Pelleskop-livet

Jag har fortsatt ansvar för Olle. Olof den fjärde, som han själv tycker om att heta. Den fjärde i flocken alltså, och ändå den främste.
Det är en fröjd att vara ute med fyra hundar igen - förstår inte hur det kan vara sån skillnad mot tre. Skillnad till det bättre alltså, och till det lättare!
Vanligtvis inte det minsta välunderrättade källor hävdar att det beror på mina förväntningar - må så vara. Bättre är det i alla fall!
Dessutom blir det bättre gruppbilder, bättre balans.
Fast BRA bilder kan man ändå inte säga att det blir...
En ser ut som en dåre och två ser ut som härtill är jag nödd och tvungen och en syns nästan inte alls.
Eller tre ser ut som vore de på väg till sin egen begravning och en ser ut som insert cookies here.
Eller fyra ser ut som vi har ingen matte och vill inte ha nån heller.
Fotografiskt vackert blir det således ingalunda. Man får ta det som aktivering!

Olsson och Tiger - de är liksom riktiga Småpojkar, de!
De gör saker tillsammans, eller i alla fall intill varandra, och verkar ha någon form av utbyte. De springer omkring och kollar på saker, letar godis sida vid sida utan minsta morr och gorr, klättrar upp på stenar och klättrar upp på mig.
Rara!



Leta godis i ett grustag. Spännande!



Hundrumpor.







Rymmer tillsammans! Hejdå!

Att titta på hundar som gör "ingenting" blir mig ett kärare och kärare nöje. De gör så himla mycket när de gör ingenting! Och ju mer man betraktar dem, desto mer ser man av små små prat: en liten liten ryckning i ett öra, en snabb blick åt sidan, en mungipa som dras uppåt... Ibland verkar kommunikationen nästan telepatisk. Jag tror det är himla bra för hundar att inte vara ensam hund i en familj. Inte för att man ska lämna dem ensamma en massa och tro att de ska ha sällskap av varandra, utan för att de alltid har någon att prata med på sitt eget sätt. Man vet ju själv om man är utomlands på nåt skumt ställe alldeles själv - så himla skönt det är att få byta några ord på svenska, om det så är med nån som man inte har ett dugg - utom språket - gemensamt med. En lättnad, liksom.
Och så är det ju lättare att övermanna matten och knycka godis om man är flera!

Idag har det varit ännu en dag med nästan 50% luftfuktighet - kläderna är fuktiga på morgonen när jag tar på mig dem och sängen är fuktig på kvällen när jag kryper ned i den. Dessemellan är jag alldeles av mig själv fuktig över hela kroppen, eller rättare sagt klibbig. Jag kan användas att väta gummeringen på frimärken med. Var och en måste ha ett syfte i livet!
Äldsta Barnet har tagit Minsta Barnet och farit åt helsefyr, dvs. till närmsta universitetsstad. Där bor ÄB och nu bor MiB där också, några dagar. I morgon drar Mellersta Barnet, MeB, till sitt boende i en annan universitetsstad för att städa ur lägenhet och packa.
Lägg nu ihop och dra ifrån och ni skall finna att det här lilla fruntimret ska vara ensam hemma med fem karlar i flera många dagar. Tre eller så. Ruskigt! Särskilt som en av dem är så illa uppfostrad.

Idag blev det litet en-och-en-stunder med hundarna. Å förmiddagen tog jag min lille Jazz med mig på shoppingrunda: vi gick till Granngården och köpte lördagsmys till fyrbeningar (öron och nåt annat äckel) samt till antikvariatet och köpte lördagsmys till matten (modejournal från adertonhundranittionånting och litet annat). Lille Jazzniken var så glad och duktig - på antikvariatet fick han ligga och ta det lugnt medan jag genomsnokade hyllor och bord, och det gjorde han finfint. Vi hade köpt små minihjärtan i en hink på Granngården, att utdelas under den fortsatta promenaden. Ävensom dök det upp populas som ville hälsa på Jazzen och det gick bra, sa han. Bara en skäggig farbror var en aning farlig, men då denne av mig hade tilldelats mutgodis blev han raskt Jazzens BFF.
Jag blir så glad när Jazz tar till sig människor; glad för att Jazzen tror folk om gott!









Han är så rysligt söt, min lilla Monchichi!! Och faktiskt - om jag har en ganska liiiiten kamera så står han ut med att bli siktad på, ett tag. Det är stora systemare och Mamiyan som har tycker är ebbligast.

Varmt i överkant var det i alla fall till och med för Jazz, så när vi kom hem var det skönt att ta det litet lugnt med tuggrullar och god litteratur. Tigg fick så småningom en rejäl promenad med MellanBarnet och Olsson, och Ying tog jag på en cykeltur på kvällningen. Men det var fortfarande alldeles för varmt!!
Och så luftfuktigheten på det - det är så det dryper i luften. Både Ying och jag funderar på att utveckla gälar, men vi vet inte riktigt hur man gör. Räcker det att man önskar riktigt mycket?

Frukosten kan det bli hur som haver med här i huset - ibland hastigt och lustigt serverade torrkulor som äts upp eller inte. Ying äter ALDRIG sina egna frukostkulor, men ibland händer det att han äter upp nån annans. Fast det är precis samma. Dock skall påpekas att han jagar inte bort någon från en matskål - han försökte med Olle ett par gånger i början av sommaren, klunsade fram med ett morr men blev bortmotad av sin moder, inget allvarligt - utan han tar en matskål som nån har övergivit. Ibland letande efter matbiljetter, ibland utslängning av allas frukost på gräsmattan, ibland ben i stället för frukost, ibland äppelskruttar, cornflakes, kokt ris eller nåt bland kulorna. Att undersökas, sorteras bort eller ätas upp.
Lika mycket aktivering för matten som för hundarna, för de är skojiga att se på när de hittar nåt oväntat i sina skålar. En gång hittade mellersta mellanbarnet en jättespindel i Olles matskål - hon såg också rätt skojig ut. Fast sen blev det allt jag som fick avdöda kreaturet (spindeln, inte Olle, inte mellanbarnet) och då var det inte lika roligt längre. Våra spindlar är vidriga.

Men middagen - den är det noga med! Till middag serveras en bitteliten del konserverad hundmat, eller köttfärs om sådan gifves, en större del av samma elända torrkulor samt rätt mycket vatten. Soppa, liksom.
När måltiden är så att säga tillagad vidtager: hundarbete!
Detta kan tillgå på litet olika sätt. Ibland är det litet lydnadsarbete, som fritt följ, fjärrdirigering, snabba lägganden eller apportering i någon form. Träapport, eller metall eller tung.
På sista tiden har det varit en hel del freestyleövningar, lightmodellen. Gå zigzag mellan mattens ben, gå i 8, backa runt, snurra, spinn osv. Alltefter personlig läggning. På hunden, alltså.
Igår skedde freestyleövningen utomhus. Maten på köksbordet med Äldsta Barnet intill, Mellersta barnet vid ytterdörren, matten och alla hundar ut på grusgången. Så fick de göra sina övningar i tur och ordning, för det är noga uträknat:
Ying jobbar först och får sin mat när han är klar, under tiden får Jazz jobba en stund och sedan få sin skål medan Olsson träder i tjänst. När denne har avslutat sitt pass och får sin mat är unge herr Tiger så uppe i limningen att han nästan leviterar, det är en ganska bra övning! I och med detta system kommer samtliga hundar att ha ätit upp åtminstone nästan samtidigt, i stället för att Tiger - som inhalerar sin föda - ska gå och stryka kring de övriga som äter saktare och saktare och riktigt visar hur himla gott det är och hur himla mycket de fortfarande har kvar och -OJ då, Tiger, har du redan ätit upp?!!!
Att träna i trädgården för maten var i alla fall HIMLA svårt, svårare än vanligt att fokusera på jobb och inte på middag. När Ying änteligen hade lyckats prestera några bugglor zigzag och MB skulle släppa in honom snodde alla di övrige också in, som en svallvåg slog de över tröskeln och ända in i köket och kunde endast med ansträngning förpassas utomhus igen. Alla utom Ying då, som serverades sin middag av den blitt leende storasystern.
Jazz studsade hit och dit och visste inte hur han skulle bete sig, hungrig som han var, men slutligen blev även han insläppt och utfodrad och så småningom även småpojkarna, en i taget.
Tre personer för att utfodra fyra hundar, vilken servicenivå!

Idag kom jag på att vi skulle leka cirkus. Nybörjarcirkus. Tog därför en köksstol och ställde på golvet i hallen. Cirkuspejen Yings enastående publikknipande övning bestod i att han satte framtassarna på stolens sits. FLERA GÅNGER gjorde han det, med litet övertalning.
Jazz hoppade upp och kunde lägga sig, samt sedan resa sig och snurra resp. spinna.
Olle kunde hoppa upp och sedan sätta framtassarna på ryggstödet.
Tigger kunde faktiskt FLYGA upp, lägga sig, snurra, spinna, sitta, lägga sig - innan matten hann säga så mycket som "T" ens en gång. Sen sa jag "sitt vackert" och då gjorde han det - på stolen - och fick sedan sin innerligt efterlängtade middag.

Och det allra intressantaste är att denna lilla tvångsövning före maten, oavsett vad övningen består i, sätter sån himla piff på anrättningen! Ying alldeles vrålar och piper medan han jobbar, av ren aptit, och de andra rullar med ygena i sina små skallar så de ser ut som ovanligt arbetsvilliga zombisar. Och visserligen ÄR ju middagen en aning godare, men inte så mycket godare...

Det kanske ligger nåt i det där att "den som inte arbetar skall heller inte äta". Fast mera "den som inte arbetar VILL heller inte äta. I alla fall inte lika gärna".

Kalla mig Kajsa, alltså Warg. Hon som (inte) sa: Man tager vad man haver.
Man har ju brist på staffe, så man försöker fylla tomrummet med annan hund.
Annan hund gives icke, så man tager vad man haver: man haver Pudel.
Olsson haver man.

Lille herr O, kallad nästan allting - Olle Olsson Hagalund, Mutts Olsson, Olle Puh, Lille Puh, Ollebadolle, Olof Skötkonung - han får balansera flocken och hänga med som fjärdeman på våra promenader. Vi stjäl honom när hans matte inte är på sin vakt.

Idag fick the Poodle följa med på tvåtimmars skogspromenad, med hittande av typ Världens Svamparellställe! Å boj. Jag som hade lovat mig själv att inte komma hem med flera orangea svampar föll genast i farstun och plockade ett par b*jspåsar fulla. (Som tur var är Äldsta Barnet hemma och hon har slukat åtteminstone några av svamparna. Annars brukar de bara ligga i sin påse ett par dagar och sedan hamna i en mullpåse fvb till soptunnan.)

Ying ville som vanligt fixa en stek till svampen och fick också mycket riktigt korn på en älgbuse som stod och bligade i en glänta. Oj, den där Ying! Han vrålar och kastar sig i kopplet så matten nästan inte kan hålla fast. Jazz och Tigg är inte svårövertalade - Tigg har blivit värsta älgdödaren. (Så länge han har koppel på sig...) Matten nästan låg bakåt i luften, hängande i kopplen.

Men Olle gick mest och såg fransysk ut på vanligt sätt, han är liksom så pimpinett och Gustav III-lik. Han lyfter på benen som om han drömde om en karriär vid baletten och tycker egentligen inte alls om att gå i hemska Skogen. Med Barr!!

