Ljuden.
Inatt var vi ensamma här hemma - två små värnlösa fruntimmer, ett inte så värnlöst, en knasig pudel och tre busgrabbar med stora tänder.
Alltså: Mellanbarnet har dragit sina färde till sin farmor över hela sommarsäsongen, så där 10 mil bort är hon. Men sin pudel har hon lämnat kvar!
Hussen sov 5 mil bort.
Äldsta barnet sov (eller vad hon nu gör om nätterna) också 5 mil bort. Samma 5 mil.
Bara minsta barnet och jag var hemma.
Hur ordna med sovet?
I vanliga fall sover Jazz hos Minstan, pudeln hos Mellan och övriga hos mig. Så vi sa att pudeln tar inte så stor plats, vi kan nog klämma ner honom också i min säng. Tre eller fyra - stor skillnad, eller inte!
Men det föll sig så att jag satt uppe litet längre än Minstan och vips var Betty försvunnen.
Både hon och Jazz hade godnattat sig uppe hos Minsta Barnet. Så hon fick tillbringa hela natten där, och det gick så bra så.
Betty är verkligen familjehunden nummer ett, precis som det var tänkt!
Och att byta ut den lilla klossan mot luddpudeln var ju rena vinsten för mig - oj, vad jag har legat och sträckt på mig!
Men det är ju det där med ljudandet.
Olle, pudeln - han låter. Illa. Hans gläfs ligger på en sån ruskig frekvens så det skär i huvudet och ekar som av betongväggar, fast allting här är bara trä, trä och trä. Och litet masonit.
Hur som helst kom det mig att tänka på ljud.
Morgonljuden.
Värsta värsta morgonljudet jag vet - det är när folk skrapar isiga vindrutor ute på gatan. Brrrr! Hela jag låser mig och blir sten som en pinne - vill bara gå i ide.
Men så här års är det bara fåglakvitter, och så måsar som skränar. Såväl fisk- som skrattmåsar, mest fiskisar. Man skulle kunna tro att vi bor i ett fiskeläge!! Det är ganska rart. Och faktiskt så ligger ju Mälaren alldeles i andra änden av stan, så det är ju inte så konstigt.
Sen är det såna ljud som att Minsta Barnet stiger upp och tassar nerför trappan, hundar som släpps ut och gärna skäller (våra, tyvärr), en ilsken Tiger som skäller "släpp in oss!". Barnet tassar upp igen för att göra sig i ordning för ännu en skoldag.
Ljud av vinden i björken utanför mitt fönster, av grannarna som pratar arabiska, av bilar som kör alldeles alldeles för fort på 30-gatan. Av trissan på en cigarettändare, en buss som far förbi längre bort.
Olika konstiga mobiltelefonsignaler, förstås, kanske nån unge som tjuter i en barnvagn.
Som kanske framgår hör jag inte till de allra mest morgontidiga. Det är faktiskt bland det värsta jag vet att stiga upp medan den fortfarande är alldeles tyst ute - jag vill ha hörbara bevis på att världen är befolkat, att allting är gott i den bästa av världar, innan jag behagar resa på mig.
Alltså: Mellanbarnet har dragit sina färde till sin farmor över hela sommarsäsongen, så där 10 mil bort är hon. Men sin pudel har hon lämnat kvar!
Hussen sov 5 mil bort.
Äldsta barnet sov (eller vad hon nu gör om nätterna) också 5 mil bort. Samma 5 mil.
Bara minsta barnet och jag var hemma.
Hur ordna med sovet?
I vanliga fall sover Jazz hos Minstan, pudeln hos Mellan och övriga hos mig. Så vi sa att pudeln tar inte så stor plats, vi kan nog klämma ner honom också i min säng. Tre eller fyra - stor skillnad, eller inte!
Men det föll sig så att jag satt uppe litet längre än Minstan och vips var Betty försvunnen.
Både hon och Jazz hade godnattat sig uppe hos Minsta Barnet. Så hon fick tillbringa hela natten där, och det gick så bra så.
Betty är verkligen familjehunden nummer ett, precis som det var tänkt!
Och att byta ut den lilla klossan mot luddpudeln var ju rena vinsten för mig - oj, vad jag har legat och sträckt på mig!
Men det är ju det där med ljudandet.
Olle, pudeln - han låter. Illa. Hans gläfs ligger på en sån ruskig frekvens så det skär i huvudet och ekar som av betongväggar, fast allting här är bara trä, trä och trä. Och litet masonit.
Hur som helst kom det mig att tänka på ljud.
Morgonljuden.
Värsta värsta morgonljudet jag vet - det är när folk skrapar isiga vindrutor ute på gatan. Brrrr! Hela jag låser mig och blir sten som en pinne - vill bara gå i ide.
Men så här års är det bara fåglakvitter, och så måsar som skränar. Såväl fisk- som skrattmåsar, mest fiskisar. Man skulle kunna tro att vi bor i ett fiskeläge!! Det är ganska rart. Och faktiskt så ligger ju Mälaren alldeles i andra änden av stan, så det är ju inte så konstigt.
Sen är det såna ljud som att Minsta Barnet stiger upp och tassar nerför trappan, hundar som släpps ut och gärna skäller (våra, tyvärr), en ilsken Tiger som skäller "släpp in oss!". Barnet tassar upp igen för att göra sig i ordning för ännu en skoldag.
Ljud av vinden i björken utanför mitt fönster, av grannarna som pratar arabiska, av bilar som kör alldeles alldeles för fort på 30-gatan. Av trissan på en cigarettändare, en buss som far förbi längre bort.
Olika konstiga mobiltelefonsignaler, förstås, kanske nån unge som tjuter i en barnvagn.
Som kanske framgår hör jag inte till de allra mest morgontidiga. Det är faktiskt bland det värsta jag vet att stiga upp medan den fortfarande är alldeles tyst ute - jag vill ha hörbara bevis på att världen är befolkat, att allting är gott i den bästa av världar, innan jag behagar resa på mig.