jämfört med Kina - rysk litteratur känner man ju till, man ser Putin på TV dagligen och stundligen, rysk popmusik sjunger jag högt hela tiden, rysk klassisk musik kan varenda kotte humma och blinier vet man ju vad det är. Om nån är i Ryssland kan jag liksom SE den personen framför mig, I den miljön - känna hur det luktar omkring dem, hur det låter, hur trottoarerna ser ut, hur folket ser ut och är klädda och beter sig. A general idea. Medan jag när det gäller Kina är helt och hållet tappad bakom en vagn - jag har inte en susning om hur det ser ut där. Det är klart att jag har sett saker från Himmelska Fridens Torg och Den Förbjudna Staden och Kinesiska Muren och så, men jag har inga begrepp om vardagskina, eller varjedagskina. Vem är Envar i Kina? Så - jag kan icke på något sätt göra mig en bild av dottern i Kina, bland kineser, i kinesisk vardagsmiljö. Och då känns det ibland som om hon inte finns, ju.

 

(Note to self: skaffa fram några moderna kinesiska romaner - det MÅSTE väl finnas några översatta?)

 

Ärligt talat - nog för att man ibland var som en urvriden trasa när barnen var små, men det är då ingenting mot hur det är när de blir större! Och värst av allt: det allra minsta lilla barnet är helt och hållet inriktad på att flytta till Amerkat så snart hon slipper ur moderns klor. Va!! Där som det BARA finns dåligheter och elände! (Jo, för jag ser minsann både på Criminal Minds och Toddlers and Tiaras och Dr Phil och Dr Drew, så jag vet PRECIS hur det går till däröver.)

Det regnar ute. Riktigt pölar.

Jag har inte hört något av mitt lilla kinesbarn på en vecka.

Ryggen är fortfarande inte bra - det förefaller som om den allra minst tål just promenader.

 

Lyssna på "Lillies of the vally" med Tango Kings, finns på Spotify. Eller på Youtube. Det perfekta soundtracket till gråmos och smådysterhet.

 

Jag har börjat dagen med att lämna in en uselt genomförd fransk övning.Brrrr. Jag kan INGENTING känns det som ibland.

 

Fortsätter med textanalys och den sortens.

 

I alla fall har maken pratat med Jazzbitne grannen - alles in Ordnung. Kanske kan det rentav bli så att han låter bli att j*klas med mina hundar i fortsättningen?

 

Några bilder från halkpromenaden som tog slut på den här tantan.

 

Jag upptäckte just att nu har jag bloggat här i sju år - så bedrövligt, egentligen.

Vad som är bedrövligare är saker som händer folk. Någon fick låta sin häst galoppera vidare i veckan, någon annan fick låta hunden somna in idag. Ibland känns det för dyrt att ha djur  - och då pratar jag inte slantar.

 

Själv stagade jag mig med massor, övermycket, smärtstillande och masade oss ut på en promenad. Vi gick på trottoarer som var snö- och isfria och vi var inte ute länge. När vi mötte någon trädde jag kopplen runt en stolpe eller vad som fanns. Vid ett tillfälle lindade jag kopplen runt ett träd flera varv och vilade mig själv mot samma träd.

 

Man säger ju att man så lätt kommer i samspråk med folk när man har hund, men jag vill påstå att man kommer tusen gånger lättare i samspråk med folk när man lutar sig mot ett träd och är grön i ansiktet. Att hundarna är med blir liksom grädde på moset.

 

Vid ett tillfälle mötte vi tokiga borderterrierskatan, hon gick på andra sidan gatan. Jag trädde kopplen över en grindstolpe och vilade en stund. Hon såg ut att få vatten på sin kvarn: -Man ska inte ha såna hundar! Hundarna märkte dock inte ens det vidriga ekipaget...

 

Så bortsett från ont-ont-ONT så gick det lugnt och fint till. Fast jag hade glömt det där med plocka-upp - DET gjorde ont, kan jag lova, och jag till och med fuskade med ett par små högar långt nere i diken. Men sen kom vi hem - och det var då det gick åt HELVITTE alldeles.

 

Grannen från andra sidan gatan, snäll liten farbror som är hundrädd fast liksom hundpåflugen ändå, kom utskuttande i bara kalsipper och kort morgonrock, och av någon anledning gick han över på vår sida av gatan för att kolla en bil som stod där. Och TROTS att Jazz började skälla och morra så bara traskade han rätt in i flocken; jag klarade inte av att backa undan tillräckligt fort - och så BET Jazz honom i vaden!!! Katastrof!!

 

Det gick inte hål, men det gjorde ont. Och bet och bet - ett nafs, var det väl. Och grannen blev inte arg, men han sa strängt åt mig att vakta hundarna i närheten av barn. Jamen - jag vaktar ju hundarna jättenoga även när bara vuxna är i närheten, och han KÄNNER Jazz, och han SÅG att nåt var på gång... Absolut och självklart och allt sånt är det helt och hållet mitt ansvar och det ansvaret tar jag helt och hållet men ändå känns det himla orättvist - när jag för en enda gångs skull inte är så stark och snabb som jag brukar vara, då skuttar karln halvklädd (knappt) rätt in i flocken och dessutom böjde han sig ner och hötte med fingret över Jazz!!!

 

Usch. Nu får jag skicka in hundhussen att ursäkta oss. Han kommer INTE att bli glad.

 

Men som sagt - det finns det som är värre.

 

Och så regnar det.

God morgon i stugan, dårå.

 

Husse var en duktig husse som kom hem med famnen full av diklofenak - på en överstor dosis sånt kan jag i alla fall existera, om än inte så mycket mer. Som tur var hade jag bett minsta barnet ställa upp hundarnas matskålar på köksbordet innan hon gick - så jag slapp försöka plocka upp dem.

Sen blev det så här: Yings matskål lyckades jag få ner på golvet genom att under höga tjut och svärjanden böja mig så pass att skålen bara var så där 30 cm över marken, och därifrån släppa den. Kors i taket, den hamnade med rätt sida upp! Bettys matskål ställde jag på Jazzens muränabo, det innebar viss böjning men inte mer än uthärdlig. Jazz och Tigger fick äta sin frukost på köksbordet... Inte hade de nåt emot det, inte! Men om inte hussen hinner komma hem innan det blir dags för hundmiddag lurar jag på att servera Betty och Ying resp. middag i badrummet, direkt på golvet. För jag är inte människa att få upp deras skålar igen, och jag vill inte hälla färskfoder direkt på brädgolvet i köket. (Jag är så förståndig så man bleknar, ibland.)

 

Natten gick ändå förhållandevis bra - jag sov rätt hårt och vaknade bara till när jag hade försökt vända mig i sömnen. Då skrek jag litet och sen somnade jag om. Morgonens påklädning förbigår vi med tystnad, men man kan inte påstå att den direkt försiggick under tystnad. (Det var väl fint uttryckt.)

 

Promenaderna idag - dem får vi nog lov att hoppa över. Det värsta är att jag kan inte göra så värst mycket annat med di små heller, eftersom jag hela tiden måste hålla ryggen absolut jätterak och väldigt sträckt uppåt. Kan inte hålla armarna ifrån mig (nu vilar de på bordet och då funkar det att skriva) mer än sekundvis. Otroligt så skruttig man kan bli på så kort tid!

 

När jag var fem år fick jag en lillebror; det var inte mycket att orda om ty sånt händer i de bästa familjer och dessutom hade jag redan ett par år tidigare begåvats med en lillasyster. Hur som helst - där i faggorna nånstans soppade min moders rygg ihop komplettamento, jag vet inte om det hade hänt förr eller om det var nåt graviditetsrelaterat eller så, men hon blev i alla fall helt hjälplös. (Det minns jag, för jag skalade runt i köksskåpen och norpade sockerbitar och multivitaminer och hon kunde inte göra någonting alls åt det, mer än gräla. Haha.) Hur som helst - det föll på min lott att lyfta lillebroren i och ur dess spjälsäng och den sortens. Av detta minns jag ingenting alls egentligen, men när jag sen gick och ynglade av mig och fick min egen alldeles förstfödda på armen morgonen efter (och nån människa sa åt mig att hon var hungrig och jag tänkte: Och?! Vad ska JAG göra åt det?!! Skärptaste morsan i stan, typ.) - i alla fall då, när jag satte näsan i nacken på henne (för så gör man liksom, jag har alltid nosat mina ungar i nacken. Gör så fortfarande, faktiskt) - DÅ kom jag ihåg att min lillebror luktade precis likadant, och då kom jag ihåg hur hans lakan kändes och att han hade en blå liten tvättskål och sånt. Rena Marcel Proust-ögonblicket, var det.

 

Hur som haver - den där hjärnan man har, den jobbar på alla möjliga konstiga sätt och var man herre över allt den är förmögen till då vore man själv förmögen allraminst, men här är vad den har hittat på nu: varenda gång jag gör nån oöverlagd överhalning så det hugger till i blastet så riktigt fylls min näsa av den där söta babylukten från mina egna ungar. Varmt, mjölkigt och nyvaknat. Fastän ont-i-ryggen inte hör mig-och-mina-ungar till utan mamma-och-hennes-bortskämda-son, liksom.

 

Visst är det skumt?

 

I något av alla många Bangs kåserier är det en mycket ung man som uttrycker denna känsla: J*vlar att detta skulle hända just mig! Jag kommer inte ihåg vad det handlar om och jag orkar liksom inte leta, men då och då läser jag om någon av volymerna så förr eller senare kommer jag att hitta grabben igen. Det ser jag fram emot.

 

Men jag då, vad har hänt just mig? Halka, har hänt mig. Igår gav jag mig ut på hundpromenad och tog en väg som vi inte går så ofta men som brukar ta i runda slängar en timme. Igår tog den två och en halv, och halvvägs övervägde jag gråtfärdig att ringa efter taxi.

 

Det var så halt!! Knöggelhalt, ibland med modd på,ibland utan. Mera bakåt än framåt ibland och hela tiden mera sidledes än framåt.Hundarna kände att matten inte precis var herre över situationen, så de drog hej vilt åt alla håll.

 

Så att igår kväll kändes min lekamen som efter ett rejält gympapass.

 

Idag blev det morgonpromenad först vid tiosnåret och litet stel var jag ju, efter gårdagens övningar. Tills jag hade kommit liksom längt bort på rundan - då gjorde det bara ont. J*vligt ont. Svartna-för-ögonen-och-kräkas-ont, faktiskt. Minsta lilla drag i kopplet var förenat med gallskrik, om någon hund hamnade ett halvt steg efter så kopplet stramade åt det hållet var det nästan så jag svimmade.

 

Det blev röststyrning, blev det. NEJ, Ying, häråt Tigger, sluta Betty, kom Jazz, NEJ NEJ NEEEEEJ. Plust AJ SOM F*N och annat lullull.

 

När jag på håll såg att vi mötte ett litet ludd som alltid vill jiddra så såg jag mig om med panik i blicken och lyckades faktiskt lokalisera ett järnrör som stack upp ur marken, stadigt förankrat. Typ mitt i skogen. Intressant. I alla fall trädde jag koppelöglorna över och sen strödde jag godis på marken och väntade tills lilla luddet hade passerat. Vare sig luddet eller min flock märkte förefintligheten av ärkefiender, så så långt var allt gått och väl.

Fast när vi skulle vandra vidare hade ju koppelöglorna glidit ner längs röret och låg på marken. Och jag KUNDE helt enkelt inte nå dem - inte ens med den värsta värsta smärta (jag är rätt smärttålig, bara jag får gnälla samtidigt så tål jag det mesta) - det GICK helt enkelt inte. Litet panik där.

 

Tur då att jag har min Lilla Vita Jycke! Efter visst parlamenterande fattade han att han skulle gripa tag i koppelöglorna och lyfta dem längs röret, stående på sina korta vita bakben, så högt han nådde, vilket var ungefär så lågt som jag nådde. Snacka aktivering - för båda två!

 

Sen gällde det att ta sig hem också - knappt en kilometer kvar. Den kilometern tog 50 minuter och 50 tusen svordomar. Fast på ett sätt rätt nyttigt - nog tar jag en del i kopplen i vanliga fall - nu gjorde bara tyngden av dem tillräckligt ont så all styrning fick bli röstledes. Och via min hållning. Jag fann att enda sättet att inte få¨så ont att jag måste skrika högt var att dra in magen så hårt jag nånsin kunde, sträcka på ryggen som en galning samt rikta blicken ungefär på min egen näsa. Rätt militäriskt. Message received, säjde hundarna och skötte sig faktiskt någorlunda, till och med på skolgården där vi blev överfallna av en miljon skrikungar. NEEEEEJ! röt jag och raskt kom faktiskt en bunt rastvakter ilande och höll ungarna ifrån oss (hundarna skötte sig exemplariskt). Tycker gärna de kunde göra det även utan att man som hundägare skriker - de är rena pirayorna de där ungarna.

 

Och så till slut - hemma! Då återstod: ta av kängorna - klä av hundarna - byta byxor till innedito. Fy f*n, kan vi väl säga. Men nu är det gjort. Och maken är aviserad om att han MÅSTE köpa med sig diklofenak hem. Först svarade han SMS-ledes att han inte var i behov av några farmaceutika, men när jag sa att i så fall får jag väl förlita mig på en kombo av starksprit och alvedon så veknade han. Eller också blev han bara rädd att jag skulle länsa spritförrådet.

 

Hur som haver: j*vlar att detta skulle hända just mig. Min enda tröst: för mig börjar OS redan i dag. Lagtävlingen i konståkning. Om jag ligger på golvet med underbenen på en stol skall jag nog klara att titta. Ouch.

Jag skriver uppsatser, jag.

Med uppsatsarbete förhåller det sig på två sätt:

 

a) man är liksom alltid ledig, utom de korta stunder då man har metodseminarium eller handledarmöten. Det allra mesta av skriveriet är nämligen inte precis skrivande eller forskande utan bearbetande inuti den egna knoppen. Ganska ofta kommer jag på strålande saker som måste ingå - då är det tur att jag har telefonen så jag kan läsa in ett litet memo. På så vis blir en massa saker gjorda, såsom extra långa hundpromenader (oturligt nog, säger Jazz), badrumsstädning (det trodde ni inte!), brödbak.

 

b) man är liksom aldrig ledig, eftersom jobbet alltid medtages, inuti den egna knoppen. Långt ute i skogen kan jag stanna upp och undra: hur kom jag hit?! och det är lögn i hels*cke för mig att komma på vilken väg jag har tagit. På kvällar, nätter, lördagar och söndagar när annat folk ägnar sig helhjärtat åt att vara lediga, då maler min skalle på i samma takt. Ingenting av ledighet blir helt och odelat, allting blir halvfullt med uppsatsarbete.

 

Så det blir något av halvfullt/halvtomt-resonemanget, men för det mesta är jag rätt nöjd med arrangemanget eftersom det allra allra värsta jag vet är att ha en bunt bestämda tider. Några sådana har jag dock varje vecka, eftersom jag läser ett par kurser som inte är bara uppsats också - då måste det deltas i seminarier och föreläsningar, Ärligt talat är det ganska bra det också - då får jag i alla fall nån struktur på min bohemtillvaro. Den här veckan har jag fem sådana inbokade "pass", så det gäller att inte alldeles tappa bort sin klocka.

 

Vad övrigt är, är grått och blött. Igår var det dimmigt och idag är det jättedimmigt, det är som att svepa in sig i en stor kallfuktig disktrasa när man sticker ut näsan.

 

 

Alltså - var det inte i början av november som Betty B löpte senast?

Måste leta rätt på förra årets kalender och kolla - samt flytta "löplappen" till årets kalender. Jag kör alltid med Filofax, men förra året provade jag med "personal"-storleken och i år har jag återgått till A5 - och ringarna sitter förstås inte lika, så det är mycket som måste fixas.

 

I alla fall - Betty är skum. På promenaderna gör hon nr 1 ungefär var 10 meter, nosar oavbrutet, är kringligare och krångligare än vanligt (=VÄLDIGT EXTREMkrånglig) med nr 2 och går rent allmänt och ser ut som "jag är fjorton år och hatar alla".

Den enda hon inte hatar hela tiden är Tigger, honom tramsar hon med så det är något rent pinsamt. Hemskt irriterande säger Tiger och fräser i ordentligt ibland.

Bettan själv kan också fräsa alldeles ovanligt när hon är på det här sättet - häromkvällen satte hon Jazz på plats så han blev alldeles rundögd. Nåja, det var ju bara välförtjänt.

Inomhus sätter hon sig gärna i något hörn och ser mystifik ut, som en liten hårig och bowlingklotsrund Mata Hari, och när man pratar med henne himlar hon med ögonen.

Dessemellan klättrar hon på mig eller vem som finns till hands och gnölar oavbrutet. Hur man än försöker med leksaker, kamptrasor, benknotor - det är liiiiitet kul en liiiiiten stund, sen börjar gnölet igen.

 

Jag har förstås säkerställt att det inte är något som är i olag - hon är pigg som en ärta EGENTLIGEN, äter och dricker bra, inga konstigheter i rörelserna osv. - hon verkar bara ha ylle i själen liksom. Och då säger mig min erfarenhet att det kan vara löp på gång. Redan. Fast hon brukar ju ta en god stund på sig att komma igång.

 

Ibland förstår jag varför jag inte ville ha några tikar: Betty har en massa trams för sig låångt innan själva löpet, sen löper hon och då är hon i och för sig knasig men i alla fall mindre knasig än under själva upptrappningen, å andra sidan har jag en bunt kavaljerer i olika grad av idioti, sen har hon löpt och då är hon jättetrött och sen blir det dags för skendräktighet och valpbäddning. Inte något svårt fall av skendräktighet, men dock så att det märks. Inte lätt att vara en liten brud, inte!

 

Så det är klart att EGENTLIGEN borde lilla B utsättas för en liten operation, för några valpar skall det ju inte has. Men usch ändå - alla operationer innebär ju risker, så är det ju bara. Även att operera bort en visdomstand kan leda till bleka döden, faktiskt. Och hela tiden träffar man folk vars tikar har fått gruvliga biverkningar av den därna operationen - från total inkontinens till ruskigare än man vill tänka på. Å andra sidan - pyometra!!!

 

Between a rock and a hard place, med andra ord.

 

 

Den här helgen hedras vi med besök av Äldsta Barnet, alldeles nyutexaminerad dietist. Man vågar knappt äta så hon ser det.

Igår afton kände jag mig litet hungrig plötsligt och klagade min nöd för Äldsta och Minsta Barnen: -Jag är hungrig; jag har bara ätit bananer och scones idag! Minsta Barnet är inte den som lämnar sin Moder i sticket minsann utan hon frågade direkt: -Vill du ha litet chips?

Se där ja, hela kostcirkeln avklarad den dagen också, för det ville jag ju.

Men nu är hela Sverigefamiljen utom jag på Dramaten och ser Amadeus. Sånt kulturellt tjafs hoppar jag - jag har sett det allra allra första avsnittet av Columbo, ända från 1971. Och ätit ganska mycket jordnötssmör, så även idag har jag fått i mig lagom med näring.

 

Men allra först var det naturligtvis promenaddags - oooba, vilken mojsa idag! Det småduggade men var för all del inte det minsta kallt, så man skall väl inte klaga.