I alla fall - grupptrycket!! Grupptrycket föll över Olle som - tja, jag vet inte som vad, men Olle är i alla fall inte den som är den. Han harklade sig, dansade fram på långa, smala ben till i jämnbredd med Ying, som oavbrutet vrålade och såg rabiat ut.

-Ähum, sa Olle och såg sig om. -Nåja. Vov vov, då. Hrrm.

Och det, det var allt Olles debut som jakthund, det.









Olle lägger sig, och sen lägger han hur graciöst som helst det ena frambenet över det andra. Det ser ut som CANICHE låter.

I alla fall: när Mellersta Mellanbarnet upptäckte att jag - ånyo - hade Stulit Hennes Pudel, då utbröt förstås i hemmet ett nedra liv. Sammanfattningsvis "Teddy och Freddy har tagit Båtsman med sig ut på skäret!!".

Även det mittlersta mellanbarnet börjar bli tamt - hon skyggar inte längre (så mycket) för kamíran. Bra det.





















Den därna jackan inköpte och nyttjade dess moder för jämnt 30 år sedan! Det lönar sig att satsa på kvalitet (?).

För övrigt kan noteras: Canon Powershot A610.

Det här är en sommar av mest bara göra just ingenting.
Ganska förtjusande!
Jag har ju hittat på att studera 150% under sommaren, konstigt nog innebär detta att ganska mycket tid tillbringas över böcker och kompendier samt framför datorn. Men det går bra, det gör det, och det är roligt.
Eljest äts det bär, för glatta livet.
Ganska länge har jag kämpat med körsbären - i år är ett sådant körsbärsår att kråkor och kajor gör kräksljud och flyger sin väg det fortaste de kan. Smultronen står som spön i backen, hallonen växer och frodas för att det är roligt och nu har vinbär och krusbär också gett sig in i leken. Och i skogen kryllar det av blådaste blåda blåbär; goda dessutom!
Man har ont i magen varje dag - jag strosar runt runt i trädgården och försöker snaska i mig så gott det låter sig göra. Saftande och syltande som jag var så idog med när barnen var små ger jag blanka katten i. Ungarna tjatade om Fun-saft fast hela källaren var full med hemgjorda relativa nyttigheter, och sylt använder vi just inte. (Utom lingonsylt, som dessutom är ett rent nöje att koka.) Men bären får ju inte alldeles förfara, därför äter jag mig grön i ansiktet. Maken avskyr allt vad hemväxt heter, Minsta Barnet är allergiskt mot det mesta, Mellanbarnet äter hellre choklad. Jazz och Tigger äter hallon, blåbär och smultron. Nu har äntligen Äldsta Barnet kommit hem; omedelbart snodde hon ihop en erstklassig körsbärspaj, är jag glad att kunna meddela. Till den måste alla ta extra mycket vaniljsås - bara för att Ying ska få mycket att slicka efteråt. Helst vill han förstås ha kokt potatis till...

Hur som - när jag tar hundarna på promenad hittar vi ju fullt med bär då också, förstås. Blåbär, hallon, smultron, körsbär... Tror nån att jag kan låta dem stå för en annan då, kanske? Nähämensan, de bären proppar jag också i mig. Detta är den tid på året då en rask promenad innebär att man får i sig fler kalorier än man gör av med. Tack för den.



Min så att säga studerkammare, de flesta dagar.



Nu är de nästan svarta, och på nåt konstigt sätt synes de bli fler hela tiden, ju mer jag äter. Körbäret Särimner?



Dreamy Diana.



Ibland är det jag som blir uppäten. Med eller utan vaniljsås.



Mattes lilla prins.

Ibland tänker jag, när jag rensar minneskort, att jag, jag borde tamejtusan bli hundfotograf! Sen tänker jag litet mer och lägger huvudet på sned och ödmjukar mig och tänker: nåja, jackrussellfotograf, i alla fall. Litet mera tanke leder till att jag borde kanske bli professionell Tigger-fotograf, åtteminstonde.

Men sanningen är nog den, att det är Tigern som borde bli upptagen i Supermodellernas skara. Han är nämligen inte bara underskön ("mycket vackert, maskulint huvud", märk väl!), han är dessutom ackurat helt och hållet och fullständigt professionell när han agerar framför kameran också.

När jag fotograferar Tigger är det verkligen inte så det går till. Alltså att "jag fotograferar". Närå, det är mera som en photo session - vi samarbetar. På sanning!

Och betalt tar han också som en riktig supermodell...

















Och, kära betraktare, det är inte fel på dina ögon, så vitt jag vet i alla fall. Alltså - bilderna SKA se ut så här, liksom luddiga. Jag har använt en makalös manick som heter Lens Baby.

När jag ändå höll på så blev det förstås en liten rulle till. En liten. I rubriken står det inkallning med ställande, men den klippte jag visst bort... Eller också sov jag under den delen av filmen. Agilityträningen som ser litet märklig ut går ut på att Tigern själv ska ta sig genom ett helt (så småningom) slalom utan att matte rantar med.

Alltså - jag har gjort en liten film. Och:

DEN ÄR HELT UNDERBAR!!!

Jag har tittat på den 5 gånger minst, och den blir bara bättre och bättre - jag blir nästan tårögd. Och jag ska be att få påpeka att detta är rena rama sanningen.

När jag gjorde den tänkte jag att den var anmärkningsvärd så till vida att den återger en Ying som frivilligt badar till gott och väl halva benens höjd. Bara en sån sak!

Sen klippte jag litet, satte till musiken, kollade litet halvengagerat... och blev alldeles salig!!

PRECIS så här vill jag ha det!!

8mm-känslan, skuggan av fotografen, solblänken, grälla färger - och så hittade jag den helt och håller fullkomliga musiken. Som inte bara har exakt den rätta känslan utan också är alldeles lagom lång!

Det är inte ofta jag är nöjd med något, men den här filmen... bättre blir det inte!!

Salighet!

För ett par veckor sen blev jag litet kantstött - eller rättare sagt ganska blåilsken på en väktare/hundförare som inte riktigt ville tro på att en russlare kan spåra. Ett litet överlägset leende bestods jag. Hade väktaren haft mål i mun skulle han ha sagt "fluntimmel", för det var vad han menade. "Fluntimmel och lusslale", som Ying när han är på sitt odrägligaste humör.

Sanningen att säga har det inte biddit så helt med spårandet i sommar, men på midsommaraftonen tyckte jag att det kunde vara en lagom form av firande. Tog således den lille vite med mig och for till skogs. Där la jag två spår; ett på 1 km med ett par spetsvinklar och litet annat lullull och ett på ungefär 600 meter (GPS:en somnade) med mest runda böjar, fast över riktigt torr och stenig mark delvis.

Sen tog vi en liten härlig promenad med lös hund och SprocketRocket - vet ni vad det är? Annars får ni se resultaten senare. Mycket smultron åt jag också, Tigern försökte fånga en eller annan liten myra. Men det är svårt att traska med lös hund när man har gjort alla de grejer som hunden kan tyda som spårning: plocka fram grejer ur bilen, lämna hunden kvar, försvinna, komma tillbaks, släppa ut hunden. Det råder ingen tvekan om vad vi ska göra och är man en tiger så har man väldigt svårt att vänta. Den som väntar på nåt gott vill inte vänta längre! är Tigers valspråk.

Efter ungefär 45 minuter satte vi åstad. Rejält varmt var det, det var knäkort och ärmlöst tröts fästingarnas mångfald.
Numera får Tigern för det mesta spåra iförd vanligt halsband, för han tycker inte alls om sele. Och han ligger på mindre när han har halsband också, så han blir inte störd.

Och sen - ja, jag kan bara återigen hävda: russlare KAN spåra! Toksäker i pinnplockandet, hur spårnoga som helst (där jag korsade stigar hade jag gjort streck i marken med foten och vi kom på centimetern rätt varje gång!), otroligt självförtroende - blir det svårt så tar han det lugnt, går tillbaka, letar i tvärriktning... Det går fort men inte alls stressat, allting talar för att här jobbar en yrkesman!



Iväg!!





Full fart i lingonriset!



Första pinnen! Ren tur att matte hann med med kameran!



Fort iväg igen!
Blir det nåt trassel med linan så tappar Tigern aldrig sugen. Först väntar han ett tag på att matte ska trassla loss; går det inte fort nog så får jag skäll. Han vet verkligen vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb.



Full fart på de små små benen!



Ännu ett fynd. Och svansen går!





En till!





Mycket problematiskt - matte har lagt pinnen mitt i en myrstig, så den är alldeles full med kryp! Matte tillkallades med skall och tydlig påvisning gjordes. Duktig liten hund.





Pinnarna står som spön i backen och Tigern inhöstar sin betalning.



Slutpinnen skall just greppas.



Äntligen!! tycker matten, men Tiger är glad att det finns ett spår till sen. En liten vattenslurk och sen - påt igen bara!!

Jag tycker inte att bristen på träning märktes - det skulle i så fall vara att Tigger var ännu mer noggrann och entusiastisk än vanligt. Inte heller märktes det något på konditionen - det var ändå ganska lång totalsträcka om man tar i beaktande att han måste kämpa i högt ris och gräs nästan hela tiden - han har ju inte precis schäferstorlek! (Men tala inte om det för honom!)

Matten däremot svärjer alltid över sina egna spår - när man går dem för andra gången, efter en hund, märker man hur trassligt och snårigt och besvärligt det är överallt, och långt och myggigt och ... Ja, allt sånt där skogselände.

Tur att man inte måste gå med näsan i backen, i alla fall!

Hundarna är engagerade i sitt människohållande och vill gärna att jag ska må bra och utvecklas. Framför allt vill de inte att jag ska bli en problemmänniska, men de håller sig till de mjuka metoderna. Många pussar och på sin höjd ett gnorf när jag gör bort mig.
Min mat kan jag med fördel få leta rätt på själv, tycker hundarna, och tittar menande på en del träd på tomten.



Man behöver inte ha så värst mycket till nos för att hitta den här maten, och det är bra tycker hundarna. Man ska inte göra det för svårt för mattar, då kan de tröttna.



Duktig matte, hittade ännu mera mat!

Sen är det dags för litet mer intellektuell träning. Ju mer mattarna lär sig, desto lättare blir det för dem att lära sig ännu mer sen, säger hundarna och ser till att jag inte somnar över boken. De låtsas att de skäller på folk som går förbi på gatan, men det är bara för att jag inte skall känna mig påpassad.



Jag läser en bok om en katt och måste nogsamt för hundarna redogöra för vad jag lär mig om katters sätt att tänka och agera, och i synnerhet var de brukar gömma sig.



Det är Jazz som sköter förhöret, han är en ganska barsk pedagog.

Sen måste vi ha litet passivitetsträning också, så jag inte ska gå upp i varv för mycket och bli övertrött och sånt. Annars kan jag börja med stressbeteenden och tappa pälsen och annat. Inte bra!



Det är Ying som har hand om passivitetsträningen. Försöker jag smyga mig upp ur solstolen snavar jag helt galant på Ying och blir liggandes ånyo, fast i en lägre position.



Jazz vaktar så jag inte går in och snattar kaffe på icke-kaffe-tid.

Matten måste motioneras också, det är hundarna noga med. För att motivera matten brukar de ordna med litet födosök där också.



Tiger säger: -Leeta matte, finns det nåt godis här? Leeta då!

Om det blir för svårt vänder han blicken direkt mot godsakerna, så att inte matte skall uppleva övningen som alltför svår.



-Åååå så duktig matte!! jollrar Tiger.

Sen får jag gå och strosa litet själv, det är också viktigt för mattar - man kan inte bara aktivera dem hela tiden för då blir de osjälvständiga, och det är farliga grejer.

På hemvägen brukar hundarna träna mig i litet olika tempon, det gäller för mig att vara följsam i alla tempo- och riktningsförändringar. Som en extra aktiveringsgrej brukar de liksom knyta ihop kopplen också och sen får jag försöka trassla ut det hela. Ganska slaskiga pussar gör att jag jobbar på fint, jag måste inte alltid ha godis som belöning.

Ja, så där förlöper mina dagar. Jag tycker själv att jag börjar bli riktigt duktig, faktiskt!

Det har varit varmt ett tag! Nästan så gamla Hälarmorsan lurade på att hoppa i nån sjö ett tag (för badning, bevars), men jag kom på bättre tankar. Och nu verkar det ha lugnat ner sig ett tag - lagom är bäst!

En vanlig sommardag hos oss kan se ut så här:



Läsning. Notera nagellacket. En Verklig Dam ser alltid till att anpassa färgen på naglarna till det aktuella bokomslaget, kom ihåg det!



Småprat med ett eller annat barn.



Småprat med en eller annan hund, av vilka en del ser ut att ha blivit beskjutna med hagelgevär, en del inte.



Promenader förstås. När det var som varmast blev promenerandet begränsat till sen kvällstid - en låååång låååångsaaaam promenad.



Varmt ändå, tyckte Jazz.



Men kuligt! tyckte Tigger.

Hundarna ska berikas, kom ihåg det!
Det betyder att deras tillvaro skall göras hundlikare. Dräp en katt, typ.

Eller åtteminstone: födosök. Leta upp maten själv.

Mina hundar är förfinade gentlemän som inte tycker om att äta från marken - vi har infört måltidskupongssöket, i stället.



Så här ser de ut, efteråt. Att det står "1 per hund!" är en liten vink åt Tigern. Innan jag skrev dit det försökte han alltid stjäla ALLA matbiljetter och kräva att följdriktigt få ALLA portioner.
Det försöker han i och för sig fortfarande med. Undrar just hur det står till med läsförståelsen...

Leta-förståelsen står det i alla fall prima till med! Jag parkerar hundarna i farstun och visar pilletterna samt talar om att det är just såna som de ska leta efter. Till och med Hr Olsson, pudel till professionen, såg nästan ut att förstå.

Sen gömmer jag och sen släpper jag bestarna!



Solande barn kastar sig upp på möbler för att komma undan!



Ying tycker det är jobbigt att leta men lätt att knycka andras.



Jazz tycker det är lätt att leta men litet äckligt att ha biljetten i munnen.



Olle fattar absolut ingenting men är glad ändå och får dessutom hjälp av sin curling-matte.

Sen avlämnas biljetterna till rockvaktmästaren/kyparen Matte som serverar måltiden.

Man behöver ju inte vara alldeles okultiverad bara för att man är ett Djur, heller!

Där björkarna inte bara susa utan även hoppa omkring som galningar.



Där far äfven små hundar omkring!

Mycket busigt!

Idag är det hemskt och åsksjukt och  hela världen känns som en varmblöt frottéhandduk svept kring folk och fä. Usch. Ont i huvudet. Känner mig slibbig. Det håller på att växa alger på mig.

En sån dag passar det bra att äntligen skanna in några negativ från några filmrullar som jag äntligen skickade in. Efter ett år eller så i byrålådan.

Jo si, för jag är så gammaldags så jag tycker det är mysigt att fota med RULLE i kameran! Observera, ungdomar: för detta tövas särskild sorts, gammaldags kamera. Det går INTE att stoppa filmrulle i digitalkamera. Eller - det GÅR kanske, men det blir inge bra. Inge bra alls.

I alla fall - det funkade finfint med skanningen och det var rätt sorgligt, det.





Mattes lilla nussegris! Om man bara finge EN enda Pepparpuss till, ändå. Och bara EN enda gång till få känna på den där persikolena vita pälsen under halsen.