Materialfrågan.
Här kräks det left, right and center, så vi pratar om nåt annat.
Vi pratar om löpning som materialsport, gör vi!
Jag läste en gammal favvobok igår kväll: Ludvig Rasmussons Spring för kärleken och livet, en mycket trevlig bok. Jag tycker så mycket om hans sätt att uttrycka sig, både i tryckt text och i radion. Där får man dessutom åtnjuta hans mumlande röst. Heja, Ludvig Rasmusson!
Men alltså: i denna bok från 1995 (åren går!) hävdar han att man behöver egentligen bara ett par bra dojjor. Och visst behöver man det.
Men för min egen personliga del räcker det inte där.
Det finns liksom så mycket som talar emot det där att "gå ut och springa" att jag måste i möjligaste mån strömlinjeforma mig.
Men vi tar det från botten:
skorna. Man hittar sitt märke och sen håller man sig till det, rekommenderar jag. Personligen har jag sån himla tur att det märke som passar mina blan allra som bästast, det är Adidas. Och det, det är lika praktiskt som att ha Canon som sitt systemkameramärke, för det finns alltid bra priser på både Adidas och Canon. (När det gäller objektiv till Canonkameror finns det hur mycket som helst begagnat till bra priser också, men begagnade joggingskor tror jag man ska avstå från, i alla fall om man tänker sig att springa i dem...) Är man inte tävlingstok eller jättesnabb eller har galna fötter så klarar man sig gott med de lägre (nåja) prissegmenten hos Adidas, vilket innebär att man kommer undan med så där en 700,- för ett par BRA skor, och ännu mindre när nån sporthandel har nån drive. Och det är bra det, för man bör faktiskt, om man springer med någon regelbundenhet, ha två par i omlopp. Så då får torka ordentligt, och återfå spänsten.
Om man går till en verkligt bra affär, som Löplabbet och några andra, och springer på deras band så talar de om för en vad man faktiskt behöver. Går man till en mindre bra affär och springer på deras band så säger de att man behöver de dyraste pjucken i boden, och det är ju litet fjolligt. I synnerhet som man behöver flera grejer, och grej nummer två som man behöver är:
strumpor. Det FINNS de (har jag hört sägas) som kan lubba i vanliga tubsockor och sånt - dit hör inte jag. Då blir det blåsor och skav och eländes elände på alla de sätt. Särskilda springstrumpor gillar jag, särskilt av märket Newline - coolmax om det är varmt och thermo-modellen om det är kallt. Tunna fina thermostrumpor som värmer mycket mer än man tror är guld värt om man envisas med att ge sig ut på springturer även på vintern. Till nöds, om jag har lyckats sumpa alla paren springstrumpor, så KAN det klara sig med ett par nylonknästrumpor och ett par tunna vanliga sockor ovanpå det. Men då måste man förstås ha långa brallor ovanpå, annars blir det FÖR fult!
Och därmed är vi inne på nästa nivå:
benkläder. Och därmed menar jag just det man har på benen, det är ingen eufemism för underkläder. Alltså: förr sprang man bevars i tjocka gråa sweatbrallor. Jabba dabba, de vägde 5 kg redan vid start och 10 när man kom i mål, 15 om det regnade. Och var alltid för varma, förstås. Samt tog vind, och tog 3 dygn att torka efter tvätt, typ. Nu vet man bättre och kör med tajts, ett vacker och helsvenskt ord. Eller tights, dårå. Ett formslutande plagg i funktionsmaterial - finns i olika blankhetsgrad, jag försöker få tag på minimalt reflekterande, men det är bara en utseendefråga och därmed av minimalt intresse. Jag ser ändå inte särskilt snygg ut på mina springturer, to say the very least. En god idé även här är att hitta sitt favoritmärke vad gäller passform och material. Jag gillar Craft och Nike bäst, men huvudsaken är att de sitter där de ska och inte är alltför tunna, då känns det som att vara ute och lubba i kalasbraller, ju! Är det varmt, och det är det ganska ofta när man springer, oftare än man kan tro när man tittar på termometern - ja, då väljer man med fördel 3/4-långa byxor. Är man ung och smärt och exhibitionistiskt lagd kan man förstås välja ännu kortare, men jag skonar gärna omvärlden från anblicken av mina sladdriga lår. Men som sagt - utseendet är det minst viktiga, huvudsaken är att man trivs. Och jag trivs icke med korta byxor, och alldeles i synnerhet trivs jag inte med korta, löst sittande byxor, typ boxershorts. Uääh! Och förresten, när det gäller underbrallor, om vi nu ska vara såna: mitt förstahandsval är rejäla grejer, upp i midjan och ner kring låren, liksom. Gives icke såna - ja, då nödgas jag ta till string!! Därför att mellanversionen gör sig till string fast man inte har planerat det, och ska jag ha string så ska det åtminstone vara med avsikt. Fast helst icke, alltså. Särskilda träningsunderkläder i funktionsmaterial kan man nog hoppa över om man inte är mera spänstig än jag, jag tycker att det funkar bra med vanliga vardagsmodellen.
Vidare uppåt:
bysthållare - ett prima och alltför sällan använt ord. Låter rejält, och det är just vad den ska vara också. Rejäl. Hålla grejerna på plats. Alltså - jag har just inget att hålla på plats, rätt platt som en planka men det lyckas ändå vara sladdrigt, på grund av ålder (och bristande implantat). Så springa utan "stöd för bysten" skulle jag nog inte komma på tanken att göra, men däremot klarar jag mig med enkla don. Ett rejält linne med inbyggd BH funkar bra för mig, och det är jag tacksam för, eller en kortare stadig topp att använda under en annan överdel. För dem som är mer grundligt utrustade (dvs. har ätit mer potatis i sin ungdom, om man får tro min fader) är det nog bäst att höra sig för om utbudet och grundligt probera. Jag tror inte man ska slarva på den punkten, det kan aldrig vara bekvämt att ha ett par meloner i fri studs...
tröja - låt oss kalla det så, topp låter så jönsigt. Men denna "tröja" kan ju t.ex. vara bara ett linne, om det är sommar, eller nåt kortärmat, eller långärmat, eller - tja, huvudsaken är att den sitter åt. Håll sig till fruntimmersmodeller om ni är det minsta lilla avsmalnande på mitten, är mitt råd. Hellre litet för tajt än litet för sladdrigt, men se upp med ärmhålet, där får det inte skava, då blir man galen. Funktionsmaterial förstås, inga gamla urtvättade bomullst-tröjor duger. Och så finns det så många trevliga färger att muntra upp sig med - man ska vara litet färgglad tycker jag! Eller chict svart med nån glad färgdutt nånstans.
Här kommer vi också in på den svåra frågan om
lager. Hur mycket ska man ha på sig, egentligen? Igår kväll när det var 8 grader hade jag kort BH-topp, långärmad tunn tröja och en prasselväst, som egentligen bara funkar för synligheten (illgul med reflexer). Det var alldeles lagom varmt då. När det har varit ner mot noll brukar jag ha BH-topp, kortärmad funktionströja, långärmad en aning tjockare funktionströja, ev. en litet tjockare väst, typ tunn fleece. Och om det blåser är ju en tunn vindjacka ett bra val, eller byt ut tröjorna mot en softshelljacka. Oftast behöver man mindre kläder än man tror.
Vantar behöver man däremot oftare än man tror, tunna tunna. Lätta att stoppa i en ficka eller i byxlinningen om ficka ej gives. Bättre att ha och inte behöva än att inte ha och behöva. Bra springvantar har ofta en remsa bomullsfrotté på ovanspidan, att torka en snorig näsa eller svettig panna med.
Mössa kan också vara bra, om det blåser. Eller pannband. Nån gång har jag i desperation (pga ostädat hus) nödgats ge mig ut med yllemössa på skulten. Gör inte det, för det kliar. Man har liksom annat att brottas med än ett kliande huvud, anser jag.
Slutligen så frågan om musik. En smaksak förstås. Själv tycker jag mycket mycket om att springa till musik och har en massa olika spellistor efter humör och efter springtyp. Ibland när jag springer med hundar har jag ingen musik på. GPS har jag däremot nästan alltid på, det är så roligt att se sin rutt "från ovan" sen. Förr använde jag en GARMIN-klocka för tid och karta, nu blir det mest ajfånen förstås - musik och gps och allt i ett. Och dessutom kan familjen få tag i en, om de skulle bli nippriga.
Sen är det bara en sak till man behöver, tror jag: inställningen. Den att det faktiskt är så himla skönt att springa, att kunna springa! Strunt i att förbättra hälsan, gå ner i vikt (haha!), bli snabbare på milen, hålla nyårslöftet - känn efter bara! Att det är så underbart glatt att lubba fram, kanske till en glad sång (som man ev. sjunger själv), att det bär, man orkar!! Kanske fem meter, kanske 5 kilometer, men man springer i alla fall! Och springer det gör man så fort två fötter är i luften samtidigt, det som kallas svävmomentet. Svävmomentet. Det hörs ju att det är nåt underbart och eftersträvansvärt.
Så där ja. Nu har jag missionerat.
Vi pratar om löpning som materialsport, gör vi!
Jag läste en gammal favvobok igår kväll: Ludvig Rasmussons Spring för kärleken och livet, en mycket trevlig bok. Jag tycker så mycket om hans sätt att uttrycka sig, både i tryckt text och i radion. Där får man dessutom åtnjuta hans mumlande röst. Heja, Ludvig Rasmusson!
Men alltså: i denna bok från 1995 (åren går!) hävdar han att man behöver egentligen bara ett par bra dojjor. Och visst behöver man det.
Men för min egen personliga del räcker det inte där.
Det finns liksom så mycket som talar emot det där att "gå ut och springa" att jag måste i möjligaste mån strömlinjeforma mig.
Men vi tar det från botten:
skorna. Man hittar sitt märke och sen håller man sig till det, rekommenderar jag. Personligen har jag sån himla tur att det märke som passar mina blan allra som bästast, det är Adidas. Och det, det är lika praktiskt som att ha Canon som sitt systemkameramärke, för det finns alltid bra priser på både Adidas och Canon. (När det gäller objektiv till Canonkameror finns det hur mycket som helst begagnat till bra priser också, men begagnade joggingskor tror jag man ska avstå från, i alla fall om man tänker sig att springa i dem...) Är man inte tävlingstok eller jättesnabb eller har galna fötter så klarar man sig gott med de lägre (nåja) prissegmenten hos Adidas, vilket innebär att man kommer undan med så där en 700,- för ett par BRA skor, och ännu mindre när nån sporthandel har nån drive. Och det är bra det, för man bör faktiskt, om man springer med någon regelbundenhet, ha två par i omlopp. Så då får torka ordentligt, och återfå spänsten.
Om man går till en verkligt bra affär, som Löplabbet och några andra, och springer på deras band så talar de om för en vad man faktiskt behöver. Går man till en mindre bra affär och springer på deras band så säger de att man behöver de dyraste pjucken i boden, och det är ju litet fjolligt. I synnerhet som man behöver flera grejer, och grej nummer två som man behöver är:
strumpor. Det FINNS de (har jag hört sägas) som kan lubba i vanliga tubsockor och sånt - dit hör inte jag. Då blir det blåsor och skav och eländes elände på alla de sätt. Särskilda springstrumpor gillar jag, särskilt av märket Newline - coolmax om det är varmt och thermo-modellen om det är kallt. Tunna fina thermostrumpor som värmer mycket mer än man tror är guld värt om man envisas med att ge sig ut på springturer även på vintern. Till nöds, om jag har lyckats sumpa alla paren springstrumpor, så KAN det klara sig med ett par nylonknästrumpor och ett par tunna vanliga sockor ovanpå det. Men då måste man förstås ha långa brallor ovanpå, annars blir det FÖR fult!
Och därmed är vi inne på nästa nivå:
benkläder. Och därmed menar jag just det man har på benen, det är ingen eufemism för underkläder. Alltså: förr sprang man bevars i tjocka gråa sweatbrallor. Jabba dabba, de vägde 5 kg redan vid start och 10 när man kom i mål, 15 om det regnade. Och var alltid för varma, förstås. Samt tog vind, och tog 3 dygn att torka efter tvätt, typ. Nu vet man bättre och kör med tajts, ett vacker och helsvenskt ord. Eller tights, dårå. Ett formslutande plagg i funktionsmaterial - finns i olika blankhetsgrad, jag försöker få tag på minimalt reflekterande, men det är bara en utseendefråga och därmed av minimalt intresse. Jag ser ändå inte särskilt snygg ut på mina springturer, to say the very least. En god idé även här är att hitta sitt favoritmärke vad gäller passform och material. Jag gillar Craft och Nike bäst, men huvudsaken är att de sitter där de ska och inte är alltför tunna, då känns det som att vara ute och lubba i kalasbraller, ju! Är det varmt, och det är det ganska ofta när man springer, oftare än man kan tro när man tittar på termometern - ja, då väljer man med fördel 3/4-långa byxor. Är man ung och smärt och exhibitionistiskt lagd kan man förstås välja ännu kortare, men jag skonar gärna omvärlden från anblicken av mina sladdriga lår. Men som sagt - utseendet är det minst viktiga, huvudsaken är att man trivs. Och jag trivs icke med korta byxor, och alldeles i synnerhet trivs jag inte med korta, löst sittande byxor, typ boxershorts. Uääh! Och förresten, när det gäller underbrallor, om vi nu ska vara såna: mitt förstahandsval är rejäla grejer, upp i midjan och ner kring låren, liksom. Gives icke såna - ja, då nödgas jag ta till string!! Därför att mellanversionen gör sig till string fast man inte har planerat det, och ska jag ha string så ska det åtminstone vara med avsikt. Fast helst icke, alltså. Särskilda träningsunderkläder i funktionsmaterial kan man nog hoppa över om man inte är mera spänstig än jag, jag tycker att det funkar bra med vanliga vardagsmodellen.
Vidare uppåt:
bysthållare - ett prima och alltför sällan använt ord. Låter rejält, och det är just vad den ska vara också. Rejäl. Hålla grejerna på plats. Alltså - jag har just inget att hålla på plats, rätt platt som en planka men det lyckas ändå vara sladdrigt, på grund av ålder (och bristande implantat). Så springa utan "stöd för bysten" skulle jag nog inte komma på tanken att göra, men däremot klarar jag mig med enkla don. Ett rejält linne med inbyggd BH funkar bra för mig, och det är jag tacksam för, eller en kortare stadig topp att använda under en annan överdel. För dem som är mer grundligt utrustade (dvs. har ätit mer potatis i sin ungdom, om man får tro min fader) är det nog bäst att höra sig för om utbudet och grundligt probera. Jag tror inte man ska slarva på den punkten, det kan aldrig vara bekvämt att ha ett par meloner i fri studs...
tröja - låt oss kalla det så, topp låter så jönsigt. Men denna "tröja" kan ju t.ex. vara bara ett linne, om det är sommar, eller nåt kortärmat, eller långärmat, eller - tja, huvudsaken är att den sitter åt. Håll sig till fruntimmersmodeller om ni är det minsta lilla avsmalnande på mitten, är mitt råd. Hellre litet för tajt än litet för sladdrigt, men se upp med ärmhålet, där får det inte skava, då blir man galen. Funktionsmaterial förstås, inga gamla urtvättade bomullst-tröjor duger. Och så finns det så många trevliga färger att muntra upp sig med - man ska vara litet färgglad tycker jag! Eller chict svart med nån glad färgdutt nånstans.
Här kommer vi också in på den svåra frågan om
lager. Hur mycket ska man ha på sig, egentligen? Igår kväll när det var 8 grader hade jag kort BH-topp, långärmad tunn tröja och en prasselväst, som egentligen bara funkar för synligheten (illgul med reflexer). Det var alldeles lagom varmt då. När det har varit ner mot noll brukar jag ha BH-topp, kortärmad funktionströja, långärmad en aning tjockare funktionströja, ev. en litet tjockare väst, typ tunn fleece. Och om det blåser är ju en tunn vindjacka ett bra val, eller byt ut tröjorna mot en softshelljacka. Oftast behöver man mindre kläder än man tror.
Vantar behöver man däremot oftare än man tror, tunna tunna. Lätta att stoppa i en ficka eller i byxlinningen om ficka ej gives. Bättre att ha och inte behöva än att inte ha och behöva. Bra springvantar har ofta en remsa bomullsfrotté på ovanspidan, att torka en snorig näsa eller svettig panna med.
Mössa kan också vara bra, om det blåser. Eller pannband. Nån gång har jag i desperation (pga ostädat hus) nödgats ge mig ut med yllemössa på skulten. Gör inte det, för det kliar. Man har liksom annat att brottas med än ett kliande huvud, anser jag.
Slutligen så frågan om musik. En smaksak förstås. Själv tycker jag mycket mycket om att springa till musik och har en massa olika spellistor efter humör och efter springtyp. Ibland när jag springer med hundar har jag ingen musik på. GPS har jag däremot nästan alltid på, det är så roligt att se sin rutt "från ovan" sen. Förr använde jag en GARMIN-klocka för tid och karta, nu blir det mest ajfånen förstås - musik och gps och allt i ett. Och dessutom kan familjen få tag i en, om de skulle bli nippriga.
Sen är det bara en sak till man behöver, tror jag: inställningen. Den att det faktiskt är så himla skönt att springa, att kunna springa! Strunt i att förbättra hälsan, gå ner i vikt (haha!), bli snabbare på milen, hålla nyårslöftet - känn efter bara! Att det är så underbart glatt att lubba fram, kanske till en glad sång (som man ev. sjunger själv), att det bär, man orkar!! Kanske fem meter, kanske 5 kilometer, men man springer i alla fall! Och springer det gör man så fort två fötter är i luften samtidigt, det som kallas svävmomentet. Svävmomentet. Det hörs ju att det är nåt underbart och eftersträvansvärt.
Så där ja. Nu har jag missionerat.