Svar
Hjärngympa
Viltspår - eller helvilt spår
Cookie
Idag parkerade jag bilen utanför ett varuhus och i en annan bil som just höll på att parkera satt det - en SHAR PEI! Raskt sprang jag fram o började tjattra med dess mattar - två unga estländska damer som inte kunde nån svenska just och inte så värst mycket engelska heller, men eftersom jag inte kan nån estländska alls (utom pluus, det betyder visst blus och kom inte alls upp här) (jo förresten, ett ord till och det är BRA: pankomat!) och bara halvmycket ryska så redde vi ut det rätt bra ändå. Hunden var en liten fin tvåårig tik vid namn Cookie, alldeles ljus med rosa nos, kanske är det den färgen som kallas apricot? I alla fall var hon inte alls fjär och dessutom hade hon alldeles fina ögon och världens swarowskigaste rosa halsband, rena konståkningsmodellen! Tänk va - en shar pei till, i min lilla lilla köping!
I fredags
Tigern VAR med, men han höll sig undan - ville väl inte bjuda på några bildbevis.
Ett år med Tigger
Så här såg det ut då, 25 januari 2007. Vilken liten pys!
Tillbaka till civilisationen (eller: Vi har varit på turné, tralala)
Tigern vill inte riktigt bada i Klarälven - Peppar ville däremot, matte höll på att få skrämselhicka!
I hundstallet, hämtandes träningsprylar. Jojo, DÄR finns det resurser! Lyllo Olle, säger Tigger. Äbbel-päbbel, säger Olle.
Sambo-extra-hunden Kajsa TROR jag, det finns en Kajsa och en Maja, båda två lika fina o rara och med sånt bra sätt mot spolingar.
Man blir så väldigt trött av att vara bortrest och inneboende tycker Peppar.
Tigger blir också litet trött men lurar ändå på att apportera Peppars svans = en bra grej att göra när det inte finns nåt annat att panta hos matten.
I alla fall så skötte sig alla hundar strålande - litet bullrally blev det väl men inte alls farligt. Däremot känner matten att det är himla jobbigt att bo i lägenhet med en småhund - hemma bara ikläder jag mig ett badlakan eller nåt och hystar ut hundarna i trädgården medan jag under helgen var tvungen att hoppa i full mundering, koppla jurren och promenera! Usch. Men Peppar höll sig utan problem i 12 timmar båda nätterna, strålande!
Gaaah!
Igår afton tog jag min lille lurver (Ying, inte maken) på rallylydnadskurs - han var väl inte helt på topp, men skötte sig rätt så föredömligt ändå (fast han grät hela tiden). Han tycker att det är roligt att jobba, bara det inte blir för långrandigt. "Honnörsrutan", där hunden bara ska sitta/ligga vid sin förare o ta det lugnt, är en sån långrandig grej som Tingting tycker är helt onödig. Det ska va hejsan och hoppsan och bompa, annars e ja inte me! säger Ying-på-taket.
Tisdagsträning
Yingis-Pingis har nyktrat till men känner sig allmänt kymig, typ baksmälla fast utan föregående nöje skulle jag tro. Och så är det väl inte helt bekvämt i o kring ögonen. Han sov i alla fall hyfsat bra i natt (fast han grät litet) och var ute på en lunchpromenad med Jazz o äldsta barnet. Och så åt han som en hel karl, det blev ju inget sånt av igår. Det märks att han har litet mindre tålamod med de andra hundarna - inte så det blir några tråkigheter men han säger ifrån litet bestämdare, och det är väl inte helt fel. Yingen är så snäll så det är fånigt, för det mesta! Nu ligger han här i arbetsrummet hos mig och ska försöka sova litet - jag har släckt i taket och flummig yogamusik på stereon och förväntar mig att inom kort få höra alldeles osannolika snarkningar. Som vanligt.
Min lilla alika
Lilla Ying ligger nu och sover ruset av sig - vi for i halkan till det Stora Djursjukhuset och fick hans små ögon uppsydda igen. Dessutom passade de på att rensa litet i de små snuskiga öronen - hans örongångar har ungefär samma diameter som det hål på en kulspetspenna där udden kommer ut. Som vanligt var Ying rena ängeln - det är tydligen inte alltid fallet med shar-pei; vi fick först träffa en för oss ny veterinär som gärna berättade ganska många historier om monster-pejer som tuggar sönder personal. Sån tur för henne att hon fick träffa snälla fina Ying idag - han rör inte så mycket som en rynka trots att de bökar o pillar med hans ganska onda ögon. Inte så länge matte är med, vill säga - utan mig är han visst inte helt medgörlig. Men så ska han inte vara utan mig heller, annat än i slocknat tillstånd! Världsbästa dr Nils, ögonveterinären, är dock sedan tidigare bästis o bundis med Ying, så han hade inga betänkligheter. Han tyckte precis som jag att Yingens skalle har vuxit ganska rejält sedan i höstas, så vi fortsätter att hålla tummarna för att han ska fylla ut sina rynkor litet mer.
Förresten läste jag på shar-peiforum att den svenska boken om shar-pei inte är helt opportun eftersom den inbegriper liksom en manual i eye-tacking och det tydligen (verkligen?!) finns folk som använder den som just en bruksanvisning och sitter där o snörper med nål o tråd. Verkar högst osannolikt, men man vet ju aldrig.
Och så en glädjande sak: Tingtingpej har gått upp i vikt och väger nu hela 20,9 kg. Heja färskfodret!
Vatten, vatten - bara vanligt vatten
Jazzens inställning till snö är sådan att han sätter en tass framför kameraobjektivet och väser "No comments!". Jag vågar inte pressa honom ytterligare, då kanske han biter sönder min kamera.
Vill inte säga så fula ord
Ingen hit kanske, men ingen katastrof. Sen begynte det att storma och snöa och snöa och storma - nu har vi en halvmeter snö på marken och det bara vräker ner mer, fast liksom på tvären. Helt o hållet vidrigt!
Förresten: vill ni se en snabb inkallning av staffe? Trodde väl det. Se o njut!
Det, ni!
Illustrationer, på begäran
Litet blandat, från 30/12 till igår:
Peppar inspärrad i buren tillsammans med Ying. Ser inte ledsen ut för det!
Tur att man har en särskild hundbil, för mycket pryttlar blir det!
Peppar står fint, eller?
Förra gången det var hemskt o snöigt. Ying på bushumör!
Les trois mousquetaires - eller hur katten det stavas!
Igår - lubbalubbalubbalubba!!!
Snus o bus - och liiite liiite sol!
Heja Peppar!
Nu SKA den dö!!
Tingtingpej begrundar sakernas tillstånd. Kallas numera "Skalle-Per" efter en sanslös fällning!
Tjyvar o har sig!
Lubba!
Sen pratade vi med barnets tränare en stund och båda hundarna var SÅ duktiga, hälsade fint bara, försökte inte välta eller överväldiga eller äta upp eller ha sönder. Man får passa på att vara stolt, nästa gång är de kanske Mördarhundar igen.