Pelleskop-livet

Idag ville husse äta lunch framför TV:n. Skidor, och skidskytte och sånt.
Betty ville dela husses portion spagetti och köttfärssås.
Väldigt mycket ville hon det. Väldigt väldigt mycket.
Alldeles FÖR mycket, enligt husse.
Och när husse sa: -Nej, Betty! (för sån är husse, ond och elak mot småflickor) då svarade Betty:
-Dumma gubbe! Ge hit!
så husse, egentligen hundrädd, blev litet uppbragt och upprepade sitt nej.
Utan resultat.
Så då MÅSTE ju farbror Jazz gripa in!
-Det där ger du F*N i, fatta det, din snorunge, för ANNARS!!! sa Jazz.
Varken mer eller mindre.
-Piiiip, sa Betty, och såg spak ut.

Och det var då husse var DUM, för han sa åt JAZZ att sluta!
Jazz som bara hade hjälpt till att förmedla ett viktigt budskap, och dessutom hade lyckats nå in i den lilla odjursvalpens medvetande.
Dumma husse!

Minsta barnet och jag berömde däremot Jazzen storligen, för a) han ingrep först när det var uppenbart att husse inte klarade av odjuret och b) han sa till på skarpen men inte mer än vad som behövdes, och han slutade så fort Betty upphörde med sina dumheter.

Otack är världens lön, skulle man kunna säga, men jag smusslade allt åt Jazzen en extra köttbulle i köket. NÅN måste ju hålla ordning på det som är.