Pelleskop-livet

Jag hade ju en aning problem med Bettys fotgående, tidigare.
Att hon flaggade ut och hade mycket luft mellan oss.
Så då jobbade jag litet på det, som det heter.
Belöning nära nära osv.
-Aha, sa Betty, jamen säg det då!
Och nu går hon så nära så nära så man kan inte få in ett frimärke mellan oss, ens en gång.
Alla mina förflyttningar framåt blir till en skänkelvikning åt höger, för hon är stark den lilla rackarn!
I högervinklarna kan hon lika gärna hitta på att sticka fram huvudet mellan mina ben eller rent av hamna på högra sidan.
Vänstervinklar är inte till att tänka på, om jag inte lyfter upp jäntan och ställer ner henne med nosen vänd i önskad körriktning.
Halter har vi tränat mycket på - constant vigilance! är Bubblas motto. Alltså: var ständigt beredd på en halt! Om inte mina ben går som trumpinnar lyckas hon slänga rumpan i backen på typ vartenda steg jag tar.
Samtidigt som hon alltså trängs.
Läggande under gång är också mycket populärt, varje förflyttning rakt fram (eller alltså snett åt höger) som är längre än 2 meter renderar en smack-i-backen och en förväntansfull uppsyn.
-Näha, det gick inte? Men JAG vet - hoppstå!
Och så studsar hon och studsar och studsar - först allt högre och högre, sen kommer hon på andra tankar och gör små fina studs i stället.
Nästan alla studs gör att hon hamnar i rät vinkel till mig, med nosen mot mig.
Men stilla står hon ju...
I nån bråkdels sekund.
Jag har försökt med positiv belöning - leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Och så har jag försökt med negativ bestraffning - innehållande av leksak, godis, mys. Då blir hon helvild.
Igår försökte jag med positiv bestraffning: -Passaredu snorjänta, jag ska allt randa dig jag! Då blev hon verkligen helvild!
Förresten är hon redan randig.
Tigern satt bunden vid ett träd medan han vilade mellan sina pass, ibland tjöt han rätt ljudligt: -JAG då, ska jag ALDRIG få göra nåt kul?!!
Så jag passade på att hojta till honom att jag minsann skulle klå honom också, och sen kopplade jag loss honom.
Och sen tuktade jag båda hundarna alldeles gruvligt genom nyp i tassarna och genom att jaga dem kors och tvärs - när jag jagade den ena kom den andra och nöp MIG i bakbenen, då fick jag raskt byta offer.
Tja, så där höll vi på ett tag, tills jag tyckte de såg lagom spaka ut.
Eller rättare sagt - tills jag apselut inte orkade en enda minut till, då la vi oss i gräset och tänkte över våra synder i stället.
Så jag är säker på att de idag är hur lydiga som helst.

Det här tycker jag är typiskt min morska lilla tiger.
Med den skillnaden är det skulle vara bara svanstippen som ev. stack upp över täckets kant. Och oftast sover han så redan från början.
Men nu ibland när det är varmt så sträcker han ut sig på golvet - på en filt, på trasmattan eller på plankgolvet, alltefter värmegrad.
Men så kan det hitta på att komma in en mygga som iiiiinar.
-Jag fryser, säger Tigern kvickt och krafsar med iver på mitt täcke. Det betyder: öppna, men kvickt!
Kvickt kryper han in och formar sig till en liten varm bulle mellan min överkropp och min arm. Med nosen i mitt armveck. Omgående kommer det en djup suck, en sån som betyder att allt är väl i den bästa av världar.
Man tackar för förtroendet!

När jag har mycket mycket att göra och bråttom och det är svåra grejer och så vidare - då tappar jag bort allting!! Jag tappar bort boken som jag skall hänvisa till och när jag letar efter den tappar jag bort glasögonen så när jag hittar boken kan jag ändå inte se vad det står skrivet i den. Jag tappar bort mönsterdelar och när jag har hittat dem och klippt ut i tyget så hittar jag inte beskrivningen över hur de skall sammanfogas och när jag hittar beskrivningen så har jag ännu en gång tappat bort glasögonen.
Det finns bara två saker jag inte tappar bort och det är 1. symaskinen och 2. Ying.
Ju mer stressad jag blir, desto mer ligger Ying närapå under mina fötter.
Så när jag ska rusa iväg nånstans och leta efter ännu nånting som jag behöver men som är alldeles borta, då står jag på öronen över Ying.
Som säger "gnorf".

Effektiv är sannerligen inte mitt andra namn.

Hur som helst är det skönt att det har blivit en aning svalare - fast igår på eftermiddagen var det rent av svinkallt, ju! Nu är det bättre.

Och igår kväll när jag, för att stressa ner efter att ha invecklat mig i tjugonånting meter slöjtyll, var ute på en ensam springtur - då mötte jag en GRÄVLING!! -Men usch! sa minsta barnet när jag berättade detta vid min hemkomst. Konstig unge. -Hurra! sa jag (nästan) - det var så länge sen jag såg en grävling som inte var överkörd.

För övrigt blommar det överallt och alldeles för fort - de extra fina tulpanerna sa liksom hej men hejdå och försvann, syrenerna doftar över hela staden och midsommarblomster blommar ikapp med smultronen. Allt ackompanjerat av oändligt många myggor - ibland blir det som svarta svärmar omkring oss i skog och mark, då får man andas lugnt så inte paniken kommer smygande!





Ying kniper ihop hela ansiktet. Han vill vara anonym.



Jazzen älskar verkligen att få springa alldeles lös och ledig. Vi har några "säkra ställen" där han kan få sträcka ut och bara VARA. Vara Vild och Vacker, alltså. Men det ska vara i skog och mark, inte i nån förbaggad hundrastgård!





Här finns det Älgar - då blir det koppel på för Ying och Jazz.



Liten vit hund i fjärran.



Sen måste man vila.



Olle skickade SMS till sin matte på morsdag: Matte kom hem, för jag längtar efter dig! Kom innan sommarn är slut, lilla matte!!



En annan promenad, en annan dag. Nämligen igår kväll. Betty gick dryga 5 km tillsammans med De Andra Grabbarna - hon börjar bli stor vår lilla nubba! Men så långt får hon bara gå med under förutsättning att det är en promenad där hon kan springa lös större delen av vägen - jag tror inte det är bra för så unga hundar att gå så där enahanda i koppel.



Det tog ett tag innan Tigern insåg att Mobilen Är Kameran, men nu har han lärt sig och poserar glatt.





Visst är det nästan att betrakta som fusk när ekorrarna kastar sig upp i träd?



Högsäsong i bregottfabriken, säger Ying. Mu.



-Menar du att man ska eta gres?!! säger Olle. -Eru DUM eller...?



Kontroll pågår. Av hela vida världen. Jazz bestämmer vad som får resp. inte får pågå.

Sista sista, sen ska jag knipa:
Jag menar alltså inte att ifrågasätta mentalbeskrivningen som sådan - allt sådant är naturligtvis på sikt och satt i sitt sammanhang mycket bra.
Det jag ville bemöta var frågan: Törs man köpa en valp efter hundar som inte har mentalbeskrivits, och på det svarar jag ett rungande JA!!
Men vad jag ALDRIG skulle göra är att ha mail- och/eller telefonkontakt med en uppfödare, se litet foton på valp och föräldrar och sedan träffa uppfödaren på en parkering nånstans för att växla pengar mot valp!!!

Jag blev litet indragen i ett tjafs om huruvida man skulle köpa valp efter icke mentalbeskrivna föräldradjur.
Så klart man skulle hävdade jag, för mig är det viktigare att få träffa föräldrarna i fråga.
Sen hävdade jag att man bildar sig en föreställning om dessa på fem minuter, och det var då det litet grann tog hus i helsike.
Och det var förstås litet slarvigt uttryckt av mig, så nu ska jag bena en aning i mina tankar.
Till att börja med: "bilda sig en föreställning" innebär inte att jag kan avgöra hur bra/dåliga hundarna är eller hur deras avkommor kommer att utvecklas, förstås. Men den där känslan av att "den här hunden, den gillar jag!" (eller för den delen tvärtom), den tror jag man ska ta vara på. Och vara beredd att revidera, förstås. Precis som när man träffar människor - jag blir alltid så glad om jag har bestämt mig för att inte gilla nån och så får jag lov att ändra uppfattning! Och faktiskt - det är sällan som jag måste ändra uppfattning åt andra hållet - om jag gillar nån från första stund så brukar det hålla i sig. Peppar, peppar!
Sen ska man komma ihåg att  MH inte får tas för nåt "mentaltest" - det är alldeles på tok. Det är inget test, det är en beskrivning. En beskrivning av hundens reaktion på vissa saker vid en viss tidpunkt.
Så här gör min hund idag när det far upp en overall ur backen.
Peppar tyckte det var jätteskojigt att bli rädd - en duktig beskrivare hade vi som såg att det var just det: roligt. Gröna Lund, liksom.
-Jätteläskigt, en gång till!
Men det är inte säkert att han skulle ha orkat reagera särskilt mycket en varm och solig dag.
En gång var jag figurant på ett MH under en överotroligt osvenskt  jättevarm sommarhelg. 15 leonberger beskrevs under den helgen. Oooba! 14 stycken rörde inte ett finger i nån riktning - ingen samarbetsvilja, ingen jakt- eller kamplust, ingen rädsla, ingen vakt. - ingenting! -Vaaaarmt! var deras enda reaktion. Hund nr 15 däremot - livrädd eller hysteriskt ovillig för allting. -Det är vaaaarmt, jag blir vansinnig, jag bits, jag vill bara BORT härifrån! var den hundens reaktion. Till slut stack den ända bort till parkeringen för att slippa.
Alla 15 hundförarna var häpna. Ingen kände igen sin hund.

Nu var det här visserligen en extrem situation, men sånt händer.
Så kanske borde man läsa MH-protokollen för sina tilltänkta föräldradjur tillsammans med en rapport om vädret den aktuella dagen.
En bunt italienska vinthundar beskrivna i ösregn - säger det nåt om hundarnas mentala beskaffenhet? Säger det inte mer om vad de tycker om regn?

Dessutom ÄR det trots allt en subjektiv bedömning som görs av en enda beskrivare. Det kan bli litet konståkning av det...

Vidare ska man komma ihåg att mentalbeskrivningen är utformad för att fånga de relevanta egenskaperna hos en brukshund.
En älghund på ett år som inte drar efter "lilla bytet" (en trasa som knycker iväg mellan trissor och sen far bort i fullfart) - saknar den jaktlust?
Och alla de där molosserna, från tibetansk mastiff till sharpei - för dem är VÄRDIGHET en viktig egenskap. De genomskådar omgående ett MH som nån slags cirkus och säger ungefär "gnorf". Ying skulle rodna ihjäl sig om han tvingades jaga lilla bytet, men sätt en igelkott framför honom så får ni se på jaktlust.
Så om vi sätter schäfrar och den sortens i ena änden av skalan, den ände där MH faktiskt säger nåt, och tibetansk mastiff och gråhund i den andra så förstår vi att MH kanske inte är ett så enastående verktyg som vi gärna vill tro. Frågan är: är min powderpuff eller mops eller shiba eller staffe mest schäfer eller mest gråhund?

Det finns fortfarande en hel del beskrivare i farten som inte alls kan läsa andra hundar än de rena bruksraserna - det kan bli riktigt fel det!

Och alldeles bortsett från detta att mentalbeskrivningen är utformad för främst en viss typ av hund: det är inte så alldeles lätt för en lekman att förstå VAD protokollet eller diagrammet säger. Alltfler uppfödare använder "mentalbeskriven" som nåt slags merit. Lika gärna kan man säga att hr X fick blåsa i en alkometer den 13 juli 1995 och det var negativt=hr X är en prima nykter medborgare som vi kan sätta vår lit till.

När jag utbildades till A-figurant fick vi bl.a. oss tilldelade en bunt MH-diagram och sen fick vi träffa hundarna som fanns beskrivna. Utan att veta vem som var vem, alltså! Vi fick klämma och fixa med hundarna och be förarna göra olika saker för att vi skulle kunna fälla ett avgörande (fast inga övningar som exakt motsvarade dem i ett MH). Var det lätt? Nej, det var närapå omöjligt! MH:t hade genomförts när hundarna var mellan 12 och 18 månader gamla, nu var de tre år. Det hade hänt mycket på den tiden - en del genom fostran men en del genom mognad.

Och så en sak till: för att MH ska kunna användas som ett vettigt verktyg i avel krävs att man tittar inte bara på de tilltänkta föräldrarnas beskrivningar, utan även dem för deras kullsyskon, deras föräldrar, dem för föräldrarnas ev. andra avkommor etc.  Man måste försöka hitta något slags mönster i en hel linje av hundar - inte bara en enstaka tik eller hanhund. Beskrivningen är ju också tänkt som ett avelsredskap, inte i första hand som ett verktyg för att välja rätt valp.

Så vad ett MH på t.ex. en staffe säger mig som valpköpare är: uppfödaren är tillräckligt seriös ELLER tillräckligt marknadsföringssmart för att vilja ha papper på sina hundars mentala egenskaper. Därför, när jag är valpspekulant, träffar jag hellre föräldrahundarna, gärna både på t.ex. utställning och i deras hemmiljö, i kombination med en god kontakt med uppfödaren. Jag är helt enkelt för slapp och har för ont om tid för att sätta mig in i alla de MH:n som skulle behövas för att jag skulle kunna bilda mig en eventuellt giltig bild av min ev. valp - och då är jag ändå utbildad till A-figurant vilket innebär att jag förmodligen har lättare att ta till mig ett MH-protokoll än merparten av valpköpare.

Som hundägare, däremot, tycker jag att MH är roligt och bra - det kan ge fingervisningar om hur jag kan få ett bättre samarbete med min hund och inte minst är det en kul grej för både hund och förare i de flesta fall! Alla mina kusar, och dvärgpudeln Olle också, är beskrivna - inte Betty ännu, men det är redan bokat och klart till hösten, var lugn för det.

Och därmed, kära vänner: ge mig HELLRE fem minuter med en hund än en blick i dess mentalbeskrivning! Jag säger inte att jag vet allt om hunden efter de fem minutrarna men jag vet mer än om jag bara har läst protokollet.
Kan jag sen få ett par tre halvtimmar med hunden i fråga är jag förstås ännu nöjdare!

Efter många många våndor och stor obeslutsamhet lutade det ändå åt tävling igår. Men som sagt - in i det sista var det hipp som happ om vi skulle åka upp till klubben eller ej.



Varmt som katten var det också - vi försökte vila oss i form. Och ärligt talat har det inte blivit så där värst med träningen sedan förra (katastrof-)tävlingen.

Men jag samlade ihop allt mitt j*vlar-anamma och så drog vi iväg i kvällningen i alla fall. Och tror inte katten att det blev en liten trafikolycka den här gången också! Fast nu hann jag fram först och råkade bara bli ögonvittne när jag var ute och rastade vilddjuret inför prövningen. En liten bil och en hästtransport hade hamnat i trubbel.



Till följd av detta blev starten en aning uppskjuten, eftersom en del deltagare inte kom förbi krocken utan blev stående i kö. Haha, precis vad mina nerver inte alls behövde!

Nåväl - till slut var det dags för platsliggningen. 6 hundar var det i lydnadsklass 2: en rottweiler, två bordercollies, en kelpie, en bouvier eller briard (kan aldrig lära mig vem som är vem!) och så - tadaa!! - en liten vit kanin!
Jag visste redan i förväg att det var en av mina least favoured bruksgubbar som skulle döma, nu fick jag till min fasa se att det var en annan icke-alls-favorit, också bruksdomare, som var tävlingsledare. Suck. Dessutom tilltalade domaren en av de tävlande (icke mig, tack och lov!) i snäsig och otrevlig ton innan vi gick in på plan. Allt kändes ruggigt!

Nåja, uppställning - vi hade nr 5 - den där bouvieren eller briarden på ena sidan och en bc på den andra. Nedläggning, segt för tigerns del, lämna hundarna - och nåt luddigt susade förbi mig! Det var bordercollien som låg på ytterkant, bredvid tigern. Och sen gläfste den där obestämbara hunden som låg på hans andra sida och himlar vad dessa tre minuter kändes osannolikt långa!!! Men han låg så fint och tryggt min lille kaka, med hakan i backen fast han måste lyfta huvudet några gånger för att flåsa ordentligt. VARMT, som sagt!
Så med en tia på platsliggningen kändes det nästan som om vi redan var klara att åka hem - jag hade ju varit rädd att tramset från förra tävlingen var nåt han tänkte fortsätta med.
Dessutom blev jag alltmera panikslagen medan jag väntade på vår tur - har väl aldrig varit med om maken till trams! Men sanningen att säga - när jag gick för att hämta hunden i bilen så var jag så vettskrämd så jag knappt kunde se annat än rakt framför mig.
Men sen gick det så här, med domarnuffror och kommentarer i kursiv:
Fritt följ: litet trög start, var inte säker på att jag hade kusen med mig, men sen jobbade han på fint, trots att han uppenbarligen var påverkad av värmen. Men han satte sig fint i alla halter och hängde med hyfsat. (8 - H avviker ngt i pos., F ngt kroppsspråk vid vändningar)
Läggande: Jag blev litet förvirrad för transporten innan tävlingsledaren sa kommendera var så ovanligt kort, och jag riktigt RÖT ligg - som jag bara brukar säga i vanlig samtalston i vanliga fall. Nåja. (9 - H tar ngt steg före lägg)
Inkallande: I värmen och efter en lång het dag var jag helt inställd på att lillnisse skulle ligga där så fint när jag vände mig om för inkallning. Men han satt upprätt och uppmärksam och gjorde det hela riktigt snyggt. (9,5 - ngt växlande tempo)
sändande med ställande: Ujujuj - sicket trams! Tigern ut med ett gläfs på mitt kommando men stannar en halvmeter före markeringen. Efter två kommandon till masar han sig in så pass att han har framtassarna utanför rutan men rumpan i backen inuti rutan. Han sitter alltså! När har det hänt?! (5 - flera kommandon, endast 2 tassar i rutan, skall). Ni kan tro att jag blev glad och förvånad när jag fick se att den övningen hade renderat en hel femma sen!!
Apportering: Inte mycket att säga om; ingen tjuvstart men litet sladdrig i munnen. (9 - tempovxl, ngt seg avslutn)
Fritt hopp över hinder: Riktigt bra, tycker jag. (9,5 - ngt segt sätt.)
Fjärrdirigering: Det lilla sorgebarnet numera. Men igår gick det faktiskt riktigt hyfsat - i första skiftet till sitt satte han sig upp direkt, i andra skiftet fick jag ta till ett dubbelkommando. (8,5 - dk vid sätt.)
Helhetsintryck: efter den där rysliga förra tävlingen så tog jag i grundligt mellan momenten; det är ju ändå bara lydnadsklass 2 och jag ville få tillbaka känslan av KUL. Poängen blev inget vidare men kommentaren var minnesvärd! (7 - en del gullegull mellan mom. Följer ej F. +skall)
Det där +skall kommer jag inte riktigt ihåg var det var, kanske inför läggandet? I alla fall var det, förutom vid rutskicket, någon gång när vi ställde upp i utgångsställning för att göra nåt. Tokförväntan, alltså.

Nå, några poäng tittade jag ju inte på medan vi tävlade utan jag var bara så himla nöjd med känslan och struntade i poäng och placering - vi rusade till bilen och Tigern fick stor smaskig belöning!



BÅDE miniköttbullar att stjäla och kattmat att få!!



Raaaap!
Några varv i slalom och genom tunnel på det - en prima afton!

Och sen, sen blev det ännu bättre:



Vi kom TVÅA av sex startande!! Och - HURRA!! - fick 168 poäng, vilket innebär ett förstapris!! Hon som vann har dessutom ett hundläroverk och fick blott 1,5 poäng mer än vi. Med brukshund och allt! Duktiga lilla Tiger!!

Tycker ni inte att vi ser bruksiga och proffsiga ut? Nähä.
Men här då?



Den där bilden är ju faktiskt så gräslig så den borde stoppas undan och glömmas, men jag tackar ändå Monica Johansson som var så påpasslig med kameran. Vilken stilstudie av såväl hund som förare!!

Nåja, alldeles vimsiga av lycka resp. köttbullar for vi hem och jag var visst alldeles till mig för jag glömde både att hissa upp fönsterrutorna i bilen och att låsa densamma, vilket maken häcklade mig för i morse.



Och det där med bilfönstren var just inte så smart, för snart nog mörknade det på himlen och sen bröt det loss ett rejält regn- och åskväder under natten. Riktigt härligt!

Men innan dess hann jag ta ut Bubbla och träna litet. Jag försöker få ner höjden på hopp-ståövningarna och ibland känns det faktiskt som det finns en möjlighet...
Allt går att lösa med bollbelöning!



Jaha, så nu måste vi hitta en tävling till att skrapa ihop ett förstapris på!
Suck.

Ärmlös klänning, flipflops och nymålade tånaglar har det varit idag. Allt tyder på sommar, utom färgen på mina ben. MIDVINTER!!! skriker de högljutt.


De här fantastiskt vackra tulpanerna har jag "ärvt" - en dam som sålde sin villa grävde upp lökar och delade ut åt dem som ville ha. Så de har liksom en historia, och är så tokvackra så de där vanliga stora gula och röda blafforna ser rent pinsamma ut.



Visst är de enastående!



När Jazz hade varit ute i trädgården ett tag kom han in, med tungan hängande ner till knäna, sörplade i sig litet vatten och slängde sig på ett svalt ställe. Jazz - inte i en solfläck! Typiskt sommartecken!



Husse klippte gräset för typ tre dagar sedan. Det märks inte.





Som sagt - det märks inte.



Sen sydde jag litet på en klänning också - min fjärde sommarklänning som är till ung. hälften klar. Den här ska ha ett blixtlås, tur att man har litet grejer undanlagda.



Eftersom jag behövde åka och handla hundmat bestämde jag mig för en springtur kring regementet - vi tog större delen av signalmilen, men vi ginade över ett hörn så det blev 8,5 km. Mest spring, men litet gå. Jag trodde det skulle vara jobbigt för Tigern, men efter en litet seg början kom han igång jättebra, rena lilla huskyn! Få se om jag kan hitta en sele som han trivs i - då kan han få dra han också! Olle var däremot mindre entusiastisk...



Fast Tigern blev jätteglad när han kom fram till parkeringen och fick se bilen - jätteglad så man måste pussa matten.

Nu ligger han här på rygg i min säng och är helt och hållet utslagen - tacka tusan för det, som de små trecentimetersbenen har fått jobba!

När jag kom uppför trappan till mitt sovrum möttes jag av anblicken av en Farlig Muräna:



Bettys valpbur som jag ska bära ner i källaren står kvar i övra hallen och där passar Jazz på att lägga sig på lur!

Igår blev det en så konstig dag så att man knappt kan prata om det, än mindre skriva. Det kanske vi tar nån annan gång, vi får se - det är inte så relevant.
I alla fall resulterade det i att Betty Bubbla hastigt och lustigt fick tillbringa några timmar hos sin största lillmatte, mitt Äldsta Barn, i universitetsstaden.
I värmen besåg de barnets studentlya, observatorielunden (det som finns kvar av den), engelska parken och en del annat.
Och när vi kom hem igen var det En Trött Hund vi hade i bakluckan! Och sedemera i sängen. För jag var också helt slagen så vi måste alla vila en stund på kvällningen. De Stora Hundarna hade varit ensamma hemma en hel timme eller så, tills hussen kom hem, så de var också en aning pömsiga.
Man kan ju liksom inte slappna av när Hussen är enda människa i huset, för vem ska ta kommandot då?

Men sen blev vi jättepigga, så Ying och jag tog en springtur.



Jag använder ett helt kort expanderkoppel nu och då drar han riktigt ordentligt! Ett tag hade vi en gråhund framför oss och då drog han sannerligen ordentligt! Matte fick springa med bromsen i.

Apropå matte:



Jag lyckades komma åt nån knapp och knäppa bakåt när jag skulle plåta Ying, så här bjuder jag på en bild på utmattad matte, typ.

Men igår gick det faktiskt så bra att springa - jag var riktigt lätt i benen. Jag sprang i "barfotaskorna", Saucony Hattori, och de är så sköna! Fast inte om man redan känner sig trött och tung - det är ingen studs i dem nämligen, den får man stå för själv.

På sluttampen hade vi krafter kvar att ta en halvkilometer i rena spurtfarten:



Det var en härlig avslutning på kvällen!
Tyvärr upptäckte jag under natten att jag hade ådragit mig myggors uppmärksamhet - flera äckliga bett hade jag fått.

Men: idag är en ny dag, en ganska blåsig och åskkvalmig.
Vi började med en ganska kort morgonpromenad eftersom alla hundar är rätt mosiga efter gårdagen.



Knäppgökarna är ändå i fin form.



Olle och Jazz är fina i kanten och trippar snällt bredvid mig.



Vanliga tråkiga gångvägar är så fina nu - med svalornas vimlingar ovanför också.

Och när vi kom in märkte jag att minsta barnet hade varit så snäll och laddat kaffebryggaren åt mig så att jag bara behövde trycka på knappen.
Hundarna fick sin mat och jag mitt kaffe och mina frukostflingor, sen var det dags för plugg.



De sover inte, de bara funderar på bra formuleringar. (Medan Jazz är nere på bottenvåningen i en solfläck och Olle ligger på golvet.)

Och formulera sig väl kan de tydligen, för min franska uppsats som jag lämnade in här om veckan hade jag lyckats få VG på - under över alla under!

Ungefär som en ärkeängel känner jag mig numera efter en god natts sömn. Liksom siratslig - lång och med sträckning i ryggen.
Voffur det då?
Jo för att det är vår, eller rent av försommar och då bestämmer sig Ying för att sova å golvet. På en hopvikt filt eller på den lilla biabädden som egentligen tillhör Jazzen men som denne anser vara en aning trång. -Här får jag ligga och ha det trångt, säger Ying med sin Ior-röst. Precis som om någon tvingade honom!
I alla fall - med minus en pej som tar upp den nedre tredjedelen (minst) av paulunen kan jag riktigt ligga och sparka mig trött om kvällarna, om det skulle behövas.
Idag är det för övrigt ännu litet varmare än igår - jag tog morgonpromenaden iförd tajts och linne, ja jag VET men titta åt ett annat håll, dårå! Nästan så att bikini hade varit ännu mer lagom...


Det går så fort i naturen nu så man måste hänga med i svängarna. Det här är vårt alldeles naturliga ena äppelträd, igår afton. TÄNK så länge det är ljust på kvällarna nu!



Morgonpromenad med alla di små fårena, varav ett (Jazz) har något obeskrivbart för sig. Det är bra när Olle är med för när någon frågar med undran och skräck i stämman: -Är de dina ALLIHOPA?! så säger jag: -Nä tok heller, kors nej, i allsin dar inte!



Någon hade hängt en jacka i ett träd. Himla skumt och obehagligt, sa Betty.



Eftersom Betty går lös måste hon ju trassla in sig i de andras koppel. För annars har hon ju inget att kinka om. Förresten måste hon nog skickas på Anstalt för Vanartiga Småjäntor, för idag var hon precis på vippen att springa fram till en annan hund fast jag sa ifrån! Jojo, snart 10 månader - nu börjas det!
Å andra sidan var det en fransk bulldog och såna vill jag själv gärna springa fram till. Tanten (jodå, hon VAR äldre än jag, då får man säga tant) som djuret var ute och gick med blev alldeles fröjdefull och släppte sin lille kuse för att han skulle få leka med Betty. Ganska omgående bestämde han sig dock för att i stället bita mina pojkhundar, så därmed blev inte så helt.




OK då att de ser befängda ut, men det är i alla fall inte tår på dem och de är otroligt sköna. Som att gå barfota utan att få jätteont av kottar och grus och barr och was alles.



Liljekonvaljerna är prexis på vippen att slå ut nu och jag tänker att så här års får vi hundägare vår belöning för allt stret med varma kläder, blöta hundar, iskyla in på bara kroppen och allt sånt.
En timme och fyra dryga kilometrar blev det, sen frukost för oss alla och så dags för arbete. Som jag har en yrseldag idag pluggar jag liggandes i sängen.
Tigern hjälper mig, här ligger han och böjer oregelbundna verb.





-Manger, mangé, mangait, mangea, mangeant - mumlar Tigern med ett belåtet småleende. Och se på väggen bakom honom, den har Betty sparkat sönder. Just inte så flickaktigt ljuvt, inte!

I alla fall - bäst vi grunnade på jansenismens uttryck i Fedra - så hörde jag svalorna utanför fönstret för första gången i vår!! Men jag visste att de skulle komma för de kommer alltid alltid hit mellan den 17 och den 23 maj, mellan yngsta och äldsta barnens födelsedagar.
Glad sommar, hörni!

Igår väste och fräste jag av ilska, ingen idé att skriva om det då.
Nu har jag lugnat mig litet, så nu kommer det:

Vem b*jsar i skogen?!

Förutom älgar och rävar och den sortens alltså.

Och:

Om man är förtänksam nog att ha en rulle toapapper med sig så kan man väl furrihelvitte ta med sig en påse att ta upp sk*ten i också!!!

Sånt himla liv som det är om hundhögar överallt och kors och tvärs och "du tänker väl ta upp det där?" fastän hundstackarn bara står och nosar på ett kolapapper - men folk som begagnar elljusspåret som toalett är det ingen som säger nåt om, inte.
Igår låg det en jättemocka typ 2 decimeter - högst!! - vid sidan av spåret, och grundligt med begagnat toapapper intill.

Men VAFAN?!!!

Ja ursäkta en tant, men nu börjar jag jaga upp mig igen.
Nog förstår jag att det kan hitta på att hända att magen löper amok, fastän nog hinner man väl lubba en liten bit längre bort från allmän färdväg, så att säga.
Och - om man nu uppenbarligen är så beredd så man har papper med sig; då kanske man ska ta det lugnt med träningen ett tag då? Hålla sig i närheten av klosett, pardon my french.
Och i annat fall - ta med en påse.
Man kan hitta lämpliga i vilken affär som helst, bland djurmat och sånt.

Bajspåsar, kallas de.

För hörru: du tänker väl plocka upp efter dig?

Nu känns det som om jag alldeles har tappat formen och farten och förmågan-att-få-nånting-gjort. Kan det vara våren tro?
Och så har Minsta Barnet, den lillalilla, fyllt 16 år! Vilket hon firade med att vara sjuk och eländig i närapå en vecka. Det var ju inte så uppåt.
Uppåt är det däremot att Äldsta Barnet har varit hemma några dagar, ni vet hon som borde anställas inom nervsjukvården.
Hur som haver har vi inte gjort så mycket.
Fast igår var jag och hussen till närmsta residensstaden och därstädes inhandlade jag en del av allt det tyg som tarvas till Minsta Barnets skolbalklänning.
Ljust ljust rosa, inte billigt neonigt utan bara ljuvt!
Nu fattas bara 25 meter tyll till kjolen...
Och att jag klipper, provar, nålar, syr och fixar det hela förstås! Men det är kärt besvär.

Och så har det passat på att bli sommar, närapå. Igår var det så varmt så vi tog nästan som en nattpromenad, äldsta barnet och jag.



Men det här är från en kvällspromenad för några dagar sedan - en litet för lång för Betty, så hon fick leka i trädgården. Barnet har ärvt moderns fäbless för Barbour, bra det!






I torsdags, när jag skulle bädda rent i sängen, då blev det närapå revolt. Här ligger jag och sover, sa Betty. Då kan du väl inte riva ur sängkläderna, heller!!



-Nä, just det! sa Olle och Tigern i kör.



Fast jag är så envis och obstinat så jag gav mig inte. Sen passade jag på att städa och dammsuga hela sovrummet också, det var ohyggligt jobbigt och kom mig ånyo att önska att jag inte gillade böcker och kläder så mycket...

