Pelleskop-livet

Nu deffas det vilt i stugorna - deffas hundar, alltså. Det dras kedjor och rusas i sandgropar och skaffas skrittband och viktmanschetter och i allra värsta fall blir det till och med cykling av.

 

Allra värsta fall alltså för att detta kräver att även matte eller husse rör en liten aning på sig. (Men det finns ju för all del moppe...)

 

Så här tycker jag - det är klart att hundar skall hållas i lagom hull, feta hundar är en styggelse, precis som feta människor. Det är farligt och för en hund, som dock egentligen är ett Vilt Djur, är det onaturligt och hemskt. Och det måste vi som hundägare hjälpa hunden med - alltså att hålla sig i rätt form.

 

Men: så här i början av sommarsäsongen och därmed utställningssäsongen så sticker det mig i ögonen att läsa om alla som "tar itu" med hundformen - drar ner fodergivan, hittar på vansinniga träningsprogram. Från noll tillhundar på nollkommanollnollnix. Och det som stöter mig allra mest är att hundens i-form-komning skall ske utan motsvarande insats från matte eller husse. Så i stället för att ta sig en rejäl löptur med sin hund så tar man en vanlig seg promenad med cigaretten i mungipan - men hunden bringas att dra kättingar eller bildäck eller nåt efter sig. Eller man tar bilen till ett sandtag och så kastar man boll, om och om och om igen. Medan man själv står bredvid och hinkar i sig 2 liter CocaCola, jippi.

 

Nu är inte mina hundar några Schwartzeneggrar, prexis - men feta är de inte heller. Till och med lille T börjar komma i form efter några månader med färskfoder. Och vad jag menar är att kan man inte hålla sig själv i form så skall man kanske inte kräva att hundarna skall vara topptränade superhjältar heller.

 

Dessutom - att hålla på och "toppa formen" lagom till utställningssäsongen är förstås inte bra, i synnerhet inte om hunden tillåts lägga på sig och göra ingenting alls hela långa vinterhalvåret.

 

Helt virrigt och vimsigt blir detta inlägg, känner jag, och därför länkar jag till Blondie & Baileys som säger precis det jag menar, fast mycket bättre. Själv VILL jag inte ha mina hundar i riktigt så skarp form som den hon förespråkar, men det är bara en skillnad i grader. Själva tänket skriver jag under på till 100%. Heja!

Efter ett par riktiga vårdagar var det bister februari igår igen. Två grader varmt kändes som tolv grader kallt och gråblåsigt var det hela långa dagen. Morgonpromenaden ägnade vi åt bus på Myran, boll hade medförts, och när det var dags för kvällspromenaden (på eftermiddagen, så här års) hade Minsta B kommit hem så Jazzen slapp medfölja. När jag hade klätt på mig själv varma promenadkläder och höll på att rusta Ying och Tigger i selar och det hela hördes liksom ett BRRRRR - det var Betty som rann upp för trappen till Minsta B, hon också.

 

Jag upp och efter förstås och där satt Minsta B i sin jättesäng och såg anklagande på mig: -Tänkte du klippa hennes klor?! Och sannerligen, nog såg Betty ut som hon trodde det alltid - hur nog ytterkläder på matte och koppel på kollegor kunde signalera kloklippning. Och när Betty Bison väl förstod att det var promenad och inget annat som vankades så rantade hon glatt med. Ytterst märklig hund.

 

[Vilket osökt för mig in på ämnet "Signaler Som Hundar Tolkar" - jag har märkt att när jag säger Stopp! Stå Stilla! till hundarna ute så följer de visserligen, i de flesta fall, min anmodan men första bästa slutar-ljud bryter beteendet. De är så himla vana vid att bli fotograferade ur alla möjliga vinklar och i alla omöjliga sammanhang så de vet att slutarljudet betyder att det är klart. Tigger är allra värst, för när jag försöker fotografera honom i så att säga aktion, springande eller hoppande eller nåt, så är det nästan omöjligt därför att när jag siktar på honom med något kameraliknande så fryser han till och sätter på sig sitt bästa leende samt rör icke en fena förrän jag har knäppt. Jag tror han är en prima kandidat för att avbildas på daguerrotypisk väg.]

Hur som helst tog jag mig oskicket före att träna litet tävlingslydnad med di smaa på kvällspromenaden. Vi uppsökte en ledig fotbollsplan och så fick var och en sin duvning. Och jag fick mig en duvning också, för att jag skulle komma ihåg att Inte Belöna Betty Med Boll! Note to self. Betty kan uteslutande belönas med godis samt klapp och snälla ord, annars går det överstyr. Komplettamento.

 

Så att Bettys träning gick väl inte så där över sig, eftersom jag inte tänkte på ovanstående först och när jag väl kom på det var hon redan i boll-mod, dårå. Tigger var ganska duktig, en aning disträ bara (eftersom det skulle serveras middag när vi kom hem). Dagens STJÄRNA var tvivelsutan Der Yingster - hejsan hoppsan vilket fritt följ!! Plåster-på-mitt-ben och världens snabbaste sättande i varje halt.Han fixade till och med stegförflyttningar åt sidan och det har vi aldrig ens tränat. Snabba raka inkallningar, bomsäkra ställanden under gång.

 

Han gör så ibland, Ying. Bara för att hålla mig på tårna liksom. Jag ska inte tro att jag vet nåt, inte ha några förutfattade meningar. Gott och väl så.

Ibland tycker jag att det har varit litet klent med hundaktivering på sista tiden.

