Pelleskop-livet

Usch, vad man läser mycket om misshandel av hundar i allmänhet och valpar i synnerhet. Det slås, slängs, plågas och dräps. Eller lämnas i skogen eller längs en motorväg.
Elände, är det!
På kvällarna, när vi ska sova, vi fyra som numera delar säng: Ying, Tigger, Betty och jag då ligger jag och läser ett tag, och faller av och till i stilla betraktan av mina små nosisar. De ligger så tryggt och är så säkra på att inget ruskigt kommer att hända. Tigger alltid på rygg med fyra tassar rätt upp och en skär liten mage blottad. Betty uthälld precis hur som helst - ovanpå, under och ikring. Ying utbredd på sida över nedre delen av min säng. Ibland måste jag maka på nån av dem för att själv få plats under täcke, på säng. Jag makar och bökar, halvlyfter och drar. Ibland hörs en liten suck från nån hund, annars sover de vidare utan att mer än fnysa litet.
För när de sover, då sover de.
Och den där tilliten, alltså Till-Liten, den är jag så rädd om. Att de litar på mig och till mig. Matte fixar, matte är snäll, hos matte är det bra.
Och allra allra sist, när jag har lagt ifrån mig boken och brillorna och innan jag släcker läslampan, då får allihopa varsina små klappar; en liten strykning över rumpan, ett litet stryk i en mungipa, en puss på en tass eller en liten kram av ett öra.
För jag vill att de i sin sömn ska nås av en snäll hand och en snäll tanke.
Och jag är alldeles säker på att den dotter som för tillfället är sängkamrat åt Jazz gör detsamma, liksom det mellersta barnet med hennes Olle.
En snäll tanke och klapp utöver den vanliga kvällsdosen ger jag dem också, som ett slags desperat kompensation för alla djur som far illa.