I ett plåtskrin hittade jag en liten bild på min första hund, Cindy cockerspaniel.



Till skillnad från Olle var hon faktiskt väl så farlig som hon ser ut - ingen särskilt trevlig hund. Kullsyskonen var bitare också.



Igår eftermiddag slafsade jag till det och tog bilen till skogen för litet promenixande. Så skönt med tre hundar som man kan ha lösa mitt ibland älgarna!



Det var så varmt!



-Gah, vad är det där?!!! säger Tigern. Närå, det gör han inte. Han gäspar.



Gissa om man fick fästingsanera så väl sig själv som sina kusar!



Depå.



Tja, sen for vi hem och åt middag.

Och nu väntar en ny vecka med fransk muntlig redovisning, förberedande av ännu en fransk muntlig redovisning, skrivning av fransk uppsats, sömnad - och så är tigern o jag anmälda till lydnadstävling på fredag, men det vete katten om vi ska ställa upp. Luften har liksom gått ur mig, och - nja, vi får se, helt enkelt!

Jodå, så att efter den där tävlingen var det ju bara till att bryta ihop och fundera på att komma igen eller låta bli. Men vet ni - det är så härlig vår, så efter att ha sovit ikapp en stund på eftermiddagen - med FEM hundar i sängen - så fortsatte vi vår levnad, utan sura miner.
Och förresten - vem skulle jag vara sur på? Gud kanske? Nädå, han gjorde nog så gott han kunde han med, precis som vi andra.
Men i alla fall tog jag Ying, Jazz och Olle på en promenad. "En liten sväng" som jag sa, men den blev faktiskt 5 km - litet landsväg, litet skog.
Lösspringning för Jazz och Olle (inte släppa Ying i skog i kvällningen - han är ett Vilt Djur!). När Jazz är ganska långt framför kan man inte med någon vidare effekt kalla in honom, för då tror han alltid att det är nåt lurt på gång. (Ibland brukar jag säga: VI håller på med den barmhärtige samariten, Jazz, vad håller du på med?) Däremot kan man peka på en sten i sin omedelbara närhet och ropa: -Jazz, klättra! och då kommer han sättande i turbofart och klättrar upp på anvisad stenbumling. Sen kan man passa på att beordra litet sitt och snurr och ligg och backa och vad man nu kan hitta på.
Nästa gång kan man lämpligen peka på en sten på andra sidan av stigen, eller en bit bakom mig. Han är himla duktig att följa pek-anvisningar, och så älskar han att springa fort fort och kasta sig upp på saker.
Olle och Ying älskar att äta belöningsgodis så de gör också litet konster.
Ying brukar jag lura upp på stubbar eller små ganska höga stenar, där kan han sitta som ett litet rynkigt pelarhelgon och se lurig ut.
Olle hittade en tjej som såg nästan precis ut som hans matte, för henne berättade han hela sin levnadshistoria. Litet grann för hennes pojkvän också.
Han har så knarrig röst, Olle.

Sen gick vi hem och jag åt McDonaldsmiddag som maken hade nedlagt åt mig, och så var det dags för kvällspromenad nr 2, med "Barnen" som jag kallar dem - Betty och Tiger. Mina småttingar, för Tigger är ju faktiskt näst yngst, hela 2 veckor yngre än Ying.
Med dessa två blev det 4 kilometrar till och dem är det inga problem att ha lösa i naturen. Bland fasaner och rådjur.
Och näktergalar, som jag hörde för första gången i år. Balla små pippin, vilka ljud!



Springa-i-kapp-inkallning är roligt.



En gång till!







Betty vann. Mycket nöjd.



Porträtt av liten svart hund.



-Visst vann jag idag, matte? säger Tiger så nöjt. -Klart du gjorde, säger jag, annars skulle du ju inte ha fått knycka så många köttbullar!



När vi kom ut på banad mark igen genomsnokade jag Tiggs päls - 7 fästingar hittade jag krypande på honom. Två till när vi kom hem. Det blir ganska många fästingar per tigerytenhet det!

Sen slog jag mig ner och såg på ishockey - idag var maken muntrare, men jag mobbar honom och säger att om man vinner med så få mål mot Italien är det nästan att räkna som förlust. Och förresten hade italienska målvakten kramp, så det så.



Jazz håller med mig.

Förresten blommar häggen. Man blir alldeles yr av väldoft.

Tävlingsdags alltså.
Morgontidigt. Usch!
Jag hade räknat ut att jag måste åka kl. 7 för att ha litet marginal på mig och för att hinna rasta hunden på ort och ställe samt bekanta mig med environgerna.
Väcktes därmed kl. 6.30. Och somnade om!
Samt vaknade med ett ryck - kl. 7. När vi skulle åka!
Så det blev till att värma litet kaffe som dess bättre fanns kvar, hälla det i en termosmugg, rycka åt sig tre torra brödskivor, väska och hund samt bege sig åstad.
Att jag alls kom helskinnad ut genom dörren var i alla fall inte Yings förtjänst - aldrig har en kines varit så mycket i vägen som denna morgon.
En kvarts försening redan när vi lämnade hemmet - nåja, det är inte hela världen.
Sen blev det bilkö.
Halvåtta.
På små små slingervägar.
Militärfordon samt några som satte upp lappar till nåt cykellopp.
Raskt var vi 25 bilar i rad som tuffade fram i 20 km/h.
Tills nån dåre bakom mig fick spel och försökte köra om hela gänget, över dubbla linjer, fick möte, snärtade in framför nån som inte hann stanna.
Småkrock bara, men de blev ju stående mitt i vägen.
Allvarligt försenad var jag då.
Ringde maken och bad honom kolla upp telefonnumret till klubben på nätet samt ringa och säga att jag skulle komma - snart!
Maken hörde av sig och sa att ingen svarade på det numret.
Oj oj, men nu var det ju fritt fram igen och enligt regelboken körde jag INTE. Full rulle, typ.
Framme på ort och ställe, kolla kartan, fatta noll och intet.
Lyckades i sista sekunden avhålla mig från att hamna på motorvägen (alldeles lagenligt klarade jag det inte), lyckades manipulera ajfånen till att visa telefonnummer till styrelsemedlemmar i tävlingsklubben, och kände igen ett namn som varande tävlingsledaren, ringde och fick - tack och lov!! - svar.
Blev telefonguidad fram till parkeringen.
Puh.

På grund av skruttvädret var vi bara 5 tävlande av 13 anmälda, så de hade ju ingen brådska, dessbättre. Kändes halvfånigt ändå.

Men värre skulle det bli.

I strilregnet.

Platsliggning - lugna puckar numera, när föraren inte måste gå och gömma sig i Lkl2.
Trodde jag.
Där står man och ser blaserad ut - och hör ett gny långt bortifrån.
-Äsch, det var collien intill, tänkte jag. Fast ser hur Tigern börjar liksom vädra, bakåt åt höger till.
Sen hörs det mera som ett gnöl, och det är uppenbart att det är Min Tiger som lever rövare, han rör till och med på munnen.
Huvudet guppar som ett flöte,
Vad katten händer?!!
Trots mina hållna tummar sätter sig Tigern upp. Måtte det stanna därvid, är min enda tanke. Men tigern reser sig och traskar iväg åt höger till. Undra på att föraren till collien som låg där såg skeptisk ut!!
Domaren börjar röra sig i höjd med oss förare och hosta menande. Tigern stannar till. Börjar gå igen. Nytt hostanfall.
Det är dock uppenbart att tigern inte har för avsikt att gå till hunden intill utan till buskaget snett bakom den.

Tack och lov var tiden ute där - det var nog de längsta 3 minuterna i mitt hundliv. En präktig nolla förstås - och jag ger mig katten på att det låg ett LIK där i grönskan. Så himla konstigt som Tigern uppförde sig. Gäsp och gnöl och slick kring nosen och upp och traska. Va?!!!

Startnummer två hade jag dragit, alldeles lagom så vi fick pusta litet men nog kändes det att tigern inte var närvarande annat än till päls och ben och sånt. Det lilla förståndet hade han allt lämnat hemma.

Så att det fria följet fick vi en femma på, och då var allt domaren nedrigt snäll! Det kom en rejäl regnskur just när det var vår tur att tävla - men jag ska inte skylla på det, det var bara grädde på moset.

Inkallningen gick riktigt bra, han SATT fint kvar och gjorde sen en rivstart på mitt kommando. Ett litet avdrag för "lätt" sittande (blött gräs), bara. Och det var ju bra att det fungerade, som vi har tjafsat med det.

Läggande under gång - litet seg transport men ett ganska hyfsat snabbt läggande. 8,5. Nåja.

Rutan: Ooo, det såg så bra ut - pigg hund, ett gläfs i rivstarten, ett snällt avstånd mellan start och ruta för övrigt, tigern rakt fram i full fart - och 1 dm före bandet kastar han sig glatt åt höger och ställer sig där, glatt viftande på svansen. Ett par ytterligare kommandon gör ingen nytta. Noll igen. Hurra! (obs. ironi)

Hoppet och apporten gick bra, inga tjyvningar, bara litet lätta sättande och en anings tugg på apportbocken.

Fjärrdirigering: grrrr. Han kom visserligen upp i sittande men först efter dk, båda gångerna.

Jojo, så kan det gå. Men på helheten fick vi en tia, och det gladde mig. Det var för övrigt en bra och trevlig domare, ganska snål - kanske inte precis i vårt fall, men för de övriga. Men rättvis.

Hur som haver - på prisutdelningen nästan grät jag av tacksamhet när det visade sig att vi faktiskt, med nöd och näppe, hade kravlat oss över 3:e-prisgränsen!! Men det är dock med rejäl marginal min sämsta tävling nånsin, med någon hund!!

Nåja - igår fick jag ju stora skälvan och kunde knappt andas av fasa vid tanken på att tävla.
Sen gick precis allting åt skogen, från uppstigning till avklarat program - och då kändes det mycket bättre. Nu har vi prövat på det också, och som det heter: the only way is up.

Och förresten hörde jag på Spanarna på hemvägen att losers är de nya vinnarna. Liksom. Tänk så vältajmat!

Hur som helst - så kan man ju också fördriva en tävlingsdag. Men jag tror nog att det får räcka med en gång.

Vilket knasväder det har varit idag. Ömsom sol och ömsom rena högtryckstvätten!
Hundarna har mest knaprat ben hela dagen.
De får varsitt till att börja med. Sen börjar cirkusen. Nån lånar nån annans. Nån blir utan och knycker i ett obevakat ögonblick en tredjes ben. Efter ett tag springer tre hundar runt och gråter medan en annan ligger och ser nöjd ut på en veritabel liten stapel av benknotor.
Matte får gå in och rodda litet.
Men de bråkar inte, det bara har en massa smygsätt för sig.
Oerhört aktiverande, faktiskt.
Själv har jag grunnat över "P-pillret i fransk samhällsdebatt". Det är inte klokt vad mycket man kan tänka om den sortens!
Och så bra man kan tänka medan man syr.



Litet ilsken blir jag när jag tänker på tygbodsbiträdet som aldrig hade hört ordet madapolam och som dessutom inte förstod att det är en nedra skillnad mellan foder och dubblering i ett klänningsliv. Dilettant!
Det bästa med sömnad är att sitta och göra finliret för hand, gärna framför en ishockeymatch, om det är VM. Annars är jag inte precis nån sportfåne men just VM i hockey tycker jag är trevligt.
Idag var det särskilt trevligt för att Sverige fick storstryk av Ryssland - jag sken och trallade nationalhymn. Maken såg på mig med hustrumisshandel i blicken.

Fast först hade terrierna och jag varit på klubben och tränat litet.
Tigern och jag ska ju tävla i morgon och jag fick liksom stora skälva här på eftermiddagen!!
Så larvigt - vi lär ju knappast dö av det!
I alla fall åkte vi upp och gjorde litet kedjor med miniköttbullar som belöning, och det gick bra.
Fast rutan kan bli ungefär whatever all over the place. Eller så.

Betty fick också göra små kedjor - hon är duktig, den lilla!

Och sen brast nån vattenledning därovan tror jag - SOM det regnade!!! Vi fick söka oss upp på verandan, genomvåta och huttrande. Kunde inte ens ta oss till bilen för det regnade så det gjorde ont!
Men man kan ju träna ändå.



Bekymrad liten tjej.



Hans enda bekymmer är att köttbullarna ska ta slut. (Fast jag har kattmat som backup, så det är lugnt)



Blött.



Ut och prova en stund när det höll upp - vi hann lagom ner på gräset så var det nån som tömde en ny jättebalja över nejden. Fort upp på verandan!



Man kan träna parallellfot.



Och parallell-läggande-under-gång, fast matte måste stanna till ett andetag för att knäppa.



Platsliggning går utmärkt väl att träna.



Flera gånger kan man träna det.

Till slut, när vi nästan trodde att vi skulle få sova där på verandan, höll det uppe så pass att vi med språng kunde förpassa oss till och in i bilen. Puh!

Jag brukar alltid säga att om hela livet vore som en torsdag i början av november, en mild november, då skulle jag vara fullständigt lycklig.
Om det alltså inte dök upp en massa jular och födelsedagar och lördagar och sånt hela tiden, så man kommer ur rytmen.
Men vet ni - en sån här torsdag i maj är inte så pjåkig den heller!
Det här är vad vi har ägnat dagen åt:

Morgonpromenad. Ganska så precis en timme blev det, i koppel hela vägen idag, på gångvägar och trottoarer, förbi kolonilotter och dagis och sånt. Betty är en stjärna på att gå i koppel, även när grabbarna grus krånglar och gör makramé! Det var nästan litet åsksjukt kvalmigt ute.

Hundfrukost och mattefrukost (jag fick flingor och mjölk, det fick inte hundarna. Inte fick de kaffe heller.

Läsning av nån annans franska uppsats som jag måste opponera på. Ont i tummarna av att slå upp elakheter i ordboken. (Jo, för jag måste ju opponera på utrikiska, och det är inte alltid spetsfundigheterna infinner sig ouppslagna.)

Hängning av tvätt, instoppning av mera tvätt i maskinen.

Lunch - bacon och ägg. Urk.

Pyckel med egen uppsats som skall lämnas in om ett par veckor.

Byte av sängkläder - som varje torsdag.

Jag tycker om att välja bland mina udda 70-talspåslakan. Just det här får nog gå sista gången som lakan nu, det börjar bli så tunnslitet. Men då får det bli en klänning av det! Det är så populärt att sy "pillow case dresses" till småtjejer; jag är en stortjej så jag får ta själva påslakanet i stället.

Förresten hittade jag en M-kulestor fästing på mitt sovrumsgolv efter sängklädsbytet - gah!!

Pratade litet med minsta barnet som kom hem från skolan, tog en huvudvärkstablett och slängde mig på min paulun att läsa Flåbärt, som alltid. "Betydelsen av upprepningar i Madame Bovary", fast på franska, är ämnet för en av mina essäer.



Betty var inte trött, hon var en krokodil, sa hon.


Sen började hon flagga med ygena.



Tigern föregick med gott exempel:





Ying snarkade i fotänden. Gud nåde honom om det hoppade av några flera fetfästingar!! (Fast nu kanske halsbandet har börjat verka...)

Det kollektiva snusandet, ett hastigt påkommet envist regn samt Flauberts bitvisa långrandighet gjorde, måste jag dessvärre erkänna, att den härna lilla maduskan slocknade en stund!

Men sen var det dags för seminaire.



Två timmar, och sen var klockan sju.

Minsta barnet hade godheten att utfodra hundar och aktivera dem under tiden - hon är allt en Pärla hon!


Dags för hundpromenad!



När jag öppnade dörren för att fösa ut kritterna slokade Jazz med hela sig och ville VERKLIGEN inte gå ut!! Så han fick stanna inne med husse och se nåt uselt på TV i stället. Vi andra avverkade trekvart i verkligen duschregn, men det var ganska ljummet och skönt, så man behöver inte klaga. Fast Betty körde förstås med sin vanliga visa: -Jag är bara LITEN, du måste bära mig! Nu då, nu kan du väl bära mig? Matte! Betty liten! Matte bära Betty!!

Och sen kom vi hem och så var det bara att dra fram badlakan och torka torka gnugga gnugga. Ibland läser man om folk som har problem med hundar som inte vill bli torkade om tassar t.ex. Såna problem har inte jag, hundarna knuffas och kivas för att först få bli torkade, och när jag tar nästa hund springer den färdigtorkade och ställer sig i kön igen och låtsas vara otorkad. Då är det skönt att ha en husse hemma som kan bistå med eftergnuggning, liksom.

Tiger blev för all del inte torkad riktigt på en gång - eftersom vi redan var genomsura gick vi ut och tränade en stund. Det är inte så lätt att gå fot och bliga upp på matte med vatten strilande ner i öjnene nämligen, så det måste kämpa litet med. Och så blev det ultum-multumbelöning för läggande under gång i ganska högt genomblött gräs. Nöjd tiger!

Så in med oss också, torkning av Tiger och ombyte på matten, ätning av middag som minsta barnet hade passat på att sno ihop (pasta med gorgonzolasås).

Sen klippte jag till en klänning och försökte småkika litet på en film som maken såg på: Centurion. Fast den var rätt otäck, så när klänningen var tillkluppen var det allt jag som bytte om IGEN och gav mig ut på en springtur. Utan hund idag. Bra musik, hällregn - prima!

Hem igen, sträckning av den gamla kärringen (för annars kommer hon inte ur sängen i morgon), sen kvällstoa för jyckarna i trädgården, och, eftersom regnet höll uppe,  ett litet lydnadspass för Betty som inte hade fått nån sån träning på hela dagen. Hon var SÅ duktig och bjöd på riktigt fina lägganden trots att det förstås var blött under henne. Fot och hopp-stå stod också på schemat.

Så äntligen dagens bästa stund för hundarna: husse bjuder på kvällssmörgås. Själv hoppade jag in i en varm dusch cum hårtvätt och SEN - sen var det dagens bästa stund för mig: kryp i kull i renbäddad säng, förhoppningsvis ännu fästingfri.

Tack och godnatt, liksom!

Så här rart var en det en kväll när jag låg och läste innan jag släckte lampan.
Tiggern vilar huvudet på Betty som vilar huvudet på Ying som vilar hela sig på mina kalla fötter, för vilket jag tackar ödmjukast. När jag har varit ute och sprungit blir jag alltid så himla kall om händer och fötter litet senare. Skumt. Men det är mycket som är skumt med mig.



Hundarna far runt och gör dj*velskap i rabatter och odlingar. Skövlar, säger jag. Skördar, säger de. I alla fall går jag efter och plockar upp de glada resterna. Precis som när små barn plockar blommor så är skaften mycket mycket korta.



Verkligt sk*tfula skor, men de är faktiskt fantastiskt sköna att gå och springa i. Som att gå barfota, men utan att göra illa sig. Mina braller är inte heller så väldigt fina, får man väl erkänna. Illturkosa plyschbyxor är nog aldrig riktigt inne.

Fast först, innan jag och Ying sprang, så tränade jag litet med Tigern.
Eftersom att det regnade.
Och då, då var jag verkligen jättesöt för jag hade springtajtsen på mig och sen en fleecetröja, gappayvästen och små fula GUMMISTÖVLAR. Bisarrare än vanligt, kan man säga, om man till skillnad från mig kan säga "r".
Trrrrulle trrrrrillar i trrrrappan har jag sagt fler gånger än jag har lust att minnas, och inte kan jag just påstå att det hjälpte.
Förresten börjar det bli UTE att säga rullande r, lyssna på reklamfilmssnack bara.
Bara mjuka, anglosaxiska eller amerikanska r.
Sicke trrrrams!

Men träning, var det.
Himlar, vad lydnadskursen hos Maja är bra!!
Den spiller över väldeliga på Tigern också; arma lilla hund vad uselt jag har tränat honom.
NU först börjar jag begripa det där med kedjor...
Och NU först börjar jag begripa det där med belöning.
Jag menar - VERKLIGEN belöning!
-Yeeeey! sa Tigern då.

Vi tog en springtur ikväll, Ying och jag.
Det VRÄKTE ner!
Men det var ju regn, inte snö, så det var inte så farligt.
Just när man "bara" ska ut och gå eller springa, då tycker jag det är rätt mysigt med regn. Om det inte är ruskigt kallt och blåsigt samtidigt.
För man vet ju att man kommer hem ganska snart och får torka sig och sätta på varmt och torrt.
Om man däremot är på väg till 8-timmar-på-kontoret, då är det ingen hit.
Regn när man ligger på sin säng och läser en bra bok, det är alltid alltid bra. Allra bäst är det om det åskar också.
Men alltså - det regnade på oss.
Kläderna blev blöta rätt igenom ganska omgående. Och Yings päls sög åt sig som en svamp i vanlig ordning.
Men inte förrän på slutet kom vi till sån terräng att det faktiskt bara blev larvigt och omständligt att försöka hålla fyttren torra.
Det var bara att plumsa på, liksom.
Det porlade mellan tårna!
Sånt blir man faktiskt glad av, väldigt glad.
Så pass att man börjar snurra runt och tralla för sig själv.
Nästan precis som Gene Kelly!
Och Ying tittade så överseende på mig.
Ying Kelly.

Idag tog vi en rask promenad före frukost.
Smågrått men varmt och skönt.
Efter 15 minuter började det regna. Sen började det regna mera.
I 45 minuter av vår promenad vräkte det ner. Det var ett ganska varmt regn, men det var vått. Mycket vått.
Intressant att se hunddjurens olika reaktioner: ingen reaktion alls på Tigern, möjligen att han bar öronen litet tätare mot huvudet. Ying sänkte huvudet en aning, men svansen i topp. Olle tultar på men skakar på sig ideligen ideligen och tittar anklagande på mig. -Du och dina dumma idéer, menar han. Jazz - tja, vad säger man. Jag tror att han är bara kroppsligen närvarande, hans psyke har nog dragit sig undan till en varm och solig plats. Och så Betty, då. Hon traskar på men blir lägre och lägre. Ihärdig men ingen större förtjusning.
Och det rara var att när vi precis hade gått förbi grannen, när vi var på väg hem, och Betty kikade fram genom regnslöjorna och upptäckte var vi var - då gav hon till liksom ett illpoj och började slå med svansen och snabba på stegen.
-Äntligen hemma! Räddad!
Liksom.

Hursom, in kom vi och genomblöta var vi - jag ända in genom underklädslagren, det blev allt till att byta rubbet.
Så Småning Om.
För just i sånt här väder, då hemsöks jag alltid av Jill Crewe.
Känner ni henne?



En handfast jänta som levde i den bästa av världar, efter vad jag kunde förstå. Och som trägen Jill-läsare (jadå, det händer än att jag läser en snutt i nån, men med kanske 3-4 års mellanrum) så är det EN sak man aldrig ger avkall på: PONNYERNA FÖRST!!

Alltså - oavsett hur genomblöt och trött och eländig och hungrig man är så kommer alltid djuren först.
Och att grundligt frottera 5 genomblöta hundar, det tog allt sin modiga dryga halvtimme. Sen måste kopplen sorteras och hängas fint på tork. Sen måste mysiga sovplatser intill varma element iordningställas. Sen måste hundfrukost beredas och serveras.
SEN får matte skala av sig lagren av genomblött och kallt, sätta på kaffebryggaren och pusta ut.
Så gör vi Jill-tjejer.



Det här omslaget var min hat-favorit när det begav sig. (Ursäkta blixtblänket). För Jill ser ut som en tant, vilket gjorde mig betänksam, men PONNYN!!! Åbåj. Eller Black Boy, som han heter.

Själv har jag nu en liten Black Betty (bamalam) som förföljer mig och påpekar att solfläcken i hallen saknas och kan jag vara så god och lägga dit den igen för hon behöver den.
Lilla tufflan.

Ikväll var vi upp på klubben en stund - framför allt för att träffa föräldrarna o fläckige lillebroren.
Vi, det var förstås jag o mina terriorister. Tävlingskusarna.
Först vill jag slå fast, att den där Betty - hon är en ärta hon!
(Fast en högljudd ärta.)
Oj, vad hon gillar att träna, och så lätt hon lär sig.
Men mitt problem just nu - hur omvandla hopp-stå när jag går baklänges till hopp-stå när vi går sida vid sida? Nåja, i-landsproblem, som det heter.
Och så Tigern då: mamma fick kommendera litet, och visserligen känner ju Tigern henne men ändå: bra hopp, apport och ruta (utan tjuvning), finfint fjärrdirigering. Och jag hade fläta. Inte vet jag om det verkligen KAN vara så, men den där knuten, den får jag nog avstå från på lördag!
Och så slängde jag en massa småsmå godisbitar i gräset och gick kors och tvärs fritt följ däröver.
DET var svårt det, men mycket uppiggande! Och han skötte sig fint.

Sen åkte vi till fotbollsplanen och lekte, men det återkommer jag till i morgon. Nu är det läggdags.

I onsdags, då när jag oförhappandes traff far min på Klöbben (undrar vad det är för dialekt jag tar till ibland), då tog jag de härna bilderna.



Lille Z, bakom far, älskar att reta Tigern. -Kom och ta mej då. Om utifall att du kan!



-Skitpåre, snorunge! säger Tigern.



Min lille sladd-bror börjar bli vuxen, tror jag. Han kan vara stilla flera  flera sekunder i sträck.



Visst är han fin? Och han är så innerligt trevlig också!

Mycket lurig uppsyn.





Franska romaner och praliner (eller råhudsben), det är livet på en pinne säger Betty innan hon somnar.



Koppeltrassel 3 meter in på promenaden. Men det är alltid värst i början, bara vi har kommit förbi grannens grind så brukar de ha lugnat sig och jag kan bringa reda i kaoset.



Hund-idol.



Nu ska vi se - på hur många olika sätt kan man säga "hungrig! jäkligt hungrig!" på franska, tro?



Väck mäj sän.









-Jag skulle bara kolla om det fanns några älgar! säger Olle. -Tss, säger vi.






Från vår springtur igår kväll:



Ying väntar medan matte skaffar sig ett försprång och säger: Klara - färdiga ...



- kör!!! (det vita "snöret" är hörlurssladdarna. Jodå, försök själva springa så fort era små ben bär er och samtidigt fotografera med mobilen som är kopplad till yrena. Försök, bara, försök!)



Tre sekunder senare - omsprungen.



Ibland liksom "tappar" han farten, den retstickan.



Och precis när jag lägger på ett extra kol och tror att jag ska komma före Ying till hopp-tallen - då trycker han litet lätt på gasen och säger: -Hejdå!



Sen är det ganska skönt att komma hem och bli först stretchad, sen utsträckt alldeles av sig själv.

Igår träffades vi, tre glada entusiaster, på klubben för en aning hundträning. Det är strax tävlingsdags för två av oss, och den tredje ligger i startgroparna hon också.
Det var jag och Tigger samt en aning Betty, Elin med corgin Ronja och så Viktoria med aussien Elva. Vilken sistnämnda för övrigt går på tävlingslydnadskursen som jag och Betty också går på.

Vi hade bestämt oss för att köra igenom fulla program med kommendering, så tävlingslikt som möjligt. För min del var det förstås Tiggern som drabbades av detta, Betty fick bara stolpa litet linförighet med kommendering, vilket gick inte alltför uselt, även om hon blandar in små hopp-stån i allt hon gör, lilla nubban.

Men så här gick det för Tigern (och vi gjorde momenten i rätt ordning för jag hade skrivit en fusklapp åt Elin, men nu har jag glömt vilken den ordningen var!):
Platsliggning: Tigern satte sig upp!!! Va?!!! Blåst i luften eller blåst hund, eller...? Konstigt och omläggning och sen gick det bra.
Fritt följ: Tiger, Tiger! Varför i hela nippran ska det vara så svårt att gå fint så fort det luktar tävling, ska det?
Läggande: tjong smack i backen och ingen fuskig uppsättning heller. Det gick ju bra.
Inkallning: litet snett sättande men bra ändå. Inget läggande när jag gick iväg. Bra där!
Rutan: 10 poäng! Minst! Duktiga lilla tigern, bara det rutskicket var värt hela träningen i kylan!
Apport: tjyvstart. Grr.
Hopp över hinder: tjyvstart på återhoppet. Dubbel-grr.
Fjärrdirigering: Ja men SUCK!! Vad katten är det som spökar?! Går inte att få upp hunden från liggande just i fjärren, just när nån står bakom, just när matte har håret i knut, eller när matte har träningsvästen eller - VAD?!!! Här tarvas hårdgnuggning fram till nästa helg!


Nåja, det var bra att få en genomkörare, men det är konstigt är det. Och förresten: jag försökte lägga väskan med godis och leksaker utanför planen, men det var lilltigger så väldigt medveten om så det blev utbrytningsförsök flera gånger om. Riktigt så roligt ska vi nog inte ha det på tävling, ändå!

Här varnades för snö och elände och visst var det en aning blåsigt samt kom sammanlagt ung. tre regndroppar igår, men inte så pass att älgjackan måste fram.
Och idag var det då så varmt så varmt!
Jag har slitit och stretat med min franska uppsats tokmånga timmar, men nu är den ute på remiss en sväng innan jag ska lämna in den (i morgon kväll. 23.59 blir det väl...).
I förmiddags ställde husse upp med Ying-promenad, på eftermiddagen gick jag till skogs i 1,5 timme med Betty, Tigger, Jazz och Olle och det var så varmt och härligt i skogen! En vänlig grönska, liksom. Så nog sjöng jag en aning, det får erkännas.
Men hur som helst - nu på kvällningen var det dags för en springtur med min glade Ying. Jag rustade mig för första gången i år i springbrallor som slutar strax nedom knäna, det var skönt fast förstås oskönt att skåda. Det bjuder jag på.
Sen tog vi oss till skogen där elljusspåret finns. Det där hundar måste hållas kopplade.
Fast jag, jag är listig som en räv och springer i stället på den gamla banvallen som går som en diameter genom elljusspåret, och DÅ får förstås Ying var lös och ledig. Nåja. Men det var just inget folk ute i alla fall.
Det var bara det, att jag släppte Ying en aning tidigt, och Ying är van att DRA mig uppför den backe som inleder elljusspåret, varför han satte en nedra rulle över ett dike och in i spåret, uppför backen. Där han mötte en springandes liten karl!
Gah!
Pinsamt!
Fast Yingen tvärvände när jag ropade in honom och han ägnade inte springmannen nån enda uppmärksamhet så det var ingen större skandal.
Sen sprang vi som tokar, och gick litet, men sen sprang vi igen.
Mest sprang vi.
På sluttampen gick vi en bit i själva spåret igen, lydig matte med kopplad hund, och när vi så mötte springisen igen, som för övrigt var en helt ungdomlig militär, så stannade jag förstås till och bad så mycket om ursäkt. Men det tyckte han inte alls var behövligt; han hade bara blivit glad och sen litet ledsen när Ying försvann så kvickt, för: hans syster har en sharpei!!
I Småland bor de, systern och pejen, och den sistnämnda är inte gammal och har precis fått ögonen uppsydda. Hm. Disse öjne!
Hur som helst blev det en trevlig pratstund, militären tyckte att såväl systerns som min pej var mycket trevliga figurer och han lyste upp avsevärt när han fick klart för sig att Ying tycker om att springa även med personer av betydligt större fart och fläkt (=Äldsta Barnet). Jojo, den där småländska pejen, den kommer nog också att få lubba!
Nåväl, sen skildes vi och efter en stund var det dags för vår kapplöpning i vansinnesfart igen. Lika roligt, lika jobbigt! Jag lyckades till och med ta några - låt säga intressanta - bilder av vårt lopp idag. Som finns att beskåda på Instagram, och kommer hit också, så snart jag har orkat fiffla in dem.

Men sen, sen gick vi hemåt och i gångslussen i änden av skolgården där mötte vi ett så rart par: en svenskblond rastafari med sött kvinnligt bihang och nåt som definitivt inte var en Prince Light i nypan och ibland i mungipan. Och rastafarin, han gillade pejer, han! -Det är såna här som har blå tunga, va? sa han och kastade sig ohämmat över Ying för att bända upp dess mule. -Gnorf, sa Ying och backade en aning där han stod i rökmolnet. Men mer än så sa han inte, och när sen matte hjälpte till med gaperiet lät han sig grundligt inspekteras.
Så sen blev vi stående och diskuterade en stund där också, och plötsligt stelnade rastafarin till och lystrade: -Winnerbäck! Det var ur min ena lilla hörlur som jag hade plockat ur för att kunna föra ett någotsånär vettigt samtal som sådan ljuv musik strömmade. Coolt, tyckte min nyvunne vän, Winnerbäck gillade han, och så blåste han ett nytt moln över Ying samt bearbetade dess öron. Hundvän!

I alla fall drog vi oss hemåt och jag tyckte nog att Ying hade ett ganska fånigt småleende och nåt obeskrivligt uttryck som jag först inte kunde etikettera riktigt, förrän det slog mig: Ying såg FRYNTLIG ut!
Och nu undrar jag om han månne var en aning påtänd.

Eller också var det bara vårkänslor.

Jag, och vi alla, fick ju bassning i torsdags, för på kommando höger om eller vänster om eller vad katten som helst så bara tutade vi runt, tjoff!
Det är inte HUNDARNA som beter sig som ett kylskåp på hjul i ett snöre i en feldoserad kurva - det är VI!!
Så jag tänkte att jag måste börja träna träna. Inte minst på Tigern som ska tävla - svälj - nästa helg.

Så här ska man göra, i exempelvis en vänstersväng: man tar ett eller ett par halva steg, man vinklar vänsterfoten en liten liten aning åt vänster (tänk ett fiktivt vägstopp för hunden), man ställer högerfoten liksom i banans hörn, man går, om det nu är vänster-om-marsch det är tal om.
Det var så fint så fint när Maja visade med sin guldhund; han var verkligen i svängen innan de hade börjat själva rörelsen.
Jo tack, men han är ju VALLHUND! tänkte jag. Skeptikern.
I alla fall så provade jag med Tigern, och vet ni: HAN KAN REDAN!!
Och nånstans, lååångt bak i medvetandet, finns ett litet hum om att vi har nog tränat det där, fast det känns som om mina stora blan (size 36) är försedda med skidor och huvudet fullt av - tja, thinner, kanske.
Så det vi måste träna på, mina damer och herrar, det är att matten ska ha is i magen och göra den där lilla signalen, inte bara tuta runt som om hon hade eld i baken.
Betty då?
-Who, me, bakdel? säger Betty.
Vi får allt köra litet klotsträning utomhus, per omgående.

Idag när vi travade runt i skogen hela gänget så plockade vissa i vanlig ordning pinnar.
Vissa är Olle, Tigger och Betty.
De plockar upp, springer med, tar ifrån varandra, frestar varandra. Gnager litet. Fixar och trixar.
Och det är man ju van vid.
Men så slog det mig: varför gör de så egentligen?
Alltså: vad är det med pinnar som tilltalar hundar?

Att de gnager på ben förstår man, och att de springer efter bollar - det har ju oftast nån husse eller matte lärt dem. Men pinnar - konstigt.
Ibland händer det att jag gömmer en pinne som de får leta efter, men det här pinnplockandet har de ju alltid hållit på med.
Inte heller kastar jag pinnar åt dem (farligt, ju).
Så - VARFÖR har hundar ett sånt pinnintresse? Finns det nån förklaring?

Ikväll var alltså Betty och jag på tävlingslydnadskursen igen.
Nu får vi börja ge järnet, för Lillan fyller 9 månader jämnt idag - snart dags för den magiska 10-månadersgränsen!
Det är så bra med den där kursen för man måste verkligen TÄNKA EFTER hur man vill ha det. Till skillnad från ren momentinlärning och varsågod, gör så här.
Idag kollade vi litet på inmarscher på planen - hur man kan behöva samla ihop eller hotta upp sin hund och göra den beredd.
På ett par hundar märktes det väldigt stor skillnad om de fick gå lösa och i sina egna penséer fram till tävlingsledaren eller om de måste gå fot redan den sträckan.
På Betty märktes ingen större skillnad, men för min egen del tror jag att det är bra att ha en "strikt" inmarsch också. Och så ser det snyggt ut, i synnerhet när man har en hund av en ras som vissa inte gärna ser intill sig på en tävlingsplan...
Vi fick alla bassning för att vi är så taffliga på att gå också! Vi svänger för snabbt och för oannonserat, t.ex. Oj, det är mycket att tänka på, men det är klart att det är rätt!
Jag måste ta fram klotsen och göra sån träning utomhus också, med koppel och det hela, för att påminna Betty om att hon har bakben, inte bara en släpvagn med svansen på. Mycket andra bakdelsaktiveringsgrejer ska vi också göra.
Som vanligt ett inspirerande kurstillfälle, alltså - man får bara sån lust att träna jättemycket varenda gång!

Igår kväll, och i morse, och i eftermiddags tänkte jag att så TUSAN heller ska Tigern och jag tävla här den 25 maj!
Men sen blev det kväll och Betty och jag var på tävlingslydnadskurs hos fröken Maja och det var så inspirerande och bra på alla sätt så att - jag anmälde oss!
Vi ska träna på ingångar på plan för att samla ihop hunden, att bli kommenderade, kedjor, signaler i fritt följ och belöningsgrejer nån annanstans.
Samt att först värma upp, sen gå en bit bort och göra det vi ska.
Nu jädrar!

Här har vi tränat och tränat och tränat, Tigern och jag.
Och anmälda till tävling är vi - 12 maj.
Och så duktig så duktig är han.
Och så var vi på träningstävling igår kväll, och - hallåå?!!!

Först var det platsliggning.
Hundskrällets huvud guppade som ett flöte, tamejtusan. Men han låg ju stilla, frallandel. Och satte sig inte upp förrän på kommando.
Men sen...

Fritt följ - jo tack, fritt men inte så mycket följ. Lulla litet, halka efter, nosa - se allmänt bortkommen ut.
Inkallning - ja men den gick faktiskt bra. Han SATT kvar där han skulle. Märkligt, eftersom han annars såg ut som en liten liten säck potatis.
Fjärrdirigering - VA?!!! Den som sitter som en smäck alltid alltid till 100% - nähärå, här gällde bara trippel- och kvadrupelkommando, med tillägg av handtecken. Det enda positiva var att han efter återgången inte satte sig upp på "sätt upp hunden" utan väntade på mitt kommando.
Rutan: såg dyster ut, men gnodde faktiskt iväg. En bit. Men jag valde att ändå kasta godisburken genom rutan som slutbelöning.

Det var alltså de momenten vi gjorde och jag måste säga att jag är skakad. Annars brukar jag mest bli rörd när jag gör sånt här med Tigern, men nu... Skakad som sagt.
Vad tusan kan det ha varit som spökade?
Senaste gången vi tävlade var på hemmaplan och jag var så sjuk så sjuk - kan det vara DET som spökar fortfarande? Nästan två år senare?
Jag begriper faktiskt ingenting alls!
Hur som helst - idag är sista anmälningsdagen till hemmatävlingen i slutet av maj och jag hade tänkt anmäla oss men nu vete tusan hur jag ska göra.

En Tiger som inte Ställer Upp - det känns märkligt och obehagligt. Nåt är ju fel.
Bara han inte mår dåligt, min lilla Kalle Nubb!

som Olle skulle säga.
Ni vet, lill-Olle med öronlappsmössan.

Nog märks det att våren är här, för om man INTE är allergisk så får man så mycket energi, och samtidigt är man så trött.
Konstigt.
Så här såg gårdagen ut:
vaknade med kryssögon som vanligt. Alltså - det spelar ingen roll hur länge jag sover, jag är ALLTID trött när jag ska upp på morgonen (eller förmiddagen). Men igår var jag uppe vid 8.30, kudos! som man säger.

Försökte lämna in bilen på däckskifte, men det gick inte. -Imorgon, sa föreståndaren. (Och  nu är det i morgon och bilen är inlämnad. Idag var jag uppe KVART I ÅTTA!)

Hängde tvätt och busade med hundar i trädgården.

Utfodrade hundar och mig själv.

Satt ute och läste franska lärda skrifter.

Promenerade.

Satt inne och läste franska lärda skrifter, samt skrev litet eget franskt, fast inte så lärt.

Klippte till en klänning i blommigt tyg (gardiner?). Klippte till en dubblering till klänningslivet i vitt linne (duk?).

Åt lunch (isterband och kokt potatis).

Läste och skrev.

Sydde i ett blixtlås i en Barbour-jacka. Grön, förstås.

Kramade barnet som kom hem från skolan.

Åkte och hämtade böcker - tre till barnet, en till mig. (Nemirovski - Suite franc,aise) Köpte varsin glass åt barnet o mig.

Åt glass, pratade med barn.

Sträckte ut mig på min säng och läste ett tag. Fick kaffe av dotra.

Rastade litet hundar.

Nöjesläste litet till.

Maken kom hem och utfodrade hundar. Jippii! för jag hade huvudvärk.

Åt litet ost till middag.

Åkte till klubben för träningstävling - mer därom i särskilt inlägg.

Dagens bästa - träffade min pappa som var där på hundkurs. Och pappas hund förstås.

Träningstävlade.

For till fotbollsplanen med Tigern samt pappa och hunden Z för bus. Hundarna busade, vi pratade.

Fick ett bokpaket.

Åkte hem.

Såg en liten stund på fransk film, valde att spela in den i stället.

Tog ut Betty i trädgården för träning och bus.

Pratade med Merja, Alva och Dundra som gick förbi i vårkvällen.

Tränade liter mera.

Det blev mörkt.

Gick in.

Var pigg.

Bytte om till springkläder och försåg Ying med reflexer samt tog springtur på 4 km - hemma igen kl. 23.

Tog in tvätten.

Kollade utetemperaturen - 13 grader. Plusgrader!

Men SEN - sen duschade jag och kröp i säng.

En sån dag det var!

Tänk att det finns nåt så gräsligt som ett program som heter "Sveriges fulaste hem", eller nåt sånt. Som ska stajlas efter nån annans smak. -Nu! Så! Nu blev det fint!
Så gräsligt!
Hemma hos oss finns det: Prylar!
Nån som hälsade på en gång sa: -Oj! Vad med grejer!
Japp. Det är säkert nåt som nån psykolog skulle kunna säga nåt om. Men låt bli det, tack.
Jag tycker liksom om saker, ihop med andra saker. "Det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord", för att citera de Lautréamont, det gillar jag. Jag kan bli alldeles nipprig av fröjd över två saker som har hamnat intill varandra och vilkas färger eller former eller allmänna attityd samspelar eller kontrasterar eller nånting.
En annan gube, Marcel Duchamp,  sa: En konstnär kan använda sig av allt – en plump, en linje, den mest konventionella eller okonventionella symbol – för att säga vad han vill ha sagt.
Jag, jag använder mig av GYTTER!





Visst är den underbar, den här! Jag kikade och kikade på KitchenAid-apparajter, men sen skulle ju varenda mysprick ha en sån - och så hittade jag den här. Lycka! Och den funkar finfint samt medföljde en mängd praktiska tillbehör. För inte ens en tiondel av priset för en allra som mest basic sån där annan.



Glad-tavla. Fotad snett för att slippa blänket.







Ställe No. 1 att leta efter fästingplockare är här, om ni skulle undra. Börja med glaslådorna, där BRUKAR man hitta en.



En stor burk som innehåller pepparkaks- och mazarinformar. Kan även användas för hund-balanstrick.



Små collage. Instant art, liksom.



Rulla rulla liten bulla
- men glöm inte att nagga den!







Oj då, jag har glömt att bära upp högen med nytvättade gardiner och sänglinne...



Dags att komma ut - det finns DAMM ovanpå skåpet! Nähä?!!



Sisådärja.
Det är MIN estetik, det.
Inte precis makens. Han gillar dyra, fina saker - saker som man måste stoppa i bankfack och så. Silverljusstakar med anor, och så.
Men inbrottstjyvar göre sig icke besvär, ety:
a) vi har numera lås
b) vi har en dvärgpinscher, och
c) de dyra fina sakerna förvaras på annat ställe. Och våra datorer får ni nog inte många ören för, de dör nämligen med jämna mellanrum.

Men, kära läsare, är ni det minsta som jag så är ni nu bleka och kallsvettiga och undrar bävande: Men har då människan inga BÖCKER?!! Här syns ju inte minsta lilla roman, ens!!!
Lugn, bara lugn, säger jag. Om ni bara VISSTE hur svårt det är att fotografera ur nån enda vinkel utan att det kryllar av bokhyllor, boktravar, boklådor - det tryckta ordet, alltså.
Här finns böcker högt och lågt och mittemellan. Intill förbannelse, säger jag ibland. Men för det mesta är det underbart att kunna botanisera i sitt eget oorganiserade bibliotek och nästan alltid hitta nåt läsvärt.

Hundar finns det förstås också.
Och idag har vi dessutom en special guest star: en GRISBJÖRN.

Nu är det ljuvligt att inte bo i lägenhet, i synnerhet för små hundar. För det är sannerligen så himla ont om uppgrävbara rabatter i en lägenhet, och grannar brukar anmärka syrligt om man gräver upp de allmänna planteringarna.
Tänk att en del folk har då ingen uppfattning alls om vad som gör livet värt att leva.



Hänga tvätten utomhus gör livet värt att leva. Liksom att krypa ner bland friskluftluktande 70-talsmönstrade lakan varje torsdag. Mmmmm!!



Nu kan det avslöjas: länge länge, nästan ett år, har vi levat utan att kunna låsa dörren inifrån. Jo förresten, låsa gick bra, men inte låsa upp och därför låste vi inte heller. Om nätterna sov vi med dörrhandtaget fästat vid telefonhyllan medelst ett hundhalsband.
Och maken som är så rädd för busar!
I helgen fick han i alla fall för sig att byta låset, och gjorde så.
Fast det funkade litet konstigt, och resulterade först i att vi plötsligt hade vare sig lås eller dörrhandtag. "Trycke", lär det heta. På insidan av dörren satte maken i en insexnyckel från IKEA, gissa om det funkade? Utifrån kunde man icke taga sig in annat än med hjälp från insidan. En typisk insider-affär, det hela. (Som tur är har vi två ytterdörrar till, men di är inge bra, för man kommer ut på nåt slags uteplats och - tja, inget bra, helt enkelt).
Men nu så - nu har maken ordnat! Visst är det fint?!



Minsta barnet på trappen och snöskoveln redo till höger. Än kan man inte känna sig säker!



Maskrosor är fina, och gräslöken frodas. Troligen är den gödslad...



Till vänster: min STORA hund. Till höger: dvärgpudel.



Mulul. Igår fick Ying spel alldeles: kokt potatis, matjesill och gräddfil med gräslök i SKULLE han ha, bara!! Han klöste som en katt och var halvvägs upp på bordet. Alltså - YING! Som sällan eller aldrig ger avkall på sin värdighet. Yings tre favoriträtter är därmed: potatissoppa, matjesill med tillbehör, kroppkakor. Hm. Inte så praktiskt att använda vid träning kanske.
I synnerhet inte potatissoppan.



Annat lul. Hey whatever, säger han när man frågar vad som är hans favoritkäk.





Faktum är att han äter INTE tulpaner.
Det gör däremot Betty, i alla fall blasten.



Visst är de söta? SKORNA, alltså! De heter Saucony Hattori och är obeskrivbart rara. Och sköna också, fast man blir trött som en tok av att springa i dem.

Igår firade vi sista april på bästa sättet - spår, skogspromenad och sjöbad.
Terrierna och jag alltså.
Det var VARMT!
Nu får man allt tänka till ordentligt innan man lämnar en hund i bilen - saknar min egen finfina cheva så mycket såna dagar - det var verkligen en perfekt hundbil...
Hur som haver: mot Sherwoodskogen bar det av. Först la jag spår: ett på 1,2 km åt tigern, med 10 skogspinnar, så tre stycken 50-metrare åt lilla Betty Bettina Aronovich Olausson - det kära barnet med oändligt många och långa namn. I hennes spår fanns det bara vardera en pinne, en skogspinne på slutet.
Sen tog vi en promenad i skogen där jag inte hade lagt spår. Trots att jag nästan fick sätta hjul på tigern för att få honom att röra sig i riktning FRÅN spåret. Sån är han!
Det var varmt och härligt, kortärmsväder. Som hundmänniska ser man alltid litet ut som en övervintrad raggare eller nåt - kortärmat och så en svart nylonväst ovanpå det! Men de där fickorna behövs allt.







En koppar-vad-det-nu-heter (orm eller ödla?) träffade vi, den hade litet bråttom.




Sen fikade vi litet, så att spåren hann ligga en dryg timme.
Och sen fick Betty börja.
Hennes första spår låg i solen - torrprassligt och svårt. Nosen är det inget fel på, men hon är inte riktigt säker på vad som förväntas. Hon spårar några meter och sen ställer hon sig och ser frågande ut, kanske sjunger litet. Sen börjar hon igen. Pinnen la hon över huvud taget inte märke till så där stannade vi och lekte litet plock, med mycket belöningar.
Så in i bilen och ut med storspårarn själv, Tigerkakan.
Som förstås var VILD, och nästan svår att hålla! Numera får han spåra i halsband och då är han ännu tokigare. Han avskyr nämligen sele, och den hade en något dämpande effekt på honom. Något, alltså.
Hur som helst gick spårupptaget finfint, men sen tror jag han sprang över första pinnen, det dröjde väl länge tills han plockade en, nämligen. Sen full rulle igen, över stock och sten, myrar, upp i berg, ut i en hage, över några stigar. -Näe, här har jag INTE gått! tänker jag ibland bestämt, men så plockar lilla vita upp en pinne, så det hade jag tydligen. Av 10 utlagda pinnar fick jag tillbaka 9, och jag misstänker alltså att det var den första som bommades - det har hänt förr.
Nå, efter det spåret - det går ungefär dubbelt så fort att springa vägen efter Tiger som att först lägga ut spåret - var kärringen så där tämligen mosig, så det blev uppvätskning med vatten och kaffe innan det var dags för Bubbla att göra ett nytt försök.
Hennes nästa spår låg på samma sida som det förra, prasseltorrt och barrigt, alltså. Och förlöpte på samma sätt - ingen reaktion på pinnen.
Sen var det dags för hennes tredje och sista spår, som låg på andra sidan av den lilla vägen. Där var det i stället skuggigt och blött, och jag hade missat att markera var spåret gick in. Smart, matte!
Betty drog iväg på ett ställe där jag sannerligen INTE hade lagt nåt spår så jag halade in och gick litet fram och tillbaka och letade efter ingången. Betty markerade igen på samma ställe, men DET visste jag då att där hade jag inte gått. Slutligen gick jag i ren desperation med på att följa henne och hon spårade som på räls, jag såg mina fotspår i blötleran och kände igen mig - där hade jag ju VISST gått!! NÄR ska jag lära mig att lita på mina hundar?!!!
Och som grädde på moset slog lilla Fina ner som en hök på pinnen och gav den mycket stolt till en nästan tårögd matte. Bingo!!! Första gången hon markerar ordentligt, och det med en skogspinne, också!!
Det måste vi förstås fira med att åka till sjön, när vi ändå var i faggorna.
När vi parkerade där trodde jag nästan att Tigern skulle bryta sig ur bilburen - han lät som ett rytandes lejon i stället för en tiger, och hamrade och tjöt så det slog lock för öronen.
Sen var det nätt och jämnt att jag kunde hålla honom på väg ner mot stranden så det passade finfint att koppla loss och köra litet explosionsträning: klara - färdiga - KÖR!!



Betty är betydligt modigare än vad Peppar var.





Sen mulnade det på.



Men då var det dags att åka hem. Jag kände mig rätt rödmosig i nian av all sol, och hundarna var rätt mosiga i allmänhet. Till och med Tigrou medgav att han kanske möjligen var en liten aning pömsig. Men framför allt hungrig.
Och sen - sen blev det en luuuugn afton! Zzzzz...

Här kommer ett alldeles ohundigt inlägg. Ett argt!
Det är så att Minsta Barnet är allergiskt - vårar och försomrar och ibland mer än så är rena eländet, och förefaller bli värre och värre. Så barnet besökte husläkare, blodprov togs, allergi konstaterades, remiss till sjukhus i residensstaden skrevs. I och för desensibilisering, alt. hyposensibilisering. Alltså - inspruttning på.
Sjukhuset skickade bekräftelse - inom tre månader skulle dotra kallas.
När tre månader hade utlöpt meddelade sjukhuset husläkaren att det minsann inte var de som skulle, skulle dom inte. Remissen skulle nån annanstans.
Av någon anledning måste då nya blodprov tas, samt förstås ny remiss skrivas.
Blodprov togs, doktorn sa: jotack, du är jätteallergisk mot björkpollen (nähä? fortfarande?), jag skriver remiss, ni får bekräftelse.
För någon månad sedan. Drygt.
Ännu har bekräftelse ej influtit.
Så att - nu har vi hållit på med detta sedan i höstas utan att komma ett dugg längre.
Och ungen är nu helt däckad, och veritabla pollenchocker utlovas framöver.
Hurra!