Lilla Ying
Jag vet inte riktigt vad det har tagit åt Ying - han är liksom så yster!
Inte riktigt vågar jag peta i det heller, för nu är Yingisen sex år och sex år det anses vara en bra ålder för en pej att uppnå. Blir de sex år, då kan man vara nöjd.
Så om Ying hickar eller är dålig i magen en dag, då vill jag stoppa huvudet i en buske och inte komma fram mer aldrig.
Men han har liksom mognat, det har han.
Idag var vi i skogen, bara han och jag och dvärg-P:na.
Ying var den ende som fick gå lös, gissa om Olle surade! Jazz surade litet också, men mest för att det var blött och geggigt...
På vägen dit träffade vi ett gäng fastighetsskötare, som vi har träffat tidigare, tidigt i våras tror jag. Ying var som vanligt positiv.
Ying är en social pej, bara en sån sak!
Riktiga nosputtar är de då alla tre!
Vanliga vägen till skogen ser olika ut för varje dag nu. Sista sucken.
Helnaken och helnöjd pej. Håller ordning på allt.
Men som sagt - blött och kladdigt var det.
Klättra och balansera och hålla den blå tungan rätt utanför mun.
MIni-p:na pep till: VI kan också klättra och balansera! (och äta godis, jotack, det vet vi)
Slurp och kluck-kluck.
Matte gömde sig, Ying jobbade fint.
Stilig sak. Ser ut som det låter: molosser.
Lilla knäppgöken!
Och tror ni inte att han hittade en bunt såna här åt mig också! Fast idag lät jag dem stå för en annan.
Hur som helst - Ying har blivit riktigt lydig att ha lös i skogen, så där när det inte är en massa annat laj i närheten. Att få honom att komma om det finns folk eller hundar intill, det är förstås tji. Eller - han kommer ju. Snart. Litet senare. Måste bara, först.
Tur att han är så snäll!