Jag är så gammal så jag minns när det här med sommar- och vintertid skulle införas i Sverige. Då pratades det om hur t.ex. korna skulle må. Med mjölktid och så. Ärligt talat - jag struntar i korna, bry er om MIG i stället! Jag avskyr dessa tidsomställningar. När det blir sommartid måste man upp fast man inte vill och när det blir vintertid får man typ aldrig gå och lägga sig. Ruskigt, det hela!
Som en liten uppmuntran följer här några kliniskt hundfria bilder, från en dag för ungefär en månad sedan då det öste ner hela förmiddagen när jag hade seminarium men lagom till Långa Lunchpromenaden blev det så underbart vackert väder.
Utsikt från kyrkåsen.
Himlen. Nära.
Det är nåt så behändigt med Kyrkan-Mitt-I-Stan. Känns som Tummen På Ögat, ungefär. Och samtidigt upplagt för myspysiga engelska deckare!
Ett litet slitet fruntimmer. Kunde nog behöva bli litet kyrkligare!
Igår hände det sig plötsligt att solen tittade fram på förmiddagen. Perfekt för mina planer - en liten sväng till skogen! Jazz följde med som mullefröken och - tro det eller ej! - husse följde med som moraliskt stöd och Stolt Husse.
Ingen tövan - tjoho! Jazz fick ha långlina, i och för främjande av samma antal hem som bort.
Lilla fröken Jordig-Om-Nosen.
Jazz visar hur man snokar och ev. spårar.
Lilla Fiffla är en ivrig adept.
Tänk om man hittade en sån här i skogen! Då skulle man allt bli glad!
Här har det nog gått en björn. Den ska jag skrämma! säger hunddjuret.
Nosen i backen. I veckan som kommer ska jag försöka hinna med att lägga ett nybörjarspår åt henne. När vi på återvägen korsade vår väg ut gjorde hon ett mycket fint spontant spårupptag!
Jazz visar och visar.
-Man får aldrig brista i sin uppmärksamhet, trummar Jazz in. -Man måste dels ha koll på vilddjuren, dels veta exakt när matten har hittat en svamp.
Valpen tränar vidare.
Liten som en teskedsgumma i blåbärsriset!
Dags att åka hem och vila middag.
Sen sov valpen i två timmar och Jazz var utomordentligt nöjd med sig själv som mentor. Litet litet nöjd med valpen var han också.
I morse var man i vanlig ordning (haha! men sista veckan, så!) uppe i ottan och vallade valp. Vi måste vrida till valpens dygn för som det är nu tycker hon att det är natt klockan 20 och kuckeliku klockan 5 ungefär. Med vintertid på detta kommer det att bli rent ohyggligt! Ibland tänker jag: å så bra att komma upp i tid, nu ska här bli nytta gjord hela långa dagen! I helsike heller - går jag upp före 8 är jag redan vid 11-tiden så groggy så jag går som i en jetlag-dimma hela långa dagen, ända till nästa morgon ungefär. Så detta att jag måste gå upp med valpen innebär bara att så fort valpen har sovstund under dagen somnar jag också. På det viset blir apselut ingen som helst nytta gjord, och det är synd det, när det drar ihop sig till tentadags!
Ying är i alla fall piggelin. Tur det, utan nanny skulle jag stå mig slätt.
Valpen tar inte alls illa vid sig av denna behandling, men efter ett tag tycker hon att det blir långrandigt.
Idag har Ying för första gången börjat suga på hennes öron, precis som han alltid gjorde på Peppar - till och med när Peppar var vuxen. Än är lillans öron så små så de är inte så mycket att snaska på, men det lär nog ordna sig!
Igår kom Minsta Barnet hem redan 13.30, så jag kunde ta en promenad i dagsljus. Dessutom myste jag till det ordentligt och tog en koppelfri sådan i vattenparken med världens bästa Tigrou!
Full rulle! Matte får mixtra litet med pyttekameran för att få nån skärpa på hunden. Borde kanske mixtra med hunden i stället?
När man ser det här kan man ju tro att jag är en sån där gräslig hundägare som bara kastar boll åt hunden hela tiden och/eller att Tigger är en sån där gräslig hund som är helt bolltokig. Ingen av dessa teorier har emellertid någon grund; det kan gå en vecka mellan bollkastningarna, och jag kan under en sån här promenaden stoppa bollen i fickan utan vidare resonemang. Men ibland är det roligt att låta honom riktigt bolla av sig, liksom!
Alldeles på egen hand hittade tigern en Jätteboll!!
Posera för porträtt hör till Tigerns grundkunskaper. Har ni, i ärlighetens namn, någonsin sett en så vansinnigt söt russlare?! Inte jag!!!
Litet boll igen, som belöning för fotomodellandet.
Bästa lilla kompisen! När jag är ute och går med bara bara Tiger brukar jag ofta finna mig sjungande "Du har aldrig haft en vän som, aldrig haft en vän som, aldrig haft en vän som jag!", fast jag menar liksom tvärtom. Tigger och jag = BFF!!!
Och så en boll på det!
I alla fall så gjorde jag ett par små små sökrutor i djupt med höstlöv och gömde därstädes en ynkpyttig svart skinnbit som Tigern sen fick leta rätt på. För det skulle väl vara litet lagom knivigt, tänkte jag. Lätt som en plätt, tyckte Tigern, men rätt ball ändå. På denna lilla övning gjorde jag en film, men vart den filmen tog vägen på minneskortet är det ingen som riktigt vet. Men - finns det liv finns det hopp! Ladda med popcorn!
Man skulle ha haft kameran där, skulle man. För under morgonpasset var Yingispingis och Fröken Fasansfull rena cirkusnumret. Hela Frökens huvud i Yingens jättegap. Tur att jag litar till 180% på Ying! Han vet så precis på öret vad han gör, den. Och tydligen vet Odjuret det också. Hon busar och hon bråkar och river och sliter i hans överflödiga hud, så lägger han en bjudande, stor tass på hennes manke och kvickt som en ärta rullar hon över på rygg. Inte alls rädd eller nåt sånt, bara: så gör man. Så ligger hon där och blir litet mulbuffad på magen och sånt, sen upp och på't igen, bara.
Igår var hon helt vild och ofin vid frukosten (-Stjäla andras mat?! Det var det värsta!! sa Tigern). Ying håller på längst med sin portion och därför var det den hon siktade in sig på när hon hade inhalerat sin egen (-Kolla Tiger! Jag fick mat i nesan! Kolla då Tiger!). Ett par gång föste jag bort henne och rynkade mitt nylle till en surmulen min. Sen var Ying i och för sig mätt, men han tog tillfället i akt att Fostra Byting. Han drog sig undan en halvmeter från matskålen och vips var Hungran där. Då mullrade det litet, långt ner i Ying. Odjuret backade undan. Efter en stund la sig Ying ett litet stycke från sin matskål, och valpen dök fram på nytt. Ying höjde huvudet och mullrade en liten liten aning. Valpen fattade vinken. Efter en fem-sex såna demonstrationer fick Yings matskål vara ifred.
Han är så otroligt snäll, Ying, men han tillåter inte vad som helst. Och då talar han om det, men aldrig mer än precis vad som behövs.
Jazz däremot, han är den riktigt gammaldagsa bruksgubbesorten. När det nu finns så behändiga elektriska anordningar för hunduppfostran tycker han att det är helt beklämmande hur vi håller på och jollrar och jolmar med den lilla. -Ge'na en snyting bara, säger Jazz. -Annars lär hon sig aldrig!
Och Tigger då? Tja, han tycker att Odjuret är litet äcklig, litet rolig, litet småbarnsaktig. Men framför allt är det en sak som tynger hans sinne: -Hur i all sin dar ska mor och far kunna mätta alla munnar nu? Kommer vi verkligen att få äta oss mätta? (Det vore i så fall nåt nytt, säger Tiger, hittills har man bara fått känna på hur det är att vara svulten.)
Tänk vad hundar lär sig fort - om de får lära sig själva! Mina grabbar vet nu utmärkt väl att när minsta matten kommer hem, då vankas det långpromenad! Idag gick vi till klubben och busade litet agility. En mycket trevlig hoppkombination fanns uppställd, och för en gångs skull behövde jag inte sänka alla hindren. När jag hade kört några hopp-varv med Tigg och Jazz kom Ying och anmälde sig: -Nu är det min tur! Så då fick han förstås också hoppa kors och tvärs - inte alldeles alltid som jag har tänkt mig, men vi har i alla fall kommit så långt att han tar det hinder jag menar, även om det ibland blir från andra hållet. Slalom tränade vi också - både Tigg och Jazz tar sig långt fram i slalomet fast jag står kvar i början, det är roligt. Och praktiskt, när man är a) lat och b) inte på långt när lika snabb som sina hundar.
Tröja i höstfärger. Matten blev inspirerad av filmen "Broderier".
Och vi går och vi går...
... tills vi kommer fram till Hemliga Klubben!!
Hmmm.... Varför tog det stopp i slalomet, tro?
