Pelleskop-livet

Friskt

Publicerad 2012-11-13 18:36:49 i Sprunget

Idag kom minsta  barnet hem tidigt från skolan - redan före 14. Annars är det alltid beckmörkt när hon kommer hem men nu fanns det novemberdagsljus nog för en springtur rätt ut i naturen, mitt i veckan! Litet oväntat lyx för Ying och mig.
In med oss i bilen och iväg till skogen med mountainbikespåret och sen bar det av i en halvmil. Oj, vad Ying gillar att dra!
När man tar vanliga promenader med honom så får han ju sina idéer och drar som en tok till en stolpe eller grästuva eller nåt, men när han har springselen på så bara drar han - utan mål. Även när jag väljer att gå en bit (för att inte omkomma) så ligger han på så nätt, lagom så jag hela tiden har "hjälp". Inte dumt alls, faktiskt.
Idag var jag mer alert och höll koll på ev. älgar, men det var lugnare den här gången. På ett ställe markerade Yingen väldigt mycket, men han nöjde sig med att vädra väldeliga, utan att tappa riktningen.
 
Det är väldigt roligt att springa så där ut i terrängen - den stig som finns är mest stenar, rötter, lera och massor av bruna löv ovanpå alltihopa så det blir ännu mer spännande. Ibland blir det betydligt mer hopp och skutt än spring, drar Ying på ordentligt då så tar jag rena flyg-stegen ibland, nerför branta backar och sånt. Litet läskligt ibland, men bara på nöjesfälts-sätt. Det kittlar litet i magen, men på ett bra sätt!
 
 
 
 
En riktig atlet är han!
 
 
 
 
Men det där med att posera är inte riktigt Yings grej. Alltid är det nånting som måste kollas in precis när jag trycker på knappen!
 
En halvmil blev det, sen tog vi bilen hem.
Men då var det ju bara att klä på resten av järngänget också, och dra på Ying en reflexväst, och så ut igen. När jag hade lyckats infånga och bylta på Jazz.
 
 
 
Och så blev det en halvmil till, fast i lugnare tempo och i hemmaskogen.
 
 
 
Fortfarande ljust när vi gick, men det mörknar fort.
 
 
Men när jag kom in, efter två och en halv timme på raken i friska luften, då fröhöhös jag! Kvickt en varm varm dusch och upp och dra på sig nåt varmt och mjukt, medan jag följdes av uppmanande blickar:
 
 
Hungriga, ju!
 
 
 
Kommentarer (0)

Tji kosing!

Publicerad 2012-11-05 23:18:52 i Ying

Ni har väl sett reklamen för Svenska Spel - rösta på vem vilken vad idrottsförening som skall vara med och få massor med kosing?
Prima, tänkte jag. Och drog igång Kamratföreningen svensk-kinesiska idrottsklubben (ähum, kinesisk-svenska, sa Ying. Jaja).
En sån förening måste ju få massor med pengar - annars kallar vi genast Svenska Spel för rasister och elitister och jättemånga andra fula grejer som vi vet.
 
Och så bara sprack hela grejen!
För att idag har jag först klippt Yings klor och sen blötlagt och schamponerat och frotterat honom. Så att nu är han inte min kamrat längre, hävdar han. Eller rättare sagt är det JAG som inte är någon vidare kamrat. Genosse. Tavarisjtj (eller hur katten det transkriberas).
 
Snälla Svenska Spel, kan jag inte få några pengar ändå? För att jag vet en grej som jag jättegärna vill ha!
 
 
En rosa eller en ljusgrön, förstås!
 
Kommentarer (0)

Yings preferenser

Publicerad 2012-10-28 16:25:00 i Ying

Som jag har antytt tidigare är Ying en sån där märklig karl som lägger märke till kläder och frisyrer.
Sen drar han sina slutsatser, som ibland är en aning förhastade.
Exempelvis blev han väldigt glad och uppspelt i morse när jag tog på mig en underklänning. Möjligtvis kan det vara så att han blev litet förvirrad av att den var svart och blank - precis som de flesta springbrallor.
 
