Pelleskop-livet

För några veckor sedan tog jag mig äntligen i kragen och hälsade på Äldsta Barnet i denna bostad å närmsta lärdomsstad. Ojojoj, det är dryga 4 mil det och jag beter mig förstås som om vi fortfarande hade oxar som enda fortskaffningsmedel.
Men Ä.B., hon vet hur en slipsten, dvs. en moder, skall dras. Man lockar förstås med hund.
Man lockar med Farliga Alfons!

Alfons har levt livets glada dagar som daghund hos ÄB under våren och nu fick han tillbringa en hel helg hos henne. Vips kastade Jazz och jag oss på bussen för att inspektera underverket.

Inför sin bortovaro hade han utrustats med munkorg samt hade ÄB delgivits det goda rådet att om han bet sig fast i någon, så käkarna låser sig förstås, skulle citronsaft sprutas i odjurets, dvs. Alfons, ögon.
Äldsta Barnet tycker det är otympligt att gå omkring med citroner i fickorna så därav blev intet.

Med Alfons var det så här: han har välan nån gång mopsat sig mot nån hund och efter det har han inte fått umgås mer. Så han visste inte hur man gör, hur GÖÖÖÖR man, sa Alfons.
Glad och busig och så gick det litet över styr. Litet morr och litet puckla på, men inget munkorgsfall. Det höll till och med Jazz med om.
Inget monster, men en russlare.
Det kan vara mycket nog, om de inte får utlopp för sina mördarinstinkter.



Jazzen på  bussen. Mycket lätt och trevlig att ha med sig på utfärder.



Farliga Alfons!! Hämta citronen!



Hjälp, så farlig!





Arma mitt lilla barn, ensam med två Människoätande Odjur!!



Som en liten gris. En fin liten gris.



Mycket förig och lätt att ha lös var Alfons. Älskar att springa, men springer lika gärna tillbaka som iväg.



Turister.



Mera turist. Äldsta Barnet har äntligen lärt sig att det inte är nån större idé att protestera mot foto-morsan.



En hemsk bild, säger Jazz. Fel hund överst!!



En gemensam hobby har smågrabbarna: springning!





Vi provade litet parallell-budföring, och det gick strålande!



Han drar och stretar i kopplet också, säger matten. Tssss. Han gick i alla fall mycket finare än mina hundar!



I lärdomsstaden finns det praktiska träd som inte bara otäcka katter utan även fina små hundar kan klättra i.



När Alfons såg Jazz klättra i träd gick det nästan inte att hålla honom längre. -Jag med, jag med! tjoade Alfons. Sen ville han inte komma ner, nästan.



Nästan en Jazz, säger Jazz. Som för sin del har vampyrbissingar.



Sen var det dags för oss att åka hem. Men då hade vi minsann hunnit med två jättelånga promenader med en övernattning emellan.
Och jag hade insett att nån daghund kan jag aldrig ha.
För jag skulle aldrig lämna tillbaks den.

I Karlstad, i Karlstad, där har man alltid kul,
där är det så soligt och ingen alls är ful!

Den lilla visan ska jag skicka till kommunfullmäktige därstädes och kommer därvid att få en staty upprest mig till åminnelse. Sånt värmer alltid hjärtat.

Men i alla fall: vi har varit där. I Karlstad. Det var ömsom sol och ömsom regn, men mest var det föreläsningar. Tigern befann sig hos Mellanbarnet och dess Pudel och levde livets glada dagar.
Fast promenaderna var så långa så han blev en aning müde, blev han.



Man kan åka stadsbuss, kan man. För detta användes s.k. SMS-pilett. Gammal och från landet som man är lyckades man förbrylla chauffören alldeles väldigt genom att uppvisa ett textmeddelande i vilket stod att läsa ungefär: Olle bjuder på Friskies...



Rätt vackört, som de säger på ort och ställe. Hädd-sätt, säger de också. Gissa vad det betyder.