Aha, en liten stoppkloss!
Nu ska JAG visa, säger Ying.
Det mörknar tokfort! Tar man eftermiddagspromenaden med början kl. 16 måste man ha reflexer på, om man går en normallång sväng. Det hade jag missat igår! Fy!
Jazzfotoprojektet fortskrider.
Hemma på Vår Gata i Stan igen.
Efter två timmar är det skönt att komma in och äta middag! Även om det finns Ett Odjur som väntar därinne.
Har ni tänkt på, att väldigt unga saker är energivampyrer? När mina barn var små gick jag i en ständig dvala och kunde bara tänka på helgen när pappan var ledig och jag skulle bara SOVA!! Snick-snack, man led av nåt som heter kontrollbehov, så det gick inte alls det. Valpen är precis på samma sätt - hon är hur lättsam och behändig som helst - ändå hänger ögonlocken ner över kinderna på mig om jag inte skärper mig! Hur som - idag vankades vaccination. Första gången för valpen att åka i buren bak i bilen, men det gick finfint förstås. Den här lilla tjejen hetsar inte upp sig i onödan. Hon gnölade i ung. 15 sekunder, sen bestämde hon sig för att vänta och se. Efter en bilfärd på ungefär 5 minuter öppnade jag och då hade hon lagt sig tillrätta. Sprutning och besiktning gick också bra - veterinären berättade om när hans barn var små lintottar på 3 och 5 år och de hade kommit till nån bilmek som hade staffar. Hundarna tog sig ut och kastade sig över barnen, meken blev rädd att kunden med barn skulle bli rädd. Förstås. Men det blev inte kunden, för han hade en kollega med staffar, så han lät helt lugnt barnen puttas ikull av staffarna och bli nästan upp-pussade. Rätt inställning! Lill-fian gjorde sitt bästa för att visa sin staffordaktighet och lyckades i alla fall slicka av farbror doktorn hans glasögon! Sen stannade vi till på Granngården och köpte ett gäng tuggisar och där träffade vi också flera staffe-vänliga personer, varav en äldre dam som inte alls tyckte om hundar. Bara staffar tyckte hon om!
När vi kom hem slocknade Loppa i TV-soffan medan jag passade på att se franska långfilmer - i alla fall litet nytta gjord. Och har man sett på katten: båda filmerna var absolut TOKBRA!! "Broderier" och "Igelkotten", rekommenderas varmt för alla som står ut med annat språk än engelska och svenska!
Litet mosig, med ny tuggis, i soffan.
Hon är så lik Nero! (finfin pitbull, som lekbiter änglar nu)
Jag är helt dagvill - plötsligt började jag undra om det verkligen var onsdag. Vart hade i så fall tisdag tagit vägen? Litet tidigare kom jag plötsligt absolut inte alls ihåg vad mellersta mellanbarnet heter! Dags att bli orolig, kanske. Barnet i fråga tycker det är märkligt att jag kommer ihåg ryska verbs presensändelse men inte hennes namn ens i grundform, och det kan man ju hålla med om. Jag skulle förstås ha kallat henne tjitajot, om jag hade vetat hur det skulle bli! Sagda barn samt dess mindre syster är dessvärre ruskigt förkylda, arma ungar. Ruskigt mycket pluggeri har de också just nu, typiskt. Märkligt nog har jag visserligen en förb*ad massa läsning som jag inte hinner med, men i alla fall inga seminarier denna vecka, bara en liten snabbis i måndag. Men som sagt - läsningen...
Nåja, det löser sig.
Jag försökte fånga lilla piggy på bild inomhus idag, men det blev inte så himla bra, inte.
Och lika svår som hon är att fånga på bild inne är hon att fånga i mer konkret mening, utomhus. Mellersta mellanbarnet kom in och var riktigt putt: -Och det är JAG som skall gälla för den mer intelligenta varelsen! beklagade hon sig, efter att ha försökt inringa valpen.
Så snart minsta barnet var hemkommet flydde jag hemmet och drog till skogs med hela ligan inkl. Olle Olsson. Helt j*la onödigt, sa Olle, men när han väl kommer ut är han pigg och glad. Även på honom fungerar Frolic-magin, så han klättrade ganska frimodigt på stenar och sånt, som han annars tycker är trams och banaliteter.
Jodå, det är Olle, fast man kan tro att det är ett spöke. Ofta ofta tror jag att jag har tappat bort Olsson när jag har honom med på promenad. Dessutom går han ofta så nära att jag liksom inte ser honom därför!
Det är så himla vackert nu - bara guld och blekblå himmel. Om det ändå kunde bli en alldeles alldeles snöfri vinter!!
Jazz hade sin fina märkeströja, stickad av Anne-Lian. Mycket mjuk och behaglig. Och klädsam!
"Kinaman i höstlöv" - nåt att hänga på väggen, kanske?
Tigg tycker vi ska ha en Wall-of-Fame hemma. Med uteslutande tigerbilder, förstås!
Projekt "Fotografera-Jazz" går sakta men hyfsat säkert framåt.
Vår lille fransos är däremot pigg på att förevigas.
Eloïse tycker Olle att hon ska heta. För hon är ingen riktig Fiffi, ju. (Olle vill bara ha en bichon frisé.)
När man umgås med farbror Jazz måste man se jättesnäll och ofarlig ut, annars blir han purken.
Världen är så stor, så stor.
Igår kom hon på att hon kan gå nerför trappen själv! Upp kunde hon redan från början.
Tungan rätt i mun och pannan i många djupa veck!
Super-Nanny är med och kollar.
Annars kanske man skulle kunna KNUFFA ner henne, tycker Tigger. Så går det fortare!
Fina.
Dessa eviga päron! Fröken förefaller dock ha plåtmage...
Leva loppan i växthuset!!
Trånga, trassliga, skräpiga, igenvuxna ställen är särskilt poppis.
Smidig som en panter!
Egentligen hade jag ju inte tänkt att vår privata "soptipp" skulle hängas ut till allmän betraktan, men kanske det är meningen att vi ska komma ut nu? I alla fall är den superjätteskojig tycker lilla Klabbis.
Hon kan nog hjälpa husse att släpa de urgamla soffkuddarna till bilen för vidare transport till vad-det-nu-heter nu för tiden. Sopstället, alltså.
Usch, jag skäms så jag inte kan koncentrera mig på boken! Det verkar ju som övriga flocken är alldeles kommen i skymundan! Riktigt så illa är det förstås inte, fast visst blir det litet splittrat med en baby. Som tur är bor ju Mellanbarnet och dess Olov hemma denna termin och kan vara behjälpliga med både valpvakt och hundpromenerande. Och så snart Minsta Barnet kommer hem från skolan kastar jag mig ut i naturen med mina Stora Pojkar (gissa om Tigg är nöjd med att höra till den kategorin!). Igår tog vi en lång bra skogspromenad i närmaste skogen, men sen hade Jazz fått nåt trams mellan tårna igen, så idag fick han en vilodag, på motionsfronten. I stället var det bara Ying och Tigg (-Inte så bala, säger Ying. NÄR ska han lära sig att säga "r", tro?) som fick hänga med till skogen-som-man-tar-bilen-till (en av dem). Vi gick mountainbikespåret mest, när det blev för mörkt gick vi ut i elljusspåret, dryga halvmilen blev det. Med älgar i varenda buske, tycktes det. Så är det alltid i den skogen så här års - när älgjakten börjar flyr älgarna upp intill elljusspåret. Listiga rackare! I alla fall - mycket stenklättrande, stambalanserande, dikeshoppande, sitt-och-stanna-kvar-fast-matte-drar-i-kopplet och annat smått och gott blev det. Samt en mycket liten improviserad uppletanderuta, med minipinnar (för Tigger) och obegagnade hopknutna bajspåsar (för Ying). Båda skötte sig strålande! Och vet ni en grej? En jättebra grej! Om man köper en påse Frolic - så medföljer det på köpet en Lydig Pej!
Tigg fick förresten en dosis skvallerträning också. Jag körde mycket av den sorten med honom och Peppar, men sen tappade jag farten då ni vet när... Nu är det dags igen, med ett nytt frö att fostra. Just med staffar och den sortens är det tok-viktigt att det verkligen SYNS att de är lydiga och bara bryr sig om matten, vill inte ha några skrik och dumheter utöver dem som Vissa Enfaldiga Borderterriertanter säkert ställer upp med ändå. Hur som - Tigg tyckte att skvallrandet var prima, nästan för toppen: han spejade in folk 150 meter bort, med riktning åt nåt helt annat håll, men krävde ändå att få betalt. Och det fick han förstås. Ying gör så här - han spanar in folk om de är tillräckligt nära, han begrundar: är de nåt att ha? Är de inte det, då kommer han och vill ha betalt, men är de något så när lika G.V. som var hans första sökfigge, då ger han katten i mig!