Inte bara "tycker" förresten - VET är ett bättre ord.

Och inte bara "litet" - MYCKET passar bättre.

Samt: vaddå "klent" -  närapå ingen alls.

Slutligen: "sista tiden"? Typ ända sedan i september.

 

Promenader och mys och häng och snicksnack är vad vi har ägnat oss åt.

SKÄMS, MATTE!!

 

Men så såg jag den här videon:

  

 

Och det ser ju himla kult ut!

Fast i vanlig ordning finns det inte en sportis att jag ska orka titta på hur en människa klickar för ett eller annat beteende hos en eller annan hund i närapå en kvart, så jag zoomar in på slutresultatet och så börjar jag därifrån. För att i slutänden säkert komma fram till att det hade gått bättre och snabbare om jag hade gjort rätt (alltså som i instruktionsvideon) från början. Precis som när jag sparade tid genom att byta byxor utan att ta av mig skorna. Om ni kommer ihåg.

 

Men det hindrar ju inte att vi har roligt. Så här roligt hade vi igår:

Jag säger: -Kom och träna alla hundar! och alla hundar kommer verkligen störtande, med kunskapslystnad (a.k.a. köttbullehunger) lysande i ögonen. Alla hundar, ja, för alla tikar (Betty) ligger kvar i soffan och himlar med ögonen och säger: -Duh!

Men jag sätter raskt igång med Stora Hundskolan och Tigg gör omedelbart vågen med stor fermitet och vildare och vildare och snart har han lagt till sina egna moves så att efter sitt vackert med uppåtsträckning och bonk ner i backen så lägger han till ett par rulla-runt. Och sen lägger han till rätt många skall i själva rulla runtet.

Då får han svalna ett tag medan jag övergår till Mr Chinaman men för säkerhets skull måste jag lura in Jazz i det angränsande rummet och det går bra för Jazz är den enda som jag har nån riktig fjärrstyrning på, så jag säger "Backa!" och Jazz backar in i bokrummet och sen räcker det att jag med ojämna mellanrum ger honom ett kommando såsom "Snurr!", "Spinn!", "Trampa!" eller om igen "Backa!" och så kastar åt honom belöningar, så slipper Ying känna sig hämmad och/eller bli biten i pälsen.

Och det visar sig att Ying, som liksom har slängt all värdighet överbord med tilltagande ålder, är jätteduktig på att göra vågen, fast i vanlig ordning måste han också hotta upp rörelseschemat litet, så det blir vågen-snurr-vågen-spinn-vågen-sparkamatteinyllet-vågen-trött-spinn-snurr-vågen-sparkamatte-vågen-gåochhämtaentennisboll. Men rätt många vågen i alla fall.

Vid det laget har Tigger fått "svalna" så länge så han är fullkomligt överhettad och börjar på alldeles eget bevåg gå igenom hela sin repertoar, vilken dessvärre är mycket omfattande och känns en aning tröttande att betrakta, i synnerhet som han har ljudsatt hela alltet med många glada skall och kurrningar.

Inte ens Betty kan ligga kvar på soffan och drömma om Victoria's Secret och kycklingvingar längre utan hon masar sig ner och - "Back, Jazz! Snurr! Spinn! Stopp! Back! Trampa!" - jag lyckas faktiskt undvika att Jazz näpser henne men i stället blir det stora terrierbrottningen mellan henne och Tiger. Mjuka tänder och snälla tassar, men VÄL livligt för en matte och Ying gör spinn och snurr och sparka-matte-i-nyllet och slänger sig raklång mitt i det hela och Tigger kommer loss så pass att han kan börja rulla runt runt varv på varv runt hela TV-rummet under ivriga skall och "Back, Jazz! Snurr! Spinn! Stopp! Back! Trampa!" och ingen har blivit biten än, annat än mina fingrar, och sen trycker Ying upp en snorig och spottig tennisboll mitt i plytet på mig och det är inte långt ifrån att jag själv börjar rulla runt under skallgivning.

Men jag nöjer mig med att skratta tills jag kiknar och sen får vi anse oss färdigaktiverade för just den halva dagen, i alla fall.

Jo nu ska ni få höra vad vi fann på igår afton:

 

Tigger och Betty och jag lekte agility!!

 

På brukshundklubbens facebook-sida puffades för att det var dags för säsongens sista ridhusträning, och som det blåste och snöade och var äckligt ute och som jag dessutom inte har varit på EN ENDA ridhusträff denna säsong, så kunde jag inte riktigt låta bli, tyckte jag.

 

Egentligen är jag inget fan av ridhusträning - den där möddingen de har som "golv" nåt slags fin torr jord blandad med finfint lortigt grus blandat med hästlämningar tycker jag yr för mycket upp i ögon och nos på hundar som inte mäter så värst många centimetrar över havsytan. På sådana mattar också, för den delen - nyser gör man och lortig blir man.

 

Men hursom gav vi oss åstad, jag släpade fram ett slalom om 8 pinnar och två hopphinder och sen var det liksom bara att köra!

 

Och då visade det sig att Betty har noll komma noll noll nix hindersug! Jag blev så förvånad, bara. När vi stod framför ett hinder och jag kastade bollen över båda hindren (som stod på rak linje) och skickade henne så hasade hon sig över hinder ett, sen gjorde hon en vid sväng kring tvåan och knep bollen. Märkligt, mycket märkligt. I slutet av hennes andra pass hade det tagit sig en aning, men som sagt: hindersug - icke. Farten är bra däremot, när sådan gives!

 

Tigern däremot - wow! Jag gjorde små trixiga ingångar åt honom, som att vi sprang i full fart mot ett hinder (nåja, full och full - tungkängor, termobrallor och arrak-jacka samt matte utan kondis i ett par decimeter ridhusmojsa...) - i alla fall MOT ett hinder, sen bringade jag honom att hoppa det från motsatta sidan, alltså mot vår ursprungliga rörelseriktning, och så full fart runt hinderstolpen igen och fortsätta i den initiala riktningen. Förstod ni det där? Nåja, det spelar ingen roll, för Tigern förstod och Tigern LUBBADE!! Så han slirade och krängde, som en rallybil. Så körde vi förstås hela kombinationen också, framlänges och baklänges och båda på en gång: slalom, hopp, hopp, vänd runt, hopp, slalom, slalom.... Han tröttnade aldrig!!

 

Men jag blev en aning utmattad, det blev jag...

 

Liiiitet, litet lydnad tränade vi också: fritt följ samt läggande och ställande under gång med Bettan och det gick jättebra. En liten platsliggning i grupp också för hennes del, jag gjorde den kort för hon frös om magen, men hon låg fint och utan konstigheter. Duktig också på att vara lös bland andra hundar, även sådana små ludd som kastade sig över henne med gäll stämma.

 

Tigerhjärtat fick träna litet på tvåans fjärr - himlar så jag har ställt till det med den! Nu vet han varken ut eller in, så nu blir det BARA UTESLUTANDE ENBART sitt och ligg, pas de tjafs.

 

För övrigt var Tigern sötast i stan för han fick låna Jazzens back-on-track-täcke (eftersom han skulle sitta en del i bilen), och dels såg han ut som en liten vit ponny i detta klarblåa täcke, dels hävdade han att han inte kunde röra sig alls. Ibland tog han små steg åt sidan som nåt skaldjur, bara, ibland frös han till is och såg så ytterligt besvärad ut så man har nog aldrig sett dess like. Men lockad av litet godis gick det förstås finfint att skutta på!

 

Men när vi kom hem efter dryga två timmar, då var det Trötta Krabater jag hade att lasta ur skuffen. Tigern kilade direkt in och la sig i Bettys biabädd, och att han går och lägger sig, det händer inte ofta. Och hela natten lång har de legat dyr stilla och sovit i min säng, naturligtvis på den för mig mest obekväma ledden. Men jag har ju inte hjärta att maka på dem, när de har varit så duktiga!

Igår eftermiddag såg jag plötsligt att en ny medlem i Hemliga Klubben sökte träningskompis till alldeles strax - det var som ett tecken från ovan så jag nappade förstås!

Hopp i termobrallor och det hela, rusta terrioristerna med täcken för bilförvaring och hopp i väg!

Vi möttes av en matte med schäfern Stina, tre år fast alldeles nyligen kommen till den matten. Trevliga tjejer båda två!

 

Och så tränade vi - riktigt strukturerat!

Först tog jag ut Betty; första träningen var att inte bry sig om Stina. Fast det visade sig att jag inte behövde träna alls på den delen. Av med kopplet bara och Betty var visserligen medveten om Stina och positivt intresserad men inte alls så det störde vår träning. Inte ens när Stina satte av som ett jehu efter boll eller annan leksak tänkte Betty göra hyss. Snyggt!

 

Vi tränade hopp för både Lk1 och bruks och det gick bra, fast jag har inte börjat med sättandet före återhoppet i brukshoppet. Jag tänker att det är för kallt för hennes rumpa, men det är det ju förstås inte - Betty GILLAR att sitta när det är kallt!

 

Sen blev det förstås en massa tragglande med frit följ. Suck. Men: som en skänk från ovan eller nåt dök M upp och förutom att hon hade sin nya fina mallevalp med så ställde hon, som vanligt upp, med goda råd. Eller rättare sagt: hon talade om hur jag SKULLE göra. Och sen talade hon med hög röst om alla FEL jag gjorde.

 

Och hon hade förstås alldeles rätt och jag fick en massa nytt att tänka på och en massa gammalt som jag borde veta bättre än att göra men som jag har slarvat med. M är fantastiskt duktig och generös med sin kunskap, fast så där alldeles socialt begåvad är hon inte, det måste erkännas. Inte alla står ut med att det alltid skall låta så lätt och att man alltid skall få höra hur mycket fel man gör.

 

Mina pedagogiklärare skulle få spel, den saken är klar!

 

"Nya" träningen går i alla fall ut på: mycket mycket tydligare felsignal - inte låta henne göra fel - bara lyfta vänsterfoten (min) - och så BELÖNINGSPLACERING!! Jodå, jag är en slarvmaja, och jag behöver en spark i baken ibland!

 

Sen var det Tiggerns tur - jag hade ställt upp en ruta när jag hade Betty ute. Tror ni han sprang in i den? Nix! Han siktade precis till höger och ställde sig som om den fanns en ruta till, kant i kant med den jag hade ställt upp. Konstigt. Men efter några skick så gick det bättre. Jag lurar på om det kan vara så att jag står väldigt konstigt eller så - så jag liksom "siktar" fel? Uppenbarligen behövs det mängdträning, i alla fall!

 

Sen gjorde vi en del fritt följ och långa inkallningar, men Tigern tycker INTE om att sitta på kall och isig backe. Även en fjärrdirigering gjorde vi, med stor tveksamhet från Tigerns sida. Han tycker inte om att ligga på kall och isig backe, heller!

