Sturm und Drang.
Inatt härjades det hej vilt utanför fönstren. Nöjda och belåtna efter ett nytt avsnitt av Morden i Midsomer - med druider, där fick de allt till det - kröp hunddjuren och jag till sängs med en god bok och lyssnade till hur det rev och slet i fönster och tak. Riktigt mysigt.
Idag tog jag en lång lyxpromenad med 1,0 hund, nämligen Tiger. Rätt många träd hade dragit i backen, så det blev litet extra aktivering. För övrigt gjorde vi nosövningar mest, samt tränade Tigern på att fatta rätt beslut själv.
Det är ju nämligen så att om han går lös och traskar och får syn på en människa en bit bort vill han gärna låta som ett Monstrum och strutta fram, jämfotahoppandes på fyra korta små ben. Men han slutar förstås om jag säger ifrån och ropar in. Nu tränar vi på att jag inte säger nånting alls - då struttar Tigg fram bara så där ett par tre meter, sen vänder han och tittar på mig. Som då förstås berömmer och så kommer Tigern tillbaka och får godis eller bollkastning.
Vi gjorde så alltid för ett par år sen, men ni vet hur det är: man känner sig trygg och glömmer bort att träna hela tiden! Så nu börjar vi om, och det är både nyttigt och roligt!
Klättra i omkullfallna träd var också roligt, och klättra ner i gropar och leta godis. Samt nästan nästan bada litet, fast jag la in mitt veto i sista sekunden. Det såg inte så hygieniskt ut, tyckte jag.
Litet julrött för stämningens skull.
Nedfallna träd är även bra till godisletning - man får klättra och härja litet extra.
Nära-på-julbad.
När man gömmer saker passar man förstås på att göra en platsliggnings- eller kvarsittningsövning. Två flugor i en smäll! Och för Tigger finns nästan ingen bättre belöning för ett väl utfört jobb än: leta!
-Vaff!!
Och svansen den går!
Succé igen!!
Varje gång när jag gör sånt här, och det är ofta det, tänker jag på hur litet det krävs för att göra en vanlig promenad till ett riktigt äventyr för en liten jycke.
Nu är det ju inte alla hundar som tycker att höjden av lycka är att leta efter något, men NÅNTING simpelt gillar nästan alla hundar. Ett pyttespår, små köttbullebitar fastkletade i barken på ett träd litet lagom svåråtkomligt, klättra och balansera, krypa under och igenom... Som vanligt är det bara den mänskliga (bristande) fantasin som sätter gränser.
En annan sak som hundarna faktiskt tycker är rolig är att gå på ovanliga sätt. Alltså - i stället för att bara traska fram i vanlig (snabb) promenadtakt så kan jag börja smyga mig fram, eller gå jättejättesakta, eller gå baklänges eller på tvären... Och vara väldigt engagerad i detta och därmed förstås engagera hunden/hundarna också. Prova!
Idag tog jag en lång lyxpromenad med 1,0 hund, nämligen Tiger. Rätt många träd hade dragit i backen, så det blev litet extra aktivering. För övrigt gjorde vi nosövningar mest, samt tränade Tigern på att fatta rätt beslut själv.
Det är ju nämligen så att om han går lös och traskar och får syn på en människa en bit bort vill han gärna låta som ett Monstrum och strutta fram, jämfotahoppandes på fyra korta små ben. Men han slutar förstås om jag säger ifrån och ropar in. Nu tränar vi på att jag inte säger nånting alls - då struttar Tigg fram bara så där ett par tre meter, sen vänder han och tittar på mig. Som då förstås berömmer och så kommer Tigern tillbaka och får godis eller bollkastning.
Vi gjorde så alltid för ett par år sen, men ni vet hur det är: man känner sig trygg och glömmer bort att träna hela tiden! Så nu börjar vi om, och det är både nyttigt och roligt!
Klättra i omkullfallna träd var också roligt, och klättra ner i gropar och leta godis. Samt nästan nästan bada litet, fast jag la in mitt veto i sista sekunden. Det såg inte så hygieniskt ut, tyckte jag.
Litet julrött för stämningens skull.
Nedfallna träd är även bra till godisletning - man får klättra och härja litet extra.
Nära-på-julbad.
När man gömmer saker passar man förstås på att göra en platsliggnings- eller kvarsittningsövning. Två flugor i en smäll! Och för Tigger finns nästan ingen bättre belöning för ett väl utfört jobb än: leta!
-Vaff!!
Och svansen den går!
Succé igen!!
Varje gång när jag gör sånt här, och det är ofta det, tänker jag på hur litet det krävs för att göra en vanlig promenad till ett riktigt äventyr för en liten jycke.
Nu är det ju inte alla hundar som tycker att höjden av lycka är att leta efter något, men NÅNTING simpelt gillar nästan alla hundar. Ett pyttespår, små köttbullebitar fastkletade i barken på ett träd litet lagom svåråtkomligt, klättra och balansera, krypa under och igenom... Som vanligt är det bara den mänskliga (bristande) fantasin som sätter gränser.
En annan sak som hundarna faktiskt tycker är rolig är att gå på ovanliga sätt. Alltså - i stället för att bara traska fram i vanlig (snabb) promenadtakt så kan jag börja smyga mig fram, eller gå jättejättesakta, eller gå baklänges eller på tvären... Och vara väldigt engagerad i detta och därmed förstås engagera hunden/hundarna också. Prova!