Vad gör vi mera, då? Jo tack, klickertränar. Igår blev jag så glad, för Tigg lyckades gå ett par steg framåt på bara tre ben (sen kapsejsade han). Jag har alltså format fram att han lyfter ena frambenet (högt! värsta cancandansösen!) och nu ska han börja "halta". Jazz som har en liten tramsig fot tränade vidare på att slicka sig om nosen. Nu försöker han ofta med ett litet försiktigt slick, men när han inte får nåt klick för det tar han ett stadigt tag med sin långa tunga runt nästan hela sitt lilla nylle! Mycket rart! Båda dessa beteenden (Tiggs och Jazzens) börjar det bli dags att sätta namn på, men jag har inget "självklart" kommando än, så det får vänta. Annars bara schabblar jag till det. Och Ying - han fortsätter med sin slicka sig om mulen övning. Alltså att jag ska lära mig att klicka och ge honom godis även när han bara gör en liten slickrörelse. Han tränar min reaktionsförmåga. Gör han.
Oj, trötta är vi! När Peppen flyttade in var jag ensam hemma med honom och tre andra hundar i en vecka nästan. Förstår icke hur detta gick till! Nu har jag Minsta Barnet som tar frukostpasset, Mellanbarnet tar en sväng då och då, Minsta Barnet är behjälplig efter skolan, och till och med Husse gör nytta när han kommer hem från jobbet. Ändå vandrar jag som i en dimma (även inomhus). Mina Stora Pojkar gör sammalunda. Men lillasyster yster, hon lever rövare! Full sprutt, sen sova en stund, sen full sprutt igen!
Det är roligt att hon är släkt med Peppar, på litet olika sätt. Exempelvis är Blixtras mormors far kullbror med Peppars farmor. Nåt som definitivt märks är att Blixtra har den famöse "Nej-Ben" bakom sig, precis som Peppar. Denne herre hette förstås Ben, men i hans ungdom förekom namnet nästan alltid med prefixet Nej, varför det blev Nej-Ben. Blixtra blir mera Nej-Lix. Hon är "lättsagd", lyssnar bra för stunden, men terrier - vadå, är det fortfarande nej?!
Så här gör Ying, då gör jag också det.
Vet ni vad, nu tror jag att jag bits snart, så fånigt är det att försöka ladda upp bilder! Usch, jag borde byta bloggvärd, men jag har haft den här så länge så den har liksom affektionsvärde. Mitt i allt strul. Nu sover lilla Klabbis (arma lilla valpen - hon går under extranamnet Klabbarparn = Klabbis. Tänk så det kan bli!) med Peppars gamla igelkott (obs! ingen riktigt som han slaktade, de arma djuren slängde vi i soporna. Note to self: försök lära Blixtra att INTE äta igelkottar! Eller rättare sagt: försök lära Ying att inte lära Blixtra att jaga igelkottar. Suck.) så jag skall passa på att läsa något själsdanande. Kanske några franska trubadurer, eller pjäsförfattare? Nä. Det får nog bli "Från valp till stjärna". Fast Blixtra är ju redan en stjärna!
Inatt går det visst inte alls att sova... Därför ska jag berätta om en regnig dag när vi hade litet tråkigt. Och hundarna bestämde sig för att spela teater. Hamlet låg bra till men alla ville vara Ofelia, utom Olle som ville vara Carmencita, så för att undvika slagsmål försökte vi hitta på något annat. Onkel Vanja, föreslog jag, men alla hundarna skrattade och tjöt: "Ånkel Kånkel, va!", och skrattade så de nästan inte kunde stå upp. Tigger hade ingen aning om varför de skrattade, men han skrattade lika friskt ändå. Ett gott skratt förlänger livet!
Mellanbarnet kom med den goda idén att göra en nyinspelning av filmen "Madicken" - det verkade lugnt och okontroversiellt och det hela. -Jag ska vara Lisabet! sa Ying i en ton som inte tålde motsägelser. Jazz drog efter andan som för att säga emot, bara för sakens skull, men så kom han på bättre tankar: -Jaaa, skrek Jazz, pax för att vara Madicken!
Tigger smög sig intill mig och såg så där ljuv ut som bara han kan, och bara när han har kommit på nånting riktigt bra. Inga ord behövdes - jag förstod att Tigger ville kreera pigan Alva - i full fläng med att rulla köttbullar och göra smörgåsar med kalvstek. (Fast jag tror just inte att familjen Madick skulle få så mycket i krävan med en sån piga!)
Raskt började vi sätta upp Jazzens långa lockiga hår och snyta lilla Lisabet, och Tigger nalkades skafferiet med något husligt i blicken, när vi hörde ett skrapande utifrån hallen. Där stod en till ytterlighet missnöjd Olle. Olle! Vi hade ju glömt Olle!
-Jag ska vara Abbe, sa Olle. -Abbe OLSSON ska jag vara, tillade han. Och hans ton tålde inte heller några motsägelser.
Här kommer flera bilder från dagens övningar - alla hundnamn som anges är ytterst ungefärliga för jag har minne som en guppy ibland!
Bubba
Mera Bubba.
Lilla fina kinesiskan igen.
Jag TROR att han heter Jacksaon, han har "blåa ögonfransar", precis som Ying har haft ibland och han är en ganska störig ung man...
Fast här ser han då ut precis som en ängel!
Såna här bilder vimlar det inte av - husse håller i hund. Husse håller i TVÅ hundar!
Ying hälsar på en liten tjejja vid namn Jajja. Hon var blå, så jag borde väl ha knäppt i färg. Fast just nu är jag inne i en svartvit period.
Tigger vill också vara med.
Snyggaste pejen där - YING förstås.
Blåa Jajja igen.
Och igen.
Vill bli fotomodell när hon blir stor!
Ying och det ampra fruntimret Ancho.
Ying sjöng hela hela tiden. Olika små sånger, fast ingen var särskilt bra. Inte mycket att stampa takten till.
Lilla bear coat, som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. Jag har aldrig sett nån förr, annat än på bild. Inte en "tillåten" päls, men de ploppar upp då och då, kanske som en påminnelse om att det finns chow chow bakom pejerna. Och fina är de ju!
Ancho i profil.
Och så Ancho igen, som avslutning.
Är det inte märkligt att hundar av en och samma ras kan se så himla olika ut, och ändå vara korrekta? Jämför t.ex. Ying och Ancho - båda är snygga, Ancho med 2 cert och Ying med 1 (fast, ähum, Ancho har ställts ut mer än Ying, som bara har blivit utställd på riktigt 3 gånger...), men de är ju hur olika som helst!!
Tack för idag, alla som var där, hoppas vi ses igen!
Idag har vi varit iväg på pejträff - jag, maken, Tigger (liten, flowered shar pei) och Ying (mer klassisk typ). Finfint väder hade vi och en hel bunt pejer fick vi träffa - och alla så olika i typen! Där fanns horse coat och brush coat och till och med en bear coat. Och så en chow chow också - blåtunga, som blåtunga, liksom.
Fast först var vi förstås väldigt morgontrötta, som vanligt...
Lilla fina Eva. Mycket social!
Ancho och Bubba med mattar.
Lilltigern passade förstås på att bada!
Och har man sett på katten - en badande pej också!
Kolla på mej då matte! tjoar Tiger. Kolla att jag kan balansera!
Nu skulle man ju kunna tycka att det var onaturligt många russellbilder för att vara från en pejträff - men han är liksom litet enklare att avbilda, han. Till exempel håller han sig stilla om man siktar på honom med en kamera. Men det kommer flera pejbilder strax, när jag har hittat sladden till en annan kamera. Lugn, bara lugn!
Bara ett par grader varmt, fast klockan är 11 på förmiddagen. Men i solen är det riktigt skönt. Jag har hängt lakanstvätt utomhus - kallt om fingrarna men ändå en favoritsyssla! Och så härligt att ta fram de utetorkade lakanen när man ska bädda om! Jazz började gorma - det var förstås grannen som kom hem efter en stavvandring. Jazz vet att om han gapar tillräckligt så går snälla grannen in och hämtar mariekex åt hundarna. Svårt att uppfostra hunden - eller rättare sagt: kunde jag bara uppfostra grannen så skulle nog resten gå av bara farten! Men jag vet ju hur det är - om jag hade inga hundar och grannen hade 3-4 stycken så skulle jag nog vara larvig jag också! Grannen talade också om att han hade stulit två hinkar päron av oss en kväll. Det är vi faktiskt tacksamma för - det finns gränser för hur många päron man kan äta! Däremot verkar det inte finnas några gränser för hur många skorpor Ying kan äta, i alla fall om det är kardemummaskorpor. Jag har hört att hundar ska vara väldigt förtjusta i anis - det används tydligen i spårträning i vissa länder. Själv ska jag börja släpa en kardemummaskorpa genom skogen i ett snöre - få se om inte Ying plötsligt förvandlas till Blodhund då! (Och så får jag väl bara hålla tummarna för att ingen ser mig där jag går och vallar min lilla, allt gråare skorpa...) Ikväll kommer Äldsta Barnet hem, i morgon ska vi på pejträff i Uppsala och på söndag väntar nya äventyr. Jag önskar alla en strålande helg!
1. Morgontrötta, hela bunten! Kanske mörkret? Även Ollen och dess moder var slagna.
2. Morgonpromenad blev förmiddagspromenad, fyra hundar, jag och ett mellanbarn. I skogen. I fint fint regn då och då, inte kallt, grått fast vackert med löv i alla möjliga färger. Ganska underbart, faktiskt.
3. Läsa och lyssna på föredrag och skriva och fundera och läsa litet till. Fullt av snarkisar i sängen. Fullt upp att hålla sig vaken.
4. Plötsligt dags för eftermiddagspromenad. Kvällspromenaden blir oftast förlagd tidigare nu, för att i alla fall delvis kunna vistas ute i någon form av dagsljus. Jazz tyckte det var blött och kallt och äckligt och stannade hemma med minsta barnet - hon hade tillbringat hela dagen i skogen och kröp gärna till sängs med varmt djur och något muntrande på datorn. Ying och jag och Tigger gick till klubben och "tränade" litet agility, alldeles lagom. Sen gick vi en annan väg hem och jag var glad att jag hade satt på hundarna deras reflexvästar när vi kom till bebyggelsen igen.
5. Dags för en viktig punkt - hundmiddag!! Och matte slänger in litet tvätt i maskinen.
6. Litet pokulerande med den återsamlade familjen innan fadern valde bort oss till förmån för Zlatan. Märkligt val.
7. Klickerskoj i köket. Jazz och Tigger tränar a) att stå på tre ben och b) att slicka sig kring nosen, Ying fick bara träning i att slicka sig kring nosen. Jag vet just inte om han förstod så mycket av det, men jag fick i alla fall rikliga möjligheter att klicka, eftersom han slickade sig kring nosen varje gång han hade fått en godisbit och för det fick han en godisbit. En så att säga god cirkel, så Ying tröttnade i alla fall inte förrän efter 2 fulla nävar kattfoderpyttepellets.
8. Hänga tvätt.
9. Nattkissning i trädgården. För hundarna, inte mig. Följt av nattsmörgås, också bara för hundarna. Husses viktigaste uppgift på dagen!
10. Kryp i kull med en god bok. Nåja: L'histoire de France.
När jag äntligen var klar med kvällspasset i portugisiska tog jag ut alla fyra kritterna på promenad. I mörker, regnrusk och blåst. Reflekterande var vi i alla fall, både opptill och nertill och på mitten. Och det var riktigt härligt ute! Inte kallt alls, och regnet var av den fina sorten, den som man visserligen blir helt genomvåt av men som ändå känns behaglig. Alltså inte som att gå i småspik. Och hela nejden hade vi för oss själva. Jag som nästan jämt säger att jag vill flytta ut på landet är så här års faktiskt riktigt nöjd med att bo i en liten köping - här finns gott om upplysta villaområden att traska i, och upplysta elljusspår om så skulle önskas, plus svampskogar precis inom gångavstånd. Så vi har liksom det bästa av allt. Dvärghundarna Olle och Jazz tyckte emellertid inte att vi hade det bästa av nåt. Hela tiden envisades de med att gå bakom mig, och jag hörde hur Olle tisslade: -Visst är din matte dum? Och Jazz höll förstås med, blåsiga kvällspromenader i hällregn (eller som han säger: hell-regn) är inte precis Jazzbacillens melodi. Sen sa Olle: -Visst är min matte mycket snällare än din? Men då hade Jazz fått nog och fräste ifrån att Olles matte är sk*tdum hon också, och Olle också, och förresten nästan alla andra också, utom husse för han håller sig inne i TV-soffan i väder som är gjort för sånt. (=allt väder, enligt hussen).
När vi kom in, då blev det livat värre - 4 knasbollar som blev frotterade, och Tiger som aldrig aldrig aldrig NÅNSIN får nog av att bli gnuggad med ett badlakan, han hade verligen en Höjdpunkt i Livet just där och då.
Sen såg vi på Cesar M. på TV och nu får jag nog påstå att jag har sett Världens Fulaste Bearded Collie. Fast den kan ju vara Världens Bästa Hund ändå!
Igår hade jag sista kurstillfället på klubben för denna säsong - det kändes ganska lagom att sluta nu, för det börjar bli väl kallt och ruggigt. Vi hade en trevlig avslutningsomgång och hundar och mattar fick bl.a. prova på aktiveringsleksaker från Nina Ottosson och Pedadog, som omväxling. Nu har de några tuffa månader framför sig med stora starka hundar i en ganska gräslig ålder, men det är jättetrevliga hundar och mattar med vilja så det ska nog gå bra. Det har varit en rolig kurs och lagom lång, tycker jag. Nu är det dags att lägga allt krut på plugg och egna hunddjur - det pågår öppen rallylydnadsträning på klubben på måndagar, så jag kanske ska ta mig dit vid tillfälle. Gårdagens avis-upplevelse var i alla fall en titt på Monicas fångst - hon hade i princip hela bilen full med svart trumpetsvamp!! Liksom jag är hon ny på den sortens och har lovat meddela ifall de är så goda som det sägs. (Fast som bekant gillar jag ju hela burkchampinjoner bäst...)
Andra funderingar: kärt barn har många namn. Vad har du kallat din hund idag? Här är ett urval av namn på en eller flera av mina just denna dag: Tony Curtis Ediktet i Nantes Lilla Nancy Daisy Snoddas Kakan Gamla dojjan Knasboll Knäppgök Rui Oi Paula Jamie Oliver Pushkin Belkin Nussegrisen Farbror Barbro Boysen Lilla kalven Katterna Dolly Dockan
osv. Det intressanta är att om jag kallar Tigger för Daisy så lyssnar han, och om jag kallar Jazz för Daisy så lyssnar HAN. (Ying lyssnar i princip aldrig). Ibland blandar jag ihop alla namn så jag kallar Jazz för Tigger och Tigger för Minsta Barnet och Minsta Barnet för dess fader. När det gäller hundarna går det bra, för de förstår vem jag menar, Minsta Barnet fnissar mest och dess fader - tja. (se Ying)
Nästa iakttagelse: det är inte klokt vad en så himla liiiten hund som Jazz kan snarka högt!!
Idag har jag, sanna mina ord, en Fransk Dag! Det har varit franska från kl. 10 och fortsätter till 15.30 - och jag som hade sån huvudvärk redan innan...! Ibland känner jag dummare än det dummaste spån (bête comme mes pieds), men det är bara att bita ihop, för på nåt sätt fastnar språket nånstans och rätt som det är finner man sig kunna yttra en massa märkliga åsikter. I stället för att begränsa sig till att yttra saker som man egentligen inte tycker, bara för att ens språkkunskaper inte räcker till mer än så. I alla fall - hundarna är små pärlor! De har verkligen haft en totaltrist dag idag - Tigern fick en promenad med Mellanbarnet och dess Olov, men övriga fyrbenta har bara haft trååååkigt. Och skött sig så bra! De ligger runt mig och suckar litet, bara. (litet extra när nån särskilt grön stilgroda hoppar ut ur min rosenknoppstrut)
Dessvärre skall jag bort ikväll också, avslutning på aktiverings- och vardagslydnadskursen. Jag kommer att sakna mina brukshundsdamer, men samtidigt är det läge att avrunda nu, innan det blir alltför kallt och mörkt. De har bett om en fortsättning, och det är rart och smickrande, men samtidigt vet jag att manfallet brukar bli stort när den Riktiga Vintern infinner sig. När, som vi brukar säga, permafrosten kommer tillbaka. (obs! familjehumor!!)
I alla fall - det är roligt att ha kurs, man lär sig lika mycket som när man går kurs! Minst! Det är lättare att försöka tänka ut lösningar på problem när man inte är känslomässigt engagerad, som man alltid är när ens egen hunduschling jäklas. Då blir det så mycket frustration, mindervärdeskänslor och ledsnad.
Men på ett sätt börjar det slå runt i mitt huvud: när jag ska fundera ut ett litet schema för kvällens sammankomst är det plötsligt så svårt, så svårt. Då upptäcker jag att jag försöker göra det på franska! Och det är väl att trassla till det onödan, eller hur?!
Igår afse var det murrkt ute. Då kan man spana in hos folk när man går förbi - det ser nästan alltid hemtrevligt ut. Varmt i alla fall! Men en sak funderar jag över: varför är det så populärt att på en hall- eller köksvägg speta upp bokstäver i stort format, som bildar ordet
HOME
??? Vet inte folk att de har kommit hem annars? Och varför måste det vara på utrikiska? Skall jag sätta bokstäver på min köksvägg, stavande ordet
HEMMA
Nä, tack. Inte än. Kanske om några år, när jag är ännu mer virrig. Fast om jag kommer hem till nån annan, som också har fallit för denna märkliga inredningsvurm - så tror jag ju att det också är HEMMA. Eller HOME, om vi ska vara klämmiga.
Sedan på en söndag, alltså. Jag har några veckor tänkt att jag skall drälla iväg på en gudstjänst, på en söndag. Idag gick minsta barnet och dess fader, men vädret var så strålande så jag tänkte att jag lovprisar nog Vår Herre bäst i hans friska natur, liksom. Tids nog skall jag gå i högmässa, fast det kanske inte heter så, men det känns inte bra att sitta där och längta nån annanstans. Då hjälper det inte ens att man får sjunga och vara glad!
Jag sjöng och var glad i skogen i stället, bara rätt så mycket vilse, inte farligt. Och solen sken, svamparna stod som spön i backen - tungt att bära hem - en kanelbulle i ena fickan och rikligt med torr hundmat i den andra.
Då mötte vi en björn!!
Hundarna blev nog nästan räddare än jag, men sen konstaterade vi att det var en ovanligt raggig irländsk setter. Med husse en bit bort.
Puh!
Minsta Barnet och dess fader (=Min Make, för undvikande av missförstånd) planerar en semester, men det är svårt att få till det för Minsta Barnet a) tycker inte om Egyptens gudar och b) vill ogärna ramla in i nåt björnide. Och i Egypten står dessutom hajarna i stim, hävdar M.B. Jag säger att med fadersfiguren på solsemester så ser man mest bara poolkanten och poolbotten (han är en sån som alltid ska simma UNDER vattnet), några gudar tror jag inte de behöver räkna med, och på skidsemester blir det i alla fall inget vidare med offpist-åkningen. Men ungen är istadig. Få se vad de hittar på i stället. Personligen tror jag att hon vill åka till New York.
Själv vill jag åka till Albanien, Afghanistan och Paris, oavsett gudar och björnar. Men jag stannar hemma med jurren i stället och är lika nöjd med det.
Men det var ju inte det som det skulle handla om - det skulle handla om svamp. Nedrar! vad med svamp!!! Man får ont i ryggen av att först stå dubbelböjd och plocka och sist bära hem. Samt blir purken av att ta rätt på hemma i köket. Hela korgen proppfull och då fick jag ändå nästan blunda mig hemåt för att inte se mera plockansvärt. Och jag har redan rensat och förvällt, så dutti liten mamma.
Och nu ska jag vara ännu duttigare, men vad jag ska göra tänker jag inte säga. Haha!
Jag hade ett himla strul med denna blogg - både att skriva och framför allt att läsa! - och det förefaller vara så att äldre versioner av Internet Explorer larvar sig och låser hela datorn just hos Pelleskopet. Nu har jag gått över till Firefox igen och det fungerar så bra så bra. Ett litet tips bara.
Jo, för vi har fått nya lilla datorn att funktionera! Trådlöst och hela mogrejset! Fast än återstår det mycket i personaliseringsväg, ni vet. Suck. Men den är så innerligt söt - liiiiten. Inte en minimikrodator, en vanlig laptop, men så innerligt behändig. Man vill sticka en kofta till den!
Och titta vad jag hittade:
Visst är det onaturligt och hemskt?! Och snart är vi där.
Redan känns det som man egentligen skulle vilja ligga under en filt hela dagen och inte alls gå ut och gå med några bråkiga hundar.
Fast det är förstås bara trams, när man väl kommer ut, eller i alla fall när man kommer in igen, så är det riktigt skönt. Fast kallt.
Äldsta lilla barnet kom ju oförmodat och glädjande hem en sväng i veckan. Mest för att pussa hundar, kanske litet för att pussa mamma. Och plocka svamp!
På fredagsmorgonpromenaden hittade Jazz något att rulla sig i.
Så då gjorde han det.
Fast det braiga med Jazz är att sånt som han tycker är rullansvärt känner jag ingen lukt av alls.
Tigger däremot - han väljer att rulla sig i rejäla grejer... Urk!
Pälsen börjar bli luddig. Ryker snart. Pej-fällning = ett öde värre än döden!!
Eller som vi sejjer i gamla Svedala: tjaba! En fråga: varför beter sig hundar som de gör när de har blivit schamponerade?
Tiggern lyckades bli fullständigt, komplett samt helt-och-hållet nerk*ssad under morgonpromenaden och en schamponering blev därför nödvändig. Förresten: hundschampo i sprayflaska. Vilken prima uppfinning!
Tigger är en mycket lätt hund att tvaga - han parkerar sina fyra fötter i fyra hörn av sig själv liksom, sen står han där. Rör inte en fena, inte ens om man duschar honom i ansiktet - vilket ibland behövs. Eftersom han stoppar nosen där den under inga omständigheter borde stoppas.
Men sen, efter frottéring, gnuggning och nospussning, då utbryter RALLY!! Ruska och rusa och springa med halva kroppen tryckt mot golvet, upp i möbler, fara runt, vältra sig och leva rövare.
Matten känner sig så där tämmeligen osorterad och vimsig just nu - kort sagt: DE E MYCKE! Franskan som jag läser "på rikt", alltså för att bli nåt när jag blir stor (börjar bli dags nu!) är uppdelad i fyra delkurser, som går parallellt. Tjoflöjt! kan man lugnt säga. Bara att bestämma läsordning är knöligt nog, och veckorna går som på en isracingbana - varning för spik i foten mest hela tiden, plus en nedra fart! Poff bara, så dyker det upp nån tenta eller nåt! Än slank hon ner i diket, liksom. Sen envisas jag ju med att läsa portugisiska och tyska, vilket innalles innebär att jag bedriver universitetsstudier på 175%. Så - det är mycket nu. I alla fall fick jag VG på den snuskiga hemtentan i språkhistoria, så mina svar kanske inte var fullt ut sådana som jag trodde. Undrar om det är bra eller dåligt. Alltså att jag inte själv vet vad jag skriver... Nu ska jag göra en muntlig uppgift i portugisiska. Högst 90 sekunder får den ta. Jamendåså, tänker den oinsatte läsaren. En och en halv minut, en baggis. Jo pytt! säger jag, för det jag ska säga tar ungefär 1 minut till. Alltså måste jag svälja ytterligare några stavelser (men rätt stavelser) och öka hastigheten långt bortom bekvämlighetens gräns. Och jag utgår från att min lektor skall kunna förstå vad jag försöker förmedla när hon lyssnar på filen. Tacka vet jag tyska, säger jag bara!
I förrgår dök plötsligt äldsta barnet upp i huset, alldeles oanmält! Desto större blev förstås lyckan. Igår var jag dessbättre seminariefri så vi kunde ta en långlångpromenad (3 timmar som vanligt) och plocka veritabla tokmassor av svamp - största fyndigheten på hela säsongen, faktiskt! Och det passade ju bra, eftersom det är hon som äter upp svampen. Och det allra bästa - hon tog rätt på den också, medan jag satt och trynade över några trubadurer och krönikörer.
Just nu lyssnar jag EGENTLIGEN på en föreläsning om Frankrikes nutidshistoria, ifall nån undrar. Ying och Olle sover sked i fotänden av sängen, Tigg ligger och jagar räv eller nåt på min vänstra sida, Jazz ligger och skälver på den högra. Måste nog hämta en filt och stoppa om honom.
Sådärja, nu vet ni i alla fall att vi lever och har hälsan och inte har börjat äta upp varandra ännu (nä, för igår köpte maken litet mat även åt oss människor, det har varit knalt några dagar).
I såväl kynologiska som paranormala sammanhang diskuteras ofta frågan om den dansk-svenska gårdshundens existentiella status. Alltså: är gårdshunden en inbillning, en manifestation från en annan dimension eller en vanlig simpel bonnhunn?
Pelleskopet undandrar sig i vanlig ordning inga granskande uppdrag utan har sökt bringa begreppen i någon ordning.
Med risk för den egna livhanken sökte Pelleskopet på bild fånga vad som angavs vara en Gårdshund. Studium av bildmaterialet ger vid handen att detta EJ kan sägas vara en faktisk Canis Familiaris då den saknar konturer.
Med speciell s.k. Ghostbuster-optik lyckades Pelleskopet avbilda väsendet, trots dess uppenbara försök att undkomma. Det övre vänstra, vita utsprånget torde kunna identifieras såsom varande en bakre extremitet, ett s.k. bakben. Detta utsprångs väsentliga uppgift förefaller vara att med fjäderverkan katapultera varelsen i rätt vinkel till en väsentligen horisontell yta som utgör dess rörelsebas.
Vi ser här återigen det vänstra övre utsprånget, samt även en antydan till ytterligare några utsprång. Varelsen, om det rör sig om en sådan, förefaller äga 5 à 6 sådana utsprång, även betecknade Fjädrande Organ.
En stackars vilseförd kvinna har utsetts som värdorgan av Gårdshunden och bringats att föreställa sig denna som ett s.k. husdjur, en Tamhund. Bilden ovan torde med all önsvärd tydlighet visa Gårdshundens ektoplasmiska tillstånd, enär Kvinnan är fullt synlig och uppenbarligen mycket konkret, medan Gårdshunden fortfarande skönjes mest som en skuggfigur.
Bilden ovan får hävdas vara det slutgiltiga beviset: iförd ett Plagg blir Skepnaden plötsligt synlig. Att jämföra med de många Spöken och Gastar som hemsöker våra hem och boningar - synliga enbart då de är höljda i sin svepning, det så väsenliga "lakanet".
