Pelleskop-livet

Idag tog jag terrioristerna och for till hundrastgården.

För: Ying har ont i en fot och Jazz sa att det är världskrig ute och hans andra namn är Pultron.

 

Så det blev bara en liten kvarterssväng hemikring med hela ligan och sen putt in i skuffen med Tigg och Betty och svooosch iväg, bara.

 

Och där fanns det några trevliga hundar och Betty var inte så trevlig men det var trevligt ändå, liksom. Och sen åkte de andra hundarna hem och vi lekte runt litet själva med ett par bollar och rätt mycket godis och gömma sig i snåren osv.

 

Och sen frös jag jättemycket för vantar och mössa hade jag lämnat i bilen och det var faktiskt ett par plusgrader. Som dock inte kändes. Och så skulle vi åka hem och det var då jag märkte att jag hade tappat bilnyckeln. Nånstans. I gråmojan och snåren och gräset i hundrastgården.

 

Ööööh, liksom.

 

Tur då att man har sin lille hjälte med sig. Nåja, Betty letade för all del hon också, fast på sitt sätt liksom. Jag tror att hon mest letade efter fler bollar och kanske något ätbart, men letade gjorde hon ju. Men alltså - Tigger gick verkligen IN för uppgiften. Vi började i ett hörn och gick runt och höll på och snokade överallt och 45 minuter senare, i ett snår i diagonalt motsatt hörn dök det upp ett glatt frågande vitt litet huvud med en nyckelknippa i näbbet: -Menar du den här?

Och det gjorde jag ju och då blev Tigern jätteglad och mallig och kråmade sig som en cirkusponny och jag blev jätteglad och lättad och gav Tiggern hela dagens kaloriranson i belöningsgodis, ungefär. Och Betty blev också jätteglad och kom släpande på ännu en lerig trasig boll och det var förstås toppen det också.

 

Igår eftermiddag såg jag plötsligt att en ny medlem i Hemliga Klubben sökte träningskompis till alldeles strax - det var som ett tecken från ovan så jag nappade förstås!

Hopp i termobrallor och det hela, rusta terrioristerna med täcken för bilförvaring och hopp i väg!

Vi möttes av en matte med schäfern Stina, tre år fast alldeles nyligen kommen till den matten. Trevliga tjejer båda två!

 

Och så tränade vi - riktigt strukturerat!

Först tog jag ut Betty; första träningen var att inte bry sig om Stina. Fast det visade sig att jag inte behövde träna alls på den delen. Av med kopplet bara och Betty var visserligen medveten om Stina och positivt intresserad men inte alls så det störde vår träning. Inte ens när Stina satte av som ett jehu efter boll eller annan leksak tänkte Betty göra hyss. Snyggt!

 

Vi tränade hopp för både Lk1 och bruks och det gick bra, fast jag har inte börjat med sättandet före återhoppet i brukshoppet. Jag tänker att det är för kallt för hennes rumpa, men det är det ju förstås inte - Betty GILLAR att sitta när det är kallt!

 

Sen blev det förstås en massa tragglande med frit följ. Suck. Men: som en skänk från ovan eller nåt dök M upp och förutom att hon hade sin nya fina mallevalp med så ställde hon, som vanligt upp, med goda råd. Eller rättare sagt: hon talade om hur jag SKULLE göra. Och sen talade hon med hög röst om alla FEL jag gjorde.

 

Och hon hade förstås alldeles rätt och jag fick en massa nytt att tänka på och en massa gammalt som jag borde veta bättre än att göra men som jag har slarvat med. M är fantastiskt duktig och generös med sin kunskap, fast så där alldeles socialt begåvad är hon inte, det måste erkännas. Inte alla står ut med att det alltid skall låta så lätt och att man alltid skall få höra hur mycket fel man gör.

 

Mina pedagogiklärare skulle få spel, den saken är klar!

 

"Nya" träningen går i alla fall ut på: mycket mycket tydligare felsignal - inte låta henne göra fel - bara lyfta vänsterfoten (min) - och så BELÖNINGSPLACERING!! Jodå, jag är en slarvmaja, och jag behöver en spark i baken ibland!

 

Sen var det Tiggerns tur - jag hade ställt upp en ruta när jag hade Betty ute. Tror ni han sprang in i den? Nix! Han siktade precis till höger och ställde sig som om den fanns en ruta till, kant i kant med den jag hade ställt upp. Konstigt. Men efter några skick så gick det bättre. Jag lurar på om det kan vara så att jag står väldigt konstigt eller så - så jag liksom "siktar" fel? Uppenbarligen behövs det mängdträning, i alla fall!

 

Sen gjorde vi en del fritt följ och långa inkallningar, men Tigern tycker INTE om att sitta på kall och isig backe. Även en fjärrdirigering gjorde vi, med stor tveksamhet från Tigerns sida. Han tycker inte om att ligga på kall och isig backe, heller!

 

Hur som helst - en dryg timmes riktigt bra träning blev det. Nu gäller det bara att hålla ångan uppe, för jag VET att det kommer att bli vår och tävlingssäsong i år också. Även om man inte kan tro det när man kikar ut idag. Ureväder. Snöyra. Kallt.

Den klassiska reklamdevisen "Nothing sucks like Electrolux" har jag nu uppdaterat till "Nothing sucks like Sollentuna rackethall i utställningshänseende".

Grrrr. Vilken ryslig tillställning - så vansinnigt fullt av hundar och människor så man knappt kunde vända sig om, ingenstans att värma upp sina hundar, en ljudnivå som var ohälsosam och luften så tät så det killade i min näsa i över ett dygn efteråt. Tvi!

Alltså - det kan inte vara rimligt att knö in så mycket folk och djur på denna lilla begränsade yta - vad händer om det händer nåt? Panik i den miljön = nedtrampningar och annat hemskt. Näe.

 

Och så ber jag alla notera att detta var vad jag tyckte INNAN lillfian blev bedömd. Efter det tyckte jag att Domarn E Full, Ut Me Domarn! också.

Neej, det tyckte jag inte, men trenden för Bettys utställningskarriär gör mig en aning - fundersam.

För Betty fick - good! Och även om good normalt sett betyder "bra" så betyder det i utställningssammanhang "bad". Eller rent av very, very bad indeed.

 

Dessbättre tror jag INTE att det beror på att det trots allt blev jag som ställde henne (det var meningen att Ida skulle göra det, men det blev litet tidspress), för det han slog ner på var huvudet. Inte för att resten var mycket att hänga i julgranen heller, men överlinje och bakställ var i alla fall passabla ("adequate"). Huvudet däremot var "klent", nosen inte tillräckligt kort och öronen - tja, vi vet ju. "Very untidy". Dentition good - men så kommer det ett MEN: lacks in width.

 

Fy dumma gubbe, säger jag, men Tiger säger: -Jag SA ju det, jag SA ju att hon är jätteful!!

Och nu när de försöker snatta godis nånstans och Tigern inte riktigt når säger han: -Försök du, Betty - du har ju så lång näsa!

Men när han har hållit på så ett tag och kallat henne "Fulaste tjejen i Sollentuna" och "Trynfian" och sånt, då brukar jag harkla mig aldrig så litet och säga stillsamt: -Men hon var i alla fall inte TJOCK... och då tystnar Tiger, för han har minsann en gång fått en tvåa på grund av rultighet. Annars har han i ärlighetens namn mest fått CK och HP och den sortens. -Ja, för jag, jag är SNYGG, säger Tigern och krullar ihop sig till en liten nöjd och varm boll.

 

I övrigt måste jag säga att de skötte sig alldeles enastående, båda två. Tigern var ju moraliskt stöd (fnys!) och visade verkligen mycket hög moral när förbipasserande hundar närapå kröp ända in i buren (trängseln, den trängseln!) - inte så mycket som ett morr lät han höra. Den!

 

När Betty var klar hade leden glesnat någon liten aning så då låtsasutställde jag Tigern litet grann, och tagen satt precis i. Nedrar, vad han snyggar till sig och ställer upp - han blir nästan självlysande! Duktiga lilla Tigern!

 

Och Betty var faktiskt också riktigt duktig i ringen - gåendet sköter hon verkligen inget vidare för hon vill till husse, eller till Ida, eller till Mellanbarnet som kom och överraskade oss helt rart - men ståendet för examination fick hon absolut IHVG på, trots att hon tycker det är äckligt att bli tafsad på (jag tycker som du, Betty!). Inte en fena rörde hon när han granskade bett, lyfte fram och bak, rättade till ben, klämde revben och höfter och allt, ryckte litet i öron. Mycket duktig liten tjej!

 

Medan vi väntade på fåniga datorn satt vi och kollade igenom kursutbudet. På hundsidan alltså.

Om jag var rik som ett troll och hade oändligt mycket tid och inte var så förbaskat frusen hela tiden - då skulle jag nog gå på hundkurser hela tiden! För man lär sig så mycket, och det bästa är att man lär sig en massa saker som man inte alls trodde hörde till just den kursen.

På en kurs i vardagslydnad lärde jag mig till exempel en massa användbara spanska fula ord. Jag som inte ens kunde några vanliga spanska ord! Där kan man tala om bonus.

 

Men idag var det Tigern som fick bonus, för vi hittade en kurs i "bitarbete". -Jag SA ju det! tjöt Tigern. -Jag SA ju att jag ska få godis när jag biter dig i benet!!

 

Det är ju nämligen så att Tigern vet att när man arbetar får man betalt, alltså godis. Men matten säger alltid: -Nej, Tigern, om man bits får man inte godis! för när vi går hem från en längre promenad och tigern börjar bli hungrig, då biter han mig alltid i benet. Så pass att jag ständigt är litet blå kring vänstra knäet.

 

Men nu har vi alltså den utmärkta termen "bitarbete" - alltså bitning är arbete - alltså jag arbetar när jag bits - alltså GE MIG GODIS!! enligt Tigern.

 

Och där står jag, alldeles svarslös och rådlös. Det är bara att pynta upp, det!

Gårdagens lilla rulle med de nya svenska storstjärnorna Betty och Tigger.

En varning är dock på plats - soundtracket, om man så säger, är en nedra dänga att bita sig fast. Så man går och trallar och gnolar ganska fånigt ganska länge.

 

 

 

Men ni kanske inte är lagda åt det hållet? Själv går jag ständigt och småsjunger och visslar och beter mig illa. Som den gången när jag sjöng "Jag ska ta morfar med mig ut i kväll" med verklig emfas, alldeles ensam - som jag trodde... Nåja, då var det i alla fall några som blev glada och själv skrattade jag så jag trillade omkull i en snödriva.

Andra sånger som är trevliga att sjunga verkligt högt är t.ex. "I fjol så gick jag med herrarna i hagen" - oj, vilken inlevelse man kan få till.

Häromsistens fann jag mig själv sjunga "Hanna från Arlöv" och känna mig hur proletär och förtryckt av patriarkatet som helst. Ganska ofta trallar jag "lifestyles of the rich and the famous", men den är litet lurig för då måste jag spela lufttrummor också och det kan bli knöligt med alla di därna kopplen i handen.

 

Ibland gör jag små sånger själv också - inte så att jag sätter igång och komponerar med avsikt utan jag kanske börjar med nån liten visa och sen svävar jag ut i andra tongångar och sätter till små ord, och ni kan ge er på att det blir enastående bra och vackert på alla sätt. Jag är nog en riktig sån där renässansmänniska, jag. Med ett litet tillägg:   ;)   som det visst ska vara nuförtiden.

Idag är det ännu en sån där grå regnig dag. Jag gav mig ut för att köpa hundmat och tänkte passa på att fara och träna litet med terrierna på klubben.

Men där pågick städdag och den tänkte jag tamejtusan inte bidra till. Förresten var den nog nästan slut.

Då for vi vidare till nästa för strosning lämpliga ställe - där pågick det MH. Så det var liksom kört.

Vidare en bit till - hurra, en trevlig promenadväg till ett trevligt ställe!

 

Tänk att jag tycker så mycket mycket om det tyska språket! Mer och mer, bara.

Men det var inte det som det här skulle handla om utan om planering, alltså. För jag har börjar klura litet på hur jag skall lägga upp Tigerns träning nu, under vintern.

Först hade jag tänkt chansa på ytterligare någon tävling för att kanske lyckas få till det sista förstapriset i klass 2, men - näe. Nu är det bara dagtidstävlingar och det är ändå inget för oss.

Alltså blir det till att fortsätta i tvåan i vår - varenda kvällstävling som dyker upp inom rimligt avstånd ska jag anmäla oss till, tidigt tidigt på våren!

Men ändå ska vi se till att ha koll på trean så långt möjligt, utan att det alltså sabbar tvåan.

Vad vi alltså har att jobba med är:

Platsliggning med dold förare. Träning, träning, träning.

Sittande i grupp. Svårt att få till en grupp, får försöka dra ihop några. Och använda egna flocken i görligaste mån.

Fritt följ. Det gnor vi ju alltid med, men nu måste vi börja ta itu med vändningar på stället och sidsteg och den sortens. En aning lurigt med en så liten hund, men vi är redan på god väg.

Sättande. Under gång alltså. Har kommit en bra bit på väg. Tror jag ska byta kommandot till "sätt!" i stället för "sitt!" - funderar litet till.

Inkallning med ställande. Har vi ju tränat in tidigare, måste bara uppfriskas. Men ett par veckor före tävling i 2an kör jag bara raka inkallningar utan ställande.

Ny sorts ruta. Nu ska hunden skickas 25 meter ut i rutan (mot 10 m i tvåan), stannas, läggas. Sen ska föraren traska mot rutan och sen vinkla två gånger och sedan kalla in hunden (som fortfarande ligger. Hoppas vi) till fotgående. Här gäller det för oss att tänka rätt så jag inte sabbar momentet i tvåan. Jag tänker så här: Moment a) förläng successivt avståndet till rutan, och återgå ömsom till 10 meter, eller kortare. Så vi frampå vårvintern är upp i 30 meter i full fart ungefär. Men fortfarande bara med ställande i rutan. Dessutom - jobba på placeringen! Nu går han nästan alltid (peppar, peppar) in ordentligt, fast i hitre högra hörnet (alltid högra!) och det kan bli litet knapert med plats när han lägger sig. Försöka få in honom litet mer mot mitten blir alltså viktigt. Moment b) lämna tigern stående nånstans, traska iväg 30 meter, lägg tigern. Moment c) lämna tigern liggande nånstans. Gå iväg, gå sedan mot tigern och vinkla som i det färdiga rutmomentet, kalla in till fotgående. Så småningom slå ihop moment b och c så att jag lägger tigern på håll och sen går den där vändan och sen kallar in. Dock aldrig i samband med någon ruta. Inte förrän vi har tagit det sista förstapriset i tvåan eller jag definitivt har gett upp ett Lp2 tänker jag lägga tigern I rutan. Basta!

Hopp-apport. Borde inte vara något problem - tigern tar gladeligen en hela agilitybana inkl. tunnlar och slalom med apportbock i näbbet - ett enstaka hinder är blahablaha. Om han sen tänker göra det på tävling är ju en annan sak, men själva momentet hyser jag inten oro för.

Metallapport. Hm. Får nog börja med litet frystejp på, för tigern är inte så förtjust. Lagom innevinterträning!

Vittringsapport. Vi knogar på med gömda pinnar och synliga pinnar om vart annat och försöker få någon säkerhet. Det är som det är - ibland går det som på räls, ibland är det ett nedra munnande och lyftande. Ibland till och med fel-hämt!

Fjärrdirigering. Ett ställande skall nu infogas, så det blir byten mellan sitt stå och ligg i godtycklig ordning. Det här får också bli inomhusvinterträning - Tigern kan i och för sig, men det blir gärna ett halvt steg fram i skiftena till stå. Måste bort! Också här tänker jag övergå till bara momentet enligt tvåan (sitt-ligg) ett par veckor före tävling.

Helhet: måste försöka träna mer med planerad störning och få hundrackarn att inte vara så över sig hela tiden. Take a chill pill, lilla tigern, fast ett lagomt stort!

 

Hur som helst - igår kväll tog Tigern och jag en ensampromenad i mörkret och strilregnet.

 

Idag tog jag terrioristerna till klubben för en aning träning.

Egentligen borde man nog snart inte gå på planerna, men vad katten! Vad ska man göra då?!

Tiger gick ett långlångt ff-program och hängde med fint. Vi kedjade ihop det med läggande, inkallning och rutan.

Och nedrar anamma - idag LA han sig ner när jag lämnade honom för inkallning! Det som han inte har gjort på länge länge nu! Grrr. Varför alltid nya konstigheter?!

Men rutan gick finfint.

Sen vidare med apport genom minerat område, dvs. jag hade preparerat området som jag kastade apportbocken i med små bitar av Frolic. Svårt men genomförbart. Andra gången hade han jättehög fart  både ut och hem igen - bråttom att få varsågodkommando och snusa rätt på allt godis, förstås!

Hopp och fjärren gick bra.

Springa efter boll och vara trall gick ännu bättre!

 

Sen var det lillfians tur - hon var ungefär i höjd med taknocken på klubbstugan  hela tiden. Vill så mycket! (och inte med nödvändighet samma saker som jag vill)

Linförigheten går bra - i max två steg. Fin position i stegförflyttningar och stillastående, fina ingångar. Förflyttningar på tre steg eller mer = bläh!

Så vi ger katten i det, synd att förstöra en bra dag, liksom.

Vi fortsatte med rutan - ett moment där hennes vildhet kommer väl till pass.

Lilla brandgula huck-bollen använde jag idag och det gick jättebra.

Sista gången bara låtsades jag lägga ut den och skickade henne och så kastade jag den över hennes huvud när hon nådde mitten på rutan. Perfekt!

Hoppet har vi problem med - hon vill springa runt, den lilla rackarjäntan!

Jag tror inte att jag har träffat på det med nån annan hund.

Alltså - hon hoppar jättegärna ut från mig, eller tar hindret som belöning för nåt annat, eller bara för att hon är så uppe i varv och vill göra NÅNTING.

Men om jag gör ettans hopp, det vill säga placerar henne framför hindret och går runt och ställer mig på andra sidan, eller efter utskicket i tvåans hopp (där hon alltså ska hoppa ut från mig, sätta sig på andra sidan och hoppa tillbaks igen. På kommando) - då springer hon runt.

Nåja, då har vi nåt att jobba med!

Jag försökte mig också på apporteringen så som vi tränar nu, alltså inget kommando och hålla bollen som incitament, liksom. Det gick jättebra, även i fotposition. Snabbt och säkert gripande och stadigt hållande.

Och så tränade vi förstås det allra allra svåraste:

 

Eftersom det smällde så man nästan tappade öronen av och till fick hussen förbarma sig och ta Jazzens kvällspromenad. Det räckte bra med en ganska kort eftersom vädret inte var precis så jazzigt.

Jag tog resten av järngänget och hittade faktiskt samtliga reflexvästar i första försöket!

 

 

 

Jag skulle ju berätta om när jag var ute och sprang med Tigern och Ying i torsdags. Eller - sprang och sprang...

Hur som helst - torsdag=springdag.

Eller rättare sagt: torsdag = mycketdag.

Tvätta håret, byta sängkläder, måla naglar, nödvändighetsläsa.

Samt springa.

Allt detta kan försiggå på valfri veckodag men måste alltid alltid ske på varje torsdag. Även om det har skett på onsdagen.

Det står i lagen.

Så att i torsdags var det springdag, fast jag kände mig 50 kg tyngre än vanligt (=präktigt tung) och liksom totalt stum. När jag satte ner fötterna var det inte precis boing boing som hördes utan mera tjoff tjoff. Och hela lekamen riste, som ett efterskalv. Antagligen riste jordskorpan också, när min ofantliga tyngd landade på den.

 

 

Skorna var genomleriga - strumporna var genomleriga - jag hade tjockt med lera mellan tårna när jag kom hem!

 

 

 

Brrr - det är ruggruggruggigt!

Jazz har fått övergå från tunna hösttröjan till mer värmande tovad ull - när vi kom in från lunchpromenaden och jag tog av täcket var han gosigt varm. Men de där långa magra benen, de är det värre med!

I alla fall tog jag en promenad med bara Tigern och Jazz idag, det är så skönt när det är annat folk hemma på helger och lov för då kan jag med gott samvete lämna en eller annan delmängd kvar och ta ut bara någon eller några.

 

Ujujuj, vad ska det nu komma för avslöjanden?!

Jo, nu ni, nu ska ni få höra!

När jag sitter i köket och gör Oerhört Viktiga Ting (=målar naglarna och läser Hundsport) så sätter Betty i att gnöla av fulla muggar i bokrummet.

SOM hon kan gnöla, den jäntan!

Och jag vet ju vad det är som är fel - hon har pillat in nånting under soffan därinne och den soffan har liksom en kant som sticker ned framtill så hon kan inte komma under den (-Den tjocka apan, som Tigern säger). Därav oljudet, det betyder: -Kom och hjälp mig!!!

Men det vill jag ju inte, för jag har Nymålade Naglar och dessutom Ingen Lust.

Så då säger jag till Tigern, parkerad under min stol: -Gå och hjälp Betty!

 

Igår kväll tog jag mina terriorister upp till klubben för litet träning.

Men brrrr! vad det börjar bli kallt nu - huvudsaken måste snart få en lösning!

I alla fall fick Tigern börja med fyra minuter platsliggning i kallt blött gräs, men det fixade han förstås finfint. Sen körde vi en lååååång session fritt följ med kommendering - mitt i prick! Och så fjärren - strålande! Skrutten då - vi måste kanske hitta kvällstävlingar i fortsättningen? Eller vad kan det vara som tokas, tro. Den här säsongen har vi i alla fall varit med på tre tävlingar, varav två förmiddagare som gick alldeles åt pipsvängen och en på kvällen som gick bra.

Nåväl, sen gjorde jag ett rutskick också och det blev en klockren 10a, fin liten gris!

 

Sedan var det Bettys tur att få träna litet, mina snälla klubbkamrater lät henne vara med trots att hon är så himla farlig och så. Fniss. Fast det tyckte allt att hon verkar ha ett talfel. -Inte ett, FLERA! genmälde jag, och det hade jag rätt i. I övrigt uppförde hon sig finfint, inget trams med andra hundar när hon är lös, det verkar knappt som hon ser dem fastän de är alldeles inpå. Det är så det ska vara på appellplan! Däremot ville hon inte hoppa först, trots att det var väldigt lågt. Tror att det blev konstiga skuggor eller nåt, så jag gick över tillsammans med henne några gånger och sedan var det lugnt igen.

Och så fortsatte jag med min grundning av rut-träning. Jag hade stora interbollen (den med handtag) med och la helt sonika ut den i bakre änden av rutan och så fick hon springa och ta den på kommando. Så småningom tänker jag ta mindre och mindre saker och lägga ut tills det blir en reflex att springa ut i den där förnicklade rutan.

Linförigheten var förstås som vanligt alldeles åt pipan. Vi gjorde litet stegförflyttningar och det går finfint men tar jag mer än tre steg så blir hon Lilla Vild med Rumpan Före, så vi lämnade det därhän. Det kommer, tids nog!

Sen var det dags för Tigern igen, och då fick Betty ha täcket på när hon blev lämnad i bilen. Jobbiga höst! Vid det laget var vi ensamma kvar på klubben också, det är faktiskt nästan litet kusligt i mörkret! Ljusslingan som ledde från sekretariatet/parkeringen och upp till klubbstugan är borta (tillfälligt? Hoppas!) och det gör ganska stor skillnad, även om belysningen är på över appellplan.

I alla fall gjorde vi litet vittringsapportering som gick hur finfint som helst, först med alla fem pinnarna gömda, sen med dem synliga. Inget munnande eller lyftande på nån annan pinne utan mycket målmedvetet utletande och hämtande. Vajert!

Och så ett par rutskick till, i flyttad ruta. Enastående kalasbra, blir slutomdömet på det!

Sen var det trötta små kaniner som kom hem och avrundade kvällen i TV-soffan med matten. Varmt te och ett par dubbelmackor av delikatessknäcke var precis vad JAG behövde för att kvällen skulle få sin perfekta avslutning!

 

Den här veckan har varit fylld av Väldigt Ont i Huvudet. Väldigt!

Jag har faktiskt nästan alltid litet huvudvärk, och har så haft så länge jag kan minnas. När jag var ett ganska litet barn brukade jag och mina kusinliga vapendragare ibland ha låtsashuvudvärk, för då fick vi dispril eller barnalbyl av faster Märta eller faster Maj-Lis. Gott!

Men i alla fall sedan jag började skolan har jag dragits med denna huvudvärk, eller ibland ont-i-magen. A-människosyndrom i en B-kropp, liksom.

(Maken hade huvudvärk för allra första gången när han var så där 27 år gammal. Fatta vilket liv det blev!)

Men hur som helst - ända sedan i måndags har det varit extremt ont, faktiskt så att det kändes som om näsan höll på att trilla av. Men sen såg jag på aftonbladet.se eller nån annan sån där fullt trovärdig sjukdomssida att det någonstans (troligen inte i Mälardalen) härjade nån ruggig huvudvärk. AMÖBOR åt ens hjärna, jätteont i fem dagar, sen dog man!

Genast kände jag hur det knaprade och smaskade bak ygena, och jag såg för min inre syn hur fullt av små pacman-figurer for runt runt i banor och knaprade och gnuggade sig om sina små runda magar.

I morgon eller senast på lördag kommer jag att vara död, enligt Aftonbladet.

Fast idag känns det faktiskt mycket bättre, frågan är om det är ett gott tecken eller liksom sista sucken.

 

I måndags for i alla fall jag, Ying, Tigger, Betty och hela horden av små pacmans till the waterfront.

 

 Hög tid för ett uppfriskande bad, tyckte Tigern. Det tycker han alltid.