Pelleskop-livet

Dags igen!

Publicerad 2015-01-22 09:31:28 i Betty

Lilla fröken Bison som brukar löpa ideligen hela tiden (känns det som när det pågår i alla fall) knep litet den här gången. I flera flera veckor har Jazz varit intresserad av hennes lukt, och de sista dagarna har de vidriga rysliga hundherrarna börjat markera inomhus. Tvi! Nu MÅSTE det väl vara löp på gång, tänkte jag - eller är det torrlöp som gäller? Ett halvår mellan löpen känns som en bra idé för de flesta nämligen, men inte för Betty hittills har haft ungefär 4 månaders intervall, i snitt.
 
Igår på förmiddagspromenaden var dessutom fröken själv vad jag kallar fnissig och tramsig, vilket yppar sig så att hon HELA TIDEN håller på och larvar sig med i synnerhet Tiger. Knuffas och brottas och tramsar och har jättekul - bara för att sedan fräsa i som bara den om han själv svarar med samma mynt. Och Jazz och Ying fastnade med näsorna i hennes toafläckar... Men nix, toapapperstestet visade inget löp. Suck.
 
Men SI - på eftermiddagen satt Betty i Minsta Barnets knä och såg på TV (Blame it on the bell boy - en sån där film som verkligen inte är BRA men som gott duger som trevlig underhållning. En feelgood-rulle med massor av döa typer) och när hon - Betty - hoppade ner hojtade hon - Minsta B - med vämjelse: Betty LÖPER!! och så kvickt iväg och tvätta jeansen. Så ÄNTLIGEN. Eller hur man ska säga. För nu väntar, om någon vecka, några rysliga dygn. Suck. Igen.
 
Även i övrigt råder här rysligheter - det bara snöar och snöar. Helt j*dra onödigt, för nu vill jag bara ha vår, och det illa kvickt. Mina dagar förlöper sålunda: upp och klä mig i mjukisbrallor och andra kläder, dricka kaffe, byta om till utekläder och klä på alla hundarna, gå ut och pulsa - in och byta till mjukiskläder och ställa kängor på tork, byta till skolkläder och pulsa till skolan, slåss med barn, pulsa hem, byta till mjukiskläder, dricka kaffe, byta till utekläder, klä på hundar, ut och pulsa. Da capo al fine. Oooo, om det bara vore juli ändå! (Samma kläder hela dagen, inte pulsa, slippa slåss med skolbarn.)
 
Men annars mår vi bara bra, hela gänget!
 
 
Kommentarer (1)

Betty måste umgås.

Publicerad 2014-12-08 14:40:09 i Betty

Jag tänkte att jag skulle skriva något så där enastående: klokt, rörande, nyskapande, som lockar fram ett litet leende. Ett sånt där inlägg som det länkas till på Facebook och som citeras i olika televiserade morgonsoffor.
 
Fast när jag satte mig vid datorn kom lilla B på att hon måste umgås. Mycket. Nu genast. Buff buff på matte, allt mera hårdhänt, eller snarare hårdnosat. Hämta vantar att a) trycka i handen på matte för att initiera dragkamp eller b) tugga infernaliskt på så matte studsar upp och drar igång en vanträddningsaktion. Hämta skor och kängor och slänga omkring sig så risk föreligger för diverse porslinstomtar  och -änglar samt även för fönster och skärmar av olika slag. Och slutligen förstås: gnäll, yl, tjut, skrik, hårt stamp med baktassarna och gnällgnällgnäll igen. Plus tandklapper.
 
Så jag måste foga mig - det blir inget enastående inlägg. Det blir Betty-lekstund.
Tjing!
Kommentarer (1)

Grodan Boll.

Publicerad 2014-06-21 12:08:26 i Betty

 
 
Betty upp i dagen!
 
 
 
Inte en enda Betty-Boll-Bild på hela datorn. Ying får vara stand-in.
Kommentarer (1)

Bråttom!

Publicerad 2014-05-06 17:39:00 i Betty

Ujjamejj, hundarna skulle ha haft middag för en halvtimme sedan men jag fick sånt flyt i den hypothético-deductive méthodologi så jag tappade alldeles bort tiden!
 
Hur som - ett par timmar idag avsatte vi till hundkurs, Bettan och jag. Hon var jätteduktig, och lärde sig alldeles på egen hand ett slags tryckarpussande - bild på det kommer senare hoppas jag. Om nån törs fota eller filma oss.
 
Här är i alla fall en bild som jag snodde från kursledaren, Carina Stingy Frohm:
 
 
Rultig, oborstad i håret och allmänt förvirrad - det är jag det.
Liten och svart och jätteduktig - då är det Betty ni tittar på.
 
I alla fall - guldstjärna till Betty idag igen, hon charmade med-kursarna, förstås!
 
Nu: mot köket med språng!
Kommentarer (1)

Puttrig.

Publicerad 2014-04-23 14:03:00 i Betty

Här tar man en massa fina bilder och gör sig till och så vill inte datorrackarn ta emot minneskortet. Fnys. Få se vad vi kan göra åt det.
 
Hur som - idag är det KALLT i stället. Soligt och grant men kyligt och blåsigt. Nåja, hundarna är i alla fall glada ändå; gladare än igår faktiskt, för då var det mest bara pust och stön!
 
I alla fall var vi på kurs igår, Betty och jag. Jättebra - två minuters promenad hemifrån. Vädret kunde man då inte klaga på heller - kanske litet väl varmt, men för Betty  är det dock viktigast att det inte regnar.
 
Jag hade rustat mig med olika sorters godis (inkl. köttbullebitar) och flera olika leksaker av kampmodell och så drog vi iväg och träffade hunden Alice (som vi möter i skogen ibland och som är del av Disneyhundens flock), Nils som är en litet orolig farbror av rasen Chinese Crested och så en släthårig foxterrier och en bamsing som visade sig vara en korsning mellan rottweiler och labrador. Mycket snygg, men en stadig doning.
 
Först sa Betty att alla, inkl. instruktör och hundförare, var hemska och borde dö, men efter ett par minuter var det snacket uttömt och så gjorde vi det vi skulle i stället, med stor bravur.
 
Det märks verkligen att jag  tränade mycket kontakt med Betty när hon var baby, för oj vad hon nitar blicken i min! Och vilken uthållighet! Det där med kontakt är liksom en konditionsgrej - först orkar hunden bara med en kvarts sekunds ögonkontakt med matte eller husse innan blicken irrar iväg till köttbullen, men ganska raskt kommer man upp i lååååånga ögonkontaktsstunder. Och Betty - tja, vad sägs om trekvart, när det är nåt bra på TV? Men nu så - nu kom den färdigheten verkligen väl till pass!
 
Nåväl, efter en dryg timme av den sortens var vi rätt slut - jag också, för det var länge sen jag var på hundkurs. Och även om jag så klart VISSTE allt det här som togs upp redan (för jag ÄR inte tappad bakom en vagn, det bara verkar så), så är det så välbehövligt att få sig en spark därbak mellan varven - och då blev jag också trött!
 
När vi kom hem stöp Betty i soffan och snarkade så man knappt tog sig fram mellan alla zätan. Sen gick jag upp och röjde bort urkrympta kläder (jag har krympt) - då hasade sig Betty efter och slocknade i min säng. ZZZZZZZ. Så småningom var det dags för hundmiddag; Betty åt och gick sen ut på toa, fast med halvslutna ögon. Sen in och sova i soffan igen.
 
Jag tror tamejtusan att hon är trött av kursen även idag, för riktigt så här mosig brukar hon inte vara!
 
Hur som helst var det jätteroligt att få sig en hund-duvning igen, och att få egentid med lilla Betty. Kärringmöte, liksom. Nästa tisdag är det dags igen - och snart MÅSTE jag väcka lilla B för att jobba med läxan!
Kommentarer (0)

Kallt och hemskt.

Publicerad 2014-04-02 13:25:14 i Betty

Jag släpade ut alla fyra pojkhundarna på snabbis - trekvart i full rulle räcker till både gångväg, kolonilotter och skogen och hem. Iskallt, ju! Frost kvar i gräset långt fram på förmiddagen, tvi vale. Och inga vantar orkade jag leta rätt på, som saker och ting är.
 
Bettan rastade jag av grundligt i trädgården när vi kom hem - en boll och en frisbee eller två motionerar henne på en kvart väl så grundligt som en springtur i skogen, tur är väl det.
 
Och sen tog vi itu med projekt "Betty SKA apportera". Jag insåg nämligen igår när vi var på hemväg från skogen att Betty Kan Inte Bära Tidning. KAN verkligen inte! Jag fick vackert bära hem tidningen Metro själv och så började vi igår kväll att träna med klicker.
 
Betty tar den platt hoprullade tidningen så nätt mellan de allra främsta framtänderna och spottar omedelbart ut så fort jag släpper tidningen - inledningsvis. Nu har vi kommit så långt att hon håller i nästan en sekund efter det att jag har släppt, men fortfarande håller hon så nätt så nätt.
 
Faktum är att hon har inget bra grepp kring apportbockar heller, jag får liksom markera ordentligt för att hon verkligen skall ta bocken bakom hörntänderna, annars blir det mer av sockertång.
 
Konstig jänta, men - nu har vi ju ett projekt!
 
Se fram emot fortsatt rapportering. Av apportering.
Kommentarer (0)

Alltid ledig eller aldrig ledig?

Publicerad 2014-02-04 10:09:00 i Betty

Jag skriver uppsatser, jag.
Med uppsatsarbete förhåller det sig på två sätt:
 
a) man är liksom alltid ledig, utom de korta stunder då man har metodseminarium eller handledarmöten. Det allra mesta av skriveriet är nämligen inte precis skrivande eller forskande utan bearbetande inuti den egna knoppen. Ganska ofta kommer jag på strålande saker som måste ingå - då är det tur att jag har telefonen så jag kan läsa in ett litet memo. På så vis blir en massa saker gjorda, såsom extra långa hundpromenader (oturligt nog, säger Jazz), badrumsstädning (det trodde ni inte!), brödbak.
 
b) man är liksom aldrig ledig, eftersom jobbet alltid medtages, inuti den egna knoppen. Långt ute i skogen kan jag stanna upp och undra: hur kom jag hit?! och det är lögn i hels*cke för mig att komma på vilken väg jag har tagit. På kvällar, nätter, lördagar och söndagar när annat folk ägnar sig helhjärtat åt att vara lediga, då maler min skalle på i samma takt. Ingenting av ledighet blir helt och odelat, allting blir halvfullt med uppsatsarbete.
 
Så det blir något av halvfullt/halvtomt-resonemanget, men för det mesta är jag rätt nöjd med arrangemanget eftersom det allra allra värsta jag vet är att ha en bunt bestämda tider. Några sådana har jag dock varje vecka, eftersom jag läser ett par kurser som inte är bara uppsats också - då måste det deltas i seminarier och föreläsningar, Ärligt talat är det ganska bra det också - då får jag i alla fall nån struktur på min bohemtillvaro. Den här veckan har jag fem sådana inbokade "pass", så det gäller att inte alldeles tappa bort sin klocka.
 
Vad övrigt är, är grått och blött. Igår var det dimmigt och idag är det jättedimmigt, det är som att svepa in sig i en stor kallfuktig disktrasa när man sticker ut näsan.
 
 
Betty och Bollen. Vill man ha en Verkligt Uppmärksam Betty ska man ta en eller annan Boll med. Vill man ha en hund som inte hela tiden varje stund springer precis framför fötterna på en och gnölar om Kasta Bollen, Sparka Bollen, GÖR NÅT med Bollen - då lämnar man bollen hemma.
 
Kommentarer (0)

Inte på sjukhuset!

Publicerad 2013-12-29 20:00:00 i Betty

Tänk, snart har hela långa julen gått och jag har INTE hamnat på sjukhuset! Bara en sån sak gör att vi verkligen kan tala om en God Jul!
 
Vidare är det en god sak att jag har försvurit mig till projektet "Vit Jul", alltså vit som i alkoholfri. Nu var det ju ingen större vånda att skriva på för en sån sak, eftersom mitt totala årliga alkoholintag uppgår till kanske i mesta fall sammanlagt en flaska vanligt bordsvin. Men i alla fall, det är principen som räknas. Och jag menar - på detta sätt blev det ju i alla fall nånting Vitt även med denna av regn porlande julhelg.
 
Hela julstämningen kom liksom av sig, tycker jag. Men man kan ju trivas för det. Och äta saffransbullar...
 
Sprungit har jag dock gjort, som planerat. 1,61 km vareviga dag och längre pass dessemellan, liksom. Idag sprang jag 6 km terräng i lera och blöta och grejs, det var roligt så jag nästan skrattade högt.
 
Fast först tog jag en lång ensampromenad med Bara Bettan. Vi tjejer, typ. Vi gick till Arken Zoo och kollade in deras förråd av VoH och sedan gick vi vidare förbi ridskolan (där en stygg ponny tänkte äta upp Betty, enligt Betty. Nosade på Betty, enligt mig) och till grustaget där jag gömde en leksak och mina två ytterst behövliga vantar och Betty därefter raskt letade rätt på leksaken men sedan vred om reglaget till bimbo-mod och sa: -Vaddå? Hurdå? Vaffördå? Sån här? och ömsom hämtade pinnar, gräs samt blad, ömsom klättrade på mig och krävde att få tillbaka den inhämtade leksaken. Så jag fick skala runt i grustaget i en halvtimme för att själva lyckas lokalisera vantarna (kallt ute, ju). Och det måste jag säga, uppletande är faktiskt mer tröttande än man skulle kunna tro. Sällan har Tiggerbristen varit mer akut.
 
Sedan vandrade vi vidare till trädet-som-är-perfekt-att-gömma-godis-i och jag parkerade Betty på stigen några meter ifrån trädet medan jag själv gick och gömde och gömde och gömde. Efter en stund sa Betty: -wooffoffwoffgnggnggg, ungefär. Och när jag tittade till henne såg hon litet "lätt" ut i rumpan så jag sa åt henne att sitta kvar. Och det gjorde hon och jag gömde och så sa Betty: -wooffoffwoffgnggnggg igen, och när jag tittade till situationen så upptäckte jag att en man nalkades springande, dragen av en schnauzer och nu hade ekipaget kommit nästan ända fram till Betty, och det i god fart. Undra på att lilla B blev en aning osäker! Då fick hon förstås en massa beröm och en inkallning och godis, och jag var riktigt nöjd med henne faktiskt.
 
Men så blev det förstås dags att leta upp allt det där gömda godiset, med klättring och krypning och klämning genom små öppningar och det hela. Livat värre, helt enkelt!
 
Nästa anhalt var ett trist wanna-be-industriområde, men där fanns i alla fall ett och annat att klättra på.
 
 
 
Och till slut, två timmar tröttare, kom vi hem igen.
 
Hussen hade varit duktig och tagit julsemesterns första hundpromenad med Ying och Minsta B lurades ut på jullovets första dito med Tigg och Jazz, så alla hade fått sitt. Och när jag så småningom tog bilen till Arken för att hemföra VoH-påfyllning köpte jag även några nötrevben som visade sig vara alldeles utmärkt julgodis.
 
Se där en inte så dum jullovsdag! Som jag förstås BORDE ha ägnat åt uppsatsskrivning...
 
 
Kommentarer (1)

Dag 2

Publicerad 2013-12-10 16:02:54 i Betty

Andra dagen med en majl om dagen är avklarad. Idag fick lilla Betty Bison följa med. Det tog drygt en minut längre tid än igår, fast jag skyller det inte på lilla B. Jag skyller det framför allt på annan väg, mera terräng i halvskymning. Och så skyller jag litet grann på mig också - latmaja.
 
I alla fall var det rysligt roligt att komma in igen för alla hundar blev så glada att se varandra. Vi tog en liten promenad också så vi var borta i totalt 20 minuter - kanske var det denna oerhörda tidsrymd som bringade hundarna till sådana ömhets- och glädjebetygelser. Alla hoppade runt och gjorde lekbugningar och bet varandra mjukt och snällt och det var allmän partystämning. Till och med Jazz var mjuk som ett lamm!
 
Fast mig var det ingen som brydde sig om.
Kommentarer (0)

Dum och dummare

Publicerad 2013-11-10 21:01:12 i Betty

Igår kväll gjorde jag ett litet inomhusuppletande åt Tigger och Ying. Två slankiga pipdjur, en leopardmönstrad plyschboll och en rosa virkad pryttel gömde jag.
Det är så lätt att låta Ying och Tigg göra saker samtidigt, för de bråkar inte och hänger inte i hasorna på varandra. Var och en för sig letar de, på varsitt sätt och med varsin uthållighet. Där alltså Tigger står för "en gång till, en gång till!" och Ying för "igen? nu får du hålla ordning på dina grejer!".
Jag tycker det är så konstigt att de kan veta VILKA prylar de skall leta efter, inne. I skogen fattar jag ju att det är sånt som luktar matte, men inomhus luktar väl allting som jag? Mellanbarnet säger att det är för att de letar efter det som har färskast vittring och jag antar att det stämmer, men visst är det fantastiskt ändå?
I alla fall blev det Jazzens och Bettys tur sen. Först tänkte jag låta dem jobba samtidigt, men Betty vägrade att leta så länge Jazz var med, så hon fick slinka iväg och Jazz hade turfen (bokrummet)  för sig själv.
Jazz kan också jobba! Han snor runt som ett troll och är ostoppbar - när han har hittat de grejer det är fråga om tar han litet andra grejer. En dammtrasa, en trådlös datormus, en bok ur bokhyllan - tills jag handgripligen stoppar honom. Och stoppar honom i buren och låter det bli lilla Bettans tur.
 
Hej och hå, nu blev det stopp i maskineriet. Bettys ögon är stora och runda och speglar en total tomhet. -Vadå? säger Betty. -Hurdå? Varför då? och när jag har svarat på alla de frågorna är det dags för -Vadå? igen. Jag blev helt enkelt nödgad att tala om för henne att hon är litet korkad. Eller mycket. Men till slut så, till slut var alla grejerna inlämnade, även om det var jag som letade mest (men Betty som åt mest belöningsgodis).
 
Fast idag, då var det dags för backspringning. Igår sprang jag långpass och det gick så räligt så jag skall skämmas hela veckan, men idag var det alltså dags för backpass. Och då fick lilla B hänga med.
Och när vi för åttonde gången rände upp för samma långa, sega backe då muttrade Betty: -Vem är det som är korkad nu? och det var ju en ganska relevant fråga.
 
Betty och jag är ett par dumb broads, det är bara att inse. (Fast jag är bättre på franska än hon. Och hon är bättre på att ränna efter bollar än jag.)
 
 
Kommentarer (0)

No babies for Betty

Publicerad 2013-09-05 18:12:00 i Betty

Så det kan bli ibland - jag sa till Ida-Bettyuppfödare/ägare att jag var litet orolig för att Betty inte gillar barn och skulle jag träna extra eftersom Betty skall bo där när hon skall få valpar och Ida har ett litet barn själv? (Inget Nobelpris för just den meningen, inte.)
 
Och efter några dagar svarade Ida att det skall inte bli några valpar efter Betty eftersom hennes mamma och hennes morfar inte heller gillar barn - vilket gör att de, to put it bluntly, suuuuger som nanny-dogs, ju.
 
Hoppsan!
 
Jag har inte riktigt hämtat mig än, inte riktigt sorterat mig inför denna "mutatio rerum". För jag hade ju liksom ställt in mig på detta jobbiga att lilla B skulle flytta hemifrån ett tag, och att vi så småningom skulle ha i alla fall ett litet Betty-barnbarn. Och så där.
Samtidigt är det ju väldigt SKÖNT att inte behöva vara utan henne den där valptiden. I synnerhet maken och Minsta B är utomordentligt lättade - husse köpte leverpastej till hundarna när han fick höra nyheterna.
Och det är klart att jag tycker att Ida gör precis alldeles rätt - det är verkligen HEDERVÄRT av henne att agera så, och att inte hymla eller smussla med anledningen. Kudos, som det heter!
Fast litet grann gnager det mig ändå - är det mitt fel? För jag gillar VERKLIGEN inte barn i allmänhet, och inte känner vi några ungar heller, just. Utom grannarnas lilla barnbarn Claressa, sådär 18 månader vilja och hundtokighet - och hon inriktar alla sina ansträngningar på Jazz och Betty, de två icke-barnhundarna. (Inte för att Tigger och Ying är några barnfantaster heller, men de är i alla fall trygga med smått.)
 
På ett sätt är det skönt att höra att mamman och morfarn är likadana - då är det i alla fall inte (bara) mitt fel. Och så vet jag vad det är jag har i kopplet: en genetiskt inte-barnsäker hund, det kan bli värre lika väl som bättre.
 
Återigen är jag himla glad att det aldrig har fallit mig in att ägna mig åt hundavel - så mycket som kan gå åt pipsvängen: här har vi en hund som (hittills, och pepparpeppar) är genomfrisk och gör ett fint MH, arbetsvillig och glad och trevlig på alla sätt - utom det att hon inte är nån nannydog. Så - börja om från början, börja om på nytt, fyll på med annan avelstik.
 
Och om ni letar efter staffe och undrar: var hittar man en schysst, ärlig, ansvarsfull uppfödare som man kan lita på? då svarar jag: Hör av er till Idan, kennel Sweet N'Sour's. Ni kan få vänta ett tag, men det är det värt! Man ska i alla fall inte ha bråttom när man skaffar hund, så det så.
 
Tur ändå att det har blivit mer och mer uppenbart NU, och inte efter en valpkull.
 
Och så behöver ju inte barnavårdsnämnden kopplas in, i alla fall. För, som Mellersta Barnet skrev: "Betty hade nog varit som Vicky och bytt bort dem (alltså valparna) mot en Westlife-cd." Och det har hon nog alldeles rätt i.
 
Och för den som inte känner denna Vicky rekommenderar jag den här posten. Tänk ändå att det skall hända sig så att jag har TVÅ Vicky-hundar - kanske de brås på mig: det är nog tur för mina barn att Westlife inte var uppfunna när de föddes!
 
 
 
 
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Stygg elev och begreppsförvirring

Publicerad 2013-09-03 09:48:05 i Betty

Nu har jag egentligen föreläsning - som elev, alltså. Men gud sig förbarme vilket nöt den här föreläsaren är! Idag är det andra tretimmarspasset av fyra och jag börjar redan, efter knappt tio minuter, blir närapå aggressiv. Vartannat ord i hens svada är "asså" och vad däremellan är är mest bara floskler och klichéer.
Och jag som kunde ha klätt mig varmt och gått ut i skogen!!!
Någon sa att det är de verkligt urbota pedagogerna som blir lärare i pedagogik (eller eljest rektorer) och de exemplar jag har träffat hittills denna termin bekräftar denna teori. Skönt att veta att om projekt "matten blir lärare" skulle gå käpprätt åt skogen kan det omvandlas och rent av förfinas till "matten blir rektor magnificus". Finfint!
 
I alla fall - det är så kallt vordet! Igår frös jag och frös och frös, trots långa braxer och fleece och allt. På eftermiddagen tog jag lilla B och rände till skogs för att få upp värmen. Från ytterdörren till elljusspåret, runt detta spår och hem igen, ginaste vägen, är 4,5 km och går med mina korta ben på rätt precis 30 minuter. Det jobbiga var att mina fötter helt saknade känsel fram till ungefär 2 km, och då började det först sticka litet i dem innan de blev mera normala (vilket inträdde vid ung. 4 km) - tur ändå att jag inte sprang i terrängen för det var svårt nog att hålla sig upprätt på nästan slät mark när fötterna saknar känsel. (Jag hyser all aktning för bror min som har sprungit maraton med av fotbollsspel sabbad tass.)
 
Sen är det ju där att springa med Bettan - och det där med tolkning av ord. Ordet "draghund" till exempel, hur tolkar ni det? Jag har alltid trott att det var glasklart: en hund som drar. Bettty däremot är lika övertygad om att det betyder en hund som dras. Jag tror nog att jag rent lingvistiskt skulle kunna bevisa att det är JAG som har rätt (ordbildning i svenska språket följer ju vissa normer och ordningsregler), men att diskutera lingvistik med Betty är dömt att misslyckas - hon bara skjuter ut underläppen och ser trulig ut. Hennes motargument är nästan alltid: -Dumma matte! och därmed anser hon diskussionen avslutad.
 
I alla fall - saken är lätt kirrad genom att lilla B får springa snörfri; då springer hon glada och vilda intervaller och har inga hyss för sig: hon stannar och nosar väldigt mycket väldigt länge tills jag är låååångt före, då sätter hon en ryslig rulle och dånar förbi (precis som ett bowlingklot), ganska långt förbi där hon stannar och nosar eller äter blåbär eller lägger sig och vilar, så rultar jag förbi henne i makligt tempo - och så börjar vi om från början. Det hela går utmärkt väl och ev. möten i skogen bryr hon sig inte alls om.
 
En annan sak som föranleder många Dumma matte! från lilla B är det där med äpplena. På marken. Det finns faktiskt INGEN botten i Betty när det gäller fallfrukt - hon äter och smaskar och slabbar och äter och äter mer. Det kan ju aldrig vara nyttigt, tycker matten, men Betty har läst på och hävdar att frukt är bra, det har hennes största lillmatte närapå-dietisten sagt, och det borde väl HON veta, säger Betty, därmed helt underkännande mig som ansvarig för all hundutfodring.
 
Nåja, hittills har hennes mage mått bara väl av det, däremot kommer posten "b*jspåsar" i min fiktiva kassabok att slå i taket.
 
 
Vi tog en lång lång lång kvällspromenad också, sen var lilla B ganska färdig för dagen.
 
 
Det är gott att vara två, när man är terrierar. Vem ska man annars bita och morra åt?
 
 
Ibland kan det gå en halv dag utan att jag ser till lilla B - hon gillar att roa sig själv. Därför känns det alltid litet extra kärt när hon kommer och vill umgås en stund, och bara vara.
 
 
 
Vän av ordning kanske frågar sig: -Hur går det med lydnadsträningen? Då svarar jag: ja, alltså - TRÄNINGEN går rätt bra, fast hennes "attention span" är inte så jättestort. Hon tycker att det är kul och jag tycker att det är kul och det mesta går väldigt bra, även om linförigheten fortfarande är ALLTFÖR rolig. Och inkallningen kan bli vad som helst, ibland bestämmer Betty att hon ALDRIG har hört det svåra ordet "hit" förr.
Men: till tävling undrar jag om vi nånsin kommer, för Betty är verkligen helt osannolikt RÄDD för regn! Om man kan vara regnfobiker så är hon det - hon går i baklås och börjar det regna mer ihållande så faktiskt skriker hon rakt ut, stackarn, och försöker ta sig ur halsbandet. Då känns det en liten aning tveksamt att lydnadstävla i gamla Svedala, för NÄR kan man vara säker på att slippa nederbörd? Ja, alltså - den här sommaren kan vi ju inte klaga på, men det vet man ju aldrig i förväg. Så - möjligen kanske vi satsar på några inomhustävlingar, vi får se. Sådana försiggår dock för det mesta vintertid och i utkylda ridhus, vilket inte heller är särskilt ball för en liten staffa.
 
Och så märker jag att jag återigen fastnar i defensivt läge: måste förklara varför och ursäkta att vi icke tävlar, precis som om det vore det enda saliggörande för en hund. Egentligen undrar jag om hon ens skulle gilla att tävla - hon är inte särskilt förtjust i utställning. Jag tror det känns som ett "måste" för henne, trots att jag verkligen inte har en massa krav eller jagar upp mig (vad jag vet). Så här är det: Betty är mycket lydig, hon tränar alla möjliga trick och knep och konster, hon får använda sin näsa och sitt ev. förstånd, hon blir mycket kramad och får fritt bita alla familjemedlemmar utom Jazz. Det är nog inget dåligt hundliv, ens utan LP-detenaellerdetandra. -Fast jag får nästan knappast aldrig ingen mat, hälsar Betty. Med utskjutande, lätt darrande underläpp. Vår lilla prinsessa på ärten.
 
 
Kommentarer (0)

Överkurs

Publicerad 2013-07-16 08:42:55 i Betty

Igår afse tog jag en promenad med bara terrioristerna. De går så fint i par med varandra - tätt, alldeles parallellt och i takt. Jag får lust att sätta en liten vagn bakom dem; en landå tror jag. Och så ska de ha plymer på huvudena och mycket välputsade små betsel.
Nåväl, tids nog kom vi till torra sprakiga skogen där det bidde lösdrift i stället.
Kors och tvärs och upp och ner i blåbärsriset. Det finns mycket gott för både hundar och matte nu: smultron, hallon, blåbär. Rätt mycket mygg slinker också ner. Men svampen, den torkar bort alldeles.
Efter nån halvtimmes rövarliv tycker Betty att det är skönt att gå precis bredvid mig och småprata litet, det är rart. Men Tigg far förstås runt som ett litet torrt jehu i vanlig ordning, jag kallar honom Jumping Jack Flash. Rätt som det var drog han iväg i full kareta, med viltlukt i nosen. Tur man har koll på sina krabater tänkte jag och hojtade: -Tiger, LIGG! och poff, damp russlaren smack i backen lång framför mig. Men jag gjorde mig ingen brådska förstås, han kunde gott ligga där ett tag och begrunda sina synder. Fast när jag kom dit låg han förstås och såg bara lycklig ut, förr fjärrlägganden betalar sig alltid bra, så även denna gång. Sen traskade vi vidare ett tag tills jag kom på att jag inte längre snavade på något - med andra ord: Betty är borta!!
Raskt börjar jag spana, ropa vill jag INTE för det är hennes jobb att hålla ordning på mig, inte tvärtom.
Ingen Betty!
Vi får vända om och leta och långt om länge ser jag ett par glada öron sticka upp bland högt gräs, och nedanom dem skönjes småningom ett stort glatt flin.
Duktiga lilla Betty, hon lyssnade på ligg-kommandot hon också och låg lydigt kvar när jag traskade iväg, när jag ljudligt berömde och belönade Tigern, när vi gick ännu längre bort och när vi började röra oss tillbaka! Inte ens när vi kom ända fram och började berömma flyttade hon sig förrän hon fick frikommando. Fast svansen gick förstås...
Och så himla glad hon såg ut där hon låg; hon visste minsann att hon hade varit superduktig! Det blev förstås ett veritabelt godisregn plus puss- och kram- och bitkalas sen. Och resten av promenaden fick hon alla smultron jag hittade - mycket godare än att plocka själv, tycker lilla B.

Kommentarer (0)

Letting bygones be bygones.

Publicerad 2013-07-11 13:18:36 i Allmänt

Hela tiden tänker jag att jag ska skriva om saker vi har gjort, men så kommer det nåt nytt i vägen och det gamla glöms bort.
Inte för att det nya är särskilt spännande utan bara för att mitt mycket lilla huvud inte verkar rymma så mycket mer än det precis just nu förhandenvarande.
 
Såsom att jag idag tog en cykeltur med lilla B på morgonkvisten, och det hampade sig så att vi landade på klubben. Vi gick liksom i depå för att fylla på vattennivån. Men där var ju gott om kära gamla bekanta som hölls med sina kritter, så det blev litet allmänt häng och småprat också. Den där tisdagsgruppen, som alltså numera är en torsdagsgrupp, den är verkligen ett av de allra trevligaste hundfora jag känner till! Ingen hets, inget skryt, ingen hysteri, inga stressade hundar. Bara trevlig, lagom hundträning och umgänge till det. Om det ändå funnes flera av den sorten!
 
Betty skötte sig bra (som vanligt), och lille australiske terriern Ville vars högsta traktan var att bita ihjäl Peppar reagerade precis som man kunde förvänta sig på lilla B också, trots att hon är en Liten Flicka. Hon borde inte få bli mycket äldre, i alla fall inte obiten, tyckte Ville.
 
Vidare fick jag se, IRL, lilla borderterriern Bus apportera en varmkorv - jag blev svårt imponerad! Inte så Betty, hon hävdar att hon kan också och ville genast bevisa saken. Men se så lättlurad är jag inte. Däremot måste jag nog faktiskt ta och lära mina kusar det där knepet, för det är definitivt en crowd pleaser.
 
Sen gick vi och lektränade litet agility också och idag var Bettan sitt duktiga glada jag och flöjde i god stil över alla möjliga hinder. Hennes problemområde, om man så säger, är flera hinder i rad på rak linje - då bryter hon gärna ut. Boxformationer och sånt går däremot finfint och hon är väldigt lätthandlad, i synnerhet med tanke på den näranog obefintliga träningen. Några tunnelspring blev det också, och så provade vi på långhopp. Först la jag omkull delarna, så att de blev o-trampvänliga, och sen ställde jag dem som vanligt och hon hoppade mycket bra. Och glatt, framför allt! A-hindret var också ute och fungerade bra.
Faktum är att det var en så trevlig bana uppställd att jag lurar på att fara upp med Tigger och Jazz senare idag och springa några varv på mer eller mindre "riktigt". Igår promenaderade vi sammanlagt 15 km så idag känns det lagom att göra något annat.
 
Att cykla med Betty är för övrigt ett rent nöje, så länge hon sitter i "springern". Hundmöten och den sortens går helt problemfritt och hon håller sig fint på sin sida. När hon däremot får springa lös (som när jag cyklar över en åker osv.) då är det ett litet helsike, för hon har ingen som helst respekt för hojen utan springer gärna in och tvärstannar precis framför mitt framhjul. Ganska ofta tänker jag att det kanske vore en god idé att nyttja cykelhjälm, lika ofta förkastar jag den idén.
 
Hur som helst, denna lilla morgonutflykt gjorde Betty till en disktrasa för resten av dagen, förefaller det. Och lille Ying har ögonproblem idag, så han är borta för världen, typ. En liten ensampromenad skall han få, jag får liksom agera ledsagare och vägvisare åt honom när det är så här. Jag antar att det är det myckna soliga vädret samt kanske solreflexer i vattnet i Gränna som har blivit för mycket. Måtte det bara gå över fort den här gången!
 
Hur som helst verkar detta bli en dag då jag har både tid och ork att ta mig en liten springis. Jag lurar på att cykla ner till idrottsplatsen och springa bana, men det är ett beslut som måste få mogna ett tag till. Inget man gör så där lättvindigt, inte!
Kommentarer (0)

Grådask

Publicerad 2013-06-20 10:01:00 i Betty

Fast det är väl nåt man kan dricka, har jag för mig? Än så länge är vädret inte drickbart, men de gråa moln som lurpassar på oss innehåller säkert nån väta.
Igår var det däremot ingen väta alls, det var bara varmt!
För en gångs skull var jag en duktig matte och morgonpromenerade redan strax efter 8, och det gick från halvljummet till jättevarmt under 90-minuterssvängen. Listigt nog tog jag en slinga vars senare del går genom skog, så där var det skuggigt och svalt. Icke desto mindre hade alla kusar långa tungor.
Promenadvärmen samverkade dessutom med promenadens tidiga företagande, så alla djuren var trötta som - tja, som MIG kanske, efter frukostens intagande. De var alldeles väldigt nöjda med att sova några timmar utspridda över huset medan jag däckade på balkongen.
Tills det blev alltför varmt så jag gick ut och satte mig i trädgården i stället, i svalkan. Och i bikini! Missade ni det? Och så in i norden trötta var hundarna så knappt ens Jazz eller Olle orkade skälla särskilt mycket på förbipasserande. Olle låg mest under en trädgårdsstol och boffade litet när grannarna spikade på sin altan, men bara så högt att jag hörde det, ingen mer.
 
En Sån Där Dag alltså, en sån där sommarlovsdag då ingenting alls blev gjort. Förutom litet tvätt och tvätthängning och mera tvätt och så. Och vattna i växthuset, läsa tysk spänningsroman (språkinlärningstips: skall du läsa skräp så läs det i görligaste mån på originalspråk så är det nån nytta med det. Litteraturens mästerverk kan det däremot vara idé att ta till sig i god översättning, om man inte är superfena på det främmande språket i fråga), kastat saker åt Betty, hutat åt Jazz som ville bita andra hundar. Litet sånt.
 
Men när Minsta B kom hem från jobbet halvfyra skrudade jag om till springkläder och gav mig ut på en miltur. Tyvärr iförde jag mig icke huvudbonad, vilket jag kom att ångra. Nog för att jag gillar värme och att springa i värme, men det är jobbigt när det känns som solen HAMRAR på ens skult! Små dammiga vägar tog jag också, och värmen dirrade i luften så jag förväntade mig att hitta ett koskelett bak varje ev. krök.
 
 
Om den springturen kan sägas att den företogs inte i kenyanskt tempo, prexis... Vid 7,5 km stumnade jag väsentligen och vid 8,5 var jag så stum så det var jobbigt till och med att GÅ! Så att då var det ju lika bra att småjogga och komma hem nån gång - gång eller jogg gjorde ju ändå lika ont i hela mig. Nästan hemma träffade jag amstaffmixvalpen Alfa, 12 veckor, med Mälardalens vassaste tänder. Rar som en ärta och rev av mig GPS-klockan, lämnade tillbaks den, bringades att sitta av sin matte och snodde kvickt runt och bet mig i ena knäet! Tack och lov, den valpen gjorde liksom hela springturen värd besväret.
 
Hemma igen blev det till att sträcka mig och värja mig för hundar som alltid tror att jag har försvunnit för evigt och är alldeles översvallande. Kanske litet beroende på att de inte hade fått sin middag än, heller...
Men det tog drygt två timmar innan jag hade hämtat mig så pass att jag orkade ta ut ligan på kvällspromenaden. På vilken promenad vi gick förbi några kolonilotter där det vajade litet rabarber och Betty valde att bli så rädd och uppbragt att hon ylade! Vi fick vackert traska in på lotten och hälsa på rabarbern, varvid Betty blev purken och sa att det var mitt fel alltihopa. Hon brukar säga så.
 
-Matte du fattar ingenting aldrig! säger Betty.
 
Sen kom det litet regn, ungefär 4 droppar, och då fick Jazz så bråttom så han blev oskarp.
 
 
-Du och dina ljusa idéer, fräste han och blev ännu mer purken när vi inte tog närmsta vägen hem.
 
Nästan hemma mötte vi en karl med en blue merle-färgad aussie, vilka visade sig vara maken som hade tilldelats Olle att promenera med. Nu MÅSTE jag nog snart börja gå med glasögon jämt, fast jag blir så illamående då. Liksom sjösjuk.
 
Nåväl, sen var det äntligt dags att krypa ikull och sov som en klubbad gjorde jag. Och idag har jag faktiskt INTE ont i kroppen, men jag ger mig den på att jag kommer att ha det i morgon.
 
På schemat idag står: bädda rent i sängen, flytta sovsäcken från tvättmaskinen till torktumlaren, måla naglarna, baka en limpa bröd. Och så umgås med vilddjuren, förstås!
 
 
Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela