Pelleskop-livet

Kineser, kineser!

Publicerad 2014-06-21 11:44:00 i Ying

Mellanbarnet, nedan kallad Mel B. (rätt åtna), befinner sig som kanske är läsekretsen bekant i Beijing. Eller Peking. Kina, ni vet. Hon försöker med icke ringa framgång lära sig det kinesiska tungomålet samt är städslad som engelsktalande språkkompis åt en nioårig gosse, rätt välartad av allt att döma. Såväl gossen som Mel B., för den delen.
 
Jallafall - den här familjen är något alldeles extra till högdjur. Det has tjänstefolk och bilar och bostäder in absurdum, att icke tala om stålar. Och ungar - åtteminstonde tre söner har jag räknat in, och det tycker jag är rätt bra jobbat med tanke på ettbarnspolitiken.
 
Nåja, denna familj skall nu flytta till New Haven därför att en av sönerna (nr två i ordningen, TROR jag) skall begynna sina studier vid Yale. Mel B. vill inte flytta till en mindre burgen kinesisk familj (hon har bekanta i ungefär samma sits som hon själv som framlever sina dagar i fönsterlösa skrubbar osv. i stället för å marmor, under kristall på 1000 kvadratmeter, som Mel B. själv), så hon ämnar sig hemöver i början på augusti. Ärligt talat är hon less på kineser, vilket inte är så konstigt. Därmed icke sagt att Mel B. är rasist, hon är bara kulturkrocksskadad. Det går över - snart vill hon säkert dit igen.
 
Hur som helst - familjen packar. Eller rättare sagt - tjänstefolket packar. Pappan syns aldrig till, lillpojken gör mest hyss och mamman sitter i en fåtölj och leker med sin mobil (när hon väl har stigit ur sin paulun, frampå eftermiddagen) - skriker ibland nåt ovettigt åt husan. Mel B. hålls ungefär som väskhund - tas fram och gullas med ibland, får förevisa nån konst, sen får hon se till att vara ur vägen, bara.
 
Men så hände det sig igår att Mamma Högdjurskines fick besök av en annan Fin Kinesisk Fru och då kom de på att det skulle ju vara himla skojsigt om de också packade. Så utomordentligt lustigt, Fina Frun tar ett föremål och stoppar i en kartong!! Instagram-moment, eller hur? Selfie av Mig som Gör Nytta, hur lustigt är inte det!!! (Och hur j*kla jobbigt är inte det för personalen som därmed inte bara skall packa allt j*dra elände under översköljande otidigheter utan dessutom måste gå ur vägen för Fina Fruar som gör sig lustiga och ställer till ännu mera oreda. Dagmar Ebbesen, var är du?!).
 
Hallå! skriker nu pelleskopläsaren, vad hände med hundnytt?!! Och det med all rätta, förstås, men lugn, bara lugn. Jag skall nog få ihop det igen, lita på mig.
 
För - ni vet Ying? Världens sämsta kines, luddbollen (ludd såväl på som i bollen)? Han är ju från Kina, right? Och han är ju helt j*dra nipprig, right? Eller kan det vara så här, egentligen: Ying är Fint Folk. Ying tar inga order, Ying GER order (ge mig kex. Nu). Men så ibland när jag, som igår kväll, kastar en apportbock och säger: -Ying, apport! då tänker Ying att det vore ju faktiskt himla lustigt om han, YING, faktiskt skulle hämta den därna bocken, och liksom GÖRA SOM MÄNNISKAN SÄGER!! Haha,himla lustigt! tänker Ying, och så hämtar han apportbocken, gör en snygg ingång och håller föremålet tills jag säger "loss". I sin egna lilla jyck-värld har nog Ying ett eget instagramkonto där det finns fullt av såna där lustiga selfies, där Ying leker att det är matten som bestämmer, bara för att hon är så gullig när hon tror att hon är nåt. Liksom.
 
Fast när finfolks-Ying har lekt så där, att det är matte som bestämmer, en liten stund, då tröttnar han och tycker att vi måste se till att ha ordning på hierarkierna för vem katten vet vad som kan hända annars, klasslöst samhälle eller nåt annat nedr läskigt, och då liksom viftar han mig åt sidan som nåt som är så där litet pinsamt så man inte vill riktigt låtsas om det och så återför han mig till ordningen igen. -Sådärja, nu räcker det. Nu får du leka själv, men se till att inte störa mig.
 
Jag VET ju inte om det är så. Men Ying är snart åtta år, och under de snart åtta år jag har känt honom har det varendaste eviga dag hänt konstiga saker som jag inte alls förstår, TROTS ivrigt studium av alla möjliga hundpsykologiska verk. Och det är klart att jag egentligen vet att att "nationalkaraktär" är ett omdiskuterat och numera förlegat begrepp (enligt wikipedia i alla fall), men det skulle verkligen förklara en hel del, skulle det. Och det skulle kännas så skönt i min hundägarsjäl att få fastslå en orsak till att Ying är som han är. Alltså: Ying är KINES. Kinaman från Kina-Tibro. Risätare.
 
Eller kanske bara: Ying är överklass. Deal with it.
 
 

Ett steg före?

Publicerad 2014-02-28 13:37:31 i Ying

Min vän Ying, han som dagligdags går under beteckningen Kim Jong-hunn eftersom han Bestämmer Allting, är ju som kanske är bekant Världens Sämsta Koppelhund.
Det enda som fungerar åtminstone halvdant på honom är stryphalsband. Vanligt halsband backar han ur eller lägger i att dra som en dåre, sele innebär att matten far som ett torrt skinn där bakefter.
Så att jag har ju de senaste så där fem, sex åren haft mina tankar på VGW-bälte, som det heter fast det i mina ögon är mera som en sele. Fast: dels tror jag egentligen inte att någonting fungerar på Ying, dels har det bara känts som att om jag köper en sån åt honom kommer Makterna att ge mig på tafsen genom att låta honom Somna In Per Omgående. Jag vet, jag är nipprig.
Men nu så - nu har en vänlig människa sålt mig en begagnad VGW-pryl. Litet moddad för att passa hennes hund (salig i åminnelse) - och märkvärdigt nog sitter den som måttsydd på Kim Jong-hunn!
Så nu nästan längtar jag efter kvällspromenaden. Det brukar jag inte göra så här års.
Fast - han är ju som han är, den därna Ying. Och den sista tiden har hans hyss ändrat sig en aning. Eller rättare sagt ganska helt och hållet. Från att kasta sig framåt eller eljest dra jättehårt så har han i stället lagt sig till med att tvärnita vid stolpe eller vad katten som helst och INTE gå att rubba, hur jag än drar. Alternativt drar han hårt, fast snett bakåt. (Jädra bakåtsträvare. Brås på mig.)
Och just DEN sortens hyss känns ju en aning olösbara, med VGW.
 
Så - kan det vara så att Ying ligger ett steg före mig? Visst vore det typiskt min gode kines att ta sig ett steg FÖRE genom att lägga sig BAKOM, liksom. Tyyyyypiskt Ying, det måste man säga.
Rapport följer!

Januari

Publicerad 2014-01-15 10:11:00 i Ying

Plötsligt blev det julstämning - lagom till det att vi plockade ner det sista lullullet. Kvar finns nu bara två amaryllisar som har varsin knopp kvar, samt en liten fin julgrupp med en och sånt (tack mamma!).
Men ute är det rena jingle bells - snön yr och hundarnas entusiasm är blandad.
Jazz vill bitas, Betty vill dö, Tigger är helnöjd och Ying är fullkomligt utom sig av fröjd.
 
I helgen tog jag mig en springtur med Ying, efter många tankar hit och dit. Pejer med feberkänningar KAN få ett skov av uppstressning - Ying blir jätteglad av spring plus en liten aning trött av spring - blir det feber då? Å andra sidan: pejer kan bäddas in i bomull och vaktas från alla såväl fysiska som psykiska upp- och nergångar och kanske, kanske inte, leva längre. ELLER också kan pejer leva loppan med förstånd och kanske, kanske inte, leva litet kortare. Inte vet jag.
 
I alla fall ansåg jag kunna ta på mitt samvete att ta med Ying på en springtur, eftersom Ying älskar a) snö och kyla samt b) att dra matten i full fart.
 
Så jag roddade oss: någotsånär köldtåliga springkläder för mig (det blir ju ändå typ kalasbyxor och vindjacka), dragbälte runt midjan. Och för Ying nomesele och ett elastiskt koppel mellan oss.
 
Och så bar det av.
 
Ja det gjorde det - HUJ, bara!!
 
Första kilometern, utan uppvärmning, var den snabbaste jag nånsin har sprungit, och då skall man veta att jag ändå hann trilla omkull och häva mig upp igen! Rätt ut i terrängen sprang vi, bara femtio meter från hemmagrinden kan man ta en genväg bakom några höghus och få stockar, stenar, backar, rötter och nerfallna träd på väg till liksom den riktiga skogen. Den vägen tog vi förstås och SOM han drog, den där kinesen. Ibland gjorde han ett extra ryck just när jag hade tryckt ifrån, vilket förstås ledde till att springsteget blev 6 meter eller så. Skedde detta precis på krönet av en brant stenhäll så fick jag liksom FLYGA ner och bara hoppas att det skulle finnas något lagomt ställe för mig att sätta ner foten på sen. Eller att jag inte skulle bryta mer än nödvändigt antal lemmar vid markkontakten.
 
Jag var faktiskt jätterädd bitvis, men väldigt glad också, det var otroligt roligt! Ibland rörde vi oss i god fart rakt mot ett träd och precis bara nån meter innan han sprang rakt in i trädet gjorde Ying liksom en kvartshalt, bara som en liten andning i steget, samtidigt som ena örat vinklas bakåt. Då kommer det an på mig att ropa höger! eller vänster! och sen bara hänga med i svängarna. Stopp! och sakta! lyssnar han faktiskt också på, men ropar jag: Vänta Ying, tänk på att matte inte är nån ungdom längre! så bara slänger han en godmodig blick över axeln, slår några extra slag med svansen och drar på.
 
Hur som helst - efter tre kilometer var jag TVUNGEN att ta en gångvila och då tyckte jag att Ying haltade på vänster fram. Han gjorde ju det ett tag före jul. Som tur var så var vi nästan framme vid en annan "ingång" till skogen, en med bilparkering, så jag ringde till hussen som kom med bilen och hämtade mitt lilla dragdjur. Fast vid det laget tyckte jag inte att han haltade mer...
 
I alla fall - Ying, den lyllosen, fick skjuts hem, själv tog jag mig runt tre kilometer till, drygt. Det var tio grader kallt och jag sprang som sagt rätt ut i terrängen, vildspår där ingen hade rört sig sedan snön kom (utom några harar och rävar), så det var spännande även utan draghjälp. Alla rötter, gropar och hala stenar kommer som en glad överraskning. En annan glad överraskning var att isen på ett dike inte höll utan jag trampade rätt igenom och fick hela dojan full med slush. Usch, kallt. Och så tänkte jag på att OM jag skulle trilla och bryta mig eller slå mig medvetslös - hur länge klarar jag mig då i denna relativa kyla, och i min utstyrsel (springtajts, crafttröja, vindjacka, tunn mössa, tunna vantar. Thermostrumpor, fast tunna, och tunna springskor.
 
Hur som helst - hem kom jag ju, varm i pälsen och glad som en lärka, men senare, efter stretching och dusch och allt, då kom stora fryset.
 
Men bäst av allt: hittills har jag då inte sett någon mer hälta på Ying. Han kanske bara filmade för att få skjuts hem.
 
 
 
 

Stackars oss.

Publicerad 2014-01-02 21:08:53 i Ying

Igår kändes halsen raspig, framemot aftonen hostade jag och hackade och fick onda aningar.
Idag är jag jätteförkyld! Övermåttan vidrigt.
 
Vidrigare ändå är att Ying-hjärtat har haft feber idag.
 
Ingen bra dag.

Superhjälte eller superskurk?

Publicerad 2013-12-31 13:18:00 i Ying

Igår afton, eller kanske snarare i morse, när det var läggdags slank jag in på mitt en-suite badrum. Alltså den därna toan som är så trång så man får dra ner brallerna utanför, om det är den sortens man har tänkt sig. Men jag hade bara tandborstning i sinnet, medelst elektricitet, så det klarade sig.
 
När jag kom ut låg Mr Chinaman platt som en surfplatta i fotänden, i vanlig ordning. Ser ut som han är omkullputtad från stående bara, platt på ena sidan med alla fyra benen prydligt spretande som i stå-läge. Djuuuupt sov han redan. Eller ville ge sken av att.
 
Hur som - jag hoppade i säng också och gav mig i kast med ett sudoku. Ett "enkelt". Pytt.
Ying snarkade och snusade.,
Så småningom kom Tigern uppstudsande och i vanlig ordning kunde han inte hoppa upp i sängen utan att först fråga om lov. Han ställde sig nedanför och tittade uppfodrande på mig samt utstötte ungefär "krr?". Precis som vanligt.
 
Och precis som vanligt sa jag: - Ja, hoppa upp du! fast jag hann inte till mer än Ja, h förrän jag nästan trillade ur sängen. Ying hade med tecknad-figur-smidighet och -snabbhet kastat sig upp från plattliggande i fotänden till stående med mulen nergröpad under mina kuddar som alltså var under och bakom mig. Mig knuffade han all världens väg och så undan med kuddarna bara och ner med mulen och OPP med - råhudsbenstumpen som han hade helt klipskt gömt precis där jag brukar vila mitt trötta, tomma huvud.
 
Ärligt talat - Ying blir knasigare och knasigare för varje dag som går. Men har är ju smidig och snabb i kroppen, det får man erkänna.

Nu vänder det!

Publicerad 2013-12-21 21:54:25 i Ying

Som en gammal gammal uråldrig favoritsång från Peter LeMarc: Det finns inget bättre än när det vänder. Visst är det så. Visst behövs det mörker för att man skall uppskatta ljuset, men liksom: lagom, tack! 
 
Nåja, nu låter vi bygones vara bygones och blickar framåt - snart är det ljust igen. Och först skall det bli jul igen - hur det nu skall gå till!
 
Idag har det storregnat och halvstormat större delen av dagen - hundarna har inte fått någon promenad alls!! Men de har förstås varit ute i trädgården, de har blivit aktiverade av att min fadersfigur med hustru (a.k.a. min pappa o mamma) kom på besök och de har fått älgknotor. Det går det också, om det inte händer alltför ofta.
 
Men jag pallrade mig faktiskt ut och sprang min majl, det gjorde jag. Under protest.
 
För övrigt undrar jag och fundrar över den därna Ying. Om han är som den där filmen om Benjamin Button eller vad han heter, han som "växer baklänges" liksom.
För när Ying var ett vårtsvinsbaaaaarn - nej, men när han var valpis, då var han ackurat som en liten filosofisk gubbe. En gång försökte han norpa ogräddade lussekatter, och en gång delade han och kumpanen Tigger på mitt medlemskort till Brukshundklubben, men det var också allt.
Men nu, nu är han en LIGIST!! Han knycker allt som ofta mina springskor och springer runt retar mig med dem, skakar och ruskar dem, gör leksprång, slänger dem upp i luften. Och MORRAR gruvligt!!! Och han stjäl mat från våra tallrikar, kastar sig fram och stjäl pepparkakor i flykten mellan doppet i min kaffekopp och instoppet i min mun. Klättrade på min vördnadsvärda moder för att komma åt mjuk pepparkaka (men den är klättransvärd, det är den) och gräver ner älgben i min säng.
 
Det är ärligt talat ganska mycket Hakuna Matata över Ying. Återigen: man får inte den hund man vill ha utan den hund man behöver. Ibland skakar jag min tomma huvudknopp och vägrar att inse att någon, allra minst jag, kan faktiskt BEHÖVA en stolle som Ying. Fast det är väl just tvivlare som har störst behov, kan jag tro.
 
 

Bättre vibrationer

Publicerad 2013-12-08 10:06:03 i Allmänt

Ligger och läser långt fram på förmiddagen idag igen.
Ånyo bringar Ying hela sängen att vibrera men den här gången är det Bra Vibrationer: Ying snarkar så seismografen i Uppsala torde slå nålen i topp.
Igår afse blev han schamponerad - överloppsgärning sa Ying men färgen på löddret talade ett annat språk.
Jag hade nästan glömt att Ying är röd, inte grå!
Ute är det tio grader kallt.
Jag ska tillbringa dagen framför dubbla skärmar, skrivandes en drapa om strukturalismen (grammatisk skolbildning) samt gluttandes på skidåkning med och utan byssor. Igår blev här jubel när det blev full pott på skidskyttestafettprispallen (sicket ord!): Norge, Sverige, Ryssland! Heja, heja!
Tänd ett par ljus och ha en perfekt andra adventssöndag, alla!

(Och det är KLART att jag ska frysa och mysa med hundarna, också!)


Så här såg det ut när hussen åt skräpmatsmiddag igår.



Usch.

Publicerad 2013-11-21 11:29:05 i Ying

I natt vaknade jag av en vibration.
Och nån good vibration var det sannerligen inte tal om, det var Ying som hade feber. Kvickt ner efter en halv bamyl som jag trattade i hans gap - han är så innerligt snäll och medgörlig, tokkinesen - och en halvtimme senare var sängen icke-vibrerande igen.
Men usch. Själv liksom vibrerar jag fortfarande, av ovilja.
Idag mår Ying - peppar, peppar - bra, är kanske litet trött bara. Vi har inte varit ute och gått än, för det regnar och blåser, utan har nöjt oss med trädgårdsrastning. Han åt ordentligt i morse och är ganska busig, fast inte riktigt så busig som i vanliga fall. Å andra sidan är det förmiddag ännu och hans bästa bustid är sen eftermiddag.
Just  nu ligger han och sover djuuuuupt här i arbetsrummet, snarkar och snusar och rör sig dessemellan mellan sin improviserade hundbädd (vojlock och två filtar) under mitt skrivbord och bara golvet framför bokhyllorna på vanligt sätt.
Men i mig liksom kliar det av obehag. Lille Ying.
 
 
 

Labouring under a misapprehension

Publicerad 2013-09-05 11:49:00 i Ying

Jag tycker att många saker kan uttryckas bäst på andra språk än det svenska - kanske jag borde fördjupa mitt svenskastudium, helt enkelt?
Som det där med att "labour under a misaprehension" - visst kan man säga exempelvis att ens handlande styrs av felaktiga premisser, men det känns litet tungrott. Några andra förslag kanske?
 
I alla fall tänkte jag skriva att det är Ying som seems to be labouring under a misapprehension, eller rättare sagt en hel bunt av dem, men så föll jag i penséer och så började jag undra om det kanske är MINA hypoteser som är helt uppåt väggarna: jag TROR (och tycker) att ich bin der Bestimmer, Ying tycker att det är han som är sammalunda. Och vem skall tala om för oss vem som har rätt?
 
Men: de därna misapprehensionerna, vilka är de då, förutom det att han utgår från att det är lui himself som bestämmer allt?
Jo, framför allt denna:
- Det  koppel som förenar Ying och matte är utomordentligt elastiskt. Felfelfel! säger jag, när jag slänger som en vante bakefter, högröd i ansiktet och arg som ett bi.
Vidare:
- Koppelfrihet betyder total frihet till både kropp och själ. Med andra ord, Ying-ord: -Ciao, matte och ni andra - vi ses i en annan dimension! Grrrr, säger jag. Först blir man arg, så blir man orolig, så blir man ilsk igen.
- På promenaden är Ying helt ensam, han har inget sällskap och det finns inga andra personer eller saker eller djur eller luft som kan vara i vägen. Vilket förstås leder till att arma mattens vanligaste ord och uttryck under promenaderna, förutom "nejjing", "häråtjing", "slutajing", "nuGÅRvijing!" är "ursäkta!" och "förlåt!" åtföljda av en ytterligt generad uppsyn.
- De ljud som emellanåt intränger i Yings trånga hörselgångar och som låter ungefär som "nejjing", "häråtjing", "slutajing", "nuGÅRvijing!" är i själva verket bara arbiträra ljudmanifestationer utan varje faktisk betydelse.
 
Men annars är han söt, förstås! (Det är i alla fall min hypotes.)

The Yingster blir mogen.

Publicerad 2013-09-02 09:56:39 i Ying

Häromdagen fyllde jingispingis 7 bast. Just "bast" - fjärran vore det the Chinaman att fylla något så prosaiskt och liksom normalt som år.
 
Nå - har han blivit just något mognare då?
Tja, allting är ju relativt. Han är värre än någonsin att gå med i koppel - det är endast och uteslutande HAN som bestämmer vart vi skall styra kosan. Men många saker som han förr aldrig har nänts göra griper han sig an med friskt mod numera, såsom: att leta godis (till skillnad från att gå direkt på the mother load och bara kräva), äta frysta ben utan att gömma dem jättelänge först, äta hundisglass. Vidare sådana saker som att ibland förekomma på annan plats i hemmet än i min omedelbara närhet (fast då blir jag genast orolig). Han knycker saker och springer ut med dem i trädgården eller bara runt runt i huset.
Han har börjat delta med någon liten entusiasm i sådana övningar som att balansera på pytteliten grej, ligga i grupp, hämta prylar på uppmaning, gå med enklare bud.
 
Sammanfattningsvis: jag vet inte om han börjar bli en vuxen och förståndig hund eller om han håller på att förfina och intensifiera sin egen form av kringkringhet.
 
Hur som helst är ett dystert faktum det är sju år får anses som rena bonusåldern på en sharpei...
 
Fast säg inte det till Ying, vi låter honom alltid få veta att MINST 20 år är förväntad livslängd för en asiatisk skurk av hans kaliber!
 
 
 
 
Myser med största lillmatten.
 
 
En gästsäng i arbetsrummet är precis vad en rödhårig kines behöver!!
 

Med livet i behåll.

Publicerad 2013-07-02 19:01:25 i Ying

Det blev visst en aning tyst.
Men ni vet - det här och det där och ska bara och sen, snart.
Och så på det - förkylningarnas förkylning!! Tvi vale - förkylning sommartid borde vara förbjudet.
Så jag har inte så mycket att rapportera faktiskt.

Ying aktiverar mig när han orkar. Idag bestämde han sig för att inte gå in när vi andra gjorde det. I stället hoppade  han runt på ytterst fånigt sätt och morrade högljutt.
Så det var bara till att jaga honom och försöka fösa in honom.
Raskt greppade han en av Bettys bollen-e-rund-bollar (=tomt, sladdrigt läderskal) och började slänga runt med den, liksom för att fresta mig.
När han såg att det började svartna för mina ögon tyckte han att det fick räcka.
Raskt sprang Ying upp på trappan och sa: - Nu orkar jag inte leka med dig längre. Förresten behöver du vila! och det hade han ju rätt i.
 
Vill man verkligen lära sig nåt om hundar borde man skaffa en Ying. Eller rättare: först skaffar man en bunt andra hundar som  man uppfostrar och tränar och formar enligt alla konstens regler, samtidigt som man läser allt man kommer över i ämnet, ser på TV, går på kurser, pratar med kunnigt folk.
 
Sålunda fullärd skaffar man sig en pej, helst en Ying.
 
Sen kan man tralla för sig själv: Börja om från början, börja om på nytt!
 
Ying är ingen hund, han är en naturkraft, en free spirit, ett budskap nånstans ifrån. En rar liten rackare!
 
 
 
 
 
Men denna hans sjunde sommar har han - tadaa! - börjat leta godis som vanliga hundar! Somliga dagar, såna som idag när jag inte orkar annat än bearbeta snytet med Otrivin, pepprar jag gräsmattorna med små små ynka kattmatskulor - för hundarnas skull, inte för min egen. Och i år  har faktiskt Ying börjat leta och beta! Tidigare har han alltid bara krävt att jag skall förse honom med en egen rejäl dosis (den s.k. mother load. haha).
 
Om han får leva och ha hälsan tills han blir 14 kanske han lär sig att gå i koppel också! Nä, nu var jag stygg - det kan han redan, vilket han visar på ungefär 1 av 57 promenader. Duktig liten pej!
 
 

Vådan av vikten

Publicerad 2013-04-03 12:14:22 i Ying

Idag tog jag en sån där oviljepromenad, en sån där det finns ett mål.
Jag AVSKYR att gå nånstans, om jag så skall till tobakisten och köpa frimärken (tar en minut att gå) så tar jag bilen (tar fem minuter med parkering) - hade jag inte hundarna skulle mina ben tillbakabildas.
Förresten är det samma sak med cykling - att cykla är ett stort nöje, förutsatt att jag inte har något ärende; då är det bara hemskt.
 
I alla fall var jag tvungen att lämna tillbaks en riktigt usel biblioteksbok idag, bilen väntar på sommardäck - jaha, det blev till att ta apostlahästarna det.
 
Som tur är kunde jag nöja mig med tre mickaboer, minsta lediga barnet fick ta de två dvärghundarna. Bäst för dem och bäst för mig. Kanske inte bäst för minsta barnet, men hon ställer upp.
 
Men tänk vad en liten tygpåse med en bok i kan komplicera saker och ting. Genast blev det ingen balans alls i nånting och när vi sen stötte på en bunt smått (chinese crested i ett par tre upplagor, en russlare och nåt annat) på en smal rimpa av gångvägen blev det ju - inte bättre, i alla fall.
 
Betty och Tigger kan jag få någon koll på men Ying...!! Den där Ying, han är mitt stora misslyckande, han. I drygt sex år har jag försökt lära honom folkvett, men det GÅR INTE!! Han kastar sig i kopplet och låter illa och det är klart att ingen tror att han är snäll precis. Vilket han faktiskt är, fast inte mot mig.
 
På sista tiden har jag märkt att jag har riktigt svårt att hålla Ying, är jag oförberedd slänger jag som en vante i kopplet när han sätter av mot en stolpe. Ytterst frustrerande men jag har tänkt som jag brukar (och med visst fog): Gumman börjar ta slut, orkar ingenting.
 
Men så slog det mig: det är förstås hektona! I samband med Stora Sjukan i julas och framdeles har jag tappat några ynka kilo - ingen fara, jag är på intet sätt urfallen och det finns MYCKET kvar att ta av, men den där vikten behövde jag tydligen som ballast, eller nåt. Ying är OTROLIGT stark för sin ringa höjd och vikt, jag tror man brukar säga att man ska väga tre gånger så mycket som hunden för att orka hålla den, men för Yings del får man nog tredubbla den faktorn. Allting är så speciellt med Ying...
 
I alla fall - jag tror att det är vår på riktigt nu och jag lurar på att ta ett betydelsefullt steg: tvätta och stoppa undan thermobrallorna. Eller är det överilat?
 
Nu väntar litet mera förberedelser inför eftermiddagens examination och diktanalys, och idag kommer det inte att bli några mängder med motion för vare sig hundar eller mig. Vi avverkade 5 km till och från biblan (och en liten omväg hem) och jag tror inte att jag tänker bjuda på mer än nån halvtimmes koppelrastande senare idag. Ibland måste man ta det lugnt!
 
Faites des voeux pour moi!

Surgumma

Publicerad 2013-03-06 08:43:47 i Ying

Nej då, nej då, idag har jag inte stickylle inombords, jag är bara sur på vädret.
Ett par grader kallt, en aning blåsigt och bara så grått och fult så man vill kräkas. Faktiskt.
Brukar vintrarna vara så här långa?
Jag tycker vi har hållit på att vintertjafsa i en hel evighet, och då fick jag ju ändå "ledigt" från klimatet under de veckor då jag fullkomligt borta för världen.
Eller också är det de där sjukveckorna som gör att jag bara vill lägga vintern bakom mig.
 
För övrigt är jag riktigt nere i kängskaften för Ying har fått feber.
Han hade en episod för ett par veckor sedan och idag är han febrig igen.
Skräck och fasa. Shar-pei-feber är något man kan förvänta sig men inte gärna vill tvingas se i vitögat. Och ofta debuterar det i valp- eller unghundstider, men det kan dyka upp senare.
Sablar!
Det är förstås ärftligt men litet lurigt hur, vilket gör att hederliga, sjyssta uppfödare kan misslyckas och få till en kombination där en eller flera valpar drabbas, och de där slarv-uppfödarna kan ta kull på kull efter djur som faktiskt är sjuka.
Det är så mycket SK*T i sharpei-världen! Ja, det är nog mycket sk*t i all uppfödning, många som vill men inte kan, eller som bara vill göra sig en snabb hacka, men i en så numerärt pyttig ras som sharpei blir det liksom bara för ruskigt.
Och hela tiden spökar en röst i huvudet som säger: -Ja men sex år är ju en rätt bra ålder för en pej! vilket var vad man sa när Yings pappa Gunde togs bort i just den åldern.
Ying är sex år nu. Sex och ett halvt.
 
Så som ni förstår är det mycket som snurrar i huvudet. Men en dag i taget, och det FINNS de som lever länge med sporadiska feberattacker.
 
Nej, vet ni - det här var inget roligt att skriva.
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela