Allmänt
Om kräkeriet: jo tack, det fortsätter. Gårdagkvällen avrundades med att Tigern kräktes mängder i min ena toffla medan jag var i duschen. Man kan nästan bara skratta åt sånt elände! Sen klyktes han några gånger under natten, fast nu mest bara gult slem, och ett par gånger idag också. För övrigt är han ett monstrum för tillfället, för han fastar. Tiger på Tom Mage = farligt vilddjur!
Om träning: Innan Tigern blev hastigt och olustigt kräksjuk igår var vi och tränade med vårt nytillskapade lilla lydnadsgäng, som igår bestod av Tigern, storpudeljäntan Doris-full-i-bus och den nya bekantskapen Ted Springerspaniel, 10 månader. Mycket nyttigt och bra!
Tigern och jag fokuserade på: vänta på MITT kommando vid uppsättande från liggande (inte lyssna på den som kommenderar, alltså), SITTA medan matten avlägsnar sig för inkallning (och nu börjar det, peppar peppar, verka som det har gått in i den lilla terrierknoppen att man icke säger nicke får lägga sig ner) och så - nähä?! - rutan. Jag provade mitt nya upplägg med godisfrestelser och jag tror att det kan funka. Visserligen resulterade det ett par gånger i svårt frustrerad liten terrier som bara satt vid min sida och gläfste när jag kommenderade UT, men jag tror att en liten talgdank börjar formeras. Han behöver få veta inte bara vad som är RÄTT utan också vad som är FEL. Som ren information, alltså.
När jag kom hem med Tigern efter två timmars promenad och träning skulle jag åka o handla hundmat och då passade jag på att ta Jazz och Ying till klubben i och för träning som i deras fall generellt består i att komma när jag ropar. Pretty basic, alltså.
Nå, agilitybanan hade jag tänkt avstå från, då den är som ett smärre träsk, men Jazz signalerade tydligt att det var dit han ville så jag kunde inte motstå. Där fanns en hel liten bana uppställd och - infoga kraftord här - vad han kan springa!! I år är han riktigt smal och fin och därmed ännu vassare och snabbare!! Dessutom har han blivit så duktig på fjärrkommendering så - ja, med tanke på vilken urusel och oinspirerad handler jag är så är han ju helt OTROLIG, min lille pinne! Och i den sörjan, dessutom! Bland annat körde vi en serie som bestod av fem hopp i en krökt linje, skarp sväng upp på bommen och sen jättespetsig vinkel in i slalomet, som stod nästan parallellt med bommen. Så Jazz drog järnet över bommen, tripp tripp i 120-fart över kontaktfältet, vänder i luften, slår på tvärnit så lersörjan far över hela plan intill första slalompinnen, sen vansinnesacceleration så han slirar i geggan och bara snärtar genom hela slalomet, tillbaka igen fast precis på andra sidan av och återigen nästan parallellt med bommen, genom en platt tunnel full med vatten och så över ett sluthinder. Världens gladaste pinne sen, och världens mest utmattade matte. 15 sekunder i toppfart räcker för mig, ändå är jag LÅNGT från honom hela tiden. Vilken liten hund! Och inte en enda tvekan om mina kommandon, han tar hindren i vilka vansinnesvinklar som helst, lyssnar på vilken ände han ska tunneln från, helt underbart helt enkelt. Men när jag anser att en bana eller övning är slut och tjoar: -Hurra, du vann!! (som jag alltid gör) då kastar sig Jazz upp på närmsta bänk för belöning och gos, för egentligen avskyr han kallblöt geggamoja.
Sen sprang Ying och pep och sa: -Jag då, ska inte jag få springa och hoppa?! Men det fick han förstås, tre hinder gick det fint att styra honom över, det fjärde tyckte han var löjligt och sen fick han syn på A-hindret = Meningen med Livet på en agilitybana. Alltså: A-gility = A-hinder. Sen spetade han litet upp- och nerför detta rätt många gånger, alla gånger mycket noga med att trampa på kontaktfält och stanna till litet extra på toppen för att beundra utsikten.
Det är skönt med omväxling för en matte!
Minsta barnet tillbringade en natt hos en kamrat och skickade förstås en bild av dess pudel!
Om träning: Innan Tigern blev hastigt och olustigt kräksjuk igår var vi och tränade med vårt nytillskapade lilla lydnadsgäng, som igår bestod av Tigern, storpudeljäntan Doris-full-i-bus och den nya bekantskapen Ted Springerspaniel, 10 månader. Mycket nyttigt och bra!
Tigern och jag fokuserade på: vänta på MITT kommando vid uppsättande från liggande (inte lyssna på den som kommenderar, alltså), SITTA medan matten avlägsnar sig för inkallning (och nu börjar det, peppar peppar, verka som det har gått in i den lilla terrierknoppen att man icke säger nicke får lägga sig ner) och så - nähä?! - rutan. Jag provade mitt nya upplägg med godisfrestelser och jag tror att det kan funka. Visserligen resulterade det ett par gånger i svårt frustrerad liten terrier som bara satt vid min sida och gläfste när jag kommenderade UT, men jag tror att en liten talgdank börjar formeras. Han behöver få veta inte bara vad som är RÄTT utan också vad som är FEL. Som ren information, alltså.
När jag kom hem med Tigern efter två timmars promenad och träning skulle jag åka o handla hundmat och då passade jag på att ta Jazz och Ying till klubben i och för träning som i deras fall generellt består i att komma när jag ropar. Pretty basic, alltså.
Nå, agilitybanan hade jag tänkt avstå från, då den är som ett smärre träsk, men Jazz signalerade tydligt att det var dit han ville så jag kunde inte motstå. Där fanns en hel liten bana uppställd och - infoga kraftord här - vad han kan springa!! I år är han riktigt smal och fin och därmed ännu vassare och snabbare!! Dessutom har han blivit så duktig på fjärrkommendering så - ja, med tanke på vilken urusel och oinspirerad handler jag är så är han ju helt OTROLIG, min lille pinne! Och i den sörjan, dessutom! Bland annat körde vi en serie som bestod av fem hopp i en krökt linje, skarp sväng upp på bommen och sen jättespetsig vinkel in i slalomet, som stod nästan parallellt med bommen. Så Jazz drog järnet över bommen, tripp tripp i 120-fart över kontaktfältet, vänder i luften, slår på tvärnit så lersörjan far över hela plan intill första slalompinnen, sen vansinnesacceleration så han slirar i geggan och bara snärtar genom hela slalomet, tillbaka igen fast precis på andra sidan av och återigen nästan parallellt med bommen, genom en platt tunnel full med vatten och så över ett sluthinder. Världens gladaste pinne sen, och världens mest utmattade matte. 15 sekunder i toppfart räcker för mig, ändå är jag LÅNGT från honom hela tiden. Vilken liten hund! Och inte en enda tvekan om mina kommandon, han tar hindren i vilka vansinnesvinklar som helst, lyssnar på vilken ände han ska tunneln från, helt underbart helt enkelt. Men när jag anser att en bana eller övning är slut och tjoar: -Hurra, du vann!! (som jag alltid gör) då kastar sig Jazz upp på närmsta bänk för belöning och gos, för egentligen avskyr han kallblöt geggamoja.
Sen sprang Ying och pep och sa: -Jag då, ska inte jag få springa och hoppa?! Men det fick han förstås, tre hinder gick det fint att styra honom över, det fjärde tyckte han var löjligt och sen fick han syn på A-hindret = Meningen med Livet på en agilitybana. Alltså: A-gility = A-hinder. Sen spetade han litet upp- och nerför detta rätt många gånger, alla gånger mycket noga med att trampa på kontaktfält och stanna till litet extra på toppen för att beundra utsikten.
Det är skönt med omväxling för en matte!
Minsta barnet tillbringade en natt hos en kamrat och skickade förstås en bild av dess pudel!