Pelleskop-livet

Det kunde man ju förstå!

Publicerad 2014-02-25 22:40:25 i Allmänt

Att det skulle gå så, alltså.
Att när jag hade börjat tänka på att springa (rättare sagt på att INTE springa. Inte VILJA springa) och sen rent av skrev om att springa (alltså snarare INTE springa) - då var det ju ingen ide att försöka komma undan längre. Jag försökte distrahera mig med disk och plugg och was alles men det var bara att inse: utan springtur, ingen nattsömn.
Så jag skrudade om, selade min mula (Betty) och så: ud vil jeg, ud! (-Inte jag, sa Bettan). 
Och nu är vi hemma igen och Bettys morrhår står rätt ut när hon blänger på mig och fnyser: -Du och dina idéer! 
(Vi hade en liten - låt oss säga incident, med en hare. Men det var också en Ovanligt Stor Hare. I mörkret. Med liksom självlysande tänder.)

Kommentarer (0)

Lysande, Tigger!

Publicerad 2014-01-23 13:54:24 i Sprunget

Igår var det grått.
Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne.
Hade jag haft en damrevolver med pärlemorinlagd kolv hade jag banne mig skjutit mig för pannan.
Allting skrek liksom: Ruuumäääääniiiiiieeeeeeen. På Ceaucescus tid.
 
Sedan satte temperaturen, den faktiska och inte bara den som uppmättes i mitt sinne, att dimpa. Från -6 till -8 till - ja ni fattar. Idag är det minus tretton. Och snöyra.
 
Jallafall - vi hade tagit en lång promenad på förmiddagen och jag ville TAMEJTUSAN inte sticka ut nästan någe mera.
 
Fast jag måste ju springa min mile. Så Tigern fick följa med.
Ni vet - Tigern. Han som inte precis är nån Anders Szalkai, inte.
Ibland begriper jag verkligen inte vad som far i mig.
 
Nåväl, jag rustade Tigern i sele och halsband med massor av reflexer och dessutom fästade jag i selens topp, alltså rygghandtaget, hussens cykellyse. Obs - ett litet lätt, gummiliknande lyse, stort som en femkrona ungefär.
 
Och - off we went!
Det braiga med att springa med Tigern är att trots att jag springer saktare än jag går (nästan) så måste Tigern verkligen sträcka ut, så han ligger raklång i luften med framben och bakben utsträckta.
Med cykellyset på ryggen och i full karriär på det sättet såg han faktiskt precis ut som en liten (mycket liten) Superhjälte.
 
Dessutom betedde han sig närapå som en superhjälte också, för han galopperade utan gnöl i 1610 meter! Dagens hjälte, min lille Tiger.
Kommentarer (0)

Mile-a-day?

Publicerad 2013-12-18 21:04:54 i Sprunget

Visst undrar ni, allahopa, visst gör ni? Hur det går  med projekt springa en majl om dagen alltså?
Så klart att ni gör!
 
Jo tack, det går bra. Idag har jag sprungit min 10e dag i sträck, det blev en längre tur idag (8 km, i skogen. Nån glädje ska man ha av barmarksvinter). Just att springa 1,61 km är lätt som en plätt numera - sen säger mitt ena jag: -Nu räcker det! och mitt andra jag säger: -Snicksnack, görejunte! och så springer jag vidare.
 
Det HAR känts som rena överträningsprojektet, men nu TROR jag att jag börjar komma in i trallen. Det jobbigaste är att det tar så pass mycket tid - inte själva springet, men det att byta om en extra gång osv. (Får väl göra som di riktiga atleterna, leva i springkläder hela dagarna. Örp.)
 
För övrigt är det väldigt mycket så att den värsta dysterheten och gloominessen släpper av en springtur, gör den. Det vore VÄLDIGT bra om jag kunde lära mig att springa tidigt på dagen; då kanske jag skulle bli mindre trött o håglös, liksom.
 
Fast alla gånger jag har försökt springa på morgonen (typ kl. 7, när barnen tränade) så kom det minst sagt surt efter: hela dagen gick åt till att återhämta sig... Morgonmänniska är jag icke. I alla fall försöker jag i möjligaste mån springa på någotsånär dagtid nu, vilket passar bra när maken har julsemester. Så slipper jag springa runt och ha dåligt samvete för att hundarna är ensamma hemma. Jag är verkligen larvig med dessa djur!
 
Och apropå larvig och djur: kolla här!
 
Men för att återgå till springet: jag är alltid missnöjd med mina prestationer i allting över huvud taget, men på något sätt är jag litet nöjd med inte precis mig själv men med min kropp i alla fall. För visserligen springer jag lusigare än nån annan, men man får betänka att:
a) jag är en gammal skata
b) hjärtat är fullkomligt förryckt
c) så sent som i april i år orkade jag knappt ta en normal hundpromenad (alltså på grund av genomgånget sjukelände).
 
Så nog är kroppen ett duktigt käril för min lata själ, alltid!
Kommentarer (0)

Mattelogik

Publicerad 2013-09-29 13:56:00 i Sprunget

Redan igår kände jag mig halvskum - det liksom väste astmatiskt i bröstet under en rätt underbar långlång (2,5 timmar) mitt-på-dagen-promenad.
Vädret är som det är - ömsom vin och ömsom vatten, eller rättare: ömsom sol och värma, ömsom iskallt, grått småpöl. Men vackert är det ju!
 
 
En toa-bild på Betty, ganska ofint av mig.
 
Jag tog litet "formella" bilder på krittren, också:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det smällde en aning bortifrån skjutbanan, därav Jazzens och Tigerns tämligen bekyttade blickar.
 
Hur som helst - framåt kvällen kände jag att jag ville springa. Ville genast ut och springa - det kommer liksom över mig ibland.
 
Och så tänkte jag så här himla logiskt som jag jag tänker ibland, att jag har ju inte haft Ying med mig på springtur på länge, bara för att jag är så rädd att han skall få feber igen. Men just igår kväll kändes det som om jag själv redan hade feber så då kunde jag ta med mig Ying för då skulle det gå lugnt till och han skulle inte få feber.
 
Jamen - visst ÄR det logiskt ändå, på något sätt?
 
Och så rustade vi oss för uppgiften:
 
 
Även längst ner på mitt höger ben och på skorna har jag reflexer, fast det syns inte här. Men jag MÅSTE faktiskt ha en reflexmössa, känner jag!
 
Förresten: nästan alla mina långa springbrallor, som är av litet olika märken, är beskaffade så här: större reflexer nertill på högerbenet, reflexer strax ovanom knäet på utsidan av vänstra benet, små reflexer nedtill bak på båda benen. Alltså: uppenbarligen högertrafikbrallor, eller hur? För springer man på en landsväg i mörkret (något inte ens JAG gör, för övrigt) så har man en eller ett par rejäla reflexer på det ben som är närmast mötande bilar, vilket kanske möjligtvis kan hjälpa till. Och när man galoppar över ett övergångsställe så har man en reflex vänd mot den bil som kommer närmast i fråga för att köra över en.
Så långt är allt gott och väl, men om man ger sig till att jogga in the UK, då?!! Finns det särskilda springbrallor för den brittiska marknaden, för dem som alltid springer i vänstertrafik?
Se där en av livets verkligt stora gåtor!
 
I alla fall sprang vi rätt stillsamt bara fyra kilometer och Ying var allmänt olydig, men det var trevligt ändå.
Och nån riktig trängsel behövde vi inte oroa oss för.
 
 
 
Kommentarer (0)

Premiär

Publicerad 2013-08-02 10:11:00 i Sprunget

Usch och oj och hjälp - vad jag tycker det är svårt att lämna hundar hemma!
Igår tyckte jag att det VERKLIGEN var dags att ta en springtur, men det var ju det där med att jag kan knappast ta en joggingtur med FYRA hundar. Kanske om det hade varit fyra springhundar, men med mitt equipe som det ser ut idag - nej tack.
 
Först fick jag det strålande infallet att jag kunde hoppa rep i stället för att springa, hoppa är jobbigt!
Sen hittade jag inte repet. Men listig som jag är tänkte jag - jag hoppar ändå! Och ser om det känns nåt, i så fall kan jag ta makens pengar o köpa mig ett nytt hopprep (att också tappas bort).
Skrudade mig således för motion, i stadig sport-BH (ursäkta uppriktigheten), tajt linne samt - tadaa! - mina fölsesdasböxer. Kortbyxor!! Rosa! Det var ju några år sedan jag senast förekom i fladdriga hotpants typ, men numera är jag så gammal så jag är osynlig, intalar jag mig.
Hur som.
Sålunda rustad gick jag ut i trädgården och hoppade upp och ner tre gånger.
Hujedamej - det skumpade!!! Jag  har ett bystmått på ungefär 0,3 cm, dessutom inpackat enligt ovan, men: det skumpade! Och så finns det de som förstorar sig! Galningar.
 
Hoppning var således icke ett alternativ, utan det måste bli springning av, och EN komma en hund skulle få/tvingas följa med. Men vem?
 
-Jag ska ut och springa, vill nån följa med? bjöd jag in.
 
-Jorå, föffan! sa Ying i det att han spottade ut snuset och strök sig om mulen med ovansidan av tassen. Truckerkepsen satt redan i ett mot nacken bakåtskiftat läge.
Jazz sa, som barnen brukar: -Var ska vi springa då? I skogen? Hur långt då? och sen fortsatte han, fast det gör inte barnen: -Ska jag ha sele och koppel och så? Eller får jag vara lös?
 
Studs studs upp och ner nästan på mig indikerade att Tiggern hade nåt på hjärtat: -Köttbulle! Köttbulle! Köttbulle! Som jag inte var säker på om detta skulle fattas som en uppmaning eller en invektiv eller bara ett uttryck för levnadsglädje valde jag att vända mig mot lillasyster B.
 
Som sov. Oj, så hon sov. Liggande på sida i fåtöljen, andandes djupare och djupare och nästan inte alls, hela kroppen så avspänd så den nästan sjönk in i stoppningen, men hoppsan vad de små ygena var hopknipta. Och kors vad det kom hastigt på - nyss for hon runt som de andra, då när jag var ute i trädgården och skumpade.
 
Dags alltså att göra mitt val. Hur tror ni att det föll?
En liten ledtråd: här är min för ändamålet anbragta utrustning, i oanbragt tillstånd:
 
 
Och så kompletterade jag den sålunda:
 
 
Se min lilla tass, förresten. Med PLÅSTER! Jag som är ensam hemma och saknar syndomtyckare!
 
Nå, vem blev det? Jo det blev:
 
 
-O, så skojigt med en springtur! tycker Bettan. Inte.
Men när vi väl var ute så skrattade hon med brett isärdragna SVARTA läppar så alla de VITA tänderna syntes, och den SKÄRA tungan hängde långt ute hela tiden.
Och under ett par iråkade staffefnatt (för hon springer förstås lös större delen av sträckan) så rullade hon högst illustert med ögona så vitorna kom väl till synes.
Fint, eller hur?!
 
Det är roligt att ha Betty med på springtur, för hon säger hela tiden: -Inte så fort! Inte så långt! Inte så länge! och hon är faktiskt den enda i hela vida världen som anser att jag springer alltför fort.
 
Hur som helst blev det bara en kortis, 6 km plus uppvärmning och nedvarvning, för jag ville inte lämna reserverna ensamma för länge. Det var soligt och varmt och en liten lätt bris kunde förmärkas så det var faktiskt idealiskt springväder. Men när vi kom hem i vårt kvarter blev himlen plötsligt alldeles blåsvart som gangrän, så där som ingenstans alls ifrån. Jag låste upp och så gick vi in och så låste jag och sen låste jag upp en annan dörr och vi gick ut för jag kom på att det kunde vara läge att ta in tvätten och hoppsan hejsan vad det började att regna, precis just då!
 
Jag passade på att sträcka både Betta och mig själv, duscha och tvätta håret (bara på mig själv) - eller rättare sagt "slanga" för munstycket har flugit av duschen och jag är icke människa att få dit det igen; sommartorpskänslan blir allt fastare - och när jag var klar därmed, OCH hade klätt mig anständigt igen, då var det ånyo så finfint väder så det var bara att ge sig ut på kvällspromenaden.
Gissa vad Betty tyckte om det? Men vi tog en ner-på-stan-strosis så hon blev nog inte så utmattad som hon ville göra gällande. Annars tyckte hon bestämt att hon ville vara ensam hemma; fast jag är inte säker på att hon skulle fortsätta att tycka det när det faktiskt inträffade. (Gud hielpe mig, en sån svenska!)
 
Och kan ni tro - precis när vi kom in från den promenaden, i sol och värma, då svartnade det på och började hällregna IGEN!! Vilket flyt, liksom.
 
Sen såg jag en dokumentär om Ayrton Senna och kan konstatera att dokumentärer är nästan ALLTID intressanta, fast man inte tror det i början. Och så undrar jag om icke detta att vara Formel 1-förare måste vara det mest långrandiga nånsin. Varv på varv på varv i full rulle. Enda omväxlingen är att krascha, så det är inget alternativ. Bläh.
 
Kommentarer (1)

Inte bara löp utan spring också

Publicerad 2013-05-29 21:41:00 i Sprunget

Vi har ju sprungit en del också, Betty och jag. Hon är en ball liten kuse som gärna springer nästan under mina fötter. Oftast springer vi i skogen och om det plötsligt dyker upp nån då blir det ett jäkla kackel! Betty får alldeles långa straka ben och studsar runt och låter illa - tills jag talar om att det är OK och att hon skall sluta. Hon är verkligen löjligt rädd för plötsligt uppdykande personer just nu! Å andra sidan har hon blivit mycket mottagligare för folk som vill hälsa, så med litet tid kanske hon blir en alldeles normal liten hund.
Kanske.
I alla fall sprang vi i förrgår 6,5 km nästan helt "o-pistat", alltså rätt ut i naturen. Det är jätteroligt för det är sånt knog att hålla koll på stenar och rötter så man märker inte att man blir trött! Betty springer okopplad och jag känner mig alldeles lugn, även om det skulle komma djurungar eller stora älgar är jag faktiskt 100% säker på att hon håller sig till mig. Jag tror knappt hon skulle märka det, hon är så helt koncentrerad på sin matte.
 
Igår sprang vi faktiskt i själva elljusspåret, sk*ttråkigt i vanliga fall, men vi höll oss till ett par rejäla backar som vi kajkade upp och ner i: full fart upp och så lugnt nedåt. Jag vet inte hur många gånger, med vi fick i alla fall ihop 3,5 km av den sortens, plus en km dit och en km hem. Till och med gamla Bettan blev en aning trött!
 
 
Själv läskade jag mig med det bästa som finns:
 
 
En halv citron som först pressas och drickes varefter resten (nä, inte skalet) äts upp. Mmmmm! Det är svårt att inte tratta i sig ett par stycken på en gång, men det kanske magen skulle ha åsikter om...
Kommentarer (0)

Tagen!

Publicerad 2013-04-02 20:19:55 i Betty

Springturen alltså - tagen!
Precis på öret 4 km, men tro inte att vi sprang hela vägen, nejdå, vi tog det så nätt så nätt. Ultranätt, faktiskt, för vi gick en minut, sprang en minut. Utom på ett ställe där jag hamnade i nåt vansinnigt is-med-vatten-på-träsk, då blev det spring i 45 sekunder och gå i 1,15. Men annars så.
Härligt, var det!
Och Betty var duktig fast blev trött - inte för att springet som sådant tröttar henne, hon brukar ju lubba hej vilt lös i skogen under våra tvåtimmarsturer, men det här med stilla trav i kontrollerad form. Och alldeles ensam med matte! Sånt tar på en liten nubba, det gör det. Men glad var hon!
 
Och sen blev det 4 km till på kvällspromenaden med pojkarne, vilket tillsammans med förmiddagspromenaden gör totalt 13 km. Idag igen.
 
Som vanligt tänker jag - arma djur, de måste promenera för mycket! Eller - arma djur, de får inte tillräckligt med motion!
 
Hur tänker ni kring hundpromenerande och sånt?
Kommentarer (1)

Sträck på mig!

Publicerad 2012-12-07 11:40:00 i Sprunget

Efter gårdagens styrkepass på myran där såväl hundar som matte bitvis endast kunde ta sig fram som delfiner hade jag bestämt att Ying INTE skulle få följa med på kvällens springtur. Man kan ju inte ta knäcken på honom, heller! Dessutom var det första gången på länge för mig att springa på isiga småvägar - då kändes det lämpligt att inte ha en Stolle I Ett Snöre, liksom.
 
Eftersom jag vet att när Ying börjar titta på mig på sitt särskilda ut och springa-sätt så smälter jag raskt så skyndade jag mig att servera hundarnas middag. För de får förstås inte ge sig ut på joggingtur efter att ha trattat i sig en massa kibble, och vänta kunde jag inte heller. Se där - en galant utmanövrering av både Yings enträgenhet och min egen vekhet!
 
Min egna vekhet fick jag dock känna av när det gällde att kränga på de nyinköpta halkskydden på joggingskorna. Storleksmärkta 36-40 var de, men jag frågade nogsamt i sportaffären om det verkligen stämde och fick ett rungande: -Oh, ja! till svar. Grrr. 36 2/3 tar jag i joggingskor och det krävdes såväl jävlarimamma som medhjälpare som tänder som fula ord för att aptera de där jäklarna. Hade jag dragit stl 40 så hade jag fått använda halkskydden som vristlänkar, kanske.
 
Så var jag också ordentligt uppvärmd när jag kom ut och det kändes riktigt milt hela turen. Minus tre och inte en vindpust, bara ett stilla dalande av snöflingor. Riktigt illustert! Andningen har ännu inte riktigt vant sig vid minusgrader, men det är inte precis besvärligt, bara ovant.
 
Ovant är det också i ben och fötter att springa på is och en aning modd. Jag valde nyplogade gångbanor men litet modd ligger det ju ändå överallt så det blir liksom litet knip med fötterna, på nåt sätt. Jag blir trött i fötterna, helt enkelt. Säkert nyttigt! Ben och allting får för övrigt jobba annorlunda i sånt här väglag, så nog känns det litet motigare än vanligt. Nåja, 5 km och 10 meter pip blev det i alla fall, gott så efter att nästan ha avlidit under hundpromenaden.
 
Hur som helst hade jag just läst en artikel om hur viktigt det är att avsluta och avrunda sina träningspass rätt, för att kroppen skall kunna tillgodogöra sig träningen. Nerjogg, påfyllning av energi, stretching och sånt. Nu är ju hela mina joggingpass snarast att betrakta som nerjoggar (fort går det INTE!!), och så snart jag kom in snaskade jag i mig två tuggor banan, men stretchingen kvarstod ju.
 
Det är viktigt att man fokuserar på sträckövningarna stod det, att man känner efter och verkligen är närvarande. Inte småpratar med nån kompis eller så.
 
Välkommen att försöka själv! säger jag då.
 
När jag gjorde de stående övningarna för vader, framsida lår, höfter och litet sånt hade jag hela tiden en oavbruten ström av små fyrbeningar som snodde runt runt det ena ben jag stod på eller i en åtta i det fall jag hade båda fötterna i marken. (Förresten: har ni sett den där reklamen för nåt superpiller där en dubbad tanta säger att tack vare pillret kan hon minsann dra på sig strumporna ståendes på ett ben? Haha! Ett balanspiller! Hit med ett sånt!) Med jämna mellanrum slinker Ying mellan mina ben liksom bakifrån och så lyckas han liksom vända sig i luften och kava upp så han står med framtassarna på mina axlar och mulen omslutande hela mitt nylle. Rart, men anaerobiskt så det förslår.
 
Vidare till golvövningarna. Jag placerar ut två hopvikta badlakan på golvet och sen är de upptagna. På ett ligger Betty och Tigger, det andra har Ying släpat iväg med. Sen kommer Jazz och säger: Släpp! till Ying och när han släpper det lägger sig Jazz på det.
 
Åter till ordningen! Matten hämtar badlakanet som är ute på vift och lägger ut det igen, sjasar bort hundarna och tar ett djupt andetag. Fokus nu, fokus!
 
Nästa övning är att sitta på badlakanen med benen utsträckta rakt framför mig och så vika mig dubbel och gripa tag om båda fötterna och lägga armbågarna i golvet vid sidan om benen, pannan mot benen. Jag är ganska mallig över att jag klarar detta, i synnerhet som det klämmer sig in en liten staffa mellan min mage och mina lår. -Hon slingrar sig väl ur när det blir alltför obekvämt, tänker jag. Men tji fick jag, hon låg allt kvar och utstötte rätt misslynta ljud. Då kom raskt tigern och ville bita henne en liten aning, när han inte kom åt henne mellan mina ben och min överkropp hoppade han upp och satte sig på min rygg och försökte bita henne liksom uppifrån, vid min axel/hals.
 
Fokus, som sagt var. Det är viktigt att man känner efter hur det känns i kroppen. Jotack, det känns ganska knöligt och tungt och så gör det litet ont eftersom Tigern nöp mig en aning i halsen när han skulle nypa sin syster.
 
Allt går bättre med musik, tänker jag. Tur att spotify alltid är redo att leverera nästan vadsomhelst (utom Xavier Naidoo, fy spotify!) och nu hittar jag litet prima yogamusik. Plingplong och skumma susningar och så nån som mässar litet i bakgrunden. Tigger sätter näsan alldeles emot iphonen och vickar så rart och russelaktigt på huvudet fram och tillbaka, tittar frågande på mig, lyssnar igen, vinklar öronen. Han är så vansinnigt söt så nåt fokus på stretchingen är det inte längre tal om. Vi måste pussas och skratta litet i stället, det ställer genast Betty upp på också, och Ying och Jazz kommer och säger att nu räcker det väl ändå och Olle kommer farande och skäller och säger: -Nu händer det nåt, nu händer det nåt, nu händer det nåt! vilket ingen bryr sig om för så säger han nästan jämt.
 
Sen kravlar vi runt på köksgolvet alla sex en god stund, hundarna hämtar saker och får godis och gör litet konster och får godis och pussar mig och får godis och så kommer Minsta Barnet (äntligen hemkommet) ner från sitt rum och undrar vad vi gör egentligen och varför ligger telefonen i hundmatskålen? (För att den funkar bra som förstärkare så klart, och förresten är den bara litet kladdig.)
 
Som sagt - det är viktigt att avrunda sitt träningspass på rätt sätt, och fokus för all del, glöm inte fokus!
 
 
 
Kommentarer (1)

Djupfryst. Men Hårdkokt!

Publicerad 2012-12-02 13:14:06 i Sprunget

I fredags tog vi tjuren vid hornen, jag och Ying.
Alltså: vi tog oss en vesperspringtur.
Det var fyra grader kallt och rätt mycket snöfnyk i luften, men bara litet halt här och där.
På ett ställe höll jag på att gå ner i spagat alldeles ofrivilligt - jag satte foten på nåt som rullade iväg. En hastig inspektion gav vid handen att det var en DEODORANT som höll på att fälla mig. Märkligt.
I övrigt kan sägas att i köldgrader märker man att man orkar mer än man tror. Gångvilorna blir inte alls många eller långa för så fort man tar det litet piano så blir benen som stolpar av is och resten av kroppen blir ett beläte som inte är till vare sig nytta eller glädje.
Fast ibland måste ju Ying få stanna och nosa och den sortens. Raskt börjar jag klaga och sucka: -Ying, jag fryser ihjäl, vi måste röra på oss, jag fryser fast!
Men Ying bara fnyser och säger att jag ska ägna mig åt svikthopp och jogg på stället. Höga knän!
Sen blev jag väl litet förvirrad och fick för mig att det var bubblan jag hade i snöret, för jag började liksom försöka UMGÅS med Ying, klappa pälsen, prata litet, skoja...
Hejsan hoppsan, snacka om iskyla! Det kändes ungefär som att försöka gosa med barnens ryska konståkningstränare... Men Ying är ändå hygglo för han utbrast INTE: -Varför du göra så?! utan han var artig nog att låtsas som han inte märkte något. Men jag rodnade förstås ändå, när jag insåg vad jag hade gjort.
Nåväl, dryga 6,5 km blev det och humöret vann stort på detta. Och en sak skall man veta: även om det tar emot litet att liksom försöka sporta i vinterväder då känner man sig himla hårdkokt sv det. Bruce Willis och jag, liksom. Även om det kanske snöar litet mindre i Hollywood...

Kommentarer (0)

Lilla spöket Sabolina.

Publicerad 2012-11-21 14:34:16 i Betty

Jag tror lilla B har kommit in i andra andningen eller nånting. Vad gäller bus och bråkighet, alltså.
Kors vad hon kan förstöra!!
En dag kom maken hem och sa bistert: -Den som har slängt en massa papperslappar på golvet kan ju vara snäll och plocka upp dem också.
Men då fick han allt svar på tal: -Det är delar av innandömet till en fotboll och det är Betty Som Har Gjort Det!
 
-Nådåså, sa hussen och plockade litet själv. Maken till duktig flicka att kunna destruera har han nog aldrig sett.
 
Igår pulvriserade hon ett skridskoskydd som jag trodde var oförstörbart, sen åkte hussen och köpte nya råhudsben. Slurp, sa det, sen var Bettys ben i flisor och molekyler.
 
Aldrig blir hon trött heller.
Efter dryga 90 minuters promenad igår eftermiddag tog vi middagspaus på två timmar, sen tog jag med Bara Betty på springtur. Hennes premiärtur i koppel på trottoarer och gångvägar.
 
Min premiär för att springa med apendicit också, för den delen. Det gick bra.
 
Först blev det så konstigt så det lät bara kloppetikloppetiklopp om oss, och lillfian krökte sig kring mitt vänsterben som en märla. En bra balansövning för en sån gammal käring som jag!
 
Sen gick det mycket bättre, faktiskt. En halv kilometer i stöten kan hon jogga fint, sen går vi ett litet stycke innan vi springer igen.
Efter 5 km tog lilla knoppen på lilla bettan slut. Vojne, det blev ett riv och slit och bit i mig och mina kläder. Jag som tycker det ser så rysligt obekvämt ut när folk är ute och motionerar i collegebrallor och den sortens började förstå att det kan finnas bruk för såna plagg också. Nämligen om man springer med en hoppa-upp-och-bit-i-låret-hund. Såna därna fula tajts som jag har skyddar så klent.
 
I alla fall, sista 1,5 kilometern gick vi och strosade och busade och gullade litet. Man måste pussas och kramas mycket i samband med joggingturer, annars känns det jättekonstigt säger Betty och kloppar hej vilt.
 
Sen träffade vi en fin jämthund som hette Vidar - det tyckte jag var ett så passande namn på en älghund. I helgen hade han drivit älg eller hur det heter i 8 timmar. Jobbigt tyckte jag att det lät, men Vidar föreföll vara en alert ung man. Jag skulle vilja veta mer om hur man tränar jakthundar - sånt har jag verkligen inget hum om alls.
 
Nåja, sen kom vi hem och jag tänkte att NU skall väl lilla spöket Sabolina änteligen vilja VILA en stund.
Men då tänkte jag fel.
 
Emellertid sov hon MYCKET gott i natt, och var inte alls pigg på att stiga upp i morse.
 
Fortsättning följer.
Kommentarer (0)

Friskt

Publicerad 2012-11-13 18:36:49 i Sprunget

Idag kom minsta  barnet hem tidigt från skolan - redan före 14. Annars är det alltid beckmörkt när hon kommer hem men nu fanns det novemberdagsljus nog för en springtur rätt ut i naturen, mitt i veckan! Litet oväntat lyx för Ying och mig.
In med oss i bilen och iväg till skogen med mountainbikespåret och sen bar det av i en halvmil. Oj, vad Ying gillar att dra!
När man tar vanliga promenader med honom så får han ju sina idéer och drar som en tok till en stolpe eller grästuva eller nåt, men när han har springselen på så bara drar han - utan mål. Även när jag väljer att gå en bit (för att inte omkomma) så ligger han på så nätt, lagom så jag hela tiden har "hjälp". Inte dumt alls, faktiskt.
Idag var jag mer alert och höll koll på ev. älgar, men det var lugnare den här gången. På ett ställe markerade Yingen väldigt mycket, men han nöjde sig med att vädra väldeliga, utan att tappa riktningen.
 
Det är väldigt roligt att springa så där ut i terrängen - den stig som finns är mest stenar, rötter, lera och massor av bruna löv ovanpå alltihopa så det blir ännu mer spännande. Ibland blir det betydligt mer hopp och skutt än spring, drar Ying på ordentligt då så tar jag rena flyg-stegen ibland, nerför branta backar och sånt. Litet läskligt ibland, men bara på nöjesfälts-sätt. Det kittlar litet i magen, men på ett bra sätt!
 
 
 
 
En riktig atlet är han!
 
 
 
 
Men det där med att posera är inte riktigt Yings grej. Alltid är det nånting som måste kollas in precis när jag trycker på knappen!
 
En halvmil blev det, sen tog vi bilen hem.
Men då var det ju bara att klä på resten av järngänget också, och dra på Ying en reflexväst, och så ut igen. När jag hade lyckats infånga och bylta på Jazz.
 
 
 
Och så blev det en halvmil till, fast i lugnare tempo och i hemmaskogen.
 
 
 
Fortfarande ljust när vi gick, men det mörknar fort.
 
 
Men när jag kom in, efter två och en halv timme på raken i friska luften, då fröhöhös jag! Kvickt en varm varm dusch och upp och dra på sig nåt varmt och mjukt, medan jag följdes av uppmanande blickar:
 
 
Hungriga, ju!
 
 
 
Kommentarer (0)

Bara matten

Publicerad 2012-11-08 01:17:00 i Sprunget

Bara en liten liten onöda vill jag stoppa in om gårdagens springtur.
Eftersom Ying har upplöst Kamratförbundet svensk-kinesiska etc. (eller kinesisk-svenska etc.) så sprang jag ut alldeles själv igår kväll. Ganska mycket tog det emot att byta om och ge sig ut igen, i mörkret och kylan. Och blåhåhåsten!
 
Först känns hela kroppen som den är grovt tillyxad ur ett stycke av nåt särskilt omedgörligt träslag - allting liksom knakar och beter sig allmänt otrevligt. Dessutom kan jag rapportera att såna där kompressionskläder som är så poppis just nu, såna som skall öka ens prestationer nåt alldeles enastående och kostar multum, minst - såna kan man tillordna sig själv om man har litet tålamod. Eller om man har tur kanske man redan har gjort det! Om man är jag.
Nämligen köper man sig en bunt praktiska och bra springkläder av vanlig modell (eftersom kompressionsplagg inte var uppfunna när så skedde), sen slutar man alldeles att springa, ägnar sig i stället åt bullätning och låter kläderna bli liggandes i ett skåp. Och si! när man sedan återupptar träningen - då har man till ingen extra kostnad (annat än för bullarna) skaffat sig lådorna fulla med superfunktionella kompressionsträningskläder!
Mina bästa vinterspringtajts var så till den milda grad vordna kompressionsbrallor att jag praktiskt taget inte kunde sära på benen i dem, och riktigt så högpresterande tyckte jag inte att jag ville vara just för tillfället. Men jag fick i alla fall en god uppvärmning när jag knorvade på mig dem och sedan knorvade av mig dem igen under högljudda eder, så de kom till nytta i alla fall.
 
Nåväl, när jag hade skrudat mig i kläder som visserligen kändes som korvskinn men i alla fall inte som korvskinn som kommer att rämna så där alldeles omedelbart, då gav jag mig ut.
Och det gick så bra! På ett ställe sprang jag uppför en ganska lång, seg backe och sen direkt nerför en kortare, brantare backe. Och - tadaaa! - sen vände jag och sprang i full fart den korta backen upp och den långa backen ner. Och så om igen! Till detta intog jag "Valerie", ni vet Glee-versionen, och det var som hand i handske, det.
 
Andra bra springsånger igår var Patrick Wolf - The City och Florence+the Machine: Howl.
Och så förstås nya favoritfavoritfavoriten:
 
 
Just nu är den bara bäst på alla sätt och i lubbartagen var den då alldeles alldeles rätt igår. Lilla tjocka tanten nästan dansade fram, ja närapå flög! I alla fall kändes det så, och det är känslan som räknas!
Kommentarer (0)

Ying och jag försöker ta revansch

Publicerad 2012-11-04 23:31:58 i Sprunget

Idag var det dags att "springa" igen.
Men: mina ben vägde aderton ton, mitt humör var inte riktigt gjort för Yings grad av vimsighet, it took forever and ever att värma upp, Betty var bråkig och ville sticka iväg på vittring, det var halt. Blä.
Trots att förutsättnigarna var så goda!
Nåväl, vi tog oss fram i mountainbike-spåret runt elljusspåret, ungefär 5 km. Ganska mycket blev rask promenad får man väl erkänna.
Tills:
Älgen Kom!
Jag ger mig katten på att det var samma älg som nästan körde över Olle häromsistens, den här var ungefär lika korkad. Och som jag just höll oss i lagom joggingtempo så var jag så att säga redan i rullning och hade platt intet att sätta emot när Ying gick över i älgjaktsmode.
Tre val hade jag:
1. lösa ut Yings koppel och låta honom sätta av efter älgen och försvinna bort i den tilltagande skymningen (näetack)
2. försöka bromsa, halka eller dras omkull och släpas en bit. Jo, för så stark är han, Ying, och det var både lerigt och stenigt och mossigt och f*n vet allt (näetack igen)
3. lubba!! (helst inte, men det var så det blev)
 
Så Ying och jag satte efter älgen i en rasande fart, j*klar vad han är snabb och stark och terränggående den hunden!! Ja, jag med får man nästan säga, inte stark kanske, men snabb och terränggående, det är jag då! Över omkullfallna träd, genom träsk, mellan granar där man egentligen inte kom fram, över stenrösen. I full karriär!
Jag var så slut så jag orkade inte ens snörvla utan snoren hängde som små rännilar från mitt tryne.
Och Betty då - jo, hon blev så förundrad över mattes aldrig tidigare skådade sida så hon höll sig intill mig och hade inte ögon för nån älg (tur det, eftersom hon var kopplad).
 
Men i mitt huvud hörde jag doktor Pers röst: -Du ska ju inte göra nån maxpulsträning - inga hårda intervaller och sånt.
 
Hm. Måste inte detta anses vara en hård intervall, tro?
Nåväl, det var inget att be för - jag for fram. I obanad terräng.
Älgen hade vi förlorat ur sikte (rejserälg) men Ying sprang på vittring och god vilja. Att jag höll mig på benen begriper jag inte.
 
Till slut nalkades vi dock ett förbaskat stort och knöligt stenröse och jag började inse att jag nog skulle få lov att släppa Ying trots allt, för bromsa honom kunde jag helt enkelt inte. Och så värst mycket ork hade jag inte kvar.
 
Då hände det, tack och lov, att Ying inte precis saktade av eller nånting sånt, det var mer som om en liten tanke på ev. riktningsbyte korsade hans hjärna, precis när han slank tätt förbi en tall. Och mer än denna lilla bråkdels sekund behövde jag inte för att kasta mig runt tallen på andra sidan och med uppbådande av mina absolut sista reservtankskrafter skutta över hans koppel som alltså gick på andra sidan trädet, sen ställa mig tätt intill tallen och liksom omfamna den med båda armarna.
 
Och då - då blev det äntligen stopp på Ying!
Pust!!
 
När jag hade trasslat ut oss från tallen och kopplet (som alltså bara är 1,5 meter i sträckt tillstånd, tack och lov för det, med en längre lina vetekatten hur det hade avlöpt) och sett till att jag hade stadigt fotfäste ifall han skulle försöka igen (men det är inga problem att hålla honom om man står still, det är bara när man liksom är igång som det är hopplöst) så frågade jag honom hur han hade tänkt sig att det hela skulle avlöpa egentligen.
 
-Fruntimmer! sa Ying och skakade på sig så skummet yrde och det klapprade om kinderna. Sen återstod för oss att hitta tillbaka till stigen vi kom från, men det hade han faktiskt inga problem med.
Och Betty förstod fortfarande ingenting.
 
Sen fortsatte vi i lagomare takt och tro det eller ej - jag hade faktiskt blivit ordentligt uppvärmd!
 
När vi kom hem och jag berättade för hemmavarande familjemedlemmar om vårt äventyr började vi tänka på hur det hela skulle ha sett ut om någon hade iakttagit oss. Först kom en vettskrämd älg, sen kom en tokig hund och sen kom en ännu tokigare matte med flätan som en fartrand efter sig.
 
Samt tallbarr ända in i underbrallerna, efter vad det sedemera visade sig, i duschen.
 
Undrar om vi kunde ha åkt dit för tjyvjakt? Mellanbarnet tyckte att jag fortsättningsvis alltid skall ha servett knuten i nacken och silverbestick i nyporna, i fall nytt jakttillfälle skulle givas och ifall kanske någon då skulle iakttaga oss. Det skulle se liksom så fint och belevat ut.
 
Nåja, slutet gott, allting gott och varken hjärtat eller manicken har krånglat. På tisdag skall jag in på teknisk kontroll; så se om de då frågar mig vad katten jag hade för mig idag. För manicken lagrar alla pulsar varje stund på dagen flera månader i stöten!
 
I alla fall försökte jag få Olle att tala litet med Ying om alternativa förhållningssätt till Älgar i Skogen, men Olle bara fnös. -Då kan jag lika gärna tala in i en kulvert, hävdade han.
 
 
Så här pass "banad väg" sprang vi på innan vi träffade Djuret.
 
 
 
"Banad", alltså. I jämförelse med vad som komma skulle.
 
 
Bitvis litet bättre.
 
 
Så här ser det ut när Betty Blir Trött. En liten film om detta följer så småningom.
 
 
Ganska vackert, fast det mörknar så fort. Och det blev kallt!
 
 
 
Kommentarer (0)

Bästa dagar

Publicerad 2012-11-03 00:17:00 i Allmänt

 
Igår påminde minsta barnet mig om att det var en av mina allra bästa dagar, den första på länge.
Jo, för det var en Torsdag i November. Hurra!
I och för sig så kan "en torsdag i november" infalla litet då och då, men det är klart att äkta vara smäller högst. En dag som man inte har några som helst förväntningar på, som man inte kan bli besviken på, som bara är så underbart - vilsam.
En torsdag i november är som en gåva, varje gång - utan att man måste se glad ut!
 
Eftersom jag igår skulle skjutsa just minsta barnet till en annan fröken så passade det bra att provköra ett för mig nytt elljusspår.
 
 
Men först detta - mitt lilla experiment (nu igen). Jag är rätt petig med sockor när jag springer, de måste vara för ändamålet avsedda. Och oftast är de av någon anledning märkta med höger resp. vänster. Då får man aldrig titta utan bara rycka en strumpa ur paret och trä på första bästa fot. (Jag sätter alltid på mig vänstersockan först, hur gör ni?) Och det blir tamejtusan i 9 fall av 10 så att högerstrumpan kommer på vänster foten och vice versa! Visst är det skumt!
 
 
Men sen sprang vi det här spåret mot vilket jag har en enda invändning: det är för kort. Det är träligt att springa två varv i samma spår och 2,4 km känns litet rumphugget. Men i övrigt - FEM STJÄRNOR minst!! Ett prima spår, lagom kuperat men med bara ett par riktiga "backar", öppen fin skog, hela tiden i bebodda trakter, underbart underlag. Och dessutom med möjlighet att ta små genvägar mellan "krokarna" i slingan, så att man kan springa liksom i en åtta eller något annat, för att få upp längden och inte springa precis precis på samma sätt om man vill knö ihop till mer än 2,4 km. Totalomdöme: en drömslinga! Att den dessutom startar på liksom en liten sportanläggning ger ytterligare plus i kanten!
 
Betty och Ying hade jag med mig, jag hade tänkt mig att Betty skulle få dra men så glömde jag hennes sele så det fick bli koppelspring för hennes del i stället, och Ying fick dra. Det gick finfint! Betty är verkligen så fokuserad och "jämn-löpande" när hon fattar att det är springning på gång. Och Ying är som vanligt en klippa. En vimsig klippa, men en klippa.
 
 
-Yupp, säger Ying. Eller - näe, det går inte att stava till. Det börjar liksom med en inåtaspiration, som ett "h" fast åt andra hållet, eller ett luftinsug - och så ett jupp. Litet norrländskt, tycker jag, men Ying bara fnyser och säger att det är mandarin. Fast han säger det lågt, för annars är det Betty som blir vimsig. Hon älskar mandariner.
 
 
Litegrann älskar hon matte också.
När vi springer nånstans där man liksom springer runt, startar och målgår på samma ställe, då blir Betty alldeles vild när man kommer till slutet. Hon tappar all besinning och trycker nosen i backen och vill dra iväg ett varv till, fast som spårhund! Undrar om det är bra eller dåligt.
 
 
 
 
Fördelen med att ens dvärgpinscher är av jättemodellen är att staffesyrran kan låna hans täcke. När hon har blivit ännu litet äldre ska hon få ett eget b-o-t-täcke, men än så länge får hon låna Jazzens. Hon har det ändå bara på sig när hon sitter i bilen efter jobb, så det går bra.
 
Nåväl, sen for vi hem och jag gnodde runt och städade i mitt sovrum som värsta tornadon. -Precis som jag trodde. Städdille, sa Ying, som alldeles hade glömt att han gillade när jag hade förklä och skrubbade golven så det yrde. Fast det var nog mest för att han var rätt trött efter sin springtur och ville sova gott i min säng men det gick inte eftersom jag drog den hit och dit i min golvstädningsiver och sedan till och med dammsög själva sängen innan jag bäddade om den. -Förspilld kvinnomöda, hävdade Ying, innan ögonlocken föll ner som persienner.
 
Och sen förstår ni, sen flög tusan i mig alldeles, för jag kom på att jag skulle springa EN GÅNG TILL! Så jag tog Tigern och drog till elljusspåret alldeles här hemma.
 
-Klara, färdiga, spring! sa Tigern som aldrig bangar för nåt. Han har förresten blivit en riktigt bra liten springpolare - förut avskydde han att springa i koppel, dvs. i enahanda tempo, men nu hänger han med finfint och är så glad hela tiden.
 
 
-Ja, för det gäller att hålla sig i form!
 
Jag märkte till mig förtjusning att det gick riktigt bra att springa två gånger samma dag - i alla fall om man springer mina längder och i min takt. Äntligen börjar jag hitta "mitt" spring igen, det känns som mitt steg. Det går inte fort men det går liksom - obönhörligt. Jag är nog vad man kan kalla en riktigt gnet när det gäller springning!
 
 
Men när det blev kväll, då sov hela gänget gott i TV-soffan. Utom sjag, som satt och smackade i mig Ben & Jerrys.
 
Sammanfattningsvis blev det precis en sån där perfekt dag som torsdagar i november kan vara om det inte snöar och är jättekallt.
 
Kommentarer (0)

Jag tänker på sex.

Publicerad 2012-10-26 23:39:00 i O-hundigt

Ja ursäkta, men jag måste ju i allsindar tänka på mina läsarsiffror. Upp, upp med er!
 
Faktum är att jag kanske inte så mycket TÄNKER på sex som KÄNNER sex.
När jag är ute och springer. 
 
(Det blir bättre och bättre, visst blir det?)
 
Alltså - jag känner sex MINUTER.
 
Mina springmusiklistor varierar en del, men det finns vissa inslag som ligger kvar, år ut och år in.
Ett par sådana exempel är
 
World of our own - Westlife
Désenchantée - Kate Ryan
Satellites - September
 
Och när jag hör dem, då hör jag, eller liksom känner, nån som säger:
Vi välkomnar följande åkare ut på isen för sex minuters uppvärmning...

Sex minuter, det är vad de har på sig att känna på isen och kroppens förhållande till denna, stajla litet och skrämma konkurrenterna. Samt få skäll av sin tränare.
Brrr.

Japp, så är det - är man konståkningsmorsa så går visst ränderna aldrig ur.
Hatkärlek, kan det kallas.
 
Men det finns ju en anledning till att vissa låtar används om och om och om igen på uppvärmningen - de går i lagom upp-pulsningstempo och de är peppiga.
När jag började lyssna på rysk pop insåg jag genast varför ryska konståkare är så snabba och starka - så klart, med den musiken att träna till!
 
Men det finns naturligtvis prima springsaker även västerut.
Här är några exempel på en halvgammal tants springlåtar just nu:
 
Lipstick - Jedward (om och om och om igen, perfekt uppvärmning)
Miss Kiss Kiss Bang - Alex Swings Oscar Sings (den här kan man ta på slutet när man egentligen är rätt müde. Den är så taktfast så det är som att bli piskad till litet tempo!)
Valerie - Glee Cast (men försök för allt i världen inte med Amy Winehouse-versionen. Då vill man bara gå hem)
Rödt Kort - Peter Sommer (det ska förstås vara ett ö i form av ett o med snedstreck genom, men hur åstadkommer man det?)
Moi... Lolita - Alizée
 
Sen en hel massa ryskt också, men så katten heller om jag orkar sitta här och transkribera.
Så där ja - ut och spring bara!
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela