Vi fortsätter vara präktiga som bara katten - det har ju hållit i sig i TRE dagar nu!! Vive la hösttermin, liksom. Minsta Barnet var arg som en bålgeting i morse, för hon måste springa 1 mil på viss (kort) tid för att få MVG i idrott. -Efter sommarlovet! När man inte är i form?!!! sa hon. Bestående av muskler och senor och ett snillrikt huvud. Sen var hon glad när hon kom hem för de behövde bara springa 5 km. Varav typ 2 i världens värsta uppförsbackar, det vet väl jag som brukade springa där. Och numera går där ibland. Dessutom: lunch, cykla 2 km till springstället, springa 5 km, cykla tillbaka. Och DÅ var det minsann varmt! Det var varmt när vi tog morgonpromenaden också, strax före nio. Underbart väder! Promenad plus i skogen litet uppletanderuta, till fröjd för 2. Alltså för Jazz och Tigg. Ying gick ut 1 meter i rutan, satte sig på umpan och vädrade omsorgsfullt i alla riktningar. Så där så han ser ut som: -Storlek 42. Bruna. Litet Uggla, liksom. Så jag fick ge honom litet stödundervisning - BARA röda pipbollen utlades, jag visade den ordentligt innan jag gick ut, jag hojtade från 10 meter bort där jag lade den, jag pep med bollen, jag pekade och sa: HÄR Ying, HÄR ska du leta! Och så släppte jag lös odjuret igen. Ying vädrade igen och sa: -Nä, det finns inga människor i skogen. Suck. Jag följde med honom fram till bollen, han snavade på bollen, trampade på den så den pep... Ingen reaktion. Matte lade sin hand UNDER bollen och sa: -HÄR Ying, hämta den! Ying sa: -Men FLUNTIMMEL, håll ordning på din handväska och andla plyttlal - här försöker vi jobba!!
Så var det med den saken.
Sen gick vi på vanliga elljusstigen och så mötte vi en åldersstigen karl som brukar ha hundgodis med sig och då frågade jag helt fräckt om han hade lust att skutta upp i skogen och gömma sig litet. Och det hade han! Det blev förstås ingen vallad ruta eller så, men det blev en form av "sök", farbrorn blev hittad och Ying blev glad. Och jag slapp heta "fluntimlet" hela långa dan.
Sen gick vi hem och studerade. Jag gjorde en käck övning med instruktionen: Transformer les phrases suivantes de telle fa(sånt där c, ni vet) qu'on ait, au choix: une coordination ou une subordination ou une juxtaposition.
En gång i tiden, nästan när det fanns dinousaurusar och den sortens, var jag 7 år gammal och gick i första klass. På den tiden satt man i bänkar och satt still och fördjupad i studium. Ungefär. I alla fall - där satt man och kämpade med att stava till "sekund" och "hjälpreda" och plötsligt lyfte jag blicken och såg mig om i klassrummet. Såg alla bänkarna med alla klasskamrater, kände lukten av nyvässad penna, hörde prasslet av papper. Och det kom över mig en sån känsla av förundran och av vikt: Tänk ändå, att JAG sitter här och gör så väldigt svåra saker!!
Det var en ganska ljuv känsla. (Fast jobbigt när man kom hem på eftermiddagen, efter en slitsam dag, och ens daglediga småsyskon hade levt djävulen med ens saker...)
Den känslan försökte jag återfinna när jag satt där med mina juxtapositioner, och jag måste nog säga att litet litet grann finns kvar. Även om det är med ett snett leende, för särskilt viktigt är det ju ändå inte. Det där med syntax, rent teoretiskt.
Hur som helst - efter en dag av den sortens var det dags för kvällspromenix. -Är det kallt ute? frågade jag mellanbarnet som just slank in med Olsson. Hon bedyrade att det var så varmt så varmt så det kunde ingen tro.
Och så traskade jag iväg i linne och piratbyxor, och kom hem 1 timme och trekvart senare, genomregnad och stelfrusen.
Le Petit Prince, le shar-peï, le meilleur de all världens hundar!! Ying! Han fyller 5 år idag!! Mammas lilla nussegrisen som sa: -Nejnejnej ta inte mej!! när vi kom för att hämta honom. Och så visade han med iver på sin bror samt undanstack sig själv under en soffa. Lillpingisen!! Han har fått morgonpromenad och eftermiddagspromenad med mig och brorsorna och lunchpromenad med mellersta mellanbarnet och dess Olsson. Tre promenader på sammanlagt dryga fyra timmar. Förhoppningsvis kan jag lura ut dess husse på en sista ensampromenad med bara Ying också. Husse och Ying tar såna typiska-för-dom-promenader: Ying får lukta på allt han vill, hur länge han vill. Och medge att det vore snyggt med fem timmars promenerande på femårsdagen!
På eftermiddagspromenaden gjorde vi en liten liten pytteliten uppletanderuta, i vilken jag efter tramptramptrampande runtruntrunt undanstack två ganska små pinnar, vanliga skogspinnar.
Först fick Jazz leta - det krävde han!! Hopp och yl och: -jag först, jag först, jag får först!!!!!
Ut och snoka och leta och leta och hela ansiktet uppsprucket i ett jätteflin. Men några pinnar upphittas inte. Det är nämligen så att Jazzens först påkopplade sinne vid uppletande och slikt är synen. Därför hittar han bollar, mjukdjur, handskar och gamla strumpor utomordentligt snabbt i skogen. Han använder sitt sinne för vad som är rimligt och vad som kan förväntas finnas i en skog. Vilken ska bort? liksom.
Och när då matten har stoppat dit vanliga anonyma skogspinnar blir det svårt. Dessutom är det väldigt svårt att känna några dofter om man gapskrattar. Prova själv! Det får allt vara en rejäl lukt det!
Men efter ett tag kommer han ihåg hur man gjorde och sen gör han det. Och han gör det mycket väl, och mycket glatt.
Näste man ut var Ying. Enligt en fransk sida (jag ska leta rätt på den och lägga ut länken, för annars kommer ingen att tro mig!) har det vid intelligenstester visat sig att sharpei hör till de allra allra mest intelligenta hundarna!!! Hmmm. Å andra sidan har de ju, mig veterligt, inte testat just precis Ying. Ying stack ut i rutan och såg ytterst tveksam ut - tills han så där 50 meter bort i skogen fick korn på en orienterare. Den sprang han bort och hittade. Dessbättre var det ingen hundrädd orienterare. Han verkade rent av litet glad att bli hittad, trots förekomsten av kompass och skogssmattens ringa omfång.
Sen hjälpte jag Ying att hitta pinnarna - löjligt, sa Ying. Om du slänger ut pinnar i skogen och dessutom vet var de ligger - varför ska jag då springa ut och hämta dem åt dig? Gnorf. Det är som sagt nyttigt att byta perspektiv ibland.
