Viktigt!
Den här bilden har jag lånat från vanligtvis.se - sprid den gärna vidare, för uppenbarligen kan man aldrig tjata tillräckligt mycket!
Villervalla
Vi tog en ovanlig promenad idag, utforskade litet nya vägar. Först måste vi hjälpa några cykelturister som letade efter Torstuna, lätt som en plätt ju. Tiger tyckte att det vore lämpligt att bita dem en aningens aning i benen, det tyckte inte jag. Jazz var beredd att pröva.
Sedan gick vi raskt vilse på den där nya vägen och plötsligt stod vi i en lerhåla mitt i en åker. Mitt i lerhålan låg det en nästan nertrampad vit blockflöjt.
Det är sånt som får mig att inse att jag har sett för mycket ruskiga TV-program.
Raskt vände vi om i alla fall, tog fel väg tillbaka, sen rätt. Men det var ju soligt och rart och vi hade ingen brådska. Vi gick vill, vi kom vilse, vilken villervalla.
Snart kom vi till bebodda trakter i alla fall. Ett "oouff" hördes och raskt inringades vi av ett stort hunddjur, en cane corso. En blå, visste inte att såna fanns.
Min första tanke var "j*drar, vilken stor, hjälp" men den tanken var så snabbt förbiilande att jag knappt hann tänka den till punkt, så uppenbart var det att bamse blå var bara en unghund. Kaxig, men inte stygg på något sätt.
I själva verket var det så att storhunden omedelbart och genast och i ett sammanhang ångrade sitt infall att leka vakthund, han svalde hårt och såg sig omkring efter nåt annat att göra, nåt som skulle få det att verka som att han faktiskt inte hade tid med oss.
För vår del var det förstås Ying som påtog sig rollen som indianhövdning. Jag kunde nästan se hans uppsträckta hand och höra "Ugh! We come in peace." Jazz hade inte ens tid att hälsa på nykomlingen, Betty hade stora runda ögon och försökte göra sig liten och osynlig. Tigger svärjde och svor, men även en alldeles ohundkunnig person skulle ha insett att de därna svärorden, dom sa han bara för att det kändes så skojigt i munnen, ungefär. -Trattskalle, pottsork, hallonj*vel! BONDE!!! skrek Tigern. Stora Blå blev allt mindre i sin jättestora hud, och långt uppe i trädgården som han kom från uppenbarade sig en annan cane corso, en svart, av större pondus.
Tydligt var att den svarta figuren tyckte att det kunde vara nyttigt för den blå palten att själv få klara sig ur sitt iråkade dilemma. Samtidigt var det tydligt att den svarte inte tänkte låta nån utböling sätta sig på Lillen. Liksom.
Jag beslöt att låta Blå komma undan med hedern och självkänslan i behåll och sa till min flock: -Kom så går vi, innan han biter oss.
Betty svalde hörbart och framviskade: -Biter?!! Ying fnissade stilla och gav mig en uppskattande blick. Humor har han. Jazz gick i sina penséer. Tigg ville inte låta tillfället gå sig ur händerna utan bråkade sin hjärna efter ytterligare några passande invektiver: -Den som viskar han ljuger på t*ttarna suger! drog han till med. -Viskar?! LJUGER?!!! framstammade Betty med allt rundare ögon och allt lägre svans. Jag vet inte riktigt hur hon har det med ordförståelsen. Inte så helt, kanske.
Hem kom vi i alla fall.
Och äntligen har Dansk Export börjat rodna i växthuset!
Klassiskt läge
Mellanbarnet är i Stockholm, Stora Barnet är i södra Frankrike och igår for Maken och det Lilla Lilla Barnet till Turkiet. Jag skjutsade dem till flygbussen och när jag körde hem igen började det regna.
Raskt damp temperaturen till 17 grader mitt på dagen och det regnade och regnade.
Lagom till kvällspromenaden som företogs ganska tidigt började det blåsa hårt också, regnet intog horisontalläge. Och termometern noterade 14 (fjorton) friska grader.
Betty grinade hela promenaden, Jazzens öron pekade rätt ut och svansen rätt ner. Till och med Ying och Tigern var en aning tagna.
Själv tyckte jag att det var ganska skönt, om är rätt läbbigt att bli blöt hela vägen genom alla lager av Fjällräven, Craft och Didriksson.
Märkligt nog var det gott om joggare ute när vi knixade oss en bit upp i skogen. En dam i min egen ålder var så glad så hela hon sken åt att det regnade. -Visst är det härligt! hojtde hon genom vattenfall och stormbyar - Betty gav till ett förtvivlat kväk...
Nåja, hem kom vi ju och rätt många frottéhanddukar gick åt till ligan. Mina inre Jillisar rusade förstås till så att hundarna blev grundligt gnuggade innan jag satte igång med att skala av med de våta klibbande persedlarna.
Rätt skönt sen att sitta inne och lyssna på regnsmatter och vindilar mot rutorna - och så mörkt det var!!
Men nog är det konstigt ändå - sommar, sommar, SOMMAAAAAR, liksom - med supervärme och torrt som fnöske i backen; så drar familjen till Medelhavet och raskt återgår den svenska sommaren till klassiskt läge.(Mellanbarnet räknas inte riktigt i just det här fallet - hon gillar höst och regn och blåst.)
När jag väcktes i morse rådde ett skumt dunkel i hela huset och jag muttrade till hundarna: -Jag tänker INTE gå upp i ottan... Fast när jag kastade en sur blick på uret visade det på 8.28 så det var ju bara att palta på sig.
Idag regnar det i alla fall inte - än - men det blåser och är ingen värma, precis. Jag vaknade i natt och hade ont i precis hela kroppen, antagligen på grund av det hastiga väderomslaget. Sånt är inte så skojigt, men en rask springtur brukar hjälpa.
Men först en rask promenad, förstås!
Kaxig
Jag börjar med en brasklapp: härtill upplevde jag mig mer eller mindre nödd och tvungen, liksom.
För jag tycker verkligen INTE, alltså VERKLIGEN inte, att man skall kaxa sig med sina hundar! Absolut inte med sina bulltyphundar och absolut inte med några hundar alls, faktiskt. Och jag skulle inte drömma om att göra det, egentligen. Fast ibland - tja, här ska ni få höra.
Vi tog en kvällspromenad igår, hundarna och jag. Varmt och kvalmigt var det, för vilken härlig sommar vi har haft i år! Vi gick utåt landet till och sen hemåt igen, genom ett Ruskigt Område. Ett sånt därnt där man inte vill bo. Där ingen vill bo, tror jag, för det verkar som om de som de facto bor där mest hålls på att ha sönder hela alltet. Men folkliv var det i alla fall, det är det alltid. Bitvis var luften så tjock så man kunde ha skurit den med kniv och serverat som Cannabis Cake på nåt obskyrt café - jag vågade inte andas så djupt faktiskt. Vill gärna ha huvudet något så när klart.
Men sen kom vi till själva gettokärnan - där var det massor av ungherrar, så där 15 till 30 år, samtliga svarta - om man får säga så. Får man inte det vet jag inte vad jag skall säga - "av afrikanskt ursprung"? Det vet ju inte jag, de kan ju komma från Grönland hela bunten, men svarta är de. Eller mörkbruna.
Vad de mera är, allihopa är: hundrädda. Väldigt.
Så när jag kom där med mina fyra bestar i långa löst hängande koppel - hundarna var ungefär så pigga som såskoppar i värmen - då skingrades massorna. Jag kände mig som Moses.
Det tisslades: -Jag tror den svarta är starkast. -Näe, titta på den stora bruna! Han morrade!! (det var Ying det, som hade sagt gnorf, ungefär). Så där hölls det på. Det blev ganska tyst och stilla.
En ung man tog mod till sig och ropade: -Är det inte farligt? -Vaddå, frågade jag. Intelligent. -Hundarna, fortfor yngligen. De är så många. Är det inte farligt då? Är de inte farliga?
Och det var då jag avvek från den rätta vägen, det var då jag svarade: -Njaaaaa... Inte för MIG.....
och så lät jag dem liksom fylla i resten själva.
Helt fel av mig, förstås. Men ärligt talat - de var litet för många för att det skulle kännas bekvämt att säga: -Näe, de är jättesnälla, kom och klappa bara, de gör ingenting.
Alla hundarna gick i alla fall helt stillsamt i sina långa koppel genom klungan, ända tills Tigger insåg att här fanns en möjlighet att göra intryck, jippi: fjäffjäffjäff-grrrr-vrrraff!! sa Tigern och kastade sig i kopplet, och ynglen slängde sig längre bakåt i det att de utbytte blickar. Jojo, det var inte den svarta eller den stora bruna som var farligast!
Så där ser man - det är alltid fega typer (jag) som kaxar sig! Men jag vidhåller: det var inte jag som kaxade mig, det var de som kaxade mig. Om man så säger.
Hur som helst: i nästa slumområde (pardon my french) så dök det upp ett helt gäng av merendels jäntor, merendels i diverse hucklen. (Alltså: hur man än skriver så verkar det rastistiskt och så. Men det är inte min mening, jag bara anger vad jag har varseblivit. Utan värderingar.) Den största var väl i min axelhöjd, den minsta till min höft. Femton stycken. Rusande. -Får vi klappa hundarna? Har du godis som vi kan ge dem? Vad heter han? Vad heter han? Vad heter han då? Vad heter du? Ge oss mer hundgodis!
Faktiskt: som ett pirayastim! I St Petersburg blev jag varnad för "de svarta barnen" (romska) - hmf! tänkte jag rättrådigt, sånt trams, vilka fördomar! Tills jag plötsligt drabbades. Såg en "svart unge", sen en till, en till - och så slöt de sig kring mig, precis som ett fiskstim. Tur i oturen - en polis såg vad som höll på att hända och slöt sig kring mig innan stimmet hade slutit sig. Inte brydde sig ungarna om det, men han blåste i sin visselpipa och en till polis kom, som också visslade. Kvickt skvätte ungarna iväg igen, precis som det där fiskstimmet. Allt hände på några sekunder, men vad jag var glad för den där polisen!
De här barnen som vi träffade igår hade inget ont i sinnet, men de var många och påflugna och aldrig stilla en sekund. Till slut satte jag ner foten (bildligt) och sa att hundarna skulle inte ha mer godis - då snöt sig en unge fram och försökte muddra min midjeväska, där godiset förvaras! Men då sa Ying att det fick räcka.
Roligt ändå - när det händer sånt där, då är vi två vuxna: jag och Ying. Jag ansvarar för Tigg och Betty och framför allt Jazz, Ying ansvarar för sig och ungarna och mig och situationen i stort. Trots att han är "reserverad" och ser illa så är jag helt trygg med att ungar dyker på honom uppifrån, bakifrån - överalltifrån. Jag GODKÄNNER det inte, men kan jag inte stoppa ungarna så vet jag att Ying är 100% säker. Med BARN, märk väl. Vuxna som är ohyfsade har han inget tålamod med, och det talar han om.
Övriga då? Tja, Tigg är också helt säker, faktiskt - kan det resultera i en godbit så låter han sig nog lyftas i svansen om så skulle vara. Jazz har jag jättekoll på och försöker hålla alldeles intill mig samt att jag säger åt ungarna på skarpen att låta bli honom. Fast jag ser ju att han är rätt avslappnad och då får han gå fram och ta en karamell. Bettan är knepigast - hon blir rädd och förvirrad och börjar kloppa med munnen. Då blir nån unge rädd och börjar veva med armarna och då kan hon nafsa, lilla B.
Nu frågar sig förstås Rättrådige Rickard och hans vänner: men vad utsätter människan sina djur för?!! Tja, vad ska man säga. Dels var jag på sånt humör att jag kände att jag kunde rådda upp situationen om det skulle behövas, och då kunde det helt enkelt vara en nyttig aktiveringsgrej. Dels var ungarna så många och så ohörsamma att jag skulle ha behövt vara otrevlig för att hålla dem på håll och det ville jag inte riktigt. Nån pedagog-gen i mig hoppade fram och ville försöka lära de där fröna hur man umgås med hundar och, framför allt, hur man INTE umgås med hundar. Lugn-å-fin, alltså. De flesta lyssnade förstås inte alls, men nån liten jänta satte sig faktiskt på huk, och nån annan slutade att springa efter en backande hund.
Summa summarum tror jag faktiskt att det var nyttigt för både hundar och ungar. Säkert för mig också. Och Ying växte ett snäpp till i mina ögon.
Övning ger färdighet
Idag är det närapå svalt - tycker jag, inte hundarna. Kanske för att på min höga nivå fläktar det, det gör det inte där nere i botten där de vistas. Herrskap och tjänstefolk, liksom - fast mera tvärtom. Tjänstefolket är högst.
Hur som helst tog vi en skogspromenad på förmiddagen; jag frös inte men det var betydligt friskare än igår. När vi kom upp i elljusspåret en stund mötte vi en lubbare som stannade och frågade varför hundarna alltid får godis när vi möter honom, och han fick veta att godisutdelning sker på det att hundarna i fall av rymning måtte komma tassande till mig om de möter joggare. Liksom.
Genast ville springtypen prova, men jag hävdade att det inte skulle bli bra eftersom vi hade stått och samspråkat en stund och han därmed kanske räknades till flocken. Typ. Men han gav inte upp utan sa att hans springkompis var på ingång (det här var såna typer som springer varv på varv på varv...) och kunde jag vänligen släppa vilddjuren så han fick se vad som hände. Eftersom han lovade att kamraten inte var en hundrädd typ så släppte jag djuren och så gick vi vidare, springtyp och allt. Hundarna struttade framför och vid sidan så där som hundar gör, och plötsligt hördes tramp och pust och flås. Hundarna åt blåbär. Pust och tramp kom närmare - hundarna åt mera blåbär, och k*ssade i vissa fall på en stolpe.
Så kom springkamraten fram ur en kurva - hundarna slängde en hastig blick och kastade sig runt och fram till mig, där de raskt slog ner sina rumpor och såg förväntansfulla ut.
Fast allra förväntansfullast såg nog springtypen ut, då innan hans kamrat hade kommit till synes. -Coolt, blev hans omdöme, och sen ville han kolla om det funkade åt andra hållet också, alltså om lösgående hundar blev omkörda av springkamrat.
Jag höll tummarna i smyg (Jazz, ni vet) men vågade ett försök och det gick lika prima det, och springkamraten blev lika imponerad som springtypen. Båda två skulle raskt vidarebefordra upplysningar om metoden till kända och okända hundägare.
Sån tur att mina hundar kan vara duktiga ibland!
It's alive!
Mumien, alltså - den lever. Om än ganska så vegetativt.
Jag har 28 grader varmt i sovrummet, vad har ni? -Jag fryhyhyhyyyyser, säger Tigern och kryper under det lakan som utgör mitt täckelse, samt försöker trycka sin ludna, varma lekamen mot min (som inte är luden men väl varm, mycket varm)l. -Fy, stygga hund! svarar jag, fast mest på skoj. Jag försöker maka på honom så att han inte skall ligga så alldeles dikt emot, men han tar ju så illa upp då.
Sen försökte jag aptera en fläkt i sovrummet, på det att den varma luften åtminstone måtte susa omkring en aning i sovrummet. Så skedde också, det blev het storm i stället för het stiltje, och damm från alla möjliga ställen virvlade runt bland de övervarma luftmassorna. -Iiiih, sa Tigern, en tigerbitare!! och så satte han sig ute i trappen och pep och gnall tills jag knäppte av fläkten. Hela tiden ligger dessutom Ying på mina fötter, varje anmodan om ett eventuellt makande på sig mottas med ett snett leende, om ens det.
För övrigt förekommer Ying mest med råhudsben i ena mungipan, han ser förfärligt mycket ut som en rödluden Winston Churchill, fryntlighet och allt. Ying vill aldrig ha någon form av ben eller tuggsak vid själva utdelningen, däremot har han roligt i långliga tider med att snatta andras så fort de vänder ryggen till.
För övrigt solar vi - jag tycker att bara jag skall sola och de fyrbenta skall ligga i skuggan under en apel, men inte ofta lyssnar de på det örat. I stället ligger de smack bang mitt i solgasset och flämtar så man tror att det är sista sucken, minst. Därmed drivandes matten också in i skuggan, vilket kanske inte är nån dum idé. Det är bara det att när det för en gångs skull är sommar i Sverrig, då vill man ju liksom nyttja den.
Nåt annat som nyttjas är min högerarm - till att bära vattenkannor. Tomaterna i växthuset blir större och större och flera och flera och större och flera och - ja, ni fattar. Men röda blir de aldrig. Igår gick jag och klämde litet på dem, enär jag började ana oråd, nämligen att jag hade sått nån sorts tomater som skall förbli gröna, i stället för gammal hederlig Dansk Export. Men nejdå, hårda och gröna. Gurkorna går inte heller nåt vidare, de blir inte ens. Alltså, det blir massor av blommor men närapå inga alls gurkor. Nåja, det är ju vackert i växthuset jallafall. Och frilandsgurkorna frodas, det gör de.
Men i alla fall - vattenkannor. Jag har upptäckt att jag KAN bara inte bära vattenkanna med vänster arm, det blir bara knas. Så jag bär så där 6 fulla kannor på raken i högerarmen, och sen går resten av dagen åt till att liksom återbörda den till dess rätta längd och läge. Å andra sidan är jag inte upptagen med så värst mycket annat. Utom de sista dagarna då jag har tittat på simhopp - ganska svalkande i detta väder. Såna där skutt från 10 meter - det är ju rena skräckrullen för mig!! Jag som knappt ens kan byta gardiner (i bottenvåningen) utan att svimma av svindel, och som dessutom är maniskt och paniskt rädd för att få vatten i näsan. Det svirrar i magen bara av att titta på såna övningar.
Vad övrigt är är läsning. Jag läste om Howards End häromdagen och blev alldeles till mig och vill genast tvinga alla i hela världen att läsa den! Filmen är toppentoppen men boken är saligheters salighet, det ni! När jag var så där 20 var den bara "bra", tänk så det kan hända. Vidare har jag läste André Gide: Om icke vetekornet dör - självbiografi på Gidisätt, finfint - och det är sommarlov så jag fick läsa den på svenska. Vidare lyssnar jag förstås på Madame Bovary på radio - sällsamt bra, Zandén läser så man blir salig och nyöversättningen är superduper.
Men hundarna då? Nåja - det blir mest stillsamma promenader nattetid, samt en och annan äcklig isglass (svag buljong fryst med litet diverse i, såsom torrkulor, köttbullar, ost, gurka - whatever). De orkar inte riktigt med annat - inte jag heller. Jo, Bettan säger att hon orkar springa efter frisbee hela långa dagen mitt i solen, men vi säger att det sk*ter vi i; hon får inte i alla fall! Trumpen Betta blir det då.
Nu ser jag genom fönstret att maken har somnat på en pinnastol ute i trädgården. Måste ut och staga honom innan han kapsejsar, underligare saker har hänt. En kväll hade han somnat vid datorn, sittandes på en vanlig köksstol och med pannan lutad mot bordsskivan. Inte hela huvudet på sniskan eller så alltså, utan just bara pannan. Jag ville så gärna veta om han hade blivit så trött att han hade placerat huvudet så och sedan somnat eller om han helt enkelt hade somnat rätt upp och ner och hamnat så. Tyvärr hade han själv inget minne av saken, varför jag troligen kommer att installera en övervakningskamera och fortsättningsvis ha helkoll på läget. Det framstupa.
Överkurs
Igår afse tog jag en promenad med bara terrioristerna. De går så fint i par med varandra - tätt, alldeles parallellt och i takt. Jag får lust att sätta en liten vagn bakom dem; en landå tror jag. Och så ska de ha plymer på huvudena och mycket välputsade små betsel.
Nåväl, tids nog kom vi till torra sprakiga skogen där det bidde lösdrift i stället.
Kors och tvärs och upp och ner i blåbärsriset. Det finns mycket gott för både hundar och matte nu: smultron, hallon, blåbär. Rätt mycket mygg slinker också ner. Men svampen, den torkar bort alldeles.
Efter nån halvtimmes rövarliv tycker Betty att det är skönt att gå precis bredvid mig och småprata litet, det är rart. Men Tigg far förstås runt som ett litet torrt jehu i vanlig ordning, jag kallar honom Jumping Jack Flash. Rätt som det var drog han iväg i full kareta, med viltlukt i nosen. Tur man har koll på sina krabater tänkte jag och hojtade: -Tiger, LIGG! och poff, damp russlaren smack i backen lång framför mig. Men jag gjorde mig ingen brådska förstås, han kunde gott ligga där ett tag och begrunda sina synder. Fast när jag kom dit låg han förstås och såg bara lycklig ut, förr fjärrlägganden betalar sig alltid bra, så även denna gång. Sen traskade vi vidare ett tag tills jag kom på att jag inte längre snavade på något - med andra ord: Betty är borta!!
Raskt börjar jag spana, ropa vill jag INTE för det är hennes jobb att hålla ordning på mig, inte tvärtom.
Ingen Betty!
Vi får vända om och leta och långt om länge ser jag ett par glada öron sticka upp bland högt gräs, och nedanom dem skönjes småningom ett stort glatt flin.
Duktiga lilla Betty, hon lyssnade på ligg-kommandot hon också och låg lydigt kvar när jag traskade iväg, när jag ljudligt berömde och belönade Tigern, när vi gick ännu längre bort och när vi började röra oss tillbaka! Inte ens när vi kom ända fram och började berömma flyttade hon sig förrän hon fick frikommando. Fast svansen gick förstås...
Och så himla glad hon såg ut där hon låg; hon visste minsann att hon hade varit superduktig! Det blev förstås ett veritabelt godisregn plus puss- och kram- och bitkalas sen. Och resten av promenaden fick hon alla smultron jag hittade - mycket godare än att plocka själv, tycker lilla B.
Inkommande post
Igår fick vi brev från Olle, stockekare vorden. Jag tror svärmor hade hjälpt honom att skriva för handstilen är bekant, men det skulle Olle aldrig erkänna.
Den frågan åsido verkar vår lille pudel leva livets glada dagar - han har fått nya kompisar som han leker med på en fotbollsplan, springtävling förstås, och när han har tröttnat på kompisarna går han till matten. Han får promenera koppelfritt på säkra ställen, han tränar saker och får rostad blodpudding (för jag hade ju skickat med instruktioner). Kort sagt verkar han glad och avhållen. Hoppas bara att detta håller i sig, för min återstående flock är mycket lugnare och gladare utan grått litet ludd.
Gränna retrospektivt
Ja, alltså - det gick ju bra på rasspecialen. Excellent för rasspecialist är bra att ha, även om lilla B inte blev placerad. Öronen var "untidy" och hon behövde alltså bli litet mer "fit", men som helhet är hon prima, lilla B.
På söndagen kikade jag litet på agility- och lydnadstävlingarna, det såg roligt ut. Båda två är inofficiella och i synnerhet vad agilityn anbelangade så verkade det göra saken roligare. Inga balanshinder, t.ex., och inga svårighetsklasser, bara "small" och "medium". En av de ansvariga lät mig förstå att tävlingarna i fortsättningen kommer att ligga på söndagar i stället för som tidigare på fredagen, dagen före utställningen, så nästa år satsar vi definitivt på ett deltagande. Jag hade ju siktet inställt på lydnaden i år, men tänkte att det skulle bli för stressigt att ha en tid att passa redan på fredagkvällen - först när anmälningstiden hade gått ut uppmärksammade jag att tävlingen faktiskt var flyttad till söndagmorgonen. Slarvmaja! Men nästa år skall jag vara mera alert.
Gränna var i alla fall lika vackert i år som i fjol, och lika badvänligt för Tigern. Även Ying, Betty och JAG badade för övrigt - inte lika mycket och lika glatt som lille T, men jag simmade i alla fall några tag, och Betty också. Ying traskade och plaskade mest, men det gjorde han helt på eget initiativ - vackert nog!
På lördagkvällen tog jag mig en springtur, i alldeles eget majestät. Det går en så vacker liten grusväg längs Vättern som är alldeles förtjusande att lubba på, men sen ska man upp i stan... Jag hittade en grusbacke betecknad "Leons slänt" som förefaller vara ditanordnad av nån särskilt nitisk och sadistisk gammal gymnastiklärarmajor - det gick knappt att GÅ uppför den ens! Som tur var fanns parkbänkar inplacerade (och grundligt förankrade) här och där, de blev räddningen för den här gamla tanten. Men sen när jag hade sprungit genom hela den lilla sockerdoftande staden bar det nedåt igen, mot stranden på andra sidan av campingen och så hem igen. Det blev bara en litenliten runda, en halvmil ungefär, men i perfekt varmt väder och med underbar utsikt hela vägen. Ingen GPS. ingen klocka, ingen musik. Märkligt, men inte så tokigt.
Jag hoppas att alla hoppade och hajade till - HUSSE med tre hundar!! Det ser man inte ofta. Och inte ser han ju så där väldigt väldigt glad ut heller...
Det här ser man desto oftare:
Det råder inget tvivel om vem som är husses hund och vem som är Bettys människa!
Letting bygones be bygones.
Hela tiden tänker jag att jag ska skriva om saker vi har gjort, men så kommer det nåt nytt i vägen och det gamla glöms bort.
Inte för att det nya är särskilt spännande utan bara för att mitt mycket lilla huvud inte verkar rymma så mycket mer än det precis just nu förhandenvarande.
Såsom att jag idag tog en cykeltur med lilla B på morgonkvisten, och det hampade sig så att vi landade på klubben. Vi gick liksom i depå för att fylla på vattennivån. Men där var ju gott om kära gamla bekanta som hölls med sina kritter, så det blev litet allmänt häng och småprat också. Den där tisdagsgruppen, som alltså numera är en torsdagsgrupp, den är verkligen ett av de allra trevligaste hundfora jag känner till! Ingen hets, inget skryt, ingen hysteri, inga stressade hundar. Bara trevlig, lagom hundträning och umgänge till det. Om det ändå funnes flera av den sorten!
Betty skötte sig bra (som vanligt), och lille australiske terriern Ville vars högsta traktan var att bita ihjäl Peppar reagerade precis som man kunde förvänta sig på lilla B också, trots att hon är en Liten Flicka. Hon borde inte få bli mycket äldre, i alla fall inte obiten, tyckte Ville.
Vidare fick jag se, IRL, lilla borderterriern Bus apportera en varmkorv - jag blev svårt imponerad! Inte så Betty, hon hävdar att hon kan också och ville genast bevisa saken. Men se så lättlurad är jag inte. Däremot måste jag nog faktiskt ta och lära mina kusar det där knepet, för det är definitivt en crowd pleaser.
Sen gick vi och lektränade litet agility också och idag var Bettan sitt duktiga glada jag och flöjde i god stil över alla möjliga hinder. Hennes problemområde, om man så säger, är flera hinder i rad på rak linje - då bryter hon gärna ut. Boxformationer och sånt går däremot finfint och hon är väldigt lätthandlad, i synnerhet med tanke på den näranog obefintliga träningen. Några tunnelspring blev det också, och så provade vi på långhopp. Först la jag omkull delarna, så att de blev o-trampvänliga, och sen ställde jag dem som vanligt och hon hoppade mycket bra. Och glatt, framför allt! A-hindret var också ute och fungerade bra.
Faktum är att det var en så trevlig bana uppställd att jag lurar på att fara upp med Tigger och Jazz senare idag och springa några varv på mer eller mindre "riktigt". Igår promenaderade vi sammanlagt 15 km så idag känns det lagom att göra något annat.
Att cykla med Betty är för övrigt ett rent nöje, så länge hon sitter i "springern". Hundmöten och den sortens går helt problemfritt och hon håller sig fint på sin sida. När hon däremot får springa lös (som när jag cyklar över en åker osv.) då är det ett litet helsike, för hon har ingen som helst respekt för hojen utan springer gärna in och tvärstannar precis framför mitt framhjul. Ganska ofta tänker jag att det kanske vore en god idé att nyttja cykelhjälm, lika ofta förkastar jag den idén.
Hur som helst, denna lilla morgonutflykt gjorde Betty till en disktrasa för resten av dagen, förefaller det. Och lille Ying har ögonproblem idag, så han är borta för världen, typ. En liten ensampromenad skall han få, jag får liksom agera ledsagare och vägvisare åt honom när det är så här. Jag antar att det är det myckna soliga vädret samt kanske solreflexer i vattnet i Gränna som har blivit för mycket. Måtte det bara gå över fort den här gången!
Hur som helst verkar detta bli en dag då jag har både tid och ork att ta mig en liten springis. Jag lurar på att cykla ner till idrottsplatsen och springa bana, men det är ett beslut som måste få mogna ett tag till. Inget man gör så där lättvindigt, inte!
Tältliv
I vackert väder finns det bara EN nackdel med tältliv: man vaknar TIDIGT! Det blir ljust och jag kan inte låta bli att kika upp i taket, på de små fågeltassar som avtecknar sig mot tältduken. Som för övrigt inte är nån tältduk utan nåt slags nylon, förstås.
Hundarna sover fortfarande som idebjörnar - att ha dem med på en liten tältsemester har inte varit några problem alls. "Home is where matte is", är deras devis, och på natten sover man precis som vanligt: Ying vid min fotände och Tigern tryckt mot min sida, under täcket. (För jag sover i sovsäck och drar sen ett extra täcke över alltihopat.) Vi trodde att lilla B ville sova hos husse (vi kör tvårumstält, förstås!) men hon ville hålla till inne hos mig hon också och fann sin vanliga plats ganska mycket ovanpå tigern, under täcket.
Utställningen var en lååångdraaaageeeen historia i tätvärme, först runt kl 14 var det Bettys tur. Jag trodde hon skulle vara övertrött med hon var jätteduktig att stå och gå; och kammade rent av hem ett excellent! Ying och Tiger var också excellenta - det blev mycket burtid för alla tre igår, men jag envisas i alla fall med att de aldrig ska vara ensamma; jag och/eller hussen sitter alltid med dem. Och en av tre är alltid ute i koppel; för umgänge eller skojträning eller utställning. Att tillbringa en hel lång, varm dag på en utställning är förstås inte idealiskt för nån kuse men de var väldigt avslappnade så jag FÖRSÖKER radera mattesamvetet! Dessutom gjorde jag INGET av följande: skrek och svor, nöp i öron, ignorerade surt, fulhöll i halsband, var allmänt otrevlig. Jag envisas med att hundarna ska ha extra mycket god och snäll uppmärksamhet på utställningar eftersom det är idiotiska tillställningar som krakarna INTE själva har valt att bevista. Tyvärr har inte alla den inställningen.
Slutligen tror jag Ying knep priset för mest avkonterfejade hund - oj, vad han har blivit fotograferad i all sin urfällda, falnade glans! Och både på utställningen och på våra många promenader i nejden har jag och yingisen funkat som mobil pejinformationscentral. Först fastnar folk för hans utseende, sen faller de i farstun för hans sätt. Det är STIL på Ying, även ganska tillfyllnade personer känner att de har vederfarits en nåd när Ying hälsar på dem.
Men mer om sånt å annat följer när vi har kommit hem. Att blogga på mobilen GÅR, men sådär 100 känns det inte.
Så: Greeting from Polka Pig City, vi höres!
Skogsvårdskonsultenten
Aloha, typ. Förkylningen är nästan över - täppt i snoken och hostar men klart springduglig igen. Och promenadduglig!
Igår förmiddag traskade vi efter svamp i tre timmar, med goda resultat. Ying har inte behövt påvisa än, jag klarar mig själv. Däremot är han fena på att trampa eller sparka sönder de allra just största och finaste kantarellerna. Står där 98 små solkiga knappar och två präktiga 5 centimetrare så tassar han så nätt förbi knapparna men sätter igång med värsta jordfräseriet på de två fina exemplaren. Först tänker jag: jädra sabbis! men sen tänker jag: jag har haft fel så många gånger förr när det gäller Ying, så varför inte nu? Han kanske håller på med nåt slags avancerad svampmarksvård som kommer att leda till ENORMA skördar inom en tioårsperiod. Kanske, man vet inte.
Tiggern hittade nåt snusk att rulla sig i - hurra, liksom. Sen gick han och släpade med kroppen i ett gyttjigt, illaluktande (i min näsa, inte i hans) dike och jag frågade vänligt: -Vad håller du på med nu då, din depraverade lille rackare? vilket gjorde en förbipasserande farbror så glad så han sken med hela sig. Han tyckte liksom jag att man skall använda och glädjas åt det språk man har.
För övrigt är lilla prinsessan Betty fainéante i stor stil - latare jycke får man leta efter! När vi traskar runt efter svamp så sätter hon sig på sin rumpa och bara håller koll på oss, tills vi har förflyttat våra cirklar en bit i färdriktningen. Då går hon dit och sätter sig där och spekulerar. Inte ett steg i onödan, det är Bettys paroll. Om det inte kastas en boll eller frisbee eller motsvarande, förstås!
Slutligen kan inrapporteras att the Poodle numera är nollåtta - han har flyttat till svärmor och lever livets glada dagar. För att inte tala om vad VI gör!! Här är så tyst och lugnt så vi känner oss rent yogiska - faktiskt, de första dagarna sov hundarna som stockar hela kvällarna och jag kunde se på all möjlig smörja på TV (hm).
Nej vet nån vad! Vi som skall till Gränna och jag har inte ens BÖRJAT packa... jag upptäckte just att Bettys domare är den som blev så utomordentligt förtjust i Peppar för länge sen och satte honom som bästa unghund med cert. Det bådar inte gott för lilla B, gör det inte. Hon och Peppar är liksom diametrala motsatser, på staffeskalan.
Hur som helst - Jazzen får stanna hemma med Minsta B (som tf gårdvar och livvakt), resten tar vi med oss. Tror ni det kommer att gå bra, med två oss och tre jyckar i ett tält? Det tror jag!
Med livet i behåll.
Det blev visst en aning tyst.
Men ni vet - det här och det där och ska bara och sen, snart.
Och så på det - förkylningarnas förkylning!! Tvi vale - förkylning sommartid borde vara förbjudet.
Så jag har inte så mycket att rapportera faktiskt.
Ying aktiverar mig när han orkar. Idag bestämde han sig för att inte gå in när vi andra gjorde det. I stället hoppade han runt på ytterst fånigt sätt och morrade högljutt.
Så det var bara till att jaga honom och försöka fösa in honom.
Raskt greppade han en av Bettys bollen-e-rund-bollar (=tomt, sladdrigt läderskal) och började slänga runt med den, liksom för att fresta mig.
När han såg att det började svartna för mina ögon tyckte han att det fick räcka.
Raskt sprang Ying upp på trappan och sa: - Nu orkar jag inte leka med dig längre. Förresten behöver du vila! och det hade han ju rätt i.
Vill man verkligen lära sig nåt om hundar borde man skaffa en Ying. Eller rättare: först skaffar man en bunt andra hundar som man uppfostrar och tränar och formar enligt alla konstens regler, samtidigt som man läser allt man kommer över i ämnet, ser på TV, går på kurser, pratar med kunnigt folk.
Sålunda fullärd skaffar man sig en pej, helst en Ying.
Sen kan man tralla för sig själv: Börja om från början, börja om på nytt!
Ying är ingen hund, han är en naturkraft, en free spirit, ett budskap nånstans ifrån. En rar liten rackare!
Men denna hans sjunde sommar har han - tadaa! - börjat leta godis som vanliga hundar! Somliga dagar, såna som idag när jag inte orkar annat än bearbeta snytet med Otrivin, pepprar jag gräsmattorna med små små ynka kattmatskulor - för hundarnas skull, inte för min egen. Och i år har faktiskt Ying börjat leta och beta! Tidigare har han alltid bara krävt att jag skall förse honom med en egen rejäl dosis (den s.k. mother load. haha).
Om han får leva och ha hälsan tills han blir 14 kanske han lär sig att gå i koppel också! Nä, nu var jag stygg - det kan han redan, vilket han visar på ungefär 1 av 57 promenader. Duktig liten pej!