Precis som jag!
Förr i världen, när jag sprang jättejättemycket och gärna och långt och ja, alltså, då på tiden, då tog jag ibland med mig nåt barn, t.ex. det mellersta, som på den tiden var konståkningstränande och (inte alls) behövde träna ännu mer. I alla fall - när hon var ute och sprang med mig hände det ofta att hon fräste: -Titta rakt fram! därför att jag prompt skulle söka mig in på små intressanta stigar som kunde leda ungefär vart som helst eller, för det mesta, ingenstans alls utan mynnade i ett moras med accent av lera.
Och sen hände det sig att jag på mina promenader med fina vilda Nero lånade med mig en Dam - en collie. Ooooba. Jag tog med henne på promenader i det närapå obefintliga spåret som går runt och genom och ikring ett elljusspår, och varje gång vi korsade denna banade, upplysta väg insisterade Colliedamen på att vi skulle gå på den i stället. Men man är väl fostrad till att hålla sig på den smala vägen, eller hur?!!
I alla fall - Betty, hon är som jag hon! Idag gick vi just där jag gick med Nero och damen, fast mycket kortare, och föreföll det som om en ännu mindre, lerigare, halkigare stig, eller ett litet upptramp gjort av en åkersork eller en skalbagge, korsade eller tangerade vår redan lilla leriga stig, så nog ville Betty gå på den, alltid! Eller rusa, skutta, vältra och volta.
På sluttampen gick vi faktiskt den Breda vägen, Sentero luminoso, fastän lumorna var inte så loso, nej vad säger jag; lysande skulle jag säga, men i alla fall, den vägen som vanligt folk tar.
Stort missnöje fördunklade Bettys muntra min och hon ville bara springa upp på små stigar och annat. Duktig valp!
För övrigt kan konstateras att sådan litet mer bearbetad vägsträcka av frk Betty nyttjas som s.k. halfpipe: då den omges av liksom vägbankar av skogsmodell springer Betty i full fart snett upp för en sådan, ned igen i full fart och snett, upp på andra sidan osv. Så att hon förflyttar sig i zigzag och hela tiden i upp- eller nerförsbacke.
Något säger mig att Ying kommer att få konkurrens i sin roll som Personlig Tränare!
Och sen hände det sig att jag på mina promenader med fina vilda Nero lånade med mig en Dam - en collie. Ooooba. Jag tog med henne på promenader i det närapå obefintliga spåret som går runt och genom och ikring ett elljusspår, och varje gång vi korsade denna banade, upplysta väg insisterade Colliedamen på att vi skulle gå på den i stället. Men man är väl fostrad till att hålla sig på den smala vägen, eller hur?!!
I alla fall - Betty, hon är som jag hon! Idag gick vi just där jag gick med Nero och damen, fast mycket kortare, och föreföll det som om en ännu mindre, lerigare, halkigare stig, eller ett litet upptramp gjort av en åkersork eller en skalbagge, korsade eller tangerade vår redan lilla leriga stig, så nog ville Betty gå på den, alltid! Eller rusa, skutta, vältra och volta.
På sluttampen gick vi faktiskt den Breda vägen, Sentero luminoso, fastän lumorna var inte så loso, nej vad säger jag; lysande skulle jag säga, men i alla fall, den vägen som vanligt folk tar.
Stort missnöje fördunklade Bettys muntra min och hon ville bara springa upp på små stigar och annat. Duktig valp!
För övrigt kan konstateras att sådan litet mer bearbetad vägsträcka av frk Betty nyttjas som s.k. halfpipe: då den omges av liksom vägbankar av skogsmodell springer Betty i full fart snett upp för en sådan, ned igen i full fart och snett, upp på andra sidan osv. Så att hon förflyttar sig i zigzag och hela tiden i upp- eller nerförsbacke.
Något säger mig att Ying kommer att få konkurrens i sin roll som Personlig Tränare!