Vad är en staffe?
Ja, alltså - att det är en sorts liten gris vet väl de flesta, men mer då?
Hur kommer det sig att de är så oerhört fysiska? Jo, jag vet ju att de var fattigmanshundar, trångbott och eländigt och massor av snoriga ungar - men hur kan det liksom sitta i?
Lilla valpan börjar bli så staffig nu så frågan dyker upp, alltsomoftast.
För när de andra hundarna kommer svassande och säger hääääj matte, med lågt huvud och låg jätteviftig svans, kanske hoppar litet på mig - då kommer Betty och trycker hela flanken mot mitt ben, eller springer i slalom mellan mina ben - och detta även om jag riktigt anstränger mig att trycka samman så väl knän som anklar!
Tänker jag ligga och läsa så draperar sig lillan över mig, på nåt sätt. Över en axel, eller med svansen i min näsa och huvudet på sängen, eller på rygg liksom under mig, eller ovanpå nån annan hund eller - precis hur som helst.
Det liksom bara faller sig. Så naturligt.
Nog för att de andra kan komma och vilja sitta i knä (inte Ying bevars!) men då gör de verkligen det. Alltså: här kommer jag och jag hoppar upp i ditt knä och sätter mig där. Eller: jag lägger mig på mattes mage och där är det PAX.
Men lilla stafflan hon bara hamnar. Och det på de mest obekväma sätt.
Om man sitter på golvet, och det gör man om man är jag, kan lillfian lätt placera rumpan i mitt knä och huvudet på golvet och liggandes så, på rygg, somna och snarka som en skogshuggare. Sååå bekvämt, ju! Inte.
Och ute på promenaden får man sig rätt som det är en tryckare kring benen - i värsta fall så man stupar. Eller trampar på valptassar, men det tar hon lätt på. Dvs hon tjuter, som en ren formsak, men sen är det samma sak igen. Huvudsaken är att man är nära.
Men det är absolut inget "måste-vara-nära-matte-enda-tryggheten" för hon tar ut svängarna rejält från mig. Men däremellan så är vi i mycket mycket nära kontakt.
I en del rasbeskrivningar så varnas det faktiskt för detta: att om man inte gillar att ha en hund precis på sig och intill sig hela tiden så ska man nog se sig om efter en annan ras, och det är nog bra att det står så. För OM man vore en sån galning som inte gillar att närapå bli ett med sin(a) hund(ar) - då vore det ju ett elände att ha en staffe i familjen! Och så eländigt för staffen att hamna i en sån familj!
Här har vi emellertid inga såna tokiga idéer - jag tycker det är ganska skönt att ha Betty som extra nackkudde när jag ligger och läser, eller som ami om halsen.
Hur kommer det sig att de är så oerhört fysiska? Jo, jag vet ju att de var fattigmanshundar, trångbott och eländigt och massor av snoriga ungar - men hur kan det liksom sitta i?
Lilla valpan börjar bli så staffig nu så frågan dyker upp, alltsomoftast.
För när de andra hundarna kommer svassande och säger hääääj matte, med lågt huvud och låg jätteviftig svans, kanske hoppar litet på mig - då kommer Betty och trycker hela flanken mot mitt ben, eller springer i slalom mellan mina ben - och detta även om jag riktigt anstränger mig att trycka samman så väl knän som anklar!
Tänker jag ligga och läsa så draperar sig lillan över mig, på nåt sätt. Över en axel, eller med svansen i min näsa och huvudet på sängen, eller på rygg liksom under mig, eller ovanpå nån annan hund eller - precis hur som helst.
Det liksom bara faller sig. Så naturligt.
Nog för att de andra kan komma och vilja sitta i knä (inte Ying bevars!) men då gör de verkligen det. Alltså: här kommer jag och jag hoppar upp i ditt knä och sätter mig där. Eller: jag lägger mig på mattes mage och där är det PAX.
Men lilla stafflan hon bara hamnar. Och det på de mest obekväma sätt.
Om man sitter på golvet, och det gör man om man är jag, kan lillfian lätt placera rumpan i mitt knä och huvudet på golvet och liggandes så, på rygg, somna och snarka som en skogshuggare. Sååå bekvämt, ju! Inte.
Och ute på promenaden får man sig rätt som det är en tryckare kring benen - i värsta fall så man stupar. Eller trampar på valptassar, men det tar hon lätt på. Dvs hon tjuter, som en ren formsak, men sen är det samma sak igen. Huvudsaken är att man är nära.
Men det är absolut inget "måste-vara-nära-matte-enda-tryggheten" för hon tar ut svängarna rejält från mig. Men däremellan så är vi i mycket mycket nära kontakt.
I en del rasbeskrivningar så varnas det faktiskt för detta: att om man inte gillar att ha en hund precis på sig och intill sig hela tiden så ska man nog se sig om efter en annan ras, och det är nog bra att det står så. För OM man vore en sån galning som inte gillar att närapå bli ett med sin(a) hund(ar) - då vore det ju ett elände att ha en staffe i familjen! Och så eländigt för staffen att hamna i en sån familj!
Här har vi emellertid inga såna tokiga idéer - jag tycker det är ganska skönt att ha Betty som extra nackkudde när jag ligger och läser, eller som ami om halsen.