Pelleskop-livet

Vårtecken

Publicerad 2013-02-27 21:29:00 i Allmänt

Nu har det faktiskt börjat luta en aning åt vår. Ikväll kunde jag konstatera att det var fortfarande ljust ute klockan 17.45, när vi kom hem från skogspromenaden.
Hackspettarna är som galna, undrar om vi kommer att ha några träd kvar till sommaren. Både i skogen och i trädgården härjar de vilt, till Olles skräckblandade förtjusning. (Det händer nåt, det kommer nån, nu ere nåt, det kommer nån, nu blire nåt. I falsett. Och falskt.)
Dagens förmiddagspromenad, under utstötande av många ouch och nej och usch och aj gick till kära myran. Solen närapå gassade - jag gick utan mössa och kände mig visserligen ganska utsatt och oskyddad men frös gjorde jag inte. Vantarna behåller jag ett tag till för de är så praktiska att tappa och därmed muntra upp några hundar.
 
Bäst vi gick där kunde man höra små fräsanden och ploppanden och pliffanden - det var mina fräknar som liksom sprang fram. Fortfarande känner jag mig alldeles solvarm i skinnet.
 
 
Det är TUNGT att gå i snön, men skönt ändå - det känns som det kanske, eventuellt, nån gång, kommer att bli ett slut på denna evighetsvinter.
 
 
Jazz vill visserligen fortsätta med täcke ett tag till men han fryser i alla fall inte!
 
 
 
"Naturgodis". Harpluppar.
 
 
 
 
Ett annat vårtecken - man blir himla trött! Varför blir man så trött av vårluft, finns det nån forskning på det? Och det är faktiskt inte bara jag (som är trött för det mesta) utan även kreaturen - vojne så di sov när vi hade kommit hem!
 
 
Och så mycket man hinner med, plötsligt. Fast man egentligen inte orkar.
Det är ju ljust redan före 7 å morgonen och till framemot 6 på kvällen - det blir som en oro i kroppen, blir det.
Plötsligt hinner man både promenera och utomhusträna och göra andra saker också.
Och fåglarna är alldeles tokiga, idag samtalade jag med en talgoxe som nästan höll på att sätta sig i mitt hår. Han ville inte riktigt svara på varför, men det var nog bara för att han var fin i kanten, och jag förstod nog piken fast den var fin: jag såg förstås ut som ett fågelbo i huvudet. Brukar göra det.
Kommentarer (0)

Skvallerbytta bing bång!

Publicerad 2013-02-27 20:25:05 i Betty

Nu har jag ju hållit på att hårdträna Betty i skvallring-i-koppel ett tag och jag måste säga att det går över förväntan!
Numera vänder hon upp mot mig när vi får ett möte och håller sig hos mig tills betalning har erlagts, så att säga. Dvs tills hon har fått sin Frolic-bit.
Men ett undantag: om vi kommer runt ett hörn och nån kommer för tätt inpå från andra sidan hörnet - då gruffar hon och beter sig illa. Det är bara att jobba på!
 
Dock har lilla nubb börjat skvallra litet väl mycket, tycks det mig. Hon talar glatt och tjatigt om att det går en människa på andra sidan gatan, eller att det rör sig måååånga människor på parkeringen utanför Ica Maxi, eller att det faktiskt kommer ut en gubbe från ett hus bakom oss.
Då börjar jag fundera på hur katten det ska bli att ta henne med på stan en lördag (nåja, i vår lilla stad är det nog inget bekymmer, där rör sig sällan fler än 4 personer, men det kan ju tänkas att man gör en utflykt) - det blir dyrt för lilla mamsen, det!
 
Så nu har jag faktiskt börjat ransonera utbetalningarna - inget pitalt för gubbar på andra sidan gatan eller för ungar som leker i en snöhög 200 meter bort eller för nån som hon bara hör på långt håll. (För om man är väldigt sugen på nåt att äta kan man ju hävda att man faktiskt hör en människa i närheten, och lura gamla matten.)
 
En liten bonusgrej av denna skvallerträning (som alltså bara är för Betty, därför att hon är så folkkär och - i vissas ögon - så oerhört skrämmande) är att Tigger, som aldrig riktigt har fattat varför han skall hålla sig närmare mig när vi möter nån (när han är kopplad, märk väl - utan koppel fattar han utmärkt väl. Snacka om dumsnöre!) - han har nu äntligen börjat fatta. Varför man skall hålla sig närmare matte när man möter nån? För att matte ger Betty godis då och då kan jag också få!
 
Glasklart.
Kommentarer (1)

Ouch.

Publicerad 2013-02-27 19:28:00 i Allmänt

Tänk ett sånt löjligt litet ord "aj" är, egentligen.
Det uttrycker ju inte på minsta sätt de känslor man vill sätta ord på. Möjligen om man säger "aj som fa-an!", men så får man väl inte säga heller!
 
Ouch, däremot, det låter precis som det känns. Idag.
 
För gissa vem som inte kunde hålla sig utan tog en springtur igår.
 
JAG!
 
Först tog jag en förmiddagspromenad på 90 minuter, sen jobbade jag ordentligt, sen såg jag på skidåkning på TV och sen flög f*n i mig och jag tog en springtur.
2,66 (garmin) km blev det, fast litet gick jag förstås.
 
Sen tog jag ut Betty på en liten liiiiten sväng som blev en timme och sen tog jag ut de andra 4 på en liiiiiten liiiiiten sväng som blev 45 minuter, och sen fick jag äntligen gå och duscha.
 
Och idag säger jag: Ouch! (som f*-*n)
Kommentarer (1)

À la mode?

Publicerad 2013-02-26 14:42:25 i Jazz

Kläder och den sortens flärd är jag egentligen väldigt intresserad av - kanske mest intresserad av, rent av - mer än hundar? Nåja, det spelar ingen roll vilket för ingen kan då tro att jag bryr mig det minsta om kläder!
 
Igår struttade jag runt i blåa fleecekalsipper och en blå långärmad T-tröja med vita ränder, men denna outfit for i tvätten i samband med kvällsduschen.
Ny outfit idag alltså, och den består av: svarta fleecekalsipper och en blå långärmad T-tröja med vita ränder!!  Dessutom är dagens tröja rundringad, gårdagens var båtringad - snacka om mångsidig!!
 
Men ärligt talat - vem orkar klä sig som folk när man bara hoppar i och ur thermobrallor och hellyhansen-underställ dagarna i ända!
 
Som tur är så bryr sig de där små fyrfotingarna inte nämnvärt om hur jag ser ut, Minsta Barnet har nog med sitt och Maken - tja, han hävdar att kvinnor skall vara iförda uteslutande förkläde. Men det är bara som han dummar sig förstås. (Hoppas jag.) I alla fall är han nöjd och belåten med att jag tassar runt i praktiska gå-ut-snart-kläder, för då kan han andas ut: HAN behöver inte ta ut några hemska hundar!
 
En som nästan inte kan andas ut nånsin är Mr Jazz. (Förresten träffade Minsta Barnet något dvärgpinscherlikt som lystrade (ev.) till namnet "Såpa", och det tyckte jag var så enastående trevligt. Om Jazz skulle få nåt nytt namn skulle han nog heta Cillit BANG! eller kanske ännu hellre Killit BANG! Mycket döda och mycket BANG, det är Jazz, det.)
 
Hur som helst - Jazzen och 12 grader kallt på morgonen: jag hoppar i thermobrallorna och sen sätter jag på  Betty och Olle deras täcken. Sen letar jag efter Jazz på de mer uppenbara ställena: hallgarderoben, under nån soffa, under en massa jackor på hallbänken. Ingen Jazz. Jag klär på mig kängorna - snöra, snöra, knyt värdelösa knutar som ändå går upp - och letar på mindre uppenbara ställen: badrummet (det händer), mitt sovrum (det händer också, TROTS att dörren alltid skall vara stängd sen den gången Olle nyttjade min huvudkudde som herrtjotta), under sofforna igen.
Fortfarande ingen Jazz, så jag klär på återstående fyra hundar halsband och koppel, och mig själv tjocka hundjackan.
Sen hämtar jag en köttbulle och lägger på tröskeln till hallgarderoben och så lägger jag mig i försåt. Det går nån minut, sen hörs mystiska prasslanden och bökanden från röran därinne - och så sticker det ut en röd nos!!
-Hallå! tjoar jag, och när Jazz väl vet att han är avslöjad, då försöker han inte sno sig undan mer utan då försöker han bara avvärja mina påklädningsförsök. Tandledes.
Jag får ta fram min strängaste röst och hålla honom i nackskinnet och/eller svansen medan jag kränger på täcket och sedan halsbandet och kopplet och sen gäller det att inte tappa taget om kopplet medan jag sätter på mig mössa och vantar och samlar ihop alla de andra kopplen och äntligen får ge mig ut.
 
Men det vet ju alla att det är viktigt att värma upp. Consider me uppvärmd.
Kommentarer (0)

Inte så tråkig

Publicerad 2013-02-25 15:13:09 i Jazz

Jag märker att det kan verka som om Jazzen är världens tråkboll.
Men det är han INTE.
När vi kommer till skolgården blir han alldeles prillig av fröjd - så pass att jag nu har börjat ta omvägar, ifall jag har hela flocken med mig, eller ifall det är skoltid och därmed fullt av små ondskefulla barn på plats.
 
Rätt många av sådana skolbarn är rätt feta och skulle säkert må enbart väl av att bli jagade i hög hastighet av Jazz, fast rätt många lärare har så mycket dumma idéer, så vi väntar med den sortens.
 
Vad som är viktigt att komma ihåg när man underhåller och/eller aktiverar Jazz är emellertid att det inte får verka finnas någon nytta med övningarna. Om Jazzen börja ana sig till en målsättning eller en tanke bakom övningarna så tröttnar han omedelbums, oavsett antal köttbullar.
 
För eder fromma har jag hur som haver framställt (med MYCKET möda och stort besvär) följande lilla filmiska epos. I en biroll framskymtar Ying. Han inskränker gärna övningarna till att donka mig i magen med full kraft och stora tassar samt tilltvinga sig köttbullar. Fast ett par glada inkallningar fixade han i alla fall!
 
Och så vill jag poängtera att det var INTE jag som tillhöll Jazzen att hoppa upp på det snorhala pingisbordet och halka ner - jag försökte tvärtom avvärja manövern men lyckades inte. Ibland är det tur att Jazz är en tämligen storvuxen dvärgpinscher, med tillhörande ganska stadiga, inte så lätt-av-gådda ben!
 
 
Kommentarer (0)

Vi gör ett Betydelsefullt Rön

Publicerad 2013-02-22 10:27:39 i Allmänt

Igår morse var det i vanlig ordning gråkallt och trist och februariaktigt ute.
Men nöden har ingen lag och som jag har Minsta Barnet hemma för sportlov kunde jag unna mig att ta Ying, Betty och Tigern i bilen till golfbanan.
-Det är väl inte värre där än nånannanstans, och omväxling förnöjer. Kanske. tänkte jag.
 
Och när jag hade fått på Betty tröjan och allahopa deras halsband och allt - då sken solen!
 
I bilen på väg till golfbanan kunde jag notera mängder av en viss sorts vårtecken. Knallskrikgula, i alla möjliga storlekar och format, enskilt eller flockvis, i typ vartenda träd. En del träd nästan bågnar av tyngden. Och jag såg till och med en sån härn liten gul vårfågel som satt på en gren och snaskade McDonalds-mat ur en påse!
 
Det är kommunala trädbeskärare, förstås. Hur många finns det egentligen, och hur kan de vara överallt samtidigt, i synnerhet med tanke på att det ibland sitter 5 stycken i samma träd?!
 
Nåväl, vi hoppade ur bilen i 7 gradig kyla och gav oss åstad, och när vi hade kommit en bit på väg tvärstannade både Betty och jag. (Pojkarna sprang som vanligt runt och var bråkiga. På pojkars sätt.)
Alltså - både Betty och jag blev stående och kände efter, och så utbytte vi en menande blick: Jodå, solen VÄRMDE!!!
 
 
Jag hoppas det framgår att vi spenderade ett prima 90-minuterspass på banan - golf är bäst på vintern!!
 
Nåja, framåt eftermiddagen var det ju dags att ta ut frökenhundarna Olle och Jazz också. Då stod solen redan så lågt så det var ingen värme alls kvar i den. Brr!
 
 
Och efter den vändan stod det inte på förrän det var dags för de första tre busarna igen! HIMLAR, vad med frisk luft jag får!
 
Men sen var det dags att vila - jag satt på en ruskigt hård stol och såg en totalförvirrad version av Anna Karenina (för jag tänkte försöka hinna se den alldeles nya snart), medan Ying låg och jäste i fåtöljen.
 
 
Till slut var det emellertid äntligen dags att krypa i säng.
 
 
Torsdag är byta-sängkläder-dag och ingen kan uppskatta än nybäddad säng mer än jag - trodde jag. TIGERN kan - han vältrar sig och njuter med hela sitt lilla lulliga jag, och redan när jag håller på att ta bort sängkläder och ta fram nya sitter han och nästan vibrerar av förväntan.
 
Men vet ni - vi gjorde faktiskt litet nytta igår också. Jodå, på franska. Och motvilligt.
 
Kommentarer (0)

Rekommenderad läsning!

Publicerad 2013-02-20 18:23:00 i Andra bloggar

Det finns en blogg som jag kikar i då och då - och fnittrar. Oj så jag fnittrar. Ibland kommer jag att tänka på nåt från den bloggen när jag borde sova - då börjar fnittrandet igen.
 
Läs i synnerhet detta inlägg från häromdagen. 
 
Så där håller de på, dag ut och dag in. Förefaller ha samma inställning som vi, fast med mera agility.
 
Och humlehunden är Jazzens själsfrände. -Kunde inte ha sagt det bättre själv, brukar Jazz säga när vi har läst nåt snöigt. Så stora ord är det sällan Jazzen fäller!
Kommentarer (3)

Vill. Fast vill inte. Fast vill. Inte.

Publicerad 2013-02-20 17:08:00 i Allmänt

Usch.
Farbror kirurgen sa att man får räkna med att det tar tre månader att bli sig själv efter en sån här dumhet som jag råkade ut för.
Det blir mars, det.
 
Så jag tänker att jag skall försöka börja jogga i mars. Ooooba!!
 
Till och med jag, som vet att jag tycker så mycket mycket om att springa, AVSKYR att börja om med springandet.
 
Allting skumpar och ingenting orkar man.
 
Dessutom är jag så in i norden svag i överkroppen, den känns alltid som en klatt slime som nån elak person har lagt litet på sniskan ovanpå mina ben.
 
Illa var det redan i höstas med bålstyrkan, illare, mycket illare, är det nu!
 
Så därför är det synd om mig: jag måste börja göra PLANKAN!!!
 
Plankan är nog nåt som Dante A. helt enkelt glömde bort att ta upp - ett utmärkt straff för rätt många syndare. BÅDE urtråkigt och sk*tjobbigt. Bingo!
 
Till och med sit-ups är "roligare". Det ni.
 
Summa summarum: jag VILL springa igen, helst genast. Men jag VILL INTE träna upp muskler och kondition. Jag vill att de bara ska finnas där, helt plussligt.
 
Stackare mej.
 
Och förresten: om det är snöstorm och allmänt svinigt hela mars, då får det anstå. För jag var ju sjuk ända in i halva januari, drygt. Eller hur?
Kommentarer (0)

Fryser. Som vanligt.

Publicerad 2013-02-20 14:08:07 i Allmänt

Morgonpromenaden gick till skogen, runt alla kantarellställena. Jo, för jag (och några till) har gnott bra denna vinter för att hålla några terrängslingor framkomliga.
 
I alla fall - när man går där i november, då känns det liksom litet bitterljuvt, vemodigt. En trevlig känsla för en höstoman som jag.
 
Men idag, då blev jag bara förb*d och grinig. Snålblåst med snöyra, gråkallt, buckligt underlag, smala stigar så man får gå på kö. Och så Ying som ständigt trasslar in sig. Och inte får gå lös för då drar han på älg.
 
Älgarna står och lurar bak varenda tall i den delen av vår skog!
 
Påbyltad med långkalsonger, thermobrallor, hellyhansentröja, tjock fleeceväst, tjocka hundjackan ytterst och så mössa, vantar, halsduk. Fryser så man vibrerar ändå, utom när det blir alltför bökigt och knöligt att gå, då blir man varm så det är obehagligt i stället.
 
Och sen fryser man ännu mer.
 
Och Olle har snaskat i sig mina bästa hundpromenadhandskar så nu får jag gå i vidriga tumvantar som hela tiden hasar ner resp. fastnar i nåt kardborreband som det finns mängder av på ficklock och hundtäcken.
 
Mattens aviga dag, var det idag!
 
 
Jodå, Tigern var med också. För EN enda gångs skull fastnade han inte på bild. Skumt.
 
Så här såg det ut när vi hade kommit hem och byltat av oss:
 
 
Och så här fint porträtterade Minsta Barnet Tigern igår:
 
 
Det är bara synd att di därna ungarna alltid bara tar första bästa material när inspirationen kommer över dem, som i detta fall inköpslista och kulspetspenna!
Kommentarer (0)

Jättekonstigt

Publicerad 2013-02-19 18:59:45 i Ying

En afton var det Minsta Barnet som serverade hundarna middag. Jag satt som en sopa på en stol och kände mig äldre än äldre än tröttast.
Barnet ställde ner maten och så såg jag att Ying bara satt och slokade som en bedagad tulpan och inte alls åt. Han som brukar kasta sig över krubbet!
-Ät Ying! Varsågod! sa jag.
 
Ying slängde åt mig en  blick som sa: -She's gone! samtidigt som Minsta Barnet sa: -Näe!
För MB hade sagt till hundarna att de inte fick börja äta förrän hon sa till och först skulle alla skålar på golvet.
 
Och på givet kommando blev det förstås ett nedra slabbande och mumsande, i vanlig ordning.
 
Men ändå - märkligt att Ying visste att det var Minsta Barnet som hade kommandot, och inte jag. Och att han liksom näpste mig, med blicken.
Kommentarer (0)

Vi vill ha vitaminer!

Publicerad 2013-02-19 13:19:00 i Allmänt

Idag köpte jag mig ett vitkålshuvud.
När jag kom hem placerade jag detta på golvet, för Betty trodde det var en boll. Sen trodde hon inte det längre och jag glömde bort grönsaken i fråga tills jag drämde tån i den. Aj.
Då tyckte jag det var läge att börja knapra i stället, så med mycket möda och stort besvär, och viss hjälp av Minsta Barnet, lyckades jag frigöra liksom en klyfta.
Mmmm, vitkål är gott!
Men hoppsan - fyra hundar (ingen pudel) började oja och tjoa och gny och ville OCKSÅ ha vitkål!
Ying till och med snappade i luften efter min hand som höll i den.
Så då fick de förstås en hel del, mest såna där sladdriga yttre blad. Oj, vad de mumsade! Jazz gjorde först konfetti av sina bitar men sen snaskade han i sig dem.
Till slut ville till och med Olle Pu ha vitkål, han läppjade med friskt mod och gjorde bara ganska sällan en del menande kräkljud.
Jaha, där ser man. C-vitaminbrist, antar jag.
Kommentarer (1)

Nästa promenad

Publicerad 2013-02-19 12:11:00 i Jazz

I alla fall dårå, när jag kom hem från klubben med hundarna T (som i terriorist) då var det ju bara att ta nästa gäng: Jazz och Ying.
Och så hade gaphunden Olle kommit hem också, han följde med husse från Stockholm och var vild och vacker i vanlig ordning.
Men jag bestämde mig för att han var för trött efter tågresan, så han fick vackert stanna hemma.
Jazzen byltades på täcke och reflexväst över det, medan Yingen förstås klarade sig med bara reflexen. Han måste i sanning stamma från allra nordligaste Kina, den där Yingen. Eller som vi brukar misstänka: från Nordkorea. Det enda land där de är galna nog att framavla den sortens, liksom. Sharpei och järnlotus, jojo, så går det.
 
Först traff vi welsh corgin (men om det är cardigan eller pembroke tänker jag låta vara osagt) Zamba och hennes matte; det var hemskt länge sen så vi blev stående en god stund och avhandlade det ena och det andra. T.ex. stafforna Doris och Sonja, som har flyttat till andra änden av stan och som vi därmed så gott som aldrig råkar. Nu fick vi åtminstone utbyta hälsningar.
 
Sen vandrade vi vidare och tänk! Jag höll nästan på att slå ihjäl mig! Jag skulle tråckla mig genom några bommar som är till för att förhindra bil- och våldsammare moped-framförsel å skolgården och halkade omkull helt handlöst, samt slog mig grundligen å knä och höft och bröt närapå både handled och axel. Gumman for i backen, helt enkelt! Men det kunde ha varit värre, för det var bara en hårsmån från att jag tjongade knoppen i den ena bommen. Då hade jag väl legat där än, och bara blivit litet kringputtad med tån av nån inte särskilt nitisk polis (näe, nu blev jag visst rysk igen).
 
Hur som helst - när jag styrde stegen upp mot själva skolgården, med lekattiraljerna, då var det en Jazz som började utföra sin jubeldans! Han blev så jätteglad, och när jag tog av honom kopplet började han genast springa runt saker och hoppa över och igenom och krypa under och tralla runt på de mest fåniga sätt! Det gladde mitt sargade modershjärta, det får jag säga.
 
Ying var också så där tämligen medgörlig och höll med om att så där alldeles helt fel var det kanske nog troligen INTE att leka på skolgården. Bara köttbullebitarna flödade i en jämn ström.
 
Så till slut var det en ganska genomfrusen matte som kom hem och änteligen fick inta sin middag, strax efter 20. Men en sån afton - den kan väl nästan räknas som vårtecken? Hoppas det, för jag fick sån innerlig längtan efter backsippor, plötsligt!
Kommentarer (0)

Kors i taket - vi tränar!

Publicerad 2013-02-19 09:08:18 i Betty

Igår eftermiddag såg jag plötsligt att en ny medlem i Hemliga Klubben sökte träningskompis till alldeles strax - det var som ett tecken från ovan så jag nappade förstås!
Hopp i termobrallor och det hela, rusta terrioristerna med täcken för bilförvaring och hopp i väg!
Vi möttes av en matte med schäfern Stina, tre år fast alldeles nyligen kommen till den matten. Trevliga tjejer båda två!
 
Och så tränade vi - riktigt strukturerat!
Först tog jag ut Betty; första träningen var att inte bry sig om Stina. Fast det visade sig att jag inte behövde träna alls på den delen. Av med kopplet bara och Betty var visserligen medveten om Stina och positivt intresserad men inte alls så det störde vår träning. Inte ens när Stina satte av som ett jehu efter boll eller annan leksak tänkte Betty göra hyss. Snyggt!
 
Vi tränade hopp för både Lk1 och bruks och det gick bra, fast jag har inte börjat med sättandet före återhoppet i brukshoppet. Jag tänker att det är för kallt för hennes rumpa, men det är det ju förstås inte - Betty GILLAR att sitta när det är kallt!
 
Sen blev det förstås en massa tragglande med frit följ. Suck. Men: som en skänk från ovan eller nåt dök M upp och förutom att hon hade sin nya fina mallevalp med så ställde hon, som vanligt upp, med goda råd. Eller rättare sagt: hon talade om hur jag SKULLE göra. Och sen talade hon med hög röst om alla FEL jag gjorde.
 
Och hon hade förstås alldeles rätt och jag fick en massa nytt att tänka på och en massa gammalt som jag borde veta bättre än att göra men som jag har slarvat med. M är fantastiskt duktig och generös med sin kunskap, fast så där alldeles socialt begåvad är hon inte, det måste erkännas. Inte alla står ut med att det alltid skall låta så lätt och att man alltid skall få höra hur mycket fel man gör.
 
Mina pedagogiklärare skulle få spel, den saken är klar!
 
"Nya" träningen går i alla fall ut på: mycket mycket tydligare felsignal - inte låta henne göra fel - bara lyfta vänsterfoten (min) - och så BELÖNINGSPLACERING!! Jodå, jag är en slarvmaja, och jag behöver en spark i baken ibland!
 
Sen var det Tiggerns tur - jag hade ställt upp en ruta när jag hade Betty ute. Tror ni han sprang in i den? Nix! Han siktade precis till höger och ställde sig som om den fanns en ruta till, kant i kant med den jag hade ställt upp. Konstigt. Men efter några skick så gick det bättre. Jag lurar på om det kan vara så att jag står väldigt konstigt eller så - så jag liksom "siktar" fel? Uppenbarligen behövs det mängdträning, i alla fall!
 
Sen gjorde vi en del fritt följ och långa inkallningar, men Tigern tycker INTE om att sitta på kall och isig backe. Även en fjärrdirigering gjorde vi, med stor tveksamhet från Tigerns sida. Han tycker inte om att ligga på kall och isig backe, heller!
 
Hur som helst - en dryg timmes riktigt bra träning blev det. Nu gäller det bara att hålla ångan uppe, för jag VET att det kommer att bli vår och tävlingssäsong i år också. Även om man inte kan tro det när man kikar ut idag. Ureväder. Snöyra. Kallt.
Kommentarer (0)

Söndagsträning

Publicerad 2013-02-18 14:57:33 i Träning

Igår morse kände jag mig full av energi och det hela och tog med mig de små terrioristerna till en stor attans parkering bakom ett elljusspår.
Där lade jag varsitt spår åt dem; båda spåren gick litet grann i snö och mest på hård tillkörd yta (väg, parkering). Bettys var 150 meter och Tiggers 250, och Tiggers gick dessutom delvis i DJUP snö, där bara mina spår var upptrampade.
 
Medan spåren låg till sig plockade jag fram konerna och ställde upp en ruta. VARFÖR blir det bara omstart på min rutträning?! Det är som förgjord - så fort jag känner att det börjar likna nåt så händer det ett eller annat f*nstyg som gör att det är "tillbaks till ruta ett". Haha.
 
Nåja, efter några skick gjorde Tigger riktigt fina utrusningar och placeringar, men det där med att lägga på längd som jag hade planerat, det har det ju inte blivit något av med. MEN: nu blir det himla fort ljusare på både kvällar och morgnar så nu MÅSTE det bli av.
 
 
-Ut!
 
 
-Stopp!
 
Jag borde förstås säga: -Rutan! men jag kan inte säga "rrr" särskilt bra, resp. -Stå! men det låter mera definitivt med stoPPPP. Sätter P, liksom
.
MIn hundträningsteknik är förresten minst sagt "impromptu" - de första skickan ställde sig Tiggern väldigt mycket åt höger och i rutans framkant; han nästan hamnade bakom första högre konen. Å de va junge bra. Nå, hur informera hunden om var han rätteligen BÖR stå?
 
Tja, så här gjorde jag: jag satte hunden där vi hade vår utgångsposition och så gick jag själv till rutan och ställde mig mitt i, fast litet åt bakkanten till. Och så sa jag: -HÄR blir det bättre!
Sen gick jag tillbaks och skickade hunden, som gick dit han skulle. Och så flyttade jag rutan och visade, innan jag skickade lille T var jag ville att han skulle hamna. Tigern ut och rätt igen.
Då flyttade jag rutan igen, taggade upp hunden och sa: -Kom ihåg nu vart du skall! och så skickade jag. Och det blev rätt!
 
Men ärligt talat - nåt riktigt pålitligt tränings-/inlärningsparadigm är det nog inte. Tyvärr. Annars kunde jag skriva böcker och ge föreläsningar och tjäna multum, ju!
 
Rätt som det var kom det en bil som förstås fick kryssa fram och förbi mina koner (och hundar) och det samhällsbärarpar som satt i bilen såg minst sagt sötsura ut. Så när de hoppade ur och började packa ur sina skidor, fortfarande med döda-alla-miner i sina snörpiga plyten, då log jag mitt allra raraste leende och sa så vänt: -Ursäkta att jag ställer till så här, men jag tyckte att jag skulle hålla mig här på parkeringen och inte förstöra era fina skidspår. Det är ju så kort säsong för er skidåkare! (Och jag tackar särskilt Mellersta Mellanbarnet för infallet.) Och OJ, vilken reaktion! Samhällsbärarna började glittra och stråla som små barn i skidskolan (frivilligt)och sa: -Tack! och -Men så omtänksamt! och -Om bara fler kunde tänka så! med mera med mera och till och med gosade med hundarna. Mycket!
 
Nåväl, sen var det spårdags. Min vana trogen fick de spåra i halsband, av den enkla anledningen att a) Tiger inte gillar sele alls och b) jag var för slapp för att leta fram en sele åt Bettan. Dessutom fick de spåra i ett visserligen långt men dock bara koppel, men det tycker jag är rätt bra, i synnerhet med hårda, svåra spår. Då har jag bättre koll på vad de gör, och lilla B behöver påminnas om vad hon håller på med ibland.
 
Alltså, lilla B fick börja. Hon fattade förstås inte VAD vi höll på med när jag visade henne upp i snödrivan som utgjorde spårstart. När hon väl satte snoken i backen så gick det dock upp en talgdank och hon spårade fint. I hennes spår hade jag lagt små godisbitar på några ställen och dessutom fyra spårpinnar. Hon hittade förstås godiset och markerade pinnarna mycket bra, och mycket glatt, i synnerhet. Då hade jag en kampis (Peppars favorit, faktiskt!) med som vi härjade med. Det blev ett svårare spår än jag hade planerat för det började blåsa ganska hårt och snöa stort, men hon jobbade på fint. Problemet med att spåra på platt, hård mark är att det är lätt för hundarna att börja använda ögonen mer än näsan, och börja speja sig runt, men jag tycker att vi kom förbi det problemet riktigt bra.
 
