Äldsta barnet tog en koppelpromenad med Ying och Peppar och så tog minsta barnet och jag småhundarna till skogen för litet uppletande. Det gäller att få deras små huvuden trötta innan det brakar loss på allvar med bomber och granater. Jag gjorde en ganska smal korridor, knappt 10 meter bred och ca 30 m djup. Tigg fick leta 6 saker och Jazz 4, eftersom Jazzen brukar tröttna fortare. Skaren var jättehård, båda hundarna kunde för det mesta gå ovanpå men när de trampade igenom såg jag att det gjorde ont. Men jag hade ju vallat grundligt så det var inte så farligt i själva rutan. Tigg hade (i vanlig ordning) litet svårt att gå på djupet - är man mammagris så är man. Men han letade jättefint och fick in alla 6 pryttlarna. Sen var det Jazzens tur - han hade dessutom lillfian som förare och det var ju litet underligt, tyckte han. Och så fick han lov att bli av med varma täcket när han skulle skickas ut - annars trampar han bara fast sig eller nåt. Men idag var Jazz verkligen på G - OJ vad han jobbade bra!
Andra omgången hade han jättesvårt med sista grejen men han blev bara mer och mer i gasen och visade inga som helst tecken på att tröttna. Däremot är han såååå mallig när han lyckas, då pratar han och viskar långa haranger om hur SVÅRT det var, och hur TRÖTT han blev men att han ÄNDÅ, I ALLA FALL... osv. osv. Mycket pussar och godisar blev det förstås!
Sen var det dags att traska hem igen. Både äldsta barnet och yngsta barnet har min nedra frusenhet. Det hjälper inte hur mycket de än byltar på sig på händer och fötter och huvud - de är iskalla och utan känsel i alla fall. Jag försöker trösta dem med att om sisådär en trettio år kommer de minsann att vara så varma SÅ - se på mig bara - men åt sådan tröst fnyser de mest. Och jag känner verkligen med dem för man blir så ledsen av att frysa hela tiden.
Nu har friden lägrat sig - husse bygger diorama, äldsta barnet bakar paj och ordnar sig för hon skall på baluns i afton, lillaste barnet ser på Dirty Dancing och fnyser föraktfullt (jag har beordrat henne att se den för den må vara usel men den hör dock till vår västerländska filmkanon), mellersta barnet är i Karlstad och alla hundarna sover. Själv framställer jag chokladmousse och bara väntar på att själva smeten skall svalna. Sen ska jag se på Livet är underbart och ha det rart. Gott Nytt År önskar jag alla som jag känner och inte känner!
Minsta barnet har sin italienska kamrat här, hon som är ackurat som ett sagoväsen. Hennes mormor har börjat en veritabel uppköpningskampanj av vavvor, och kamraten går i utställningstankar. Och så frågade hon mej om jag kanske möjligen kunde tänka mig att hjälpa till och ställa ut nån vavva. Vadå, skulle jag?! Hur kan hon tro det, om mig! Ställa ut en hund?! Ja alltså, man försöker ju, fast det egentligen var så att jag knappt kunde bärga mig - hurra! Mera skäl att åka på hundutställningar, flera hundar att bli kompis med, ny ras att kolla på. Jess, jess, jess, bara liksom. Men så är det ju det där med La Famiglia... Hur pass insyltad törs man bli, egentligen? Man ser ju på TV ibland och vet minsann hur det kan sluta.
Nu ska jag hänga ut min make, jajamen, outas ska han: han sitter och ser på Bruce Lee-filmer!! Ett helt gäng har han, suck så trist. Men Ying tycker att det är prima filmkonst. -Kalla mig Bus Li, säger han med ett fasaväckande snett mul-leende. Sen säger han att hans favoritmat är vållullal, lullal och andla lullal. Sen säger han: -Banzai! och gör nåt konstigt skutt så han hamnar i spagat på golvet, med vilt viftande svans. Och där lämnar vi vår ludne vän.
Brrrr - nu börjar det likna SKRUTT det här! Endast Ying vill vara ute, men han vill i gengäld inte komma in igen sen. Jag skulle fara till Världens Sämsta Tygaffär (vi har bara den här i stan) men så var den stängd! Hela Tigertäckeprojektet gick i stå, just som jag hade kommit igång. Men Tigern och Ying hade blivit lovade en sväng till hundlekplatsen så det fick bli på det viset. Först höll jag på att överköra två dvärgpinschrar som hade rymt från sin bil och från lekparken, mot reningsverket, där de höll på att bli överkörda av en annan bil. Allting redde dock upp sig till slut. En av pinnarna hade vitt pälsbrämat täcke med massor av swarovskidekorationer på. I övrigt var de väldigt pinniga bägge två. -Vi ska döda dig! skrek de i korus. Matten försökte överrösta dem: -De måste bara BAJSA, sen ska vi gå! De har inte BAJSAT på två dagar för att det är så kallt och de måste ju BAJSA!! Det kändes som vi var tillbaka på barnavårdscentralen - där var det mkt tal om den sortens, också. Sen gick monstren och vi träffade en Äldre Herre, en tioårig kelpie-labbmix som var en högst förtjusande bekantskap. Mycket glad och lekfull, ville både jaga och jagas OCH han hade god hand med Ying, som gärna kan bli litet för "på". Den här herrn behövde bara höja ett ögonbryn på ett menande sätt så dröp Ying av, korrigerad men på intet sätt dyster för det. Men han tog verkligen åt sig, för sen tog han det lugnare. Så glad man blir när man träffar såna bra hundar! Tigg han for runt mest som han brukar, men idag var skaren ännu värre än igår. Och om vi nu skall säga som det är: 17 grader kallt mitt på dan är ingen höjdare, ens för småtigrar.
Ja, på fel sida om nollstrecket, alltså. Rent av på fel sida om minustiostrecket. Minus elva var det i förmiddags när Ying och Tigger och jag drog till skogs. Äldsta barnet lovade att förbarma sig över fryshunden Jazz och lille Peppen som fick hålla sig på plogade vägar idag eftersom skaren var alldeles skarp. Igår var det ju ett par plusgrader och regndisigt, så idag var det så hård skorpa på snön att Tigern bitvis kunde springa ovanpå. Men när han inte kunde det var det inte helt behagligt för honom att ta sig fram i obanad terräng. Ying var som vanligt vid utomordentligt gott mod och for fram som en oljad skottspole, snarast. Han bara ruskar på sig ibland, burrar upp fjädrarna som koltrastarna, sen håller han sig varm hur länge som helst. Och nöjd! Jag höll mig däremot inte varm alls, trots påbyltning. Det var visserligen vindstilla och soligt men ansiktet frös ändå till en Anna Anka-mask. "Ying" gick inte att säga, ng-ljudet kräver ett alltför stort grin, så min lille pej fick vacker heta "Jim". Alltid litet omväxling.
De där halsbanden som hundarna har på sig kan jag förresten varmt rekommendera. Jag köpte dem på nån utställning i somras och har alldeles glömt bort vad företaget hette, men de säljer schampo o sånt också. I alla fall betalade jag strax under 100,- per styck för halsbanden och jag är så nöjd med dem. De sliter inte det ringaste på pälsen och är faktiskt väldigt mjuka, trots att de är av nylonrep, fast väldigt "poröst" rep. Och så är de i halvstrypmodell så de går kvickt att sätta på men sitter inte åt. Ett riktigt fynd! Och så tycker jag att de ser klämmiga ut också, "basic" i brist på bra svenskt ord. "Helylle" känns ju litet fel på nylonhalsband...
Nu börjar det dra ihop sig till nyårslöften. Själv lovar jag att sluta dricka konjak om förmiddagarna. Men skämt å sido: nyårslöften är jag inte mycket för. Jag tror det är urholkande för ens ev. själsliv att hålla på och lova en massa grejs som man (oftast) inte klarar att hålla ens till förste februari. På samma sätt som det är urholkande för rättsstaten att det finns en massa lagar och förordningar vars efterlevnad kontrolleras av ackurat ingen. Men man kan ju ha sina små projekt för olika perioder, och då kan ju ett år vara en sådan period. Jag har redan börjat med ett projekt, som kanske med någon tur kan ros i hamn till nästa nyår: jag försöker lära Ying att fånga godis i luften. Än så länge tillgår det som så att Ying sätter sig på umpan och jag håller en godis vid pass 5 centimeter över hans mule, och sen släpper jag godisen. Ibland, fast oftast inte, hamnar den i Yings mun. Kanske är det så att denna övning mest stärker min träffsäkerhet (vilket förallandel inte är obehövligt), men kanske kanske blir Ying litet snabbare för varje gång. Redan har jag märkt, och familjen är mina vittnen, att han nu åtminstone öppnar munnen när jag släpper godisen. Så var inte fallet inledningsvis. Nåja, några fler projekt skall jag väl hitta på också. Jag återkommer med en utförligare lista och väntar ivrigt på att få veta vad mina trogna läsare planerar för år 2010!
Idag var det dessvärre KALLT igen - runt 10 grader mitt på dagen när vi gick ut på rejälpromenaden. Idag fick Jazzen stanna hemma och i stället ta en kortare promenad med husse och Olsson. Husse var nämligen Olssonvakt idag (då Olssons matte hade övergivit denne för att begifva sig till hufvudstaden) och var därmed av sin heder ålagd att gå ut. I snön. Stackarn! I alla fall - som det nu var så KALLT och hade varit mindre kallt var det en ryslig skarsnö överallt. Omgående gjorde lillpeppen pepito illa sig så att bloden kom fram, som det heter. Ytterst sorgligt det hela, men Peppar själv tog ganska lätt på det. Bara ibland måste han få en extra godis för att kunna övervinna smärtan, sa han. Och det ställer man ju upp på. Tigern fick ideligen isbollar bland tårna och måste bearbetas (helst bäras, sa Tigern själv, men jag är ju för fanken bara ett litet svagt och ömtåligt fruntimmer så det blev inget av med det) medan Ying i vanlig ordning tyckte att vädret var alldeles som perfekt.
Alltid ska dessa två mäta sig med varandra. Men Tiger är klart hemskast. En alldeles vidrig liten morsgris och tjallare - jag förstår inte hur Peppar kan ha sånt tålamod med honom!
Ångvälten från Murmansk. Den kinesiska delen av Murmansk.
Se bara, små blodstänk i snön var än vi färdas! Blåkall skymning plus sånt ger en så vemodig stämning av skillingtryck: allt är förött, lillen har blött. Suck.
Ying lämnar däremot fradga efter sig. -Undan! säger han, och i bästa fall hinner man kasta sig omkull i en snödriva. Annars blir man upptryckt i en dito av Mr Chinese himself. En ära, på min ära!
Obs! Mördarhund på jakt efter oskyldig person att bita. Hårt. MEN vilka fula öron!! Busöron.
Sen gick vi hem och där fick vi höra att Jazz hade varit ohyggligt förstämd när vi gick, eftersom han minsann fick stanna INNE! Uhuu! Sen tog alltså hussen honom med på en liten promenad och när Jazz kom in igen efter den var han ohyggligt förstämd eftersom husse minsann hade tvingat honom att gå UT! Uhuu!
Igår var det bara ett par grader kallt, så alla fyra kusarna fick ta långpromenaden. Nästan hela bestod av koppeltraskande på trottoarer och gångvägar och di var så duktiga, allahopa. Och vi mötte bara snälla människor som lade bud på hundarna. Det verkar vara så att endera är man lagd åt terrierhållet och väljer Tigern och Peppikus, eller också är man en uddahundsort som föredrar Ying och Jazz. Vi började i alla fall promenaden med allmänt spring och trams på åkern, och bara därifrån blev det några bilder. Det är så väldigt svårt att fotografera hundarna när de går intill mig i koppel!
En ädel tävlan, där dock alla knep är tillåtna. I alla fall från Jazzens sida - om nån annan försöker tackla eller knuffas blir det ett evigt puttrande från skrutthunden.
I alla fall var jag väldigt strikt med hundarna sen och tillät verkligen inte att någon traskade iväg före. Efter en stunds sådan promenad sänker sig verkligen friden - det är samma känsla som när en häst börjar tugga på bettet. Det är faktiskt nästan så att det låter på samma sätt också. Hur som helst blir jurren nästan som hypnotiserade av den sortens promenad, så man kan möta andra hundar riktigt nära utan att ens Ying börjar bete sig som hej-kom-och-hjälp... Men sen, när vi kom hem, var det ett gäng trötta och frusna små filurer. I synnerhet dvärgpinschern ville bara kura ihop sig i TV-soffan, tätt tätt intill nån varm person!
Mina barn o andra mig närstående personer hävdar att det här, det är jag:
Det börjar i oktober och då hörs jag klaga: -Den där tomten borde någon av daga taga! och sen hörs den gnälliga rösten hela sena hösten: -Blä, det har kommit SNÖ, jag vill inte leva mer, jag vill DÖ! Så kommer lyktor, och lampor, och bloss och jag, jag blir bara surare då förstås: -Nä nu fåreväl räcka! Jag tycker julljus e otäcka! När ungarna tindra och tissla och pyssla går jag till min elaka, ensliga syssla: att gömma och förstöra och ha isär allt vad juligt och barrigt och granaktigt är. Mitt mål är blott ett, men ett stort och ett viktigt: att ta kål på julen för gott och på riktigt!
Som tre fjärdedelar av flocken (samt även jag) var tämmeligen slagna av gårdagens extended rastning blev det bara Tigern som fick göra nåt skoj idag. Nån glädje ska han väl ha av att han är lydig och snäll och världens morsgris. Vi for till skogs och först la jag ett spår i snömodden. Plusgrader idag, så det var TUNGT! 700 meter blev det, med små råttor här o där. Och en plastburk med en skinkskiva i som avslutning. Är det jul så är det. Sen placerade jag ut rutan på parkeringsplatsen och gjorde några skick till den. Först var Tigern alldeles övertänd, han visste ju så väl att det fanns ett spår som låg och väntade på honom, men sen gick det prima. Litet svårt att få stopp i rutan bara, eftersom det var halkigt.
Nej, han sätter sig inte, han parerar bara sladden.
Sen tog vi en rejäl promenad i skogen, bort till grävlingspalatset. (Nån som vet varför man jagar grävlingar? Gör de nån skada på nåt?) Det kan vara litet lurigt att få Tigern med på mina promenadplaner när han vet att jag har lagt ett spår, men med litet övertalning och litet hojande så gick det bra. (Han har så gott som aldrig koppel, om vi inte går där det finns bilar.) Från alla träd dråsade hinkvis med tung, blöt snö och det mesta av den hamnade innanför min halsringning. Låt oss kalla det uppfriskande. (Lättare att göra det nu än när det hände.) Efter en timmes spankulerande var det dags att spåra. Eftersom mitt lilla kattdjur är en sån vilding hade jag på prov lagt små godisbitar på sju-åtta ställen i spåret, i mina fotspår. Efter det första fyndet av sådant slag gjorde Tigern rena IPO-spårningen, dopp med nosen i varje fotspår, utan att bli långsam, bara noggrann.
Första lilla råttan hittad!
Jag hade gjort avvikningar på ett par ställen, dvs. gått 10 meter ut i vinkel till huvudspåret, sen tillbaka i samma spår och fortsatt i "rätta" riktningen. På de ställena stannade Tigern till, vädrade litet i luften mot avvikningsspåret men fortsatte sen i huvudspåret. Vidare har nån lärt mig att när man korsar en stig ska man inte bara gå rätt över utan först följa stigen ett stycke (för att inte hunden ska tro att det bara är att springa över stigar därför att spåret alltid fortsätter på andra sidan), det tillämpade jag på några ställen där det fanns spår av människa, rådjur eller hare. Det gick också bra. 45-gradersvinklar gick som på räls.
Råtta nr två.
Korta ben i djup, blöt snö. Kämpa på, lilleman! Och kämpa på matte!
Hurra - en lovande plastburk hittad! Öppna, matte!
Det blev, all in all, en jättebra spårning. Det enda jag glömde var att låta honom välja riktning vid starten. Men det tar vi nästa gång!
På julafton rymde tre hunddjur i skogen. Efter en hare. Var borta länge. Tur att man har en tiger, också. Äldsta barnet och jag letade hund, mellanbarnet och minsta barnet vallade Olsson, sen fick minsta barnet springa hem med Olsson och hämta fadern som fick stå vakt vid "utgången" hemåt medan även mellanbarnet letade hund. Ying kom någotsånär snart tillbaka, havande lämnat sina tunnpälsade små bröder långt bort i skogen. Sen kom di till rätta igen. Man tackar för det. Nu blir det långlina och viltrenhetsträning för hela slanten.
Så här (pass) lugna o fina såg di ut före promenaden. Undrar om de då redan hade kokat ihop sin fasansfullt nedriga plan.
I förmiddags (dvs eg. igår förmiddag) var det KALLT!! Trots detta envisades jag med att maken skulle följa med på promenad. -Kommer inte på frågan, jag har SEMESTER, sa maken. Men jag är som en terrier när jag vill, så ut gick vi. Med Ying och Tigger, mina snow dogs. Och tur var det väl att vi hade en Stor Stark Karl med oss, för mot sluttampen måste Tigerungen bäras, så kallt var det om tassar och hela understället. Ying däremot kommer bara och anmäler sig mellan varven, när han tycker han blir litet sugen. Precis som småfåglarna måste hundarna äta nära på konstant för att hålla värmen.
Idag mötte Peppar och jag en tant som tyckte att Peppen var vidrig. -Jo tack, de är nog snälla tills de äter upp en! sa hon sötsurt och såg ut som ett russin i hela synen. Skitkärring, ärligt talat. Ska man behöva tåla vad som helst bara för att man är en liten bullhund? Som tur var mötte vi sen ett par personer som var utrustade med godis i fickorna och väldigt gärna ville dela ut en del till Peppar. Fast de frågade artigt först, inte för att de var rädda utan för att de var just artiga. Men jag är i alla fall arg på tanten. Hon hamnar på stygglistan och får inga som helst julklappar.
Mr Millans påhitt betecknat the illusion collar har ju väckt en del motstånd här och där. Jag tycker det verkar alldeles berättigat att tänka till åtminstone 8 gånger innan man använder detta halsband.
Tanken är ju alltså, som kanske framgår av bilden, att konstruktionen skall hålla det "egentliga" halsbandet, smalt som katten, högt upp under hundens käke/öron.
Nu har jag en del ofrivillig erfarenhet av vad som händer när halsbandet sitter så på en hund. Peppar är nämligen av naturen så utformad att ett smalt halsband ovillkorligen åker upp och hamnar precis där det "tar" som mest. Och han behöver inte dra särskilt mycket (t.ex. efter en katt, hm!) för att han helt enkelt skall kollapsa. Det går väldigt fort, sen trillar han omkull och är groggy. Detta har hänt ett par gånger när jag har varit ouppmärksam, kanske haft all min håg riktad mot det störande föremålet. GANSKA kusligt när hunden liksom svimmar, kan jag garantera!
Men nu har jag kommit att tänka på att jag kanske kunde skaffa en "Illusion" och sätta den upp-och-ner på Peppar? Så att halsbandet inte KAN fara upp så högt! Annars är jag tvungen att ha väldigt breda halsband på honom och det känns inte heller särskilt lyckat, eftersom han har en så kort och tjock hals (tjurnacke). Undrar om det skulle fungera?
VARFÖR måste hundar vara kopplade i elljusspåren? Om de från späd ålder får gå okopplade och deras matte/husse ägnar någon uppmärksamhet åt dem så kommer de knappt att SE ev. joggare sen! Inte för att det precis kryllar av joggare i spåren, för det mesta... Och om man har sin hund utan koppel blir man ju helt enkelt tvungen att lära den att hålla sig till sin förare, och därmed slipper man alla fåniga utfall, och folk som inte orkar hålla sina stora hundar, eller folk som måste springa en kilometer in i skogen med sin (kopplade) hund för att det inte ska hända nåt. För så länge man har snöre på sin hund behöver man inte ta itu med saken. Alltså hur hunden beter sig. Man kan gå där och prata i mobilen och röka och låta hunden kasta sig hit och dit tills man måste gå till kiropraktorn med både sig och hunden. SÅ - mera utan-koppelträning, tack! Men var ska den ske? Knappast i trafikerade miljöer. Och som sagt - elljusspåren är no-no-land. Man tänker på vissa storstäder - i alla fall i Berlin och Paris förekommer hundar utan koppel minst lika ofta som med. Och då tänker jag inte på ev. gatuhundar. När ägaren går in på mataffären får hunden vänta utanför. Och det GÖR den! Jag brukar tänka på det: i Sverige är tävlingslydnad vanligt, och massor av "vanligt folk" tränar på brukshundklubbar. I Tyskland och Frankrike är det annorlunda ställt med den saken - Herr Schmidt med sin Affenpinscher eller Monsieur Dupont med sin Boule Dogue har näppeligen tillgång till instruktörer och appellplaner, men lik förbaskat har de sina hundar lösa vid sin sida när de traskar genom Berlin resp. Paris. Mitt i smeten. Medan vi små Svensson släpas som motvilliga jollar efter våra små fyrbeningar, på väg från brukshundklubbens parkeringsplats till kursen... Tänk på saken! Det kanske är dags för en ny rörelse - bränn kopplen!
Idag tog jag promenad ett med Peppar. Bus med rep och liten gömruta med apportpinne i. Och sen blev det spårupptag av det. Och det gick så bra så. Men nu MÅSTE jag börja med annan pinnmarkering. Det blir ju bara kaffeved av pinnarna, ju!
Under denna promenad började det snöa, och sen tog det i mer och mer. Men hem och hämta Ying och Tigg för nästa promenad - ingen rast och ingen ro. Bara för Jazz som förhöll sig s.a.s. avvaktande till utevistelse idag.
Jag gillar Yings uppsyn när hörntänderna i nederkäken syns - han ser rent orchisk ut!
Men älskade Tigern, han ser bara ut som en Liten Vit Kanin, han.
Och sen tappade Ying halsbandet i snön. Precis som vanligt.
Liiiitet orchisk i alla fall!
Lilla Piggelin!
Sen gick vi hem till högkvarteret och såg på David Copperfield. Vilken tur att Charles Dickens fanns! Och vilken tur att han skrev följetonger - annars hade det inte hänt så mycket oväntade saker i hans historier!
Det här är pelleskophögkvarteret. Visst ser det idylliskt ut? Ingen kan ana vad som sker innanför de solgula väggarna. Ingen som inte följer pelleskopbloggen, förstås. Pelleskop, förresten. Vad betyder det, egentligen? frågar vän av ordning. Tss, det är ju enkelt, ju. Om man till exempel inte kan säga periskop, då säger man pelleskop. Det förstår ni väl!
Idag var jag ute och vallade Ying och Peppar i godan ro. Dvs jag traskade i godan ro, de for fram som galna offpist-åkare. Å har man sitt på tusan; det kom en KARL gående, med schäfermaduska i koppel. Mina hunddjur gjorde förstås en optimistisk lov mot fäntan men denna grymma matte ropade in dem. OCH DÅ GAV YING FANKEN I ATT KOMMA!!!!! Grrrr. Eftersom jag hade kopplat Pepp när han kom tillbaks till mig och han därmed var litet taggig (han mopsar sig mot andra hundar när han är i koppel) så kunde jag inte handgripligen tukta Ying. Och inte kunde jag binda Peppen i ett träd heller (och tukta Ying), eftersom jag hade läderkoppel och sådana stansar Pepp av med ett enda kläm. Grrr, som sagt! Så nu måste jag lägga en erbarmlig massa tid på att gå med bara Ying, eller Ying och Tigger, och försöka få till nåt liknande så jag kan tala om för Ying vem hans frid tillhörer. Och hur lätt denna frid kan övergå i nånting helt annat. Och mindre fröjdefullt. Här några bilder på ligisten, från tidigare i höst.
Jajemen - vinter i alla ära, men ärenå schämmt, eller?! Ying är lyckligaste hunden nånsin, när temperaturen sjunker från minus åtta till minus femton jublar han: -Det tar sig! Siberian pei - det kanske är därför han är så underlig... Jazz är som jag; han går ut på trappen, skälver ett tag och så går han in igen. Om bara alla fyra vore som han! Här är litet blandade bilder från de senaste dagarnas lilla vidrighet:
Nu ser jag att temperaturen, som i morse var -15,5, nu har landat på mer behagliga -5. Med litet tur kanske det regnar imorgon och blir behagligt gråmurriga +3 lagom till julafton. Håll tummarna!
Äntligen har jag kommit på vad jag önskar mig i julklapp: röda prickar!! De är det sötaste man kan se - vill verkligen någon köpa anti-prick-produkter då?
De slåss med purjolökar, grillar hel ananas i hallen, sprattlar och snor sig i sängen samt knycker alldeles ostentativt hela täcket. Man måste bara älska dem!
Vad jag tränar nu är: fotingångar resp. ett enda steg i fritt följ, med Tigern. Han ska komma in 100% korrekt 100% av gångerna, oavsett vinkel osv. Svårt! Inte minst svårt för mig att vara konsekvent... skiften sitt-ligg-stå med Peppar och Tiger. Tiger gör först och lyssnar sen. Fel! Peppar gör rätt men saaaakta, gäsp. Metallapport. -Ja, än sen? säger Peppen. Småäckligt, tycker Tigern. Ying tycker den är litet liten, men det går hyfsat ändå. Jazz springer glatt och hämtar den. Han bär den snarare bättre än han bär träapporten, fast inte jättebra ändå. Och så tvärnit på "stanna!". Svårt - jag vill att de ska göra bromsspår i parketten. Samt litet cirkuskonster, i vanlig ordning. Jazz tränas också i att vara modell - jag håller på att virka en "jumper" (älska ordet!) till honom och den måste provas hela hela tiden. Det är kul, tycker Jazz!
I tisdags var det dags för julavslutning med tisdagsträningsgruppen. I år slog vi till på stort med en prova-på-tävling i lydnadsklass 1. Dags för Peppen att göra nytta, tyckte jag! Men hoppsan - snö! Och inga måttliga mängder heller - det vräkte ner! Runt en halvmeter kom det visst sammanlagt, och det mesta på tvären. Inte lätt att prestera under sådana premisser. Jag är halvnöjd med Peppars insats, han var väldigt distraherad, men det var å andra sidan jag också; snö är typ inte min grej, som det heter på nysvenska. "Språng marsch" är inte det mest efterlängtade kommandot när man har snö upp över knäna...
Det här bilden har jag snattat från Lone, som i sin tur har fått den av Thomas Ahlberg. Tja, ni ser ju hur det var. Inte så konstigt kanske att Pepparkakan uppfattade linförighet som allmän promenad.
Men sen fick vi i alla fall s.k. mussebullar (MYCKET bra ord, det!), pepparkakor och glögg att värma/trösta oss med.
Tack för i år alla träningskompisar! Vi ses den 12:e igen!
Ibland frågar nån: -Men känner inte folk IGEN dig när du kommer med så många hundar?! Jo kanske. Och? När jag var liten fanns det i vårt lilla samhälle en tant som hade ena foten bak-och-fram. Henne kände man igen. (På cykel var hon särskilt ljuv att skåda.) Här i köpingen finns en fabbro som far runt på moped. Honom känner man igen, det måste man så man kan kasta sig undan när han kommer i närheten för han luktar nåt så otroligt illa. Jag känner även igen en liten tonårshoppa här i nejden, hon har nämligen illrosa hår av lovikkagarnsmodell. Vad känner man igen dig på?
I rasböcker om sharpei brukar det hävdas att själva ordet sharpei betyder hajskinn eller sandskinn, detta pga att pejerna är liksom stickiga i pälsen. Sss, vicke nys! Det vet väl minsta kinesiska barnunge att shar betyder "knas" och pei betyder "boll". Knas-boll, helt enkelt! Förresten tycker äldsta barnet att det skall finnas en sharpeiavdelning på stora stockholms rastorg nästa år, och där ska Ying stå och charma folk. Plötsligt skulle valpköerna tolvdubblas och registreringssiffran för sharpei på någon sikt raka i höjden. -Ja tloliden, säger Ying som pratar svenska med ganska tydlig kinesisk accent.
Så var årets Älvsjötripp avklarad. Med ny kennelassistent - äldsta barnet fick ta makens plats som bärare, moraliskt stöd och sällskap. Det klarade hon med glans, fast visst saknade jag maken ändå. Tsss, det gör jag ju alltid, ju! Redan kl. 6.30 hämtade vi upp Peppars kullsyster Ebba, Goodstaff's Ambient Underworld. Även känd som världens mest lättstulna hund, skulle jag tro. Och sen var det dags för den häringa mamman att ta sig oguidad till Älvsjömässan, ty min GPS behöver skruvas litet på och makens GPS begriper jag mig inte på. MEN: jag klarade det alldeles själv, alldeles direkt, alldeles utan att komma vilse! Vilket innebar att vi var på ort och ställe före 8, bedömningen började 9 med en miljon hanar före tikarna och Världens Grundligaste Domare. Blev man trött, eller? Jo tack. Inte gick det bra heller - ett KEP till lilla Ebba pga av hälta (mer som att hon taktade, men sk*t samma), ingen vidare kritik heller. Slightly hit och slightly dit. Ingen av Goodstaff-hundarna togs fram, de flesta fick en 2:a. Trist. Det verkar som om kennel Kronsäter föll domaren mest på läppen, grattis till dem! Fast själv gillar jag allra allra bäst (efter Peppen, förstås) championgrabben Buster, Elite Staff Angel Atlas, bättre blir det inte (jo, med lägre svans...). Där har de dessutom egen uppfödning av juniorhandlers, ganska genomtänkt.
Ebba har MYCKET mindre öron än Peppar. Undrar om det verkligen kan vara så att Yings eviga slaskande på sin lillebrors öronlappar kan ha gjort dessa liksom uttänjda...
Slutligen for vi i alla fall hemöver, stannade till på hemorten för att skjutsa hussen till minsta barnets uppvisning, vidare 3 mil för återlämning av lilla Ebba och så hem igen, då i veritabel snöyra. Jag var SÅ glad att denna yra inte hade rått hela dagen, då hade det blivit ännu mera tröttsamt. Idag känner både äldsta barnet och jag att det är betydligt mer utmattande att åka bil och sitta på utställning hela dagen än att traska eller springa i flera timmar. Konstigt.
Som jag kände mig argsint och försedd med ond hals tog jag en lyxpromenad på kvällen - med BARA Tiger! Inte så bara, säger Tigern i vanlig ordning, så låt oss säga uteslutande Tiger då. Det är så skönt att ha en hund som kan has lös i alla lägen - jag glömmer bort att det faktiskt, för mig o andra vanliga hundägare som inte är proffs, är ganska enastående. I alla fall - schäfrar! Fullt! Först mötte vi en, sen mötte vi en till, sen mötte vi TRE! Det var Alva och Dundra och Nysa med sina mattar - oj vad Tigern gillar Nysa! Fast det gör väl alla. Sen mötte vi den första schäfern en gång till - och sen gick vi hem. Och såg på Glee!
Idag bestämde jag mig för att Ta Itu med Peppars spårträning. Snart är det vår och appellspår och det hela. T.ex. framförgående, med mer om det en annan gång. Spår alltså. Fyra stycken på omkring 200 meter var, med två pinnar vardera. Utom i sista, där utplanterade jag en repboll. Sen tog jag hunden ur bilen för en promenad. Fast då är ju lillpelle alldeles vild och ska bara leta spår hela tiden. Efter trekvart gick det inte att hålla sig längre, dags för spårning. Full av entusiasm kastade han sig ut i spåret, med nosen litet här och där upp och ner fram och tillbaka: -Jag spårar, jag spårar! Gjorde han ju inte det, han bara larvade sig. Inte för att han inte kan eller vill spåra, han vill helt enkelt för mycket!! -Så här gör minsann inte Tiger, tänkte jag bistert. Och det gör han ju inte, men när jag tänker efter så GJORDE han det faktiskt, en gång i tiden. När han precis hade kommit på hur tokroligt det är att spåra så gjorde han precis samma sak. Went through the motions, typ - ser ut att spåra, men bara ivrar runt. I alla fall - av åtta utlagda spårpinnar hittade jag en och Peppar två, sen lyckades han faktiskt snava över en fast han spårade i nästan rät vinkel till det faktiska spåret. Men på slutet hade jag ordentlig koll på var spåret gick och kunde liksom få honom att fästa så vi fick till ett bra avslut med mycket lek och kamp. Puh!
Man kan titta i Peppens stamtavla, det är skojsigt. Goodstaff's Anders Statement, om man vill kika på SKKs Hunddata. I alla fall finns där en myckenhet Världsvinnare, Europavinnare och den sortens, förutom den vanliga uppsättningen champinjoner av de mest skiftande nationalitetsbeteckning. Så hur kommer det sig då att Peppen är en så innehärmeligt ful liten grisbjörn?
Tur att han åtteminstonde e snäll, det lilla ojurret.
Det är roligt att få höra om hundarnas föräldrar, här är litet nytt om Jazzens:
Här är mamma Dipsy, Camalis Always in Your Heart, 9,5 år gammal. Man ser ju var Jazz har fått sina vita hår ifrån! Dessutom är det tydligen hon som gett honom superkrafterna och uppfinningsförmågan när det gäller att tigga. Dipsy hade hängöron tidigare - vi får väl se om Jazz också utvecklar paraboler!
Här har vi pappa Kaiser, Multatuli Agent 007, en RIKTIG snygging! Och det är han uppenbarligen medveten om.
Båda är friska och krya och har det gott på kennel Camalis i Lund.
Vi hälsar till släkten och tackar Carola för bilderna!
Se det var en riktig hit, det! På 70-talet kunde man (inte). I alla fall - i tisdags morse, i MÖRKRET, sprang äldsta barnet 5 km med Peppen på typ 20 minuter. Pigg som en lärka var barnet - Peppar sov resten av dagen och rätt mycket idag också. Igår afse, i MÖRKRET, tog jag min Tigerunge och stack till näraliggande skog. Vi joggade i cirkus 1,3 km (inkl. uppförsbackar, jag är en superhjälte), sen gick vi och sprang om vartannat i sammanlagt nästan 5 km. Jag tänker inte tala om vilken tid vi hade, men det är nog dags för äldsta barnet att se upp för konkurrensen (inte). Efter den pärsen var både tigern och jag tämligen slagna.
På hemvägen träffade vi en riktigt käck hund - den såg ut som en dopad bordercollie men visade sig vara en blandning av bc, schäfer, rottweiler, nån mastiff och kanske nåt annat också. En jättefin hund! Men stor. Och tänk vilken temperamentsblandning: bc-delen säger "ja matte, visst matte, genast matte, vad ska jag göra nu matte?!" och mastiffdelen säger "vadå? vaffördå? äh!"
Ying är ackurat som en vinthund i kroppen. För att få bukt med de vassa ryggkotorna satte vi in en gourmetattack. Ying fick sitt torrfoder uppblött i buljong, med köttfärs i. Plötsligt åt han hela stora portioner, helt enligt den rekommenderade dosisen. Vi såg fram emot att få en mjuk och mullig kille, med välfyllda äppelkinder. Jo visst, hörru. Sen blev det vad vi kallar "galopperande". Natt och dag. Halvfasta och bara överkokt ris i två dygn och nu börjar det ta sig igen. Och Ying är HUNGRIG! Efter att ha trattat i sig sin dryga deciliter kokt ris till kvällsmål försökte han dels göra intjack i fodertunnan, dels stjäla Peppars mat. Man känner sig som en skurk, gör man. I morgon ska han få litet torrfoder med riset. Håll tummarna för att det går vägen, det också.
Så sent som häromdagen tänkte jag att det kändes konstigt att jag inte skulle till stora stockholm i år. Ingen hund att ställa och då tänkte jag ta det lugnt (och billigt) och stanna hemma. Men nu ska jag dit i alla fall! Jag ska ställa Peppars kullsyster, lilla fina Ebba som jag visade i Norrköping på sensommaren också. En så mysig liten mjukistjej, det ska bli kul! Fast billigt får det allt lov att bli i alla fall. Och HIMLAR vad med staffar - 126 stycken, tror jag att det blev! I vanlig ordning sattes en reservdomare in eftersom det blev för många anmälningar för den första domaren. Så nu ska juniorer och veteraner dömas av en person som har dömt sammanlagt 5 staffar tidigare. Och inte precis igår heller. Och min tidigare erfarenhet av den frun är inte precis positiv... Men - Ebba och jag, vi ska gå för Sue Carter. Håll tummarna på lördag!
OBS! Man ska undvika att använda starka, miljöovänliga medel för disk av kastruller och karotter. Så mycket miljövänligare än så här blir det väl knappast? Och Tiger hälsar att han gärna ställer upp i andra hushåll också!
Jazzen ligger nog risigare till än Ying, om Animal Cops får bestämma. Matskålen kan man ganska säkert få peta på och till och med i. Men har han ett öra eller ett ben, då ska man ta det varligt. Först måste man tala om att man är i faggorna och tänker lägga beslag på vad det nu är. (OK, man stör inte hunden i onödan, men ibland kan det vara av nöden att ta ifrån honom hans fynd.) Då morrar Jazz och visar alla barnätartänderna. Matte talar om litet tydligare att det är dags att lämna ifrån sig sin skatt. -Nähäru, MITT, grrrrr! säger Jazz. Försiktigt stoppar man då fram sin nypa och tar vad-det-nu-rör-sig-om, samtidigt som man spänner blicken i sin lilla lilla dvärghund (tss!) och är beredd att rappa i med ett "NEJ!" om han tänker hugga (det händer). Sen tar man helt sonika bort det man vill ha, och så är det bra med det. Till och med minsta barnet kan nu ta ifrån Jazz riktiga toppensaker (= snuskiga saker), fast jag vill helst göra det själv, för säkerhets skull. (Tänk vilken glädje jag har haft av den där stelkrampssprutan jag tog!)
Men tänk så mycket lättare det är med en "vanlig" hund. Och tänk så olika ett gäng hundar med samma matte kan vara.
Food aggression - det är illa det! Man ser på Djurpolisen från alla möjliga ställen hur hundar som vaktar sin mat fmot petande med skyltdocksarmar dessvärre omedelbums måste avdagatagas, naturligtvis på humant sätt. Fast hur bestämmer man på humant sätt att nån inte ska få leva längre? Oavsett hur avlivningsmetoden är utformad är det nåt som inte stämmer i den där ekvationen. Nåväl - igår fick hundarna öron. Lördagsgodis. Ett vilt smaskande utbröt - Tigger sökte skyddshäkte i buren under köksbänken, Jazz placerade sig i korgen i TV-rummet och blängde argsint omkring sig, Peppar sökte ensamheten i korgen i bokrummet. En riktig bokmal, den. Men Ying, han drabbades i vanlig ordning av problem. Nämligen det problem som alltid har drabbat de besuttna klasserna: hur skydda sin egendom från obehörigas giriga blickar och gap? Massvis med osynlig jord puttar han till över sin skatt, men riktigt säkert känns det inte. Det bärs och pips och funderas. Men så säger äldsta barnet: Ying, nu kommer jag och TAR dig! Genast blir det liv i luckan, Ying börjar studsa runt som Kung Fu Panda ungefär. Och så MORRAR han, ganska livsfarligt låter det. Inte alls. Ying som morrar låter så rart så man vill äta upp honom genast. Fast naturligtvis på humant sätt.
(PS. Man kan naturligtvis ta ifrån honom örat eller vad han nu har utan minstaste minsta risk för liv och lem. Världens snällaste hund är Ying, nämligen.)
Idag skulle jag göra ett spår åt Tigern, ett låååångt och svååårt. 1100 meter hade jag tänkt mig. Efter 7600 meter hittade jag äntligen människors boning och kunde knacka på och fråga var f-n jag var och hur f-n jag skulle komma tillbaka dit jag kom ifrån. Innan dess hade jag följt en väg ("NÅNSTANS måste jag ju komma"), hamnat i dead-end på ett kalhygge, helt utmattad slagit mig ner på en sten. Därvid nästan förlamad av fasa vid tanken på vad maken skulle säga när jag var borta så mycket längre än jag hade lovat (obs! maken är snäll innerst inne), och stackars Tiger som satt i bilen och frös. Snöblandat sticksregn piskade min lekamen och när så plötsligt en älg i vanlig ordning ställde sig och bligade på mig - ja, då satte jag i att grina som en annan småunge. Eller tant. Hade inte Tigern suttit i bilen så hade jag nog gett upp där och inte kommit hem nånsin. Hur som haver - efter 12 kilometer var jag tillbaka vid bilen. Trött. Fast då måste ju Tigern komma ut och spåra. Mycket listigt öppnade jag då en påse kattmat och ställde vid bilen samt yttrade: Titta Tiger. Bilen. Godis. Sen gick vi spåret, inte alla 12 kilometrarna bevars, men 800 meter, och det gick bra, trots att jag rimligen bör ha korsat spåret när jag kom tillbaka. Och sen sa jag: -Nu går vi till bilen, Tiger. Godis. Tigers lokalsinne är mycket bättre än mitt. I synnerhet när det är förstärkt av kattmat.
Kolla bara, vad min mamma tipsade mig om från www.lotten.se:
Jag bloggtipsar: Pelleskop. Varför tycker jag den är "välskriven"? För att den är intelligent och underhållande, språket är korrekt med inslag av gamla halvt bortglömda ord och uttryck, uppblandat med nyord och talspråkig naturlighet. Kortfattat, klart och rrrrrrroligt! Och så handlar det om hundar. Då snackar vi karaktärspresentationer som känns genuina och fascinerande.
Jag gillar att det är kort och kärnfullt, kanske för att jag själv har en förmåga att bli för ordrik och ymnig i mitt skrivande. Att det är texter man blir glad av ska inte föraktas! Folk överkomplicerar saker alldeles för ofta.
Igår sprang jag i elljusspåret (tråååååkigt!) med lös Tiger och Ying i långlina - som behövdes!! Jäla hunn. I alla fall - längsta sprungna i ett sträck hittills, hela 1,7 km (GPS). Jag är bäst.
Jag har försummat att rapportera om gårdagens springning. Ying och Peppar i resårsnörena och bälte på mig. Kallt! Sprang inte längre än 1 km, men å andra sidan: jag sprang först 1 hel kilometer, sen 1 hel kilometer till! Samt en del 300 m och 400 m och slikt. Jag brukar föredra skor från Adidas men mina nyaste (som inte är så nya, bara oanvända eftersom jag köpte dem allntes innan jag hamnade på hospitalet förra sommaren) är av märket Nike och de är oerhört bekväma. De är nåt slags quasi-trailskor, så de funkar både i ganska grov terräng och i spår.
Idag är det kallt, men solen har kikat fram och till och med värmt litet grann. Det blev en nästan två timmar lång skogspromenad. Tigerungen, den lille fjäskisen, fick springa lös, de andra var kopplade och fästade vid det ställe där min midja brukade befinna sig. Som vanligt hade jag bara en regel för hundarna: de ska inte märkas. Inte dra, inte sacka, inte streta, inte springa ivägen... Och så. Och hela tiden vara observanta på mig. Och då kom jag att tänka på: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. För ärligt talat - hundarna får nosa och vinda, bara de hela tiden har full koll på MIG. Har jag egentligen hundar bara för att få stå i centrum precis hela tiden? Och kunna öppet visa mitt missnöje när nån bryr sig mer om nåt annat än om mig (vilket inte precis brukar tas väl upp när man umgås med vanliga tvåbeningar). Nu måste jag nog rannsaka mina skäl och grunder. Det finns det kanske fler som borde göra.
I söndags rök terriererna ihop. Note to self: det är när hundarna är otillräckligt motionerade som de börjar bråka! I alla fall: när jag höll Peppar framför mig kastade sig Tigg fram och högg mig i vaden. Och ruskade. Hårt! Ajj! Jag brukar inte vara känslig, men detta gjorde ONT! Och bloden stritte! Nu ser det ut som jag har två vampyrbett på vaden. Helt rätt i tiden, med andra ord.
Igår sa Ying: - Matte, vi måste prata! -Prata på bara, svarade jag. -I ENrum! sa Ying, och såg sig om. Så vi låste in oss i badrummet, och vred på en vattenkran så ingen skulle kunna tjyvlyssna. -Matte, jag ORKAR inte tävla VARJE VARJE helg! sa Ying. -Ibland måste man få en nedvarvnings- och uppladdningsperiod också, om man ska kunna prestera på topp sen. -Jaha, svarade jag i frågande ton och med huvudet på sned, och undrade vart detta skulle leda. -Jag känner mig faktiskt närapå utbränd nu, sa Ying, och dessutom är jag fysiskt sliten. Kan du meddela pressen att vi tar time-out till efter nyår? Så nu vet ni det, allahopa, Ying återkommer efter nyår. Fast han sa inte VILKET nyår. -Och en sak till, matte. Hur ska vi göra med alla sponsor- och vinstpengar? Det är ju synd om alltihop ska försvinna i skatten. Vad sägs om Monaco?
*