FRIMURARE! HJÄLP! Det vet man ju vad de gör: äter barn, har midnattsritualer med nakna upp-och-nervända fruntimmer (eller hurevar), skyr inga medel för att bevara sina hemligheter. Fort, spring förbi!



Jädra slarv! Hade de bara lagt manken till liiiitet mer så hade Petter Northug varit svensk.



Mellersta mellanbarnets kindlinje är lika vacker som allt annat på den ungen.



Ingen slipper här fram, här fram, förr än han gett oss en köttbulle.



Nudå! Köttbulle?!



Karstads stadslopp försiggick. Det sprangs, inlajnades och åktes rullstol. Intill satt jag och smäckte i mig. Överblivna nachos kastade jag förstås på di tävlande.
Sån blir jag när jag dricker fanta till maten.



På femte dagen styrde vi kosan hemöver igen. Borta bra men hemma bäst.

Och bäst av allt:



Fidelian och pudeln följde med!!

Igår var det perfekt väder.
Varmt, men inte FÖR varmt.
Friskt - som godaste sortens gröna äpplen, ätna med sked.

Vi tog en lång förmiddagspromenad och träffade folk och rövare. Doris & Doris, höglöpande bordercollie, gammal pudel, finfin amstaff-pitbullvalp, en liten rottweilerfamilj.
Prima liv, helt enkelt.

På kvällen drog vi till skogs.
Svampen hade vuxit massor på bara ett par dagar. Det blev allt en påse igår också.
Men det finns annat, också.
Det finns MYGG!!!
Jag har döpt om Närmaste Skogen till Närtappen, vilket eljes är namnet på den ambulerande blodgivningsenheten.
Man raglar ut ur skogen, ljusblå i huden och svart under ögonen, famlande efter första bästa järntablett.
Har man tänkt sig att tillbringa ferierna i Transsylvanien kommer man vid gränspasserandet att få sina resehandlingar samt sin panna stämplade med ordet "Light".
Endast vampyrer på mkt strikt diet visar en intresse.
Man är en bantningsprodukt vorden.

Till detta anemiska tillstånd bidrager förstås också ett antal fästingar. Hu.
Efter hemkomsten igår afse plockade jag sju krypandes fästingar på Tigern. Idag hittade jag en liten fastbiten på honom. Jazz hade massor av kryplingar medan vi var kvar i skogen, men de syns bra på honom. På Ying hittade jag en fastsittande, men han är av den konstruktionen att där kan kvarsitta blodsugare utan att förmärkas. Förrän di hoppar av (kanske i min säng!!!) och är stora som hasselnötter.
Svår äckelvarning.

Men annars - annars är det prima i skogen!!



Midsommarpojkar.



Tigern smyger i det höga gräset för att fånga - prästkragar.





Molnen får mig att vilja ta till tecknings- och målningsdon. De ser så lättavritade ut. Av dyster erfarenhet vet jag dock att så ej är fallet...



Ying skakar på sig. Flapp-flapp-flapp-flapp genljuder över nejden.



Hur var det nu: skulle hundarna dra i kopplen eller skulle de inte? Måste nog gå en kurs.



Vy framåt.



Vy bakåt.

Därmed torde vara bevisat att Mina Hundar ser lika fåniga ut i såväl änd- som frontvy.

Idag åskade det så man höll på att trilla omkull, samt regnade det och haglade stenkulestora korn.
Det sistnämnda märkte jag just inte - jag låg (usch en sån slafsa) och läste Wachtmeister Studer. I och för sig en god  bok, men när himlen blev gråsvart och regnet började smattra föll jag i dvala med brillorna på näsan.
Så hagelrapporten har jag fått i efterhand, men från flera trovärdiga och av varandra oberoende källor.
Tur man inte var ute på svampjakt då!

Även i övrigt har dagen merendels tillbragts med nosen över en bok, såväl utom- som inomhus.
Hundarna är bråkigare och skälligare än vanligt eftersom Olsson är här.
Han vaktar allt och mina hundar vaktar Olsson, liksom.
Dessutom befinner sig grannens katt allt som oftast härstädes.
Därmed blir i synnerhet Jazz (och katten) motionerade och aktiverade.

Apropå aktivering så var det kursdags idag. Alla hundar och förare är så duktiga!! Jag kommer riktigt att sakna dem när kursen är slut, vilket den är efter nästa tisdag.

Jag har fått några intresseanmälningar till höstens kurser också, så det rullar på.
En del tror att man blir rik som ett troll på den här verksamheten, men det blir  man förstås inte.
Man får faktiskt inte ett endaste öre - om man har en fikarast inlagd brukar instruktören få ta en kopp kaffe gratis, det är den ersättning som gives.
På mina kurser har vi ingen fikarast, för jag tycker illa om att ha hundar i bilen och fikarasterna har en tendens att bli längre och längre...

En del har förstås egna företag med kurser och problemhundsutredningar osv. och då kan det kanske bli en slant över.
Men det verkar trist.
Jag kan ju säga: -Nä, i år vill jag inte ha en enda kurs. Och så har jag ingen kurs.
Har man eget företag och förväntas livnära sig på hundägarutbildning så blir man inte direkt fet på en sån inställning...

Status som i "läge", inte status som i it-bags och den sortens.
Min it-bag är första bästa som är lagom stor för att rymma ett par tre kameror, oändligt många b*jspåsar, olika sorters hundgodis, några bollar och kampisar, en bok eller ett par, en vattenflaska, några pennor av vilka förhoppningsvis minst en fungerar (inte alltid fallet), någon form av näbbsmörja, en bortglömd mosig banan samt ev., mycket ev., mobiltelefon. Ev. laddad.

Statusen då? Jo tack. Le Tigrou et moi avons passé äh, alltså: Tigern o jag har tillbringat några dagar i Karlstad. Det var jag som var Sola. Jag deltager därstädes i en sommarkurs rörande interkultur. Mer spännande än det låter. Merendels förekommer kursen å nätet, men själva introduktionen gjordes å plats.
Som tur är har jag ju ett s.k. barn boendes i Värmeland (du sköna), så den sortens blev billigt.

Introduktionsdagarna var nog ämnade att sålla agnarna (sega rackare) från vetet, ety vi var bara halva styrkan kvar efter tre dagars ihållande föreläsningar o en och annan gruppdiskussion. TRÖTTA, blev vi!! Men de av oss som fortfarande inte har gett upp blev inspirerade, för det är ett intressant ämne, och viktigt! Nu har jag jättemycket att läsa och grubbla över hela sommaren, så förhoppningsvis kommer inte hjärnbarken att förtvina.

I alla fall så fortskaffade vi oss per tåg - DET sker inte ofta! Visserligen var jag ju en sväng till kungl. hufvudstaden per järnväg förra sommaren, men det var ju inte pro primo för att komma dit, utan mest för själva åkandets skull. Vägen är målet, som man säger. Och målet var dessutom att se hur pass knasigt en pej kunde bete sig på ett tåg. Men han skötte sig bra, medan däremot tigern tiggde hamburgare så man rodnade åt det...

Den här gången uppförde sig Tigern dock föredömligt. Ung. 4 timmar i varje riktning, inkl. ett resp. ett par byten. Rart att se att hundar är liksom sniglar, som har sitt hus med sig. Hundarnas snigelhus torde vara deras matte.

På hemvägen hade vi herr pudel Olsson med oss, samt dennes matte. Han tyckte tydligen att det var jättekonstigt att även tigern och jag var med, för han - som dock är en van och cooooool tågfarare - boffade närapå oavbrutet.

Jazz och Ying levde under min bortovaro livets glada dagar med minsta matten som flockledare, tydligen en god och uppskattad sådan. Även fadern dök förstås upp, med mer eller mindre jämna mellanrum. Han är ju en sån där märklig person som har Fast Anställning. Sedan miljoner år tillbaka, dessutom.

När vi kom hem, i söndags afse, blev Jazzen så glad så glad så jag har nästan aldrig sett så glad dvärgpinscher! Hela lilla nyllet var ett flin och han pussades som den värsta pitbull, slafs och slafs och slafs så jag blev rätt slemmig. DET var rart att få uppleva!! Faktum är att det har inte riktigt ebbat ut ännu, så jag får passa på att njuta. Snart är han väl sitt vanliga stronga jag igen.

Sedan vi kom hem igen - jag var dock borta i 6 hela dagar!! - har jag betett mig NÄSTAN som en hund, dock med ett par väsentliga skillnader: jag har inte luktat på allting och inte kissat på någonting. Annars har jag faktiskt känt mig nödgad att gå mina vanliga promenader och liksom kolla av att allting finns kvar.
Hittills är utfallet positivt, det finns till och med sånt som inte fanns när jag for: KANTARELLER. Igår plockade jag en hel påse full. Snart ska jag slänga de svamparna, det gör jag alltid - plockar och slänger. Men först vill jag liksom ha dem hos mig ett tag. Mina Kantareller, som Jag Själv har Plockat.
Familjen ser fram emot en tung period av året, då huset översvämmas av kantareller i olika stadier av oätlighet. För mig har svamparna nämligen blott affektionsvärde - jag vill inte äta dem, men jag vill min sju inte slänga bort dem. Och kom för allt i världen inte och föreslå att jag ska låta dem stå kvar i skogen!!!!

Nixpixpäron, sommarlov har jag inte.
Däremot har jag lagt märke till att datorn avsöndrar värme. Sammalunda gör jag dessa dagar och därmed blir det litet väl hett i vårt samröre.
Datorn och jag umgås så litet som möjligt och då är det svårt att blogga. Lurar på att handskriva på postitlappar och klistra fast på skärmen.

Eljest är det lugnt, får man säga.
En Tiger har varit Mindre Piggelin, t.ex. inte ätit upp sin frukost några morgnar. Vid pälsvård igår upptäckte jag att han har fått små sår av scaliborhalsbandet. Hävdade Äldsta Barnet att Tigg blev "låg" av detta fästingmedel förra året också. Slarvmatte!! Nu är halsbandet i alla fall väck, och vi hoppas att lillungen snart är sitt vanliga otämjda jag! Hur som helst får han fästingar både med och utan medel, så det finns egentligen ingen roll att ha det på honom. Får aptera bärnstenshalsbandet i stället - det är ju i alla fall snyggt! Och ofarligt.

Ying tycker för det mesta att det är VARMT. Det tycker jag också.

Jazz trivs för det mesta, men hade lyckats få ett skavsår mellan 1 kula och 1 lår. Aj! Silonsalva avhjälpte den saken. Plus tratt. Jazz GILLAR sin tratt, och kommer raskt stickande med huvudet när man håller upp den.

Idag ska Tiger och jag ta tåget till Karlstad för litet nytta och litet nöje; det sistnämnda i form av påhälsning hos Mellanbarn med Olle.

Jag återkommer med nya bulletiner och massor av bilder när det dyker upp en kylig dag.
Vid pass i november, verkar det som.

Aplarna har förstås blommat över för länge sen - skam till sägandes vet jag inte riktigt hur det står till med tillgången på appelkart. Däremot verkar det ånyo bli ett superduper körsbärsår, vi håller tummarna för det.

I år kan det rent av få bli ett bra äppelår också, för jag har äntligen lyckats lägga vantarna på en finfin råsaftcentrifug. På skrotaffären förstås, för 60 pix - den är illgul och mycket 70-talsaktig och utomordentligt effektiv. Aktare vilken smarrig morotssaft man kan få ihop på 10 högljudda sekunder!



Nu är det i stället pionerna som står i full blom, i alla fall de här röda. De vita och rosa är litet senfärdigare. När minsta barnet inte var kläckt än tänkte jag att hon ev. skulle heta Pionine. Och det hade nog passat bra för när hon var pyssling var hon tokig i pionerna!



Acklejan blommar också, eller akvilejan om man föredrar det. De finns i alla möjliga färger i trädgården, men den där som är riktigt svart vill inte riktigt komma till ro hos oss, fast jag hämtar frön varje år. Nå, skam den som ger sig!



Här är ett annat rart blomster från chez nous. Jag har som kanske framgår lekt med gamla powershoten igen. Canon powershot A610, fås för nästan inga pengar alls om man hittar en begagnad och är precis hur skojsig som helst att leka med!!



Mr. Right.



Smygande faran. "Luror fara på din väg!"



Mitt rasben, bearbetat av nylonlina. Ajajaj!! Tur man har spirerna försekrade i allmänna brand.



Nussegrisen!!



Det här är Neros gamla apportbock, upphittad i källaren och grundligt älskad av alla kreaturen.





Jahaja, var det inte det vi trodde?! Gumman tutar!

Lillpojken i familjen mitt-över-gatan har tagit studenten och här har firats så det liknar rena upploppet. Sällan eller snarare aldrig har vår lilla gatstump prytts av sådana mängder Porsche-suvvar, BMW-cabrioleter, jaguarer och annat fordonstekniskt namnam. Samt färgglada polyesterklänningar och svarta kostymer och en bunt vita mössor.

Jag måste medge att igår afse var jag litet frågande: skulle det egentligen bjudas någon nattsömn för min del? Inte för att det spelade någon större roll, men ibland är det lika bra att stanna uppe, hellre än att ligga och vrida sig i en säng, uppenbarligen placerad mitt på ett dansgolv.

Men poff! bara, blev det alldeles tyst och klockan var ändå inte mycket över midnatt. Man får anta att festandet för vissa drog vidare till andra nejder och för vissa övergick till lugnare former (=fotboll på TV för vissa, tantsnack för vissa). Intressant var det i alla fall, för det skedde så abrupt.

I alla fall så ska tydligen denne unge man med all rätt  bli firad i dagarna fyra-fem, så där, för en stor del av partyfolket är fortfarande kvar: åldringar, mellanfolk och barnungar i veritabla skaror. Gissa om Jazz är på krigsstigen!

Men till saken nu: idag hände det sig i samband med allt detta en så underbar sak så vi kan knappt smälta den. Ja, Tigger riktigt anstränger sig för att inte smälta den alls, utan putsa på den och ställa den glänsande där alla kan se den.

Det hände sig nämligen att en hel bunt av de festande ur den yngsta kategorien kom och ville ev. hälsa litet på vissa, mindre ondskefulla djur. Raskt hystade jag således upp Tigern så de anstormande skarorna kunde klappa på honom, för han är faktiskt 100% ofarlig för alla (men däremot inte för glassarna som barnen hade i sina små lortiga nävar).

Nu mina vänner närmar vi oss den springande punkten - spänningen stiger.

Två unga män i yngre tonåren såg mycket sakkunniga ut och hälsade manligt och tufft på Tigern - liitet hundrädda var de allt, men inte så pass att de tänkte låta det skina igenom, i alla fall inte inför en myckenhet små kusiner och en stor, VERKLIGT tuff killkusin som utgjorde Ledare.

Efter alltså en stunds sakkunnigt betraktande sade den ene ynglingen - och Tigger besvärjer mig att jag ska understryka att det här faktiskt är alldeles alldeles sant och det ÄR det, det ÄR sant!!

Yngligen sa, alltså alldeles alldeles på sanning: -Det där är en rottweiler, va?

Och det var INTE ironi, och han menade just bara Tigger och han TRODDE att det var en rottweiler!!!




Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler med typisk rottweiler-apportbock.



Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler.



Rottweiler.

I morgon är det dags för stora värsta mardrömmen auf französisch: den muntliga tentamen, eller som vi åldringar säger: muntan! Huvva - mitt huvud bara dillrar och dallrar av i synnerhet tyska men även nemnoga ryska.
Nåja, det är bara att bita ihop och bita i gräset.

Hur som: tänkte jag mig att avsluta dagens ävlan med att sitta ute bland myggen och krama om den snart sönderlästa franska grammatiken.

Raskt studsade emellertid minsta barnet ut och började kasta frisbee. På mig!!! Det var förstås bara att ställa upp - eller rättare sagt: ställde upp gjorde jag INTE, jag är både lat och magond så jag idkade sitt-frisbee. När jag inte lyckades fånga plastic fantastic pajformen så skickade jag någon fyrbening att apportera, och det gjorde de så glatt att det nästan blev råkurr i rabatterna. Jag hade rustat mig med Frolic, nämligen!

Eftersom frisbeen egentligen bara kan bäras av en hund i taget (i alla fall om den hunden är Jazz) så gjordes det små raider hit och dit i grönskan efter andra bra-att-ha-prylar att hämta till matten. Jätte-apportbocken, ett badlakan, några grässtrån och nästan en annan stol erhöll jag på detta sätt. Sedan började Ying sätta sin håg till just den franska grammatiken, som därvid nästan blev såväl söndertuggad som sönderläst - bara för det borde jag väl erhålla ett VG? Tror inte att någon av mina fellow students kan uppvisa en så pass sliten grammatik.

Så småningom utkristalliserades i alla fall ett mönster: Jazz som disc dog!! OJ, vad han gick igång! Flera gånger tog han den i luften, och ett par tre gånger med back-flip, eller hur det heter! I alla fall - stor gamman hela tiden, har nog aldrig sett en SÅ brett leende Jazz!!

Några bilder från just aftonens begivenheter har jag inte, det var litet för skumt, men jag har änteligen hittat den bortkomna lilla ljusljusrosa kamíran - märkligt nog insnodd i en massa bubbelplast...

Se här alltså: de allra som första bilderna på Jazz som frisbee-hund. Och nu är han så gott som fullfjädrad!!

Nej, JAG lider då inte av nån vidare arbetsglädje just nu. I mitt huvud känns det som om det skulle behöva åska ordentligt ett tag - litet skruvstädskänsla, så där.

Men HUNDAR och arbetsglädje var det som det här skulle handla om.

Detta apropå att en liten hund som går på min kurs och som var ganska skraj och tveksam första gångerna nu i måndags, vid fjärde tillfället, hade börjat tjoa i bilen när de körde in på brukshundklubben.

Han var så glad!! Och det märks på plan också, han har fått en helt annan säkerhet. Jag blir så glad så jag blir nästan rörd när jag ser sånt - att så litet kan göra sån skillnad.

Men så funderade jag på det där: varför älskar alla hundar att komma till klubben?
Till och med Ying som inte precis är arbetsglädjen personifierad blir yster som en - ja, vad man nu blir yster som. Just när vi kommer till klubben alltså.

Men det är förstås detta: på klubben är det hundarna som står i centrum. (Och så får man godis, säger Tiger, men jag TROR faktiskt att till och med han nöjer sig utan godis, bara han får vara på klubben.)

Alltså: matten (eller hussen, men här kör vi med matteperspektiv) har hunden i fokus. Pratar man med någon annan människa så är det oftast om hund, och det känner hundarna. Tror jag.

Om man så håller på med tråkiga pyttemillimetrar i fritt följ så är det Du och Jag, hunden.

Ingen TV eller dator eller människomiddag som ska lagas. Ingen tvätt att hänga och ingen bok att läsa.

Total närvaro, liksom.

Och egentligen borde väl det inte vara så svårt att åstadkomma bortom klubben heller. Om man bara har det i åtanke, ibland.