Pelleskop-livet

Invektiv

Publicerad 2012-10-03 11:01:12 i Betty

Om man känner att man vill vara elak mot mig idag och kalla mig elakheter kan man med någon elegans hojta: -Bulhuve! eller -Snehörning!
För igår parkerade jag makens bil på ett galet ställe, på sniskan i en backe. På sådant däck att bak- resp. framhjulen på högra sidan hamnade en bra bit högre än motsvarande hjul på vänstra sidan. Och när jag skulle hoppa in i bilen igen så liksom FÖLL dörren upp, tung som den värsta kassavalvsdörr (Volvo = heavy stuff) och själva kanten träffade mig hårt hårt i pannan över vänstra ögonbrynet. I ett nu hände tre saker: det knakade och knastrade inuti huvudet, allting blev svart samt jag kr*ktes. (Som tur var inte in i bilen, annars hade nog maken blivit ondare än vanligt.) Sen hyvvade jag mig in i framsätet och satt där ett tag, tills jag kunde se igen och bara mådde lagom illa. Och sen drog jag vidare till skogs med Ying, Tigg och Betty.
 
Men nu har jag en rejäl bula, liksom på sniskan. Sniggt! som mellanbarnet skulle säga.
 
 
Här kunde man ha liksom ett hemligt ställe.
 
 
 
Mmmmm!!! Inte marabou, men mmmm ändå. Lera! Plöjda åkrar! Mmmmm!!
 
 
 
Ni vet väl att tigrar är utrotningshotade? Det gör mig så ont att se bilder från marknader, med tigerskinn och tigerungar och sånt. Vill inte veta. Tur ändå att det finns ett stort kattdjur även i de svenska skogarna. Ett farligt! Som smyger!
 
 

 
Stilstudie på lilla randan. Jag brukar säga till hundarna att jag ska minsann randa dem i rumpan, jag - men det behövs ju inte med lilla B!
 
 
Det fanns fullt av orienterande, vilsekomna gymnasister i skogen. Jättespännande sa Betty. Rätt som det var bara dök det upp nån i fullt språng. Bra träning! Bara en gång lyssnade hon INTE på mig: det var när en gymnasissa kom bakom en krök och mötte en annan gymnasissa, utom vårt synfält men inom vårt hörfält (om sådant gives) och på tonårsjäntors sätt ylade: -Heeeeeeej! i diskant. Precis så brukar Minsta Barnet hälsa på Betty och då MÅSTE ju Betty fara runt kröken, vild av iver. Sen blev besvikelsen rätt stor, men det gick ju för all del att pussa sånt löst folk också. Och de hade full förståelse och tyckte SÅ synd om Betty när jag talade om hur landet låg, de förklarade med innerlighet och iver att snart, alldeles snart, skulle riktiga lillmatte komma hem och inte vara lessen lilla hunden osv. Bra tjejer!
 
 
Tvångsporträtt.
 
 
Stället-där-Peppar-nafsade-en-häst-i-mulen. Uj!
 
 
Helt onödig bild, får man erkänna.
 
Tja. Sen for vi hem, och jag snaskade Panodil som om det vore popcorn ungefär, fast med mindre skräp mellom tänderna.
 
Förresten måste jag säga att jag gillar den nya förbättrade bloggplattformen. Numera är det ENKELT att lägga till nya kategorier, och dessutom enkelt att lägga till taggar. Och det sistnämnda är jätteroligt, för då kan vem som helst trilla in här och bli förvånad/bannad. Detta inlägg kommer t.ex. att taggas med panodil och volvo, och så kommer det in nån och får bara syn på en hundrumpa. Haha, jag lägger till taggen "rumpa" också!
 
 
 

Lillungen.

Publicerad 2011-09-10 23:22:00 i Peppar

Jag hittade förstås en massa pepparkornsbilder också, i gömmorna.



Bästa staffe-adoptivfarsan - Ying.





Full rulle, här kommer en bulle!!



Fina mjuka.



Av Peppar har jag väldigt många bilder med rörelseoskärpa.
Men minnet är klart.



Inga vänner alls.
De var alldeles för lika, helt enkelt.
Och alldeles för mycket Mammas Pojke, båda två.



De här två däremot - total anknytning från första sekunden.
-Han e min! sa Ying. -De e bara ja som kan ta hand om en sån!
Och så var det ju också.
-Nä, nu måste han lugna ner sig, sa Ying och sög på Peppars öron.
-Nä, nu måste jag lugna ner mig, sa Peppar och satte sig intill Ying och riktade in örat.

Hälsning från Peppar

Publicerad 2011-07-01 21:17:46 i Peppar

Idag är det hemskt och åsksjukt och  hela världen känns som en varmblöt frottéhandduk svept kring folk och fä. Usch. Ont i huvudet. Känner mig slibbig. Det håller på att växa alger på mig.

En sån dag passar det bra att äntligen skanna in några negativ från några filmrullar som jag äntligen skickade in. Efter ett år eller så i byrålådan.

Jo si, för jag är så gammaldags så jag tycker det är mysigt att fota med RULLE i kameran! Observera, ungdomar: för detta tövas särskild sorts, gammaldags kamera. Det går INTE att stoppa filmrulle i digitalkamera. Eller - det GÅR kanske, men det blir inge bra. Inge bra alls.

I alla fall - det funkade finfint med skanningen och det var rätt sorgligt, det.





Mattes lilla nussegris! Om man bara finge EN enda Pepparpuss till, ändå. Och bara EN enda gång till få känna på den där persikolena vita pälsen under halsen.

Stort drama, i möjligaste mån!

Publicerad 2011-01-31 11:11:58 i Peppar

Igår på långpromenaden mindes jag om fina kusen Hermes som jag red ett tag. Det var nämligen bl.a. på våra gamla ridvägar jag traskade.
Hermes var en arabvalack som dels inte var riktigt riktig och dels inte var riktigt inriden. Han var nog världens snällaste häst, han betedde sig på alla sätt som en stor hund. Eller en liten - när jag promenerade med honom i snöre på hala vägar försökte han hela tiden klättra upp i famnen på mig för att bli buren. På den punkten var jag tyvärr tvungen att svika.
Snäll ja, men inte precis avkopplande att rida... Satt det en kråka på en åker kunde just DEN kråkan vara livsfarlig - Hermes sjönk nån meter under mig, det var som nån tivoliattraktion.
När det var vintervägar markerade med orange pinnar var varje sån pinne jätteläskig, så han kastade sig från sida till sida av vägen.
Att få till EN hyfsad galoppfattning kunde ta en hel förmiddag och hela tiden tänkte jag: -Om jag överlever det här överlever jag ALLT... (vilket också visade sig stämma rätt bra, om man får tro läkarvetenskapen.)
Samtidigt var han väldigt modig, Hermes - han var beredd på det värsta men han flydde inte. Han bara försvann under mig, taktade, reste sig - luttrade MIG, helt enkelt. Modig. Det är ju som nån har sagt ingen konst att vara modig när man inte är rädd...
(Ett annat käckt minne är när jag, mogna kvinna redan då, kom framsprängande på "mitt" illfuxiga arabiska fullblod och blev stoppad av en arg gubbe som tjöt: -Jag är så trött på alla små jäntor och deras ponnyhästar!!)

Vart leder då detta resonemang? Jo rakt åt PEPPARN förstås! För Peppar tänker jag ofta på, och alldeles särskilt häromdagen. På kvällspromenaden, alltså i relativt mörker, träffade  vi å gångvägar på: en navkapsel, en skrotig cykel, en avdankad julgran med några slitna "prydnader" kvar samt ett par strumpor. (Det är märkligt så ofta man hittar strumpor efter vägarna - så här års...?) Och grejen var den att ingen hund rörde så mycket som ett ögonbryn. Tigern till och med klev på navkapseln (jag tror att han trodde att det var en balansbräda...)
Peppar däremot, han var stor DRAMA QUEEN!! Vart och ett av ovan listade föremål samt dessutom märkligt formade snödrivor, myror med ovanligt stirrande blick, lågt flygande talgoxar, barnvagn med innehåll samt nyligen uppsatt vägskylt skulle hos Peppar ha framkallat ett ögonblick av skönaste PANIK!! Ja, just skönaste.
När han blev mentalbeskriven konstaterade beskriverskan att han fann stort och synbart nöje i att bli oerhört rädd för dumpen (overallen som rycks upp som en stor farlig gubbe), sen traskade förbi utan att bry sig ett dugg, sen hade ett lyckat panikanfall till och sen valde att i stället bli rädd för en liten pinne på marken. "Inte ett dugg rädd men lättroad" blev omdömet.
Och precis så var varenda promenad med Pepp, i alla fall om han hade haft litet tråkigt ett tag. Tre gruskorn som hade hamnat i linje med varann föranledde stora omvägar, dova morr och ett ivrigt samspråk med matten.
Alltid avhandlingar med matten. -Ser du matte? Vad tror du att det är? Läskigt va! och sen i nästa stund allt glömt för nåt annat som fångade uppmärksamheten. Hela tiden med ett stort stort flin.
Men om det hände nåt RIKTIGT läskigt, som farliga påverkade typer eller tokarg hund eller två oinbjudna, ganska envetna typer på vår tomt - då var han bara alldeles orubbligt bestämd. Ingen panik, inget tokskällande eller -bitande, bara beslutsamhet: -Gå härifrån. Nu.
Och sen massor massor av slaskiga pussar på matten.
Och såna hundar vill de förbjuda!!






Peppar

Publicerad 2010-12-27 08:38:00 i Peppar



Den akuta chocksorgen efter Peppargrisen har börjat övergå i nästa fas - den Stora Saknaden.
Varenda gång jag ställer ner mat, tar en promenad, kryper till sängs, sätter mig i TV-soffan, öppnar kylskåpsdörren - varenda gång jag överhuvudtaget gör nånting så påminns jag om Peppar: hur han kom släpande med ett koppel eller en strumpa eller en sockerkaksform eller what-not när han tyckte jag var trist.
Hur han ansträngde sig att vara duktig på promenaderna.
Hur han först for iväg som ett troll när jag släppte honom och lät honom lubba och sen kvickt som en vessla vände om och kom tillbakadundrande, in i mina skenben, bara för att meddela hur KUL allting var.
Hur han kunde rynka på nosen.
Hur han alltid skulle göra tunnel mellan mina ben.
Oändligt många små rara saker som ingen annan gör på samma sätt.

Det är den Stora Saknaden, det.
Och det dröjer länge innan den blir uthärdlig.

Vi bara gråter

Publicerad 2010-12-16 14:06:22 i Peppar

Älskade rara kullerstenen Peppar finns inte hos oss längre.
Påkörd, dog direkt, hel och fin.
Ansvarsfull bilist stannade, ringde polisen. Var snäll och chockad. Klappade både mig och Peppar på ett sånt taffligt, bortkommet sätt så man förstod att det betydde nånting, inte nåt som han bara gjorde.
Unga snälla poliser som också var litet tafatta inför en matte som sitter och snyftar i en snödriva med en död hund i famnen. De körde hem Peppen sen och jag gick hem med den återstående trojkan.
När vi kom hem sprang Jazz genast fram till döda Peppar och slickade och donade överallt, litet nyfiket så där.
Tigger morrade och bet i Peppars ben!
Ying fattade inte att det var Peppar.
Senare på kvällen, när vi var ute och pratade med fina hunden som låg nedbäddad i en mjuk filt, var Ying med och nosade några tag på kroppen. -Japp, han e dö, konstaterade han och ägnade sig sen åt att slicka tårar från våra ansikten.
Tur att han är outröttlig när det gäller att slicka ansikten, den där Ying.



Precis som Peppar var.

Skamligt!

Publicerad 2010-11-26 12:41:02 i Peppar

Som matte till en "kamphund" tvingas man med tiden utveckla en utomordentligt hård hud. Annars står man helt enkelt inte ut.
Jag har med tiden blivit ganska avtrubbad och bryr mig för det mesta inte, men om man tänker på vad folk kan säga till mig när jag kommer traskande med lilla Peppar i koppel, och så sätter man in en annan hundras i stället - då kan man undra om folk inte har nån hyfs alls längre!
Det är ju en sak att det finns allmänna hundhatare, som alltid är på en och tjatar om bajspåsar och skäll och sånt. Och så de som är rädda för hundar, det måste man ta på allvar för det är inget att bara vifta bort. Rädslor är hemska, och att hunden inte är farlig alls hör inte dit. Tro mig, jag var paniskt rädd för vanliga fjärilar förut!
Men i alla fall: kommer du med en staffe eller amstaff eller pitbull eller nåt ditåt, då är det visst fritt fram!
De som inte är direkt otidiga nöjer sig med att tala om för mig att min hund kan låsa sina käkar, att han kanske VERKAR snäll men instinkterna kommer att ta över och då kan han kasta sig över mig när jag sover. Och bita ihjäl mig! Att hundar som ser en i ansiktet alltid är mordiska. Att såna hundar är förbjudna på alla utställningar och tävlingar...
En hel massa nöjer sig inte med goda råd och "fakta" utan skriker och svär direkt:
Hur f-n kan en vuxen människa skaffa en sån hund?!!
Dra åt h*vete med ditt förb*de monster!
Lika j*la elak som ful!
Både du och din hundj*vel borde skjutas!

Japp, så är det. Kanske inte dagligen, men i alla fall några gånger per månad.
Och detta alltså utan att hunden ens har tittat på vederbörande!!

Och sånt bara TAR man, för det mesta! Det är ju ärekränkning, eller...?

Så här ser han ut just precis nu, det j*la lilla monstret:



Jazz ligger på min säng så därför har Ying tagit Peppars bädd och därmed har Peppar nödgats krypa ihop i Tiggers lilla bo. Och Tigger fick ta Yings säng. Och jag sitter på golvet, som vanligt. Utan att Peppar har försökt döda mig. Hittills.

Söndag: promenad No 1

Publicerad 2010-10-17 20:13:04 i Peppar

Idag vaknade jag och var på uselt humör.
Hundar och grejer överallt, snorig näsa (vilken nesa!) och det mesta åt pipan.
Raskt befallde jag maken att utfodra tre kreatur medan jag tog min lille Pepp på ämsampromenad. Det var ungefär vad jag tyckte mig orka med.



Att gå med bara Peppar, det är prima för humöret, det! Han har sån humor den, och så har jag en känsla av att han faktiskt tycker att jag är litet skojig att umgås med (eller också är han bara artig. I så fall tackar jag).



Och så är han ju nåt så sanslöst SÖT!! Som - nä, jag vet inte som vad!



Peppars nya pipboll, inköpt igår. Fin ceriseröd färg, mycket bra ljud. Högsta betyg!



Men ännu litet högre betyg, typ IHVG, fick Peppars nya kampis - oslagbart toppen!! Dessutom väldigt hopvikbar och lätt att stoppa ner i fickan. (Lätt att riva upp ur fickan också, hälsar Peppen.)





Att balansera på ganska smala saker är inte Peppars favoritsport - t.ex. agilitybommen tycker han är otrevlig. Han tar sig visserligen över den fort och utan tvekan, men han är rätt spänd. Därför får han göra mycket balansövningar när vi är ute i skogen. Jag tror skaderisken blir mindre om han blir mera avspänd.



Inte lätt att fånga yrvädret på bild, inte!





Och vems små sladdriga rosiga kinder skymtar vi där då?



(Och jag beskyller Tigern för att ha stirrande blick...!!!)







Snyggo.





Sen var det ganska skönt att komma hem - matten var stelfrusen och Peppen var trött. Men då hade vi varit ute i drygt två timmar också, och kände oss ganska genomvädrade.
Och jag var på betydligt bättre humör!!!

Peppar tränar inför debuten

Publicerad 2010-09-23 23:11:55 i Peppar

Så här kan det se ut när ett litet staffedjur tränar inför sin tävlingsdebut i lydnadsklass 1.
Visst är det en aning okoncentrerat och litet oexakt, men se på den glada lilla svansen!
Och matte dk:ar i ställandet, men han stannar ju snyggt också!
Och visst tuggas det på apporten, men vad katten - det är ju en mördarhund!



Visst är han duktig, min lilla knasboll?

Tänkt efter före?

Publicerad 2010-09-08 13:54:13 i Peppar

Jag vill under inga omständigheter uppmuntra till några impulsköp, men OM det är så (och det vore ju konstigt annars) att du har gått och lurat på en liten Peppar-fining så finns det faktiskt en otingad hanvalp hos kennel Goodstaff's.
Den har finfin stam och alla papper i ordning förstås. Jag har träffat pappan ganska hastigt några gånger, men tillräckligt för att konstatera att det är en trevlig ung man, och mamman har jag träffat massor, fast inte tillräckligt, och är nästan litet kär i. En härlig personlighet!
Så ta och titta in på hemsidan - det är ändå något visst med att ha en Goodstaffare!
Nedanstående Goodstaffare är under inga omständigheter till salu, men kan tjäna som inspiration. Och hans pappa är faktiskt farfar till den aktuella valpen.







Ja men då så, klart att ni slår till!
Om ni har tänkt efter först, alltså.


Peppar peppar (ta i trä?)

Publicerad 2010-08-20 16:01:04 i Peppar

Rensning bland bilder från de senaste två vickerna, unjefär.
Här litet Peperoni:









Och så vill Peppar skicka en särskild hälsning till ZIGGE med familj. Matte med familj hänger på.

Sigtuna

Publicerad 2010-08-12 11:00:39 i Peppar

En annan dag fick Peppen följa med mig o maken till lilla sagostaden Sigtuna. Sicket ett turistnäste det har blivit!
Vi träffade en snäll tysk farbror som undrade om Peppringar verkligen är så farliga som det sägs. Han tyckte nämligen att de har så snälla ögon. Peppar fick visa att såna hundar inte är farliga alls.
Många ruiner tittade vi på - äldre än jag!!







Vad GÖR matten?!



Innanför citronskivan hade maken sitt rum när han var liten palt. Numera rymmer huset hotell.



Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela