Baby let your hair down!
Ja, för det är ju fredag!
I mitt fall var det så att jag gick här och tyckte synd om mig för maken är i residensstaden och äter middag (säkert jättegod) och Minsta Barnet var på väg bort för att vara kvällsbarnvakt.
Hallå? Jag då?
Det var då Ying puffade mig med mulen och sa: Baby, let your hair down!
Alltså: fimpa knuten och fixa en fläta eller ett par i stället så tar vi en springtur.
Och så gjorde vi det.
Idag rustade jag mig till och med med mössa - jo, för det går ju bra när jag har fläta.
Minsta Barnet skärskådade mig där jag stod i springtajts och vindjacka och så myssen överst.
-Du ser ut som en liten värsting! blev hennes omdöme.
Det är nog nåt fel på min självbild, för jag trodde jag såg atletisk och oövervinnerlig ut.
Nåja, sen sprang vi i alla fall.
Och det gick lika bra som sist!
Idag hade jag till och med musik på - Ying är så lätt i handen och följsam nu så det är närapå som att springa själv, alltså kan jag ha musik i öronen. När vi springer i drag kommer jag däremot att fortsätta ha öronen fria - känns litet fånigt att hojta anvisningar när man inte ens kan höra dem själv.
Nästan 50 minuter var vi ute och det var ganska så ljuvligt, trots svinkyla, blåst och mörker.
Värsta värstingen!
Näst värsta värstingen.
När vi kom hem igen hade MB gett sig iväg till "sina" barn och övriga flocken behövde ju också kvällsluftas. Inte kunde jag ju lämna Ying ensam hemma då - det var ju skillnad med de andra, de var ju inte ensamma, de var ju flera ju!
Så, på med Jazzens tröja och allas reflexer och ut igen.
Det är märkligt ändå att kläder som duger rätt bra att lubba i, värmemässigt, är så otroligt mycket för tunna när man går, efter springturen.
Och så trött man blir!
Ying gick och puttade på mig och sa: -Visst är det jobbigt när man måste gå ut med hundarna, matte? När man har sprungit, matte, visst vill man bara vila då, och inte ta ut hundarna! Visst matte?
Och det var ju bara att hålla med.
Jazzen fräste: -Det var ju inte precis som att jag BAD om att få gå ut! och det var förstås sant.
Efter en halvtimme i snålblåst kom vi hem. Det räckte så bra så. Fast Betty tycker det är VÄLDIGT spännande med alla löv som blåser omkring. Men jag tror vi skall förlägga våra lövjakter till dagtid i fortsättningen.