Sist fick Tigg leta, men då gömde jag svårare förstås. Det gick fort och bra ändå. Och glatt.
Och så fick Jazz en omgång till, för att han skrattade så.
Bägge sorterna är lika viktigt, men inte så lätta att skilja åt. För mig är det aktivering att göra sudoku; berikning att sova middag. Jo, det är sant! Och jag är så dum på sudoku så jag blir alldeles tok-aktiverad och somnar omedelbart efteråt. Fast jag har många andra sorters berikning för mig också, förstås. En härlig morgonpromenad i dimmig skog med hunddjuren är oerhört berikande. Idag hade jag med mig en pipboll till skogs - det var länge sedan jag aktiverade Tigern med att leta efter boll i mossan. Eller motionerade och motiverade honom med spring efter boll, och spring med pipande boll i mun (Tigermun). I alla fall kastade jag ut bollen i skogen, en bit. Borde jag ju förstås inte ha gjort. Hemmavid har jag kastförbud (à cause de den höga kostnaden för att byta vitrines hela tiden). Egentligen borde jag ha det utomhus också. A cause de den höga kostnaden för att köpa nya hundleksaker hela hela tiden. En gång höll jag för övrigt på att knocka en råbock med en solid gummiboll. Såväl jag som råbocken, Ying och Peppar höll på att trilla omkull. En del av smällen i skallen, en del av pura förvåningen. Men det har jag berättat om förr. En annan gång kastade jag upp en motsvarande sak så där 5 meter rätt upp i en tall. Tur man hade ett barn att skicka upp efter leksaken då. För ett någotsånär normalt barn hade denna övning varit aktivering. För mellersta mellanbarnet är det mer att beteckna som berikning. Jag tror hon var runt 8 veckor gammal när hon gnodde uppför hela bokhylleväggen ända upp till taket. Eller kanske litet äldre - säg 10 veckor då, för att vara på den säkra sidan. Där börjar vi också närma oss pudelns kärna: aktivering är mer ett påhitt utifrån, medan berikning är något naturligt som individen får utlopp för. Hur som haver: det som började med aktivering för Tigrou - leta efter utkastad ljusgrön boll - övergick per omgående i berikning - gräva gräva gräva, ety matten (förstås, givetvis och utan varje tvekan) hade lyckats få ner bollen i världens djupaste smalaste skreva under di enda stora stenar som fanns just i den skogen, ungefär. Eller unjifärr, som är mycket roligare att säga. (Jo tack, det kommer att bli livat när jag blir svenskafröken. Ungarna kommer att bli såväl aktiverade som berikade. Förresten deras föräldrar också, av att a) försöka lista ut om det verkligen heter så som fröken har lärt deras oskyldiga ätteläggar och b) ringa och skälla på sagda fröken, vilket förstås är ett naturgivet behov hos föräldrar. Fråga mig, bara!) Tigern markerade tveklöst var bollen fanns samt att det inte fanns en sportis för honom att få upp den. Matten slängde sig på mage i blött blåbärsris för att bistå. Uuuuu, det var långt och trångt där inunder, och det kändes hela tiden som om en Gollum eller nåt ännu värre skulle bita mig i fingrarna. Nån boll fick jag emellertid inte tag på, det var mycket djupare därnere än jag hade trott. Denna övning var betydligt mer aktiverande än berikande, men framför allt var den ganska hemsk. Återstod därmed att låta Tigern ha sin gång. Han krälade, fastnade nästan, grävde, försökte från ett annat håll, grävde igen, morrade, låg på rygg och grävde uppåt, grävde i sidled, snodde, morrade, sträckte sig. Ingen boll. Men LYCKA!! Ying och Jazz satt bredvid och såg besvärade ut. De blev rätt så aktiverade att att låtsas att de inte kände oss. Har ni sett en dvärgpinscher och en sharpei sitta och småvissla för sig själva och låtsas att det regnar? En berikande syn, vill jag påstå. Särskilt blir Yings mule ganska sevärd när han formar den inför en vissling. Jazz är ju mer visslingsformad redan från början, men hans version av "låtsas att det regnar" är desto mer respektgivande. Akta fingrarna!
Hur som haver - någon boll återfanns icke. Vilket innebär att vi kan återvända till ort och ställe då och då för förnyad såväl aktivering som berikning.
Nu ska jag ägna mig åt att översätta en drapa om Napoleon. Det kommer säkert att bli mycket aktiverande. Konstigt nog räknar jag med att bli berikad också. Men så är jag ju av naturen rätt onaturlig.
Idag är det riktigt skolstartsväder - astrakanväder, kallar jag det. Klar solig luft, liksom genomskinlig. Fast nu tornar svarta moln upp sig över grannas, vi får väl se hur det går. I alla fall hävdar jag att det är mellanbarnets oavvisliga Plikt att iförd enbart trosor låta sig avfotograferas i trädgården, bärande en korg med äplor. För jag har ett sånt fint kort på henne sådan från allra Äldsta Barnets allra första skoldag. Då gick nämligen MB och jag hem och gnodde ihop äppelpaj. Än så länge har emellertid en sådan fotosession inte kunnat komma till stånd, så vi får väl se hur det blir.
Jag har i alla fall haft skolstart idag. Först skriftlig språkfärdighet II. Jag fick ett VG på I, kan jag påpeka. Men nu blir det svårare. Nu blir det JÄTTESVÅRT!! Mitt mål för terminen är att inte välja fel mellan passé composé och imparfait en enda gång. Nästan alldeles omöjligt för en svensktalande, uppenbarligen. Jojo, vi får väl se... Nästa start: språkhistoria och medeltidslitteratur. Hubba-hubba! SÅ nyttigt med snabbpratande fransk lektor - men SÅ svårt, också! Ett par starter till blir det på torsdag, tror jag.
En skolstart till har jag idag - aktiverings- och vardagslydnadskurs, fast då är det JAG som är snabbpratande lektor, typ. Det ska bli kul att se vad vi har för ekipage den här gången - svårt att planera så där alldeles innan man har träffat dem. Hoppas i alla fall att de tar till sig det jag säger om att INTE jämföra sig med varandra. Lättare sagt än gjort, kanske.
Egentligen borde jag ta med Ying - om instruktören har EN SÅN HUND så måste de väl inse att de inte behöver ha några duktighetskrav på sig? Fast då kanske de flyr kursen, förstås...
Nu ska jag sätta igång och läsa. Le Fran(c med cedilj, hur man nu gör det)ais dans tous les sens. Uppbyggelselitteratur.
Hundarna fick en skogslunchpromenad och ger katten i franskan i alla riktningar och betydelser.
Tigrou est presque toujours joyeux et bondissant. Sa bonne humeur le pousse à bondir sur ses amis ou dans la Forêt. Tigrou dit: -Il est merveilleux d'être un Tigre!
Maman dit: -Tu es affreux, Tigrou!!
Tigern svarar: -Jag vet vad det betyder! Det betyder "du är ett frö, Tigger!".
Idag tog Tigern och jag en rejäl prommis längs mountainbikespåret. Hujj, vad det blåste!! Var det månne lilla Irene? Håret stod som en kvast bakom mig fast det var flätat, och Tigerns öron blev rejält genomfläktade. Sen for vi till ishallen och tittade på landslagsåkare som körde tävlingsprogram och träffade gamla bekanta. Det där blev både syftningsrätt och syftningsfel, för både jag och landslagsåkarna träffade gamla bekanta. Tigern och jag svimmar nästan av fröjd när vi kommer in där! Sån känsla med höga musiken och kunniga ryskor som sitter och dillar och man kan tjyvlyssna. Ryska = konståkning tycker jag. Och konståkare är de duktigaste av alla duktigaste, för de tränar och tränar och tränar och sen står de på öronen (el. rumpan, snarare) när det gäller, men de ser bara glittriga ut och fortsätter ändå. På över maxpuls!! Ingen ska tro att nån vekis kan bli konståkare!!
Idag blir det en film, och musiken är vald alldeles enkom. Enjoy!
Om man är slö en dag letar man rätt på en gammal handske och väljer att tro att det är en udda handske som ändå bara ska slängas. Sen klipper man den i tussar och duttar som utplaceras i trädgården. EFTER att ha placerats under hundarnas nosar, förstås.
På cykeldäcket. Litet halvfarligt ställe!
En tumme.
And off you go!!
Jazz blir ganska lång.
Sen blir Jazz galopphästkort för han måste jobba ikapp Tigern som kanske har fått vittring på nåt!!
Leta? Nja...
Di grefliga päronen tar sig.
Såväl vår som många grannars trädgårdar är fortfarande rätt fulla med körsbär. Vad är det för stil på fåglarna nu för tiden?!!
Mellanbarnet. En sån som krossar kameror om man inte ser upp.
Däremellan odlar hon små - växter. Frösådda små saker. Så här års!!
Ibland regnar det så man blir vimsig - så kommer det en varm varm dag igen! En sån dag traskade vi längs landsvägen bort till skogen. Vi har så många vägar att ta oss till skogen!!
Asfalten värmde så!
Tigertungan reglerar värmen.
På väg in i skogen blev det skuggigare. Tack och lov! sa Ying.
Till randen fyllda diken igen. Yummi.
Man kan BADA i SKOGEN!! Bingo!! för en Tiger.
Små tassarnas tramdynor riktas mot ovanom när Tigern sätter av.
Fina Jazz har tränat hela sommaren på att se kameran i ögat.
Nästa kille. Storbuse.
Fiiiin.
Det var ungefär här jag började tänka: -Jag ska nog tamejtusan bli hundfotograf på rikt!! För visst är det VACKERT, alltihopa!! Alltså inte bara världens finaste hund utan fint ljus, fin lagom disig bakgrund - fint allt!!
Japp. Hundfotograf. Inkomna uppdrag behandlas omgående och konfidentiellt.
Nu är det dags att börja komma i ordning för skolstarten - på måndag smäller det! Dags att läsa scheman och se till att alla böcker finns där de ska. Och brillorna, förstås! I syfte att piska in mig i ledet gick jag därför upp så snart Minsta Barnet hade avvikit i morse. Minsta Barnet har bevars gått i skolan en hel vecka - eller egentligen mera, men de första dagarna tillbringade hon med sk "hemstudiedagar" - modernt friskolepåfund! Varmt, var det idag! Redan kl. 9 var det som en varmfuktig frottéhandduk kring hela mig, och hela hundarna.
Trippelporträtt!
Ying är ofokuserad. På flera sätt, i vanlig ordning. Lilla luddet.
Stora blan.
Fotomodellträning pågår.
Småhundar. Så fina så.
"innan rönn i blomma står"... Japp. det dröjer, det.
Min sko har kamouflerat sig!! Det här är för övrigt världens bästa joggingskor - säkert 10 år på nacken, gick massor av mil medan jag fortfarande sprang varenda dag och fortfarande hänger de med som promenadisar. Och det är sån svikt i dem - fast svikt.
Sista snutten av vår promenad är inte prexis idyllisk, eller pastoral eller ens dräglig. HEMSK är den.
Jag har skrivit en liten fransk uppsats. Som vanligt vill jag understryka - en berättelse avfattad på någon form av franskt språk. Inga subtila konnotationer här inte, tack så mycket!
Det är knöligt att skriva på franska, för det blir så stolpigt - det är lurigt att få till det som jag vill. Och aldrig kan jag vara så där riktigt, riktigt säker på vad jag har skrivit. Eller rättare sagt: på hur det som jag har skrivit kan läsas.
Ett annat problem: vad skall man skriva om?!! Tänk - så mycket som jag kacklar dagarna i ända, men säg åt mig att skriva en berättelse så blir jag alldeles handfallen. Lamslagen. Slaglamen.
Till slut blev det en favorit i repris, fast på franska har jag inte berättat den förr. Inte här heller, ens på svenska alltså, så därför ska ni få veta vad som tilldrager sig. Fast det språkliga lull-lullet hoppar vi över!
Och kom ihåg: det ÄR sant, vad mor min än säger!
När jag var ett litet litet rödhårigt barn, så litet att jag var ganska rädd för ganska många igelkottsungar, så bodde vi i ett stort stort rött hus. Jättestort! I bottenvåningen bodde vi i en lägenhet, och så fanns det ett bibliotek med inglasade bokskåp och en telefon som vägde mer än jag, tror jag. På övervåningen var det liksom läktare och en stor sal - en godtemplarlokal var det.
Till huset hörde också ett skjul av något slag, jag tror det var ett gammalt stall. Tyvärr alldeles utan hästar, men däremot med allehanda fyndigheter.
Och en dag, frisk men solig, fann jag i detta uthus ett jättestort, svart paraply! Handtaget var så stort så jag inte kunde hålla det ordentligt med mina små händer, men jag fick ett bra tag runt skaftet och så lyckades jag fälla upp paraplyet. Det var små små hål i det, som solen lyste igenom.
Kvickt satte jag iväg inåt för att visa mamma mitt fynd, men när jag stod på yttertrappan tog en vindil tag i mitt jätteparaply och lyfte det, tillsammans med den då pyttelilla skriftställerskan, upp mot himlen!! Ganska hastigt befann jag mig i höjd med övervåningen och kunde genom fönsterrutan, som för övrigt blänkte renputsad i solljuset, se min ömma moder som höll på med någon form av golvvård i samlingssalen. Och: solen blänkte så det nästan såg ut som tomtebloss kring hennes alldeles nästan svarta hår!
Sen avtog vinden och jag, fortfarande med ett stadigt tag om paraplyskaftet, dalade så stillsamt ner till marken igen. Sprang in förstås och ropade på mor min för att avrapportera mina vådliga äventyr.
OCH HON TRODDE INTE PÅ DEM!!
Och än i dag som är - alltså oändligt många år senare - hävdar jag att jag flög den dagen. Jag vet hur det kändes och jag minns hur min mamma såg ut genom fönstret, och hur liten trappan blev under mig. Och jag vet att jag inte var rädd.
Ack, om man ändå vore en sån där person som skuttade ur sängen i arla morgonväkten, full av tralala och hejsan hoppsan och verksamhetslusta! Ungefär så här:
Men - suck! - så icke jag.
Jag är mer av prinsessan på ärten, jag - hela kroppen som ett blåmärke (åtteminstonde inombords) och huj! vad det är synd om mig, och knappt en blund i ygena på hela långa natten.
Plåster på såren, men inte hjälper det till att få mig ur sängen med ett spänstigt språng, inte. Varken på kort eller lång sikt.
Det är liksom så mycket som jag vill göra varenda eviga dag så när morgonen faller över mig blir jag helt handlingsförlamad och vet inte i vilken ände jag ska börja - och så blir det inte av att jag börjar alls.
Nåja - det är ju fler än jag som är morgonsega.
Jag tror problemet är att jag är polykront inriktad - göra en sak i taget tills den är klar är liksom inte Min Grej. Mera: göra 100 saker samtidigt, fylla på med 12 till, prata i telefon medan jag gör dem, umgås med barn och hundar, gå ut och gå och tänka på att jag borde göra ytterligare 15 saker... Och jag TRIVS med den tidsbehandlingen - tills det plötsligt blir för mycket. Hela tillvaron är som ett gigantiskt trassel av alltför många olika påbörjade stickningar (för att använda ett faktiskt exempel. Mina barn är experter på att trassla upp garn...).
Hur som haver: idag TROR jag att jag ska städa mitt sovrum, och försöka att inte hitta nåt jättekul i rörorna.
Sedan igår eftermiddag har det regnat mest hela tiden. Under natten smattrade det på så jag knappt kunde sova. Mitt huvud befann sig omkring 1 dm från fönsterblecket och det lät som trumslageri hela långa natten. Mysigt men liksom litet intensivt! Det lilla jag sov ägnade sig dessutom mitt undermedvetna åt debriefing av interkulturellt vetande. Jag tentade ju i onsdags och sedan ägnade jag större delen av ett par dagar åt att färdigställa en begrepps- och reflektionsportfolio samt en kulturanalys. Det skulle vara klart senast igår, och det var det också - det är knappt så jag tror det själv. Men sen snurrade det alltså rätt friskt i huvudet. Förutom det interkulturella dök Harry Friberg upp och ville köpa filmrullar, samt förekom en vit storpudel vid namn Viol som vikarierade som lärare under namnet Magister Lundborg. Summa summarum: TRÖTT i morse, lååång sov- och läsmorgon. Men sen högg jag tre egna djur och ett stulet (=Olle) och drog till skogs, i pölandet. Tre timmar i obanad terräng, med oavbruten ljummen dusch. Och mörker. Och kantareller!! Jag undvek mina vanliga kantarellsvängar just för att slippa plocka, och gick i stället på alldeles osvampiga ställen - och där stod de i veritabla massor!! Jag tror att även de mer frifräsiga, kan-själv-kantarellerna börjar bli litet nervösa så här på säsongsslutet. Oroliga att hamna på överblivna kartan sticker de upp sina illgula, ivriga små nunor ur mossan och tjoar: -Här, ta mej!! Och vem är jag att stäcka deras förhoppningar? Det blev allt två b*jspåsar fulla, blev det. Ying blir så trött på att jag prompt ska stanna och rota i mossan hela tiden. Slutligen hov han upp sin stämma och sa: -Jag STÖÖÖR mig på att du alltid ska... Där blev det tvärtyst, på hela flocken. Ying ville bita av sig tungan, Tigger krafsade med tassen i mossan och låtsades vara nånannanstans och Jazz himlade med ögonen och suckade: -Jahapp, tack för den! Till och med Olle vred sig av obehag, för även han har nu lärt sig. Lärt sig att ett uttalande sådant som Yings säkert som amen i kyrkan renderar Föredrag 1b: vad man säger och icke säger, i kombination med Föredrag 3c": vikten av språklig korrekthet. I korthet: ska man vara otrevlig skall man vara det med finess - det finns folk som kan skända en på ett sådant sätt att man känner sig upplyft och gömmer det sagda i sitt inre som en liten fin skatt att ta fram och putsa upp då och då. Alla kan nu inte ha sådan språklig förmåga, men då kvarstår ändå: skall man vara otrevlig så skall man åtminstone vara språkligt korrekt. "stör mig på" är ICKE språkligt korrekt - "stör mig på" är en vederstygglighet!!!
Kan det förresten vara ett utslag av den moderna tidens jag-fixering, detta reflexiva störande? Alltså: i stället för att B stör A så tar A själv på sig hela skeendet och "stör sig" på B. Bs roll objektiveras. B blir en biroll i As verklighetsuppfattning. Kan detta att "störa sig på" vara ett språkligt uttryck för en ny verklighetssyn, där vi hela tiden sätter oss själva i centrum och ser våra medmänniskor icke som jämställda aktörer utan blott som rekvisita?
Ojoj, nu börjar jag skälva av iver: kan det vara så att det är Sapir-Whorf-hypotesen som manifesterar sig?! Kan det det, kan det det?!!
Eller kan det vara så att jag faktiskt ska ta det där enveckas sommarlovet nu, det som jag har skrutit om...
Det var blött både uppifrån och nerifrån. I min vänstersko sa det slurp och i min högersko kluckkluck. Som tur var gick Tigern barfota.
Bild från för ett par veckor sen, när det var så torrt så det dammade! Varför alla dessa bilder på människans nacke, frågar sig vän av ordning. Hmmm. OK då, jag får väl komma ut: från 5 juni till 10 augusti BORSTADE JAG INTE HÅRET EN ENDA GÅNG!!! Alla dessa knut-, flät- och hästsvansbilder är en dokumentation av hur illa det egentligen blev. Fast det blev inte illa. Jag såg ut ungefär som jag alltid gör, i håret också.
Jag fyller på med bilder från torrperioden, för idag fick kameran mest ligga i en plastpåse i min ficka. (En gång hade jag en digitalare som skulle tåla vatten ner till ett par meters djup. Efter en stilla promenad, liggandes i fickan på en regnsäker jacka, i mkt lätt duggregn, avled den. Kaputt finito. Sen dess är jag liksom litet försiktigare.
Vad katten är det som händer??? Poff - in med sista (och om jag får säga det själv: finfina) bilden och Poff! Allt försvinner. Min status som Dam förhindrar mig att ge utlopp för alla mina känslor men: attans, också. Om man så säger.
Minsta barnet. Undrar så hur jag lyckades med detta!
Analogt, alltså.
Eller med en annan term: "var-det-inte-du-som-skulle-skriva-kulturanalys??" Äsch då.
Varför måste hela internetuppkopplingen o hela alltet gå och dö när man har laddat upp tusen bilder?! Grr. Göra om och hålla tummarna. Bad alltså. Mit dem Tiger. Gestern. När det regnade, haglade, solade om vart annat.
Tigern är galen i att bada men kan apselut inte hoppa i förrän jag har kastat i en boll eller pinne eller kotte!
Vicke vedurr, va?!
Vi törs gå upp där, men vi vill inte precis.
Inte svartvitt!!
Det började regna igen. Men Tigern var ju redan blöt.
På grund av alltuppslukande tentastudier (jo tack, det gick nog vägen) har jag helt åsidolagt omvärldsbevakningen, den för pelleskopet så viktiga. Nåja, PUTIN är i alla fall viktig för pelleskopet. Han är liksom vår hustomte. Och nu har han gjort det igen!
Tänk ändå - bara hoppa i plurret så där och hoppsan! en skatt! Влади́мир Влади́мирович Пу́тин - killen hela dan!
Det förefaller som om det är den rubricerade lilla älsklingens plötsliga och oväntade frånfälle som gör att det plötsligt inte går att skanna negativ. Det gick i morse kl. 10, kl. 10.15 gick det inte. Utomordentligt skumt. Inte har jag tid med sånt trams!!!
I stället blir det några bilder från igår, när det var rätt kallt. Idag var det rätt varmt. Mycket varmt!! Och kvalmigt. Sen blev det mörkt och stormigt. Och varmt. Tach och hej från SMHI.
Så här nedra mörkt var det mitt på dagen igår.
Vi har äplor, har ni?
Pilutta er, päron också!! Och det är grevliga päron, är det.
Men både Viktorian och Experimentalfältets Sviskon har skattat åt förgängelsen. Lika bra det!
Detta har min hackspett gjort.
Många äpplen, det är bra för magen. Fast inte för min, den gör ont då.
Hundbloggar läsar jag ju - och en del andra bloggar också. Eller tittar på bilderna mest, texten får liksom slinka med. Snabbläsare som jag är hinner det slinka in många ord medan jag tittar på en bild. I alla fall - det är otroligt hur många halvgamla kärringar som har ont i kroppen!! Ont när det blåser, ont när det är kallt, ont efter ansträngning, ont av migrän. Aj, ont!! Visst är det skumt? Väldigt många som har ont överallt väljer att skaffa hund, också. Obs. Inget värderande i detta inlägg, bara ett undrande konstaterande. Hur det kommer sig. Faktum är att idag har jag ont typ överallt också. Kan ju vara hastigt påkommet svalare väder samt blåst. Fast jag tycker liksom inte att det hör hit. Ontet. Ontet förpassar jag till skrivbordslådan, och tar fram emellanåt, när jag vill tycka riktigt riktigt synd om mig. Sånt händer. Förresten - så tråkiga böcker som jag läser nu så nästan piggar det upp med litet smärtor här och där!! Litet bilder från förra sommaren och tidigare denna sommar:
Petit mari. Livsledsagare och allmän bollkalle sen många många år. Ändå blir jag förvånad nästan dagligen...
Elsklingar. Meckar.
Vi for på utflykt. Närmsta residensstadens skyline. Impressive.
Soooommar, sommar och sol. Tralala. Skönt att inte ha nåt smått med som kunde dunka skallen i stenhällen.
Kan man tänka sig nåt ruskigare än ett UNDERVATTENSHOTELL, mitt ute i fjärden?!!! Så gräsligt gräsligt!!
Har man en bästis i vått-och-torrt så delar man sin äppelgröt med denne. Han har inte fler basilusker än jag, så det så.
Minstaste minsta barnet stal en kamera och förevigade lilla jag. Jag ser rätt snäll ut, men det är jag inte.
Tokiga familjen har farit till Gröna Lund, utom Äldsta Barnet, som fortfarande befinner sig i Göteborg. Di har då för sig!!! Det var länge sen jag hade huset för mig själv - inkl. luddbollar, förstås. Riktigt skönt - nog är det rart när alltid någon sticker in huvudet och säger: -Hej. Vad gör du? fast det blir inte så helt med de interkulturella begreppen, blir det inte.
Nu sitter jag ackurat som Törnrosa här innanför, och skriver och plitar. Lagom gråmuggigt, jätteblåsigt ute. Trötta hundar. Nybryggt kaffe. Tja, sämre kan man ha det!
När jag var sisådär 7 år gick High Chaparall på TV. DET var grejer det!!! Rysligt ruskiga indianer, och den sortens. Och fina hästar inte minst. Fast först måste jag gå och lägga mig och låtsas somna, så att lillasystern somnade. Sen kom pappan och hämtade mig till TV-rummet. Jag fick smyyyyyga upp, bara jag. Bara jag!! Vilken känsla!!! I alla fall - ofta var det så pass läskigt att jag måste sitta bakom pappas fåtölj och bara titta fram litet grann med halva ena ögat. Det är möjligt att serien tjänade på en sådan åskådning... Blue och Manolito var i alla fall bäst!! Och så hästarna, förstås... Det faktum att en av mostrarna var bosatt i närapå Vilda Västern gjorde det hela än mer underbart. Min uppfattning av USA på sent 1960-tal var en blandning av kläder och bostäder från 1870 och så renar som sprang i himlen på julen, samt en moster som såg precis ut som Audrey Hepburn, i ständig fara för indianer.
Vad har nu denna kulturhistoriska utvikning för bäring på dagens mellansvenska mellanhavanden i medelålders medelklassfruntimrets liv? Jo - ni kanske ska sätta er bakom en fåtölj. För nu blir det riktigt otäckt!!!
Varje afton tänker jag: -NEDRAR att jag inte har laddat batterier till nån videomogrej!!! För Yingens övningar inför utminuteringen av kvällsmaten, de är väl värda ett filmklipp. Ett med LJUD måste det vara! Hujja, så han håller på, den lille megasen! Övningarna består av ibland stegförflyttningar, ibland freestyletrams, ibland rena tricks - fast nästan alltid övergår de ganska raskt i "Ying äter upp sin matte på flera olika sätt, samt sjunger". Visst vill ni väl se en sån film, visst?
Men idag blir det stillsammare grejer - det kan ju tänkas att man behöver förvarnas innan man får se en så kuslig rulle som den ovan aviserade. Börja tänk på saken, hörni, så att ni inte trillar av stolen sen, när det beger sig. 15-årsgräns måste det apselut bli.
Matte är alltid litet nervös att spolingarna skall hitta en hel eller delar av nedgrävd döing. Stadd i förruttnelse, kan tänka.
Mattes lilla tryngris.
Ying är ganska skrämmande även i stillbild.
Fast söt! Vålulle!!
Tja, ni förstår ju hur det blir. Suck. Mycket ofta måste hundar schamponeras, helt el. delvis.
Promenadmöte. Korsning amstaff-labrador-nåtmer. Finfin. Samma uppsyn som Nero. Som säkert jagar Sankte Per nu, och tuggar litet på honom... Av sin godhet!
Någon har fimpat luman.
Solvarm och sommarglad!
Lilla vackra Bambi!
Glad så skinnet kryllar sig och öronen flaxar! Glad så det smittar!
Idag har hund 1, dvs. Jazz, fått en promenad med barn nr 2 och 3 (åldersnumrering, inte nån annan sortering!), tillsammans med Olsson förstås. Hundar nr 2 och 3 har letat falukorv i trädgården. Matte har hängt tvätt, studerat måttligt och scannat negativ. Scannern klarar sig rätt bra själv, man måste bara ladda remsor ibland, så det passar bra att göra medan jag pular med min fåniga pluggportfolio. Typisk skojuppgift, inlagd bara för att vi inte ska få nån fritid!!
På onsdag är det tenta, det känns som vanligt inget vidare.
Huvudet är vädervrångt - det finns just inget syre utomhus, känns det som. Varmkladdigt fast det är svalt, liksom.
I alla fall - litet analogt. Från förra sommaren, mest. Scannern har en funktion för bortrensning av damm o den sorgens på negativen, den funktionen är mig så oerhört ointressant. Jag VILL ha litet ludd här o där!! Både på bilder och i vardagen.
Ovanstående bild är - PERFEKT!!!
Gah! Våga vägra digitalt!! Blir det bättre än så här, nånsin?!!
Japp, det där var en liten inblick i min estetik, det. Fast dessemellan gillar jag glasklart, svartvitt - zeiss-optik?
God morgon god middag god kväll, hörni. Är ni där? För kommentarer är det tunnsått med. Skriv "hej!" bara. Eller nåt. Känns litet ensamt i stora världen, annars.
Idag blir det litet hemmahos:
Favorit i repris: delar av trädgårdsmöblemanget. Fynd från fashionabla lifestyle-butiken B&F. Brukar ni shoppa där?
Hojar. Hajar ni - hojar? Längst bort mitt finfina blåbär, sen minsta barnets fordon och slutligen Mr X's. Triss i trampcyklar!
Maken fixar ny, fast gammal, källardörr. Alldeles av en slump kommen från huset där jag bodde i min gröna ungdom (i 5-årsåldern). Lattjo!
Herr O bland såpnejlikor. O, hur jag våndades när vi just hade flyttat hit och jag för mitt liv inte kunde begripa var jag skulle få tag på såpnejlikor!! Sen fick jag några kvistar av mor min och nu har vi såpnejlika så vi kan försörja hela nejden. Dessutom kan man knappt ta en promenad nånstans utan att träffa på veritabla åkrar med såpnejlika... Så går man i lortiga lammullströjor är det bara slarv och bristande initiativförmåga!
Tiger vaktar nagellacksväskan.
Det växer överallt utom i växthuset, för det håller maken och mellanbarnet på att göra utgrävningar i. Eller - de började i alla fall med sådant arbete, sedan slutade de när det började se ut som om en liten lagom bomb hade briserat därstädes.
Bokrumsfönster.
Minsta barnets rum, ena fönstret. Där har hon det ganska gott - i ottan väckt av en myckenhet gråsparvar som dunsar runt i hängrännan.
Källardörren blev förresten röd, så småningom. Mycket prydligt.
Det känns väldigt konstigt att skriva det här men: ÄNTLIGEN kom det litet regn!! Inte så litet heller, förresten - det har pölat kraftigt hela dagen, och varit murrkt. Hurra, tänkte jag, för det drar ihop sig till tenta och i huvudet ekar det tomt. Så jag "skulle bara" läsa liiiitet i Tolfte knappen och sen bara göra ett enda sudoku och - tja, sen somnade jag! Mitt på blanka dan. Suck. Det blir till att jobba dubbelhårt i morgon, det. Kvällspromenaden togs i alla fall tillsammans med Äldsta Barnet, som har aviserat sin bortfärd i morgon. Eller hemfärd, eller hur man ser det. Tillbakaflytt till Universitetsmetropolen, jallafall. Fnyft.
En mycket suddig bild bidde det här, det var lääänge sen jag använde kamera med långskottare så det bidde litet som det bidde. I alla fall ville jag förstås föreviga Olle-med-klövjeväska. -Vidrigt! sa Olle och gick först på tvären som en krabba.
Större delen av etappens sträckning var det faktiskt Tigern som bar sin klövjeväska, men därpå finns tyvärr inga bildbevis.
Större delen av promenaden var det dessutom faktiskt jag som ledde Tiger och Ying, men det finns det heller inga bevis på. Ni får tro mig på mitt ord!!
-You called, Madam? säger Ying när han kommer ilande. -Yes box, för en kvart sen, svarar jag syrligt. Men det är helt bortkastat på Ying.
Äldsta Barnet är utomordentligt hemlig. Hon är rädd att jag ska skicka bilder på henne till en farlig schäferförsedd väktare i Göteborg, vilken väktare har lovat att hålla ett extra öga på henne under värstaste värstingdagarna därstädes (=vej aot vest).
Olle till vänster, vinbergssnäcka till höger. Molluskernas sammansvärjning.
Igår kväll tog vi en sväng till ishallen och beskådade en grupp som höll på med stegträning. Dvs det var tränaren vi egentligen beskådade - en rysk ung man som... Äh, endera är man fantast och förstår precis eller också är man det inte och tycker att det är bara fjolligt alltihopa. Inga mer utläggningar av den sorten. I alla fall - Tigern var med (HUNDAR FÅR EJ MEDTAGAS I ISHALLEN!!!) och både han och jag blir så himla GLADA av att komma in i ishallen. Torr kyla, hög peppig musik... Hurra!! Fast vi satt inte där särskilt länge, vi tog en promenix i vattenparken i stället. Och Tigern hittade en RÄV att jaga!!! Oh joy! Fast inte så långt, för matten blev vred och RYADE! Tiiiipiskt, sa Tigern, aldrig får man göra nåt skoj.
Mycket randigt och mycket rosa på matten denna sommar.
Glader!!
Om man bara är glad och snäll så gör det inget om man är litet lös i konturerna!
Åter från rävjakt. Mops!!
Sen tränade vi litet också. Svåraste svåra just nu: sitt kvar. Blir nästan alltid ett liggande i stället. Jobba jobba jobba. Utifall att matten skulle få för sig att tävla nån gång. Men jag är så less på den sortens. Inte för egen del, för både jag och Tigern tycker om det. Men jag blir helt missmodig varenda gång jag ser och hör folk som tar det på sånt himla stor allvar så det inte blir nåt roligt kvar. Och hunden får göra sin grej och sen vips! in i bilburen igen, medan matten (oftast) analyserar och diskuterar med medhavd supportgrupp. Bläh!
Japp, den 18 juli, dagen efter min födelsedag, var det dags för Teknisk Kontroll av eder informatör. Alles in Ordnung. Maken hade jag lyckats lura med mig så etterpå blev det en liten stadsvandring i vår gamla hemstad. Maken gillar den, jag gillar den inte. Blåshål! säger jag. Men så här på sommaren är den inte så pjåkig, bara ganska.
Klosettpalatset till vänster i bild.
Min gamla väg till jobbet. Längs ån, över Skolgatan.
Idag har det varit himla varmt igen - varmt och skönt. Dock inget riktigt långpromenerarväder = trååååkigt! För hundarna, alltså - matten har det gott i sin trädgårdsmöbel. Litet olika böcker - nyttiga och onyttiga, om nu sådana böcker gives - kaffe och sockerkaka. Livet på en pinne!
Om det nu inte vore för di uttråkade tamkritterna, som pockar på uppmärksamhet. Eljest tänker vi skälla vid staketet tills nån kommer med en namnlista! hotar de.
Så det fick bli litet letande av små ynka kattmatskulor. Verkligen inte särskilt stora, och inte särskilt luktrika heller. Utspridda bland grus och halvlångt gräs. Samt överströade med oregano, direkt från kökshyllan.
Inte svårt, men annorlunda.
Ligga och vänta under förberedelserna är däremot svårt. Olle har allra svårast.
Ying tittar åt ett annat håll. För att inte bli alltför uppspelt, liksom.
Ying och Tigger har aldrig några problem med att så gott som äta ur munnen på varandra. Jazz och Olle fräser om nån kommer för nära - ja, Jazz gör ärligt talat mer än så om man visar sig oartig.
Men som så många gånger måste jag glädjas åt hur bra det går med hela järngänget - alla får ta plats och ingen går och blänger på nån annan. Ibland märker man att Olle är nykomling i själva flocken - vissa övningar blir svårare när Olsson är med, men det är bara det: svårare.
Exempelvis lekte vi igår inkallningsleken, dvs. när hundarna parkeras och jag sedan kallar in en och en ett litet stycke bara. Det gick bra när Ying skulle komma fram en bit, och när Jazz skulle komma fram en bit - men när jag sedan bad Olle komma fram en bit rusade alla hundarna glatt emot mig! Så då fick vi backa, jag stod nära nära och visade att BARA Olsson skulle komma när jag sa: -Olle, kom!
Då gick det bra igen. Den stora svårigheten är att få Ying att stanna mitt i sin inkallning i stället för att springa ända fram, så det får jag gnugga litet på. Annars är det en skojig lek - svår och oviktig, så man behöver inte bli frustrerad.
En ny lek hittade jag också på, den kallar jag "Ett steg" och den börjar liksom ovanstående med att alla hundar sitter still. Sen ska den hund jag talar till ta just ett enda steg fram, på kommandot "ett steg".
Inlärningsteoretiker och duktigt folk frågar sig, och mig, förstås hur den inlärningen skall tillgå. -Tsss, svarar jag, det blir väl som det blir!
Igår blev det så att jag började med Jazzen: -Jazz, ett steg! sa jag glatt och uppmuntrande. Jazz hade förstås ingen aaaaning om vad "ett steg" betyder så han såg sig litet om och viftade med svansen, men NÅNTING tyckte han väl att han skulle göra så han tog ett prövande steg framåt. Bingo!!! Tigger för sin del har tränat en himla massa fjärrdirigering och tycker att When In Doubt - stå sitt ligg sitt ligg stå ligg sitt stå etc. ad infinitum. Va?!! Ingen betalning?!!! Nähä.... Och så ett prövande steg framåt - BINGO IGEN!
Det är klart, att Bob Bailey och Canisgänget och klickerklokgänget och alla möjliga skulle ha hittat på nåt mycket smartare sätt, och tränat en hund i taget och sen satt ihop och - ja ni vet.
Men det är just det - att det är inget viktigt alls! Så vi gör det mest som en umgängesform, som en konversation. Jag frågar: -Om jag säger så här, vad gör du då? och hunden svarar: -Så här gör jag, men vad säger du åt det?
Tar man sig en kvällspromenad en solig dag så blir man alldeles vimsig. Allt är guld! Nog förstår man att gult och rött och ditåt kan få en gyllene skiftning, men att blått, och grönt? Och den grå asfalten! Det är som en technicolorfilm fast det skulle vara löjligt om det var på bio - nä, nu överdriver dom allt! skulle man fryna. En särskild sorts värme blir det också, en värme som uppstiger från marken och luktar på ett särskilt sätt. -Känn på den du! säger naturen, och passa på för snart tänker jag snöa!
Skadedjur i rågåkern. Eller vete-åkern. Eller kornåkern. Men det är i alla fall inte HAVRE, så mycket vet jag då! Tacka havregrynspaketen för det.
Ibland bara blir det en Rosenlundare, det går inte att undvika. Kan det vara mina jordbrukargener som gör mig så lyrisk över gyllene fält eller nyplöjda oktoberåkrar?
Farlig, tror jag!
Matte håller ett vakande öga. Tänk att trots elaka små klasskamraters mobbingförsök har jag aldrig förstått att det är fult med rött hår. Jag tycker det är prima, jag! Kanske för att jag hade en farmor och en miggiljon fastrar och farbröder och en enstaka fadersfigur som samtliga voro från rödblonda till ackurat bara ilsket rödhåriga. Det var liksom normaltillståndet.
Man vill utbrista i Eldorado-sången. Fast den kan jag inte texten till, så det fick bli en annan klassiker. Över nejden ljöd min kraftfulla stämma:
Jag reste hit och dit, att söka guld och glans, jag strävade och med all flit att vinna ärans krans jag ville opp till högsta topp. Jag tänkte ej uppå att när min famn var full, jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull på denna jord, och själv bli mull.
Ty jag blev frälst, och härligt frälst och jordens skatter få vem som helst. Jag byter ej bort den skatt jag fått för millioner, jag mår så gott.
Guldgrävarsången, av Fredrik Arvid Bloom. Underbar att sjunga, om än kanske inte alltid att höra...
Alldeles nyss började björkarna skifta i violett och sen sa poff och var försommar fast den blixtrade bara förbi in i högsommaren och nu hoppar vi in i augusti. Suck. Orkar man med en vinter till? Med snöyra och grånare och påklädningar som tar längre tid än utevistelserna? Nej, det glömmer vi nu, för än så länge är det faktiskt sommar.
I vårt gamla hus råder uppenbar sommarstugestämning: sängkläderna är fuktråa och bädden måste avlusas före dess begagnande. Eller i alla fall av-tvestjärtas, men det är en så osmidig vokabel.
Dörren står öppen hela dagarna - gamla jag minns somrar när man noga fick stänga till om sig sommaren igenom, samt vid motvillig utevistelse skruda sig i ylleolle och oljerock. Kvällstidningarna försöker ju visserligen skrämma upp oss med feta rubriker om NU REGNAR SEMESTERN BORT, men det kan jag då inte hålla med om. Inte många dagar har regnat bort, inte.
Däremot har min mage gjort bort sig några dagar. Himla ont hela tiden, känns som ett invändigt blåmärke. -Uppsök medicinsk expertis, säger familjen. -I helsicke heller, säger jag. Jag blir bara inlagd i ett par veckor men nåt fel hittar de icke. Och nu verkar det, peppar peppar, ha vänt. Söndagsmenyn bjöd på både en dosis havrevälling och några fiskbullar utan att jag blev grön i ansiktet och tuggade fradga.
Jazz ligger gärna på "baktrappan", som egentligen är framtrappan, och solar. Alltså - det är trappan till "köksingången", men den ligger längre fram än själva huvudentrén.
Tiger har fått en lömsk blåsa mellan ett par tår - ivrigt slickande gör inte saken bättre. Men tratten gör Tiger till Ett Hemskt Djur - han hatar sin tratt och ställer till med den så man kan knappt beskriva det. Dessutom får han ibland för sig att man inte kan röra sig om man har tratt på - då sitter han bara och gnööölar tills nån kommer och räddar honom.
TRÅÅÅÅÅÅKIGT!!!
Ying håller ställningarna när matten är opasslig. Själv är bäste dräng är Yings motto.
Vi jobbar på med Jazzens fototräning och det tar sig, måste jag säga.
Så små små små öron!
Jättesnälla grannen Anders som vareviga dag i ur och skur ger hundarna Marie-kex. På söndagar brukar han vara borta hela dagen och komma hem först mot kvällningen, men den som väntar på nåt gott!!
På söndagar FÅR man nöjesläsa! Nån som känner igen det här?
-Litet sockerkaka, kanske - sa jag. -Vill du ha sockerkaka? frågade äldsta barnet. -I morgon kanske, svarade jag. -Det är nog ganska snällt mot magen.
Och det tog inte en kvart ens, så stod hon och vispade!
En morgon var jag uppe närapå i ottan (kl. 9.00 pip) och samlade alla koppel o halsband samt kvad: Kom alla hundar! Och pudel! Och så begav vi oss å väg. Det var en härlig morgon - lagom varm och ändå frisk, foglarne kvittrade och kväkte och syrsorna - ja, ni vet. -Oj så fina alla hundar är! Och pudeln! utbrast jag, varm i hjärtat av morgonfriden. -Hmf, sa Olle. Konstigt nog. Tiger ville förstås klättra upp på en Stor Sten (betalar sig alltid!) och då tillhöll jag övriga djur - och pudel - att ävensom klättra upp. -Alla fina hundar - och pudeln - här får ni godis!! sa en glittrande Sickan Carlsson-yster matte. Och det var DÅ jag fick veta vad jag var värd!!! Inte vatten, ens. -Sluta, fräste Olle, sluta bara!! Om du säger "pudel" en enda gång till så biter jag dig i benet!! (-Jag med, kvittrade Tigern, för det var länge sen han bet mig i nåt ben.)
Där stod jag som ett litet rultigt frågetecken.
-Ja, sa Olle, du säger ALLTID hundarna och sen pudeln. Jag är väl också en hund!!! Bestäm dig. Endera får du säga dvärgpinschern, russlaren, sharpeien och pudeln eller också hundarna. Eller vad du vill. Endera alla på en gång eller också en i taget, inte tre och sen en.
-Men... försökte jag invända, men Olle var inte på humör att hålla truten.
-Jag blir så LESS, fortsatte Olle, på att det alltid alltid ska vara nåt speciellt med pudlar. Vi är väl också hundar! Vi har väl inte BETT att bli klippta i idiotfrisyrer och bli kammade hela tiden och inte få springa i skogen, heller! Och bara vara gulliga och... uähhh!
-Olle, lugna dig litet, lyckades jag inflicka. Du vet ju att jag brukar säga att jag TYCKER OM pudlar, att jag tycker att flera människor borde ha pudlar i stället för labradorer. Och sånt.
Nu började Olle nästan ånga av ilska - Ying, Jazz och Tigg betraktade honom med stort intresse fast på litet avstånd, rädda för att han skulle springa i luften. När han hade samlat sig såpass att han kunde yttra sig igen fortfor han: -Tycker om!! Du säger att du "tycker om pudlar"!!!! (här gnisslade han tänder så tandstenen rök all världens väg). Hur många pudlar känner du då, kanske? Alla i hela världen, kanske? Och alla dem tycker du om kanske?!! Ska du ha betalt för det också, för att du är en fin människa som "tycker om pudlar"? Som om det vore nånting särskilt svårt att tycka om pudlar? Fatta en sak, kärringjävel (men OLLE!!! flämtade matten till) - VI ÄR ALLA OLIKA!! Tiger liknar mig lika mycket som han liknar en annan russlare, och jag liknar eller oliknar Ying och Jazz i lika stor utsträckning. Vi kan ha olika långa ben och pälsar och svansar och öron, men vi är lika på alla de sätt som gör att vi är hundar. Och vi är olika på alla de sätt som gör att vi är individer. Individer, hör du. Precis som du!
Ja, vad säger man. Inte så mycket faktiskt. Men man kan ju tänka litet. Och jag tror faktiskt att jag har blivit en aning bättre på att låta bli att säga "pudeln" i ett kör.
Och nån idiotfrisyr har han som synes inte längre.
-Klassisk crew cut, säger Olle. En klassiker som aldrig går ur modet. -Klassisk rysk ungdomsvårdsanstaltsfrisyr, säger Tiger. Bra att han tränar.