Pelleskopets granskning ger alltså vid handen att den dansk-svenska gårdshunden är ett Andeväsen och närmare bestämt ett Spöke, ett med tämligen vassa tänder kan Pelleskopet intyga.
Vårt dilemma nu: skall den arma Kvinna som har tagit Spöket omhand bringas att inse sitt misstag? Eller skall Kvinnan få fortleva i sin villfarelse, och måhända sluta sina dagar som Spökmat?
Pelleskopet drar sig tillbaka för att dryfta denna fråga i en Internationell Panel (innefattande en kines, en australier, en tysk, en fransk och kanske Bellman) och återkommer så snart ev. enighet har nåtts. Kanske till jul.
Med iver och förväntan skrivna över hela mitt lilla fräkniga nylle öppnade jag kommentarerna till föregående inlägg. Hela TVÅ kommentarer! Och så snart! Sen bleknade jag. Sen tjöt jag: -Otäcka unge! För det var förstås mellanbarnet som var i farten. Nu har det skrivits in ännu en kommentar... I samma goda anda, eller inte. I samma familje-anda, i alla fall. Kan ingen NORMAL person skriva nåt?!!!
Än finns det svamp i skogen - hurra! För att vara en person som tycker att höjden av svampdelikatess är konserverade hela champinjoner är jag verkligen onaturligt mycket i farten när det gäller att länsa skogarna... Till mitt försvar får jag anföra att nu slänger jag i alla fall inte min fångst utan tar rätt på den och donerar till veggo-barnet när tillfälle ges. En svamppromenad blir sällan mindre än 3 timmar lång och ofta mer. Den här årstiden är så underbar så man vill vara ute hela tiden, nästan! Fast Jazz har fått börja ha tröja på såna längre utevistelser, i synnerhet som vi tar en liten paus i mitten, då blir man kall om man är en pinne.
Tigger vill ha mellanmålspaus innan vi ens har hunnit till skogen!
Ying har som vanligt försummat sin frukost och känner sig också litet sugen.
Äntligen dags! Matte har med sig falukorv i en påse!! Jazz har sin lilla, ganska tunna hösttröja på sig. Visst är den klädsam?
DAGENS KLÄDER: Mjukisbrallor (Abercrombie & Fitch, faktiskt!), grå Filippa K-topp och vinröd cardigan från Boomerang. Och så UGG:s på fötterna, för det är kallt i arbetsrummet! Stylish, n'est-ce pas?!
DAGENS FRISYR: Fläta. Nytvättat hår vill inget annat.
DAGENS SMINK: Haha!
DAGENS VILL HA: Ny dator, staffevalp, framkallningsvätska.
DAGENS KÖP: Lurar på att köpa en packe papper till skrivaren. Men bilen på verkstad och jag är LAT.
DAGENS PLANER: Franskt seminarium, skriva fransk resumé, träna portugisiskt uttal, leka med hundarna.
DAGENS BÄSTA: Snäll mellanstor unge att prata med. Och vädret, om man slipper gå ut.
DAGENS SÄMSTA: Vädret, om man måste gå ut. Och det måste man väl.
DAGENS ROLIGASTE: Att Olle är rädd för hundtröjor, precis som Nero var rädd för lypsyl.
DAGENS TRÅKIGASTE: Tiggers gnölande för att Jazz säger att han inte får komma in i arbetsrummet.
DAGENS MISSLYCKANDE: Här finns inte plats för några misslyckanden!
DAGENS HUMÖR: Glad och sömnig.
DAGENS SJUKA: Avundsjuka?
DAGENS LÄNGTAN: Ny dator!!
DAGENS FUNDERING: Varför är vissa alltid så negativa?
DAGENS BEROENDE: Kaffe.
DAGENS SAKNAD: Peppar, Peppar, Peppar.
DAGENS LÅT: Valerie - fast med Gleegänget.
DAGENS FILM/PROGRAM/SERIE:The Big Bang Theory, alla dagar.
DAGENS MÅSTEN: Hundpromenader.
DAGENS MOTION: Se ovan.
DAGENS VÄDER: Blåst och regn och mera regn.
DAGENS GODIS: Tja. Det får väl bli en skorpa, det då.
Igår avslutades klickerkursen. Kändes ganska lagom, för det börjar bli nedrigt mörkt och ruggigt på kvällarna. Ganska lagom med vart vi har kommit också, i en första omgång. Igår började vi med småsaker, dvs. när man måste bestämma sig för att titta på en enda liten rörelse för att forma fram nåt annat. I vårt fall: a) stå på tre ben och b) nicka.
Med tanke på att det är (skäms, alla!) bara två deltagare på denna kurs kunde det i alla fall inte ha blivit bättre spridning. För: shiban är klart orientaliskt lagd - kan förhålla sig fullständigt orörlig i oändliga tidsrymder! Och gårdshunden har sällan mer än en halv tass i backen - när han t.ex. sitter utsöndrar han sån energi så det bildas nästan som en luftkudde under honom. Han hoovrar! Och det skall understrykas att shiban är på intet sätt ett sånt där träbeläge som bara sitter där, helt avknäppt. Nix, det pågår massor i det där lilla huvudet, han bara sorterar sina begrepp. Rätt som det är kommer han på nåt att försöka med. Blir det ingen utdelning på det börjar det imma kring lilla rävskallen igen, och sen kommer det nåt nytt försök. Och han svarar väldigt bra på klicker, är duktig att isolera rätt område på sig själv att agera med, liksom. Lilla gårdshunden - han försöker ALLT, genast!! Där får man vara kvick med tummen! Så ibland kan man fundera om han över huvud taget märker VAD som betalar sig, men det gör han. Han måste bara dra igenom hela repertoaren samt hoppa jämfota 18 gånger först, sen kommer han tillbaks till "rätt" beteende. Nästa gång kanske det bara blir hela repertoaren plus 17 jämfotahopp, och sen rätt.
Så det blir ju väldigt lärorikt, för både mig och deltagarna. Att se att man kan jobba från olika håll. Som med att stå på tre ben: hos shiban måste man börja fånga att ett ben är uppe; hos gårdshunden mindre och mindre uppåtrörelse med alla tassarna, tills det bara är en tass som lyfts.
Till avslutningen hade shiban tränat in "snurr" och gårdshunden "gå runt" och båda två, eller rättare sagt alla fyra, för mattarna mest förstås, var jätteduktiga, trots svårigheterna med annan miljö.
Jag hoppas verkligen att de här ekipagen fortsätter med klickerträning för just de här hundarna verkar vara som gjorda för det - det kan man nästan se på en gång, på deras pigga uppsyn.
Och som sagt - man måste ju inte klickerträna allting, om man inte är lagd åt det hållet (det är inte jag, till exempel), men det är ett roligt tillägg, om inte annat. Och eftersom man verkligen måste observera sin hund, i synnerhet om man pysslar med fri "formning", så är det en stund när man har all sin uppmärksamhet på hunden. Vilket brukar vara tacksamt nog!
Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer. Äntligen! (på allvar, inte ironi) Voffo de då? frågar vissa.
Jo för att:
Se hur jag sitter som en uppdragen eka. Här är jag lycklig.
Tre ynka små rader som räcker som läsning hur länge som helst. Lätt som en plätt? Ja, men gör om det själv då. Skall man börja ge sig in i lyrikläsning, och varför skulle man inte det?, så passar det bra att börja med Tranströmer, då blir man inte avskräckt ett dugg.
Litet mera om lösa, framspringande hundar: Det är klart att det är fel och skall förhindras. Man FÅR inte ha så usel kontroll på sin hund att den springer fram till andra hundar, oavsett om den är glad eller dum. MEN: sh*t happens, som alla vet. En liten rackare kryper ur sitt halsband (fast matten i det här fallet borde ha haft vett nog att välja ett annat halsband. Ursäkta igen.), ett koppel kan gå av, en hake gå sönder... Man kan halka omkull och tappa kopplet (vilket hände en man med tre chihuahuor en gång. Alla tre gav sig, rasande!!, på min fina pitbull Nero. Konstigt nog bad mannen så mycket om ursäkta och var inte alls hysteriskt rädd för min buse.). Alltså och tyvärr: man får räkna med att det kommer att hända, åt båda hållen: man kommer att råka ut för lös annans hund och lös egen hund. Och självklart skall den egna hunden kunna känna att matte (eller husse) finns där och reder upp situationen. MEN: om du börjar skrika gällt och sparka med benen så visar du bara din hund att du har tappat kontrollen. Hur rädd man än är så får man försöka hålla masken och låtsas att det inte är farligt.
En gång när jag hamnade på sjukhus litet hastigt, på akuten, togs jag om hand av en sköterska som satte sladdar och grejer och kollade. Så sa hon lugnt: -Jag ska bara gå och hämta en kollega så ska vi ordna det här. Och så gick hon lugnt och fint ut ur rummet. Hjärtat galopperade och var litet äckligt, men jag kände mig rätt lugn. Allt skulle komma att ordnas inom kort.
Då hörde jag genom den stängda dörren ut till korridoren hur samma sköterska fick en helt annan, gäll, röst och började ropa på hjälp och läkare och annan läkare och hämta det och det och det blev ett himla spring och slammer. Gissa hur lugn jag kände mig då?
Nå, uppenbarligen överlevde jag, men det jag vill ha sagt är att om nånting är läskigt och ovisst vill man gärna ha en ledsagare med lugn, gärna litet mörk röst, lugna rörelser, mjuka händer.
Försök att röra dig i ultrarapid om din hund blir attackerad och du blir sk*trädd eller arg!
Återigen: hundar SKA inte vara lösa om det finns minsta farhåga för att de ska gå fram till en annan hund, MEN så väl vi som hundarna är levande, oberäkneliga varelser. Så det gäller att göra det bästa av en usel situation.
Har ni tänkt på hur svårt det är att hitta svamp i mörker? Eller - vanliga gula kantareller är förstås inte så svåra att uppdriva, de är ju liksom självlysande. Rödgul trumpetsvamp kan också gå bra, om man gör sig omaket att lägga sig ner i mossan och vrida huvudet åt sidan. För om bena är di lika självlysande som kantarellerna. Uppifrån är di däremot så gott som osynliga. Men trattkantareller - hujedamej!! Man får famla sig fram, det finns inget annat.
En annan sak som är kinkig att hitta i mörker, det är Vägen Hem. Hoppsan! Där gick man och spanade och spejade och försökte utveckla uv-blick i sina svampforskningar och plötsligt gick jag inte på en stor präktig stig längre, utan mitt i ett moras - både bokstavligt och bildligt (ety moras = kärr, träsk; allmänt elände). Blött och geggigt och brötigt och bara en massa slankiga halvvuxna barrträd runt ikring oss. Jag tyckte faktiskt att de där träden sakta nalkades, också. Och inte hade jag nån aning om vadan eller varthän. Typ.
Tur att man har sina trogna mickaboer. Full av ingen som helst tillförsikt (för man har väl varit med förr) sa jag glättigt: -Nu går vi HEM pojkar! för vi var ju i "vanliga skogen". Tre busar drog med stor iver och bestämdhet - i varsin riktning. Jag slängde ett getöga åt Olles håll, för även om han till skillnad från Ying inte är smart ens i smyg så kan han ju nån enstaka gång lyckas GISSA rätt. Men Olle, han bara såg trynig ut och ryckte galliskt på sina smala axlar: -Titta inte på mig, det var inte min förb*nnat dumma idé. Hade jag fått bestämma så hade vi varit i Stockholm nu, och slickat Whitney Port i ansiktet. Även om Olle nu skall gälla för HUND så måste man säga att han ibland är en alldeles onödigt liksom lockig hund. På både ut- och insidan. Nu stod jag inför ett svårt dilemma: Ying BRUKAR vara fena på att hitta stigar, det är därför han gärna vill bli kallad Den siste mokinesen. Men Ying BRUKAR ibland också tappa koncepterna fullständigt och dra med oss alla i en ryslig fart över stock och sten, i hälarna på en älg. Hmmm... Och Tigg och Jazz de är bara glada och far iväg åt det håll näsan råkar peka i just den stunden. Nåväl, efter moget övervägande, eller snarare i ren desperation, valde jag att följa Ying. Och denna gång visade han sig värdig det förtroendet - ganska omgående kom vi till en rejäl stig, och efter en stund på den hamnade vi i elljusspåret. Där stod vi ett tag och knep med ögonen som ovanligt barriga mullvadar, och sen gick vi hem. Med korgen full av svamp som vi hade hittat innan det blev natt.
Och nu är det snart godnatt också, för inalles har vi idag promenerat 4,5 timmar och det blir man liksom litet mosig av.
Jag är ensam hemma! Med ODJUREN!! Olles matte, mellersta barnet, skulle hämta lilla barnet å skolan och sedan fortfara till hufvudstaden. För att bese nån. Eller nåt. Nåt sånt därnt ungdomligt, ni vet.
Så nu sitter jag i min säng och försöker framvaska de huvudsakliga orsakerna till franska revolutionen. Medan jag försöker röra mig så försiktigt som möjligt för att inte bli biten eller sparkad eller nypt. Vi får se om jag överlever.
I alla fall: på förmiddagen skulle jag ha Ying att bära det av honom upphittade näsdukspaketet till mellanbarnet (som alltid alltid är i behov av snytdon). Medelst mycket tjat och påvisning fick jag till slut Ying att gå fram till barnet i fråga, varpå han slog några varv med sin megas-svans och yttrade: -Å fan. Sitter du här? Det tycker jag var Ying i ett nötskal.
Det är bra att mellersta mellanbarnet tillbringar det här halvåret i föräldrahemmet (lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat!), för hon flyttade hemifrån innan Ying flyttade in. Så de har aldrig haft nån chans att bonda, som det heter. Nu är de bästisar och bundis och Ying finner henne fullt koppelfähig. Litet ostyrig så där, men hon är ju ett fruntimmer hon också.
Här en pigg visa, om nån som inte heller vill bli lämnad ensam hemma med nån:
Igår kväll hände det nåt rysligt på promenaden! För en gångs skull hade Jazz inte stryphalsband utan halvstryp (eftersom det var det enda med rejäl reflex som jag hittade i hastigheten) och tror ni inte att han blev sur på en hund?! Jazz brukar nästan aldrig ens bry sig om hundar om de inte kommer fram och är näbbiga, men det här var en springerspaniel och av nån anledning har han liksom en rasistisk inställning till sådana. De borde bara inte få finnas. Och det gäller både brunvita och svartvita. Dö bara, dö! tycker Jazz. Hur som haver, Jazzen morrade och gjorde en släng i kopplet - och slank ur sitt halsband. På en liten gångväg, så det var inte nån fara på taket för olyckor i alla fall, Gott sei Dank. Men Tigg och Ying följde förstås Jazzens exempel och började - låt oss säga ljuda. Det låter bättre så. Vad Jazzen gör i såna lägen är följande: hoppar fram på stela ben, morrar och gafflar, snappar i luften. Inte ett dugg trevligt men ganska tydligt för var och en som är bekant med hundar: ingen farlig hund.
Nåja, det ville inte matten (dossigt fruntimmer!) till spanieln se - hon började sparka efter Jazz och skrika och svära. Ooo, så mycket bättre situationen blir då! Så hon står och hoppar och sprätter på samma fläck och skriker: -Koppla hundj*veln för f*n!! Och jag försöker göra mig hörd och säga: -Gå bara så struntar han i er. För jag kunde ju inte precis gå dit och koppla Jazz när de andra hetsade upp sig; nu främst över Det Skrikande Fruntimret. Och jag ville inte ropa på Jazz för han var just där och då inte nåbar med den sortens. Han var i Affekt, skulle man väl kunna säga.
Till slut fick jag vara oartigare än man bör vara och bara gå därifrån, eftersom Jazz då förstås hängde med. Han ville ju bara tala om för den andra hunden att den var ful och att han inte ville ha den i sin närhet.
Nu var ju det här litet extremt, eftersom Jazz faktiskt var LÖS på ett ställe där han borde vara kopplad och han dessutom inte var särskilt väluppfostrad. Helt mitt fel, inte tu tal om det.
Men den här sortens hände ofta när jag var ute och gick med Nero (pitbull) resp. Peppar (staffe). Hunden i fråga traskade lugnt vid min sida (för ingen var särskilt intresserad av andra hundar), tills nån tokig matte började gala som en dåre 30 meter bort. Skrika och svärja och vara otidig. Bara för att det var en hund av Fel Ras. Och vad tror ni man får för effekt av sånt? Jo, naturligtvis blir ju både min hund och surkärringens hund stressade och osäkra och allt annat som man önskar att de inte skulle vara. Suck. Vilket innebär att MIN hund lär sig av en främmande människa att (kanske) bli arg på andra hundar. Tack för den, liksom.
Så i fallet med lösspringande hund som kommer fram till din hund: börja ALDRIG skrika och hetsa och sparka och bete dig! Oavsett farlighetsgrad och storlek på hunden, oavsett om du är rädd för att DIN hund skall bita eller bli biten - håll dig lugn! Rak i ryggen, axlarna bakåt och se morsk ut, bara. Stå still och fast, försök hålla din hund lugn och i kort koppel. Få in den bakom dig om den mopsar.
Man behöver inte vara stor och stark, men man måste låtsas, och tro, att man är det. Och sen: går det så går det. Går det åt pipsvängen beror det i alla fall inte på att DU ställde till ett litet helsike.
I förebyggande syfte: läs böcker om hundspråk, titta på bilder och filmer. Om du kan läsa hundar så får du större säkerhet - de flesta hundar som kommer framrusande är inte aggressiva, bara osäkra eller larviga på annat sätt.
Och måste du skälla på nån hundägare - försök göra det på ett sätt som inte låter hysteriskt. För a) då behöver inte hundarna bli förvirrade och b) det är större chans att du blir tagen på allvar.
Jag vart så less! som vi säger på landet. Putt på hundguruar som säger att det är lätt att ha att göra med hundar - om en hund avviker från mattens (ursäkta, men här är vi mattenormativa) sida så är det en brist i ledarskapet, för det naturliga för hundar är att bara följa matte, inte ta några egna initiativ. Bläh! Inte skojigt då att komma på kurs och få veta att hunden är onormal och matten är usel. Jippi, liksom, nu steg motivationen genom taket. Inte. Och därför ÖDMJUKADE jag mig i går på kursen. Efter moget övervägande tog jag med mig Ying. 5 år gammal, tränad och jobbad med sen 2-månadersåldern. Varsågoda - skåda resultatet! Inte för att Ying är Världens Hemskaste Hund, utan för att han sannerligen inte är nån bordercollie. För Ying är det totalt onaturligt att hålla sig kring matte ifall matte står still och språkar med nån, eller så. Yings jobb är att vakta, valla, jaga PÅ EGEN HAND. Faktiskt. Om man går till hävderna. Och han kan ju inte fallera i sitt ämbete bara för att jag tar det lugnt.
Så här: jag var en gång i forntiden sekreterare, och en j*kligt duktig sån också. Jag skötte mitt jobb dagarna i ända, det mesta roddade jag själv och det som behövde styras om till Chefen styrde jag om dit. Så mycket som möjligt ville C. slippa befatta sig med, så då slapp han det. Ibland var C. på konferenser och grejer veckovis i streck, oftast på andra sidan Atlanten - jag jobbade lika bra för det. Nåt litet fax då och då var det enda som behövdes. Dessemellan hade vi väldigt roligt ihop och jag kunde glatt förklara för Chefen att han var en knäppgök. Men: inte katten glömde jag vem som var Chef för det!! Och inte han heller, skulle jag tro.
Det är samma sak med Ying - han vet vad han är satt till världen för att göra och så banne mig om han tänker låta sig hämmas av ett Fruntimmer! Även om fruntimret är chefen, inget snack om det.
Hur som haver - jag förklarade det här och litet annat på kursen igår och hävdade att det är INTE lätt, och det kanske aldrig blir klart. Men - och det här gäller inte hundar med riktiga problem, utan bara allmänt ostyriga små själar - det kan bli bättre, och med sån här vardagshundträning så gäller väldigt mycket att det är resan som är målet. Alltså: träningen i sig är (eller kan vara) rolig, om man inte sätter målen så himla högt. Ta det pö om pö och kom ihåg hur det var i början.
En dam på kursen föll nästan i tårar för hon hade varit hos nåt sånt där snille som ville ha det till att hon som matte var sämst i världen, ungefär. Ärligt talat - vissa har bara kurser för att visa hur himla duktiga de själva är.
Hur som helst - kursdeltagarna blev rätt lättade och mycket glada och jobbade på lika finfint som vanligt. Duktiga mattar, duktiga hundar. Och glada, allihopa!
Men gissa vem som var utbränd när vi kom hem! Inte jag, i alla fall.
Fotnot fast högst upp: det här inlägget är egentligen från måndagen, men det hände visst något skumt med anslutningen. I vanlig ordning, suck.
Jag önskar att ni kunde se mina smådjur nu - jag försökte lägga upp ett par snabbtagna bilder, men vous savez: avec un ordinateur emprunté (lånad dator, nu blev ni litet klokare igen) är det inte så plättlätt precis. I alla fall - efter en morgonpromenad påbörjad redan klockan HALVnio blev hundungarna, trots att vi inte gick så särskilt länge, alldeles trötta, och med frukost i magen på det så sover och snusar de som små murmeldjur. Jazz i utdragssoffan, ovanpå en massa klädhögar och med rumpan betydligt högre än huvudet, Ying hopskrynklad på en filt på golvet och Tigger på en tröja tätt intill Ying. Småsmå sovljud och datorns surr samt mina tangenttryckningar är just nu det enda som hörs, och det är en halvskum dager i rummet, fast det är förmiddag. Jag har haft ett knöggligt fast bra och intressant franskt litteraturseminiarium i 90 minuter och känner mig alldeles mosig i huvudet. Hundarnas snusanden gör mig inte precis piggare... Dagens glada nyhet: o meu marido (portugisiska för min make) har skaffat en ny datar, att begagnas av yours truly (det där var engelska). Echt toll, måste man väl säga om det?! Märkligt nog kommer det ingen ryska upploppande idag, förstår inte vart den har tagit vägen. Annars är det märkligt, för när jag försöker misshandla de italienska eller spanska språken (vilka båda språk jag inte alls behärskar, fast italienska går bra att läsa), då blir det gärna franska. Men när jag försöker yttra mig på portugisiska, som också är ett romanskt, dvs. ur latin kommet, språk - då slirar jag över i ryska!! Skumt, eller hur? Men portugisiska låter också så vansinnigt märkligt - och är otroligt svårt att uttala, i alla fall för en gammal helsvensk kärring som jag.
För övrigt är det mycket franska strukturövningar just nu. Strukturövningar, det är när man översätter till franska, eller skriver om franska till annat tempus eller sånt, för att gnugga språkstrukturer. Grammatik och syntax och den sortens. Då kan man t.ex. få översätta sånt här:
Jag har med egna öron hört honom säga att han inte äger ett enda par rena sockor.
Denna mening upptar nu en mycket stor del av min intellektuella kapacitet; jag kan inte släppa den. Inte för själva översättningens skull, den var rätt lätt åstadkommen, men: vilken hjälplös karl!! Om han är så illa ställd rent pekuniärt att han inte kan köpa sig några nya, företrädesvis rena, sockor så är det väl snart gjort även för en karl, och till och med för en FRANSK karl, att vaska upp några par i handfatet? Man kan ju tvätta med TVÅL om det kniper! Och tvål måste han väl ändå ha? Eller hårschampo? Eller i nödfall: knyck några från ett klädsträck! Vadan denna hjälplöshet? Typiskt manlig - eller typiskt fransk? Vad hände med liberté, égalité, fraternité - frihet att ta sockor var man finner dem, ALLA ska ha sockor, dela med dig av dina sockor till din nästa! Denna mening är så betydelsediger att den borde tas upp på kursen i kultur och samhällsliv!
Jag fick en puttrig kommentar om att jag inte skulle stajla med franska på bloggen. Tack tack till alla som tycker att franska språket, sådant det exekveras av mig, är något att stajla med. Tack tack också för elak kommentar - nu känner jag mig närapå som Blondin-Bella. Men jag fortsätter nog ändå att strö spridda glosor omkring mig - det är en slags motrörelse mot anglifieringen. Se bara inläggets rubrik - är den inte to die for? Om vi nu ska vara såna.
I alla fall kände jag idag att mellersta mellanbarnet är sin moders dotter: hon refererade flera usla artiklar i vår usla närområdestidning och sammanfattade så här: Det var bara särskrivet och hemskt alltihopa! Sådant värmer ett modershjärta. Man kan säga en moders hjärta, men man kan inte säga ett moders hjärta. Fatta det!
Men åter till den där sinking feeling, den så helsvenska. Det är den som uppstår när allting j*vlas. Pro primo och pro allra värst, typ: mon ordinateur, d'est à dire min dator har pajat, lagt av, döddit. Il est en panne. I och för sig är det ett under att den har hållit så länge som den har, med tanke på hur vansinnigt många timmar per dag den går. Men ändå - sk*t är det! För det andra: bilen skall bli fixad dörren på i morgon - en annan bilist har kört in i den. En brukshundsklubb-person har kört in i den, vilket maken inte underlåter att påminna oss alla om. Vilken nedra tur att det i alla fall inte hände på klubben eller med mig vid ratten, säger jag bara! Detta innebär att jag får cykla eller gå eller nåt till klubben i morgon kväll, för kurs. Har ni sett hur mörkt det är på kvällarna? Har ni för övrigt sett till mina cykellysen? Nä, trodde väl inte det. Inte jag heller. Nummer tre: en usel franskabok har kommit bort igen. Vart tar de vägen?!! I och för sig så har jag ung. en månad på mig att hitta den, men något säger mig att den kommer att vara försvunnen längre än så. Sanna mina ord: vi har ett spöke i huset!
Men nu ska vi vara positiva: höst!! Å, vilken underbar årstid. Jag tror förmultning är svenskans vackraste ord, det rullar så fint på tungan. Dessutom luktar det gott av just den sortens i skogen. Ljuvligt är det! Mellanbarnet och jag tog en lång svampplockarpromenix idag. Massor av gula kantareller, stora, blev kapet, och några få usla trattisar. Tack och lov att man inte försöker försörja sig på torgförsäljning av kantareller, för i år lär kilopriset ligga på minus, nästan, om folk har ben att gå med. Man kan nästan plocka svamparna med bärplockare!
Nästa glada sak: maken håller med mig om att Glee-bröllop är vad vi skall satsa på!