Så enkelt kan man emellertid inte förklara nästa höjdpunkt i påklädningsproceduren:
 
 
När jag satte på mig såväl förklä som gummihandskar, då blev Ying riktigt fröjdefull! Och det kan väl ändå inte misstas för springkläder?
Jag har grunnat och jag tror att det helt enkelt är så att Ying blev glad för att jag äntligen hade förstått vilken som är min roll i detta hushåll.
-Skrubba, kvinna, skrubba! säger han, med lika stor inlevelse som när han säger: -Lubba!
Kommentarer (0)

Baby let your hair down!

Publicerad 2012-10-26 20:27:02 i Sprunget

Ja, för det är ju fredag!
 
I mitt fall var det så att jag gick här och tyckte synd om mig för maken är i residensstaden och äter middag (säkert jättegod) och Minsta Barnet var på väg bort för att vara kvällsbarnvakt.
Hallå? Jag då?
 
Det var då Ying puffade mig med mulen och sa: Baby, let your hair down!
Alltså: fimpa knuten och fixa en fläta eller ett par i stället så tar vi en springtur.
Och så gjorde vi det.
Idag rustade jag mig till och med med mössa - jo, för det går ju bra när jag har fläta.
Minsta Barnet skärskådade mig där jag stod i springtajts och vindjacka och så myssen överst.
-Du ser ut som en liten värsting! blev hennes omdöme.
Det är nog nåt fel på min självbild, för jag trodde jag såg atletisk och oövervinnerlig ut.
 
Nåja, sen sprang vi i alla fall.
Och det gick lika bra som sist!
Idag hade jag till och med musik på - Ying är så lätt i handen och följsam nu så det är närapå som att springa själv, alltså kan jag ha musik i öronen. När vi springer i drag kommer jag däremot att fortsätta ha öronen fria - känns litet fånigt att hojta anvisningar när man inte ens kan höra dem själv.
 
Nästan 50 minuter var vi ute och det var ganska så ljuvligt, trots svinkyla, blåst och mörker.
 
 
Värsta värstingen!
 
 
Näst värsta värstingen.
 
När vi kom hem igen hade MB gett sig iväg till "sina" barn och övriga flocken behövde ju också kvällsluftas. Inte kunde jag ju lämna Ying ensam hemma då - det var ju skillnad med de andra, de var ju inte ensamma, de var ju flera ju!
Så, på med Jazzens tröja och allas reflexer och ut igen.
Det är märkligt ändå att kläder som duger rätt bra att lubba i, värmemässigt, är så otroligt mycket för tunna när man går, efter springturen.
Och så trött man blir!
Ying gick och puttade på mig och sa: -Visst är det jobbigt när man måste gå ut med hundarna, matte? När man har sprungit, matte, visst vill man bara vila då, och inte ta ut hundarna! Visst matte?
Och det var ju bara att hålla med.
Jazzen fräste: -Det var ju inte precis som att jag BAD om att få gå ut! och det var förstås sant.
 
Efter en halvtimme i snålblåst kom vi hem. Det räckte så bra så. Fast Betty tycker det är VÄLDIGT spännande med alla löv som blåser omkring. Men jag tror vi skall förlägga våra lövjakter till dagtid i fortsättningen.
 
 
 
Kommentarer (0)

A (China-)Man with a Mission.

Publicerad 2012-10-24 10:12:00 i Sprunget

 
Igår kväll - då var det kallt! 2 grader, visserligen på plussidan, men ändå. Brrr.
Nåja, bara att klä sig efter väder, och efter aktivitet. För det var dags att ta en springtur.
Ying och jag rustade oss nästan till tänderna med reflexer och sen gav vi oss iväg på en stadstur.
Ingen draghjälp igår, alltså.
Men vet ni vad - det gick så bra igår! Äntligen kändes det nästan som om jag har förbättrat min kondis..
Till och med Ying var imponerad, tror jag - ibland tittade han så frågande på mig: -Är det inte dags att GÅ snart?
Och visst gick vi litet, men mest för att rasta Ying och för att ta det litet piano ändå, inte för att matten absolut inte orkade springa mer.
Till och med i uppförsbackarna gick det bra, och i ett par uppförsbackar sprang jag till och med jättefort. Jättejättefort!
Nå, det kanske aldrig händer igen, men den där springturen kan jag ändå leva rätt länge på - det gick  att komma nån vart, liksom. Trots mediciner och dumhjärta.
Det är egentligen bara Ying som inte tycker att detta springprojekt är rena vansinnet - Ying är min supercoach!
 
Och apropå sånt, här kommer en alldeles otippad musikfavorit: Tommy Körberg och Danny Saucedo. Vem hade trott det?!
En sån där riktigt smäckig höstlig power-ballad, som gjord för nån storfilm. Den går på repeat här nu, och jag kan intyga att även om den är bra första lyssningen så är den bättre den 10:e, och efter så där 20 så kan man bara inte få nog! (Mitt eget sångbidrag gör det förstås ännu bättre. Ähum.)
Dessutom - i en instrumentalversion är den ju rena konståkningsdängan ju - ahhh!!
Kommentarer (0)

Frukosten

Publicerad 2012-10-23 11:03:00 i Ying

När jag inte äter kakor till frukost (och de allra allra flesta dagar gör jag faktiskt inte det. Tyvärr.) så brukar jag äta två rostade smörgåsar med bregott och apelsinmarmelad på.
Det värsta som finns är rostat bröd som har hunnit kallna innan man puttar på smöret - såna mackor går tveklöst till hundarna i mitt fall.
Liksom sådana brödskivor som har fått annan färg än bara svagt fläckvis gyllene. Sådana kallar jag förkolnade och de går till hundarna (eller i kompostpåsen).
 
Fast sen är det inte alltid jag orkar eller ids äta upp alla hela två mackorna. Då hör det till att Ying ska få det som blir över.
-Hallå Ying! säger jag. För Ying ligger alltid på golvet nästan på mina fötter.
(Den enda gången Ying inte är i min omedelbara närhet är när Äldsta Barnet är hemma. Då alternerar han mellan henne och mig. Rart. Alla andra är sk*t, säger han. Fast om jag går ut och lämnar honom hemma, då måste han ju liksom nedlåta sig att häfta vid hussen eller Minsta Barnet. -Tveksamt nöje, men nån måste ju ta hand om det, säger Ying).
 
I alla fall blir det nästan aldrig nån reaktion på den där första uppmaningen. Men skam den som ger sig.
-Farbror Ying! Hallå! Macka! säger jag, och försöker låta inbjudande.
 
Då lyfter Ying först på huvudet och sedan på hela sig. Råkar jag hålla smörgåsbiten för nära honom så fnyser han och backar, han vill att man ska servera med finess.
Så smörgåsen skall hållas så där en decimeter ifrån mulen, och sen vädrar han en aning. Verkar det inte alldeles ruskigt så kanske mulen kommer litet närmare, för noggrannare inspektion.
Sen tittar han på mig, frågande och liksom skeptiskt.
-Jo då, de E me marmelad! säger jag övertygande.
Och då tar Ying sin mackabit, först med ganska långa tänder, ifall det skulle vara nåt lur, men sen mumsar han.
O, vad Ying kan mumsa! Jag tror att själva ordet "mumsa", som är ännu en sån där onomatopoetisk glosa i rätt sammanhang, måste ha uppfunnits av någon som gav smörgåsar till en pej. Det kunde då också ha kommit att heta "oomfa" för så låter det också.
 
Ett annat ljud som hörs när Ying äter smörgås är "krrrrr - gnrr - mnjrrrr".
Men det, det är bara Tigern som tigger.
Kommentarer (0)

På två hjul och fyra tassar.

Publicerad 2012-10-21 15:42:00 i Ying

Ying och jag har helgat vilodagen med en ganska lång cykeltur.
Förbi en hästtävling, rätt många som tränade hund och en del andra grejer.
Ying springer som en galning!
På ett ställe fick han gå lös ganska länge medan jag gick med cykeln (uppåt, uppåt, uppåt) och då tyckte jag ju att han kunde vila litet.
Icke sa Nicke, och Ying också - då passar man på att springa ruscher och sånt som matten inte orkar med.
-Bara för att du är tjej, säger Ying. Och menar fruntimmer. Men det spelar ju ingen roll vilket ord man väljer, en mullig mansgris är han hur som helst.
I alla fall så tycker jag mig märka att Ying skulle vilja DRA hojen. Törs man det, tro? Jag lurar i alla fall på att koppla honom för drag och sätta honom i draglina i framstolpen på cykeln, eller vad det nu heter. Den som liksom utmynnar i ett styre. Men sen får jag nog välja avsides belägna rutter för a) vi vill INTE möta nå jyckar på såna turer och b) matten nog måste rusta sig med hjälm och den sortens.
 
 
Nu är det visst Ying som är kamouflagenallen!
 
 
 
 
 
 
Ungefär en halvmil blev det allt som allt.
Ying vill inte erkänna det, men han är allt en aning trött nu...
 
 
Småfröna.
Kommentarer (0)

Litet pinsamt

Publicerad 2012-10-18 10:27:31 i Ying

Igår hade jag min sju tänkt mig att jag och min sju (fniss. Ying, alltså - Doktor Sju) skulle ge oss ut och springa. Men det var murrkt, blåsigt och regnade småspik, jättehalt bland löven.
Så vi gick till klubben i stället, på onsdagsträningen.
Alla tränade och tränade, till och med småjäntorna som är 4,5 (jakt-golden) resp. 5,5 (aussie) månader gamla låg plats i två minuter och var eljest hur föriga som helst. Kelpie, malle, boxer, mera aussie och border jobbade som om de hade betalt för det (vilket de hade).
Fot och hopp och apport och marsch och hit och det hele.
Fast inte Ying.
Jag försökte få honom att ligga, inför platsliggningen, men Ying tittade på mig, milt och vänligt och sa: -Tänker jag inte.
Så var det med det. Saken hade förevarit.
Vi tränade på att ta det lugnt och sånt i stället.
Efter platsliggningen gjorde vi litet linförighetsövningar hit och dit, det gick bra, om jag inte höll på för länge. Då säger Ying: -Näe, nu får du leka själv.
Men om jag låter honom jaga mig och det godis han skall få efter varje övning, då blir han piggelin som en ärta.
Och världens snällaste farbror är han ju; han låter mig hållas med mina små intressen.
 
Det är lustigt, eller olustigt, ändå - hur jag än pläderar att man måste inte träna för att tävla när man är på klubben, ALLA kan träna på onsdagsträningen, man tränar det man själv vill och behöver (eller i alla fall ens hund). Ändå känns det avigt och dumt och inte-på-riktigt när jag är där och bara tränar gå-fint-förbi-en-annan-hund.
Klart som korvspad då att de som har mindre skinn på näsan än jag och färre årsringar och mindre ego inte vågar sig upp.
Stämningen liksom kräver att man ska träna för tävling - såna övningar som jag gör är tillåtna max tills hunden är tre månader gammal.
Nejdå, ingen är dum, ingen ifrågasätter - det bara ÄR så!
Nåja, vi kämpar på ändå - ibland är det rätt skönt att träna sånt också, betydligt mindre fysiskt ansträngande än att träna med tossan Betty... Eller hålla på att bygga rutor och gömma pinnar och gud vet allt åt lillspånet Tiger.
Och nån MÅSTE ju föregå med gott exempel - för jag hävdar fortsatt att det är gott.
Upp till klubben med er, alla ni som har betalat en dyr medlemsavgift bara för att kunna delta i en kurs om några veckor. Valuta för pengarna ska ni väl ha!
 
Hur som - det var inte det som var pinsamt. Utan:
Ying hade förstås reflexväst och reflexkoppel.
Jag hade svarta strumpor, mörkbruna höga stövlar, kort grå klänning, mörkgrön jacka. Gick längs landsvägen bitvis. Ingen reflex What So Ever. Matten då!
Detta blev mig också påpekat, när jag skulle gå hem.
-Du skulle väl ha en sån där reflexväst, åtminstone!
-Nja, pep jag. -Nja, näe.
-Men du kan ju bli påkörd! Skaffa en reflexväst!
-Jag HAR reflexväst. När jag springer! försökte jag försvara mig.
-Men du ska ha reflexväst när du är ute och går också, och det är mörkt!
 
Och det var då det blev pinsamt, för mitt enda försvar blev:
-Men det är inte så fint...
 
Ha! Är jag fjorton, eller?!
 
Hur som helst gick vi genom hästhagarna hem, men först slank vi in ett tag och tittade på en ridlektion.
 
 
På äldsta barnets nya ridinrättning får det inte förekomma hundar i vare sig stall eller ridhus så jag frågade först, och här var det fortfarande OK med hundar, så länge de är kopplade.
Klart han var kopplad, min lille ligist!
 
 
-Inte mycket till mular, inte. sa Ying.
 
 
Efter en dryg kvart sa Ying: -Nu går vi hem. Jag tror han började oroa sig för att jag skulle få några nya märkliga idéer beträffande hans träning. Såsom ställa vänster i högervolt, halvhalter på böjt spår, förvänd galopp...
 
Nä, om jag skulle ta och ta ut Ying på volten en stund!
Ciao!
Kommentarer (0)

Lilla Ying

Publicerad 2012-10-17 18:07:38 i Ying

Jag vet inte riktigt vad det har tagit åt Ying - han är liksom så yster!
Inte riktigt vågar jag peta i det heller, för nu är Yingisen sex år och sex år det anses vara en bra ålder för en pej att uppnå. Blir de sex år, då kan man vara nöjd.
Så om Ying hickar eller är dålig i magen en dag, då vill jag stoppa huvudet i en buske och inte komma fram mer aldrig.
Men han har liksom mognat, det har han.
Idag var vi i skogen, bara han och jag och dvärg-P:na.
Ying var den ende som fick gå lös, gissa om Olle surade! Jazz surade litet också, men mest för att det var blött och geggigt...
På vägen dit träffade vi ett gäng fastighetsskötare, som vi har träffat tidigare, tidigt i våras tror jag. Ying var som vanligt positiv.
Ying är en social pej, bara en sån sak!
 
Riktiga nosputtar är de då alla tre!
 
 
Vanliga vägen till skogen ser olika ut för varje dag nu. Sista sucken.
 
 
Helnaken och helnöjd pej. Håller ordning på allt.
 
 
Men som sagt - blött och kladdigt var det.
 
 
Klättra och balansera och hålla den blå tungan rätt utanför mun.
 
 
MIni-p:na pep till: VI kan också klättra och balansera! (och äta godis, jotack, det vet vi)
 
 
Slurp och kluck-kluck.
 
 
Matte gömde sig, Ying jobbade fint.
 
 
Stilig sak. Ser ut som det låter: molosser.
 
 
Lilla knäppgöken!
 
 
Och tror ni inte att han hittade en bunt såna här åt mig också! Fast idag lät jag dem stå för en annan.
 
Hur som helst - Ying har blivit riktigt lydig att ha lös i skogen, så där när det inte är en massa annat laj i närheten. Att få honom att komma om det finns folk eller hundar intill, det är förstås tji. Eller - han kommer ju. Snart. Litet senare. Måste bara, först.
Tur att han är så snäll!
 
 
Kommentarer (0)

Kvällspromenad i av-och-till-regn

Publicerad 2012-10-14 21:46:00 i Betty

Eftersom det smällde så man nästan tappade öronen av och till fick hussen förbarma sig och ta Jazzens kvällspromenad. Det räckte bra med en ganska kort eftersom vädret inte var precis så jazzigt.
Jag tog resten av järngänget och hittade faktiskt samtliga reflexvästar i första försöket!
 
 
Och hur man än skakar så sitter den nedrans västen kvar!
 
 
 
 
 
På bara en dryg timme hinner det gå från småskumt till rena mörkret.
Snart är det rena natta dygnet runt.
 
 
 
Jag kan slicka på ovansidan av min näsa, kan du?
 
 
Samvetsfrågan: orkar jag schamponera luddjuret eller ska jag nöja mig med att föna, bara? Och hoppas att leran och sanden torkar och lossnar?
 
Jaha, då var det dags för dammsugning och golvtorkning, då. Men sen tänker jag bara slöa hela långa kvällen!
 
 
Kommentarer (0)

Nästa gäng

Publicerad 2012-10-14 01:59:00 i Betty

Fast jag var så himla stelfrusen efter promenaden med Jazz och Tigg så var det förstås inget att be för - det fanns ju tre ulvar till därhemma som ville ut.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi hann lagom med en timmes kall promenad, sedan blev det jättegrått-nästan-svart på himlen och det började regna små isbitar ungefär. Som tur var hade vi bara ett par hundra meter kvar hem!
 
 
Betty somnade på köksgolvet och fick en kofta över sig.
 
Sammanfattningsvis en lagom slapp lördag med lagom mycket frisk luft (för litet säger hundarna, utom Jazz som tycker det är dags att gå i ide).
 
 
Kommentarer (0)

Värsta geggan

Publicerad 2012-10-13 19:23:08 i Sprunget

Jag skulle ju berätta om när jag var ute och sprang med Tigern och Ying i torsdags. Eller - sprang och sprang...
Hur som helst - torsdag=springdag.
Eller rättare sagt: torsdag = mycketdag.
Tvätta håret, byta sängkläder, måla naglar, nödvändighetsläsa.
Samt springa.
Allt detta kan försiggå på valfri veckodag men måste alltid alltid ske på varje torsdag. Även om det har skett på onsdagen.
Det står i lagen.
Så att i torsdags var det springdag, fast jag kände mig 50 kg tyngre än vanligt (=präktigt tung) och liksom totalt stum. När jag satte ner fötterna var det inte precis boing boing som hördes utan mera tjoff tjoff. Och hela lekamen riste, som ett efterskalv. Antagligen riste jordskorpan också, när min ofantliga tyngd landade på den.
 
 
Eftersom det är älgjaktstider, och älgarna är listiga rackare som gärna söker sig till skogen kring elljusspåret, så fick Tigern vara ganska kopplad ganska mycket. Det var jag väldigt glad för, för här var det någonting som lät väldigt mysko inne i skumrasket, både Ying och Tigger markerade tydligt.
 
 
 
Det blev mer och mer mysko, mer och mer prassel och tramp, men ingenting kunde vi se. Men SOM hundnosen resp. -mulen gick!!
 
 
Till slut kunde Tigern inte hålla truten längre utan klev fram och talade om vad han tyckte. Ett ganska farligt och liksom "proffsigt" taktfast skall blev det.
 
Men sen begav vi oss igen. För säkerhets skull.
 
 
 
Men vi höll inte BARA på med älgjakt och tricks och att se gulliga ut (mest jag) - vi sprang en del också.
 
 
Det gick bara inte att undvika, till slut. Och första nertrampet är värst. Sen är man ju redan kall och blöt och geggig!
 
 
Skorna var genomleriga - strumporna var genomleriga - jag hade tjockt med lera mellan tårna när jag kom hem!
 
 
Ännu ett skumt ställe.
 
 
 
 
 
Och till slut så gick det överstyr alldeles - bara kladd kladd kladd gegg gegg gegg!
 
 
Så när vi äntligen kom hem, märkvärdigt utmattade och mindre märkvärdig rätt mojsiga, så blev det för Tigern och mina skor att samsas i badkaret för en grundlig sanering. Ja, när jag tänker efter så hamnade till och med Ying i spat ett tag, men för hans del var det mest ben och fötter som måste rensas - stackars lilla Tigg var ju lerig ända upp på ryggen, han!
 
Kommentarer (0)

Pacman och jag

Publicerad 2012-10-10 11:40:49 i Betty

 
Den här veckan har varit fylld av Väldigt Ont i Huvudet. Väldigt!
Jag har faktiskt nästan alltid litet huvudvärk, och har så haft så länge jag kan minnas. När jag var ett ganska litet barn brukade jag och mina kusinliga vapendragare ibland ha låtsashuvudvärk, för då fick vi dispril eller barnalbyl av faster Märta eller faster Maj-Lis. Gott!
Men i alla fall sedan jag började skolan har jag dragits med denna huvudvärk, eller ibland ont-i-magen. A-människosyndrom i en B-kropp, liksom.
(Maken hade huvudvärk för allra första gången när han var så där 27 år gammal. Fatta vilket liv det blev!)
Men hur som helst - ända sedan i måndags har det varit extremt ont, faktiskt så att det kändes som om näsan höll på att trilla av. Men sen såg jag på aftonbladet.se eller nån annan sån där fullt trovärdig sjukdomssida att det någonstans (troligen inte i Mälardalen) härjade nån ruggig huvudvärk. AMÖBOR åt ens hjärna, jätteont i fem dagar, sen dog man!
Genast kände jag hur det knaprade och smaskade bak ygena, och jag såg för min inre syn hur fullt av små pacman-figurer for runt runt i banor och knaprade och gnuggade sig om sina små runda magar.
I morgon eller senast på lördag kommer jag att vara död, enligt Aftonbladet.
Fast idag känns det faktiskt mycket bättre, frågan är om det är ett gott tecken eller liksom sista sucken.
 
I måndags for i alla fall jag, Ying, Tigger, Betty och hela horden av små pacmans till the waterfront.
 
 
 
Visst blir man rätt trött? Vi var i alla fall ensamma på hela klubbholmen så vi härjade fritt och utan tillstymmelse till koppel.
 
 
På vägen dit fick bara lillsessan vara lös - det är ju älgjaktsdags och vi vill inte ha några jurr loppandes vilt bland skjutgalningar och sånt.
 
 
-Lustigt! säger Betty.
 
 
 
 Hög tid för ett uppfriskande bad, tyckte Tigern. Det tycker han alltid.
 
 
Ying fick sin fulla frihet och hittade en uråldrig hopvikt storgädda och en bättre begagnad mås. Rullade sig inte i någondera - guldstjärna till Ying!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen gick vi tillbaks till bilen, ganska urblåsta men nöjda. Vissa av oss hade mer sand i pälsen än andra.
 
 
The long and winding road. Bra mycket bättre än treo och den sortens. Och än så länge är jag vid liv.
 
 
Kommentarer (0)

Parkou... - ooh - oops!

Publicerad 2012-10-08 23:09:00 i Sprunget

Alltså - om jag vore 30 år yngre och 20 kg lättare - då skulle inget stoppa mig! Då skulle det vara parkour kvällarna i ända. Ni vet så där när man springer omkring och använder miljön för att ta sig fram på de mest våghalsiga sätt, som i nån actionfilm. Det verkar så roligt! Men som sagt - åren och kilona sätter P. Finns det nån åldbojs-parkour-klubb, tro?
I alla fall - springer gör jag en del. Den här tiden på året är den allra bästa tiden att springa på; måtte det bli en lång höst, ingen snö tack, inte på länge.
De senaste två gångerna har jag haft både Ying och Tigern med mig. Ying kopplad för drag med nomesele, kort expanderkoppel och bälte på mig. Tigg alldeles lös för det mesta, för vi springer inte precis i elljusspåret, utan utanför.
 
Först i koppel tills vi kommer till skogen - sen löskoppling och full rulle!
 
När vi blir trötta blir det en del "träning" också:
 
 
Stenklättring är ett säkert kort om man vill ha godis.
 
 
Avståndslägganden också.
 
Fast sen måste vi bli seriösa igen, säger Ying.
 
 
-Nä, nu springer vi!
 

Etterpå är matten så här färglad, men fasligt glad också.
 
Men så var det ju det här med parkouren, då rå.
 
Nämligen igår afse, då drog vi ut, jag och de övriga medlemmarna i Team Mad Dogs and Englishmen (eller nåt).
 
 
Ivern var stor redan hemma vid grinden - jag hade nämligen laddat den lilla fickan på dragbältet med Färska Frolic. Till och med Ying är beredd att göra en hel del tricks för att komma i åtnjutande av Färska Frolic!
 
Vi värmde upp litet lagom på vägen till skogen, alle man i koppel, och när vi kom in i själva terrängen kopplade jag loss Tigern och tillhöll honom att ta det piano. Hela tigern vibrerade tills matten sa: -Hopp och lek! och pffft! så for Tigern iväg som ett skott längs stigen som går i en krök uppför en backe och sen runt en jättesten, snarast ett klippblock.
Men som matte hade Färska Frolic med sig och stenklättring är det säkraste sättet att tillvinna sig såna godsaker satte Tigern iväg upp på stenen - han fick klösa sig upp, för stenen är jättehög och jättebrant och full med jättehal mossa.
Och kan ni tro - när Tigern snodde iväg så där som en pil, då hängde Yingen på, precis som en råtthund efter en råtta, eller nåt! Full rulle! Och ni vet ju vem som hängde fast vid Yingen, i vid pass en meter resårband...
Så Yingen lopp i full galopp upp på stenen och jag hade en bråkdels sekund på mig att fatta beslutet: krascha in i bergväggen eller spräcka såväl mina byxor som mig själv?!
Jojo, jag säger bara Parkour!
Jag slängde upp högerbenet så jag nästan daskade det i pannan (och fick mig en bula till), tog ett rejält avstamp med vänsterfoten och lyckades baxa hela skrovet upp på stenen, som emellertid slutade i liksom en kam, en smal rackare, och på andra sidan lååångt ner ett nedra stenröse.
Tvärstopp, balansera medan Ying försökte knuffa ner mig (för att komma åt godis) och Tiger bet mig i fötterna.
 
Nåväl, när jag väl hade satt mig ner på den urvassa stenryggen så kunde jag bara skratta åt eländet, och byxorna var rejält elastiska för de höll! Jag med, men nätt och jämnt. Och efter en sån start på loppet så var det ju närapå nerförsbacke hela tiden sen. Även om Tigern var så inspirerad av mitt glada skratt och mitt nervöst frikostiga sätt med godiset där uppe på Hemska Stenen så han knappt avhöll sig från någon sten under resten av rundan. Men nu var jag beredd och följde inte med upp nån mer gång, i stället hakade jag loss Ying då och då, så han också fick tjäna ihop till sitt levebröd. Nån ordning bör det ju ändå vara på en gammal kärring i skogen!
 
Visst har vi roligt, matte?!
 
 
Lugnare så här. Och Tigern gapar: -Men då får du inte ta nån godis matte, då får bara vi godis, du får ingen godis för du klättrar inte men vi ska ha godis för vi klättrar ge oss godis!
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Om det blöta

Publicerad 2012-10-04 20:01:00 i Betty

 
Det är nåt så obeskrivligt BLÖTT ute. Häromdagen gick jag på vår vanliga myra och ute på åkern stod en herre som tillropade mig: -Du har väl stövlar? -Jadå, svarade jag. -Höga? ropade han tillbaka. Och det hade jag, knähöga. Vilket visade sig komma att behövas!
 
 
 
Det här var bara början.
 
 
Badankan.
 
 
Ibland kom vi upp på torra land.
 

Sen blev det värre igen.
 
 
 
Stirrande blick, men det är jackan som är av intresse. För den gör att jag tycker att jag ska ha labradorer. Och bysse. I stället har jag ofta en svart lortrand runt halsen. Måste NI tvaga Eder hals efter promenaden?
 
 
Med mycket möda och stort besvär har Tigern lagt beslag på bollen.
 
 
Klafs, klafs. Bästa årstiden.
Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela