Valpträning
Jag vet en aussie, Jamma Jansson, som är yngre än Betty till och med.
Fast hennes matte är sån där superduperhundtränare så vi behöver inte ens jämföra oss med dem.
Prima, sörni!
Och vofför i allsindar följer jag en aussie-blogg, tro? Inte precis min sorts hundar, ju.
MEN: Jamma har en flockbror som är - en STAFFE! Plötsligt blev allt glasklart, eller hur?!
Hur som haver - Jamma är nog halvvägs till eliten redan, det är inte Betty. Och framför allt inte jag.
Men vi tränar i alla fall, en liten gnutta.
På det här:
- sitta kvar. Bara inomhus, och bara en meter, men vi har jobbat oss upp till 30 sekunder. Så nu ska det nog bli 1,5 meter!
- snabbt läggande. Smack-i-backen är Betty bra på, fast inte alltid med rätt ände först. Ibland blir det rygglägge, ibland död sill. Men som sagt: fort går det!
- fotposition stilla, samt ett halv steg framåt och 90 grader åt höger. Finfint! Och typiskt staffigt: gärna gärna en högerframtass på min fot. Så rart! Men den här gången är jag beredd så jag ser till att hon inte kommer för långt fram. Det verkar nämligen som om det är en rasegenhet hos staffar att sätta sig en liten aning framför föraren och sen titta uppåt bakåt på denne. Rart, men inte så poänggivande. Surdomare! Schäfergubbar!
- avlämna saker i mattes hand. Hrrrm. Här stöter vi på problem. Endera vill hon ha sakerna själv eller också slänger hon dem framför mig.
- utställningsuppställning och staty-stillastående tränar vi också förstås!
Grabbarna Grus, då - vad tränar de? Tja - vad sägs om vanlig hyfs? Fast jag kan inte påstå att vi kommer nån vart.
Annars tränar vi ont-i-foten: det skall alltså bli gå-på-tre-ben.
Jazz kan lyfta vänster fram, stå länge så, studsa två gånger på höger fram innan han sätter ner vänstern. Det har tagit TID att komma dit, men vi har ju ingen brådska, heller.
Tigger kan lyfta höger fram (man ska inte göra det enkelt för sig) och faktiskt förflytta sig framåt en liten aning på det sättet. Han har alltså börjat få med sig bakbenen också. Men det kommer att ta tid innan det blir några längre halta promenader. Så mycket bättre, då har vi nåt att pyssla med!
Ying tränar en liten hovbugning eller vad man ska kalla det. Alltså - han sträcker fram höger framtass rätt långt och skrapar litet med den samtidigt som han böjer ner huvudet, djupt. Ibland sitter det som en smäck, ibland ser han ut som: -Baddå? Och inte vet jag vad jag ska kalla det heller.
Fast det kanske ändå inte spelar så stor roll eftersom Ying inte bryr sig om vad jag säger utan gör det han har lust med. Han går igenom sin repertoar och väljer nåt han tycker passar.
Show-man Ying!
Fast hennes matte är sån där superduperhundtränare så vi behöver inte ens jämföra oss med dem.
Prima, sörni!
Och vofför i allsindar följer jag en aussie-blogg, tro? Inte precis min sorts hundar, ju.
MEN: Jamma har en flockbror som är - en STAFFE! Plötsligt blev allt glasklart, eller hur?!
Hur som haver - Jamma är nog halvvägs till eliten redan, det är inte Betty. Och framför allt inte jag.
Men vi tränar i alla fall, en liten gnutta.
På det här:
- sitta kvar. Bara inomhus, och bara en meter, men vi har jobbat oss upp till 30 sekunder. Så nu ska det nog bli 1,5 meter!
- snabbt läggande. Smack-i-backen är Betty bra på, fast inte alltid med rätt ände först. Ibland blir det rygglägge, ibland död sill. Men som sagt: fort går det!
- fotposition stilla, samt ett halv steg framåt och 90 grader åt höger. Finfint! Och typiskt staffigt: gärna gärna en högerframtass på min fot. Så rart! Men den här gången är jag beredd så jag ser till att hon inte kommer för långt fram. Det verkar nämligen som om det är en rasegenhet hos staffar att sätta sig en liten aning framför föraren och sen titta uppåt bakåt på denne. Rart, men inte så poänggivande. Surdomare! Schäfergubbar!
- avlämna saker i mattes hand. Hrrrm. Här stöter vi på problem. Endera vill hon ha sakerna själv eller också slänger hon dem framför mig.
- utställningsuppställning och staty-stillastående tränar vi också förstås!
Grabbarna Grus, då - vad tränar de? Tja - vad sägs om vanlig hyfs? Fast jag kan inte påstå att vi kommer nån vart.
Annars tränar vi ont-i-foten: det skall alltså bli gå-på-tre-ben.
Jazz kan lyfta vänster fram, stå länge så, studsa två gånger på höger fram innan han sätter ner vänstern. Det har tagit TID att komma dit, men vi har ju ingen brådska, heller.
Tigger kan lyfta höger fram (man ska inte göra det enkelt för sig) och faktiskt förflytta sig framåt en liten aning på det sättet. Han har alltså börjat få med sig bakbenen också. Men det kommer att ta tid innan det blir några längre halta promenader. Så mycket bättre, då har vi nåt att pyssla med!
Ying tränar en liten hovbugning eller vad man ska kalla det. Alltså - han sträcker fram höger framtass rätt långt och skrapar litet med den samtidigt som han böjer ner huvudet, djupt. Ibland sitter det som en smäck, ibland ser han ut som: -Baddå? Och inte vet jag vad jag ska kalla det heller.
Fast det kanske ändå inte spelar så stor roll eftersom Ying inte bryr sig om vad jag säger utan gör det han har lust med. Han går igenom sin repertoar och väljer nåt han tycker passar.
Show-man Ying!