Pelleskop-livet

Kvällsturen blev en halvmilare i elljusspåret-som-man-tar-bilen-till och kors i taket! Parkeringsplatsen hade blivit asfalterad!! Dagens bästa present till maken som lägger ner oändligt mycket tid på att tvätta bilen. Nästan lika mycket som jag lägger på att lera ner den, skulle jag tro.

Hur som helst var mitt entourage tigerungen, Jazz och Olle. Ni vet - två dvärghundar och ett rovdjur. Jazz hade täcke på sig, han är som en sån där riktig koftfarbror. Undrar om det finns rutiga filttofflor i hans storlek.

 

 

Olle fick gå lös - den hunden lär sig ALDRIG att gå i koppel! Inte så att han drar eller beter sig - han springer bakom mig och sedan ut till höger! Och så framåt därifrån så att jag rätt som det är får kopplet mellan mina fötter och därmed står på öronen. Och Olle flyger, för han väger ju inte så många hekton.

 

 

Som sagt - det är kallt idag. Jag har på mig långbraller och det kändes skönt ända tills jag mötte en mamma som hade klänning och då hade jag mest lust att sätta mig i vägkanten och skrika: -Jag med vill ha klänning! och hoppas att min mamma skulle komma med en. (Fast jag tror nog inte att det hände så när jag var liten. Klänning var liksom inte riktigt min grej, när jag väl fick bestämma själv.)

 

Igår for vi till Katrineholm, Betty och jag.

En av oss skulle hälsoundersökas och en av oss var chaufför.

Och idag är jag SÅ glad att det var igår vi for dit, för då var det plus och lagomt köra-bil-väder medan det i dag är för halt för att gå, nästan!

 

Varje gång jag far genom det fagra Södermanland blir jag nipprig och vill genast flytta dit. Kanske kunde jag bo på ryska bystan och ha sommarstuga i trakterna kring Malm- eller Nyköping?

 

Nåja, undersökningarna gick finfint i alla fall, Betty var så duktig.

 

På ögon och patella fick hon ua direkt, utan tveksamheter.

Armbågar och höfter vet man aldrig vad man ska tro om förrän man har fått resultatet av avläsningen från SKK, men veterinären betygade i alla fall att hon är fullt fit-for-fight vad gäller träning, springning, vildbusning och så vidare. Det är det viktigaste för mig. Uppfödare/ägare Ida vill förstås ha en bra bokstav på avläsningen också, eftersom tanken är att Vilda Bettan ska bli mamma så småningom.

 

Undrar just om jag får lägga ner den här bloggen då, annars kanske ingen vågar köpa en sån valp?

 

Hur som helst var lilla nubban riktigt lugn hela kvällen när vi hade kommit hem (jag med, jag kröp i säng med en bok vid 20-snåret!). Betty VILLE verkligen inte sova, men hon blev bara sittande och klippte med ögonen tills hon föll ihop, så vi turades om att putta ikull henne försiktigt, på det att hon icke måtte somna nånstans där hon kunde falla och slå sig.

 

Men i morse - DÅ var det en utvilad liten staffa vi hade! Terrierbrottningen i min säng var intensivare än vanligt, sen ut och rasta och leka med spring-polen, också mycket vildare än vanligt (den är liksom Bettys säkerhetsventil). Sen in och springa runt runt i slingan farstu-hall-kök-smatt-TVrum-bokrum med först Tiggern och sedan osorterade andra hundar efter sig och svansen böjd bakåt neråt på det där typiska busa springa fort fort-sättet.

 

Matten kunde bara sätta sig på en köksstol och skratta!

 

Dessutom var Äldsta Barnet idag på ultraljudsundersökning av hjärtat igen, precis som de två "små" för en tid sedan. Även hon fick ua, rent av IHVG, och vi börjar kunna andas ut alldeles - det är inget ärftligt, det är misskött träning och obehandlad hjärtmuskelinflammation. Dumt så inåt pepparn, men ändå SÅ mycket bättre!

 

 

Japp. Tråkigt är det.

Hela dagen har varit grå och blåsig och trist och jag mår fortfarande kymigt.

Ett stort glädjeämne är dock att ugnen numera är så ren så ren så - ja HIMMEL så ren! Minsta Barnet och jag vill låta lampan stå tänd inuti den hela tiden, så vi kan liksom gå förbi och kika in. Liksom en prydnad! Se där en glädje som såna där städfanatiker aldrig får uppleva!

I övrigt har jag mest legat på min säng och läst samt gått och plockat litet här och där, hängt tvätt, stoppat i mer tvätt, tappat bort mina glasögon och mina tofflor i olika omgångar, busat litet med hundarna.

 

 

 

Som jag har antytt tidigare är Ying en sån där märklig karl som lägger märke till kläder och frisyrer.

Sen drar han sina slutsatser, som ibland är en aning förhastade.

Exempelvis blev han väldigt glad och uppspelt i morse när jag tog på mig en underklänning. Möjligtvis kan det vara så att han blev litet förvirrad av att den var svart och blank - precis som de flesta springbrallor.

 

Så enkelt kan man emellertid inte förklara nästa höjdpunkt i påklädningsproceduren:

 

Idag startar vintertiden, och inte bara på klockan utan även utomhus efter vad vi har erfarit.

Temperaturen har ännu inte stigit över noll, och jag tror att det är första dagen med frost hela dagen.

Första men inte sista, dessvärre.

Men i sanningens namn är det riktigt skönt i solen, och det är helt vindstilla.

 

Denna helg har hittills mest gått i ont-i-magens och städningens tecken. Jodå, jag gör sånt ibland. Jag har till och med lyckats tubba minsta barnet till att grundligt städa under diskbänken, fast det tog ganska lång tid att få henne att förstå var exakt detta skåp var beläget. Hon vet ju var diskbänken är, men sen blev det svårare. Nåja, hon är ju ett Geni och såna får man ha överseende med. Städningen blev i alla fall bra!

 

Dessvärre har ju hundarna inte riktigt fått vad dem rimligen tillkommer, först idag lyckades jag släpa ut de tre vildaste busarna i skogen. Bara två gånger måste jag kr*kas i  mossan, så det var ganska lättsamt trots allt.

 

På staffesidor, staffebloggar, staffeforum ser jag att de flesta har börjat rusta sina staffar med täcken och koftor nu.

Hm.

Jag är kluven.

Vid minus två tycker jag INTE att lillan behöver ha några kläder egentligen, inte om man rör på sig, och det gör man! Däremot om hon får sitta i bilen små stunder mellan träningspass, då får hon förstås ha täcke på sig.

Men bara vid vanliga promenader? Nej, det är nog bara Jazz som behöver det - han är mycket tunnare och rör sig inte lika mycket som lillfian. Och hon verkar då inte frysa!

Förresten - om jag börjar med täcken och grejer nu, vad ska jag då hitta på när det blir minus tjugofem?!

 

Litet likadant tänker jag med mig själv också - INTE ta fram Refrigiwear-jackan än, även om det känns så redan när jag kilar ut för att hämta morgontidningen. Man får tänka litet strategiskt, än så länge har jag mest bara fler och fler lager utan och innan.

Men snart måste jag nog sätta i fodret i höstkappan och säga: -Hello korvskinn! samt försöka se glad ut och andas samtidigt. Suck.

 

Hur som helst så lurar jag på att köpa liksom en overall till Betty, t.ex. en från Hurtta. Det finns ju sådana som står emot både väta och vind och det skulle nog kännas fint till vinter.

 

Apropå väta så lyckades Betty slänga sin leksak i en djup, kall, lerig vattensamling intill en sten längst bort i skogen idag. Först dök hon själv efter den, med hela huvudet försvunnet så att bara en del luftbubblor indikerade var hon sökte. Men det gick inte, så jag fick först gröpa med en lång pinne, sen med bara armen upp till ovan armbågen (jacka och tröja av, förstås. Brrr. Kallt!) - ingen leksak. Antagligen hade den försvunnit i djupet under stenen. Jag får ta med simfötter nästa gång vi går dit.

I alla fall var lilla mycket agiterad när vi var tvungna att dra oss hemåt utan lekorren (leksak som är en ekorre = lekorre)  och letade grundligt på alla de ställen där vi hade lekt med den på vägen dit.

 

Bara en liten snabbis för att meddela att mitt sexiga inlägg fick avsedd effekt - jag har nog aldrig haft så många unika läsare!

Hädanefter kommer det alltså att bli minst ett snusktantinlägg per vecka.

Så kan jag börja sälja reklamplats sen!

 

Nejdå, lugn bara lugn. Det var bara ett experiment.

Idag skall det handla om gift.

Jag har nämligen börjat pimpla cyanamid igen.

 

Fast det heter ju inte så, det heter CY - NA - RA - MIN. Tror jag. Ett jäkla knasigt namn, helt jönsigt när man går till hälskokosten (där alla anställda ser döende ut, har ni tänkt på det?) och frågar efter nånting som heter cy nånting, cyan nånting eller cyama nånting eller - ja, så blir det cyanamid, för det är ju i alla fall nånting som man vet att det finns.

Fast inte just på hälskokosten, dårå.

 

Hur som helst - magen säger litet aj, mycket kr*ks för jag åt både kokt ägg och en tomat igår. För jag var ENSAM HEMMA en fredag kväll och det fanns ingenting annat i huset att äta, mer än Baileys.

 

Stackars stackars mig.

 

Och så måste jag göra rent ugnen också.

Nu tror ni väl att jag har blivit alldeles tokig, inte en hund i sikte i detta inlägg, inte ens som springsällskap eller livvakt.

Några andra grabbar i stället.

 

Alltså: TV-serien Mentalisten ser jag varje dag - han är jättecool, han. Det lilla jag har sett av skådespelaren Simon Baker i annat är väl inte så över sig, men just som the mentalist är han perfekt.

 

Ja ursäkta, men jag måste ju i allsindar tänka på mina läsarsiffror. Upp, upp med er!

 

Faktum är att jag kanske inte så mycket TÄNKER på sex som KÄNNER sex.

När jag är ute och springer. 

 

(Det blir bättre och bättre, visst blir det?)

 

Alltså - jag känner sex MINUTER.

 

Mina springmusiklistor varierar en del, men det finns vissa inslag som ligger kvar, år ut och år in.

Ett par sådana exempel är

 

World of our own - Westlife

Désenchantée - Kate Ryan

Satellites - September

 

Och när jag hör dem, då hör jag, eller liksom känner, nån som säger:

Sex minuter, det är vad de har på sig att känna på isen och kroppens förhållande till denna, stajla litet och skrämma konkurrenterna. Samt få skäll av sin tränare.

Brrr.

Japp, så är det - är man konståkningsmorsa så går visst ränderna aldrig ur.

Hatkärlek, kan det kallas.

 

Men det finns ju en anledning till att vissa låtar används om och om och om igen på uppvärmningen - de går i lagom upp-pulsningstempo och de är peppiga.

När jag började lyssna på rysk pop insåg jag genast varför ryska konståkare är så snabba och starka - så klart, med den musiken att träna till!

 

Men det finns naturligtvis prima springsaker även västerut.

Här är några exempel på en halvgammal tants springlåtar just nu:

 

Lipstick - Jedward (om och om och om igen, perfekt uppvärmning)

Miss Kiss Kiss Bang - Alex Swings Oscar Sings (den här kan man ta på slutet när man egentligen är rätt müde. Den är så taktfast så det är som att bli piskad till litet tempo!)

Valerie - Glee Cast (men försök för allt i världen inte med Amy Winehouse-versionen. Då vill man bara gå hem)

Rödt Kort - Peter Sommer (det ska förstås vara ett ö i form av ett o med snedstreck genom, men hur åstadkommer man det?)

Moi... Lolita - Alizée

 

Sen en hel massa ryskt också, men så katten heller om jag orkar sitta här och transkribera.

Så där ja - ut och spring bara!

 

Ja, för det är ju fredag!

 

I mitt fall var det så att jag gick här och tyckte synd om mig för maken är i residensstaden och äter middag (säkert jättegod) och Minsta Barnet var på väg bort för att vara kvällsbarnvakt.

Hallå? Jag då?

 

Det var då Ying puffade mig med mulen och sa: Baby, let your hair down!

Alltså: fimpa knuten och fixa en fläta eller ett par i stället så tar vi en springtur.

Och så gjorde vi det.

Idag rustade jag mig till och med med mössa - jo, för det går ju bra när jag har fläta.

Minsta Barnet skärskådade mig där jag stod i springtajts och vindjacka och så myssen överst.

-Du ser ut som en liten värsting! blev hennes omdöme.

Det är nog nåt fel på min självbild, för jag trodde jag såg atletisk och oövervinnerlig ut.

 

Nåja, sen sprang vi i alla fall.

Och det gick lika bra som sist!

Idag hade jag till och med musik på - Ying är så lätt i handen och följsam nu så det är närapå som att springa själv, alltså kan jag ha musik i öronen. När vi springer i drag kommer jag däremot att fortsätta ha öronen fria - känns litet fånigt att hojta anvisningar när man inte ens kan höra dem själv.

 

Nästan 50 minuter var vi ute och det var ganska så ljuvligt, trots svinkyla, blåst och mörker.

 

 

Jag såg just statistiken för den här bloggen för senaste veckan, och det må jag då säga - det går UTFÖR!! Ser ut som rena slalombacken, faktiskt.

Så nu undrar jag bara: vad har jag gjort?

Däremot vet jag vad jag INTE har gjort: jag har inte satt mina mamelucker på huvudet igår kväll, av den enda och enkla anledningen att jag hade inga på mig. För annars!

 

Igår morse lämnade jag bilen hos däcksbytarstället och det var riktigt ruggigt för jag fick lov att skrapa vindrutan först. Ett hemskt göra eftersom jag egentligen behöver trappstege om jag ska lyckas med det, nu fick jag i stället gno fram liksom ett par små titthål.

Tur ändå att det är väldigt nära till meckisen.

 

 I alla fall: när jag å kvällningen åkte och hämtade hundmat (de äter mig ur huset, di ojurren!) så kom det snöfnyk i luften. Till och med jag, strikt anti-vinterfundamentalist, tyckte det var litet fint.

 

Sen var det dags för kvällspromenaden med de små. Då snöyrde det litet mera. Och sedan ännu litet mera, fast bara tunn småspik, liksom.

Och sen började det blåsa i byar, jättehårt, jättekallt - jätteont i pannan! Aj och Oj och Ta mig härifrån men fort!

Samma sak tyckte Jazz. -Jag sa ju det, jag sa ju att vi inte skulle gå ut! sa Jazz hela tiden och det hade han rätt i för han hade krupit in i buren-intill-elementet och morrat ganska övertygande innan jag fick ut honom. Han hade ändå en ganska rejäl kofta på sig, så han var väl den bäst rustade. (Bortsett från Polarhunden Ying, som liksom alltid är redo för såväl Arktis- som Antarktisturer.)

 

Hur som haver, det gjorde så nubbans ont i pannan så OM jag hade haft förstånd nog att dra på mig yllebenkläderna så hade jag på ort och ställe, och helt obrydd om synlighet, dragit dem av min umpa och på min skalle. Dessutom - får mitt postament plats i dem så borde ju rimligtvis hårknuten rymmas också!

 

 

Det finns ganska många kurser och hundskolor för sådana som vill skaffa sin hund en karriär inom det filmiska. I reklamfilm eller spelfilm. Eller på teatern, för den delen.

Jag skulle absolut nappa om det kunde garanteras att hundens motspelare blev Mikael Persbrandt. Och att jag fick vara regiassistent. Annars får det vara.

Så jag tror vi lämnar det.

 

Men:

Det är mörkt tidigt nu, redan vid halvsju på kvällen är det närapå kusligt ute.

Inte bara närapå, tycker Betty som ser spöken och läbbiga saker nästan överallt. Saker som vi går förbi nästan varje dag utan att det så mycket som rycker i ett morrhår blir hin håle och hela hans anhang i mörkret.

 

Mitt i mörkret, på en gångväg genom ett intet och där två gatlyktor i rad hade pajat - där mötte vi en gubbe som bar på en fåtölj.

Och det var då jag kom på det där med den nya karriären, för Betty blev så om sig och kring sig att hon började kloppa värre än vanligt med bissingarna.

Vartefter hon insåg att varken jag eller bröderna tyckte att fåtöljgubben var jättekuslig så kloppade hon litet mer lågmält.

Och vet ni - där i mörkret och diset så kunde man precis föreställa sig att hennes kloppetikloppetikloppeti, först högt och sen lägre, var en häst som galopperade bort!

Så då tänkte jag - radioteatern! Betty kan bli engagerad av radioteatern och tjäna jättemycket pengar!

För vi vet ju att hon kan låta som en liten pippi, en trött gris, en arg gris, en hungrig gris, en gris i största allmänhet, en frustrerad utomjording, en katt och en Mycket Liten Hund.

Dessutom som en nödvändig ingrediens i det fall att Radioteatern tänker sig att sätta upp t.ex. Ivanhoe eller Bröderna Kartrajt.

Eller i en dokumentär om dressyr.

 

Jistanes, vad vi kommer att tjäna slantar!

 

Det är så nedra kallt nu, så man får ont både här och där. Idag kändes det särskilt lömskt i tårna. Det är så löjligt att ha ont i tårna, ingen grande angoisse över det precis, bara så man går och känner sig smågrinig och inte ens riktigt kommer på varför.

Nåja, det finns värre.

Det finns t.ex. oerhört stökiga kök. Själv ämnar jag nu "outa" mitt ruggiga kök som blir städat hela tiden tycker jag, men ändå alltid ser ut som skräpkammare nr 1.

Jo, för jag måste ju visa hur det ser ut då när hundarna får maten.

Och tyyyypiskt typiskt var det Ying som fubbade först och sen kastade sig Jazz ner i Olles matskål och det hela blev inte alls så käckt och prima och genomarbetat som det var tänkt.

Men då kan ni ju tänka så här: -Bah! Det där kan ju JAG fixa mycket bättre!

Och så får ni liksom känna er duktiga och bli litet inspirerade.

De som inte har tillgång till en så stor bunt hundar som jag kan ju kanske värva barn, karlar, fruntimmer, katter och marsvin. Eller vandrande pinnar, om endast sådana gives.

Jag ser fram emot bildbevis, men om ni tänker använda er av insekter i några av rollerna så var snälla och ange det i en varnande förtext, på det att jag icke måtte sitta så nära datorskärmen. Tack.

 

 

Top o' the morning to ya!

 

Det är roligt med fyndiga uttryck.

 

På engelska har de särskilt många sådana, tycks det mig.

Som "put a sock in it", vilket man först gärna vill säga till Betty när hon oavbrutet tjatar och säger att alla måste bry sig om henne genast. Sen ångrar man sig, när hon har tuggat fullt av malhål på ens bästa varma sockor.

Man kan också kalla nån för en "useless knob", vilket låter liksom så handfast.

Bob's your uncle är ju också helt förtjusande och användbart, liksom keep your hair on.

Det sistnämnda kan också bytas ut mot "don't get your knickers in a twist", och just det uttrycket tänker jag på så gott som dagligen på hundpromenaden.

 

 

Igår kväll - då var det kallt! 2 grader, visserligen på plussidan, men ändå. Brrr.

Nåja, bara att klä sig efter väder, och efter aktivitet. För det var dags att ta en springtur.

Ying och jag rustade oss nästan till tänderna med reflexer och sen gav vi oss iväg på en stadstur.

Ingen draghjälp igår, alltså.

Men vet ni vad - det gick så bra igår! Äntligen kändes det nästan som om jag har förbättrat min kondis..

Till och med Ying var imponerad, tror jag - ibland tittade han så frågande på mig: -Är det inte dags att GÅ snart?

Och visst gick vi litet, men mest för att rasta Ying och för att ta det litet piano ändå, inte för att matten absolut inte orkade springa mer.

Till och med i uppförsbackarna gick det bra, och i ett par uppförsbackar sprang jag till och med jättefort. Jättejättefort!

Nå, det kanske aldrig händer igen, men den där springturen kan jag ändå leva rätt länge på - det gick  att komma nån vart, liksom. Trots mediciner och dumhjärta.

Det är egentligen bara Ying som inte tycker att detta springprojekt är rena vansinnet - Ying är min supercoach!

 

Och apropå sånt, här kommer en alldeles otippad musikfavorit: Tommy Körberg och Danny Saucedo. Vem hade trott det?!

En sån där riktigt smäckig höstlig power-ballad, som gjord för nån storfilm. Den går på repeat här nu, och jag kan intyga att även om den är bra första lyssningen så är den bättre den 10:e, och efter så där 20 så kan man bara inte få nog! (Mitt eget sångbidrag gör det förstås ännu bättre. Ähum.)

Dessutom - i en instrumentalversion är den ju rena konståkningsdängan ju - ahhh!!

Idag gav jag mig nedåt det lilla centrumet i den lilla staden för att köpa orangefärgat manchestertyg. Eller corduroy, som det heter numera.

I så fall, om det gäller att trumfa över med ord, så tänker jag kalla det korderoj, det låter rejält och bra.

 

Men det spelar ingen roll vad det heter, det stod i alla fall inte att uppbringa.

 

I stället kom jag hem med 1,5 liter julmust (nu igen), 1 pkt Magnussons hundkex, 1 påse med blandade hundkex (lösgodis för hundar) och en liten hink med hundgodis i remsform.

 

Bra och trevliga saker alltihopa, men förb*t svåra att sy en kjol av.

 

Hur som helst - när jag skulle hämta min bil igen stod det precis en sån bil som jag drömmer om framför min: en svart Chevrolet Tahoe, flexifuel dessutom. Åå, jag ville knycka den!

Och när jag gick runt för att komma till förarsidan på min bil så låg mellan bilarna - en bilnyckel med fjärrgrej! Av Chevroletmodell!

Jag önskade så att jag kunde slänga alla praktiska och moraliska hänsyn åt fanders, säga "det man hittar det får man behålla!" och köra iväg utan att någon någonsin skulle försöka göra något åt det.

I stället gick jag in i närmsta butik i en vild chansning, en sån där affär där man köper mobiltelefoner och sånt var det och frågade glatt om det var någon där som ägde en Chevrolet Tahoe.

En jätteilsken tjock gubbe nappade direkt och sa att det var hans och det var för f*n inte hans fel om jag inte kunde komma ut med min bil.

Va!!!

-Inga problem, sa jag, kommer jag inte ut med min bil så kör jag bara iväg med DIN bil, och så dinglade jag med nyckelknippan och log så rart som nästan bara jag kan.

 

Och då sa gubben, nej SKREK: 

-VAR FAN HAR DU HITTAT DE DÄR?!!!

 

Ingen vänliga veckan där inte.

Nåja, med den kroppshyddan, den ansiktsfärgen och det humöret lär han väl inte bli så långlivad, och dör han inte av sig själv så är det väl nån som tröttnar och slår ihjäl honom.

 

-Jojo, det gäller att ha pli på dem, när de är så många! händer det ganska ofta att folk säger till mig när jag är ute med flocken. Det enda rimliga svaret är förstås att se outrönlig fast vänlig ut. Så får de tro vad jag vill.

Ibland är det nämligen inte så helt med det där pliet, vilket vi såg igår, när Jazz höll på att taga så väl sig som mig (ooo! mitt hjärta!) av daga.

Nåväl - pli. Vad ÄR pli - egentligen? Alltså - vad är det för ett ord? Ämnar undersöka detta och återkomma i ärendet.

Ämnar ävensom verkligen ta tag i detta eviga tjafs och trams på promenaderna när vi möter en eller flera hundar. Det skall väl för f*n inte vara omöjligt att få mina små fyrbeningar att hålla klaffen och uppföra sig, heller!

 

Men det här skulle handla om nåt annat som jag har pli på. Smått förvirrad som jag är.

Det var nämligen så att jag häromkvällen i vanlig ordning langade in en bunt tvätt i den för ändamålet avsedda apparajten.

En hel massa springkläder hade jag samlat i tvättstugan och pulade in i tvättmaskinen, men så kom jag på att jag hade en tröja liggande i köket också. (Just snygg ordning.)

Så då blev jag liksom stående - maskinen stod och gapade med luckan, halvfull. Jag tövade.

Men så bestämde jag mig - och sa:

-Matte ska bara hämta en grej till, du kan vänta här.

Och precis när jag gick ut genom dörren, vände jag mig om och sa: -Stanna här, STANNA!

 

När jag kom ner igen visade det sig att tvättmaskinen hade jag verklig pli på, den stod så snällt kvar och väntade och hade inte rört en fena.

 

Men vid det laget hade jag förstås insett att min förvirring hade nått oanade höjder, så det var liksom ingen riktig glädje med det.

När jag inte äter kakor till frukost (och de allra allra flesta dagar gör jag faktiskt inte det. Tyvärr.) så brukar jag äta två rostade smörgåsar med bregott och apelsinmarmelad på.

Det värsta som finns är rostat bröd som har hunnit kallna innan man puttar på smöret - såna mackor går tveklöst till hundarna i mitt fall.

Liksom sådana brödskivor som har fått annan färg än bara svagt fläckvis gyllene. Sådana kallar jag förkolnade och de går till hundarna (eller i kompostpåsen).

 

Fast sen är det inte alltid jag orkar eller ids äta upp alla hela två mackorna. Då hör det till att Ying ska få det som blir över.

-Hallå Ying! säger jag. För Ying ligger alltid på golvet nästan på mina fötter.

(Den enda gången Ying inte är i min omedelbara närhet är när Äldsta Barnet är hemma. Då alternerar han mellan henne och mig. Rart. Alla andra är sk*t, säger han. Fast om jag går ut och lämnar honom hemma, då måste han ju liksom nedlåta sig att häfta vid hussen eller Minsta Barnet. -Tveksamt nöje, men nån måste ju ta hand om det, säger Ying).

 

I alla fall blir det nästan aldrig nån reaktion på den där första uppmaningen. Men skam den som ger sig.

-Farbror Ying! Hallå! Macka! säger jag, och försöker låta inbjudande.

 

Då lyfter Ying först på huvudet och sedan på hela sig. Råkar jag hålla smörgåsbiten för nära honom så fnyser han och backar, han vill att man ska servera med finess.

Så smörgåsen skall hållas så där en decimeter ifrån mulen, och sen vädrar han en aning. Verkar det inte alldeles ruskigt så kanske mulen kommer litet närmare, för noggrannare inspektion.

Sen tittar han på mig, frågande och liksom skeptiskt.

-Jo då, de E me marmelad! säger jag övertygande.

Och då tar Ying sin mackabit, först med ganska långa tänder, ifall det skulle vara nåt lur, men sen mumsar han.

O, vad Ying kan mumsa! Jag tror att själva ordet "mumsa", som är ännu en sån där onomatopoetisk glosa i rätt sammanhang, måste ha uppfunnits av någon som gav smörgåsar till en pej. Det kunde då också ha kommit att heta "oomfa" för så låter det också.

 

Ett annat ljud som hörs när Ying äter smörgås är "krrrrr - gnrr - mnjrrrr".

Men det, det är bara Tigern som tigger.

I morse hade vi som vanligt värsta mysstunden innan vi gick upp. Den som tillgår så att Betty och Tiger har lekslagsmål nästan i mitt ansikte och Ying står nedanför sängen och liksom också trycker sig upp i mitt nylle. Mitt nylle - hans mule. Låter vackert.

Men så blev det alldeles stilla. En andäktig stillhet.

Alltså - det var egentligen bara Betty som drabbades av den där initiala stillheten, men de andra två blev så paffa så de blev alldeles andäktiga de också.

Betty satt alldeles som förtrollad och till och med glömde att andas. Bara ibland kom det en liten flämtning och så ett litet "klopp" på det.

Till slut blev hennes känslor inför detta fantastiska henne alldeles övermäktiga, då måste hon göra en serie krumsprång runt hela sovrummet (vilket är anordnat ungefär som en hinderbana, måste jag tyvärr erkänna).

Sen fort upp i sängen igen och spänd väntan.

Hade det bara varit en inbillning?

Efter en låååång väntan (flera två sekunder, ungefär) - blev lyckan total: det VAR ingen inbillning, det var på sanning, och det var så underbart så Betty måste vända sig mot mig och bita mig en aning i näsan.

Delad glädje är dubbel glädje, liksom.

 

Men så spänd förväntan igen.

Och där kom det:

-knack, knack, knack.

-tass, tass. Krafs.

 

Hurra! Det satt en blåmes på fönsterblecket och pickade på rutan!

Idag höll det på att sluta med ett eländes elände - hjälp!

Men som tur var gick det bra, inte en skråma på nån utom på mattens trygghet, kanske.

Vad som hände var att när vi var på hemväg från promenaden mötte vi, fast de gick på andra sidan av en vältrafikerad, snabbtrafikerad gata, en matte med en ganska stor svart hund. Tigg började förstås gaffla, för det gör han alltid om han har flocken med sig, Betty satte i också. Och antagligen hade den där hunden nåt slags attityd (den gick i nosgrimma också, och det kan ju tyda på att den "sa" nåt som inte jag uppfattade) för plötsligt började Jazz fräsa till - han som mest bara brukar vara cool och se ut som han inte känner oss. I alla fall - Jazz gjorde ett utfall och kastade sig framåt. Och då gick koppelhaken sönder! Ingen vek sak heller, men kanske med några år på nacken.

Så Jazz störtade sig över vägen och precis då kom det en bil från ena hållet och strax en från andra hållet också!

Tur ändå att han är kvick som en råtta min lilla skrutt, och målmedveten - han liksom rann upp på andra sidan och hade fullt sjå med att försöka komma åt den andra hunden. Och där stod jag, på andra sidan och ropade: -Stanna där Jazz, STANNA DÄR! För jag måste ju vänta på en glugg i trafiken så jag kunde ta mig över med mina övriga fyra!

Brrrr, det var ruskigt!!

Över kom vi i alla fall och Jazzen fick ha sitt trasiga koppel som improviserat retrieverkoppel på hemvägen. Jag tyckte att jag tog det rätt lugnt och inte skärrade upp mig, men nåt var det nog för alla fem gick alldeles lugnt och ordentligt resten av vägen.

 

Usch, så fort det kan hända saker. Det här var tredje gången Jazz satsade på att bli överkörd: första gången var det på samma väg fast längre hemåt, då backade han ur sitt halsband för att nånting smällde. Och då var det MÖRKT också. Tvi.

Andra gången var då när vi förlorade Peppar - då var Jazz också uppe på motorvägen, rädd och förvirrad.

Och så idag, då.

Nu kan det liksom räcka, tycker jag. Jag hade ju lärt mig att aldrig ha honom i vanliga halsband, alltid stryp, inte släppa honom lös - nu får jag visst vänja mig vid att provrycka kopplen också.

Usch, igen.

 

Nåja, i övrigt var det en bra promenad - det är kallt idag, men solen värmer riktigt snällt om man hamnar rätt.

Gårdagens lilla rulle med de nya svenska storstjärnorna Betty och Tigger.

En varning är dock på plats - soundtracket, om man så säger, är en nedra dänga att bita sig fast. Så man går och trallar och gnolar ganska fånigt ganska länge.

 

 

 

Men ni kanske inte är lagda åt det hållet? Själv går jag ständigt och småsjunger och visslar och beter mig illa. Som den gången när jag sjöng "Jag ska ta morfar med mig ut i kväll" med verklig emfas, alldeles ensam - som jag trodde... Nåja, då var det i alla fall några som blev glada och själv skrattade jag så jag trillade omkull i en snödriva.

Andra sånger som är trevliga att sjunga verkligt högt är t.ex. "I fjol så gick jag med herrarna i hagen" - oj, vilken inlevelse man kan få till.

Häromsistens fann jag mig själv sjunga "Hanna från Arlöv" och känna mig hur proletär och förtryckt av patriarkatet som helst. Ganska ofta trallar jag "lifestyles of the rich and the famous", men den är litet lurig för då måste jag spela lufttrummor också och det kan bli knöligt med alla di därna kopplen i handen.

 

Ibland gör jag små sånger själv också - inte så att jag sätter igång och komponerar med avsikt utan jag kanske börjar med nån liten visa och sen svävar jag ut i andra tongångar och sätter till små ord, och ni kan ge er på att det blir enastående bra och vackert på alla sätt. Jag är nog en riktig sån där renässansmänniska, jag. Med ett litet tillägg:   ;)   som det visst ska vara nuförtiden.

Till skillnad från Minsta Barnet har jag inte försovit mig idag.

Till skillnad från Minsta Barnet behöver jag nämligen inte stå vid en busshållplats kl. 7.20 och se alert ut. -Nåja, sa MB, jag missar bara en lektion: kemi, och det är lätt.

 

Lustig unge. Lustig skola också, eller lustigt program. Jag förhör barnet ofta ofta om hur det tillgår egentligen.

-När ni läser Barabbas på svenskan då - då pratar ni om den på svenska?

-Jadå.

-Och sen på rasten då, pratar ni svenska då?

-Näe, då pratar vi engelska!

-På franskan då, då pratar ni franska?

-Japp.

-Och om ni behöver nåt annat språk - blir det svenska då?

-Just det.

-Och sen pratar ni engelska på rasten?

-Just det.

 

Det är alltså så att hela programmet tillgår på engelska, utom franskan och svenskan. Och umgängesspråket är engelska, fast de allra flesta eleverna är svenska. Och det här programmet försiggår i en någotsånär normal gymnasieskola (om sådana gives).

Så min nästa fråga blir förstås:

-Men de andra barnen på skolan då - (infoga höjt ögonbryn från MB) - tycker inte de att ni är litet konstiga när ni pratar utrikiska hela tiden?

-Näe, svarar barnet. De tror kanske inte att vi kan prata nåt annat.Och förresten är de vana.

 

Som sagt, lustig skola. Som blivande (nåja, vi får väl se) pedagog finner jag det oerhört intressant.

Bara pluggmängden är häpnadsväckande. Att det gives sådant i dessa dagar, och att ungarna söker sig dit frivilligt, i större skaror än vad som kan mottagas.

Det tycks mig som om det skulle kunna ställas högre krav på ungdomar i gemen än vad man törs göra. Gör spridningen större i skolan, tycker jag. Låt det bli sk*tsvårt för dem som vill ha det så, och lätt fast också lätt att bygga på, senare, för dem som vill ha det så.

Men även "lätt" ska ju vara utmanande - så man känner att man växer. En aning svårt, men inte för svårt.

 

Oj. Det här blev då inte hundigt alls, inte. Men så ligger de också och snarkar allihopa, de flesta kring mina fötter.

 

Bara en iakttagelse till, från den galna vetenskapskvinnan: språket. Nog märks det att ungen parlerar utrikiska om dagarna. Vissa saker kommer hon att kunna uttrycka bara på engelska, till det ställer jag mig en aning vemodig, liksom. Och ibland är det ord som förvanskas och blir halvengelska. Som när vi talade om Jonas Gardell-serien (som jag inte orkar se, fast jag verkligen vill) och hon inte kom på hur det hette, det där - hette det homofobia, kanske? Och de gamla grekerna som de läser om i filosofin, de får ju en aning märkliga namn, för en svensk. Troligen för en grek också.

 

Minsta barnet är mitt marsvin, som det stod i någon textning. Fast det på svenska förstås ska vara försökskanin.

 

Nåja, nu till dagens läsning; Eifel-Blues av Jacques Berndorf. Baksidestexten säger: Eine Eifel, völlig in der Hand der Bundeswehr, angesiedet um Giftgasdepots, abhängig von betrunkenen Soldaten, überwacht von MAD-Schurken..." och den är rätt hårdkokt, får man säga. Hjälten Siggi har just fått däng nåt så in i bomben av en man som kallar sig utbildningsråd men som egentligen är proffs-uppklåare och -undanröjare. Brrr.

 

Och förresten: who am I to judge? Franskafröken i vardande som mest läser tyska och en aning engelska...

 

Och trattar i sig kakor!

 

 

Vad hände det sen då, tro, denna oktobersöndag?

T.ex. hände det sålunda att matten inte klädde på sig eller borstade håret på hela dagen!

När jag tog ut Ying på cykelturen hade jag craftunderställströja, vindjacka och springbrallor - ni vet såna där halvblanka tajta saker som är så oerhört klädsamma.

När jag kom hem så var jag en aning echaufferad - det blir gärna så när man har med Ying att göra - så jag bytte på överdelen till tunn tröja och fleecetröja. Ännu ett fynd från mitt oerhört ostädade sovrum - en alldeles ny mjuk fleecetröja som är bredrandig i ljusrött och mörkrött. Mmmm.

Men de snygga benkläderna behöll jag förstås på. Sniggt!

Sen tog jag ut terrioristerna på deras lilla tur.

Först tog vi med oss hussen och min hoj eftersom jag nära nog hade färdats fram på fälgarna tidigare och eftersom jag aldrig riktigt har lärt mig hurusom man pumpar en cykel på effektivt sätt.

 

Ying och jag har helgat vilodagen med en ganska lång cykeltur.

Förbi en hästtävling, rätt många som tränade hund och en del andra grejer.

Ying springer som en galning!

På ett ställe fick han gå lös ganska länge medan jag gick med cykeln (uppåt, uppåt, uppåt) och då tyckte jag ju att han kunde vila litet.

Icke sa Nicke, och Ying också - då passar man på att springa ruscher och sånt som matten inte orkar med.

-Bara för att du är tjej, säger Ying. Och menar fruntimmer. Men det spelar ju ingen roll vilket ord man väljer, en mullig mansgris är han hur som helst.

I alla fall så tycker jag mig märka att Ying skulle vilja DRA hojen. Törs man det, tro? Jag lurar i alla fall på att koppla honom för drag och sätta honom i draglina i framstolpen på cykeln, eller vad det nu heter. Den som liksom utmynnar i ett styre. Men sen får jag nog välja avsides belägna rutter för a) vi vill INTE möta nå jyckar på såna turer och b) matten nog måste rusta sig med hjälm och den sortens.

 

Jag tror Betty har gått i barndom, det kan ju synas litet väl tidigt. Hon är emellertid vildare och busigare och barnsligare än vanligt och säg nu inte att hon är understimulerad, för det är hon INTE .

Hon är bara busig.

Och vild och vacker.

Nu leker hon sedan en halvtimme tillbaka sicken blås med Jazz.

 

Det är ju så att man i vårt hus kan gå runt, om andan skulle falla på. Alltså från köket till hallen till bokrummet (där det också finns en TV) till TV-rummet (där det också finns böcker) till hundslussen (=skafferi- och badrumssmatten) och så är man i köket igen.

Eller också kan man gå åt andra hållet.

Eller springa, skutta, hoppa och rusa. Som Betty gör.

I alla fall så står Jazz i TV-rummet eller bokrummet och Betty smyger runt åt ena hållet, med en nalle i kamouflagedräkt (vad det finns!) tills hon är nästan framme hos honom. Då sparkar hon bakut och gläfser och kastar sig runt och så smyger hon runt åt andra hållet, tills hon är nästan framme hos honom från det hållet. Och så upprepas detta.

Ibland blir hon så till sig så hon tappar nallen nånstans och ibland är minsta barnet så slugt och ondskefullt att hon därvid tar upp nallen och söker smyga undan den.

Vilket inte lyckas.

Jazzens bidrag till denna lek är att stå still och, enligt MB, se ut som "älgen i Bambi". Vilken älg? frågar jag som är litet efterbliven.

Ibland tar Jazz nåt steg hitåt eller ditåt och då når lekens förträfflighet nya oanade höjder.

Och ibland måste vi kasta ut Betty för när hon leker så där vilt så händer det att lilla fröken glömmer bort att man måste gå ut innan man går ut, så att säga.

Men hittills har det inte misslyckats.

I veckan (eller var det förra veckan?) såg jag Cesar M.

Jag är nog litet udda för jag gillar honom trots att jag är en snäll människa. Å andra sidan - många av de hundmänniskor jag respekterar mest gillar honom också.

Och många av de hundmänniskor jag respekterar minst, såna där okunniga supermjukisar som sabbar hundliv snabbare än man kan blinka, de går i spinn bara man nämner hans namn. Då går det där stora HAAAATET igång igen. Trist.

Men nu ska vi inte alls sätta igång och älta hans metoder och för och emot och sånt, för det är inte det som det handlar om.

Utan: det var ett par med och de hade två bostonterriers. Ni vet - såna här:

 

 

 

Det var ju jättelänge sen jag la upp nån film här!

Så nu är det dags - ni har väl popcornen färdiga?

 

 

Idag är det ännu en sån där grå regnig dag. Jag gav mig ut för att köpa hundmat och tänkte passa på att fara och träna litet med terrierna på klubben.

Men där pågick städdag och den tänkte jag tamejtusan inte bidra till. Förresten var den nog nästan slut.

Då for vi vidare till nästa för strosning lämpliga ställe - där pågick det MH. Så det var liksom kört.

Vidare en bit till - hurra, en trevlig promenadväg till ett trevligt ställe!

 

Tänk att jag tycker så mycket mycket om det tyska språket! Mer och mer, bara.

Men det var inte det som det här skulle handla om utan om planering, alltså. För jag har börjar klura litet på hur jag skall lägga upp Tigerns träning nu, under vintern.

Först hade jag tänkt chansa på ytterligare någon tävling för att kanske lyckas få till det sista förstapriset i klass 2, men - näe. Nu är det bara dagtidstävlingar och det är ändå inget för oss.

Alltså blir det till att fortsätta i tvåan i vår - varenda kvällstävling som dyker upp inom rimligt avstånd ska jag anmäla oss till, tidigt tidigt på våren!

Men ändå ska vi se till att ha koll på trean så långt möjligt, utan att det alltså sabbar tvåan.

Vad vi alltså har att jobba med är:

Platsliggning med dold förare. Träning, träning, träning.

Sittande i grupp. Svårt att få till en grupp, får försöka dra ihop några. Och använda egna flocken i görligaste mån.

Fritt följ. Det gnor vi ju alltid med, men nu måste vi börja ta itu med vändningar på stället och sidsteg och den sortens. En aning lurigt med en så liten hund, men vi är redan på god väg.

Sättande. Under gång alltså. Har kommit en bra bit på väg. Tror jag ska byta kommandot till "sätt!" i stället för "sitt!" - funderar litet till.

Inkallning med ställande. Har vi ju tränat in tidigare, måste bara uppfriskas. Men ett par veckor före tävling i 2an kör jag bara raka inkallningar utan ställande.

Ny sorts ruta. Nu ska hunden skickas 25 meter ut i rutan (mot 10 m i tvåan), stannas, läggas. Sen ska föraren traska mot rutan och sen vinkla två gånger och sedan kalla in hunden (som fortfarande ligger. Hoppas vi) till fotgående. Här gäller det för oss att tänka rätt så jag inte sabbar momentet i tvåan. Jag tänker så här: Moment a) förläng successivt avståndet till rutan, och återgå ömsom till 10 meter, eller kortare. Så vi frampå vårvintern är upp i 30 meter i full fart ungefär. Men fortfarande bara med ställande i rutan. Dessutom - jobba på placeringen! Nu går han nästan alltid (peppar, peppar) in ordentligt, fast i hitre högra hörnet (alltid högra!) och det kan bli litet knapert med plats när han lägger sig. Försöka få in honom litet mer mot mitten blir alltså viktigt. Moment b) lämna tigern stående nånstans, traska iväg 30 meter, lägg tigern. Moment c) lämna tigern liggande nånstans. Gå iväg, gå sedan mot tigern och vinkla som i det färdiga rutmomentet, kalla in till fotgående. Så småningom slå ihop moment b och c så att jag lägger tigern på håll och sen går den där vändan och sen kallar in. Dock aldrig i samband med någon ruta. Inte förrän vi har tagit det sista förstapriset i tvåan eller jag definitivt har gett upp ett Lp2 tänker jag lägga tigern I rutan. Basta!

Hopp-apport. Borde inte vara något problem - tigern tar gladeligen en hela agilitybana inkl. tunnlar och slalom med apportbock i näbbet - ett enstaka hinder är blahablaha. Om han sen tänker göra det på tävling är ju en annan sak, men själva momentet hyser jag inten oro för.

Metallapport. Hm. Får nog börja med litet frystejp på, för tigern är inte så förtjust. Lagom innevinterträning!

Vittringsapport. Vi knogar på med gömda pinnar och synliga pinnar om vart annat och försöker få någon säkerhet. Det är som det är - ibland går det som på räls, ibland är det ett nedra munnande och lyftande. Ibland till och med fel-hämt!

Fjärrdirigering. Ett ställande skall nu infogas, så det blir byten mellan sitt stå och ligg i godtycklig ordning. Det här får också bli inomhusvinterträning - Tigern kan i och för sig, men det blir gärna ett halvt steg fram i skiftena till stå. Måste bort! Också här tänker jag övergå till bara momentet enligt tvåan (sitt-ligg) ett par veckor före tävling.

Helhet: måste försöka träna mer med planerad störning och få hundrackarn att inte vara så över sig hela tiden. Take a chill pill, lilla tigern, fast ett lagomt stort!

 

Hur som helst - igår kväll tog Tigern och jag en ensampromenad i mörkret och strilregnet.

 

Frågan inställer sig då jag fick börja morgonen - före KAFFET!! - med att sanera hela hallen. Sk*thunden Olle hade lagt små otäcka klickar överallt.

Dessutom hade jag vaknat runt 2-tiden av att han sprang runt och när jag gick ner trampade jag i en kladdig klutt. Uääh!

Skrubbade och gnodde (inte så praktiskt med gamla stickiga trägolv i såna här lägen) och sen hittade jag maken i TV-rumssoffan.

Han låg där för att Olle hade behövt gå ut, sa han. Undrar just vad Olle hade sagt för att maken skulle förstå det, eftersom han sen sov genom rena Olle-rabaldret upp och ner och runt runt. Samt b*jslukt så man storknade, nästan.

 

Nåja, nu har jag sanerat, grundligt tvättat mina händer samt fått mig ett par koppar kaffe och en liten kaka.

I övrigt kan jag konstatera att det smådurar idag igen.

Allt är grått men nyss var sopbilen här (till Olles gamman, igen) och den är numera så glatt illröd så man blir alldeles glad. Grått och rött är snyggt ihop, faktiskt.

 

Idag har det varit litet kymigt med tid - det blir så när man har planeringsförmåga som en gråsugga.

En ovanligt lat gråsugga.

Alltså - huruledes göra hundgänget spaka för så lång tid som möjligt med så liten tidsåtgång som möjligt?

Cykling, förstås!

Jobbigt för både kropp och knopp.

Och för matte.

 

Men jag kunde ju knappast ta FEM cykelturer och förvänta mig någon tidsvinst, utan jag fick dela upp gänget. Ying är ju ett säkert kort, van cyklist som han är (Ying i cykelbraller och hjälm, det vore nåt det!), och Jazz och Olle är ju åtminstone mogna herrar.

Så de tre fick det bli i första svängen.

Ying fästes vid springern i vanlig ordning, de andra två också på höger sida fast i koppel.

Efter omkring 15 meter kastades sig Jazz framför cykeln för att söka jaga brevbäraren som färdades i motsatt riktning på andra sidan gatan. Tvärnit, men hundrackarn lyckades få kopplet under framhjulet och sen - sen lyckades jag KÖRA ÖVER Jazz, med framhjulet!!

Dessbättre satt jag inte själv på cykeln utan jag stod gränsle över den, men ändå!

Kanske nåt att ta efter för alla som tycker att Cesar M är för mesig - jagar din hund brevbäraren? Nå, så kör över den då!

 

Nåja, efter grundlig hälsokontroll och ilskna blickar från Jazz kunde jag konstatera att det mest var självkänslan som hade fått sig en törn, eller kanske en boost, och så fortsatte vi.

I fortsättningen gick det bättre.

 

 

Igår hade jag min sju tänkt mig att jag och min sju (fniss. Ying, alltså - Doktor Sju) skulle ge oss ut och springa. Men det var murrkt, blåsigt och regnade småspik, jättehalt bland löven.

Så vi gick till klubben i stället, på onsdagsträningen.

Alla tränade och tränade, till och med småjäntorna som är 4,5 (jakt-golden) resp. 5,5 (aussie) månader gamla låg plats i två minuter och var eljest hur föriga som helst. Kelpie, malle, boxer, mera aussie och border jobbade som om de hade betalt för det (vilket de hade).

Fot och hopp och apport och marsch och hit och det hele.

Fast inte Ying.

Jag försökte få honom att ligga, inför platsliggningen, men Ying tittade på mig, milt och vänligt och sa: -Tänker jag inte.

Så var det med det. Saken hade förevarit.

Vi tränade på att ta det lugnt och sånt i stället.

Efter platsliggningen gjorde vi litet linförighetsövningar hit och dit, det gick bra, om jag inte höll på för länge. Då säger Ying: -Näe, nu får du leka själv.

Men om jag låter honom jaga mig och det godis han skall få efter varje övning, då blir han piggelin som en ärta.

Och världens snällaste farbror är han ju; han låter mig hållas med mina små intressen.

 

Det är lustigt, eller olustigt, ändå - hur jag än pläderar att man måste inte träna för att tävla när man är på klubben, ALLA kan träna på onsdagsträningen, man tränar det man själv vill och behöver (eller i alla fall ens hund). Ändå känns det avigt och dumt och inte-på-riktigt när jag är där och bara tränar gå-fint-förbi-en-annan-hund.

Klart som korvspad då att de som har mindre skinn på näsan än jag och färre årsringar och mindre ego inte vågar sig upp.

Stämningen liksom kräver att man ska träna för tävling - såna övningar som jag gör är tillåtna max tills hunden är tre månader gammal.

Nejdå, ingen är dum, ingen ifrågasätter - det bara ÄR så!

Nåja, vi kämpar på ändå - ibland är det rätt skönt att träna sånt också, betydligt mindre fysiskt ansträngande än att träna med tossan Betty... Eller hålla på att bygga rutor och gömma pinnar och gud vet allt åt lillspånet Tiger.

Och nån MÅSTE ju föregå med gott exempel - för jag hävdar fortsatt att det är gott.

Upp till klubben med er, alla ni som har betalat en dyr medlemsavgift bara för att kunna delta i en kurs om några veckor. Valuta för pengarna ska ni väl ha!

 

Hur som - det var inte det som var pinsamt. Utan:

Ying hade förstås reflexväst och reflexkoppel.

Jag hade svarta strumpor, mörkbruna höga stövlar, kort grå klänning, mörkgrön jacka. Gick längs landsvägen bitvis. Ingen reflex What So Ever. Matten då!

Detta blev mig också påpekat, när jag skulle gå hem.

-Du skulle väl ha en sån där reflexväst, åtminstone!

-Nja, pep jag. -Nja, näe.

-Men du kan ju bli påkörd! Skaffa en reflexväst!

-Jag HAR reflexväst. När jag springer! försökte jag försvara mig.

-Men du ska ha reflexväst när du är ute och går också, och det är mörkt!

 

Och det var då det blev pinsamt, för mitt enda försvar blev:

-Men det är inte så fint...

 

Ha! Är jag fjorton, eller?!

 

Hur som helst gick vi genom hästhagarna hem, men först slank vi in ett tag och tittade på en ridlektion.

 

Idag tog jag terrioristerna till klubben för en aning träning.

Egentligen borde man nog snart inte gå på planerna, men vad katten! Vad ska man göra då?!

Tiger gick ett långlångt ff-program och hängde med fint. Vi kedjade ihop det med läggande, inkallning och rutan.

Och nedrar anamma - idag LA han sig ner när jag lämnade honom för inkallning! Det som han inte har gjort på länge länge nu! Grrr. Varför alltid nya konstigheter?!

Men rutan gick finfint.

Sen vidare med apport genom minerat område, dvs. jag hade preparerat området som jag kastade apportbocken i med små bitar av Frolic. Svårt men genomförbart. Andra gången hade han jättehög fart  både ut och hem igen - bråttom att få varsågodkommando och snusa rätt på allt godis, förstås!

Hopp och fjärren gick bra.

Springa efter boll och vara trall gick ännu bättre!

 

Sen var det lillfians tur - hon var ungefär i höjd med taknocken på klubbstugan  hela tiden. Vill så mycket! (och inte med nödvändighet samma saker som jag vill)

Linförigheten går bra - i max två steg. Fin position i stegförflyttningar och stillastående, fina ingångar. Förflyttningar på tre steg eller mer = bläh!

Så vi ger katten i det, synd att förstöra en bra dag, liksom.

Vi fortsatte med rutan - ett moment där hennes vildhet kommer väl till pass.

Lilla brandgula huck-bollen använde jag idag och det gick jättebra.

Sista gången bara låtsades jag lägga ut den och skickade henne och så kastade jag den över hennes huvud när hon nådde mitten på rutan. Perfekt!

Hoppet har vi problem med - hon vill springa runt, den lilla rackarjäntan!

Jag tror inte att jag har träffat på det med nån annan hund.

Alltså - hon hoppar jättegärna ut från mig, eller tar hindret som belöning för nåt annat, eller bara för att hon är så uppe i varv och vill göra NÅNTING.

Men om jag gör ettans hopp, det vill säga placerar henne framför hindret och går runt och ställer mig på andra sidan, eller efter utskicket i tvåans hopp (där hon alltså ska hoppa ut från mig, sätta sig på andra sidan och hoppa tillbaks igen. På kommando) - då springer hon runt.

Nåja, då har vi nåt att jobba med!

Jag försökte mig också på apporteringen så som vi tränar nu, alltså inget kommando och hålla bollen som incitament, liksom. Det gick jättebra, även i fotposition. Snabbt och säkert gripande och stadigt hållande.

Och så tränade vi förstås det allra allra svåraste:

 

Jag vet inte riktigt vad det har tagit åt Ying - han är liksom så yster!

Inte riktigt vågar jag peta i det heller, för nu är Yingisen sex år och sex år det anses vara en bra ålder för en pej att uppnå. Blir de sex år, då kan man vara nöjd.

Så om Ying hickar eller är dålig i magen en dag, då vill jag stoppa huvudet i en buske och inte komma fram mer aldrig.

Men han har liksom mognat, det har han.

Idag var vi i skogen, bara han och jag och dvärg-P:na.

Ying var den ende som fick gå lös, gissa om Olle surade! Jazz surade litet också, men mest för att det var blött och geggigt...

På vägen dit träffade vi ett gäng fastighetsskötare, som vi har träffat tidigare, tidigt i våras tror jag. Ying var som vanligt positiv.

Ying är en social pej, bara en sån sak!

 

 

Ibland blir jag alldeles nedslagen i skoskaften.

Det är när jag kikar in på facebook och ser hur många som hatar så mycket.

Man hatar Hollywoodfruarna (i alla fall vissa), man hatar tanken på böneutropare i Sverige, man hatar tyska fotbollslandslaget, man hatar människan man mötte i morse som tittade konstigt på ens hund. Och så håller man på så.

Ibland kan man förstås ÄÄÄÄÄLSKA nånting också, då är det oftast fråga om skor. Som är to die for.

Men oftast är det stora hatet som pågår.

Allra mest populärt verkar det vara att hata invandringen och det som kommer med den. Alltså själva invandrarna.

För det är ju deras fel, allting.

Även andra utlänningar, som inte precis är invandrade utan mera som kringvandrande, kan man hata och vara jätterädd för.

 

I somras var det rena paniken över nån vit skåpbil från Vitryssland/Polen/Ukraina med otäcka karlar i, vilka for runt och stal hundar.

Rena Batmobilen måste den där skåpbilen ha varit för den var i Grums kl. 11 och siktades sedan i Njutånger vid lunchdags för att avrunda med en eftermiddagsfika i Simrishamn. Ungefär. Och överallt där den for fram blev det alldeles tomt på hundar, närapå.

Nä, det var ingen Batmobil, säger en del - det var så klart en liga med flera vita skåpbilar.

Och det låter ju jättepraktiskt att de har liksom firmabilar, litegrann som DHL och så. Så man vet - hejja, här kommer hundtjyvarna!

 

I förra veckan berättade en person på ett facebookforum att några skumma individer hade ställt skumma frågor om hennes hund. Och så avrundade hon med "de såg ut som polacker". Bland alla inkännande hysteriska kommentarer var det faktiskt en person som frågade "hur känner man igen en polack?" och det tackar vi för.

 

En mig bekant person, som jag trodde var En Vanlig Normal Människa, öste ur sig rasistiska floskler på en hundträning häromsistens. Hon tycker jag är galen som lämnar hundarna ensamma hemma nån enstaka timme då och då, inlåsta i huset förstås. Galen därför att i villan på andra sidan gatan bor det Utlänningar.

Jag har fått mig ganska goda stunder när jag för mitt inre öga utmålar för mig bilden av Gode Grannen, han som ger grönsaker och äter päron, smygandes över vårt staket för att bryta sig in och sno våra hundar. Kanske frugan står bakom och puttar honom i kostymbyxbaken!

 

Hur som helst - paff blir jag. Och finner inte ord. Förresten är det oftast alldeles lönlöst att gå i svaromål, för mina argument tryter. Exempelvis är det sant att jag inte känner en enda polack som är hundtjyv. Men det är också lika sant att jag inte känner en enda polack som INTE är hundtjyv. Faktum är att jag mig veterligt inte känner vare sig någon polack eller någon hundtjyv, oavsett nationell tillhörighet.

Och detta kan naturligtvis vändas emot mig.

 

Men just när det gäller hundtjyveri så tror jag att man ska vara försiktig med att binda sina hundar utanför affärer osv. och helst låta bli det helt och hållet - det gör jag. Däremot behöver man kanske inte jaga upp sig till hysteri varje gång man ser en vit skåpbil.

 

Och när det gäller de där förkättrade Hollywoodfruarna så finns det ju en mycket enkel lösning - knäpp av TV:n. Eller om det är för svårt - byt kanal.

Nästa vecka har lilla Betty varit här i ett helt år - 23 oktober 2011 flyttade hon in vill jag minnas, i alla fall är det då hon för första gången förekommer på bild i bloggen.

Hon har gått från att vara en gräsligt pigg och ibland bara gräslig liten valp till att vara en alldeles förtjusande ung-unghund till att vara en riktig liten sk*thund, vilket är vad hon är just nu.

Ordet "kom" är jättesvårt att förstå och om jag förklarar vad det betyder svarar hon: -Vet jag väl.

Ordet "nej" kommer liksom inte in i öronen. Kan kanske vara något slags allergi.

Hastighetsvisaren slår oftast i taket, men dessemellan är det soppatorsk alldeles.

Särskilt om det regnar.

Att riva ner alla kuddar och ev. filtar från soffan är alldeles oemotståndligt, liksom att försöka äta upp alla knappnålarna i stora burken.

Mattes panikräddningar, som i fallet med nålarna, bemöts med en nosig uppsyn: -Ser det ut som jag bryr mig? Duh?

 

Men dessemellan är hon Lilla Lullet direkt, ska ligga på magen och ha nosen mot min nos och viska små försyntheter och höra om och om igen vilken fin och snäll liten hund hon är. Då blir man pussad och pussad och pussad och - hoppsan! där kom visst ett litet bit och så är cirkusen igång igen: sparkas, bitas, stampa, morra, bjäffa, studsa, knycka saker...

 

Tur att hon är bäst i världen, annars skulle jag aldrig stå ut.

 

Hur är det - hittar ni era grejer, ni?

För det gör inte jag, och det märks synnerligen väl i årstidsskiften.

Jag hittar en lagom handske, men inte den andra. Och så hittar jag en tjockare vante och tänker att den ska jag komma ihåg var den ligger tills det blir kallare och jag orkar leta reda på den andra.

Skor och kängor är det likadant med.

Ibland blir maken galen på alla skor och kängor (som inte är hans - och HAN har kängor han! Det är Meindl på Meindl på andra värstinggrejer, par efter par - han som aldrig går ut annat än till jobbet! Kontorsnissen.) - galen som sagt och stoppar alla skodon han ser i en svart sopsäck och bär ner dem i källaren.

Alla han ser alltså.

Så när det plötsligt är Hög Tid att övergå från ballerina till icebug så gräver man sig in i hallgarderoben (gammaldags, rymlig. Fast inte SÅ rymlig!) så hittar man kanske EN icebug och fyrtifjorton andra udda skor. I källaren hittar man aderton svarta sopsäckar med några skor och rätt många jättespindlar och dammtussar. Man frågar förtvivlat någon dotter: -Har du sett min ena sån där svarta doja med ispiggar på? och hon svarar: -Jag såg en i hallen. fast det är ju just den man har drivit upp ur garderoben. Då ger man upp och tar på sig något annat (om man hittar nåt som det finns två av).

Sen blir det vår och man gör en ny repa ner i källaren och hittar inte det man letar efter men man hittar sin förlorade icebugdoja och glad som en lärka skuttar man upp för att förena de tu, fast då har förstås den där andra delen av paret åkt in i garderoben igen.

Eller är det så att maken har fått spel och gjort en ny sopsäcksräddning och det i själva verket var samma gamla icebug jag hittade, fast nu nere i källaren?

 

I alla fall hittade jag igår, när jag letade efter ett regntäcke åt en hund, en springvante med reflex som jag har letat efter hur länge som helst. Dess make tror jag att jag senast såg i serveringsskåpet på övervåningen, eller var det kanske i arbetsrummet?

 

Och apropå Memory - det ser ut som Betty leker memory på promenaderna. När vi träffar på såna där stora vita snäckor liksom vänder hon dem med nosen och betraktar dem ett tag. Sen vänder hon tillbaks dem, så gott hon kan. Och samma sak gör hon med ekollon. Vänder - kollar - vänder igen.

Det är uppenbart att hon letar efter ett par.

 

Igår kväll när det var dags för kvällspromenaden, då var klockan inte mer än runt halvsju och det var precis svart svart svart ute!

Det gick inte att se ut genom fönstren hur pass det regnade så jag öppnade ett hallfönster och lyssnade - jotack, det regnade friskt!! Och blåste!

Men det var inte mycket att be för så jag letade fram ett hyfsat täcke åt Betty (eftersom det aldrig finns något regntäcke till hands när man behöver det. Jo möjligen i pitbullstorlek...), backontrack-täcket till Jazz och så bara vanliga reflexvästar till resten av gänget. Allvädershundarna (jo även Olle räknas dit om man tänker sig en ganska kort liten promenad).

Och på mig långa oljerocken och höga stövlar, sidensjal i halsen (=god uppsugningsförmåga) och på huvudet - platt intet. Utom min knut, dårå.

Jag lyckades liksom trilla över en basker i garderoben igår och försökte anbringa den på nåt käckt sätt. Det visade sig att det enda möjliga sättet gjorde att jag såg ut som nån trall variant av Navy Seals... Inte värmande, inte regnavhjälpande, inte det bittersta snyggt.

Barhuvad alltså.

Men när jag slutligen skulle sätta på Jazzen täcket satt han under köksbordet och såg ut som: -Våga bara!! Eller kanske: -Make my day!

Han är sån, den där lillpinnen.

Jag vågade förstås, men då satte han i att morra och jag insåg att han Verkligen Inte Ville gå ut. Så då fick han stanna hemma hos hussen. Vi har ju en trädgård att släppas ut i, när det kniper.

 

Nåväl, off we went, alltså.

Och J*DRAR, vad det regnade!!

Själv är jag ganska förtjust i regn och blåst om jag bara är ute och går och inte precis på väg nånstans. Så jag lät det skvala över ansiktet och trivdes rätt gott.

Det var jag ensam om.

Till och med Tigern och Ying såg ut som "härtill är jag nödd och tvungen" och "nu slår vi ihjäl fruntimret och går hem". Olle var som ett litet vått grått, bara, och Betty ilade. Och pep.

Efter en halvtimme gick vi hem, för Betty pep mer och mer, TROTS sitt varma, regnsäkra (som det visade sig) täcke. Behöver hon ha huvudbonad också, den där jäntan?!

 

När vi skulle gå in valde jag dörren utan balkong över = fortsatt regn i huvudet. Och som det dröjde nästan 15 sekunder tills jag fick upp dörren gick Betty i spinn alldeles och lät ungefär som en sån där kaffepanna med pip - ett crescendo, om än ett ynkligt.

 

Dädan produktrecensionerna: Betty tål inte regn, försöker inte tåla regn, är inte snygg i regn. Kanebos 38 grader mascara däremot, den är grejer den! Sitter som berget, gör inga konstigheter, ser normal ut och är sen lätt som en plätt att få av i kvällsduschen.

 

Som ni förstår blev det sedan själva dödsstöten för mina golv - är det någon idé att torka dem igen innan det blir sommar?

 

Tigern och Olle blev torkade med hårfön, vilket nr 1 uppskattade innerligt och nr 2 fann sig i. Å andra sidan hade nr 1 inga tovor under armarna och i ljumskarna som måste redas ut...

Jag var nöjd för det visade sig att min ny-inoljning av oljerocken hade haft avsedd verkan- den sög inte åt sig som en svamp utan jag var ackurat som en gås den där någon häller vatten på.

Betty blev helt vild av lycka för att hon hade överlevt, Jazz blev också helt till sig av lycka för att HAN hade överlevt (duh?) och Ying somnade i fåtöljen. (Sen pratade minsta barnet och jag om att hon nog behövde (eller inte) ha en kompis sån som brudarna i Jersey Shore och då lyfte Ying på huvudet och såg så innerligt mycket ut som: Really? med en ironisk tvist. Man får liksom aldrig ha nånting i fred för Ying!)

 

Och jag, jag tillbringade en timme med att sy fast blommor på min blomsjal. 9 av 50 har jag pillat dit. Men fint blire!!

Grått och plask när vi vaknade, grått och faktiskt uppehåll mitt på dagen, svart och ett nedra pölande just nu. Det känns verkligen som det är dags att gå i ide. Genast.

 

Men lunchpromenaden blev finfin, även om Ying försökte dra ikull mig på några hala stenhällar (antagligen för att jag skulle bryta benen och få hjärnskakning och därmed tvingas upphöra med mitt städdille. Om jag får säga vad jag tror).

 

Igår kväll företog jag ju operation golvrengöring.

Det var då Ying ynkade runt och var bekymrad och hävdade att jag hade drabbats av städdille.

Mycket ljug har jag hört men det där hörde nog till det grövsta.

 

Fint blev det i alla fall.

Så i morse, när alla hundar skulle in igen efter promenix i blöta och kladd och grävning och - allt sånt där som hundar gör, då tänkte jag: -Måste de egentligen vara inomhus? Kan de inte fortsätta vara ute hela tiden? På det att mina golv måtte fortsätta att vara åtminstone litet rena?

 

Fast det var förstås bara en hastigt förbiilande tanke.

Nu är golven helt klart o-rena igen.

Eftersom det smällde så man nästan tappade öronen av och till fick hussen förbarma sig och ta Jazzens kvällspromenad. Det räckte bra med en ganska kort eftersom vädret inte var precis så jazzigt.

Jag tog resten av järngänget och hittade faktiskt samtliga reflexvästar i första försöket!

 

 

 

Idag är det grått, regnigt i olika intensitet, och högljutt. Nån militärövning pågår uppenbarligen, det smäller så man hoppar högt mellan varven.

Och så blåser det, hurra.

Allt som allt - jag bad maken skjutsa mig åt häcklefjäll ungefär, och så sprang jag hem sen.

Eller alltså - 5 km bort, rätt ut på landet.

 

Och jag är i SÅ dålig form!!

Jag tror mina benmuskler håller på att förtvina!

Ganska omgående känns det som jag inte orkar sträcka i knäna mer, utan för varje steg blir benen alltmer böjda och jag blir allt kortare.

Groucho Marx, liksom.

 

 

 

Fast jag var så himla stelfrusen efter promenaden med Jazz och Tigg så var det förstås inget att be för - det fanns ju tre ulvar till därhemma som ville ut.

 

 

Min snälla granne, han som ger oss grönsaker och äter upp våra päron, han är litet bekymrad nu när det börjar bli kyligt. Han börjar konversationen med att säga att jag är minsann duktig jag, som så idogt traskar ut med hundarna. Precis som om det skulle vara så att de där hundarna är något som jag liksom bara har drabbats av, och måste ta hand om efter bästa förmåga.

Sen går han vidare och tycker att börjar det inte bli litet kallt nu?

-Jotack, säger jag, och visar fram mina fina randiga halvvantar.

 

Jag skulle ju berätta om när jag var ute och sprang med Tigern och Ying i torsdags. Eller - sprang och sprang...

Hur som helst - torsdag=springdag.

Eller rättare sagt: torsdag = mycketdag.

Tvätta håret, byta sängkläder, måla naglar, nödvändighetsläsa.

Samt springa.

Allt detta kan försiggå på valfri veckodag men måste alltid alltid ske på varje torsdag. Även om det har skett på onsdagen.

Det står i lagen.

Så att i torsdags var det springdag, fast jag kände mig 50 kg tyngre än vanligt (=präktigt tung) och liksom totalt stum. När jag satte ner fötterna var det inte precis boing boing som hördes utan mera tjoff tjoff. Och hela lekamen riste, som ett efterskalv. Antagligen riste jordskorpan också, när min ofantliga tyngd landade på den.

 

 

Skorna var genomleriga - strumporna var genomleriga - jag hade tjockt med lera mellan tårna när jag kom hem!

 

 

 

Strunt i rubriken - det är bara jag som fortsätter att lyssna på Winnerbäck. Jag har nog fått ett skov igen - jag lyssnar på en W-låt och tänker "Det här, det är nog den allra allra bästa", fast sen hör jag en annan och tänker att "neej, den här är nog ännu litet bättre". Och så håller det på så där. Otroligt. Just nu är det "Gå på vatten som är bäst". Eller förresten, hela albumet "Daugava". Eller - nej. Allt är bäst!

 

Men det var ju inte det som det här skulle handla om - det skulle handla om Hemskt Farligt i Mörka Skogen.

Om man frågar Betty.

För det var ju så att i torsdags var jag ute och så att säga sprang med Tigg och Ying, om det ska jag skriva när jag orkar - hur som kändes jag inte så alert då.

Så det man inte har i benen får man ha i huvudet, kan man säga, om man vill vara tvärtom. Inte i Fin Form men Listig som en Räv, alltså - dags att passa på att lära lilla B springa med drag, när jag nu ändå inte pinna på några längre sträckor i någon större fart (eller någon fart alls).

Så igår kväll tog jag med mig Olle och Betty till 5 kilometersslingan - inga halvmesyrer här inte, och att springa två varv i ett hälften så långt spår är mer än jag förmår.

Och Det Var Mörkt! Mycket! Lamporna längs spåret gör det liksom ännu mörkare i skogen.

-Just det! Klopp! sa Betty. Hon kloppar alltid med tänderna när hon blir litet osäker.

Nonstopselen anbringade jag, och korta dragkopplet och bälte på mig.

Först blev det ett himla mojande - vi har haft en del kontroverser angående koppelbeteende på sistone, så det här med att faktiskt få DRA var litet udda först.

Men sen var det desto roligare!

Olle fick springa lös, för annars snor han bara in kopplet runt mina ben.

Så vi sprang i nån minut och gick i nån minut, och i uppförsbackarna drog hon på riktigt riktigt bra och på flat mark var det en aning svårare, men hon förstod i alla fall att hon skulle söka sig fram rakt framför mig och hålla undan.

Och till slut, när vi nästan var klara, då var lillan så trött i den där lilla tomma huvudknoppen så det blev mest bara snurr och knas och - eländes elände när matte lyckades trampa till på en tass. Inte hårt och inte farligt, men vilket skrik!! Jag var glad att jag inte var mitt ute i mörka älgskogen och hörde någon annans hund skria så där - rena Baskervillarn, ju!

Nåja, efter det höll hon undan ännu bättre - och rädd eller bekymrad var hon ju inte ändå.

Men jag måste säga att när jag var allra längst bort i skogen - längst bort från ära och redbarhet och allra som närmast varulvslyorna och Transsylvanien då kändes det inte så förbaskat tryggt att som vapendragare ha en Liten Grå Pudel (ack som ett fjun så lätt) som älskar alla och en Mycket Liten Svart Hund som är mörkräddare än jag. Och ni vet - de där lamporna i sina stolpar, de gör ju att man bitvis får flera skuggor och ibland har man skuggan framför sig och ibland bakom sig och det är just när skuggan byter plats som man tycker sig höra liksom ett prassel och ett morr och ett tassande i mörkret bakom en stor sten.

Jag som brukar hävda att min mörkrädsla har vuxit bort - jag får nog tänka om en aning.

Brrr - det är ruggruggruggigt!

Jazz har fått övergå från tunna hösttröjan till mer värmande tovad ull - när vi kom in från lunchpromenaden och jag tog av täcket var han gosigt varm. Men de där långa magra benen, de är det värre med!

I alla fall tog jag en promenad med bara Tigern och Jazz idag, det är så skönt när det är annat folk hemma på helger och lov för då kan jag med gott samvete lämna en eller annan delmängd kvar och ta ut bara någon eller några.

 

Ujujuj, vad ska det nu komma för avslöjanden?!

Jo, nu ni, nu ska ni få höra!

När jag sitter i köket och gör Oerhört Viktiga Ting (=målar naglarna och läser Hundsport) så sätter Betty i att gnöla av fulla muggar i bokrummet.

SOM hon kan gnöla, den jäntan!

Och jag vet ju vad det är som är fel - hon har pillat in nånting under soffan därinne och den soffan har liksom en kant som sticker ned framtill så hon kan inte komma under den (-Den tjocka apan, som Tigern säger). Därav oljudet, det betyder: -Kom och hjälp mig!!!

Men det vill jag ju inte, för jag har Nymålade Naglar och dessutom Ingen Lust.

Så då säger jag till Tigern, parkerad under min stol: -Gå och hjälp Betty!

 

Igår kväll tog jag mina terriorister upp till klubben för litet träning.

Men brrrr! vad det börjar bli kallt nu - huvudsaken måste snart få en lösning!

I alla fall fick Tigern börja med fyra minuter platsliggning i kallt blött gräs, men det fixade han förstås finfint. Sen körde vi en lååååång session fritt följ med kommendering - mitt i prick! Och så fjärren - strålande! Skrutten då - vi måste kanske hitta kvällstävlingar i fortsättningen? Eller vad kan det vara som tokas, tro. Den här säsongen har vi i alla fall varit med på tre tävlingar, varav två förmiddagare som gick alldeles åt pipsvängen och en på kvällen som gick bra.

Nåväl, sen gjorde jag ett rutskick också och det blev en klockren 10a, fin liten gris!

 

Sedan var det Bettys tur att få träna litet, mina snälla klubbkamrater lät henne vara med trots att hon är så himla farlig och så. Fniss. Fast det tyckte allt att hon verkar ha ett talfel. -Inte ett, FLERA! genmälde jag, och det hade jag rätt i. I övrigt uppförde hon sig finfint, inget trams med andra hundar när hon är lös, det verkar knappt som hon ser dem fastän de är alldeles inpå. Det är så det ska vara på appellplan! Däremot ville hon inte hoppa först, trots att det var väldigt lågt. Tror att det blev konstiga skuggor eller nåt, så jag gick över tillsammans med henne några gånger och sedan var det lugnt igen.

Och så fortsatte jag med min grundning av rut-träning. Jag hade stora interbollen (den med handtag) med och la helt sonika ut den i bakre änden av rutan och så fick hon springa och ta den på kommando. Så småningom tänker jag ta mindre och mindre saker och lägga ut tills det blir en reflex att springa ut i den där förnicklade rutan.

Linförigheten var förstås som vanligt alldeles åt pipan. Vi gjorde litet stegförflyttningar och det går finfint men tar jag mer än tre steg så blir hon Lilla Vild med Rumpan Före, så vi lämnade det därhän. Det kommer, tids nog!

Sen var det dags för Tigern igen, och då fick Betty ha täcket på när hon blev lämnad i bilen. Jobbiga höst! Vid det laget var vi ensamma kvar på klubben också, det är faktiskt nästan litet kusligt i mörkret! Ljusslingan som ledde från sekretariatet/parkeringen och upp till klubbstugan är borta (tillfälligt? Hoppas!) och det gör ganska stor skillnad, även om belysningen är på över appellplan.

I alla fall gjorde vi litet vittringsapportering som gick hur finfint som helst, först med alla fem pinnarna gömda, sen med dem synliga. Inget munnande eller lyftande på nån annan pinne utan mycket målmedvetet utletande och hämtande. Vajert!

Och så ett par rutskick till, i flyttad ruta. Enastående kalasbra, blir slutomdömet på det!

Sen var det trötta små kaniner som kom hem och avrundade kvällen i TV-soffan med matten. Varmt te och ett par dubbelmackor av delikatessknäcke var precis vad JAG behövde för att kvällen skulle få sin perfekta avslutning!

Nej nu ni - nu börjar det bli höst!

Det märker man bl.a. på att jag har skuffen full med älgskankar, men även på att det är kallt.

Redan innan jag har stigit upp på morgonen känns det som: nej, hjälp, jag kommer att fryhyhysa!

Och sen gör jag det.

När jag lät blicken falka runt i mitt ostädade sovrum i morse, genom liksom en tunnel av varmt täcke och två varma filtar och under ett gäng varma fast bråkiga hundar, blev jag rätt glad när jag såg en klänning av gammal velour. Så gammal så den nästan är som frotté. Med ärmar som är nästan hellånga, jippiii! Att sedan kragen ser ut som nåt från "Saturday Night Fever" (vad snibblängden anbelangar) enligt Minsta Barnet, det är något man får ta med ro!

 

 

Den här veckan har varit fylld av Väldigt Ont i Huvudet. Väldigt!

Jag har faktiskt nästan alltid litet huvudvärk, och har så haft så länge jag kan minnas. När jag var ett ganska litet barn brukade jag och mina kusinliga vapendragare ibland ha låtsashuvudvärk, för då fick vi dispril eller barnalbyl av faster Märta eller faster Maj-Lis. Gott!

Men i alla fall sedan jag började skolan har jag dragits med denna huvudvärk, eller ibland ont-i-magen. A-människosyndrom i en B-kropp, liksom.

(Maken hade huvudvärk för allra första gången när han var så där 27 år gammal. Fatta vilket liv det blev!)

Men hur som helst - ända sedan i måndags har det varit extremt ont, faktiskt så att det kändes som om näsan höll på att trilla av. Men sen såg jag på aftonbladet.se eller nån annan sån där fullt trovärdig sjukdomssida att det någonstans (troligen inte i Mälardalen) härjade nån ruggig huvudvärk. AMÖBOR åt ens hjärna, jätteont i fem dagar, sen dog man!

Genast kände jag hur det knaprade och smaskade bak ygena, och jag såg för min inre syn hur fullt av små pacman-figurer for runt runt i banor och knaprade och gnuggade sig om sina små runda magar.

I morgon eller senast på lördag kommer jag att vara död, enligt Aftonbladet.

Fast idag känns det faktiskt mycket bättre, frågan är om det är ett gott tecken eller liksom sista sucken.

 

I måndags for i alla fall jag, Ying, Tigger, Betty och hela horden av små pacmans till the waterfront.

 

 Hög tid för ett uppfriskande bad, tyckte Tigern. Det tycker han alltid.

 

 

 

I morse när vi traskade ut, hela gänget, var det soligt men kyligt. Innan vi hann hem igen var det grått och kyligare. Ruggigt, rent av.

Ikväll tog jag en promenad med de tre små. -Dvärghundarna och så stora jag! som Tigern säger. Nåja. Det är så vackert ute nu så man kan finna sig i en hel del dumheter från en bråkig terrier.

Sen han började hänga med på springturer har han blivit fyrfotavärldens Jonas Colting (fast en aning rultigare), han är helt och hållet övertygad om sin egen oövervinnerlighet och vill gärna att alla andra också ska vara det.

 

 

 

Sådärja! MH:t avklarat och färdigt!

Och i vilket väder sen - perfekt! Jag hade mina funderingar i veckan när det pölade friskt för det mesta. Arme beskrivaren om det skulle regna hela dagen - ett gäng blöta ovilliga staffar är nog ingen hit att beskriva då. Enda reaktionen på allting: bär mig! bär IN mig!

 

Men som sagt, nu var det soligt och grannt och en sån där alldeles perfekt höstdag.

 

Filmen "This is England" tyckte jag om. Den var bra - fast hemsk - fast bra. Eller? I alla fall - en film att komma ihåg.

Därför följer jag naturligtvis den uppföljande serien "This is England '86" som går på SVT just nu och som utspelar sig tre år senare.

Och den är RYSLIG! Fast bra. Och det är det som är det värsta.

Den är så ful, så ful: människorna är jättefula, kläderna är fula, de har fula frisyrer och ful make-up, bostäderna är hemskt fula, alla bostadsområden är gräsligt fula, alla pratar fult, beter sig fult.

Dåliga människor i dålig miljö.

Jätteäckligt, är det!

Fast bra.

Jag tänker på dessa vidriga människor när jag ska somna, och har dem i huvudet när jag vaknar.

Hemskt.

Men bra, som sagt.

Rekommenderas, men med en stor varningslapp!

Idag är det alltså dags för Bettys MH. Länge trodde jag att det var igår, den 7:e ni vet - igår.

Fast den 7:e är idag, visar det sig. JAG är i alla fall mogen - övermogen!

 

Men frågan är: hur mogen är Betty Beebster egentligen? Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av den här beskrivningen. Jag VET att hon har kampvilja och jaktlust och litet sånt - men därmed är ju inte sagt att hon tänker ha det just idag, just där, just med den testledaren. Spöken, skrammel och dumpe har jag inte den bittersta aning om hur hon kommer att reagera på.

Vad jag TROR mig veta är att hon inte kommer att "lägga på sig" under själva MH:t - jag tror att hon kommer att skaka av sig och inte bli låg. Men som sagt - man kan aldrig veta!

 

Att hon inte är särskilt mogen, det vet jag i alla fall!

Exempelvis vaknade jag 5.15 i morse av att hon gick med hårda fötter i mitt ansikte för att komma åt apportbocken som låg i fönsterkarmen vid min huvudgärd. När jag stönade och ojade och ajade och sa: -Nä men Betty! på anklagande sätt tog hon det som en uppmuntran och dansade en liten dans, fortfarande i mitt ansikte.

 

Till slut vältrade jag ner henne i nedre hälften av sängen - då låg hon på rygg ett tag och sprattlade med benen. Efter ett tag lekte hon dragkamp med sig själv; hon höll en flik av filten mellan framtassarna och drog i den med tänderna. Samtidigt som hon sjöng: wähwähwäh - njäff! - wähwäh.

Sen sprattlade hon så vilt så Ying ramlade ur sängen. -Kul! sa Betty och hoppade efter, ner på Ying. -Okul, sa Ying och hoppade upp igen.

Tigern låg på rygg intill mig och blev kliad på magen - han är morgontrött precis som jag och tar det gärna piano vid fem, halvsexsnåret. Vid tio också, om det är så.

Betty tog ett raskt språng upp och råkade - hoppsan! - hamna ovanpå Tigern som sa: -Uff! Tjocka jänta! vilket Betty tog med ro. Tigern ålade sig fram och Betty - kors i taket! - låg faktiskt stilla.

Så pass stilla att jag passade på att sluta ögonen och försöka slumra till.

Men det var värst vad hon låg stilla, den där Bettinan. Vad hade hon för sig egentligen?

Till slut MÅSTE jag helt enkelt, mot bättre vetande, öppna ena korpgluggen en liten liten aning för att kontrollera läget.

Och förstås - alldeles tätt inpå mig lyste två stora runda svarta ögon, så nära så hon skelade. -Hurra! sa Betty, matte är VAKEN!!

Då lekte jag den enda lek jag är förmögen så dags på dagen, före den första koppen kaffe: "vifta med tummen". Den tillgår så att jag håller upp ena tummen framför Bettys nos (inte högre än att jag kan ha handen vilande på täcket, trött ju!) och så viftar jag litet med den. Och så biter Betty mig i tummen.

Det var roligt i nästan en timme, men sen var jag helt enkelt TVUNGEN att tillgripa den Slutliga Lösningen.

Jag ringde i min ajfån till makens ajfån. Maken sover i rummet intill, med smatt emellan.

-Betty är pigg! ropte jag, med panik i stämman när makens sömniga stämma hade svarat.

-OK, jag kommer! sa maken.

Betty blev helt vild - skulle hon springa till hussedörren eller skulle hon försöka krypa in i telefonen?

Men sen, SEN fick matte sova en stund.

Ända tills Bettys ägare/uppfödare ringden en gång, sen en gång till, och en gång till och kanske ännu en gång, för att få veta hur man egentligen skulle ta sig till MH:t.

Och nu är det dags för oss att bege oss.

Rapport följer!

Igår kväll tog jag en aftonpromenad till klubben med Ying, Tigger och Betty. Det mörknar tidigt nu, så de var grundligt rustade med reflexer.

 

Igår var Jazz och Olle någotsånär drägliga i förhållande till Betty så jag orkade ta hela järngänget på promenad samtidigt.

 

Helt skumt så regnade det INTE just när vi gick ut. Det måste ha varit ett rent förbiseende av naturen.

 

Igår kväll när jag äntligen fick ut Betty ur bilen efter träningstävlingen, då var det så varmt och blött och härligt ute. Så jag bytte om (ja, ibland måste man), puttade håret i två flätor, anbringade reflexväst, reflexhalsband och reflexkoppel på Ying och - tjoff, så for vi iväg!

Som klockan var runt halvnio och det var murrrrkt blev det en tur på gator och gångvägar - asfalt är också ganska underbart att springa på så här års, i underbara hösten.

Och Ying, ni vet - han är som han är han. Omöjlig att bringa att göra knep och trix (såsom lydnadsklass 1) men alldeles hur klok och förståndig som helst om det är viktigt. För honom, mest.

Så att: när vi SPRINGER, då springer Ying vid min sida i löst koppel, utan att bry sig om folk, hundar, kissfläckar etc. På jobbet jobbar man.

Men när vi GÅR, då kastar sig Ying ut åt sidan om någon lukt intresserar honom, eller om något ser intressant ut eller om han har lust att jäklas med sin matmoder.

Seg som ett tuggummi verkar han då, men han byter om mellan sina roller med enastående kvickhet och klarhet.

Springer jag sakta så håller han sig som ett plåster vid mitt vänstra ben, springer jag snabbt som - tja, så snabbt jag nu kan, så håller han sig fortfarande som ett plåster vid mitt vänstra ben. Snacka om att hålla positionen!

 

Igår afton flög det litet tusan i mig och så tog jag Betty och for på träningstävling här på hemmaklubben.

Ruggigt vad MÖRKT det är redan vid 19 nu!

Platsliggningen hoppade jag över - gräset är blött och det finns ingen anledning att tjafsa med lillpian. Visserligen är hon inte SÅ känslig, men ändå - ingen brådska, liksom.

På träningstävlingarna ingår platsliggning, linförighet/fritt följ och tandvisning. Sen väljer man tre moment till. Jag valde ställande under gång, inkallning och apport. Ett lagomt, ett lätt och ett svårt, alltså.

Tandvisningen gick någotsånär - hon höll sig först sittande men vid grundligare granskning ställde hon sig litet hukande och backade nåt steg. Nå - som staffeägare är man glad om hunden inte hoppar upp och slår ut ett par tänder på domaren!

Linförigheten - nu var det ju så där att vi hade åkt bil dit = sprall! Dessutom envisades jag med att ha vadlång kjol, vilket träningsledaren tyckte jag skulle ge f*n i. Jag tycker tvärtom - nu får hundarna faktiskt vänja sig! För om jag ska byta om till äckliga hundträningsbrallor varenda gång det bär av - då bär det ju aldrig av! Så himlans trött på att byta om byta om byta om! Vänj er, kusar, vid kjoldask!

För att återgå till linförigheten - vänstersvängar blir himla komplicerade om lilla hunden redan befinner sig i 90 graders vinkel till mig, med nosen nästan mot mitt ben och svansen pekande ut till vänster, på väg vidare framåt i körriktningen. Ibland blir vänstersvängarna då sådana att Betty kilar förbi och runt mig och därmed slutligen dyker upp på rätt sida, i rätt position igen. Litet grann som en utveckling av tysksvängen. Rätt elegant om jag får säga det själv - i alla fall om hon är så kvick att jag inte hinner snava på henne och lägga mig raklång i leran. Halterna gjorde hon fint trots blötan i gräset. Däremot var hon väldigt bekyttad för Helena som kommenderade. Så länge H var i närheten av oss gick det bra och hon blev inte störd, men när hon hamnade långt bakom oss ville Betty kolla över axeln och gärna vänta in. Och när vi blev kommenderade i en lång raksträcka som var på väg rätt in i ett mörker då tyckte Betty att det blev litet väl äckligt. Det vet väl alla att det finns varulvar i mörkret, ju!

Ställandet under gång gick finfint - hopp-stå har vi övergivit, det blev så himla mycket HOPP av det (man lever på hoppet!), men kanske har det givit någon effekt ändå för hon stannar verkligen raskt. Och står kvar fint medan jag går iväg, kommer tillbaka, kommenderar fot. Inga problem där!

Inkallningen gick också jättebra, hon satt kvar fint och gjorde en snabb och fin ingång efter en snygg löpning. Tjusigt!

Så till apporten - en stor och tung! Först ett segt gripande och utspottande efter nån sekund. Omstart. Bättre gripande och höll faktiskt tills jag sa "loss". Kanske inte riktigt fem sekunder men närapå och vi fick till det fint med kommenderingen, det var huvudsaken.

Ovanpå det och mycket beröm var hon så i gasen så hon kastade sig över hindret som stod intill och som dessvärre var alldeles för högt. Aj! Tävlingsledaren var snäll och sänkte till Betty-höjd och så fick vi köra det momentet också, som bonus.

I alla fall - belöningen fick hon först efter hela momentserien och hon höll ihop jättebra! Ingen dysterkvist över att hon bara fick klapp och "duktig hund", bara igång igen, liksom.

Sen tränade vi litet "ta det lugnt i röran" medan jag fick en del användbara tips angående gripandet i apportmomentet, nu har jag en del att prova under vintern och se om vi kan få upp nåt klipp i greppet. Och hon skötte sig finfint när jag satt och pratade med andra, trots att det var hundar här och där och kors och tvärs. Lugn och samlad.

Slutligen var det bara jag och Viktoria med aussien Elva kvar, så vi lät kompisarna springa lösa ett tag. Elva är så där ett halvår äldre än Betty men igår var det plötsligt Betty som var högsta hönset - inget som vi människor begrep oss på men Elva var väldigt ödmjuk och fjäskig.

SEN for vi hem, och Betty var så trött så trött. Jag var hungrig så jag knaprade i mig en morot på hemvägen, änden sparade jag till lilla B. När jag öppnade buren hemma gav jag henne morotssnutten innan jag lät henne kliva ur, men då bestämde hon sig för att lägga sig igen och smaska morot. Tröttfian. Och morotsätande enligt Betty går till så att först suger man och smackar ett tag, som på en halstablett. Sen spottar man ut och gnager av små små bitar, som suddgummifnas, och spottar ut. Sen äter man upp småbitarna en och en under mycket smackande och smaskande. Så det tog sin rundliga tid.

Förresten: morötter. På Ica hade de en stor binge med svenska morötter à 2,90 kr pr kilo - såna där som ser ut så det vattnas i munnen och som till och med luktar jättegott morot lång väg (jag kunde knappt bärga mig till utanför kassan innan jag satte tänderna i en - och DEN VAR PERFEKT!). Bredvid den bingen finns en hylla med nåt slags utrikiska morötter, tvättade, i plastpåse om 500 g till ett pris av 5,90 (vadan dessa 90-öringar?) - och där var det åtgång, minsann! Vofför det, i all sin dar?

Nåja, det är tur att jag inte är på smällen, för OM jag vore det skulle jag få en brandgul unge igen. Som äldsta barnet. (Nädå, det var inte gulsot, det var morot.)

Om man känner att man vill vara elak mot mig idag och kalla mig elakheter kan man med någon elegans hojta: -Bulhuve! eller -Snehörning!

För igår parkerade jag makens bil på ett galet ställe, på sniskan i en backe. På sådant däck att bak- resp. framhjulen på högra sidan hamnade en bra bit högre än motsvarande hjul på vänstra sidan. Och när jag skulle hoppa in i bilen igen så liksom FÖLL dörren upp, tung som den värsta kassavalvsdörr (Volvo = heavy stuff) och själva kanten träffade mig hårt hårt i pannan över vänstra ögonbrynet. I ett nu hände tre saker: det knakade och knastrade inuti huvudet, allting blev svart samt jag kr*ktes. (Som tur var inte in i bilen, annars hade nog maken blivit ondare än vanligt.) Sen hyvvade jag mig in i framsätet och satt där ett tag, tills jag kunde se igen och bara mådde lagom illa. Och sen drog jag vidare till skogs med Ying, Tigg och Betty.

 

Men nu har jag en rejäl bula, liksom på sniskan. Sniggt! som mellanbarnet skulle säga.

 

 

 

Ojojoj, ojojoj, ett sånt besvär man ha-ar

att olja, och olja och olja rocken sin!

 

Eller - rocken? Rock-ar-na, förstås. Oooba.

 

Min äldsta oljerock köpte jag, eller kanske var det maken som köpte åt oss båda, år 1989. Värsta his and hers, hans är grön och min är blå.

 

Efter fyra års slitage (av oss och jackor) såg det ut så här:

 

Några små bilder från Bettys träningspass igår.

Bara för att hon är så söt.

 

Här svänger det hastigt!

Men jag blev så glad när jag upptäckte att det nu finns en ny stilmall som ser ut som jag vill ha den, utan att jag behöver pilla nånting och försöka göra nånting och - tja, allt sånt.

Vad tycks? Går det att läsa? Blir det alltför alltför trist?

När det allra som minsta lilla barnet gick på dagis hade de en liten ramsa att säga:

 

Jag antar att det var en övning i att röra på munnen ordentligt, bläupp är ganska roligt och liksom muskulöst att säga, men framför allt låter det ganska trevligt. Om man vaknar en dag, som idag, och känner sig som: -Blääääh, jag vill bara gå i ide!! så kan man lägga till ett "upp". Bläääääh-upp! Genast mycket bättre!

 

Och idag behövs sannerligen allt bättre - det regnar och pölar och är jämngrått, Olle och Jazz måste hållas tjudrade för att inte jaga Bubbla, Ying och Tigger är mest som brasmattor, fast utan förevarande eldstad. Jag vaknade med huvudvärk när maken sa hejdå (6-snåret), tog ett piller, vaknade med huvudvärk när Minsta Barnet sa hejdå (7-snåret), tog två piller, vaknade med huvudvärk 8.30 och fann att någon P-hund (kan betyda p-sshund, kan betyda P-udel eller P-inscher) hade nyttjat mina stövlar som stolpe. (Jodå, de hade visst varit ut på toaletten tidigare, så nån direkt nöd var det inte fråga om.)

 

Så redan FÖRE FRUKOST torkade jag hallgolvet, besprutade mina stövlar med hemgjord P-off (ättika och litet annat lullull) och blev grinig.

 

Sen tänkte jag ta ut kidsen fast Betty sa: -Dumbom! och bet mig en aning i foten så den övningen avbröt vi. Och så har jag försökt läsa en bok på datorn och det är så vidrigt. Jag vill ha en stadig volym i mina små nypor, att klämma på och umgås med och känna nybokslukten av, och rita och skriva i.

 

 

Så här såg Jazzbacillen ut igår, om aftonen.

 

Som Olle och Jazz är så fruktansvärt jobbiga med lilla prinsessan just nu så är det nästan mer än man klarar av att gå med hela gänget.

Varför jag efter tjejpromenaden och en stunds vila framför "Sierra Madres skatt" tog resten av banditerna på skogspromenad.