Sen var det herr T:s tur och då snöade det ännu värre. Eftersom det var 0-gradigt hade jag varit slarvig med min utrustning och GLÖMT MÖSSAN HEMMA! Inte för att det var jättekallt men det kändes oskyddat och hemskt. Förstår inte hur jag skall klara mig sommar, men jag får väl börja med truckerkeps... Hur som - i Tigers spår hade det kört några bilar sedan jag lade det, men det hämmade inte min lille pälsgris - han tuffade på som tåget! Han hade också fått några godisbitar här och där, men inga pinnar alls. Detta för att vi tragglar med den förb*de vittringsapporteringen och försöker hämma hans vansinniga bära-och-hämta-ALLT-lusta.
 

Svansen går så hela hunden håller på att fara omkull!
 
 
 
Det är inte lätt att vara liten! Ännu en gång la jag märke till det där märkliga med att lägga spår i djupsnö åt hundar - man tycker ju att de borde följa de upptrampade spåren, men så fungerar det inte alls. Lika ofta kravlar sig Tigern upp och går intill spåret, eftersom det blåste så mycket så flyttades ju vittringen litet hit och dit. Sen fick han vittring på en godisbit och då dök han ner igen. Att såväl har- som rådjursspår korsade mitt spår gjorde varken till eller från för min lille spårmaskin.
 
Och så en liten not: att inte Betty fastnade på några bilder beror helt enkelt på att jag måste vara mer uppmärksam på henne, både i rutan och i spåret. Tigern är liksom mer självgående, så då kan jag ägna mig åt att fotografera.
 
Men direkt från denna parkering for vi till Hemliga Klubben, och där tog jag minsann bilder på båda. Men dem får ni se en annan gång!
Kommentarer (0)

Besvär. Inte kärt.

Publicerad 2013-02-17 01:40:00 i O-hundigt

Så här är det: det börjar kännas som vår, konstigt nog.
 
Det ser ut så här:
 
 
men det LUKTAR som vår, och det låter som vår för talgoxarna är inspirerade av bara tusan!
 
Och då blir jag inspirerad och börjar snusa runt i mina högar av tyger (som mest är kasserade uråldriga påslakan). Jag vill sy sommarklänningar!!
 
Och mitt inte alls kära problem är detta: jag MÅSTE göra mig av med en skrälldus sådana (sommarklänningar, alltså) innan jag kan få göra några nya, för annars bågnar husets väggar. Och vi vet ju vad maken tycker om DET.
 
Så jag bläddrar litet och funderar litet och så bestämmer jag mig för några som jag kan skänka till Brödet & Fiskarna (eller helst inte, för där går jag själv och kikar allt som oftast och får jag då syn på mina egna klänningar så vill jag bara ta hem dem igen!!)
 
[Ursäkta parentesraseriet, men jag MÅSTE (igen?)  berätta om mina uråldriga utgångna joggingskor som skulle kasseras. I Ryssland. Alltså - när jag for dit så visste jag ju att jag skulle komma att shoppa loss (på böcker och CD:ar) så därför packade jag smart och tog som långpromenadskor med mina äldsta joggingskor som ändå skulle kasseras. Och mycket riktigt - när jag skulle hem var resväskan både fullproppad och toktung och skorna skulle slängas. I rysk soptunna. Men: när jag stod där med skorna i nypan, över sopkärlet, då KUNDE jag bara inte!! Skulle jag lämna mina trogna vapendragare bakom mig i främmande land och själv åka hem till trygga västerlandet? Gör man så? Nä, så klart inte. Skorna fick följa med hem igen, och jag tror att jag hade 15 gram till godo vid invägningen till flyget. Sen fick skorna hamna i min egen svenska, trygga soptunna i stället.]
 
Usch. Vilka i-landsbekymmer. Jag får väl starta en bloppis.
 
Kommentarer (0)

I Oordning Groggarne Tages.

Publicerad 2013-02-16 22:26:00 i Allmänt

Eller med andra ord - ingen ordning alls, för här kommer en liten rapport från morgonpromenaden med Pansarstyrkan.
 
Vi börjar med en sammanfattning: trött.
 
Vareviga sån därn promenad är ju som ett träningspass för mig nu för tiden, när jag siktar på att komma tillbaks till "mig själv" igen och vet ni vad jag har upptäckt? Jo, att när man ligger i träning så behöver man en Vilodag emellanåt. En Återhämtningsdag. Någon sådan har det inte blivit på länge nu, så i morgon MÅSTE jag komma ihåg att bara ta lättgådda aktiveringspromenader med Di Sma. Skogen står nog kvar ett tag till, i morgon blir det gångvägar, och inte så förb*t långt, heller!!
 
För övrigt var det en trevlig och glad promenad - mycket hästar och mycket pang pang, men inget som bekymrar Värstingarna. Eller Betty känner ju att hon liksom måste Hävda Sig när hon ser en häst i en hage. Hon får världens jättefulaste skorpionsvans, reser ragg och muttrar. Och så försöker hon involvera och entusiasmera Ying och Tigger men de går verkligen inte i den fällan. Skall de få skäll av matten så skall det åtminstone vara för nåt som är värt att få skäll för! (Som t.ex. att nästan attackera en person som höll på att halka omkull, vilket var precis vad Tigern hittade på. -Hon var ju redan nästan död! sa han när han skulle försvara sin illgärning. -Jo tack min gosse, det är nästan du också, om du inte skärper dig, blev mitt rappa svar.)
 
 
Lilla Mysan försöker annars för det mesta att vara så mycket till lags som det bara går.
 
 
 
Några människor kom helt oförhappandes ifatt oss och gick förbi och det krävdes ganska många köttbullar/varnande fingrar för att inte hela gänget skulle springa efter och skrika: F*ck you! jättehögt.
 
 
Dumma matte säger att vi måste stå stilla.
 
 
Men det är ju inte givet att vi tänker lyda...
 
5 km drygt blev det till sist, merendels i alltför mycket snö. Jag måste erkänna att i år får man verkligen nytta av alla sina kängor, som förstås samtliga har olika kvaliteter och är lämpade för olika terräng/väderlek/sällskap. Idag blev det Sorel-pjucken som är: fjäderlätta, vattentäta och varma och dessutom har den förtjusande egenskapen att de är försedda med nåt slags snabbsnörning, eller snarare snabbförslutning. Man behöver alltså inte knyta en (dålig) rosett (som omedelbart går upp, fast jag gör dubbelknut på öglorna) utan man drar bara till en sån där liten låsflärp. Kors, så glasklart jag uttrycker mig idag. Hur som, Sorelisarna har dessutom urtagbar innerdel, närapå som en toffla, så att de går så fort att torka. För blöta på insidan blir de hur som helst, därför att snön tränger in mellan mina vador och kängskaften. Jojo, så går det när man tar strapatspromenader!
 
Kommentarer (0)

Ensamtid

Publicerad 2013-02-16 19:07:08 i Jazz

I förmiddags tog jag traktorhundarna Betty, Ying och Tigger på en längre tur med mycket djupsnöpulsning. Men jag tog inte med Jazz för han tycker inte om att gå dit för ibland händer det att någon häst i någon hage gnäggar. Hemskt obehagligt, tycker Jazz.
Dessutom smällde det av katten på regementet, så det var allt tur att lillen fick stanna hemma.
 
Men på eftermiddagen tog jag en ensampromenad med koftfarbrorn i stället.
Vi hade så kul!
 
Vi tog först en liten promenad och hittade bland annat alldeles bar och geggig mark på ett ställe - typisk fjärrvärmeslinga, skulle jag tro. Vi har en liten hemma också. Där slängde jag ut litet godisbitar och lät skrutten knata lös och leta, och krafsa i barmarken.
 
 
Ibland måste man speja, också!
 
 
Sen traskade vi vidare i modden.
 
 
Vi gick inte alls långt, ett par kilometer kanske, men vi lekte massor. Gå runt saker, klättra upp, hoppa över eller genom, hämta vante, balansera - allt vi kunde hitta på! Och Jazz kunde själv hitta på massor. T.ex. att gå i zigzag mellan mina ben - fast det vore bättre om han hade förvarnat först.
 
 
Slutligen hamnade vi på skolgården alldeles nästgårds. Där avslutade vi med en massa tricks och skick hit och dit. Det är väldigt behändigt med en liten hund, för de kan göra så mycket saker på olika lekplatsutrustningar - hoppa genom nät, hoppa genom ett staket på olika nivåer, krypa under saker, balandera på pyttegrejer.
 
Hur som helst - det blev en jättebra promenad och jag måste försöka komma ihåg det här: Jazz vill inte gå jättelånga strapatspromenader, Jazz vill ta små promenader med mycket mycket aktivering och bus. Och jättemycket godis!
Kommentarer (0)

Sus i öronen

Publicerad 2013-02-15 15:11:19 i Allmänt

Ända sedan igår kväll är här så tyst så det liksom susar i öronen.
Olle är på semester!
 
Hur får man en pudel att sluta skälla, undrar jag. Går det, över huvud taget?
Nåja, skönt att vila öronen en stund i alla fall, och skönt för övriga mickaboer att få ta middagsluren utan att bli väckta i ett, i ett.
 
Såväl igår som idag blev förmiddagsturen en TUNG upplevelse - vi har varit i skogen och trampat snö. Igår var det helt och hållet obanat, idag var det nästan obanat (för vi gick samma väg som igår, fast en sväng till). Jag blir så trött så ibland tror jag inte att jag ska orka lyfta benen en enda gång till! Igår var det bara nysnö i djupa massor, idag hade den sjunkit ihop och blivit mindre, men blöt och ännu tyngre.
 
Alla djuren fick springa lösa rätt mycket, men när vi närmade oss älgstället satte jag koppel på Jazz och Ying, för säkerhets skull. Bara ett par minuter efter det blev de alldeles tokiga och vi var helt omgivna av färska älgspår! Då blev det koppel på Tigern också. Betty bara vädrar men lyssnar på ett nej, och är än så länge inte på långa vägar kaxig nog att dra på vilt. Så därför är jag jättenoga med att hon inte får gå lös tillsammans med i synnerhet Ying om det är risk för vilt.
 
När jag ser hur Tigern far fram i snön, fast han egentligen inte ens bottnar, då blir jag nästan rörd åt den där "rörelse-glädjen" han har - lyckan i att få fara fram, bara. Det är en sån tjusning i att kunna ta i, och orka saker man inte orkar egentligen, eller klara nåt som man inte har klarat förr. Men det gör mig ont om alla som är förhållandevis unga och som inte vårdar sig om den där rörelseförmågan, utan förslösar den genom att helst inte röra sig alls. Det är sorgligt. Ännu sorgligare om de plötsligt inser en dag vad de har missat, och det närapå är för sent. Jag menar - ALLTING kan man inte göra när man blir en gammal tant eller farbror!
 
Jag såg t.ex. litegrann från den därna hästshowen (i Globen) på TV - där var några fullkomligt hejdlösa akrobater till häst. Franska var de nog, såna där brukar vara det. I alla fall - det såg så otroligt ROLIGT ut, att bara vara så stark och smidig och orädd. Men jag inser ju att jag faktiskt INTE ska försöka mig på nåt sånt. Faktiskt. Ibland är jag så klok så man tror nästan inte det är sant.
 
 
När jag satt och åt frukost, före promenaden, kom Betty och presentade mig en liten blomma. Det vill säga att hon ville byta den mot litet yoghurt. Raskt tog jag en bild, för hon var så söt, och så fick hon en slick.
 
Genast tog Ying blomman och poserade:
 
 

Då fick förstås han smaka, och raskt tog Tigger blomman och såg så fin ut som han bara kunde.
 
 
Och när det var hans tur att bli belönad, tyckte Ying att det borde vara litet fler bilder av honom!
 
 
Men sen tyckte både jag och Jazz att det kunde vara nog med gulligheten.
 
 
Kommentarer (1)

Köpa skidor?

Publicerad 2013-02-13 21:03:54 i Allmänt

Det låter som en desperat åtgärd men snart är det nog den enda lösningen.
Att köpa skidor. Helst dyra värstingdon.
I samma anda som man tar med sig paraply på utflykten, alltså.
Jag börjar nämligen närapå att få förslitningsskador av att gå och traska i denna eviga lössnö.
 
Idag föreföll det för övrigt vara något slags speciell ledighetsdag, i analogi med potatislov och skurlov: skottasnösemester, finns det? När vi var ute på förmiddagspromenaden var det nämligen en oherrans massa folk ute och skottade snö! Inte bara grannskapets evigt pigga pensionärer (som står lutade över sina skovlar dagarna i ända, för snöar det inte just nu så börjar det snart och de tänker inte låta en enda liten flinga besudla deras uppfarter). I alla fall har Betty bestämt att snöskottning är en Farlig Sport och hon reser ragg och gruffar och skuttar baklänges alla förtifjorton gånger per promenad som man träffar på en utövare.
 
Ibland glömmer jag att lilla nubb bara är en LITEN nubb än - hon är ju faktiskt bara 18 månader och inte alls nån stor och förståndig hund. Bara en liten knasboll, och det måste väl få komma ut ibland.
 
För övrigt har jag idag torkat 1 kg äbbliga färdigköpta köttbullar. Till hundarna, förstås. Varje gång när jag köper äckliga köttbullar i taffärden har jag lust att skrika ut för hela världen att det är minsann inte JAG som tänker äta upp dem, men sen stillar jag mig för jag misstänker att det skulle verka ännu mera misstänkt då. En gång för flera år sen hade de, efter jul, extrapris på mamma scan-bullar, 10,-/kg - då MÅSTE man ju bunkra och stoppa i frysen!! Men det såg ju litet illa ut i kassan...
 
Nyss ringde Mellersta Mellanbarnet och aviserade att hon tänker ägna sig åt en aning hundnappning - hon tänker komma hit och ta med sig Olle hem till sig för några dagar. Det tror jag han kommer att gilla - egentligen skulle nog Olle vilja vara ensamhund, nämligen. Och för oss kan det ju vara skönt att få vila öronen en stund...
Kommentarer (0)

Snopet!

Publicerad 2013-02-12 17:03:00 i Allmänt

Jag hade inplanerat en socialiseringspromenad med Ying och Tiggern ikväll, och på morgonpromenaden gick jag just och tänkte på hur himla JOBBIGT det skulle bli, om vi skulle hålla samma tempo som förra veckan.
Och så slog det mig att jag har examensseminarium mellan 4 och 7 ikväll, så det blir min sju ingen promenad för oss inte!
Snopet, när jag liksom hade laddat för, och börjat fasa för, promenaden.
 
-Vi kan gå själva! hojar Ying och Tigger, men det örat lyssnar jag inte på.
Kommentarer (1)

Lättare!

Publicerad 2013-02-12 15:01:00 i Träning

Efter att ha funderat och förtvivlat och varit argsint i ett par veckor fick jag ett franskt uppsatsämne av minsta lilla barnet - tänk att den lilla lilla kan vara till sån nytta! - och nu känns allt betydligt ljusare. Nog för att eländet skall researchas och skrivas (på charabia) och framläggas och försvaras och det hele, men bara det att jag har ett ämne gör att det känns nästan vårlikt.
 
Men det går väl över.
 
Nöjd med att ha inlämnat min lilla ébauche klickertränade jag hundarna en liten aning efter lunchen. Häromdagen fann jag den här utmaningen: att lära hunden att frysa i en position UTAN att ta till mitt älskade omvända lockande. Så vi började så smått igår, och så här är utfallet, än så länge:
 
Tiger, den tigern! Hopp och studs och VADDÅ STÅ STILLA?!!! Efter två pass har jag kommit så långt att han faktiskt kan stå stilla även om jag liksom lutar en aning åt ett håll. Men det har varit kämpigt att komma så långt. Han lägger sig, snurrar, sätter sig, skäller, studsar, går in i fotposition, biter mig i benet, rullar, hoppar upp i soffan... Whatever, liksom. Bara inte stå stilla!
 
Jazz: han är klickerklok, han, och även om han har oändliga mängder spritt och sprätt i benen så har han järnkoll på när jag klickar och fogar sig därefter. Men jag kan bara ta ett försiktigt steg åt något håll innan han löser upp sig.
 
Ying: tja. Om han står när vi börjar så går det ju bra. Men sitter han när vi börjar så förblir han sittande. Det är nånting av Muhammed och berget att träna med Ying... Karaktärsdanande!
 
Olle: jotack, det går riktigt bra. Jag kan gå små vändor både nära honom och en bit i från utan att han rör nån tass. Men jag kan inte gå alldeles bakom honom än.
 
Betty: guldstjärna för Betty! Hon snappade direkt vad jag var ute efter och nu kan jag gå intill henne, eller bakom, eller långt ifrån utan att hon rör sig (kanske litet på huvudet, men det jobbar vi på). Jag kan också gå nära henne och klämma litet eller lyfta på en tass utan att hon tappar positionen. Snyggt jobbat på två korta pass!
 
Jag borde förstås filma eländet också, men ärligt talat: jag har en hand för klickern, en hand att ta upp godis med. Och stativ funkar inte så bra, för det blir mest en halv hund eller trekvarts människa eller bara tomt på filmen då. Tyvärr.
 
Men EN stor dumhet upptäckte jag, hos ALLA djuren: om jag rör mig på ett visst sätt så slinker ALLA in i fotposition. INTE bra! Och: ma faute, förstås.
 
Ständigt denna matte, som bara sabbar och förstör!
 
Kommentarer (0)

Jomenvisst.

Publicerad 2013-02-12 11:58:00 i Betty

Just det, det snögar så det snögar. Inte mycket, inte stora lappvantar utan smått smått. Och liksom o-bön-hörligt. Slutar ICKE.
 
Morgonpromenaden bidde 4,5 km på en dryg timme i modd och mogga och jag tror vi alla var tämligen färdiga sen. Fast det var nog bara jag som ville sätta mig i en snödriva och grina av ren utmattning. Tror jag.
 
I alla fall har jag ett projekt på masspromenaderna nu. (Masspromenad = ALLA  är med på tåget. Suck.) Projektet går ut på att återföra Betty till ordningen. Alltså inte-hälsa-på-varenda-j*kel-ordningen. När hon går lös är hon jätteduktig, men när hon går i koppel så smyger hon mot varenda kotte vi möter. Inte så hon stretar  eller så, men hon drar sig åt den mötandes håll, och ibland försöker hon gå efter några steg. Och hon ser oändligt snäll och eftergiven ut, men det hjälps ju inte om det är en hundrädd eller hundhatare.
 
Så idag fick Pojkarna gå fint, dvs. i vandringsmod, vid min sida i rätt korta koppel (blä! sa allahopa) och Betty gick i fulla koppellängden, litet före mig, men utan att dra förstås. Och så fort vi mötte nån gjorde jag ett ljud och så fick hon små hårda blodpuddingsbitar. Det behövdes inte mer än ett par möten för att hennes öron skulle börja vinklas åt mitt håll så fort vi fick möte. Då blev det beröm och godis. Efter kanske fem möten vände hon och kom mot mig så fort vi fick möten. Och alldeles innan vi kom hem ställdes vi inför en utmaning: i kanten av den mycket smala upptrampade gångvägen stod en dagisfröken i Bettys favoritålder (hon formligen älskar tjejer mellan 15 och 25) och dessutom ett småbarn som höll på att korva runt i, på och under en pulka. Det visade sig att fröken hade hund själv så vi tillät oss att träna litet på det där ekipaget och det gick alldeles utmärkt! Betty till och med kunde pressa sig förbi dem, trots att det var så himla trångt där, och ändå bara ha fokus på mig (för godiset hade jag i fickan).
 
Oj, vad jag blev nöjd med Lilla Lullet! Och med pojkarna också, som betedde sig såpass att jag kunde ägna Betty min fulla uppmärksamhet (hade just varit snyggt om Jazz hade kastat sig fram och bitit barnet...)
 
Nu gäller det bara att följa upp detta hundra miljoner gånger också, hm. Hur som helst var det uppmuntrande att det gick så bra att träna EN hund i en flock på fem; jag tror jag växte litet!
 
 
 
När Betty springer lös ensam kommer hon ofta och liksom ber mig att släppa nån annan också. Det blir för det mesta Tigger eller Olle, fast Olle är inte så rolig för Betty...
 
Och så en liten bild som inte är min:
 
 
Visst är det svårt att förstå att så många är rädda för "bully breeds"?
Kommentarer (0)

Bubblan och jag

Publicerad 2013-02-10 12:08:00 i Betty

Eftersom det blev ett drygt ett par kilometer till igår afton kan man idag konstatera att jag är otränad. Minst sagt. Framsidan av låren och hela höfterna känns som om de vore döda. Fast det gör ont samtidigt.
 
Därför blir det inga rejäla promenader idag, men jag har tagit en liten med bara Betty. Eller - liten och liten, det blev 3 km så det var väl inte så uselt, fast huvudsyftet var att dra igång träningen litet.
 
Så vi gick en stund tills vi kom till en trevlig upplogad vändplan och där satte vi igång med fot, ställande under gång, inkallning. Men oh weh, det där fria följet! Någon har så bråttom så bråttom, och det är inte jag. Nåja, det har ju inte tränats ordentligt och utomhus på läääänge, och entusiasmen var det inget fel på, så jag ska inte klaga. Och när jag äntligen hade fått sån styr på fria följet så jag kunde göra några ställanden under gång, då blev jag nästan salig i stället - en sån jänta jag har! Tvärnit på alla fyra tassarna och där står hon, oavsett om jag går tillbaka och dansar samba runt henne (iförd termobraller. Snacka om störning!). Lägganden och sånt ville jag inte ens tjafsa med i 6-gradig kyla som kändes som -11, men sitter gör hon gärna så några inkallningar fick vi till. Hon är litet tveksam i starten, men det jobbar vi på.
 
Framför allt var det roligt att se hur GLAD hon var åt litet rejäl träning, med godis och boll och kamp. Och så bara vi två, inga dumma småpojkar!
 
Sen traskade vi vidare genom en skogssmatt där det blev mycket klättrande och godisletande och dirigerande hit och dit, sen litet koppeltrask igen med träning på att inte antasta människor (däremot fick hon hälsa på rätt många hundkära personer, fast hon måste fråga först och inte bara springa fram och ev. skrämmas), vidare till nästa skogssmatt (där det blev pulsa av), och så slutligen en lång raksträcka med lösgående och många många små episoder av fritt följ, och ibland ett ställande. Mycket träning också på snabba vardags-inkallningar, såna där som skall vara liksom reflexmässiga.
 
 
 
 
 
Nu så, dags att skriva franska. Och sen: skidskytte!
 
 
 
Kommentarer (0)

Vi traskar och går

Publicerad 2013-02-09 15:38:00 i Allmänt

I morse när jag kikade ut var det alldeles vitt - inte bara på marken utan i luften. Lappvantar tätt tätt, och hela marken täckt med en ny massa snö. Inga stigar eller upplogade vägar syntes mer.
Urp.
 
Men efter en dosis blåbärsyogurt och ett glas vindruvsjuice tog jag mig i kragen, krängde på snöbusarna Ying och Tigger deras halsband och så gav vi oss åstad.
Och då hade det slutat att snöa!
 
6 km blev det, på 1 timme och 40 minuter, men då var det bra nog moddigt och pulsigt att gå, och dessutom stannade vi till och pratade med folk här och där. I synnerhet på hemvägen nån kilometer hemifrån, i Skolparken, stannade vi ganska länge för där pågick nåt slags skidjippo (och dessutom var vi in i norden trötta!) så där var massor av folk, och många av dem hade hundar. Och många av dem som INTE hade hundar föll ändå i farstun för Ying och måste få klämma litet.
Och Ying ställde förstås upp.
 
Slutligen hade vi sån tur så vi sprang på Tigers berner sennen-förälskelse från i tisdags, då var lyckan fullkomlig! Och Ying höll med om att det var en prima pingla.
 
Efter att ha trängts bland både folk och hundar var det inget av odjuren som ens reagerade när vi gick förbi en enskild svart hund på hemvägen, de gick förbi alldeles nära i långa lösa koppel. Då blev matte glad och utdelade ganska riktligt med blodpuddingsbitar.
 
Såna strödde jag för övrigt ut i snön också - till och med Ying mulade ner sig så nästan bara svansen stack upp!
 
 
 
Ganska mycket lösspringande blev det, längs med ån och bakom sportvallens plank.
 
 
 
De andra vännerna, de små "frökenhundarna", gick det inte heller nån nöd på, för dem tog husse ut på prommis. Han har blivit riktigt duktig på att promenera, den där maken. Plötsligt börjar det verka nästan rimligt att tänka sig en liten helgsemester med fjällpromenader i sommar!
 
Sen har det ställts en del frågor om hundtröjor, och så här ligger landet: NEJ, jag har tyvärr inget mönster. Eller jag har, men inget som funkar, så jag stickar på mått och masktäthet, helt enkelt. Och om man vill att jag skall sticka en (åt föreslagsvis en hund, inte åt en hamster) så får man skicka hit litet garn och litet mått. Halsomfång, rygglängd, bröstomfång och midjemått. Och gärna en bild på djuret i fråga. För en hund i Ärt-storlek går det åt ungefär 200 g Järbo Raggi eller därmed jämförbart garn. Ungefär 300 meter av ett ullgarn (minst 70% ull bör det vara) som stickas på ungefär stickor 4. För en staffestorlek får man nog räkna med 300 g, för säkerhets skull. Att jag skriver just Järbo Raggi är att det garnet finns nästan överallt, t.o.m. på Ica Maxi och den sortens.
 
Men nu - nu skall jag översätta en OÄNDLIGT lång svensk text till franska. Himlar vilka korta meningar vi svenskar använder, och nu måste jag omdana dem till mera fransk längd. Så där 4 svenska meningar blir en bra (nåja) fransk mening. Men det gäller att hålla ordning på syftningarna, nyss gjorde jag Napoleon till Gud (fast det skulle väl han ha varit nöjd med, han jobbade ju på bra i den riktningen på egen hand).
 
Salut!
Kommentarer (2)

Det snöar inte!

Publicerad 2013-02-08 14:14:12 i Allmänt

Idag jublar vi, för det snöar faktiskt inte! Genast var Betty mycket gladare åt promenaden - det verkar vara så att snö som ligger på marken är OK och ganska skojig men snö på väg ner är kass. Jazzen däremot tycker att allting utom högsommar är rätt bedrövligt... (Och på frågan om varför han inte kan slippa promenader svarar jag: Jazzen anser att man kan INTE använda trädgården som toalett, däremot kan man använda inomhus som toalett. Därmed blir det promenad, vare sig han vill eller inte!)
 
För övrigt är jag nu uppe i en daglig promenaddosis av omkring 7 km, delat på två promenader (förutom i tisdags då det blev runt 9, varav 6 i prisvinnartempo). 7 km är förstås blaha blaha, men det är i alla fall en nivå som känns acceptabel, i synnerhet som vi är på väg åt rätt håll. Jag menar att hundarna DÖR inte av att promenera bara 7 km om dagen, även om det borde vara det dubbla.
 
I morse gick vi så här:
 
 
I särskilt långt men betänk att mellan ungefär 1 km och 2 km var det totalt obanad terräng. Först gick vi på något som ibland är en stig men som nu var täckt med så där 3 dm snö, men sen gick vi rätt ut över blötåkern (träsk till vardagslag). Där var det också 3 dm snö, men denna vilade på en skare som hundarna tassade så lätt över men jag trampade igenom i så där vart 3.e steg. Lagom för att hela tiden bli förskräckt och bita sig i tungan. Och när jag trampade igenom var det bitvis höftdjupt, och en gång tappade jag kängan och fick lägga mig på nosen och gräva efter den. Höll på att ge upp faktiskt, särskilt som fem hundar trodde det var snöbrottning på gång och raskt kastade sig över mig. Och eftersom strumpan på foten som hade suttit i den förlorade kängan liksom hade åkt av en liten bit passade Betty på att dra i den ofyllda delen. Så där satt jag plötsligt i mer snö än jag egentligen ville och var alldeles BAR om ena foten! Betty stack förstås iväg med strumpan, och sen fick hon korn på nåt skojigare och bara släppte den! Tills Ying tog den - och sprang ännu en bit längre bort, under ideliga blickar och leksprång åt mitt håll: -Vill du ha den? Kom och ta den då! Rätt hjälplös kände jag mig då, tills Ying också hade tröttnat och jag kunde be min lille butler Tiger springa och hämta strumpan, vilket han så klart gjorde. Han är så mallig när han hämtar saker så han springer med så fin böj på nacken, ackurat som en cirkushäst. Tur att det är NÅN som det är ordning på. Det tycker både Tigern och jag.
 
Nåja, efter avslutad påklädningsprocedur fortsatte vi vår kamp mot hellimenten. Efter ett tag började det smälla av bara katten borta på regementet och Jazz kom genast gnoende tillbaka till mig med svansen släpande och satte igång att krafsa på mitt ben. Han fick litet godis, men krafsandet fortsatte tills jag insåg att han ville bli kopplad. Så fort han fick kopplet på igen kunde han koppla av och svansen åkte upp i nästan normalläge.
 
 
Sen hamnade vi i världens rådjursstråk där mitt på åkern så då blev alla utom Betty och Olle kopplade. Betty fick vara stigfinnare, dvs. trampa upp ett något så när gångbart gångställe.
 
 
Jag har läst om hundar som är besatta av att äta snö - det är faktiskt inte Betty, men det var ett tufft kneg idag, så litet törstiga blev de allihopa. Jag också, men jag drar mig litet för att äta snö.
 
Nåväl, denna promenad om 3,28 km tog oss drygt 58 minuter (säger endomondo) och sen var vi ganska möra hela gänget. Hundarna mest, faktiskt - jag hann knappt klä av dem innan dem föll i högar och började snarka.
 
Och det kan jag konstatera - det är oändligt svårt att koncentrera sig på didaktik på franska med en massa hund-zätan i öronen!
Kommentarer (1)

Tack, det räcker.

Publicerad 2013-02-07 12:23:43 i Allmänt

Nu tror jag att vi har en majoritet för falangen "det räcker med snö nu" här i huset. Så här är det när vi ska gå ut:
Betty finner sig, men tycker det är himla jobbigt. Nu hinner ju snöröjningen inte alls med (fullt förståeligt) så även på såna gångbanor som plogas hinner det bli magdjup snö (för Betty, inte riktigt för mig).
Jazz är ett kapitel för sig. Först får jag vält ur honom ur hans kula (lilla boet som står vid ett element) under det att han morrar ilsket. Sen måste jag jaga honom och ganska ofta dra fram honom från under en soffa. Så sätter jag på täcket, sen rymmer han och måste dras fram från under nån annan soffa, eller längst in i en bur. Därvid hotar han ganska vildsint. Sen sätter jag på halsband och koppel och så gäller det att inte tappa taget om kopplet för lillfarbrorn måste faktiskt dras och baxas ut genom dörren!
Olle kör litet grann samma stil som Jazz, fast utan morr och över huvud taget mjukare och förment eftergivligare. Olle är nästan ännu svårare att tampas med eftersom man inte möter något direkt motstånd, han bara slinker undan och rätt som det är så är han försvunnen. Under nån ledig soffa.
Och så har vi Tiger och Ying då. Friskusarna. Vaddå snö, vaddå snöyra, vaddå snömodd upp till knäna på matten? Härligt och uppiggande, säger Tiger och Ying och begriper inte alls varför vi prompt skall gå in igen efter bara en timme. Fast i ärlighetens namn blir Tigern ganska trött - han är ju den som verkligen får kämpa i snön. Även där det är som grundast, nån decimeter, så bottnar han inte riktigt utan får köra små delfinsprång för att ta sig fram. Men det gör han så gärna!
Matten slutligen - nåja, TRÄNING får man i alla fall! Idag var det dessutom bakhalt och eländigt. Två steg fram och ett steg bak brukar man säga, men nu var det närapå två steg fram och tre steg bak, s.k. negativ promenadstil.
Men KALLT är det inte, det erkännandet måste man ge vädret.
Och det är ju för all del vackert.
Kommentarer (3)

Aj å oj å pust!

Publicerad 2013-02-06 13:06:54 i Allmänt

Eftersom de där små odjuren var just såna små odjur igår tog jag mig änteligen i kragen och deltog i Hundpromenaden.
Denna utgår på tisdagar 17.30 från sygehuset vores och vem som helst får dyka upp. Till och med jag!
 
Igår var det blötsnöslask och förutom mina två terriorister (som särskilt hade utvalts för projektet) deltog ett par olika sennenhundar, en portugisisk vattenjycke och litet annat.
 
Och så bar det av. Huj!! I tätet gick Gunnar som jag kallar för Kalle-Gurra för att det finns så gott om bruksgubbar som heter Gunnar och just den här Gunnar har en hund som heter Kalle. Kalle-Gurra således. Nåväl, jag vet inte VAD denne tränar för men nånting är det, det är uppenbart. Nåt påfrestande. Dryga sex kilometer störtade vi fram i rena vansinnestempot - flera gånger tänkte jag avvika och återvända till bilen, men min inre terrier sa mig att jag SKULLE gå hela vändan, om det så skulle bli min död. Vilket det nästan blev.
 
Och hundarna då? Tja, först sa de att de skulle döda ALLA på parkeringen, sen gick de lugnt och fint, tills Tigger blev kär i en berner sennentik, som faktiskt jag blev litet kär i också. Hon såg så himla snäll och glad ut!
Det tog inte många minuter förrän hundarna visste precis vilka som ingick i "vår" flock och då var det bara litet nyfikna blickar, inget annat. Men när vi mötte andra hundar blev det förstås långa halsar och höga svansar!
 
Fast tempot och snömodden och detta att gå med ett gäng okända hundar tog visst ut sin rätt på bastarderna också, för på slutet gick de nästan som i trans och när vi mötte en stor kryllig hund som kaxade sig slängde Betty och Tigger bara en blick på varandra och travade på. De sa liksom: -Orkar du bry dig? -Nej, inte jag heller. Och när vi kom tillbaka till bilen kunde Betty knappt vänta tills jag hade fått upp bakluckan. Väl hemma fick jag dra henne ur buren för att kunna lyfta ut henne, lillfian hade totalt stupat och ville bara sova vidare.
 
I alla fall var det väldigt nyttigt på fler sätt än ett - jag inser att en PT är precis vad man behöver för att komma i form. När jag går själv så TROR jag att jag tar i mer och mer för varje dag och därmed kommer i bättre form, men igår kväll kände jag ju att jag orkar mer än jag tror. Fast det kanske räcker med en gång i veckan.
 
I synnerhet om man hör hur jag låter idag när jag rör mig: Aj! Oj! Nä! Stånk! Så dagens morgonpromenad blev en rätt stillsam ordning, i världens snöyra men nollgradigt. Den här modden ger rätt bra motion ändå tror jag, och åtminstone Bubbla (och jag) är fortfarande litet slagna av gårdagens övning.
 
Nästa vecka tar jag med Ying, tror jag!
Kommentarer (0)

Annan färg

Publicerad 2013-02-05 12:05:57 i Allmänt

Ibland får man då så man tiger direkt - igår gnölade jag över det fulfula gråbruna som stack i ögonen. Idag är det bara snö snö snö som sticker i ögonen!!
 
Men det är faktiskt alldeles behagligt ute - runt 0 och snön som fortsätter att trilla ner är så blöt så den fäster finfint på isen under och det är inte halt alls, annat än där bilar har liksom polerat vägbanan. Jag tog alla fem bojanesarna på en liten strapatspromenad idag, ut i obanade skogen. Det är så märkligt hur annorlunda allting ser ut när det är fullt med snö - plötsligt var vi inte alls på "stigen" längre, fast jag tycker att jag känner den där skogen som min egen ficka.
 
En annan sak som jag trivs med är hur stigar flyttar sig - i "min" skog har det förstås trillat omkull träd här och där under de många år som jag har gått och sprungit där. Och på de där små djurstigarna är det förstås ingen som röjer, men vi är några olika som rör oss där. Så då blir det till att gå runt, och först går man litet olika runt, men till slut etableras det en rundning som blir vedertagen, därför att den liksom faller sig smidigast. Och sen står det inte på förrän den gamla, "riktiga", stigen som befinner sig under en fura eller nåt  börjar försvinna och ätas upp av naturen, och den där tillfälliga omvägen har blivit den riktiga stigen. Då tänker man gärna - om man är filosofiskt lagd - att det var så alla vägar kom till från början. Ludvig Rasmusson, som är en av mina husgudar, skrev en gång att den första som gick på Drottninggatan var en grävling. Det ger litet perspektiv, det!
 
I alla fall tog jag en bild på mina odjur, alla på en bild, och slängde upp på facebook och en bekant skrev "Vilket gäng!". Och det är de ju, men det värsta är att när man är ute med dem allihop så där så uppstår det en ful gängmentalitet, också! De är helt enkelt rysliga när man möter nån hund. Nu gör jag oftast så att jag försöker gå åt sidan, ner i nåt dike eller ut i nåt moras eller så. Det behövs bara ett avstånd på tre meter så är de betydligt beskedligare, men det är helt ruskigt ändå. En hundinstruktör som jag pratade med sa att det är i princip omöjligt att få en flock hundar att bete sig hyggligt när man möter andra hundar så där, och det var på något sätt trösterikt. Ändå är det så att OM jag skulle stanna och prata med någon som har en eller flera hundar med sig själv så blir det efter bara några sekunder alldeles lugnt - då bara sitter de och spanar eller kliar sig eller tigger godis eller nåt (om inte den andra hunden är en rabiat dåre, förstås - då vill de endera bitas eller gå därifrån). Det är bara vid såna där tillfälliga koppelmöten som det blir tjafs. Fult ändå.
 
 
 
Det har snöat massor sen igår eftermiddag!
 
 
Jag satte på Jazz och Olle deras täcken men medan jag tog fram kopplen placerade de sig så här. Demonstrativt!
 
Ceterum censeo Carthaginem delendam esse, tyckte Cato d.ä. om att dra till med, men jag drar bara till med: För övrigt anser jag att Nouvelle Grammaire du Franc,ais aldrig borde ha skrivits. Undrar om det någonsin blir ett bevingat ord.
Kommentarer (0)

Snaskigt!

Publicerad 2013-02-04 16:02:00 i Allmänt

Himlar vilka lydiga hundar jag har just nu!
 
Inte kan det väl bero på det här:
 
 
Hela huset luktar av blodpudding som står och torkar i ugnen och genast har jag fått mig en idé: "luftrenare" med blodpuddingsdoft!! I hunduppfostranssyfte!
 
Hundarna sitter förstås som ljus när jag tärnar alla miljonerna blodpuddingarna (nej, men fyra. À 5 pix - det blir ganska bra med hundgodis för en tjugolapp, det) och sen sitter det liksom i när puddingen står i ugnen, luckan står på glänt och doften sprider sig i hela huset. Då påminns kusarna om att det finns anledning att uppföra sig, nämligen.
 
Ett annat tips på hundgodis har inkommit från heffaklumpens som tipsar om att torka grishjärtan. Mja - nog för att jag vill ge mina hundar det bästa, ,men jag har i alltför livligt minne den gång då jag beredde grisnjurar på samma sätt. Oooba, måste man säga! Hela huset luktade pissoar i veckovis efteråt. Ett minne som nog aldrig kommer att bli gammalt nog att bli ljuvt. Man blir bara beklämd. Kisslukt har den effekten på mig.
Men hundarna blev ju glada!
 
För övrigt är det ena ruskiga små mickaboer att vara hungriga, för tillfället. Betty kastade i sig sin mat och kastade sig sen ner i Tigerns matskål i går afse - då fick hon förstås en uppsträckning och Tigg fick påfyllning. Undrar om det kan vara så att det är den relativa kylan som tär å deras fettlager? De jobbar finfint för torra bitar av vitt bröd, eller kattpiller eller frolic som har legat i jackfickan ett halvår och knappt går att tugga sönder ens.
 
Tigern har för övrigt fått för sig att han skall kallas för "Kevin" numera, ingen förstår varför. Jag själv skall dessutom heta Marjorie enligt samme unge man, så det är väl nåt han har läst eller sett på TV, antar jag. Jag frågade om inte Betty skulle få nåt nytt namn också, men då bara fnös han: -Tjocka jäntan! Han är litet särskilt gramse eftersom hon tog ett pantersprång upp på honom när han låg och sov djupt i en fåtölj. Det är så märkligt med Betty - när hon hoppar upp är hon hur graciös och kattlik som helst, men när hon landar är hon ackurat som ett gammaldags kylskåp.
 
I alla fall tog vi en skogspromenad i morse och Betty fick springa lös, tillsammans med the Poodle. Hon har vissa sträckor som är liksom hennes speciella fartsträckor - då ränner hon så man blir glad åt det. Olle torde nog vara snabbare än hon egentligen, men när hon håller på att springa så viker han gärna ner sig, i stället för att ge järnet och bräcka henne. Jag önskar att han inte gjorde det, det kunde vara nyttigt för lillan att inte vinna alltid, men samtidigt kan jag förstå honom. Om jag var ute och sprang och en rugbyspelare sprang upp jämsides med mig, nära, då skulle jag nog också falla undan och bromsa. Liksom.
 
 
 
Kommentarer (0)

Gammalt

Publicerad 2013-02-04 12:48:17 i Allmänt

Jag hittade ett USB-minne i en burk och blev nyfiken.
Det var fullt av gamla hundbilder!
 
 
Jag tror att det var dagen efter det att Tigern hade flyttat in. Han villar på Yings rumpa, förstås, och sen delade de där båda på mitt medlemskort i Brukshundklubben.
 
 
Nero och Jazz.
 
 
En av valparna är Ying, men man kan tro att det är mamman som är Ying - oj! vad de är lika!
 
 
Nero. Som han kunde frysa, stackarn!!
 
 
Ying som pyttebebis hemma i kenneln.
 
 
Sammalunda.
 
 
Mellanbarnet och Olle.
 
Jämför med Olle nuförtiden:
 
 
Jag tycker han är sötare nu!
 
 
MInsta barnet och största hunden.
 
 
Det här är INTE Tiger, det är en gräslig russlare som vi träffade på en valpkurs. En gång rök han på Ying så att det tog tre vuxna personer 10 minuter och en nyckelknippa att få loss honom! Och när vi äntligen fick loss honom var han direkt på igen och skulle bara döda! Tre månader gammal... Jag undrar ibland vad det blev av honom sen...
 
 
Nero igen.
 
 
Ying tre månader gammal.
 
 
Pytte-tigern, fortfarande hos uppfödaren.
 
 
Nyhemkommen Tiger fjäskar.
 
 
Lillskrutten i egen förpackning.
 
Åren går!
Kommentarer (1)

Uppföljningar och inget särskilt.

Publicerad 2013-02-03 14:01:00 i Allmänt

Söndag igen - en ingenting-särskilt-dag.
 
Jag har hängt tvätt, stoppat i ny tvätt, tagit upp ren tvätt från tvättstugan. Och strukit, strukit, strukit. Jag är ganska nöjd med att jag kom ihåg att stänka och rulla ihop en miljon kökshanddukar, servetter och förkläden igår; nu var de riktigt roliga att stryka idag. Det var däremot inte alla mina kläder...
 
Vidare har jag borstat och klippt Olle - han tyckte inte att det var roligt, men han blev fin och aningen mer hygienisk. Och så har jag klippt Jazzens klor utan att bli biten. Nu är det bara Ying som inte har blivit klobehandlad denna vecka, men dagen är ju ung...
 
Och så har jag förstås sett sprintstafetter på TV. Att se på längdskidåking och skidskytte på TV är nästan det enda som maken och jag båda tycker om att göra. Vackert så!
 
Och så vidarebefordrar jag ett tips från Mia - ett jättebra hundbelöningsgodis är mjukost på tub, och det kan jag bara hålla med om. Särskilt för tjockskallar som jag som envisas med att gå vilse och ta promenader som blir 5 timmar i stället för planerade 1,5. Mycket godare att styrka sig med mjukost än med Frolic. Mindre kladdigt i fickan än annat godis i motsvarande godhetsgrad, också (såsom fiskbullar), OM man inte i likhet med mig har en ärftlig disposition för att ha Stora Problem med skruvkorkar. Då blir det nedra kladdigt i fickan, det blir det.
 
Samma Mia tipsar också om att använda en rejäl kastrull som kloss - det var himla smart och påhittigt, tycker jag! Det har jag inte tänkt på själv, men jag skall genast använda en sådan och försöka få Ying att bete sig som ett sjölejon på cirkus, eller så.
 
Apropå cirkus vill jag gärna tipsa om en artikel i dagens SvD - en musikal med manus av Kristina Lugn och musik av Björn & Benny och så en massa djur på scen! Visst låter det intressant? Det fanns betydligt fler bilder i papperstidningen, för övrigt.
 
Slutligen råkade Minsta Barnet och jag se självaste upplösningen och litet snabbrepriser av melodifestivalens första deltävling igår. Oooba, där fanns ett och annat riktigt ruskigt, men det ska vi inte gå in på. Vi går in på Yohio i stället - en sån liten manga-figur! Riktigt glada blev vi av honom; det blir man sällan av den där sortens tävlingar annars. Förresten läste jag någonting någonstans om att det faktiskt finns EN bra sak med hela det här schlagervansinneriet varenda vår: att små pojkar börjar gilla paljetter och allmänt bete sig mera schlageraktigt. DET tycker jag är bra!
 
En sak till: smörstekta havregryn med äppelmos och vaniljsås slank också ner. Lätt! Mitt kosthåll expanderar!
 
 
Kommentarer (1)

Bakbenen, de bakbenen!

Publicerad 2013-02-02 14:20:00 i Träning

Det verkar vara gott om tvåbenta hundar, alltså såna som inte har några bakben. Men det är väl synd, hörni?
Jag tycker varje hund borde gå en informationskurs: Grattis, du har bakben, och så här skall de brukas! skulle den kunna heta.
 
Betty får man påminna ideligen, ideligen om att bakbenen finns där och kan användas aktivt till annat än att sätta en nedra fart med. Oftast hanterar hon bakkroppen som en släpkärra. En obromsad släpkärra.
 
Så här gör jag för att informera henne om bakbenens förekomst och användningsområde:
 
Klossövningar. Jättebäst och enklast, tycker jag. Man kan ta en lagom tjock, inte alltför hög och bred bok om kloss inte är tillfinnandes. Sen upplyser man sin jycke om att dess framtassar skall stå på "klossen" och stå kvar där. Det kan man göra t.ex. genom omvänt lockande - när hunden väl har fått upp framtassarna på klossen så försöker man locka ner den med godis, men om den satsar på att gå ner stoppar man undan godisen. Rätt snart fattar hunden att det är ett SKOJ, och hundar gillar sånt som är sport så troligen står den kvar, istadig som en åsna.
Då börjar man flytta sig själv litet sakta runt klossen. Poängen är att hunden också skall börja skava runt, och eftersom framtassarna trampar fläck på ett ställe så måste ju bakbenen trampa runt och korsa varandra. Heureka! Det här kan man göra flera gånger om dagen i små små pass, och kom ihåg att gå åt båda hållen.
 
Backa-övningar är också jättebra, hur man lär in det med klicker beskrev jag häromdagen. Har man en istadig rackare, eller man tycker att man inte hinner med att klicka så kan man skapa sig liksom en smal passage - flytta en möbel eller en stor resväska eller nåt till lagom avstånd från en vägg, så att det bildas en korridor, så pass smal att det blir obekvämt för hunden att sno runt i den. Sen går man helt enkelt mot hunden - fast se snäll ut, så det inte blir hot och tråkigheter av det hela. Minsta lilla tramp bakåt belönas och efter några gånger brukar man kunna ta bort möbeln eller resväskan eller vad man har använt och bara ha väggen som stöd på ena sidan. Snart flyttar man bort från den också, och så kan man börja lägga på ett lagomt kommando. En del hundar tycker det är jättesvårt att backa, andra har det liksom inbyggt. Jazz springer bakåt lika fort som framåt, och nästan lika gärna!
 
När man har kommit en bit med backandet kan man låta hunden backa upp på något, till exempel den där klossen, eller ett (så småningom flera) trappsteg, om hunden inte är för liten.
 
Ibland kan det ju vara så att hunden faktiskt är litet svag i bakdelen, den kanske rör sig på ett sånt sätt så den aldrig tränar styrkan i bakkroppen riktigt bra. Misstänker man det, eller bara för att man vill ha litet skoj, så rekommenderar jag godisträd: tryck fast godisbitar i barken på ett träd, lagom högt för att hunden skall tvingas stå på bakbenen och sträcka sig, kanske göra små bakbensskutt.
 
Bra för benkontroll över huvud taget är cavaletti-övningar, precis som med hästar. För hundar tager man lämpligen och enklast en stege som man lägger på något lagom högt, t.ex. några tegelstenar. Sen låter man hunden skritta i maklig takt över stegpinnarna, gärna i koppel till att börja med - man vill inte ha några skutt, bara skritt med noggranna benrörelser. Själv är jag lycklig innehavare av en hög trappstege, när den är hopfälld och ligger på golvet blir stegen alldeles lagom höga för samtliga kusar. Litet låga för Ying kanske, men han är så vimsig så det har god effekt ändå!
 
Sådärja, sätt igång nu!
Kommentarer (2)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela