Kris i koppelfrågan
VARFÖR måste hundar vara kopplade i elljusspåren?
Om de från späd ålder får gå okopplade och deras matte/husse ägnar någon uppmärksamhet åt dem så kommer de knappt att SE ev. joggare sen! Inte för att det precis kryllar av joggare i spåren, för det mesta...
Och om man har sin hund utan koppel blir man ju helt enkelt tvungen att lära den att hålla sig till sin förare, och därmed slipper man alla fåniga utfall, och folk som inte orkar hålla sina stora hundar, eller folk som måste springa en kilometer in i skogen med sin (kopplade) hund för att det inte ska hända nåt.
För så länge man har snöre på sin hund behöver man inte ta itu med saken. Alltså hur hunden beter sig. Man kan gå där och prata i mobilen och röka och låta hunden kasta sig hit och dit tills man måste gå till kiropraktorn med både sig och hunden.
SÅ - mera utan-koppelträning, tack! Men var ska den ske? Knappast i trafikerade miljöer. Och som sagt - elljusspåren är no-no-land.
Man tänker på vissa storstäder - i alla fall i Berlin och Paris förekommer hundar utan koppel minst lika ofta som med. Och då tänker jag inte på ev. gatuhundar. När ägaren går in på mataffären får hunden vänta utanför. Och det GÖR den!
Jag brukar tänka på det: i Sverige är tävlingslydnad vanligt, och massor av "vanligt folk" tränar på brukshundklubbar. I Tyskland och Frankrike är det annorlunda ställt med den saken - Herr Schmidt med sin Affenpinscher eller Monsieur Dupont med sin Boule Dogue har näppeligen tillgång till instruktörer och appellplaner, men lik förbaskat har de sina hundar lösa vid sin sida när de traskar genom Berlin resp. Paris. Mitt i smeten.
Medan vi små Svensson släpas som motvilliga jollar efter våra små fyrbeningar, på väg från brukshundklubbens parkeringsplats till kursen...
Tänk på saken!
Det kanske är dags för en ny rörelse - bränn kopplen!
Om de från späd ålder får gå okopplade och deras matte/husse ägnar någon uppmärksamhet åt dem så kommer de knappt att SE ev. joggare sen! Inte för att det precis kryllar av joggare i spåren, för det mesta...
Och om man har sin hund utan koppel blir man ju helt enkelt tvungen att lära den att hålla sig till sin förare, och därmed slipper man alla fåniga utfall, och folk som inte orkar hålla sina stora hundar, eller folk som måste springa en kilometer in i skogen med sin (kopplade) hund för att det inte ska hända nåt.
För så länge man har snöre på sin hund behöver man inte ta itu med saken. Alltså hur hunden beter sig. Man kan gå där och prata i mobilen och röka och låta hunden kasta sig hit och dit tills man måste gå till kiropraktorn med både sig och hunden.
SÅ - mera utan-koppelträning, tack! Men var ska den ske? Knappast i trafikerade miljöer. Och som sagt - elljusspåren är no-no-land.
Man tänker på vissa storstäder - i alla fall i Berlin och Paris förekommer hundar utan koppel minst lika ofta som med. Och då tänker jag inte på ev. gatuhundar. När ägaren går in på mataffären får hunden vänta utanför. Och det GÖR den!
Jag brukar tänka på det: i Sverige är tävlingslydnad vanligt, och massor av "vanligt folk" tränar på brukshundklubbar. I Tyskland och Frankrike är det annorlunda ställt med den saken - Herr Schmidt med sin Affenpinscher eller Monsieur Dupont med sin Boule Dogue har näppeligen tillgång till instruktörer och appellplaner, men lik förbaskat har de sina hundar lösa vid sin sida när de traskar genom Berlin resp. Paris. Mitt i smeten.
Medan vi små Svensson släpas som motvilliga jollar efter våra små fyrbeningar, på väg från brukshundklubbens parkeringsplats till kursen...
Tänk på saken!
Det kanske är dags för en ny rörelse - bränn kopplen!