Pelleskop-livet

I fredags hade vi finfint besök av föräldrarna samt odjuret Sladden. Som egentligen heter nåt annat som jag inte tänker meddela allmänheten. ar
I alla fall - han kan hoppa han!!
Det gick så bra att ha en liten kille till på besök, både inom- och utomhus skötte sig mina mickaboer som de skulle. Sladden själv däremot - nåja, han är ju blott ett frö.

Igår på långpromenaden mindes jag om fina kusen Hermes som jag red ett tag. Det var nämligen bl.a. på våra gamla ridvägar jag traskade.
Hermes var en arabvalack som dels inte var riktigt riktig och dels inte var riktigt inriden. Han var nog världens snällaste häst, han betedde sig på alla sätt som en stor hund. Eller en liten - när jag promenerade med honom i snöre på hala vägar försökte han hela tiden klättra upp i famnen på mig för att bli buren. På den punkten var jag tyvärr tvungen att svika.
Snäll ja, men inte precis avkopplande att rida... Satt det en kråka på en åker kunde just DEN kråkan vara livsfarlig - Hermes sjönk nån meter under mig, det var som nån tivoliattraktion.
När det var vintervägar markerade med orange pinnar var varje sån pinne jätteläskig, så han kastade sig från sida till sida av vägen.
Att få till EN hyfsad galoppfattning kunde ta en hel förmiddag och hela tiden tänkte jag: -Om jag överlever det här överlever jag ALLT... (vilket också visade sig stämma rätt bra, om man får tro läkarvetenskapen.)
Samtidigt var han väldigt modig, Hermes - han var beredd på det värsta men han flydde inte. Han bara försvann under mig, taktade, reste sig - luttrade MIG, helt enkelt. Modig. Det är ju som nån har sagt ingen konst att vara modig när man inte är rädd...
(Ett annat käckt minne är när jag, mogna kvinna redan då, kom framsprängande på "mitt" illfuxiga arabiska fullblod och blev stoppad av en arg gubbe som tjöt: -Jag är så trött på alla små jäntor och deras ponnyhästar!!)

Vart leder då detta resonemang? Jo rakt åt PEPPARN förstås! För Peppar tänker jag ofta på, och alldeles särskilt häromdagen. På kvällspromenaden, alltså i relativt mörker, träffade  vi å gångvägar på: en navkapsel, en skrotig cykel, en avdankad julgran med några slitna "prydnader" kvar samt ett par strumpor. (Det är märkligt så ofta man hittar strumpor efter vägarna - så här års...?) Och grejen var den att ingen hund rörde så mycket som ett ögonbryn. Tigern till och med klev på navkapseln (jag tror att han trodde att det var en balansbräda...)
Peppar däremot, han var stor DRAMA QUEEN!! Vart och ett av ovan listade föremål samt dessutom märkligt formade snödrivor, myror med ovanligt stirrande blick, lågt flygande talgoxar, barnvagn med innehåll samt nyligen uppsatt vägskylt skulle hos Peppar ha framkallat ett ögonblick av skönaste PANIK!! Ja, just skönaste.
När han blev mentalbeskriven konstaterade beskriverskan att han fann stort och synbart nöje i att bli oerhört rädd för dumpen (overallen som rycks upp som en stor farlig gubbe), sen traskade förbi utan att bry sig ett dugg, sen hade ett lyckat panikanfall till och sen valde att i stället bli rädd för en liten pinne på marken. "Inte ett dugg rädd men lättroad" blev omdömet.
Och precis så var varenda promenad med Pepp, i alla fall om han hade haft litet tråkigt ett tag. Tre gruskorn som hade hamnat i linje med varann föranledde stora omvägar, dova morr och ett ivrigt samspråk med matten.
Alltid avhandlingar med matten. -Ser du matte? Vad tror du att det är? Läskigt va! och sen i nästa stund allt glömt för nåt annat som fångade uppmärksamheten. Hela tiden med ett stort stort flin.
Men om det hände nåt RIKTIGT läskigt, som farliga påverkade typer eller tokarg hund eller två oinbjudna, ganska envetna typer på vår tomt - då var han bara alldeles orubbligt bestämd. Ingen panik, inget tokskällande eller -bitande, bara beslutsamhet: -Gå härifrån. Nu.
Och sen massor massor av slaskiga pussar på matten.
Och såna hundar vill de förbjuda!!

Kors i krösamoset vad jag var trött idag!
Utmattad efter konståkningsfinalen igår kväll, antar jag. Och ändå har jag bara TITTAT, inte åkt... Nåja, skönt att det är över i alla fall.
Och NÄR jag väl hade ruskat liv i min gamla lekamen i förmiddags slängde jag i mig en näve hasselnötter, försäkrade mig om att hussen skulle vara anträffbar per telefon samt gav mig åstad med mina mickaboer.
Ibland är det så skönt att bara gå dit näsan pekar utan tanke på att man ska hem också.
Och i det strålande solskenet passade en tur på landsvägen mellan gärdena så bra så bra.
Och vi gick och vi traskade och gick litet till. Förbi Valla, Lönsåker och Benala.
Efter två timmar räckte det rätt bra med motion så då ringde jag till maken som kastade sig i racerbilen och hämtade upp oss.
Hundarna blev så GLADA när de fick hoppa in i en bil!! I synnerhet liten frusen Jazz, förstås.



Åkrar, bara åkrar. Med snö på.



Efter cirkus ungefär en timmes koppelpromenad börjar Ying Gå Ordentligt i Koppel. Bejeesus!





Solen skiner. Något litet blåst. Bräxis runt nollstrecket.



Blåda blåda himmelen.



-Baddå? säger Ying.



-Sniff, sniff... En älg rör sig bortåt Salahållet, hävdar Ying. -Full fart framåt, matte!



Lilla Jazz var beredd att hosta upp hela veckopengen för att få åka taxi hem. I mattes knä också, varmt och rart. Som tur var kostade det gratis.

Och SEN var vi både trötta och frusna när vi kom hem. Och hungriga!!

Närå, jag har inte gått och blivit tokpatriot (eller för den delen nationalist) - på svenska flaggan är dessa färger ganska trista men i naturen i dag var det rena lyckan: blåblå himmel och stor värmande sol. Det tar sig! Tyvärr blåste det litet narigt, men vi förlade förmiddagspromenaden till Bredsandsskogen och där kände vi inte av nån kylande fläkt alls.
Tvärtom, det var så man ville slå sig ner i en snödriva med solen i ansiktet och choklad i en termos.
Fast så förtänksam hade jag förstås inte varit; min enda skaffning var torkade blodpuddingsbitar och så tusan  heller om jag tänker festa på såna. Det gör jag först i yttersta nödfall.
Och apropå nödfall - jag var så duktig, så duktig i dag för jag gick bara bara på de snitslade och upptrampade stigarna och gick därmed inte vilse det allra minsta lilla.
Minst en gång sade mig min geografiska instinkt att stigen gick fel för den var på väg åt alldeles tokigt väderstreck. Men ibland är jag envis som en terrier på ett ganska bra sätt: jag tog mig i den andliga hampan och tillhöll mig att hålla mig på den smala vägen och si - jag kom alldeles precis dit jag borde, dvs. tillbaka till stranden.
Sen gick vi litet invid och även en aning PÅ själva isen - med stor tvekan ety det sjöng några rysliga arior om isen idag och är det nåt jag inte gillar så är det sjöisar. Dock höll vi oss så nära stranden att jag åtminstone skulle ha bottnat om jag hade gått igenom...
Och så experimenterade jag litet med kameran, se nedanstående oerhört överexponerade och tiltade bilder. Jag tycker att de blev bra - alltså de blev ungefär som jag hade tänkt.











Myrslok.





















Nåt som däremot inte alls blev som jag har tänkt var Tigers inkallning på isen - när några människor åkte skridskor förbi ute på spåret - långt, långt ifrån oss! - stack han iväg som ett jehu trots att jag både kallade in och gormade och bannade! Ying stack också iväg, men HAN kom minsann tillbaka han. Det gjorde inte Tigg, han sprang hela vägen fram, bjäbbande och struttande, hela 200 meter eller så. Åkarna fick vifta och rya åt honom för att han skulle vända tillbaka. Hmm. Det är mycket som har förändrats hos alla hundarna sen Pepparkornet gick förlorad för oss.
Och mattes hjärta är det fortfarande hål i, trots denna härliga soliga dag.

Man kan ju inte BARA titta på Cesar M och Fredrik S och allt vad de heter - man måste ju titta på MIG också. (Allt ljus på mig! är mitt motto, i likhet med Edvard Persson).



Att jag inte ser klok ut, det kan jag (nästan) leva med. Men att jag LÅTER som nån jädra kommandora, det är svårare att ta. Men men, det är bara att vänja sig. Det har ju andra gjort...

Ennui - det är när man har tråkigt, det.
Lyssna på fransk föreläsning - inte precis så man är spralligt andäktig. Man gäspar käkarna ur led, det är vad man gör.
Tills man kommer på att man kan laja litet med bilder och litet sånt.

Haver t.ex. laddat upp 100 bilder till fujifilm för s.k. framkallning, dvs. eg. bara utskrift. Detta kalas kostar med 29,- i porto och det tycker jag att jag kan leva med. I synnerhet som hela tiden datorer och externa hårddiskar kraschar och skivor kommer bort. Mig passar det rätt bra att ha bilden i handen.
Fick dock en förskräcklig Peppar-abstinens. Svårt att förstå att jag aldrig får träffa honom mer (på denna sidan), aldrig dra i öronen och klämma på kroppen och skratta åt hans märkliga påhitt.



Hål i hjärtat, absolut. Vill ha honom här, nu.

Här kommer litet mindre vemodiga bilder. T.ex. på Minsta Barnet uttvingad på promenad i soligt men kallt väder, och Jazzen sammalunda.









Tigger som sover medan jag ligger och läser. Stackarn, så ofta han blir påhoppad med en försiktig puss mitt på skäggiga nosen! Det går bara inte att låta bli!


När han är pigg så är han pigg, men när han är trött så är han jätte-trött!

Med viss tvekan bjuder jag också på en bild av Me Myself I. Fördjupad i kunkapsträsket.



Så där ja, dags att fördjupa sig litet till.
För sen - sen blir det konståkning!!

Igår var det dags för ridhusträning igen - känns märkligt att bylta på sig hundkläder när man har suttit och stirrat på konståkare större delen av dagen... Jag får nog snörpa ihop ett arrak-plagg, fast i dubbelstretch och med massor av bling.
Nåväl, igår var det Ying och Tigg som blev föremål för mina lydighetssträvanden.
Och jippi! vad det gick bra!

Fast det känns litet sekunda när mina medtränande filar på detaljer i 3:an och eliten att komma in och försöka lära Ying att inte-dra-i-kopplet. I alla fall inte dra så mycket...
Men hur som haver gick det så bra, så bra. Och jag kom på en toppenbelöning åt Ying!! Jag har för mig att jag har TÄNKT på den förut, men glömt (åldern, ni vet), men igår  bara föll det sig så och det fungerade så bra:
Ying belönas med köttbullar men inte hur som helst utan han får JAGA mig som håller i godiset!
Vilket TRYCK det blev i den gamla uroxen!! Dessutom körde jag två litet kortare pass med honom, och ett längre pass med Tigern däremellan. Se där; kanske matten lär sig nåt så småningom! För Ying måste man sluta tidigt med, annars tröttnar han. Och då  menar jag verkligen tröttnar. Finns inget så uttråkat som en uttråkad pej. Och Tigg han behöver hålla på ett tag, för i början är han så tossig så det blir bara spektakel av allting.
Tiger tränade fritt följ (nu är han så vild igen så han gärna ligger 1 meter framför mig och går baklänges. Och tror att det är "fot"...), några rutskick (RIKTIGT bra), inkallning med ställande och fjärr (fast bara sitt och ligg). Busbelöning och köttbullebelöning. Han jobbade fint och koncentrerat och med verklig vilja. Hurra!
I Yingens andra pass blev det faktiskt en hel del linförighet och fritt följ samt ställande under gång. Och litet läggande, fast han tycker att ridhuset är litet ohygieniskt att ligga raklång i... Samma sak med apporten; den kan man bara ta från mattes hand för det är litet äckligt om den ligger på marken... (Att däremellan äta hästb*js går däremot strålande bra.) Och det fungerade SÅ bra med jaga-matte-cum-köttbulle-belöningen så jag var alldeles fröjdefull.
Sen for vi hem och när vi kom hem och jag öppnade bakluckan satt Ying där och plirade sömnigt. Han nästan vinglade av trötthet in genom grinden och ytterdörren, sen slängde han sig på sida i hela sin längd i TV-soffan och var helt borta för världen. Bara små sovpuffar hördes från honom.
Och till och med Tigern sov ganska nöjt i mitt knä medan jag såg på konståkning.

Två dagar nu har vi haft strålande sportlovsväder: 10 grader kallt men alldeles vindstilla och solen VÄRMER så gott! Talgoxarna harklar sig, sätter igång att vårkvittra som galningar och gör tummen upp.
En som däremot inte är så där väldigt uppåt är lille herr Jazz. För honom är allt kallt alltför kallt.
Även relativ värme, alltså några plusgrader, är alltför kallt för den ytterligt delikate herrn.
Idag blev han klädd så här:



En mjuk velouroverall med halvlånga ben (och en liten larvig luva, hrmpf) och ovanpå det ett ganska rejält thermotäcke. Så här inomhus i en solfläck kändes det ganska skönt tyckte Jazz.
Men när vi kom ut blev det surare miner...



Tigger vill gärna sätta en tass för objektivet när jag försöker fotografera honom i ytterplagg - han är väldigt anti.



-J*vla väder! säger Jazz. Det är nog tyvärr jag som har lärt honom den frasen...



Tiger säger: -Jamen TRÖTTNA, morsan! Det kallar jag bristande tacksamhet för min sömnadsmöda!



Ying behöver inget täcke, men det är roligt att reta honom med kameran ändå...



Ganska ofta är det han som retar mig i stället...



-Man måste få pitalt om man har blivit fotofoferad! säger Tiger.



-Men för F*N, nu går vi hem!! säger Jazz.
Och då gjorde vi det.

Sen fick vi hemleverans av finfina köttiga märgben så matten kan nu i lugn och ro ägna sig åt att titta på konståkning. Jabbi!!

Jag antar att det är min framskridna ålder som ligger bakom.
För jag är helt insnöad på TV4 Guld. Inte allt, men visst. Barn och make skriker och hånar mig.
Men strax efter kl. 19 börjar Tillbaka till Aidensfield, eller Heartbeat som serien heter på engelska.
Det är mitt kvällsmys, det. Två avsnitt på raken.
Och vet ni - det räcker till MYCKET hundträning, två avsnitt av Heartbeat. För man behöver inte titta så där väldigt uppmärksamt på TV:n, det räcker att man lyssnar litet och kikar upp ibland.
Så därför går det alldeles utmärkt att småträna hundar samtidigt.
Sån där träning som genomförs med matte sittande på golvet, med en förpackning torrfoder för katter (småsmå bitar) och litet rekvisita, alltefter behag.
Vi tränar sånt som att hundarna ska lägga hakan hårt och fast i min hand, dutta med nosen på min pekfingertopp, pussas, rulla, snurra, ligga utsträckta på sidan, spinn (snurra andra hållet), backa, sitta vackert, vacker tass, rulla in sig i en filt, hämta grejer, hoppa upp i fåtöljen och ner igen, sitt-stå-ligg, stå med baktassarna i min handflata (obs. gäller ej Ying!), krypa ner i en väska, tja - det finns massor av "småplock" som man kan skoja med. Det räcker gott och väl den tid som programmet håller på.
Sen är hundarna rätt trötta och rätt mätta.
Och jag har fått ganska lagom av TV-tittning. Och det här sättet att se på TV passar mig ganska utmärkt, för si jag har så svårt att sitta stilla ett helt program igenom, annars. Jag måste bara studsa upp och ner och hämta kaffe eller stickning eller en bok eller...
Det är därför jag aldrig går på bio.
Dagens bilder kommer från söndagens morgonpromenad. Jazz fick stanna hemma och promenera med husse och lillmatte i stället. Hård skare passar inte hans spetsiga, tunna ben!



Tigger springer finfint ovanpå skaren och är nöjd!



Lustiga stråk av dimma.





Purken Ying fick inte gå lös.



Stackare dom som inte har tillgång till en pejmule!



Litet mera natursceneri...



Alltid redo!



Benen går som elvispar!!



Hm, låt mig se... varför skulle den här bilden vara med? Jo, för att den går en så vacker blågrå ton. Därför!



Ping hittar musbon.

Nu ska jag förtälja vad som kan hända.
Just det, det KAN hända vem som helst och när som helst. Se där en anledning att inte släppa ut 8-åringar ensamma på hundpromenad...

Igår vid halvfemtiden å aftonen gav jag mig ut på kvällspromenad med kritterna.
Vi har litet olika vägar att välja på, men eftersom vi hade varit en låååång tur i skogen tidigare på dagen föll valet på gångvägar neråt stan till.
Därmed kom vi att passera ett hus där jag EN gång, för sisådär ett drygt år sen, har varseblivit en hund. Som kastade sig ut från huset, över gatan och mot mig och åtföljande hund. Hussen kom och hämtade hunden och sen har jag aldrig mer sett nån hund där.
Jag såg att en kvinna rörde sig på baksidan av huset när jag var på väg mot det - trottoaren är skottad på den sidan av gatan och därför siktade jag ditåt.
Då hördes höga skall och rätt som det var hade jag en STOR hund vrålandes och morrandes kring mina ben och i synnerhet kring mina hundar.
Jag hörde rop inifrån tomten och sen ett vrål till och en ännu större hund flög över ett stort buskage och vidare över staketet och in i hundmassan.
Hoppsan. Bullmastiffer. Två stycken.
Som tur är hör jag inte till de personer som börjar hoja, vifta och GÖRA en massa saker när det krisar. Jag biter ihop och säger inte mer än nödvändigt.
I det här fallet gav jag Tigger en skarpt formulerad anvisning: -LÅT BLI!! vilket i princip betyder gör ingenting alls, för annars....! Samtidigt fick jag tag i första hunden som högg vilt efter Ying, jag fick tag i halsbandet och drog undan hunden som vände sig mot mig och gav mig en värderande blick samt gjorde en ansats att röra sig i min riktning.
I den stunden tänkte jag ungefär: Uh-oh... som de brukar göra i tecknade filmer när det så att säga sk*ter sig. Dessutom såg jag liksom i ett utifrånperspektiv: liten jag, stoooor hund. Men hunden hade ett smalt halsband som jag kunde liksom vrida om så han blev mer el. mindre strypt och inte kom närmare mig. Då återgick han till att försöka få tag på Ying.
Sen kom äntligen ägaren farande så jag kunde langa över hund 1 till henne medan hon ropade: -Se upp med tiken, hon är värst! gång på gång.
Så in i röran igen; tiken hade naglat fast Jazz mellan sina framben - jag har aldrig förr tänkt på honom som särskilt LITEN, men i det läget var han sannerligen det. Han låg platt på rygg och den stora hunden stod med sänkt huvud och dräglade över honom, med alla tänder blottade och ilskna ögonkast åt alla håll.
Det var bara att hugga tag i hennes halsband också, hon var mera målmedveten och svårare att dra undan och sedan mera fast besluten att undanröja allt motstånd, dvs. mig.
Men med en förnyad strypmanöver och en ilsken väsning fick jag kontroll över henne också och ägaren kunde ta emot henne för att med hjälp av en granne släpa in vilddjuren.
Sen var det ganska nervöst att syna sin flock...
Men: Jazz hoppade upp och skakade på sig och sen gick svansen som vanligt. Tigg gav sig in i flocken igen och tyckte att han hade varit jätteduktig (och det hade han verkligen också) och Ying pussade mig i ansiktet. En grundlig visitation under gatlyktan påvisade några skråmor på Yings kinder och ett litet djupare hörntandshål mitt uppe på skulten, de andra två hade inte så mycket som en rispa.
Sen kom mastiffägaren och grannen tillbaka och gick också igenom mina hundar, samma resultat. De bjöd på hundgodis också och varken Ying, Jazz el. Tigger verkade ha tagit illa vid sig av incidenten. Vi kom överens om att jag skulle höra av mig till hundägaren om det visade sig ha blivit nån skada att tala om.
Och sedan valde jag att fortsätta promenaden, snarare än att gå hem och se över hundarna i starkare ljus. Jag resonerade som så att mina små djur behövde traska av sig ev. stress. Och jag också.
Men det var lugnt, inga konstigheter när vi mötte andra hundar, inget ovanligt alls.
Och när vi kom hem badade jag Ying för att kunna se på såren bättre, men de är inte alls djupa och ser rena och fina ut. Småhundarna blev klämda och dragna och examinerade i starkt ljus men de har inte minsta lilla blessyr.
Tack och lov, för tänk hur det hade kunnat gå, om det hade velat sig!!
Och tänk, som sagt, om jag hade varit en 8-åring ute på promenad...

Men några saker vill jag understryka:
Det rör sig absolut inte om nån oansvarig hundägare eller farligt aggressiva hundar. Hundarna reagerade bara på hundflocksätt när en annan hundflock kom för nära deras revir. Och jag skulle själv ALDRIG ha trott att de där tunga bamsarna kunde flöja över ett brett och högt buskage plus ett ordentligt staket så kvickt!
Att mastifferna såg lömskt på mig betyder INTE att de är folkilskna och opålitliga - bara att de var "i gasen". Jag vill inte men måste väl påminna om att Tigger perforerar mig med jämna mellanrum...
Det är inte så dumt att ha halsband på sina hundar även när de bara är hemma i trädgården. Hade inte de här mastifferna haft halsband på sig hade det blivit betydligt lurigare...

Och så måste jag säga att jag är ganska stolt över oss, också:
Tigg gjorde precis som jag sa åt honom - höll sig i bakgrunden. Inte lätt för en terrier!
Jazz gjorde precis det enda raka i en given situation - slängde sig på rygg och mopsade inte upp sig.
Ying var precis så smart, hygglig och gentlemannamässig som jag alltid har trott: han vände andra kinden till igen och igen, gav med några väl valda fraser uttryck för vad han tyckte om mastiffens uppförande samt försökte framför allt lugna, lugna, lugna. Inget hysteriskt huggande, bara ett stadigt lugnande tag där han kom åt. Hanhunden som gav sig på honom var knappt 2 år och jag tror Ying såg honom som en spoling. En våldsam spoling, men en spoling.
Och när angriparna hade undanforslats och mina hundar samlades runt mig fick jag en sån trevlig känsla av att de var NÖJDA med mig, att jag hade skött mig och fullgjort mina matte-åligganden.
Det var nästan som om de pratade med mig...

Bara ett snabbt inlägg för att med stolthet meddela att igår tog vi oss äntligen till ridhuset för litet träning, Tigerungen och jag.
Nog kändes det att det var ett tag sen! Ingen av oss hade nåt längre attention span, men viljan fanns där.
Tigern var liiiitet för intresserad av hästpoop, bara. Men det är också en bra sak med att träna i ridhus - ge f*n i sånt!!!
Det känns litet som ett vårtecken, i alla fall - att vi går mot Säsongen.
Idag när det snöyr utanför fönstren igen.

Har man sett på katten - idag hände det ett himlafenomen!!
Ja alltså: solen tittade fram!
Därför inledde jag dagen med att fara fram ackurat som en furie i hemmet, med dammsugaren i högsta, och lägsta, hugg. -Jädrar vad den ska få däng om den tar mitt ben! fräste Jazz.
Sen var jag förstås så matt så jag trodde Liemannen nalkades, men det var inte DEN L., det var den andra L: Latmasken.
Så då tog jag ut bojejnsarna på skogspromenad. Som det var ett par tre grader kallt var det hårt och bra väglag, vi kunde till och med gå en sväng i elljusspåret; DET var länge sen!
Alldeles yr i bollen av solsken och frisk luft satte jag igång att filma litet.
Det borde jag kanske inte ha gjort.
Och alldeles bestämt borde jag inte ha försökt mig på att redigera i ett för mig ovant program.
Sånt som skulle klippas bort bara flyttade jag runt, och sånt som skulle vara kvar kom bort.
Men jag låtsas att det var tänkt så, att det är surrealism, att jag är inspirerad av Un chien andalou. Som faktiskt är den knäppaste film världen har skådat.
Och tvåa kommer den här:



Nå, vad sägs? Kände ni några Dali-vibbar?

OK - om drygt en vecka blir det till att koncentrera sig på franska, franska, franska. Språk, samhällsliv, historia, litteratur - allt. Så nu försöker jag tömma knoppen på tyska. Svårt.
Kan det vara därför jag har så in i bänglan ont i huvudet i dag? Eller beror det på förnyad sockeravvänjning? Ni vet - efter julens alla kakor är jag ju en riktig junkie... Eller VAR, för sista veckan har jag varit hård mot den hårda - inget socker över dessa läppar! Men värk i hufvudet, alltså.
Så pass att jag bara inte orkar gå upp förrän ett par tabletter har verkat.
Trååååååååkigt, säger Tigern och är så besvärlig som bara uttråkade russlare kan vara.
Småmorrar, sparkas, vältrar sig hit och dit, sätter sig upp med förväntansfull uppsyn bara jag suckar, morrar litet till - har sig, kort sagt.
Fast då tog jag fram lilla Räven.
Och så hade vi rätt skoj en stund.



Är det tyst nu så vänta bara! Det tar sin lilla tid att få in nån musik via dutuben!
Och ursäkta för all del mörkret i rullen. Bakom mina ögon kändes det som svetslågeljus, ungefär.

Igår var det vackert och soligt - och jag tog några fina bilder, men tamejsåtusan om jag hittar överföringssladden till just DEN kamiran. Suck.
Men idag, då var det gråmuggigt och gråkallt och - ja, allt möjligt grått.
Dessutom valde jag en promenadväg som innebar möljning i djupsnö.
Jo, för ingen hade gått där sen i juli, eller så.
Nedrar vad jag blev trött! Vareviga steg sjönk jag ner till höften, och halvvägs nere var det skare också, så mina byxbens nedre del åkte upp och jag blev riven på benen. Jag trodde ackurat att det skulle bli min sista promenad i detta livet.
Nästan hoppades.
Som tur var gick hundarna inte igenom skaren, men det var rätt djupt för dem ändå.
Ett filmiskt alster framställde jag.
Över 4 minuter långt, och tro mig - det händer inte just nånting!
Bara hundar som lubbar och larvar sig i snö.
Mellersta barnet frågade mig i julas: Hur många bilder på hundar i snö behöver du egentligen? när jag envisades med att ta med mig nåt fotografiskt verktyg ut.
Tja - behöver och behöver.
Di e ju söta å titta på...

Men hur som helst - dryga 4 minuter. Men musiken är fin!!

Idag är vädret rena skojet:



Igår var det broddar som gällde, om man skulle klara sig med livhanken i behåll. Idag vet jag inte vad man ska rädda sig med. Inomhustillvaro är väl det mest näraliggande!



I alla fall Jazz är definitivt med på noterna när det gäller inomhusnöjen. Såsom att sovavila.



Tigern är mera tveksam.
Dessutom låter det illa från mattens dator:



Nån vidare sångröst hade han inte, den gode Vysotskij - men på nåt sätt blir det bra ändå. Och det jag förstår av texterna får mig att vilja lära mig ryska pårikt - alltså så man förstår alla nyanser och grejs. Subtila konnotationer - vad sägs om det?!



Jag tycker i alla fall att han är blä! säger Tiger.
Fast det säger Tiger om nästan allting som han inte förstår och inte vill förstå.

Ying ligger i en bädd på golvet och gnager på tre olika oxhudsben samtidigt. Eller kanske inte gnager - han mera som mumsar på dem. Suger och slabbar litet och kanske nåt litet bett då och då, bara för att verka karnivor.

Nä, nu MÅSTE jag ta itu med min portfolio - vilse i pannkakan är jag! Och Spasite nashi dushi betyder helt enkelt Save Our Souls. Ännu en Vysotskij-klassiker.

Till den som tycker att de fina rosa bokstäverna är svårlästa har jag ett tröstande ord: det är ingen större förlust att inte kunna ta del av mina spridda tankar (?).

Våranses Ying, han har blivit alldeles som en Ny Hund.
Jag vet inte precis om det är en Ny, Förbättrad Hund men en Hund som en Omvänd Hand är det i alla fall.
Detta förstås sedan Peppars sorgliga och förtida frånfälle. (Puss, lilla peppgurkan!)

Ying har ju varit Daddy Cool här i huset - "nu-tar-vi-och-lugnar-ner-oss" var hans slogan, litet sluddrigt uttalad eftersom han merendels hade ett av Peppars öron i munnen.

Men NU: redan i tidiga ottan när endast tomten (=Maken) är vaken studsar Ying omkring och ser prillig ut, med nåt-vad-som-helst i munnen och menar -Du kan inte ta mej! Na-na-na-na-naa-naaaa!! Och sen är det full rulle runt runt, från kök till hall till bokrum till TV-rum till - ja, runt runt runt. Hussen säger att jag måste sätta möbeltassar på Yings fytter för att han river upp golven annars (Ying har alltid för långa klor, de går inte att klippa tillräckligt kort).

Sen kryper han till kojs med sin matte igen och sen blir det en vända till av samma livade ringdans när väl jag har vaknat till liv. Mer eller mindre till liv, för när jag väl slår upp mina ljusblå brukar jag ändå inte vara riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Så där sitter jag på en köksstol och blir nästan avblåst varje gång Ying varvar mig.

När vi kommer in från en promenad är det också samma sak - full rulle tills vi alla stupar. Sist stupar Ying.

En dag hade han en ganska ful plyschboll i munnen och försökte få med Tiger på nåt bus. Han hoppade omkring och gjorde lekbugningar medan Tigern bara satt på sin rumpa och försökte se seren ut (med klent resultat). Då började han daska Tigern på kroppen och i ansiktet med en av sina stora ludna tassar. -Suck, sa Tigg och satte sig på andra skinkan. Då tryckte Ying bollen med kraft rätt in i Tigerns lilla plyte, vilket förstås resulterade i att Tigg nafsade tag i bollen (terrier-reflex) och en dragkamp äntligen kom till stånd. Under morr och fräs.

Jazz och Ying jagar varandra som små hulliganer allt som oftast, upp i soffan så filtar och kuddar ryker, upp i fåtöljen så den nästan välter i farten, ut i köket och välta nån stol, ett varv upp i trappen, ner igen - runt, runt.

Försöker man gå in i badrummet så sticker Ying blixtsnabbt in sin mule och rafsar åt sig vad han kan komma över. Igår var det ett öppnat plastemballage innehållande 7 st. toarullar. Kvickt snodde han iväg och kastade med förpackningen så att toarullarna regnade över kök och hall. Ibland händer det att han får tag på en öppnad toarulle och sticker iväg med den så att pappret rullas av...

Dessutom tigger han nåt alldeles skamlöst vid bordet... På hussen klättrar han, eller lägger armbågarna på bordet och säger: -Vad ska vi äta nu? Riktigt så illa beter han sig inte mot mig, men han lägger hakan tungt i mitt knä och suckar uppfodrande.

Serveras det kaffebröd är han alldeles pinsamt girig och tar som sin självklara rätt att få vara med och dela på bytet. Minsta Barnet kallar honom för Obelix, eftersom han en gång i sin gröna ungdom snattade en hel ogräddad lussekatt från en plåt. Jag lyckades visserligen fiska ut bullen hel och odelad, men det där gav honom smak för saffran. Och precis som Obelix fick magisk dryck så det räcker och blir över redan i barndomen så har Ying, enligt mitt förmenande, fått sitt quantum satis av saffran, medan Ying själv ständigt håller sig framme och försöker placera SIN mun i MIN muns ställe.

Jag bara undrar hur länge vår lille kines, den vedervärdige pejen från Tibro, skall orka hålla detta tempo... Själv känner jag mig i alla fall ganska utmattad.



Valp-Ying.

Jag lurar på att lägga ner detta lilla onödaprojekt - det blir mest bara omtugg och trams ändå. Kanske inte RIKTIGT så onödigt som virkade prinsesstårtor och velour-kanelbullar, men inte långt ifrån.
Men - vi får se. Det går upp och det går ner.
Litet bilder ska ni få i alla fall, från förmiddagens promenad.
Där hade vi tur, för ganska omgående efter vår hemkomst började det falla alldeles för mycket lappvantar från skyn, och ännu litet senare  började det blåsa och regna små istappar, liksom.
Vi, vi drabbades bara av redan fallen snö. "Bara"...



Ying är totalt omedveten om brödernas existens. Häromdagen skulle jag ha Tigg att göra en snygg fotingång som förskottsbetalning för maten. En sån bjöd Tigern gärna på, men det gjorde Ying också, liksom OVANPÅ Tigg. Som såna där satsbord som var poppis på 50-talet eller däromkring.



Det var inte särskilt kallt och framför allt ingen vind och ingen blötsnö, så Jazzen fick förekomma i naturligt tillstånd. Pigg som en ärta var Jazz idag!



... trots onaturliga mängder snö.



Snöröjningen är här!





Visst är han rätt maffig, våran Ying? Och faktum är att han har blivit nästan litet lydig också. Peppar, peppar och ta mig i huvudet.



Kämparnas Konung och Guds Rätte Gök - oj, vad han fick ta i!



Hej och hå och bogsvall!



Jag SKA klara av'et!!



Hurra, nästan som en stig! Prima för 3-centimetersbenen! Prima för matte också...





Chaaarge!!!



Liten hundrumpa i fjärran.



Vad är det som pågår här, om jag får fråga? Varför kommer ni inte? Måste man ta hand om allting själv, som vanligt?



Nåja, det är väl säkrast så, antar jag.

Idag kunde man nog ha kört ett eget litet Tour de Ski här i staden - det har snöat hela långa natten och större delen av dagen också.
Vår förmiddagspromenad blev av det mer krävande slaget - trots att jag valde Stadens Gator och Torg som promenadstråk fick vi liksom baxa oss fram i modden och över drivor. Att lulla runt på Myran eller i skogen var inte att tänka på, helt enkelt.
Men det har varit ganska varmt, bara nån grad under nollstrecket - inte ens Jazz behövde ha ytterrocken på!



Vi träffade Peppars Nemesis - Ville. Och han var så snäll och duktig och bara tydde sig till matte.



I den relativa värmen hade jag KJOL på mig, till och med på promenaden! Det går åt rätt håll!



Allting ser så annorlunda ut med massor av snö, innan de vanliga stråken har hunnit röjas.









Naken-chock! Jazz utan rock!



Väl hemma blev det Bus, i vanlig ordning. Ying ses numera sällan utan mjukdjur eller mattes Uggs i munnen...



Han ser faktiskt inte riktigt klok ut, i synnerhet inte med neongrön nalle i munnen.



Tigg blev litet mosig och kröp till kojs i köksburen.



Jazz ser liksom alltid ut som han har skäggstubb. Orakad slusk.



Och kolla bara - nagellack som passar till kjolen!!

Hundbilder, ju!
Skärpning.











Är det nån som vill se ytterligare bilder av nosen på en jack russell? Bara hojta, i så fall!

Idag har jag beställt ett gäng lärda böcker på franska, och det slår aldrig fel: då börjar jag tänka på tyska!
När jag pysslar med ryska så går hjärnan in i fransk mod.
Det är därför som jag absolut vill börja lära mig georgiska - jag tror att det är enda sättet att få nån rätsida på ryskan.
Dessutom verkar det vara så fint i Georgien... Och deras elektricitetshantering är känd som ganska - låt oss säga kreativ.

Men det hör inte hit.
Vad som hör hit är detta:

HEMMA HOS

Jag har nämligen läst en bunt Husmodern från 1940-talet - hemmahos i vartenda nummer, och jag vill ju inte vara sämre.
Så se här, hemma-hos-oss - med kladdiga smörpaket och hundbollar mitt på matbordet!



Ljuskrona, uppe varje jul sedan A.D. 1988.
1990 el. -91 svingade Äldsta Barnet i den som en bättre Tarzan, utan men för vare sig krona el. barn.



Mycket pyckel o grejer ska de vara, tycker jag. Fast ett hembi med dammvippa sutte inte i vägen...



Vi (maken, han är typ kunglig) puttar upp girlander i taket till vareviga jul



Vy genom hundslussen.





Girlander i ett annat rum. Med små lyktor i, också!



Min flitiga o händiga moder har förfärdigat tavlan. Ingen jul utan den!



Äldsta barnet slänger på sig kappan och flyr hemmet.



Minsta barnet vid middagsbordet.



Annan vinkel. Koka-porslin. Nikon D70 med Lensbaby 2.0. Liten tavla av en humla i en solros.



Vedspis. Ytterligare girland.



Liten röra... Ljusstake fådd av syster, påse med leversnittar, hundmatskål, skåp byggt på plats av der Hubby.

Men alltså - nu HAR det varit jul, och det nya året HAR börjat! Så jag menar att nu RÄCKER det med snö och vinterkallt. För mycket och för litet skämmer allt, och hör sen.
Idag tog jag med mig mina allvädershundar Tiger och Ying och for till Vattenparken.
Om Vattenparken i januari 2011 kan man säga så här: tung-gått.
Ying fick agera stigfinnare som vanligt, och till och med han var litet mjölksyrapåverkad.
Själv låg jag som ett kolli på rygg stundtals.
Det var då Tigern passade på att krypa upp på min mage och säga: -Bär mig, tack!
Tur ändå att lilla frusna Jazzbacillen hade fått bli kvar hemma; MED täcke att han inte orkat många meter, UTAN täcke hade han blivit lika blå som mina tår.
Jädrar, vad vi kämpade; hundarna blev nästan tårögda av lättnad när vi kom åter till das Auto.



En ganska vacker studie i överexponering. INTE lätt att mickla med kamerainställningar - dels svårt att räkna ut hur man ska göra med allt det vita, dels svårt att trycka på knappar och rulla på hjul med vantar på. Eller utan vantar men med stelfrusna små tinglar.



Som synes: tungt.



Fast kul!



Kommer ni aldrig?!



Jag tror Ying trallar på "Hej, mitt vinterland!".