 

Hur som helst - en dryg timmes riktigt bra träning blev det. Nu gäller det bara att hålla ångan uppe, för jag VET att det kommer att bli vår och tävlingssäsong i år också. Även om man inte kan tro det när man kikar ut idag. Ureväder. Snöyra. Kallt.

Igår morse kände jag mig full av energi och det hela och tog med mig de små terrioristerna till en stor attans parkering bakom ett elljusspår.

Där lade jag varsitt spår åt dem; båda spåren gick litet grann i snö och mest på hård tillkörd yta (väg, parkering). Bettys var 150 meter och Tiggers 250, och Tiggers gick dessutom delvis i DJUP snö, där bara mina spår var upptrampade.

 

Medan spåren låg till sig plockade jag fram konerna och ställde upp en ruta. VARFÖR blir det bara omstart på min rutträning?! Det är som förgjord - så fort jag känner att det börjar likna nåt så händer det ett eller annat f*nstyg som gör att det är "tillbaks till ruta ett". Haha.

 

Nåja, efter några skick gjorde Tigger riktigt fina utrusningar och placeringar, men det där med att lägga på längd som jag hade planerat, det har det ju inte blivit något av med. MEN: nu blir det himla fort ljusare på både kvällar och morgnar så nu MÅSTE det bli av.

 

 

 

Det är inte lätt att vara liten! Ännu en gång la jag märke till det där märkliga med att lägga spår i djupsnö åt hundar - man tycker ju att de borde följa de upptrampade spåren, men så fungerar det inte alls. Lika ofta kravlar sig Tigern upp och går intill spåret, eftersom det blåste så mycket så flyttades ju vittringen litet hit och dit. Sen fick han vittring på en godisbit och då dök han ner igen. Att såväl har- som rådjursspår korsade mitt spår gjorde varken till eller från för min lille spårmaskin.

 

Och så en liten not: att inte Betty fastnade på några bilder beror helt enkelt på att jag måste vara mer uppmärksam på henne, både i rutan och i spåret. Tigern är liksom mer självgående, så då kan jag ägna mig åt att fotografera.

 

Men direkt från denna parkering for vi till Hemliga Klubben, och där tog jag minsann bilder på båda. Men dem får ni se en annan gång!

Efter att ha funderat och förtvivlat och varit argsint i ett par veckor fick jag ett franskt uppsatsämne av minsta lilla barnet - tänk att den lilla lilla kan vara till sån nytta! - och nu känns allt betydligt ljusare. Nog för att eländet skall researchas och skrivas (på charabia) och framläggas och försvaras och det hele, men bara det att jag har ett ämne gör att det känns nästan vårlikt.

 

Men det går väl över.

 

Nöjd med att ha inlämnat min lilla ébauche klickertränade jag hundarna en liten aning efter lunchen. Häromdagen fann jag den här utmaningen: att lära hunden att frysa i en position UTAN att ta till mitt älskade omvända lockande. Så vi började så smått igår, och så här är utfallet, än så länge:

 

Tiger, den tigern! Hopp och studs och VADDÅ STÅ STILLA?!!! Efter två pass har jag kommit så långt att han faktiskt kan stå stilla även om jag liksom lutar en aning åt ett håll. Men det har varit kämpigt att komma så långt. Han lägger sig, snurrar, sätter sig, skäller, studsar, går in i fotposition, biter mig i benet, rullar, hoppar upp i soffan... Whatever, liksom. Bara inte stå stilla!

 

Jazz: han är klickerklok, han, och även om han har oändliga mängder spritt och sprätt i benen så har han järnkoll på när jag klickar och fogar sig därefter. Men jag kan bara ta ett försiktigt steg åt något håll innan han löser upp sig.

 

Ying: tja. Om han står när vi börjar så går det ju bra. Men sitter han när vi börjar så förblir han sittande. Det är nånting av Muhammed och berget att träna med Ying... Karaktärsdanande!

 

Olle: jotack, det går riktigt bra. Jag kan gå små vändor både nära honom och en bit i från utan att han rör nån tass. Men jag kan inte gå alldeles bakom honom än.

 

Betty: guldstjärna för Betty! Hon snappade direkt vad jag var ute efter och nu kan jag gå intill henne, eller bakom, eller långt ifrån utan att hon rör sig (kanske litet på huvudet, men det jobbar vi på). Jag kan också gå nära henne och klämma litet eller lyfta på en tass utan att hon tappar positionen. Snyggt jobbat på två korta pass!

 

Jag borde förstås filma eländet också, men ärligt talat: jag har en hand för klickern, en hand att ta upp godis med. Och stativ funkar inte så bra, för det blir mest en halv hund eller trekvarts människa eller bara tomt på filmen då. Tyvärr.

 

Men EN stor dumhet upptäckte jag, hos ALLA djuren: om jag rör mig på ett visst sätt så slinker ALLA in i fotposition. INTE bra! Och: ma faute, förstås.

 

Ständigt denna matte, som bara sabbar och förstör!

 

Eftersom det blev ett drygt ett par kilometer till igår afton kan man idag konstatera att jag är otränad. Minst sagt. Framsidan av låren och hela höfterna känns som om de vore döda. Fast det gör ont samtidigt.

 

Därför blir det inga rejäla promenader idag, men jag har tagit en liten med bara Betty. Eller - liten och liten, det blev 3 km så det var väl inte så uselt, fast huvudsyftet var att dra igång träningen litet.

 

Så vi gick en stund tills vi kom till en trevlig upplogad vändplan och där satte vi igång med fot, ställande under gång, inkallning. Men oh weh, det där fria följet! Någon har så bråttom så bråttom, och det är inte jag. Nåja, det har ju inte tränats ordentligt och utomhus på läääänge, och entusiasmen var det inget fel på, så jag ska inte klaga. Och när jag äntligen hade fått sån styr på fria följet så jag kunde göra några ställanden under gång, då blev jag nästan salig i stället - en sån jänta jag har! Tvärnit på alla fyra tassarna och där står hon, oavsett om jag går tillbaka och dansar samba runt henne (iförd termobraller. Snacka om störning!). Lägganden och sånt ville jag inte ens tjafsa med i 6-gradig kyla som kändes som -11, men sitter gör hon gärna så några inkallningar fick vi till. Hon är litet tveksam i starten, men det jobbar vi på.

 

Framför allt var det roligt att se hur GLAD hon var åt litet rejäl träning, med godis och boll och kamp. Och så bara vi två, inga dumma småpojkar!

 

Sen traskade vi vidare genom en skogssmatt där det blev mycket klättrande och godisletande och dirigerande hit och dit, sen litet koppeltrask igen med träning på att inte antasta människor (däremot fick hon hälsa på rätt många hundkära personer, fast hon måste fråga först och inte bara springa fram och ev. skrämmas), vidare till nästa skogssmatt (där det blev pulsa av), och så slutligen en lång raksträcka med lösgående och många många små episoder av fritt följ, och ibland ett ställande. Mycket träning också på snabba vardags-inkallningar, såna där som skall vara liksom reflexmässiga.

 

 

 

 

Det verkar vara gott om tvåbenta hundar, alltså såna som inte har några bakben. Men det är väl synd, hörni?

Jag tycker varje hund borde gå en informationskurs: Grattis, du har bakben, och så här skall de brukas! skulle den kunna heta.

 

Betty får man påminna ideligen, ideligen om att bakbenen finns där och kan användas aktivt till annat än att sätta en nedra fart med. Oftast hanterar hon bakkroppen som en släpkärra. En obromsad släpkärra.

 

Så här gör jag för att informera henne om bakbenens förekomst och användningsområde:

 

Klossövningar. Jättebäst och enklast, tycker jag. Man kan ta en lagom tjock, inte alltför hög och bred bok om kloss inte är tillfinnandes. Sen upplyser man sin jycke om att dess framtassar skall stå på "klossen" och stå kvar där. Det kan man göra t.ex. genom omvänt lockande - när hunden väl har fått upp framtassarna på klossen så försöker man locka ner den med godis, men om den satsar på att gå ner stoppar man undan godisen. Rätt snart fattar hunden att det är ett SKOJ, och hundar gillar sånt som är sport så troligen står den kvar, istadig som en åsna.

Då börjar man flytta sig själv litet sakta runt klossen. Poängen är att hunden också skall börja skava runt, och eftersom framtassarna trampar fläck på ett ställe så måste ju bakbenen trampa runt och korsa varandra. Heureka! Det här kan man göra flera gånger om dagen i små små pass, och kom ihåg att gå åt båda hållen.

 

Backa-övningar är också jättebra, hur man lär in det med klicker beskrev jag häromdagen. Har man en istadig rackare, eller man tycker att man inte hinner med att klicka så kan man skapa sig liksom en smal passage - flytta en möbel eller en stor resväska eller nåt till lagom avstånd från en vägg, så att det bildas en korridor, så pass smal att det blir obekvämt för hunden att sno runt i den. Sen går man helt enkelt mot hunden - fast se snäll ut, så det inte blir hot och tråkigheter av det hela. Minsta lilla tramp bakåt belönas och efter några gånger brukar man kunna ta bort möbeln eller resväskan eller vad man har använt och bara ha väggen som stöd på ena sidan. Snart flyttar man bort från den också, och så kan man börja lägga på ett lagomt kommando. En del hundar tycker det är jättesvårt att backa, andra har det liksom inbyggt. Jazz springer bakåt lika fort som framåt, och nästan lika gärna!

 

När man har kommit en bit med backandet kan man låta hunden backa upp på något, till exempel den där klossen, eller ett (så småningom flera) trappsteg, om hunden inte är för liten.

 

Ibland kan det ju vara så att hunden faktiskt är litet svag i bakdelen, den kanske rör sig på ett sånt sätt så den aldrig tränar styrkan i bakkroppen riktigt bra. Misstänker man det, eller bara för att man vill ha litet skoj, så rekommenderar jag godisträd: tryck fast godisbitar i barken på ett träd, lagom högt för att hunden skall tvingas stå på bakbenen och sträcka sig, kanske göra små bakbensskutt.

 

Bra för benkontroll över huvud taget är cavaletti-övningar, precis som med hästar. För hundar tager man lämpligen och enklast en stege som man lägger på något lagom högt, t.ex. några tegelstenar. Sen låter man hunden skritta i maklig takt över stegpinnarna, gärna i koppel till att börja med - man vill inte ha några skutt, bara skritt med noggranna benrörelser. Själv är jag lycklig innehavare av en hög trappstege, när den är hopfälld och ligger på golvet blir stegen alldeles lagom höga för samtliga kusar. Litet låga för Ying kanske, men han är så vimsig så det har god effekt ändå!

 

Sådärja, sätt igång nu!

Igår kväll passade vi på att ha litet kvällskul för oss.

Vi började med burlekar.

 

När Betty fortfarande hade löptrosa på sig låg hon och sov djupt i buren (utan dörr, förstås!) när plötsligt Olle larmade i trappen. Yrvaken for hon upp och ut ur buren och så fastnade trosan i den där haken som man låser buren med. Så buren hängde med och lät illa och en kartong med en massa fotoframkallningsgrejer som osmart nog hade placerats ovanpå buren for ner och lillan tog faktiskt illa vid sig.

 

Normalt sett älskar hon ju ljud och oljud och hejsan och hoppsan och bompa, men det ställer sig ju litet annorledes när man är alldeles yr i mössan och nyvaken, det kan man ju förstå. Så därför måste vi träna på buren.

 

De andra burarna har hon inte minsta skepsis inför, bara den här stora som vi vanligtvis endast använder på utställningar.

 

Och SOM den tjejen är klickersmart! Markerar jag för en blick slängd i burens riktning så vet hon direkt att rikta in sig ditåt. Vi tränade i ungefär 5 minuter och kom så långt att hon stack in nosen i buröppningen, och där fick det räcka. I Shaping-boken lärde jag mig att man ska inte försöka slänga in godiset i buren eller belöna nära buren eller så, för det brukar bara göra det läskiga ännu läskigare. Matte försöker luras, liksom. Så hon fick klick och så fick hon komma tillbaka till mig och få sin belöning.

 

Sen lekte jag litet burlek med Tigern också, han hade ju tittat på och förstod direkt vad som gällde.

Då flyttade jag mig litet längre bort från buren, en halvmeter till kanske, och då blev det svåååårt. Tiggers default-beteende är "hämta små saker", så han började genast genomsnoka hall och farstu och kök efter små papperslappar (som det fanns gott om, eftersom Ying och Betty hade delat på ett (tomt) äggflak i väntan på middagen).

Efter att ha försökt vänta ut honom flyttade jag tillbaka nästan lika nära som från början igen, och då gick det bra. Så jag backade EN decimeter - det blev svårt men det gick. En decimeter till - hämta saker!! Men jag gav mig inte, jag struntade i att ta emot allt hans skräp och bara tittade åt ett annat håll. Och till slut trillade poletten ner - Tigern skuttade in i buren! Nedrar vad vi skall träna på det här nu, så han kan skutta in i buren på flera flera meters håll, så småningom. Och nedrar vad det är jobbigt med det här hämtandet och bärandet... Fast litet praktiskt ibland när man tappar saker och är en lat sort.

 

Sen fick jag nåt slags dille och tänkte göra sammanlunda med Ying också, men det hade jag inget för. När jag tar fram klickern lägger sig Ying ner och viftar idogt på sin gurksvans. Jag försökte i vanlig ordning att klicka för precis ALLTING, såsom rynkning av mule, gnorf, spark med framtass - allt för att försöka motivera Ying till aktivitet. Men det gick inte. Inte igår heller.

 

Däremot hade jag under dessa övningar fått påhälsning av en liten pudel som raskt gick igenom sin repertoar och i vanlig ordning toppade med att slänga sig död på sidan. Då blev det litet klickning av honom i stället. Jag hade ynkpyttesmå katt-torrkulor som belöning och dem kunde till och med Olle slafsa i sig med någon hastighet, så det gick rätt bra. Det är så bra med Olle också, för man behöver aldrig tänka på att inte ge honom för mycket - Olle har nämligen INGA anlag för fetma! Till skillnad från Tigern och mig själv.

 

Slutligen kom gamla Bettan och anmälde sig igen - dags att hitta på något nytt. Jag hittade på att hon skulle backa.

Bettys mest erbjudna beteende är att lägga sig, så nu passade jag på att klicka precis när hon la tyngden bakåt, just för att lägga sig.

Då studsade hon raskt upp igen och fick sin kattkula. Och så neg hon litet bakåt igen: klick! Nästa gång neg hon - men inget klick. Hon försökte lägga sig helt - inget klick. Upp igen, neg litet, flyttade en framtass en centimeter - klick och jubel! Flyttade två framtassar bakåt - klick!

 

På totalt sex klick hade hon lärt sig att backa SEX steg! Och godisen är bara en bisak för Bubbla - det roligaste är faktiskt att det klickar, och att hon får gissa. Men vi slarvar förstås inte med godis ändå.

 

I alla fall - såna där gånger, då är det nästan som att man kan PRATA med hunden, och hunden kan prata med mig. Det är så roligt och så lätt och man vill bara göra mer, men det ska man inte. Man ska lugna sig ett tag.

 

En sak som inte är rolig men som man måste göra mer av, är att hitta på ett ämne för det franska ex-jobbet. Urp.

Jag läste mer i Shaping-boken igår, om belöningar. En uppgift som jag har ålagt mig är att få Tigern riktigt lek-vild igen, så pass att han INTE släpper en kampis ens om godis kommer fram. Sån har han varit en gång i tiden, och det är (i vanlig ordning) mitt fel att han inte är sån längre. För: det är ju så mycket lättsammare att slänga åt hunden en godis än att hålla på och kampa, jagas, kasta grejer, brottas. Duh!

 

Och som det står i boken så är det himla praktiskt att ha en hund som kampar även när matten (eller för den delen hussen, om han skulle komma på tanken att engagera sig i sådant) blir passiv - en hund som bara hänger där i sin trasa är ju liksom parkerad. Man kan släpa med sig hunden om man måste hämta nåt eller om man stannar och pratar med nån eller whatever. Betty är rätt bra på det, men vi måste jobba upp det igen.

 

Det är mycket som måste jobbas upp igen efter en dryg månads vegeterande!

 

Men sen finns det ju de som bara inte kommer på tanken att jobba för lek. Där det MÅSTE vara godis, och GOTT godis. Så man måste sovra - kommer man med ett torrpiller till Ying så säger han först: - Gnorf och sen: - Hejdå, jag hittar på nåt annat jag!

 

Så vad gillar Ying allra bäst, då? Mamma Scans köttbullar är rätt bra, fast bara enstaka gånger, annars blir de trista. Alldeles färska Frolic är inte heller dumma, fast då får det inte vara alltför mycket störningar. Fiskbullar är närapå optimalt. För Ying, inte för matten att ha med sig vid träningstillfällena. Potatissoppa är faktiskt snäppet bättre ändå, liksom filmjölk. Kroppkakor går han nästan i spinn för, och det SKULLE jag ju faktiskt kunna ha med mig. Fast jag gillar ju också kroppkakor, om de är hemgjorda. Fast just nu vill jag inte ha några, det vill jag inte.

 

Yings "kollega" Ancho, annan pej, fick häromdagen litet lax ovanpå sitt torrkrubb. Namnam, tycker man. Men Ancho sa: -Sås då? och väntade tills matten hade ringlat på en del hemlagad hollandaise.

 

Lax med hollandaise-sås kanske vore Yings optimala träningsgodis?

 

 

Märkligt ändå - allting låter så intellektuellt när man säger det på franska. I alla fall om man inte försöker sig på några längre aktstycken. Och i synnerhet om mottagaren inte KAN franska. Alls. Men ändå.

 

Orden, ja. När jag satt och slötittade på Wife Swap (ja, för jag HAR jobbat ordentligt idag, läst massor i 100 fiches pour... och till och med fäst en del strålande tankar på pränt. På franska) så kom Bettan dragande med sin bollen-e-rund-boll. Alltså den massakrerade fotbollen. Upp i soffan med hela ekipaget och så ner med själva bollen och så gnöl: -Matte, ta UPP!

 

Dum är man väl då om man inte passar på att träna litet. På sitt och ligg. Och då visar det sig att Betty tror att sitt och ligg betyder ungefär samma sak, nämligen byt position: sätt dig om du ligger och lägg dig om du sitter. Dumma hund, va?

 

Nä, det gick ni väl inte på - dumma MATTE ska det förstås vara, nånstans i min träning har det biddit vääääldigt fel vääääldigt mycket. Suck. Så nu blir det till att extra noga läsa i Shaping-boken om att sätta ord på beteenden. Läsa och begrunda. Gör om och gör rätt, fast det är så förb*t mkt lättare att göra rätt från början, om man bara tänker till litet.

 

Men en sak är hon då fena på, den lilla fen: att hålla sin position medan jag frestar med bollen-e-rund-bollen. Ryck och knyck och kasta iväg - litet rycker det i lillans morrhår och ögonen tappar ibland sitt fäste på matten men tar den gör hon ICKE. Inte förrän jag säger: -Ta den! eller -Ja! DEN ordinlärningen har vi i alla fall lyckats med!

 

 

 

Jag måste erkänna att den mesta träningen av moment är förlagd till inomhus just nu. Det är bara FÖR geggigt och omständligt att vara ute och dona. Däremot tränar jag mycket på att gå riktigt sakta på promenader, med kopplade hundar i slaka koppel. Med en hund går det bra, med två går det ganska bra, med tre börjar det bli klurigt... och så vidare. Med fem behövs det nästan tvångströja på oss allihopa, men skam den som ger sig! Dessemellan går vi förstås fort också, jag är en riktig pinna-påare som verkligen själv behöver träna på ett lugnare tempo.

 

Men inneträningen, alltså.

Bettys apporthållande. Som går så jättebra! Hon är väldigt bra på att ta instruktioner, om man så säger. Som när hon hela tiden ville spotta ut apportbocken i min hand så fort min hand kom i närheten - då behövde jag bara hålla försiktigt under hakan med andra handen och visa: -Så ska vi göra! och sen gjorde hon det. Jag har lagt märke till det flera gånger, att hon är så lätt att förklara för - hon "lyssnar" så bra och tar det litet lugnt. Jag är ju van vid i synnerhet Tigern som VILL så mycket så han har aldrig tid att ta in vad jag menar utan han bara försöker allt han kan komma på och till slut blir det ju (oftast) rätt - då gäller det att hinna markera att DÄR, NU gjorde du rätt!

Som alltid - jag lär mig så mycket genom att hunddjuren är så olika!

Bettys gripande av apportbocken har också blivit mycket snabbare, men än så länge har jag struntat i att hålla fram den och sen ska hon vänta på kommando - vill inte sabba nåt just nu.

Och så håller vi på jättemycket med vänstersvängar, ibland verkar hon nästan ha en aning kontakt med sin bakdel. Men nåt glapp är det!

Plocka spårpinnar går också fint, hon tar så nätt. För det mesta. Men hittar hon en på golvet när vi inte tränar så omvandlar hon den omedelbums till tandstickor. Små.

Fjärrkommenderingen går bra och dåligt. Hon skiftar jättefint mellan sitt och ligg utan att flytta sig framåt eller bakåt det minsta lilla, däremot har hon ingen säkerhet alls i kommandoförståelsen om jag bara använder ord. Så det tränar vi på nu.

 

Tigerns träning är den eviga vittringsapporteringen som jag blir tokig på och så fjärren. Vi nöter och nöter och nöter på skiftena stå - ligg och ligg - stå för det är där de stora svårigheterna finns. Han blir ju alltid så taggad och då blir det gärna att en baktass smyger fram en aning...

Metallapporten går riktigt bra, jag har börjat skala bort plasten fläckvis utan att märka någon skillnad i hans gripande.

Och så tränar vi stegförflyttningar, förstås. Då kan jag ibland önska att jag hade en större hund, för det är svårt för mig att se om han ställer sig upp och tar ett steg åt sidan eller bakåt - eller om han bara hasar på rumpan!

 

Nåja - ibland känns det riktigt bra att vintern är lång!

Hur som helst

Eller med andra ord - hur står det till på träningsfronten, egentligen?

 

Jodå, tackar som frågar. Vi nöter på.

 

Tigerns sättande under gång tränar vi litet "in promptu" under promenader och strosningar och det börjar fungera mer än det inte fungerar, om man så säger. Jag har inte fått till riktigt det "tunga" sättande jag vill ha, och som verkligen behövs när man har en så liten hund. Om han sätter sig litet lätt så tror jag domarna tror att han inte sitter alls, eftersom han har så små små ben!

Treans fjärr nöter vi också mycket på, fast inte "fjärr" direkt. Jag försöker få in det rent mekaniskt, som ett rörelsemönster. Det är lurigare än man tror, när man stoppar in ett "stå" i serien också. Prova med din hund och titta noggrant ska du se. I alla fall i Tigerns fall är det så här: 

vi börjar från ligg, för det gör man i tvåan. När jag sen kommenderar "sitt" så hoppar han liksom upp med framkroppen och landar med framtassarna längre bak = sitt. Till liggande igen hoppar han helt enkelt fram med tassarna  och hamnar i liggande igen, på precis samma ställe. Så längt är allt en baggis.

Sitt till stå går också rätt bra, framtassarna tar ett litet steg fram och baktassarna rör sig inte alls. Men sättande från stå är litet lurigare, för om han är van att tänka uppåt för sättandet, men nu måste han tänka bakåt i stället, för annars kommer baktassarna är liksom skutta till! Därför har jag bytt namn på det sättandet till "sätt". Ställandet från sätt går bra, egentligen inga konstigheter.

Men lägandet från stå är den verkliga stötestenen. Tiggers läggande är snabbt och fermt men det sker liksom framåt - precis som från sitt går det till även när han lägger sig under gång. Och från stå, vilket leder till att bakkroppen kommerl längre fram än i utgångsläget. Så nu tränar vi jättemycket, rena nötningen, på ett liksom "hopfällande" bakåt. Med alla fyra tassarna helt orörliga i marken. Och Det Är Svårt, säger Tiger. Men jag tränar massor på att vi ska få in det rent motoriskt - bara gungar upp och ner, upp och ner. Och det läggandet kallar jag "lägg".

Förr har jag haft "lägg" som ett "lösare" liggkommando, alltså ett som jag har använt när det är litet mycket och jag inte är säker på att jag kommer att ha koll på att hunden verkligen ligger dyr still ända till frikommando. Och nu byter jag alltså mening med det kommandot. Hmmm... Vad säger vi om det?

Nåja, jag har inte använt "lägg" särskilt ofta på Tigern i alla fall, eftersom han brukar ligga när han är tillsagd, och inte tjyva upp.

I korthet är det alltså så här:

Sitt till ligg = "ligg"

Ligg till sitt = "sitt"

Ligg till stå = "stå"

Sitt till stå = "stå"

Stå till ligg = "lägg"

Stå till sitt = "sätt"

 

Rörigt? Äsch då - men så var det det där med handtecken också! Men det klurar jag på. Så långt har vi inte kommit än!

 

Men detta har ju också medfört att sättandet under gång också får heta "sätt", eftersom jag vill att han skall sträva bakåt, för att få till ett snabbt och "grundligt" sättande.

 

Sen är det ju det där med vittringsapporteringen också - men himlar, vilket strul! Jag vet varken ut eller in och ber att få återkomma. Sammanfattningsvis: FRUSTRATION! För både mig och hund.

 

Angående Bettys spårpinneträning är jag glad att kunna meddela att det hittills går alldeles strålande. Vi har flyttat runt övningen på alla ställen i huset (nästan) och hon tar så nätt och försiktigt och med det enda målet att lämna in pinnen för betalning. Finfint! Snart, snart ska jag börja träna ute också. Apportbocksträningen går också bra, hon har mycket snabbare gripanden nu. Fast ännu har jag inte börjat lägga på kommando igen...

 

För övrigt är veckans träning för Betty mest av panikslaget: Gah! Utställning i helgen! Måste STÅ!! Och så gnor vi på. Men hon är inte alls lika lättställd som Peppar - han kom liksom alltid alldeles rätt med tassarna - Bettys vänstra bakben kommer alltid ett halvt steg längre fram än det högra och framtassarna hamnar för tätt ihop. Men bara när det är sånt här uppställande - om hon tvärstannar ute i naturen eller på appellplan så hamnar hon precis som hon ska. Märkligt! Men säkert karaktärsdanande och bra för matten, förstås!

 

 

 

När nu bubblan är både friröntgad och mentalbeskriven är det ju liksom inget att be för längre - hon MÅSTE lära sig att inte klyva spårpinnar.

Så det tog vi itu med ikväll.