Pelleskop-livet

Olle Olsson. Pudel.



Betty. Bubbla.



Delmängd 1.



Delmängd 2. Och så har vi gemensamma mängden, vem är det?



Finfint skrudade man sig och tog en regnig promenad. Omgående var jag inte fin längre och fick byta om när jag kom hem.



Mellansveriges snabbaste bubbla.



Blöt. Och hungrig.







Fryntlig, var ordet!





Eller: sk*tglad!!

Och se bara - ny, ren klänning!





Lortiga tassavtryck igen.



Måste vila också, när det är semester!

Jag sitter och sömmar rätt mycket, ibland.
Ett trevligt TV-program kräver sin handsömnad eller stickning för att få det där lilla extra, braiga!
Igår kom jag på att jag skulle se den där ganska nya versionen av De Tre Musketörerna eftersom jag behövde finpula med infodringar. Ja, ni vet.
Jallafall, den var rätt bra! Jag gillar trevliga actionscener, såna fanns det gott om.
Orlando Bloom gillar jag inte, i vanliga fall, men i den här filmen var han riktigt käck!
Och franske lillkungen var ju så rar så man vill ha honom i en sån där snö-kula!

Hursomhelst - jag har gjort ett par egna små filmer också.
Eftersom jag inte förrän efteråt kom på hur man knäpper bort ljudet så får ni min fåniga röst på köpet. Men de rysliga flåsningarna är inte mina, de är Bettys!!
Och mycket vackert fågelljud bjuds det också på.



Efter de visade övningarna for vi till klubben och tränade såväl lydnad som agility. Och så hann vi med en platsliggning på den militära fotbollsplanen också.
Dryga två minuter, på fullt avstånd!
Att Tigger kan visste jag ju, men nu kan bubblan också!

Dagens vittringsträning för Mr. Tyger:

1. vittrad pinne i högt gräs.
2. dito
3.dito
4. dito fast med en hel jädra hög ovittrade pinnar snett framför den vittrade.
5. dito
6. dito fast med den jädra högen omedelbart framför den vittrade (så att tigern alltså måste ta sig över eller runt den högen)
7. dito
8. dito
9. dito
10. den vittrade pinnen omedelbart i bakkanten av högen, alltså inte gömd i högt gräs.

Och det gick SÅ BRA!! Inget smakande, munnande, tvekande. Bara påkopplad nos direkt.

Duktiga lilla tiger!!

I tisdags var det äntligen dags för slutmuntan i franska litteraturkursen - jag kände mig måttligt inspirerad och kunnig, får jag erkänna.
Dels vill jag nästan kräkas på min huvudbok, Madame Bovary, efter att ha läst den fram- och baklänges nästan hela terminen, parallellt med alla andra böcker som måste plöjas och granskas.
Dels var jag så inställd på att jag skulle ha varit klar redan förra måndagen; då jag i stället satt hos veterinären och var orolig.
Men nu så, nu är det gjort! Och vår lärare är så fantastiskt snabb så han meddelade redan samma kväll att jag var godkänd. Jippi!



Så här kan det se ut.

MEN - som ett brev på posten kom förstås Ont-I-Magen! Så klart - sommarlov, då kan man passa på att rassla ihop helt-och-hållet.
Nåja, riktigt så illa är det inte, men väl så pass att det känns lagom att hundpromenera och dessemellan läsa romaner som jag har läst förut.
På svenska.

Apropå veterinär så är räkningen betald och reglerad hos försäkringsbolag osv. - det blev 1800 pix för mig att hosta upp med men det gör jag så gärna. Ja, alltså - helst hade jag ju sluppit så väl krasslig hund (särskilt) som pengautlägg, men man är glad att det finns hjälp att få, att det inte var värre än det var, att försäkringsbolaget glatt hostar upp sin del osv.

För vad vore Matte utan Sin Tiger?!!!



Det har varit mycket sorgligheter nu ett tag - hundar som har måst tas bort i ung ålder pga sjukdom eller bitning, hundar som har stulits, hundar som har blivit trafikdödade eller ormbitna.
Varje gång jag hör nåt sånt hugger det till - det känns som att jag inte ska orka, när den dagen kommer. Fast jag vet ju - det gör jag. Och det går över, fast man inte tror det.
Men jag tänker ibland, när man talar om vad det kostar att ha hund, alltså att man måste tänka på ALLA kostnader som försäkring, mat, bajspåsar, bilgrejer, kurser, sönderbitna saker, sjukvård - man glömmer den allra största kostnaden, det stora Priset Man Får Betala för glädjen att ha hund: nämligen slutet.

Men nu soligare tongångar.



Jag hann plocka ännu en liljekonvaljebukett, men nu är de nog utblommade tror jag. Kung liljekonvalje av dungen.



Efter sista franskan tog jag terriererna och for till klubben, och det var så varmt!! Det hade regnat och sen kom solen fram och hela klubben var som en ångbastu! Det blev illa med koncentrationen - fast jag gjorde en platsliggning i 1 min och 15 sekunder med både B och T - så vi busade på agilityplanen i stället.





Plötsligt vågade sig Betty upp på A-hindret!





Top of the world. Störst av alla. Som vanligt.



Sen kastade hon sig upp på bommen också, men när hon skulle ner fick jag locka med godis så det blev lugnt och fint.

Igår förmiddags tog vi en halvmilslångpromenad, alla hundarna och jag och äldsta barnet. På hemvägen blev Lilla Betty en Mycket Trött Valp, vilket visar sig så att hon blir jättebusig. Då vill det till att man inte skrattar för då blir situationen närapå ohållbar!



Men framåt aftonen då är hon trött på ett annat sätt. - Nu kan vi väl gå och lägga oss? säger hon och tar plats endera utanför sovrumsdörren eller i trappen.



-Jättetrött, ju!

Men då flög tusan i mig och jag tänkte att det var dags att börja göra Stor Hund av Betty - så vi tog en promenad till! En lugn en, med bara terrioristerna.



Tänk ändå - man kan gå ut på KVÄLLEN, efter nio, och det är alldeles alldeles ljust!!







Till vänster min STORA hund, till höger min LILLA hund. Vilka kontraster!



3 km till blev det, men sen var det läggdags!

De senaste dagarna (som för den delen har känts som de sista dagarna) har varit fyllda av huvudvärk.
Aj, oj.
Ont i hela alltet ovanför halsen - näsbenet sticker och spränger det i och hela huvudet känns som VILL INTE.
Inga normala huvudvärkstabletter hjälper, några onormala har jag dessvärre inte tillgång till.

Jag försöker vila och liksom "vegetera", men det är svårt.
I helgen har det dessutom försiggått nånting här i nejden, nånting först ganska obestämbart.

För rätt många år sedan (kanske fortfarande, vad vet jag?) fanns det nåt bilmekarprogram i radio och där brukade det alltid vara en lyssnarfråga, som helt enkelt (nåja) bestod av ett ljud. Någe brum med skrammel eller så. Och säkert som amen i kyrkan var det nån fantast som svarade alldeles rätt i nästa avsnitt, och svaret kunde vara t.ex. "opel rekord årsmodell 72 med glapp i kamremmen och en skev bult i förgasaren". Typ.

Inspirerad av detta minne sökte jag dissekera de märkliga ljud som oavlåtligen oupphörligen genljöd i närmiljön. Och mitt svar blir:
Någon Ond Person har fyllt ett gammaldags plåt-stuprör med 33 cl tomflaskor av glas, matsilver (modell "Uppsala") och några skorpor, placerat det på detta sätt fyllda röret i ett betongrör av något större diameter, fyllt utrymmet mellan rörväggarna med ankarkättingar, placerat aggregatet på en granithäll och börjat kapa det samma med en rostig sågklinga, avsedd för ved. Och detta på sådant sätt att klingan med ojämna (obs. alltså Ojämna) mellanrum tar något i själva stenen. Denna Någon Onda Person har dessutom städslat Någon Annan Ond Person att samtidigt och med motorgräsklippare bearbeta en grusgång.

Visst borde jag väl vinna en transistorradio nu?

I morgon går anmälningstiden till lydnaden på staffespecialen ut.
Och jag har fortfarande inte bestämt mig för hur vi ska göra!
Idag tränade jag litet med lilla sessan och då såg det inte SÅ pjåkigt ut, i alla fall.
Så ibland lutar det åt - ja, men jag anmäler! Vi kan ju hoppa av om så är.
Och ibland lutar det åt - varför anmäla när det inte i helsike kommer att finnas nån ordning på oss då?!

Precis som om det vore hela världen, liksom!



Här är i alla fall en bild från helgen som gick. Det bara regnade och regnade men vi pillade in nästan två timmars promenad i jättefint väder! Betty, Ying, Tigger och jag.









Precis som en djurfilm - noshörningarna letar sig ner till sumphålen, liksom.











En lortig och illaluktande terrier är en glad terrier!



Fort upp och fort ner!



Både Tigger och Betty tycker att Tigger ska gå ner första i skumma hålor.





Någon kikar fram.



Träsktroll igen.









Sen kom vi hem och då började det riktigt storregna och blåsa!

Men på aftonen lugnade det sig igen, och solen kikade fram - dags för nästa omgång!



Dags för Jazzen att agera dragdjur!





Han är starkare än han ser ut!



-Ge mig godis!



Nästan hemma igen. Bra jobbat!
Och - sen regnade det hela långa natten. Tänk vilken tajming vi hade!

En fipplad variant som blev ganska fin.



En mosig jazzfabbro.

Igår morse var det plötsligt vackert väder! Som tur var hade jag lovat minsta barnet att skjutsa henne till Skogen-med-massor-av-elljusspår för hon skulle ut på äventyr med sin klass - då tog jag förstås med mig ett par jyckar och drog ut på litet äventyr själv!
Betty och Olle blev det som fick följa med, och konstigt nog hade jag ingen kamera med mig. Alltså ingen mobil! Det har nog inte hänt sedan lilla kära ajfånen flyttade hem till mig den 10 februari i år. Och ganska synd var det, för det var så vackert att gå där i grönskan och solen.
Betty och Olle, låter som ett pensionärspar, är så lätta att ha med sig. Man kan med gott samvete och utan oro låta dem gå okopplade hela tiden - fast det i och för sig är koppeltvång i elljusspåret. När jag hörde att vi mötte ett dagis kopplade jag busarna, för säkerhets skull, men annars var de lösa hela vägen och det var inga problem trots att det dök upp joggare ur buskagen (orienterare) och en hund med matte på joggingtur kom ikapp oss osv. Duktiga busar!

Och sen, på kvällningen, var Ying så busig så busig ute i trädgården - jagade Betty och blev jagad av Betty och allmänt pejlivlig.
Så då kom vi på: vi måste ju köpa glass!
Bara Ying och jag rustade oss och gav oss iväg.



Första anhalten var kyrkåsen. Tjärblomstren är i full fart!





Det är vackert kring kyrkan, och bitvis har man utsikt åt nästan alla håll!



Sen gick vi ner till Fiskartorget och titta på ena gräsliga djur, tyckte Ying.



Och sen, sen gick vi äntligen till vanliga torget och köpte glass.
Först nosade Ying bara och sa: -Inte pejmat.
Då fick jag ta en bit glass i handen och tvinga in den i Yings mun (för jag känner ju min lille kines).
Ying mumsade och sa: -Pejmat. Ge mig glass!
Så matte åt upp det översta lagret, som bestod av choklad och mandel, och den allra nedersta spetsen som bara var choklad och våffla. Resten åt Ying upp.





-Dumma matte åt upp min glass! sa Ying sen.

Ganska många människor träffade vi också, som ville prata med Ying. En fyllerist från Göteborg var roligast, för han kunde låta precis som en gräsand. Honom ville Ying ta hem, men jag vägrade.

Tigern fick en liten bulnad på ett käkben. Risgrynsstor, jag trodde det var en reaktion på en fästing.
Sen blev den större.
Och STÖRRE.
Jättefort!

Då är man själv inte så stor, dårå.
Ni vet - man får stickningar i fingrarna och nästan kräks av ren skräck. VILL INTE, helt enkelt.
Men med litet trassel tog vi oss till tant veterinären.
Tigern var som vanligt duktigast i stan, och en aning matt var han väl också.
Veterinären var ett mycket rart och ampert fruntimmer, när hon stack honom i bulnaden sa hon bara: -Nu får vi vara beredda på att bli litet nypta! men oron var obefogad; han bara viftade litet matt på svansen.
Provstickningen visade på blod och var, så det blev till att ge lillkillen lugnande så han somnade, och så öppna och tömma.
Gissa vem det var mest synd om, liksom!
Matte var alldeles ifrån sig, men det var i alla fall ingen supersnabbväxande och dödlig tumör, som jag hade trott.



Så här trött blir man efter en spruta i skinkan. Dessutom hade han feber, lilla mojsen!

Det blev långa 10 minuter för matten att vänta medan tigern blev opererad på, men sen fick jag honom i knäet så han fick vakna upp.
Han var nästan sötare än vanligt under uppvaket!



Sen tog vi taxi hem och Tigern var inte så väldigt pigg på hela kvällen, kan man väl säga.



Inte jag heller, om sanningen ska fram - skräcken och lättnaden och allt tog ut sin rätt på mig så jag nästan avled!
Och inte hittade vi husets tratt heller - fast jag VET att jag har sett den alldeles nyligen! Men en snäll bekant lånade ut en - vi vill ju inte ha nån kliig baktass bland dränslang o allt!

Det här hände sig alltså i måndags, och natten till tisdag var ju småjobbig - knöligt med tratten, litet ont tror jag, kanske litet bakis (hunden alltså!). Men redan igår var det mycket mycket bättre, och idag är Tigern alldeles sitt vanliga vilda jag - om än med tratt!

I morse när han hade varit ute på toa vid 6-snåret kom han in med hela tratten full av blöt JORD!! Gräva bör man, nämligen. Nu ska han äta antibiotika och rimadyl i en dryg vecka och så hoppas vi att det inte kommer tillbaka. Det kan vara en tand som har fått en skada och så har det blivit en inflammation i en rotspets, fast veteterinären tyckte inte att det såg ut så. Eller också kan det vara en sticka från en pinne eller ett insektsbett eller nånting som har ställt till hela eländet, och som kanske, förhoppningsvis, försvann med allt gegget. Vi får se, och hålla tummarna! Men kommer det tillbaks blir det röntgen och så vidare, så vi får bort det för gott.

Idag har vi i alla fall tagit itu med något slags grund till vittringsapporteringen i lkl3 - en lagom övning eftersom han får vara alldeles intill mig då och därmed inte får möjlighet att klösa sig ens då jag tar av tratten. Jag försöker styra om så han gör en nosfrysning på rätt pinne i stället för att lyfta den direkt - inte så lätt men roligt! Och på terrierars sedvanliga envetna sätt försöker Tigern glatt och ivrigt sno godis direkt ur min ficka - trots att han har tratten på! Det ska inte vara för lätt, här i livet!

Igår var det regn och rusk hela långa dagen, typ.
Ibland klarnade det upp, jag snodde på hela ligan halsband och koppel och what-not, slängde på mig skor och nåt, sprang till grinden - då började det regna illackt.
-I helsike att jag tänker gå ut i det här kattvädret, sa Jazz och stretade som bara han kan streta.
-Matte e duuuuum, snyftade Betty.
Olle muttrade ilsket för sig själv, några väl valda välska glosor.
Så vi gick in igen.
TRE gånger upprepades den proceduren.
Stackars Ying och Tigger, men jag ville ju inte lämna de andra tre hemma allntes själva. Ensamma hemma, liksom.

Men sen vart det kväller och hussen kom hem.
Regnet vräkte ner.
Sen kom barnet hem, hon hade varit i skogen och sprungit efter skolans slut - hon var dyngsur, jäntan!

Och sen - sen blev det faktiskt ett uppehåll.
Jag tog Ying, Betty och Tigger, tillhöll maken att traska med dvärghundarna, och så drog vi till skogs.
Det var ljuvligt!!!



Så nästan osannolikt grönt överallt!
Alldeles friskt och lukt av syrén och konvaljer så man kunde få dåndimpen.
Och Betty var på sitt goda glada humör igen:
-E de? -Snigel, svarar matten.
-E de? -Daggmask.
-E de? -En till daggmask, svarar en matte som redan börjar bli en aning matt. Matt matte.
-E de? -Myrstack, gå ner därifrån.
-E de? -Snigel.
-E de? -Snäcka. (Jo, för man har en naturkunnig moder som har inpräntat i en att Snäcka och Snigel är Olika Saker.)
-E de? -Din vita svanstipp, dumjänta.

Både pitbullen Nero och staffen Peppar var precis likadana: när de såg nåt som var anmärkningsvärt tog de genast kontakt och ville diskutera saken. Särskilt minnesvärda är de tillfällen då Nero såg byggkranar, då blev han verkligen en liten småpojke, och så förstås första gången Peppar såg motorcyklar på crossbanan. Oj!



Tigger (långt, långt borta i bild) och Betty gick lösa och hade det livat, men Jakthunden Jing (MÅSTE bara få till en allitteration!) fick gå i snöre och muttra.



Ibland tror Betty att hon ska kolla vad Tigg kollar på, men hon har mycket mindre aktionsradie. Det har jag ingenting emot?

Sen, rätt som det var, sa Betty: -E DE då?!! med viss oro i stämman. Som tur var höll Tigg just på med litet koncentrationsövningar på en sten så han märkte inget, varför jag med lugn kunde säga: -Hare, och sen fortsätta som om inget särskilt timade, medan haren skuttade iväg i sjumilasteg, ungefär.



Sen blev Tigg också litet "nosig" så han fick bli kopplad han också, trots att han fjäskade så det nästan DRÖP sirap av honom.

Och si, bara litet längre fram sa Betty igen: -E de? och mitt på vägen så där en tio meter framför oss stod ett rådjur och viftade med sina jätteöron. -Rådjur, sa jag och så stod vi där och glanade ett tag, innan det var min tur att utbrista: -Men titta HÄR då, vad är det?!!! så Betty kom ilande och upptäckte att det på något sätt hade bildats liksom en liten hög med leversnittar mitt i gräset! Märkligt, eller hur?! -Pst, stick! väste jag i mungipan åt rådjuret som faktiskt tog mina scenanvisningar och tog ett graciöst språng över diket och ut på ängen.

Men jag, jag tackade försynen som hade sett till att jag hade de andra vilddjuren kopplade. Tigg gör visserligen inga värre repor, men han gläfser ju och sticker efter några meter - tillräckligt för att "lära" Betty. Nu blev det i stället inget särskilt alls med mötet, precis som man vill ha det.



En annan sak som är precis som jag vill ha den är reaktionen på joggare. Jag är ju fräck nog att ha Betty lös även när vi går i själva elljusspåret - om det inte KRYLLAR av folk alltså, men det gör det ju sällan. Men om hon nu går där och skrotar och det kommer en joggare då tassar hon helt lugnt "hem" till mig, egentligen utan att ens titta på joggaren. Och just det där att hon inte tittar tycker jag är bra, för är man hundrädd så är ju blicken oftast det allra otäckaste... (Precis som med min fobi för vidriga äckliga nattfjärilar: folk frågar ibland vad jag tror att de ska GÖRA mig egentligen. Men det är ju inte det jag är rädd för, jag vill bara inte att de ska finnas, och skulle de fästa blicken på mig skulle jag kräkas och dö!)



Mina favoritblommor har slagit ut. Humleblomster. HUMMMLLLEblomster. Härligt att säga till och med!

I alla fall - det blev en märkvärdigt underbar promenad, trots att jag fyrahundratusen gånger fick svara: Snigel. Eller: Snäcka, på Bettys tjatiga frågor. Det var rätt gott om de små (nåja) molluskerna nämligen, efter en dags pölande, och varenda varenda en måste hon fråga om.

Och så plockade jag en liten fin bukett som prydde frukostbordet i morse:


Se så jag har paltat!

Jahaja, då är det väl sommar då? Och detta celebreras med vad som brukar betecknas som typiskt svenskt sommarväder: 9 grader varmt, snålblåst och elakt regn.

Men jag tycker ändå att sommaren är så vacker, och varje år just den 1 juni tycker jag om att kontemplera ett litet alster av Kajenn:

Lärodikt den 1 juni

Var glad min själ åt vad du har
nu har du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar
då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står
i morgon blir med ens i går
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får
är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

 

Den är så fin att återvända till - ännu en sån där sak som blir litet olika med tiden: olika beroende på när på sommaren man grunnar över den, olika beroende på när i livet man läser om den.

Första gången jag träffade på den var jag nybliven mamma för allra första gången och hade just varit ute och plockat fläderblom!