Pelleskop-livet

Så där ja, nu är Yings lydnadsdebut avklarad!
Poängen blev väl inte så där strålande precis, men - det var trevligt och jag tror att Ying hade roligt.
Man kan nog lugnt påstå att Ying är en mycket otypisk pej så till vida att han är närmast översocial. Hela tiden ville han bara gå och umgås med funktionärerna, nämligen.
Särskilt domaren blev han väldigt förtjust i - och det var rätt ömsesidigt, för den delen. Hon tyckte inte alls att vi var pinsamma eller onödiga, trots att vi var låååångt från ett förstapris. Dessutom tyckte hon att han är rasande snygg, och det är han ju.
Redan när vi kom in i ridhuset märkte jag att Ying blev utomordentligt kollrig av alla hundar, lukter osv. så jag bestämde mig direkt för att dubbelkommendera och det hela - ta det som en träning helt enkelt.
Platsliggningen blev i alla fall en tia, han låg lugnt och fint trots att en hund reste sig.
Tandvisningen 9,5 - litet avdrag för att jag inte ville envisas med att han skulle sitta. Hellre får han resa sig och hälsa på domaren än att sitta och bli vrång.
Linförigheten 6,5 - inte mycket att säga om det. Han började riktigt bra, men sen blev suget efter funktionärerna för stort på "återvägen".
Läggande 0 - tja, jag stannade och visade ner honom eftersom jag insåg att han aldrig skulle lägga sig annars. Men sen låg han fint kvar när jag gick iväg och låg kvar tills jag kommenderade upp honom.
Inkallning 9 - litet långsam. Nähä?
Ställande 0 - måste följa med matte. Jag hade tänkte stoppa honom ordentligt men det blev som det blev.
Apport 5 - tog apporten men släppte den nån sekund innan det var dags. Den var nog ohygienisk.
Hopp har jag glömt bort nuffran på. Dk och slarvigt avslut, i alla fall.
Helhet 6 eftersom han var störd av omgivningarna. "Trevligt ekipage" stod det i alla fall - det är rart när domare tänker på att man kan behöva en liten uppmuntran!
Hur som haver: ett tredjepris blev det i alla fall - jag är glad så länge jag slipper 0! Och inte kom vi sist heller - vi kom näst sist!
Nu tar vi nya tag! Det är uppenbarligen inte alldeles omöjligt att tävla i lydnad med en pej!

I morgon smäller det.
Jag är full av tillförsikt. Inte.
Ying ser ut som han lurar på nåt kul. För honom, inte för mig.
Nä, nu ska jag tänka positivt.

Idag hemmaspåret med två terrierdjur - ett i koppel och ett löst.
Från vår grind till spåret, runt detta och åter till vår grind är det ganska precis 5 km - så finurligt uttänkt.
Längsta sammanhängande springsträckan i dag: 1,5 km, mätt med GPS. Jag är ett spänstfenomen!
Inga älgar el. annat att inrapportera. Les chiens étaient braves.

Igår gjorde jag en kraftansträngning och tränade med både Ying och Tigg på klubben. Till min fröjd fanns det en ruta uppställd på en plan, utöver de koner jag hade med mig. Tigg fixade båda rutorna perfekt, matte nästan grät. Sen kom en klubbkamrat och undrade om jag hade stulit hennes koner, vilket jag inte hade. Men genast känner man sig skyldig ändå förstås, precis som när ondskefulla rektor Bylund fick mig att erkänna att jag hade krossat fönster i skolan när jag var 8 år (och inte alls hade krossat nåt fönster).
Yings lydnadsträning var väl mera tveksam, igår visste han inte alls vad "hit" betyder. Måste tänka och fundera länge, länge.

Sen fick de gå varsitt spår som jag hade lagt före lydnaden.
Ying fick ett appellspår fast med bara två pinnar. Haha. Ibland tror jag nästan att han spårar men så tvärvänder han lika bestämt, snurrar runt mig och sig och får linan runt mulen. Sen fint på spåret igen, tar en vinkel klockrent - så tvärvänder han och springer helt övertygat åt andra hållet.
Några pinnar blev inte hittade.

Tigg fick ett 600 meter spår på diagonalen över en fotbollsplan (korthårig), upp genom en skogsbacke och sista 100 meterna på en grusplan. Åtta små pryttlar. Fast precis när jag hade lagt klart spåret kom en hel bataljon militärlastbilar och skulle övningsköra på grusplanen så den delen av spåret avstod jag från sen.
För övrigt gick det mycket bra, fast han först var litet konfunderad på fotbollsplanen. Det märktes att det var svårt, det blåste ganska hårt också, åt alla möjliga håll. Alla föremålen plockades (utom dem på grusplanen) och det enda kruxet var att han avvek nån meter för att äta färsk harbajs. Sen måste vi tjafsa litet om huruvida man verkligen bör äta under arbetet - vi har inte helt samma åsikter i den frågan. Facket måste kontaktas innan vi fattar slutgiltigt beslut.

Här ligger vi i - litet spontan köks- och bokrumsträning blev det på kvällningen.
Ying var i verkligt FIN form idag - alldeles ivrig och till sig. GANSKA så mycket hade han kontakt med verkligheten också, bara en gång gjorde han en åtta bakom min rygg och hamnade på höger sida när jag sa "fot". Alltså bara EN gång, det tar sig. När han sitter med apporten i munnen är han så söt så man kan äta upp honom, han borde definitivt ha koefficient 2,5 på alla lydnadsmomenten, utöver den allmänna koefficienten, alltså.

Idag har det känts som lördag hela dan för maken är sjuk. Nä, det där lät inte vidare trevligt - jag menar förstås att det har känts som lördag för att maken har varit hemma hela dagen.
Det är i alla fall tur att det bara är fredag, för om det vore lördag skulle det vara söndag redan i morgon och det, mina vänner, skulle vara riktigt otrevligt.
Söndagen vill vi inte ha en enda timme för tidigt!
I alla fall så haver jag skjutsat minstaste lilla barnet till närmaste residensstad för vidare transport per buss till Karlstad. Hielp! Oj, vad jag måste kolla så att det mellanstora barnet verkligen kom ihåg att möta sin lillasyster och det hela. Mellanbarnet påpekade att hon var bara ett år äldre än minsta barnets nuvarande ålder när hon åkte ensam i metron i Paris. -Kan jag väl aldrig tro! hävdade jag, men det var förstås sant. I alla fall så har minsta barnet nu framkommit och allt hade förlupit väl. Puh!
Jag passade även på att miljöträna Tigern litet på centralstationen, det tyckte han var nog så tröttsamt. Men ganska många resande tyckte att Tigern satte litet extra guldkant på biljetten. Tacka för det!
Sen for vi vidare och la ut kattmat till en bortkommen katt som inte syntes till. Tiger fick komma ut och leta katt, men han markerade inte alls. Däremot markerade han kattmat ganska ordentligt. Blev mycket förvånad när han inte fick äta upp den.
Ganska mycket färsk älgbajs fanns det på katt-tomten, undrar om jag skall börja känna mig förföljd.
Efter att denna uppgift var avklarad kände jag mig ganska så dysterkvist och novemberdiset underströk denna melankoli alldeles onödigt väl. Suck.

Igår eftermiddag tog jag lillpeppen med mig när jag lämnade barnet på träningen, och så for vi vidare till elljusspåret à 5 km.
Det var murrkt. Redan 15.20 å eftermiddagen.
Igår sprangs det med hunden i vanligt halsband och litet koppel = hålla sig fint vid sidan. Träna mattens kondis och styrka samt hundens förighet samtidigt. Dubbelfluga!
Längst bort i spåret liksom mörknade det ytterligare för min sänkta blick och när jag tittade upp stod framför mig, 10 meter fram på spåret, en hel sabla älg. En STOR! Den stod med bredsidan till mig och verkade inte alls ha bråttom. Huvudet sänktes och så sa den nästan som Ying: -Gnorf. Men det yrde varmluft ur näsborrarna och såg ut precis som i en tecknad serie.
Jag blev så rädd så rädd så. Och då hörde jag, till min outsägliga förvåning, mig själv säga: OH FUCK!
Det är så man rodnar, är det.
Sen var jag tvungen att gå en lång stund, jag var ju chockad av både älgen och mitt uttalande.
Fast sen, SEN SPRANG JAG 1,2 KM i ett sträck!
Fuck det ni!

Förutom min farhåga att Ying ska vara pinsam och genant i lydnadsringen har jag en annan liten farhåga också.
En som är ganska osannolik, men OM det skulle hända på ett visst sätt så kommer jag att ställas inför typ VÄRLDENS DILEMMA.
Nämligen: tänk OM Ying skulle ta ett förstapris lätt som en plätt. Då kanske jag får för mig att ta ett LP1 med honom. Men det är sen det hemska börjar.
För då är det dags för tvåan.
Och försök föreställa er bara:

ATT LÄRA YING RUTAN!!

Idag var det hällregn och mörkt hela dagen.
Det gav jag katten i och tog terrierna på spårövningar i storskogen.
Åt Tigg la jag ett 900 meter långt spår som var riktigt riktigt knepigt - stenröse upp och stenröse ner, blanka stenhällar, en lång bit mitt i en jättegeggig ridstig, spetsvinklar, över och under och genom. Samt åtta "udda" föremål, från supermario-minispel till sysilke och spelmarker.
Sen ett 300 m långt spår åt Pepp, i serpentin och med 5 vanliga spårpinnar. Genom att lägga spåret i bukter tänkte jag försöka få ner farten och nosen på den där vildbasaren!
Sen var det rastningsdags samt en kopp kaffe för matten och så hade en timme gått och det var dags att gripa sig verket an.
Tigg fick börja med ett spårupptag eftersom jag hade lagt början av hans spår längs med vägen. Det gick galant, han gick rakt ut, ett sniff åt höger och ett sniff åt vänster och så hade han bestämt sig för höger. Som var rätt! Sen gick hela spåret i samma strålande stil, inte ett enda misstag.
Det bästa är att han har sånt härligt självförtroende i spårarbetet, det är verkligen "hans grej" och jag får bara hänga med och hålla ordning på linan. Blir det stopp i den eller jag inte hinner med (det händer!) får jag bara en blick eller ett gläfs om jag är alltför senfärdig och sen kör vi igen.
Alla föremålen hittades klockrent. Två föremål av ren metall ville han inte ta upp men han markerade tydligt och stannade kvar tills jag kom fram och tog upp dem. På ett ställe hade jag stannat och nypt i en kantarell som stod intill spåret - den markerade han också!
För Tiger är det verkligen ett lyft att jag har börjat lägga överraskningsgrejer i spåret i stället för vanliga spårpinnar, hela han ser alldeles förtjust ut när han kommer med nåt knäppt!
Över huvud taget är svårare bättre för Tiger, svansen börjar gå litet extra när det är särskilt knixigt och lurigt!
21 minuter tog de 900 metrarna och då hade vi stannat och belönat grundligt vid alla föremålen. Dessutom hade han ju haft mig att släpa på - annars hade det nog gått snabbare!



Bästa spårhunden i stan. Och apselut den sockersötaste! Observera svansen...

Sen var det Peppars tur.
Min idé fungerade endast delvis - efter ungefär 100 meter började han fatta galoppen, innan dess är det mer som att han fattar galopp. Med nosen rätt opp.
Markerar apporter gör han dock, men jag funderar allvarligt på om jag ska börja med ligg- eller sittmarkering i stället. Han är så uppe i varv när han spårar så han bara glömmer att han inte ska göra kaffeved av pinnarna... Kanske ska jag börja med litet godisspår också. Egentligen borde jag nog börja köra litet IPO-spår i stället, han är alldeles för vild för att få flänga omkring. Och mina fingrar slits nästan från sina fästen!
Men ska jag vara alldeles ärlig så finns det ju EN sak jag skulle kunna göra för att "få till det" bättre med Peppars spårning: TRÄNA OFTARE!



The Grus Grabs. You know.

Idag blev det typ ingen frukost för hundarna. Hmm. Men man ska hålla dem kort.
Framåt fyrasnåret tyckte i alla fall både de och jag att det kanske var dags, men då bestämde jag att Ying skulle få JOBBA för brödfödan.
Kors, vilken respons!
Aldrig har jag sett så snabba ingångar, lägganden och diverse från en pej - knappt från en bordercollie ens!
Inte särskilt länge höll det i sig men det var ljuvt att skåda.
I alla fall så tänkte jag så här: att tävla med Ying i lydnad kan bli ungefär Hur Pinsamt Som Helst. Fast å andra sidan: NÄR han väl gör nåt så är han ju så in i bomben söt så han borde få minst TOLV poäng på varje moment. Och när han inte alls gör nåt, eller gör nåt helt annat än jag med mitt kommando försöker åstadkomma så är han OCKSÅ så in i bomben söt.
Och NÅN borde väl bli litet glad åt att över huvud taget få se en shar pei i en lydnadsring, också?
Fast kanske inte precis domaren...

Ikväll tog jag med mig Ying och Jazz på springtur i murrka skogen, alltså elljusspåret.
Hundarna hade selar och jag hade bälte o linor = DRAG!
Ying och jag hade på eftermiddagen läst senaste numret av Runner's World och Ying var förstås full av nya bra träningsidéer. Ett bastempo på 2,32 tycker han låter lagom för en gammal tant med hjärtproblem. Här och där lägger man sen in snabbare sträckor. Tycker Ying alltså.
Men hur som: IDAG sprang jag en hel kilometer i ett sträck!! Hurra!! Och visserligen kan man tycka att jag hade litet draghjälp, men å andra sidan så fick jag ibland själv dra och hoja på hundarna, och ibland fick de korn på nåt rådjur så jag fick lägga en enorm massa energi på att bara bromsa och hålla mig på benen så summa summarum tror jag att det gick på ett ut. En kilometer sprang jag. Gjorde jag. Jag tror jag är gladare för det än när jag sprang min första mil, i tidernas begynnelse.
Tidigare på aftonen var äldsta barnet ute och sprang med Peppar, han var hur förnöjd som helst sen. Äntligen nån som rör sig framåt med litet tempo! tyckte han, och det hade han rätt i. Även äldsta barnet var hur förnöjd som helst, P hade uppfört sig som ett veritabelt A-barn!

- Medicus d'Amour! Ja inte precis JAG alltså, utan fastmera Tigern.
Vi var på tisdagsträning idag, med regnet strilande in under kragen och i princip överallt och sista stunden hade Kerstin sin yngsta, höglöpande schäfertik ute. På 25 meters håll sög hon fast blicken i Tiger så det närapå dallrade i luften. Och så snart min lilla vita kanin mötte hennes blick reste hon sig och la svansen åt sidan som den värsta slampa.
Tigern var okopplad och sjöng ganska många små serenader till skönheten i fråga, men han var lydig faktiskt. En alldeles utmärkt träning det.

Igår eftermiddag skjutsade jag minsta barnet till hennes home away from home och for sedan vidare till en närbelägen tätort (obs. inte Tatort) och det hosvarande elljusspåret. Med min lillunge Peppar i släptåg. Fast det var förstås jag som var släptåget.
I alla fall är spåret på sagda ort enkelvägs. Alltså 2,5 km rätt ut i ingenmansland. Sen får man vända. Det konstiga är att i båda riktningarna består det uteslutande av uppförsbackar. Se där en sevärdhet!
Dessutom hade en nyanlagd motorväg dykt upp i dess omedelbara närhet, ganska oskönt. Ingen trafik påsläppt än, men inget vidare ändå. Otrevligt material i själva spåret (sand och fint grus i rätt tjockt lager) gjorde det hela till en icke fullt optimal upplevelse. Tungt!
Så där blev det inga nästan-kilometrar alls, det blev spring och gå och spring och gå hullerombuller.
Till slut var det alldeles svart också, ljuset i själva spåret gör att skogen runt omkring blir ännu svartare. Och hemskare! hävdar Peppar. Han är en ganska mörkrädd liten pojke när han är ensam med matte i en alldeles okänd skog. Fast han tycker ju också att det är ganska skojigt att vara rädd...
Sista halvkilometern spurtade vi också - på vårt sätt. I alla fall gick det så pass hastigt att Peppen var tvungen att galoppera. Mycket skojigt. Tills vi mötte en barnvagn. Då var jag så glad att Peppar inte var en häst som jag satt uppå. För då hade jag icke längre suttit på den.

Igår följde minsta barnet med på skogspromenad. Det sker inte så ofta, men är desto mer kärt. Minsta barnet är ingen soffpotatis, det bara verkar så. Men hon tränar så in i bänglan mycket så ev. fritid tillbringas gärna halvliggandes i just soffan. Och dess moder uppmuntrar detta.
I alla fall var himlen blå och det var nåt som liksom lyste och värmde. Vilken märklig känsla! Och jag gillar ju novembermörker men det var inte så dumt det där heller. Kändes som direktinspruttning av nån vitamin eller nåt. Inte illa alls, faktiskt.



Jazz var studsig.



MYCKET studsig.



Tigg var luddig.





MÅÅÅÅÅL!!





TYPISKT Ying! Precis på mållinjen kommer han på att han måste kolla en grej, bara.



Om man mäter kadens och inte faktiskt vägvinnande så vinner Tigger varje gång!

Det finns en klämmig sång med Helmer Bryds eminent five quartet - Spring morsan!
Den tänkte jag på idag. Tigern och jag tog en tur i mountainbikespåret - o var det geggigt, eller?! Härligt, var det i alla fall! Fast det mörknar snabbt.
I alla fall: först sprang jag 500 m i ett svep, sen traskade jag litet, sen sprang jag 600 m, traskade litet och sprang litet om vartannat och sen, SEN SPRANG JAG 900 METER!! Inklusive uppförsbackar o det hele! Och inte var jag helt slut heller, hade apselut orkat mer. Hurra!!
Maraton, here I come!

Ying som ligger plats. Han ser ut som "MITT, ALLTIHOPA!"

Tisdag - upp i ottan och iväg till klubben. Ja alltså - man ska ju vara där typ 9 och det tar ju typ 6 minuter att typ köra dit, typ. Gäsp. Jag sa ju det.
Idag fick Peppen följa med. Som vanligt var Ville ondskan personifierad... Han gillar INTE Peppar, den. Eller också är det det han gör. Han provocerar och provocerar och Peppar jobbar med hela kroppen för att hålla sig i styr men till slut går det ju inte längre. Och så blir det fräs. Jag tror att Ville tycker att det är kul. Skurken!
Platsliggningarna gick sååå bra, jag är glad att jag har grundat så ordentligt. Det kan vara ganska så stökigt omkring P utan att han bryr sig. Nu jobbar vi på att han ska hakan i backen hela tiden.
Idag var Lillebror Sudden med en stund också. Äntligen har han slutat att växa, tycks det mig. Men lika glad är han, och visar alla sina fina framtänder i ett högst beklagansvärt leende. Han ser ut litet som Flygmalajen!

På kvällningen gav jag mig ut på en springtur med bara Tigern. -Inte så bara, säger Tigern.
Visserligen får hundar inte vistas okopplade inom elljusspårets område, men det tog vi lätt på, Tigern och jag. Om man ger sig ut i bläcksvarta dimman mitt i skogen mitt i natten (sjutton-och-femton-pip) så får man nog påräkna förekomst av såväl varulvar som mördare och inflyttade ryska kannibaler. En Liten Vit Kanin torde därvid inte skrämma nån. Jag däremot...
Det var nämligen så att lilltigern liksom gjorde ett bjäfs mot ett par herrar som vi mötte. Hundjäkel - kanske för att det mörkt. I alla fall kastade jag mig fram och vrtålade NÄÄJ!! med värsta monsterrösten. Herrarna skrek i panik och sågs senast i vild flykt över kärret, mitt i Mörka Skogen. Kanske tanter inte borde få gå okopplade heller...
I alla fall så upptäckte jag, i en lång ytterst modest utförslöpa med kurvor o grejer att det faktiskt kändes litet LÄTT att springa. Inte förenat med hopp över en svingad lie, liksom.
Så sen kände jag efter litet mer, i några svaga motlut till och med. Och det kändes som någon form av flyt där också!
Långt långt långt har jag kvar tills jag kan springa ens ett par kilometer i ett svep, men det börjar kännas bra, det här. Hurra!

Man måste tänka på procenten, idag är den runt 99. Luftfuktigheten, alltså. Barmarksnovembern bara fortsätter, jag bara struttar runt som värsta Sound of Music-stjärnan av pur livsglädje.

Dagens övningar:
vittringsapportering med Tigg. Hurra, jag tror han kan det!
lydnadsträning med Ying i grannens trädgård. Här sjönk humöret flera grader. -Badå, voffå då? säger Ying. Särskilt mycket övade vi på följande avancerade övning. "Fot"+matte går framåt=Ying ska följa med. Genast! Nu, inte sen! Kom då Ying! Dumma hund! Ying tycker att det är mera rationellt att sitta kvar och vänta några steg för att se om jag menar allvar med min förflyttning eller tänker komma tillbaka. Ibland sitter han bara och sover också. -Hallå Ying! ropar jag ganska högt. Ying lyfter blicken mot himmelen och ser nyfrälst ut. Mig ser han överhuvudtaget inte.
lydnadsträning med Pepp i egna trädgården. Duktig korv, fast läggande under gång var inte till att tänka på. Plött i grese, ju!
Jazz får under förhandenvarande omständigheter träna inomhus. Han tränar sig i allmän gosighet och börjar bli tämmeligen fullfjädrad.

Sen gick jag ner i källaren och pratade med äldsta barnet (Malin på Saltkråkan) som hölls med tvätthängning och rent allmänt var i mors ställe. Medan jag stod där och jiddrade kom en hund ner i källaren och b-jsade alldeles bredvid mig! OCH JAG SÅG INTE VEM DET VAR!

Morgonpromenaden blev 4,4 km, jo för jag hade GPS. Bara tigern fick gå litet lös. Jag försöker säga: -Titta bara så duktig er lille bror är, om ni är lika duktiga får ni också gå lösa! men inte lyssnar lymmlarna på det inte. Tiger hittade ett rådjur intill stigen, det talade han om för mig och sen traskade vi vidare.

Sen tyckte Ying hela dagen att det var dags att krypa till sängs, han knölar ner sig i ynkpyttelilla kattbädden (som är för liten för dvärgpudeln Olle) bara för att den står vid foten av trappen och han därmed kan hålla koll på mig så jag inte slinker till sängs utan honom.

Kvällspromenaden skulle bara bli en liten sväng, uppvärmning för äldsta barnet som skulle ut o springa sen. Fast gångtiden bidde 90 minuter och springturen ajournerades till i morgon.

Slutligen hamnade vi framför TV:n med Cesar i och med minsta barnets kladdkaka och nybryggt kaffe nära till hands.

Och NU är det dags att krypa ikull så vi är i fiiiin form på träningen i morgon bitti!

I afse kände jag att vaccinationslågheten var så pass övervunnen att det kunde vara dags för litet springning igen. Jag tog terrier 1 och terrier 2 och gav mig ut på stadens gator och torg, enär det var svart som en säck ute och skogen kändes halvläskig. Samt hade vi ju redan vurre där en gång idag.
Hundarna fick, var och en, reflextäcke, reflexhalsband och reflexkoppel. Jag hade braxer med gula reflekterande fält vid knäna, benreflexer (som eg. är avsedda för hästar...) kring smalbenen, reflexer på skorna samt illgul reflexväst.
Vi mötte två gotiska flickor: svartfärgat hår, svarta kläder, svart hund. Inte en reflex. Som tur var hade de spökvita nunor.
Sen sprang vi stan runt, fast gick rätt mycket förstås.
Så lätt med hundarna idag - när jag springer o de har halsband o koppel (till skillnad från sele och linor) har jag bara ett enda krav på mina hundar: de ska över huvud taget inte märkas.
De ska inte dra, inte sacka, inte trängas. Inte nagga matte i knäna, Tigger!
På nåt sätt känner de nog att springning är "jobb" för de beter sig precis som jag vill. Märks inte. Kopplen så lätta i handen. Inget trams.
Hurra!

Alla säger: -Bläääh, vilket hemskt väder! Mörkt! Blött! men faktum är att vädret är mycket värre inifrån än när man faktiskt är ute i det.
Det är inte ens kallt, luftfuktigheten är bara toppen för hår och hud, geggamojan överallt gör att alla promenader blir äventyr och naturen är faktiskt så VACKER. Allt är brunt, orange och rött och det är alldeles enastående det hela. Dessutom luktar det så gott överallt så man pohöver inte ens vara hund för att känna det.
Minsta barnet tog en 20-minuterssväng med Jazzen och sen bäddades han ner i en soffa framför TV:n. Sicken en frisksportare!
De andra tre följde med matte till skogs, nästan två timmar traskade vi runt i långrundan utanför elljusspåret. Med lösa hundar, muähähähähäääää! Men de fick gå fint intill mig, då blir de så trötta och loja, inte alls som när de har koppel och bara jagar upp sig.
Bara en gång fick Pepp spel och drog iväg över en nyplöjd åker - jag efter, det var en syn kan jag lova! Inte håller jag jämna steg med hundrackarn särskilt många meter, men tala inte om det för honom. Omgående kom han tillbaka och var en snäll och fin valp igen.
Sen träffade vi en 8-månaders riesenschnauzer, Yrroll. Han var VILD han! Och Ying blev förstås alldeles ifrån sig, för inte kan väl nån i hela världen utom just YING ta hand om en sån!
Och så mötte vi en ynkligt liten, fast vuxen, cockerspaniel. Livsfarlig! sa Peppar, bäst att vi har ihjäl den. Usch, man får skämmas. Dock var de kopplade då, så det bidde inget blodbad. Och cockern var inte så mycket trevligare den...
Slutligen mötte vi ett litet gäng innefattande en den allra som minsta lilla chihuahua - alldeles vuxen och knappt ett kilo tung. Gissa om det blev liv på pingisstjärnan då!! Han sjöng sig nästan in i melodifestivalen.
Sen gick vi hem och torkade oss.
Peppar morrar som en galning när man torkar hans tassar, han låter livsfarlig men det är bara trams.
Tigg gräver sig in i handduken som man använder - man ser aldrig vad det är man torkar, han far omkring därunder som ett litet spöke.
Ying tycker att det är under hans värdighet, fast ganska skönt, att bli torkad. Det är nästan så jag får 25 öre och ett nyp i rumpan som tack. Ying, han vet hur man behandlar tjänstefolk.

I torsdags morse fick vi så våra vaccinationer.
Själva sprutandet gick galant, inte ens jag svimmade eller kräktes.
Sen fick jag: ont i armen, ont i armhålan, en jätteröd kliande och värkande tennisboll på stickstället, hemsk huvudvärk, illamående...
Ingen hit alltså.
Men än har jag inte börjat gå baklänges, man får vara glad åt det lilla.
Nåväl, detta i kombination med regn och natt klockan tolv på dagen har gjort att så värstans med hunderi har det inte blivit.
Ying har bestämt att vår egen gräsmatta inte är riktigt hygiensk att sitta på men turligt nog har grannarna åkt till Egypten på ett par veckor så vi tränar på deras stenlagda gård.
Tigerns vittringsapportering går riktigt bra. Jag har lärt mig ett nytt knep för den träningen också, som jag ska ta itu med så snart jag har lokaliserat en lagom mängd lagom stora glasburkar.
Jazzen tycker livet är kasst utomhus - han vill bara ligga i en soffa och litet lojt leka jaga råttor under nån filt.
Peppar är faktiskt vädertåligare än man kan tro, så länge man är i någon form av rörelse störs han inte ens av ganska kraftig nederbörd. Vi tränar på inför träningstävlingen med goda förhoppningar. Lilla tävlingsjävulen i mig är pigg och nyter, trots vaccinationer och annalkande jul!
Slutligen en maning: akta er som ögat för ballerina pepparkaka. En vederstyggelse!

Kan man verkligen inte använda flera kategorier på ett och samma inlägg? Varför inte i så fall?

Idag fick Peppen och Tigg följa med på onsdagsträningen.
Tigg gjorde platsliggning "i grupp" - de var hela TVÅ hundar, Redo fick ställa upp som grupp åt Tigern så han skulle slippa ligga ensam. Jag och Mariah gömde oss bakom husknuten.
Rapport: han låg still men var orolig, hakan i och hakan upp, litet pip. Men Anna sa lugnt åt honom att ligga kvar, så jag hoppas att han på sikt fattar vad det rör sig om. En liten mammagris är han!
Sen gjorde han en lååång budföring också, Tigers favoritmoment. Litet snett sättande hos mottagaren men annars jättebra. Inga försök till tjuvning fast han var väldigt taggad före starten hos mig.
Litet fritt följ, läggande och ställande tränade vi också, på egen hand. Det gick så bra så. Ett inkallande med ställande bara, för det gick också riktigt bra. Och så litet fjärr, inga problem fast han var litet distraherad av söta schäfervappisen Minna.
Sen var det Peppens tur. Efter en kort uppvärmning blev vi kommenderade genom linförigheten fast med ganska korta raksträckor. Det gick över förväntan, måste jag säga. Litet tafflig i vänstersvängarna men snabba sättanden i halterna. Litet snett några gånger men ingen panik.
Med fortsatt kommendering gjorde han ett helt bra läggande under gång, trots att det var blött och kallt, en bra inkallning; bara litet skutt när han kommer fram. Slutligen ställande under gång, det  blev ett halvsteg extra men annars mycket bra.
Matte är nöjd och glad med sina grisar!
Medan vi var på klubben tog äldsta barnet ut Ying på en rejäl springtur, så nu tycker han att det är way past bedtime. Lilla Jazz fick en inne-afton; det får vara nån måtta på utelivet så här års, tycker han.
God natt!

Vittringsapporteringsträningen med Tigger har nu kommit in i ett nytt stadium. Hurra!
Han är nu så pass avspänd med pinnarna att jag kan använda vanliga, osågade längder. Först pular jag ner min vittrade pinne under litet löv och så får han leta rätt på den.
Sen slänger jag en bunt ovittrade pinnar runt i kring, och mattepinnen mitt i, med löv över. Det går galant, nosen på direkt och inget trams.
Sen puttar jag litet löv över alla pinnarna, och han knäpper fortfarande på nosen och hämtar rätt pinne.
Och slutligen gör vi ett försök med många pinnar och alla otäckta av löv. Och si - inga problem!
Nästa steg blir att ha färre ovittrade pinnar och att göra färre inledande steg innan vi kommer till själva det tävlingsaktiga momentet.
Duktiga lilla Tigern!

Egentligen borde jag ju ha rusat till närmsta vaccinatör för länge sen, men det gav jag katten i. Jag vill inte springa baklänges, nämligen.
Men idag blev jag nästan tvingad av maken att fara till sjukhuset med honom och dottern.
När vi kom dit var det kö runt huset, nästan, och fullt med parkeringspåvisare och hela grejen. Kändes litet som nattklubbskaos eller nåt.
I alla fall hann vi inte ens ställa oss i kön förrän nån vänlig själ talade om att de just hade satt upp skylten med "vaccinet slut" på dörren.
Synd om vissa som hade köat i ett par timmar eller mer och nu fick vända. Man tycker de kunde ha liiiiitet koll på hur många dosisar de har kvar och på ett tidigare stadium tala för folk att loppet är kört.
Fast sen läser man om Edison-mattes telefonförsök och då inser man att - nä. Man ska inte förvänta sig nåt.
Men åt andras upplevelser är det lättare att skratta.

Mellanbarnet ringde och sa: -Gissa vad jag har hittat! - En liten hund, gissade jag och det stämde bra. En liten fin russlare hade hon hittat, en som lös och ledig var på väg till skogs. Efter en halvtimme, när mellanbarnet precis började våga hoppas att hunden var herrelös och skulle tillfalla upphittaren, kom hundens matte. Ifrån sig, förstås. Jag kan riktigt känna själv - hunden borta, man tänker alla möjliga scenarion och så kommer man runt ett hörn och där står ens lilla lus, alldeles välbehållen med en snäll o fin upphitterska och en rar pudel. Vilken tur!
Fast nu är barnet fast beslutet: en russlare behöver hon. Så klart, det gör väl alla?

1. Tisdagsgruppen ska ha lydnadstävling den 15 december. På skoj förstås men med riktig domare, tävlingsledare, skrivare och sekretariat. Hurra! Peppen är anmäld.
2. Jag har vunnit en säck hundfoder. Hurra 2!

Dagens guldstjärna i kloklippning går, ganska otippat, till - JAZZ! Inte så mycket som en läpplyftning eller tass-spark under hela klippningen!

Idag tänkte jag att det är ju f-n att jag bara skall sucka och gnälla över att jag inte "kan" springa längre, och så tog jag De Stora Hundarna (=Ying o Pepp, för allting är relativt) och lopp till skogen. Där jag flöjde runt 2,5 km -spåret. Närå, jag sprang inte hela, men jag sprang och gick om vartannat och tror nog jag lova att mer än hälften blev spring. Och det var ju galant så.
Alltså - förut, då sprang jag mest hela tiden. Några mil i veckan. Litet feber och halsont och den sortens fick inte komma i vägen; sånt pjosk sysslar inte JAG med.
Ibland var kroppen dum och seg och ville bara bli trött av springningen. Då blev jag arg på den och den fick straff i form av ett par varv i maxfart runt två kvarter. Efter den trötta milen.
Så här i efterhand funderar jag ibland om det var hjärtat som var larvigt då, när jag inte riktigt orkade. I så fall hade jag nog en nedra tur som överlevde mina straffrundor!
Nåväl, det blev som det blev; omstart med startkablar i ett par omgångar, medicinering hela livet och superhögteknologisk manick insatt.
Och på det en himla massa kilon, som bara delvis beror på medicin och sånt.
Så visst - en maratonsatsning kan jag nog glömma. Och hårda intervaller är jag förbjuden att ägna mig åt (den enda riktiga nytta jag har haft av hjärttramset). Men jag tänker så här - om jag ger mig tusan på det så kanske att jag på låååång sikt kan springa en timme i sträck igen. Nån vidare fart har jag ju aldrig haft... Och kanske på köpet tappa några illa-levnadskilogram.
Så jag gör som Erik Hörstadius i senaste numret av husorganet Runner's World: jag kommer ut. Jag deklarerar: nu ska jag bli en springande person igen!
För nu när alla vet det: I can run but I cannot hide.

Hujja, nu har jag gått igenom hela tävlingskalendern på sbk.nu. Planerna är att sno Tigg till ett LP2, Pepp till LP1, starta Tigg i Lkl spår och Pepp i Akl dito. Samt en uppflyttning till Lkl för Pepp. Tigg är det mera osäkert med, pga skotten. Men vi ska träna! Nån som har en pickadoll att låna ut?

Det verkar som om den gräsliga vita nederbörden i veckan var ett skrämskott - nu har vi åter mitt favoritväder med drypande fuktig atmosfär, geggamoja överallt och den härliga doften av multnande löv i näsan. Barmarksnovember i Mälardalen ÄR underbar!
Idag blev det litet uppdelade hundäventyr. Jag tog en promenad till klubben med Ying och Tigger för litet träning. Hela ettan utom apport för Ying, för Tigern sammalunda samt litet diverse smått och gott från tvåan och trean. Ying var på sitt allra vidrigaste humör - matte sliter sitt hår i likhet med matadoren som ställdes inför tjuren Ferdinand. -Vadå?Varfördå?Puss!Närå.Hejdå.Snart.Annars inte. säger Ying och ser uttråkad ut. -We are not amused, är Yings bästa citat i såna lägen. -Dumma hund! säger matte med ilskna tårar i ögonen.
En sån lisa då att ta itu med Tigern. -Jag kan! Jag vill! Jag kan! Låt mig! säger Tiger, och det har han rätt i. Bara vittringsapporteringen (grrr!) larvar sig. Problemet är att han inte knäpper på näsan! När han väl gör det så går det så bra, men han kommer inte på att han ska nosa. Suck. Annars börjar t.ex. inkallning med ställande gå mycket bättre.
Efter 2,5 timmar med dessa två lurkar snodde jag i mig en butt vaniljyoghurt och sen tog jag en cykeltur med Peppar. Hussen kunde inte rätteligen kalla det för "lek" eftersom han har tillbringat hela hela långa helgen med att - måla modellpansarvagnar! Nåja, huvudsaken är att man inte har tråkigt.
Cykelturen var i alla fall trevlig, en promenad i skogen med litet uppletande blev det också. Peppar letade leksak och jag hittade kantareller.
Största och minsta barnen tog Jazzen på finpromenad neråt stan, iförd fin grå collegetröja var han då. Han gillar att få gå utan hundsällskap den, precis som husse tycker han nog att det är litet pinsamt med alla byrackor.
Nu luktar det pyton i hela huset igen - matte torkar lever!

Nu känns det inte som man vill vara utomhus och träna varje dag och stund, precis. Som tur är har vi en hel del att fila på som går bra att göra inomhus. Till exempel:
handtecken för ligg, sitt och stå. Tre hundar är involverade i detta och de är på ungefär samma nivå fast på olika sätt om man så säger. Ying har jag inte riktigt haft ork att dra in - men när jag gör det kanske han förvånar mig och kan precis! Eller också inte alls. Man vet ALDRIG med Ying!
apport. Vänta med gripande tills kommandot kommer, hålla fast, inte tugga, sitta still, inte släppa före kommando, släppa på kommando, fortsätta att sitta still. Här finns det grejer!
rullmarkering. Går utmärkt att träna inomhus!
snabba ställanden, lägganden och sättanden. Bra att bara belöna de allra snabbaste och bästa utförandena inomhus med mindre störningar.
vittringsapportering. Suck. Hallå! Knäpp på näsan!
stegförflyttningar.
kryp.

Och sen kan man förstås hålla på med alla möjliga "konster", som "gå och pussa ---", insert valfritt namn på familjemedlem. Det är Jazzens bästa gren. Man kan också säga till honom "gå och pussa Ying" och då gör jazz det men Ying ser föga uppskattande ut...
Gå med lappar och saker är också praktiskt och bra.
Hämta vissa namngivna saker. Fast Peppar hämtar alltid bara skor. Och ytterst sällan mer än en av samma sort. Helst hämtar han bara högerskor, eller bara vänsterskor...

Hur som helst - vi ska nog hålla oss sysselsatta tills det blir vår igen.
Och då jäklar - då kommer vi att vara i FIIIIIN form!

Jazz tycker som jag - vintern suuuuger! Igår kväll fick han ha kofta under reflextäcket (som bara är för syns skull). Han trivs bättre i kofta än i varmt täcke, täckena blir så bylsiga.
Nu när äldsta barnet är hemma alternerar Jazz mellan minsta lillmatte och största lillmatte, han beter sig som en riktig pascha.
Dessvärre beter han sig som något av en sexualdåre också - han är den enda som blir riktigt låst av löptikslukter ute och sen envisas han med att rida på alla sina bröder inomhus. Och ser purken och missförstådd ut när vi avbryter övningarna.
I övrigt kan rapporteras att han fortfarande är en Duktig Dvärgpinscher när det gäller kloklippningen. När de andra tre är avklarade kommer Jazz liksom fram-asandes och slänger sig på rygg intill mig. Härtill är jag nödd och tvungen över hela honom, liksom.
Bara litet läpplyft och nåt enstaka morr uppträder under klippningen, men jag får använda min bestämdaste röst och stadiga händer. Men det tar numera inte mer än 5 minuter att klippa alla klor på alla fyra tassarna. Sicken en seger!

I tisdagskväll tog jag med mig bara bara Tiger (inte så bara, säger Tiger) till ett mera avlägset beläget elljusspår, ett femkilometers.
Fullt med koppeltvångsskyltar överallt och en lösgående liten kanin hos mig.
Om hundarna alltid måste gå kopplade kommer de att få tokspel den dag då kopplet brister, halsbandet går upp eller annat. Och sånt händer förr eller senare.
Och om folk aldrig ser lösgående lydiga hundar kommer de att befästas i sin tro att alla hundar är livsfarliga bestar som måste vara fjättrade.
Basta.
När vi möter nån i spåret kallar jag in Tigern som kommer på studs för inkallning är en jätteskojig lek.
När nån joggar ifatt oss lägger jag Tiger på avstånd så ingen ska behöva bli rädd. Sen får han ligga där tills jag kommer fram. Han rör inte ett öra ens när joggaren studsar förbi.
Vidare ägnade vi oss åt stenklättring med riktningsdirigering åt höger eller vänster, inkallning med ställande och/eller läggande, ganska mycket fritt följ både rakt fram och med stegförflyttningar. Rätt mycket pussande förstås - Tigg får såna anfall ibland när han bara MÅSTE bli bekräftad på alla sätt.
I alla fall - det var jättemycket folk ute, för ovanlighetens skull, och ingen enda var purken över min lösgående hund.
Fattas bara, säger Tigern, de borde väl bli GLADA!

Peppar fick sig en duvning i tisdags med vanliga förmiddagsgruppen. Hurra för den!
Det går bättre och bättre med Ville, Peppar jobbar så hårt med att inte reta upp sig. Han slickar kring nosen, gäspar, tittar bort - hela kroppen jobbar.  Men det är klart att det finns gränser, även för honom.
Vi gjorde en inkallning genom gruppen, med hel-kommendering för vår del. Precis innan Pepp skulle springa förbi Ville kastade sig denne ut i kopplets fulla längd och fräste. Uj, då blev jag skraj! Men Peppen gjorde bara en liten lätt undanmanöver och tappade aldrig fokus på mig eller fart. Mycket snyggt in också. Duktig Pepp!
På platsliggningen blev det som vanligt cirkus, Sigge studsade upp och levde rövare bakom de andra hundarna. Peppar låg länge kvar men precis när jag hade bestämt att gå fram och avsluta för hans del hoppade Sigge nästan på honom och då kunde Peppar förstås inte ligga kvar. Han måste efter Sigge och tala om vad han tyckte om sånt beteende. Men han var inte alls nån mördarhund, bara litet irriterad uppfostrare. Jag var mest rädd för att Ville skulle ge sig in i diskussionen också, hjälp! Men han höll sig på sin kant och vi fick slut på cirkusen. Sigge tar inte alls åt sig av reprimander, i synnerhet inte från sin husse men inte från Ying eller Peppar heller. Litet konstigt - i synnerhet Ying brukar de flesta hundar lyssna till...
Sen gjorde vi om platsliggningen och då gick det bra - Peppar fick ligga två minuter, sen belönade jag. Jag ville inte att det skulle hända något igen. Och det gjorde det inte heller!

Igår tog jag med mig Ying till klubben på onsdagsträning. Det snöade korn på tvären! Vidrigt.
Olle och Ammi och deras nya schäfervalp Minna var där så Ying var fasligt i gasen. Oj, vad han älskar vappisar, den!
Platsliggningen gick bra: han la sig på bara ett kommando (trots snö och blöta i gräset) och han låg där han skulle i dryga två  minuter (sen gick jag tillbaka, vill inte få nåt trassel).
Sen gjorde vi en budföring - jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad dagens instruktör heter fast jag egentligen vet det - helt senil är jag! I alla fall var det ingen Ying känner. Vi hälsade och han tog emot mitt godis från henne och sen gick vi ut i full sträcka. Olle kommenderade. När jag sa "marsch!" till Ying kastade han sig runt till vänster och började klättra på Olle! Då kom jag på att denne har varit figge på sökträningen nån gång... Ying har så märkligt fungerande minne... Sen sprang han (alltså Ying) i alla fall ut, rakt, snabbt och målmedvetet ända fram. Men han tjyvade tillbaka. Samma sak en gång till - jättefint ut och fram men sen vill han inte komma riktigt intill. Man är väl pej! Ammi tipsade om att ha ett kort (avbitet...) koppel på honom som mottagaren kan ta tag i. Jag visse väl att Tiggs tandaslöjd skulle komma till användning nån gång!
Efter litet vila/uppvärmning blev vi kommenderade genom hela ettan. I tandvisningen ville hunduschlingen backa (återigen: pej!) men jag höll kvar honom och det var inga problem för hon-vars-namn-har-gått-förlorat att bläddra bland läpparna och ev. skönja några tänder. Ingen aggression alls från Ying, och det är huvudsaken, resten fixar vi.
Linförigheten gick avsevärt bättre än jag skulle ha trott - visst sjabblar han iväg ibland men inte alls så nipprigt som man brukar se när vi tränar själva.
Läggande och ställande under gång hjälpte jag till med jättemycket eftersom det var kallt och blött och konstigt. Inkallning gick bra, apportering var han för het på (!! han som inte brukar vilja SE åt apportbocken ens) och hoppet gick jättebra.
Sammantaget är jag jättenöjd med hans insats - det var dock första gången med kommendering och första gången vi körde hela programmet rätt igenom. Han fick godis ett par tre gånger under hela tiden, annars bara tillåten belöning.
Det tar sig!

Min dator vill inte starta, äldsta barnets dator vill inte starta, Makens gamla dator startar ibland, makens nya dator kan vi bara använda när han tycker det. Därför blir det litet knackigt med uppdateringar, minst sagt.