Pelleskop-livet

Idag hade vi verkligen flyt med promenadvädret - när vi gick vid tiotiden var det soligt och blåsfritt och faktiskt inte en enda molntuss på himlen. När vi hade kommit hem blev det gråmuggigt och dant, men på eftermiddagen blev det fint springväder för Bettys och min trailtur och nu på kvällningen var det skönt igen (tack och lov, för jag frös som en hund (snarast en dvärgpinscher i så fall) efter springturen).

 

Så idag har jag gått 5 km med alla hundarna, sprungit drygt 6 km med Betty samt slutligen gått 3 km med Betty och Tigger och Ying, medan Jazz gick litet kortare med minsta B, detta för att vi andra skulle kunna gå svängen runt kyrkan (Jazz är livrädd för kyrkan för det KAN ju hitta på att hända att ringa i kyrkklockorna. Panik!). Jag tycker jag utnyttjar skollovet rätt väl, eller hur?

 

Betty är rena drömmen att springa med - under förutsättning att hon får springa lös (ja, jag vet - koppeltvång. Men när Betty är ensamhund känner jag mig fullkomligt trygg med hennes icke-jagande). Hon springer några meter före och vänder ideligen på huvudet för att kolla så att jag är med och inte springer åt nåt annat håll. Om vi skulle hitta på att möta någon människa gör hon som vanligt: pantar. Springer fort till matte och kräver betalt för tjallningen, liksom. Harar och den sortens väljer hon att inte se när vi springer i skogen, men på koppelpromenader har hon börjat panta såna också. Ersättningen är faktiskt ännu litet högre för såna än för vanliga gubbar, sura eller ej.

 

Morgonpromenaden tog vi för övrigt förbi stallet (också ett farligt ställe för Jazz, för hästarna KAN börja gnägga) och bort till militärens idrottsplats, och boll hade jag tagit med. Så Betty har sannerligen motionerat idag!

 

Ärligt talat - skall det hålla på så här kommer jag att ligga i graven innan jag vet ordet av. För att tiden går så fort, alltså. Om en mars går på tre sekunder så - äh, nu blev det matte (otäckt) så det får räcka så. Men undan går det!

 

Och än är det vår, än är det vinter, hej och hå. Igår var hundarna bara ute på trädgårdsrastningar hela dagen för det regnade och blåste och hade sig oavbrutet. Själv var jag däremot en duktig tant och tog en springtur, hur tapper som helt. Fast alltså - maken och jag skulle åka och handla nödvändigheter (toaborstar, diskmedel, fiskbullar och apelsinmarmelad. Med mera) och då tänkte jag till och skrudade mig i springkläder plus dunjacka. Så att efter avslutade uppköp fick han skjutsa ut mig till en parkering bortom skogen och sparka mig ur bilen där. Ja, nästan så för aldrig har man väl hört så mycket gnäll och pip på en käring som när jag måste ta av mig mitt varma duniga hölje och ge mig ut i snålblåsten och blötan!

 

Fast sen blev det toppen, som det ju alltid blir nästan. Uselt väder är nästan det bästa att springa i, på nåt konstigt sätt.

 

Idag var vi däremot uppe och ute med tuppen, nästan - alla är totalt förvirrade av klockomställningen, konstigt nog reagerar vi åt fel håll, liksom. En rask skogspromenad blev det i alla fall och eftersom jag hade varit i skogen igår också visste jag att gummistövlar påfordrades. Skönt att vara rätt rustad! Vi tog en ny liten ruggig stig där det tydligen kryllade av vilt vanligtvis för mina djur ruskiga rovdjur hela bunten.

 

Jag har håltimme. Slut på vettigt göra 14.00 - veckomöte 15.30. INTE roligt; "debiterbar tid" ekar det i mitt privatsfärskolade huvud. Och "skogen!" ekar det i den del av huvudet som tycker att detta att vara bunden på en arbetsplats bara för att klockan säger så är ruskigt. Ruskigt, helt enkelt. Nåja. Jag har, styrkt av mina 500 eller nåt sånt högskolepoäng, märkt flera lådor med historieböcker. Under lyssnande på radioföljetong på dator (därav rubriken, om någon reagerade på den).

 

I helgen var jag dessutom förkyld så pass att jag igår alldeles sa upp mig och sa till hussen: -Idag måste DU gå med hundarna! Gissa hur hussen såg ut i nian då...

 

Men i lördags släpade jag ut oss på en rejäl skogspromenad, inklusive löslubbning för Tigg och Betty. Skyn närapå fylldes av återvändande svanar och olika sorters gäss, och nog märktes det att det drog ihop sig till koppeltvång - det sniffades och ställdes hej vilt och Tigg föll för Three strikes - regeln: drar han iväg två gånger så spelar det ingen roll att han kommer omedelbart på inkallning, utan tredje gången behöver han bara sätta näsan i skyn med en viss uppsyn så blir det koppel för herrn, resten av promenaden.

 

Så nu är det alltså mars, och vart katten (eller hundan) tog februari vägen, frågar man sig. Nåja, sk*t samma, februari är inte mycket att hurra för. Bara EN dag måste man hurra, det är på hussens födelsedag. Minsta B har dagarna fyllda med prov som egentligen bara är uppvärmning. Mock Finals kallas det och är nog så ruskigt fast inte en bråkdel av den ruskighet som väntas när det är dags för riktiga Finals. Men än så länge håller hon ihop, stumpan.

 

En annan stumpa som håller ihop är lilla B, Principsessan kallad. Alltså inte nåt jönsigt Principessa på italienska utan Princip-Sessan. För hon har sina principer. Såsom: jag först! Och: bollen!

 

Tiger har för övrigt också sina principer, mest köttbullar. Och Ying är lortig i öronen och vill AV PRINCIP fortsätta att vara så. Eller i synnerhet inte bli rengjord, i alla fall. Jazzens huvudprincip är att allt kretsar kring honom fast de andra hundarna får inte kretsa för nära kring honom för då skjuter han ut näbbet som en muräna. Många vassa tänder har han, Jazz. Och principer.

 

Nu regnar det av bara tusan utanför fönstret. Tråkiga skolhus kring en bedrövlig asfalterad skolgård, grå himmel och så regn på det. En måndag. Man vill bara lämna in.