Pelleskop-livet

Den här veckan har det varit, och är ännu, på sista sluttampen, konståknings-VM. Och i kombination med En Himla Massa som borde göras har detta lett till rena bloggdöden. Sånt händer.
Annat som har hänt är följande:
igår for jag och bubbla till närmsta residensstad och besiktigade hussens bil. Det gick finfint. Medan bilen blev genomgången gick vi till jurr-affären och där var det ombyggnadsrea. Vi gjorde en massa braiga fynd! Sen for vi till brukshundklubben därstädes - där såg det ut som efter ett ghetto war, ungefär. I alla fall tränade vi litet.
Så här sker det med Bettys träning: vi tränar på att träna. Med de andra hundarna (where applicable, alltså i princip Peppar o Tigger) har jag tränat in momenten hemma och sen tagit konceptet on the road, dvs. tränat på udda ställen. Med Bubbla gör jag i stället så att jag tränar på att ha dragkamp, byta trasa osv. på udda ställen. Jag tänker att det ska bli litet grann som "where-ever I lay my hat, that's my home". Var helst min dragkampsgrej finnes, där fokuserar jag. Vi får se om det är en god tanke.
Vidare värst har Ying och jag förekommit i den kolorerade veckopressen, i en tanttidnings hundspecial. Där påstås att jag har sagt nåt om att ta tag i den sociala biten. Vilket förstås är lögn! Aldrig säger jag ta tag i nån bit, och det inte gäller att rycka en sockerbit från nån eller dylikt. Men själva andemeningen var rätt - att jag anser att man måste träna upp pejers sociala förmågor, men om man tar sig den tiden och det besväret så blir de prima familjehundar.
För övrigt har gossarna varit ruskiga snuskfarbröder hela veckan - urrp!! Värsta Thailandsresenärerna, liksom. Usch. Men nu har det så gott som klingat av, tack och lov. För denna gång.
Igår kväll tog jag en kvällspromenad med Olle, Tigg, Jazz och Ying medan Betty var hemma med minsta barnet och hennes övernattande kamrat. Himlen var bitvis svart och skrämmande så det var litet oroligt, men vi traskade på i dryga 9 km och det var riktigt skönt. När vi hade kommit innanför dörren började det regna o hagla ute! Och idag har det blåst så man tappade andan - vi har bara varit ute i trädgården, för övrigt har jag tillbringat så gott som hela dagen på min säng med datorn, betraktandes konståkning.
Nu har alla jurren fått märgben till middag/lördagsgodis, och jag har bänkat mig framför finalen i sista diciplinen - damernas fria åkning. Litet långrandigt, men jag håller nog ut!

Igår tog jag Bara Betty - på flera sätt, Betty-enbart och Betty-utan-trosor, med på ridhusträning. Sent kom vi dit, för jag hade ett ruggigt franskt seminaire först. Ubba.
Jallafall - vad det är behändigt att träna med en 8-månaders vapping!!!
Det här gjorde vi igår:

kollade kampviljan. Och den var precis som den borde. Stor entusiasm, inga problem med störningar, stor vilja att komma in och byta kampdutt. Check på allt.

kollade om hon kan vara lös bland andra hundar. Ett litet försök till uppvaktning av motvillig bordercollie, en liten näpsning av leonbergerbrutta till följd därav, i övrigt bara bara prima. Dutti liten nubba!

kollade grejer. Hästhoppningshindermaterial, hopdragen agilitytunnel, skumma personer. Check igen.

Och matte stod mest bara och pratade med andra mattar.
Så: mycket trött och faktiskt genomtränad hund, gladare matte.
En så utmärkt träning!

Oboj, vad det är knöligt att ha en löptik i huset - jädrar i min lilla låda!
För övrigt har der Kommissar, alltså Jazz, idag bitit mig ganska rejält i handen när jag skulle avföra honom från utredningen. Eller från rummet där Bubbla befann sig.
Det kändes nästan litet nostalgi-ljuvt - det var LÄNGE sen jag blev hundbiten! Inte sedan Tigg och Peppar rök ihop, tror jag.
Men nu blev jag det ganska grundligt, bloden stritter.
Då vart jag less och tog min Bubbla och gick till skogs.
Och det var det det skulle handla om, det här.

Att Betty är värsta bästa hunden! som ungdomarna säger.
Hon är precis allt det som jag tycker är staffigt: världens pajas, pladdermaja, frö, raring, sötast i stan!
Vi tog en liten sväng till skogen, som sagt - så behändigt nu när hon kan gå ett par tre kilometer. Vi strosade litet och lilltjejen klättrade på litet diverse, snokade litet.
Jag har saknat det så efter Peppar, den där förmågan att just inte göra så mycket. Bara hänga.
Jazz och Ying kan man inte ha lösa i skogen om man inte gör nåt speciellt, de bara spanar efter rådjur resp. älgar.
Och Tigger kan man visserligen ha lös men han GÖR saker hela tiden: apporterar, tränar snabba lägganden, klättrar och skall ha betalt, hämtar varenda tallkotte i hela Mälardalen  - kräver uppmärksamhet. Och får förstås, för det är ju jättebra, men ibland blir man en aning trött i fantasin, liksom.
Men Bubbla, hon bara stryker omkring. Och så vänder hon sig till mig och berättar. Kolla matte, vilken stor grankotte!
Eller hon kör näsan i en nyvaken myrstack och insuper dess doft. Med mera.
Fast det tror jag inte hon gör om.
Daskar med tassen i några diken och har hemskt roligt åt såväl ljud som stänk.
Sitter länge länge på rumpan och betraktar en citronfjäril som liksom studsar i luften. Ball pippi, sa Betty.
Låtsas bli rädd för en joggare fast glömmer snart bort det, enär joggare = pussobjekt. Men hon är duktig och går inte fram förrän hon har frågat mig och fått tillåtelse.
Väldigt väldigt förig är hon, än så länge.
Och så ibland, ganska ofta, kommer hon på att det var hemskt hemskt länge sen som matte blev nästan ihjälpussad. Flera fyra minuter sen, bergis! Och så kommer hon sättande och liksom stamklättrar upp på mig och pussas så till den milda grad att det närapå blir små små tandmärken av det. Och säger matten: -Ta det litet lugnt nu! så svarar Betty: -Bjäbbjäbbjäbbjäbb, på det mest förtjusande fjortisvis.
Ganska mycket tittar jag på de stora djupa breda diken som har bildats här och där i stigarnas krökar, och som alltid bildas just där just så här års, och så saknar jag Peppar. Peppar som vägrade att bada i en sjö men som inte gick att stoppa från att kasta sig i allehanda diken. Och det berättar jag för Betty: -Peppar, han brukade alltid bada där. -Gjorde han? På sanning? Vilken blådåre! säger Betty och struttar vidare, upp på en stubbe där det ligger en intressant fjäder. Ganska farlig fjäder.

Usch, vad dagarna går  - utan att jag får ett ord knystat!!
Förutom allt annat lattjolajbans, mest i form av fåniga franska essäer, löper Betty - Rätt Mycket Merarbete, om man så säger. Hålla reda på och hålla åtskilt. Vissa Gossar är numera klassade som Fula Pojkar. Hrrm.
Fast det är märkligt ändå - de håller på och fjäskar och duttar och nosar och gör sig behagliga på hundars sätt, men kommer fröken Pingla och nosar på deras tuggben eller sånt - då är hon inte vatten värd!! Man tycker ju att de kunde vara litet illistiga och bjussa bruttan på någe smarr, på klassiskt sätt. Men icke sa nicke. Dumhundar!
Eljest tränar vi.
Igår var Jazz med till ridhuset och sprang varv på varv i åttor och krumbukter runt den lilla agilitybanan. Därav blev han så livad så han var riktigt tam och lydig även vid annan verksamhet därstädes, såsom att pulsa runt runt i vad-det-nu-är de lägger på golv i ridhus. Tungt att gå i i alla fall!



Sötnosen! Han är så glad när han är duktig, lilla råttan.

Och Ying och jag fortsätter med projekt springning. Ännu så länge har det inte prexis blivit behagligt, men det är bara att hålla ut. Fast Ying tycker nog att det är behagligt redan nu, även om jag är litet skämmig. Han är lustig den där lille kinesen - när vi är ute på springtur så är han inte alls så "på" när vi möter andra hundar, inte ens under gångintervallerna. Det är liksom som han tänker: jobbet först!
Och sen kommer vi hem och stretchar, först Ying - det är otroligt vad han är böjlig! Efter ben- och tass-sträckning viker jag honom liksom på mitten i midjan, så att hans kind kommer mot hans skinka om ni förstår - han är fullkomligt hopfällbar! Och jag brukar ju förstås inget våld, han gör så av sig själv! Sen titta upp i taket, och bocka och sen  - sen är det matten som ska sträckas ut, och då ser det ut t.ex. så här:



Tja, det här kan väl nästan användas för nåt sånt där pysskologiskt test, eller hur? Det är i alla fall jag som står mer eller mindre dubbelvikt, med hästsvans hängande mot golvet och så Ying som försöker äta upp mitt nylle. Han är mycket noga med att hjälpa mig med nedvarvningen, nämligen. Min lille PT.



Bettys bästa stund på dagen är när minsta barnet kommer hem från skolan - då vidtar mys i soffan framför Gilmore Girls eller Glee eller Gossip Girl eller motsvarande tjejigt nöje. Samt andra tjejiga verksamheter, såsom fotografering, fniss och små vilda slagsmål.

Fast först kommer förstås Bettys allra värsta stund på dagen: när minsta barnet kommer hem från skolan och kvickt ilar upp på sitt rum för att slip into something more hundtåligt. Oooo, så Betty gnyr och gråter då!!

För övrigt är lillasyster hund ganska så vårglad - härligt att kunna gräva igen, och springa runt runt, och få vara ute i trädgården länge och bara hänga, liksom. Prima liv för en puppa!



Friluftsgnag.



Idag gjorde Betty och jag litet ensammys - för att slippa de där snuskhumrarna till brorsor hon har - och drog till vattenparken. Tränade på att Inte Bita Änder, t.ex. Det gick bra, vi kunde till och med köra några steg linförighet. Och så litet kamplekträning och litet Lubba Efter Pipboll.



På håll såg vi en häst som galopperade omkring, med ryttare på. Det såg härligt ut, och förhöjde verkligen vår- och naturupplevelsen. Sen mötte vi en Dam Med Handväska som sa att det är väl ändå förfärligt att folk tar med sig Hästar till Parken!!! Fast vi höll inte med.



Vila i soffan med Jazz vidtog sedan, under en moders vakande öga. Man är liksom vorden förkläde, känns mycket Austenskt.



Lilla uppnäsan! På så sätt är hon också lik Minsta Barnet - de har en aldrig så liten antydan till uppåtsträvan i sina respektive nosar, mycket pikant!



Olle är värst - Följ med upp Betty, jag har karameller på mitt rum! säger Olle. Då motar jag Olle i grind, så att säga, eller bakom grind. Eller i alla fall bakom kompostgaller.

Idag var vi och inomhustränade igen, med speglar. Och tralala vad jag är glad för Tigers fria följ börjar se så trevligt ut! Och jag börjar närapå lära mig att titta rakt fram.
Och Betty fick följa med och kampdutta och det gick finfint.
Och sist men inte minst - vi fick träffa ARNE, 9 veckor gammal staff. Arne, visst är det mitt-i-prick, liksom?! Hela valpen var alldeles mitt i prick, både Tigern och Betty tyckte han var en lattjo liten grej. Och jag, jag smälte förstås! Fast det hade jag gjort redan på förhand!
Och så har jag sett bilder på Ying och mig idag och de var inte alls så hemska som jag skulle ha trott - jag ser inte värre ut än vanligt och Ying gör sig själv full rättvisa: om han inte var min hund skulle jag omgående stjäla honom!
Och morgonpromenaden var kall och blåsig och hal men rätt trevlig ändå, och till lunch åt jag kokt potatis och ugnsstekt isterband, och utanför sitter fåglarna och tjatar om att det ÄR vår, visst är det vår, hörru märker du att det är vår, visst är det vår nurå, visst äre?!
Tjing!

Igår kväll var det dags för träning i ridhuset igen. Två nya ekipage är med, det är så roligt! Det ena består av en shapendoestik med matte och det andra är en liten blandras vid namn Harry, också han med matte. Harry ser ut som ett sånt där litet tibetanskt sudd eller nåt sånt, alltså liiiiten. Mindre än Tiger! Roligt när det dyker upp nånting annat än dessa eviga bordercolliar och schäfrar - inget ont om dem, men omväxling förnöjer!
Långa trista sträckor i fritt följ stod på schemat för Tigger och det gick riktigt bra - han vill gärna hamna för långt fram, men jag har börjat belöna precis vid sidsömmen på mina brallor, och tar godiset från höger hand, bakom ryggen - litet omständligt men det verkar fungera ganska bra.
Bara på skoj fick min duktiga russlare springa en hel liten agilitybana - hopp, hopp, tunnel, hopp, slalom, hopp, hopp - med apportbock i munnen. Det var förstås inga som helst problem, litet knixigt att komma runt i slalomen bara men ingen tendens till att släppa eller tappa fart. Han är så positiv, den lille!
I hans sista pass blev det rutan, rutan och rutan. Jag vet tamejtusan inte vad jag ska tro! Det kan gå jättebra en gång, sen bara trams. Förstår inte riktigt vad som händer...
Just ja, platsliggning också, med ganska mycket störning i form av olydiga hundar och bråkiga mattar. Det klarade han finfint, lilla hjärtat!
Och så fick Betty ett par pass också - och det såg kanske litet märkligt ut, för när alla bordercolliar och andra colliar och schäfrar tränade fot, inkallning, rutan - då tränade Betty och matten: KAMP!!! Rycka slita och dra, morra och aldrig ge sig, byta kampgrej, lägga vikten bakåt, hänga i och härja. I två långa pass! Jojo, de där kamphundsmänniskorna, kan man tycka. Snart tar väl människan in ett träd också, som hundstackarn ska hänga sig fast i?!
Lugn, bara lugn, säger jag. Det jag tränar är inte bita hårt, bita mycket utan: totalt engagemang! Och jag tror det blir bra, tror jag!

Dessutom - så himla bra det är att ha två träningshundar! Korta, intensiva pass - omväxling för matten, sug i hundarna. Hurra!

Minnesgoda läsare frågar sig: hur går det med aktiveringen, då? Blir det nåt aktiverat?
Och svaret blir JA, med acklamation!
Faktum är att den där Betty, hon är en naturbegåvning - igår eftermiddag aktiverade hon under en tidsperiod på knappa 20 minuter såväl mig som minsta barnet intill utmattningens gräns. Alltså samtidigt, och trots att vi befann oss i varsitt rum. Vi blev så aktiverade så vi såg ut som urvridna disktrasor med kryss på och omedelbart måste intaga ryggläge.
Så kan hundaktivering också fungera!

Men annars kan ju hundaktivering vara så mycket - jag tror att själva kriteriet på en bra hundaktivering är att matten (eller hussen, om sådan gives) ska ha roligt. Då blir det roligt för hunden, även om det är idiotiskt och inte så genomtänkt och helpedagogiskt.
Många tror att man måste tänka så mycket på hur och vad och vad kommer sen och - ja ni vet. I synnerhet om man har tänkt ha sin hund till att tävla med, i det ena eller andra.
Jag, jag tänker litet tvärtom: det enda hunden egentligen lär sig av såna här "fåniga" övningar, det är att det är kul att umgås med sin människa. För hundar är a) korkskallar som låter sig roas av oerhört litet och b) hundar är smarta djur som utmärkt väl kan skilja på "riktig" träning och hemmatrams.

Mitt senaste hemmatrams består i färginlärning. Det är dummare än det mesta eftersom hundar kanske, kanske inte ser färger inte alls eller på ett annat sätt eller - whatever. Spelar roll, liksom! Så här gör jag: jag tar fram den där människobarnleksaken som består av en kon som man ska trä olikfärgade ringar på, och som vi brukar ha till att - tadaaa! - trä ringar på! Fast nu tar jag bara några ringar - en gul, en blå, en röd, en grön. Och så placerar jag ut dem i rad framför hunden. Och säger: -ta den gula, med verkligt emfas på "gula". Man är väl, närapå, skolfröken! Och så tar hunden den blå, eller den röda eller den röda och den gula och den gröna på en gång, eller går och lägger sig och säger "gnorf!" (gissa vem). Och då säger jag: -larvpotta! Den GULA, sa jag ju! och så håller vi på så där ett tag, med pusspauser och gnorfpauser och hämta-nåt-annat-pauser och försök-snatta-godis-utan-att-jobba-pauser och så vidare och sen rätt som det är så TAR HUNDEN DEN GULA RINGEN!!!! Hurra, min hund är smartast i stan!! Inte, men bäst i alla fall och det ska han/hon få veta. Och äta.

Tja, så håller man på så där. Till slut vet faktiskt hunden vilken ring som är den gula, om det beror på färgen, eller dess speciella storlek eller att matte tittar menande på den - inte vet jag. Men då kan man börja lägga till en annan ring. Och det finns förstås ingen anledning till att jag här har skrivit att vi börjar med den gula, vi kunde lika gärna börja med vilken annan färg som helst.

Idiotiskt? Ja, kanske litet. Men väldigt roligt!

Om Bettys motionsvanor:
Det är klart att hon får RÖRA på sig hur mycket som helst, men hon får inte ta långa enahanda promenader. Därför att först växer valpar så det knakar och lägger på sig en nedra massa kilo på kort tid - Betty vägde runt 5 i oktober, nu väger hon 11,5 ungefär.
Det tar sin lilla tid att träna upp sig att bära den vikten - se det som om man tränar styrka: man kan inte gå från små hantlar till bamsig skivstång direkt, måste öka försiktigt försiktigt.
Sen är det ju alla muskler och senor och benstommen och all sån där inredning som finns i hundar som måste få stabiliseras och lära sig att orka med det som ska orkas med i många många år framöver.
Så: det första året tar vi det lugnt och låter valpkroppen mogna utan onödiga påfrestningar. Sen kan man börja ha hunden som "hund" och inte i första hand som "valp".
Fast i huvudet är den ju valp fortfarande, och huvudet blir också trött av motion.
Skynda långsamt, helt enkelt, det tror jag är det bästa!

Jag är fortfarande allntes lyrisk över iphonen - man kan ha den till nästan allt!
Exempelvis är jag rätt petig med Bettys promenixande - jag vill inte att hon ska gå för långa sträckor och inte för ofta, eller hur man ska säga.
Med Runkeepern vet jag att dagens förmiddagspromenad blev 3,7 km, men så tog det också 1 tim och 15 minuter - stros, alltså. I morgon och på onsdag blir det kortare promenader, runt 1,5 km, eller bara fribus i skogen. Sen litet längre igen. Så där håller vi på, och bygger på så sakteliga. Men så är hon i fin kondition, också:



Var så god och lägg huvudet på sned!

Och så är det ju det här med kamiror: jag brukade alltid ha fickorna fulla med olika sorters, för olika bilder. Därmed kunde jag aldrig släpa med mig mobilen också, och därmed blev familjen orolig (fjantpellar, hela bunten). Men nu så - nu klarar jag mig finfint med min lilla fåne plus en analog liten sak, för tillfället en halvformatare, Chaika 3. Lustig liten krabat, må ni tro!



Så här trött var Tigern en dag.



Ying är inte precis trött, men han har väldigt mycket att tänka på.



Förra veckan var äldsta barnet hemma några dagar - ljufveligt var det! Det tycker Tiger också - han tycker hon är så pålitlig när det gäller mat och annat lekamligt. Men Tigern har faktiskt börjat bli familjehund; det händer att han hoppar upp i minsta barnets knä och sitter och trynar, eller sover hos husse när det skall ses på TV.



En vanlig skogspromenad kan se ut så här, med litet filter o grejs. Märchenhaft sa en god vän. Väl talat!



Så här kan det se ut när Världens Bästa Tiger tränar i ridhus.



Och så här när två filurer tycker det är godnattdags.



En promenad i lördags eftermiddag. Vid 16-tiden. Tänk - alldeles nyss var det beckmörkt så dags på dagen!



Igår morse var vi alla så glada så glada för att vi inte behövde gå upp och åka skidor från Sälen till Mora. Det finns glädjeämnen överallt!



Minsta barnet bakade goda kakor igår kväll - havre och rivet äpple och litet annat. Mycket goda! Och så luktar det så gott i köket när det har bakats!



Och så här såg det ut i förmiddags på promenaden - när vi gick i skogen fick lilla lullet gå lös och härja som hon ville. Men det var halt bitvis!

Nå, i alla fall - vissa teknikprylar ÄR bara så rara och gör faktiskt livet roligare.
Sida upp och sida ner och la francophonie gör däremot livet ganska grått, men det är bara att bita ihop. Och passa på medan fyra hundar ligger utslagna och nöjda.

Igår var vi ju alltså dårå och typ åt storstadshållet, och det var sån innerlig vårkänsla överallt! Soligt så man måste ha glajjer (som immade igen så jag kände mig som Karl-Bertil J. som har fått lukta på glöggen) och vårtecknet framför andra: joggare!
Överallt - enstaka, parvis och hela grupper med härförare o allt! Det såg så härligt ut!

Så att idag, när det dessvärre var vinter igen, då var det allt Ying och jag som gav oss ut på en springtur. Eller vad man ska kalla det - en liten sväng bestående av gång, spring, gång, spring osv. osv. osv. Men det KÄNDES som spring, och det är jag glad för. Jag är en sån där konstig människa som tycker om att springa, eller tyckte om i alla fall, innan det blev som det blev. Så nu gör jag ett försök att komma i så god springform som det nu går, med tanke på medusiner och det hele.

Hur som helst finns det en till i familjen som verkligen gillar springning - Ying! Spring-Ying!

Ja, nu får jag verkligen skämmas - här är ju alldeles dött!
Men det är ju det där med oxveckorna - enligt mig råder sådana mellan sådär 5 januari och siste mars. Ni vet - i bästa fall är allt bara gråmuggigt, i sämsta fall är det snöstorm. Och halka. Och bara - så - tråkigt!!! All inspiration åt alla håll tryter.
Men igår var vi till Sollentuna på skönhetstävling.
Lilla Ugly Betty debuterade på utställning!
Om man är jag, som bara tycker att alla hundar (nästan) är så himla söta, så är det alltid intressant att komma med en ny hund på utställning, för jag har inte en susning om huruvida de ser någe ut eller ej.
Utom med Jazz - han är vacker som en dag, men 7 centimetrar högre än vad en dvärgpinscher ska vara. Så är han inte utställd heller, och det är därför som såpass många utställningdomare faktiskt har näsan i behåll, vilket de ska vara nedrigt glada för, hälsar Jazz.
Men alltså - lilla glada Bubbla, hur skulle det gå?
Tänderna har i alla fall hamnat där de ska - jag var litet rädd att hon skulle få vad som kallas inverted canines, alltså att hörntänderna i nederkäken hamnar innanför tänderna i överkäken, men så blev det inte. Hon har litet "trångt" bett, men hon är ju bara 7 månader också.
Hur som haver, det var tre valpisar i hennes klass och Betty kom på andra plats, eller näst sist eller hur man ser det. Men hon fick HP, och det är egentligen det som ev. är viktigt, resultatmässigt.
Själv tycker jag att det allra allra viktigaste var att vi fick till en fin och glad upplevelse, så här första gången. Om utifall att hon skulle gå sta och bli en snygging så är det ju behändigt om hon gillar själva tävlandet, också! Och det gjorde hon. Först var det litet halvskumt med alla ljud (i en badmintonhall) och alla hundar överallt, men sen var det bara toppen. Visiteringen av domaren gick riktigt riktigt bra, det var bara när lillhunden blev klämd över baken som hon hukade sig litet. Tandvisningen gick finfint. Promenaden i koppel gick bättre än jag skulle ha trott - hon var inte störd av de andra hundarna men huj! vilket drag mot hussen! Nåja, jag vet hur det känns...
Hur som helst - vi for hemifrån 7.30 och var hemma igen 11.15 - då stöp vi ikull och sov till 15.30!!!