Pelleskop-livet

 

I alla fall har jag i trädgården riggat en ruta och ett agilityhinder, förutom en liten tvättbalja - så där har vi att roa oss med. Dessutom har jag äntligen tubbat maken till att införskaffa och till och med utplacera litet nya trädgårdsmöbler. Så fort man puttar ett bord och några stolar under ett äppelträder samt lägger duk på bordet och dynor på stolarna - då BLIR det liksom ett uterum (om det inte regnar). Det är som att man annekterar sin egen tomt, på något sätt. Och även nu, när det är trettio grader i skuggan, är det väldigt skönt att sitta där ute - just i äppelträdsskuggan. Det är varmt fast snällt varmt.

 

Springer gör jag i alla fall, fast först runt 20-21, så där. Och utan hund. Igår lubbade jag i skogen när en Dum Karl tog sig orådet före att springa om mig, i en uppförsbacke. Min första instinkt var förstås att öka takten (för jag sprang verkligen oerhört sakta och det fanns mycket fart i benen), men sedan tänkte jag förståndigt. Och någon minut senare kom jag ikapp dumgubben igen, där han stod och kramade ett träd. Alltså - nånstans över de 50, stor tjock mage, uppenbarligen inte springvan. Men tjo faderittan - när värmerekordet slås, då skall man förstås bevisa att man är Karl och dels ge sig ut på decenniets första springtur, dels ta i så man kräks och visa ett stackars fruntimmer hur himla snabb och spänstig man är. Grr. Hur som helst: synrubbningar hade han, han mådde illa och hade ont i käkarna. Tack för den, säger hjärtvana jag. Så jag traskade med honom till en parkering där hans lilla fruga väntade, tjatade om att han INTE skulle köra bilen hem (frun hade inte körkort) utan ringa ambulans. För döva öron. För visserligen måste han medge att hjärtat slog snabbt och konstigt, men det hade det faktiskt gjort hela dagen, ju. (Ännu ett skäl att ge sig ut på springtur.) Arg som ett bi var jag och hade verkligen inte lust att stå där och jiddra, men sen hade jag tur som en tokig och fick tag på en sjuksköterska som var där med sin familj och hon tog raskt över och bestämde att ambulans skulle tillkallas. Skönt att lämna över och springa vidare, kan jag lova.

 

Så så är det med den saken, men sedan läser och läser jag om hundtävlingar: utställningar och agility och spår och hela konkarongen. Och visst finns det väl folk som ser till att det går juste till, men ändå - hundarna ska ju fraktas dit och i ärlighetens namn är det mycket hundfolk som färdas land och rike runt i veritabla vrak. Där nervevade rutor är den enda luftkonditionering som står till buds. Och förresten vill i alla fall mina kusar verkligen bara ligga på sida och snarka litet stilla hela dagarna (utom Betty som vill springa runt runt och slänga vedträn omkring sig).

 

Nåja - man ska inte tro det värsta, och man ska inte inbilla sig att hundarna är precis som man själv, men det är ju liksom den enda referenspunkt man har: sig själv. Och JAG skulle inte vilja kuta runt på en agilityplan eller sitta i en trång bur hela långa dagen med undantag för litet tassande i en ring. Eller så.