Varning - nu blir det osmakligt.
I fredags eftermiddag började hundarna få färskfoder, hälften sånt och hälften vanliga torrkulor. Samma sak på lördag morgon och fr.o.m. lördag kväll får de bara färskfoder (plus hundkarameller, kex, smörgås, potatiskroketter - gah! "Hundarna måste banta!!!" skriker jag hela tiden, men ingen lyssnar). Hur som haver - vilken skillnad på påsfyllning!! Finare uttryckt: färskfodret förefaller ha en betydligt högre smältbarhetsgrad. Hurra!!
För övrigt slås hastighetsrekord vid varje måltid, t.o.m. farbror Ying mer eller mindre inhalerar maten nu. Och jag har läst att hundar är gjorda för att kasta i sig sin mat, så jag oroar mig inte. Det gör däremot Tigger - han har så kort minne (i just såna här sammanhang) att han hela tiden glömmer att det var mat det där som bara försvann i en djupandning, liksom.
Annat oroar jag mig däremot för: i morgon (eller rättare sagt på sennatten) skall mellersta mellanbarnet lämna oss och fara dit pepparn växer ungefär, alltså Kina. När sånt händer är det inte roligt att vara mamma, inte. Jag vill för allt i världen inte att hon skall avhålla sig från att se världen, tro aldrig det, men nog känns det jobbigt att man inte bara kommer att kunna ta bilen och fara över och rodda upp, om det skulle vara nåt.
Och att det kommer att "vara nåt" kan man nästan vara säker på. För: i Kina äter man bara med pinnar och gräsmattorna är bara grönmålade hårdytor. Jippi, liksom. Dessutom det där med skriften...
I min ungdom for jag till Aten med nuvarande maken, allt var frid och fröjd och sen skulle vi ta tunnelbanan och pendeltåget till Pireus och det var först då det slog oss: här i Grekland talar man grekiska. Och skriver. Det tog sin lilla tid att dechiffrera så vi kunde fara åt rätt håll, men det GICK ju.
Jag har mina små aningar om att det kan vara lurigare att dechiffrera de pekingska tunnelbaneskyltarna. Ifall tunnelbana gives.
Men nu skall vi inte vara såna, nu ska vi vara nu ska vi vara glaadaaaa!
Jag har nu 2,0 dagar kvar ute i verkligheten, dvs. i skolvärlden. Det är litet svårt att uppbåda någon riktig entusiasm så här på sluttampen - känns konstigt att ge läxor som jag inte skall följa upp, konstigt att markera uppsatser utan att få följa upp med ilappande av bristande kunskaper, konstigt att släppa taget om "mina" elever mitt i ingenting, liksom. Hoppas att jag inte har stört dem alltför mycket - man skall inte glömma att de har fått sina arbetsrutiner rubbade av en förb*skad rookie, vilket jag bestämt vet att jag inte skulle gilla, på mitt jobb. Men de har varit snälla och medgörliga hela bunten - snällare och medgörligare än jag.
Jag och min fyrbenta liga har därmed 2,0 vidrigt hemska morgonpromenader kvar - när detta är över kommer Jazz att gå i deltidside och vägra att gå ut före 10 f.m. åtminstone.
Så här såg det ut när jag kom till skolan i morse.
Utsikt över morgonkaffekoppen.
Och snart är det dags för denna vy igen:
Från en helgpromenad.
Hittad på promenaden - obs! ingen av oss är gärningsmannen. I alla fall var den så väldigt söt så jag ville nästan ta hem den och lägga den i adventslådan, alltså ljusstaken. Endast tanken på förruttnelse avhöll mig. Dock kom den mig åter att tänka på den gång då vi tog in adventsgrejerna från garaget (som vi hade då) och när jag plockade upp adventslådan, där fjolårsmossan låg kvar, låg där en ynka liten pyttemus och snusade tungt. Om man ändå hade haft mobilkamera då! Nåväl, jag gottade mig i åsynen en stund och bar sedan ut "sängen" med dess musliga innehåll i garaget igen, för jag vet hur det känns att bli väckt i otid och jag vill bara göra kristliga gärningar så där inför jul.
Slutligen hoppas jag innerligt att inte Maken får syn på denna bild - när det gäller uppsättning av ljusslingor o.dyl. så har han samma inställning som jag till springning: aldrig ge sig. Aldrig!
