Pelleskop-livet

Jag vart så less! som vi säger på landet.
Putt på hundguruar som säger att det är lätt att ha att göra med hundar - om en hund avviker från mattens (ursäkta, men här är vi mattenormativa) sida så är det en brist i ledarskapet, för det naturliga för hundar är att bara följa matte, inte ta några egna initiativ.
Bläh! Inte skojigt då att komma på kurs och få veta att hunden är onormal och matten är usel. Jippi, liksom, nu steg motivationen genom taket. Inte.
Och därför ÖDMJUKADE jag mig i går på kursen.
Efter moget övervägande tog jag med mig Ying.
5 år gammal, tränad och jobbad med sen 2-månadersåldern.
Varsågoda - skåda resultatet!
Inte för att Ying är Världens Hemskaste Hund, utan för att han sannerligen inte är nån bordercollie.
För Ying är det totalt onaturligt att hålla sig kring matte ifall matte står still och språkar med nån, eller så.
Yings jobb är att vakta, valla, jaga PÅ EGEN HAND. Faktiskt. Om man går till hävderna.
Och han kan ju inte fallera i sitt ämbete bara för att jag tar det lugnt.

Så här: jag var en gång i forntiden sekreterare, och en j*kligt duktig sån också. Jag skötte mitt jobb dagarna i ända, det mesta roddade jag själv och det som behövde styras om till Chefen styrde jag om dit. Så mycket som möjligt ville C. slippa befatta sig med, så då slapp han det. Ibland var C. på konferenser och grejer veckovis i streck, oftast på andra sidan Atlanten - jag jobbade lika bra för det. Nåt litet fax då och då var det enda som behövdes. Dessemellan hade vi väldigt roligt ihop och jag kunde glatt förklara för Chefen att han var en knäppgök. Men: inte katten glömde jag vem som var Chef för det!! Och inte han heller, skulle jag tro.

Det är samma sak med Ying - han vet vad han är satt till världen för att göra och så banne mig om han tänker låta sig hämmas av ett Fruntimmer! Även om fruntimret är chefen, inget snack om det.

Hur som haver - jag förklarade det här och litet annat på kursen igår och hävdade att det är INTE lätt, och det kanske aldrig blir klart. Men - och det här gäller inte hundar med riktiga problem, utan bara allmänt ostyriga små själar - det kan bli bättre, och med sån här vardagshundträning så gäller väldigt mycket att det är resan som är målet. Alltså: träningen i sig är (eller kan vara) rolig, om man inte sätter målen så himla högt. Ta det pö om pö och kom ihåg hur det var i början.

En dam på kursen föll nästan i tårar för hon hade varit hos nåt sånt där snille som ville ha det till att hon som matte var sämst i världen, ungefär. Ärligt talat - vissa har bara kurser för att visa hur himla duktiga de själva är.

Hur som helst - kursdeltagarna blev rätt lättade och mycket glada och jobbade på lika finfint som vanligt. Duktiga mattar, duktiga hundar. Och glada, allihopa!

Men gissa vem som var utbränd när vi kom hem! Inte jag, i alla fall.

Att träna med Ying, det är verkligen träning, det.
Inte för Ying just, men för mig. Och för övriga hunddjur ibland.
Man vet liksom aldrig vad man kan förvänta sig.
Och det beror inte på belöningens toppenhet om han vill jobba eller ej.

Häromveckan gjorde jag en uppletanderuta igen.
Två naturpinnar, en boll, en filmrulle och en klädnypa åt Tigern var inga problem alls.



Två naturpinnar, en boll och en klädnypa åt Jazz var egentligen inga svårigheter, men Jazz litar liksom inte riktigt på sig själv. Han noterar vittringen men tycker att "en sån här kan hon väl ändå inte mena?!" och så letar han vidare. Men man ser att han markerar "skogssakerna" också, så det går bra att tala om för honom att jodå, det VAR dem jag menade, kan jag få dem tack!
Och då får man dem, och på köpet en himla glad dvärgpinscher.



Sist Yings tur.
Jag placerar ut bollen och filmrullen på öppna ställen men naturpinnar är ju inget att hålla på med när det gäller Ying, så dem slänger jag bara iväg. Hoppsan, en hamnade i rutan, men det får väl så vara då. Han lär ju knappast låta sig störa av den!
Och så hämtar jag min knasboll.



-Leta, Ying!
Och Ying ut i rutan, tvärstopp, upp med pinnen och raskt tillbaka.



Ursäkta den suddiga bilden, men jag var ju knappast beredd, som ni förstår.
I alla fall - naturpinnen tryckes fermt i mattens hand, godis vill han inte ta emot, fort ut igen.
Ying följer högra ytterkanten och vädrar inåt - markerar, in och hämtar bollen, tillbaka till  matte, lämnar i handen. Inte tid för godis.
Ut igen, vänstra ytterkanten den här gången, vädrar inåt - markerar, in och hämtar filmrullen tillbaka och sätter sig framför matte och lämnar av.
-Var det allt, eller? undrar Ying och är alldeles klar över att det var det. Inga mer försök att springa ut och leta. Färdigjobbat, liksom. -Nä, nu går vi, sa Ying, och jag var ju så alldeles förbluffad så jag bara ramlade med...

Och så nu i helgen: så värst kry var jag ju inte, så jag tog hundarna i bilen till klubben och lekte agility. Agility med fjärrdirigering, ungefär vad jag orkade med.
Fast först tänkte jag bara ta Tigg och Jazz, för Ying på en agilityplan det är liksom - nåja.
Men Ying anmälde sig och gnölade och hade sig så jag sa: -OK då, men då får du banne mig springa slalom också!
Fast det sa jag ju bara på skoj, liksom.
Hur som helst, in på agilityplanen och en i taget får litet duvning medan två springer litet som de vill (och dock INTE använder planen som toa, ber jag att få påpeka).
Så när det var Yings tur gick jag med honom till ett udda litet 4-pinnarsslalom och sa mest på skoj: -Slalom, Ying!
Och tror ni inte att han gjorde det! Fast vi stod i högerkanten så han liksom måste gå från bortre sidan in för att komma rätt - det hade han tydligen koll på.
Sen försökte vi från andra hållet också, och det var inga problem, han bara rann igenom.
Efter ett par lyckade genomfärder till satte Ying tassarna i min mage och gav mig en präktig puss i hela ansiktet, därmed påvisande att han ansåg sig ha jobbat färdigt.
Och sen avvek han.
Och där stod jag igen, och kliade mig i huvudet.

Så till kvällens övningar: litet koncentrerat nosarbete i sovrummet. Med små små gummipluppar.
Först visa Tiger plupparna, låsa ut alla hundarna i hallen, gömma tre pluppar, släppa in Tigern, leta-leta-leta, sniff-sniff-sniff, jobbigt men går bra. Hurra! Godis!!
Samma sak med Jazz, fast med två pluppar. Hipp hurra igen.
Hundarna står i trappan och väntar och de vet när det är deras tur, så när Jazz kom ut ur sovrummet dök Ying upp. Han fick nosa på en litet större sak innan jag stängde dörren framför nosen på honom och gömde.
Så öppnade jag dörren för en MYCKET ivrig Ying, stängde den för att inte de andra två skulle komma in och störa - och när jag vänder mig om har Ying hoppat upp och lagt sig till rätta i sängen.

-Ja, för nu är det sovdags, sa Ying.

Förbryllande, som sagt.
Och lärorikt!

Dagens dag började med Den Stora Tröttheten efter en natt med snor och host och nys. Konstigt.
Sen gick vi vidare till franskt litteraturseminarium, som var ganska intressant. När man pratar med folk som talar utpräglad dialekt, som göteborgare och sånt löst folk, så är det litet penibelt att så lätt härma uttal.
När man studerar språk är det rena bonusen!!

Sen försökte jag på tre apotek få tag på litet medusin, men tji fick jag! På hemvägen upptäckte jag i alla fall: KAMELER!!!

Hämtade Ying för en liten kamelvisit.



Kameler



Ying.



Spänningsmusik i bakgrunden...



CRESCENDO!!! Ska Ying bli uppäten? Eller kamelen?!



Kamelen tuggar...

men inte på Ying, vilken tur.



Här snackar vi muldjur!! Och hornboskap!



Verkar nästan mer svårfostrad än Ying, faktiskt.
Jag är ingen vän av cirkusar, men jag undrar just vad de har en sån här till...



Minsta barnet och Ying. I vanliga fall sköter han sig när han går med henne, men här fick han för sig att jag var på väg bort i oändligheten (3 meter bort för att söka bättre kameravinkel) och då blev det litet åka av!!

Lustigt ändå - jag som tycker Ying är min STORA hund...

Promenaden fram och tillbaks till De Vilda Djuren tog ca. 10 minuter sammanlagt, och så kanske en kvarts djurbeskådande i mitten.
Sen var Ying utbränd!

Nu igen.

När jag var sisådär 7 år gick High Chaparall på TV. DET var grejer det!!! Rysligt ruskiga indianer, och den sortens. Och fina hästar inte minst.
Fast först måste jag gå och lägga mig och låtsas somna, så att lillasystern somnade.
Sen kom pappan och hämtade mig till TV-rummet. Jag fick smyyyyyga upp, bara jag.
Bara jag!!
Vilken känsla!!!
I alla fall - ofta var det så pass läskigt att jag måste sitta bakom pappas fåtölj och bara titta fram litet grann med halva ena ögat. Det är möjligt att serien tjänade på en sådan åskådning...
Blue och Manolito var i alla fall bäst!! Och så hästarna, förstås...
Det faktum att en av mostrarna var bosatt i närapå Vilda Västern gjorde det hela än mer underbart.
Min uppfattning av USA på sent 1960-tal var en blandning av kläder och bostäder från 1870 och så renar som sprang i himlen på julen, samt en moster som såg precis ut som Audrey Hepburn, i ständig fara för indianer.

Vad har nu denna kulturhistoriska utvikning för bäring på dagens mellansvenska mellanhavanden i medelålders medelklassfruntimrets liv?
Jo - ni kanske ska sätta er bakom en fåtölj. För nu blir det riktigt otäckt!!!

Näste man att hängas ut i skvallerpressen är Ying.
Hur är Ying då, med ben?
Tja, rätt kryptisk, förstås.
På vintern vill han knappt se åt ett djupfryst ben. Det är då han pillar in dem under nåt element, vilket är nästan kusligt smart, på sedvanligt pej-sätt.
Men så här års tar han faktiskt sitt ben med viss iver och börjar omgående gnaga.
(På vintern, när benet ev. har tinat litet, vidtar nedgrävning och överfösning av oändliga mängder osynlig jord. Även inomhus. Sen ser han snopen ut när vi omedelbart hittar hans omsorgsfullt gömda gamla koben.)


Det är inte alls så effektivt när Ying gnager. Ganska mycket snusande och sugande blir det, och slörpande baksugsljud som kan göra en matte vansinnig.



Om någon av de andra hundarna kommer för nära så blir Ying alldeles stilla och det brukar räcka bra för att inkräktaren skall ge sig, till och med om denne är Jazz.
Skulle de inte besinna sig kan Ying låta höra ett dovt "hummm...", och det räcker alldeles väldigt.



Det HAR hänt, nån enstaka gång, att Ying till och med har rest sig upp och ställt sig liksom på språng över sitt ben för att vakta det mot någon hund, men då var det något alldeles särskilt.

För människorna i familjen är han alldeles oerhört säker - man kan, om lusten skulle falla på - lägga sig intill och knapra på benknotan utan att Ying skulle bry sig. Möjligen skulle han yttra ett litet "gnorf" och gå sin väg, men då skulle han troligen lämna benet kvar.
Den borne gentlemannen, som mest tycker att vi människor i familjen saknar vanlig hyfs.



Att ta ifrån honom ett ben som han av nån anledning inte får har kvar är följaktligen heller inga problem.



Yings teknik är förstås litet ad hoc - han är inte riktigt lika praktiskt utformad som de andra två hundarna. Inte heller har han samma intensitet!

När man tilltalar Ying börjar hans svans rotera på ett så speciellt sätt - man tror han skall lyfta som en liten lurvig hellipåckter. Detta uppväckte en skugga av ett minne hos mig - det var nåt som nästan lät sig hittas, det var på vippen att komma fram men så gömde det sig igen.
Det enda jag var säker på var ett M.
Namnet "Mafalda" dök upp, men när jag googlade det visade det sig vara en ful argentisk seriefigur - inte alls vad jag var ute efter.
Men så klickade det till: Matudla och MEGASEN!!!
En snabb blick i Wikipedia gav vid handen att megasen är en liten figur "påminnande om en korsning mellan en liten gris och en pegas". Se här, i mitten av bildens nederkant:



Nästan en Ying, fast en blå!!!

För den som känner sig särskilt pigg på vintage-barnprogram:
håll till godo!!

I kväll var Ying och jag ute och sprang igen.
Den här gången lämnade vi småttingarna hemma (de hade varit ute på en dryg tvåtimmarspromenad mitt på dagen och kunde gott vila benen ett tag) och gav oss ut själva.
Runt 18-snåret och det var fortfarande 20 grader varmt!!!
FÖRE sista april! Vad är det som händer?

Jag rustade i vanlig ordning Yingen i nomesele och förband honom medelst gummisnodd med mitten på mig, försedd med hundförarbälte.
I övrigt var jag förstås skrudad i sånt där ohyggligt oklädsamt och åtsmitande ställ som man måste ha.
Maken ser skeptiskt på mig - han tycker att "riktiga" springkläder får man använda först när (om) man är vältränad, tills dess kan man klä sig i nåt oformligt, skylande.
Jag tycker precis tvärtom jag - när jag är som mest otränad, då MÅSTE jag ha funktionella kläder, såna som sitter fast på ett ställe och inte flaxar och har sig, inte blir blöta vare sig inifrån eller utifrån, inte väger ett dugg, inte skaver - som funkar, helt enkelt.
När (om) man blir oerhört vältränad då kan man till nöds springa i sweatpants och det hele, om man därtill skulle bliva tvungen - då får man väl ta det som extraträning, i stil med att ha vikter kring fotlederna eller i en väst.
Och det är klart - små tjocka kärringar ser inte kloka ut i åtsmitande osv., men så titta inte då!
Och det tror jag förresten inte att så många gör heller; de flesta har faktiskt nog av sitt.

Hur som haver - Ying sprang på riktigt bra, fast nog var det i varmaste laget även när vi höll oss i skogen. Som tur är finns det än så länge rejäla diken med friskt vatten i, men snart får jag börja springa med vätskebälte. Ying dricker mycket gärna och väl ur vanliga flaskor, det är praktiskt.
Vi sprang ungefär 3 delar i skogen och på små gräsvägar, 1 del på landsväg och 1 del på trottoar och gångvägar. Sammanlagt ung. en halvmil. Dvs vi sprang ju inte oavbrutet, men vi sprang riktigt mycket, tycker jag. Vi kan vara nöjda!

Det är så trevligt att springa med Ying, för han fungerar precis som en PT! När jag blir trött så känner han det direkt, även om gummisnodden inte är sträckt, och då ser han sig om över axeln, springande, och ger mig liksom ett uppmuntrande flin. -Litet till orkar du! och då gör jag så klart det.
Och när jag verkligen VERKLIGEN är slut så saktar han av lugnt och fint, inga tvärstopp eller  bråda övergångar.

Han börjar bli duktig på höger och vänster också, jag märker att han verkligen vet vad jag menar.
Fast det händer förstås att min PT försöker lägga sig i vägvalet också. -Ja, jag hör att du säger höger, men det är bättre att springa åt vänster, kan Ying hitta på att säga. Trots att det är tät tallskog utan stigar där t.ex. Utan stigar men med älg.

Jag måste även rapportera om den klämmiga b*jstårtan som vi brukar gå förbi men idag alltså sprang med språng över. Den består av, i bottenlagret älgb*js, sen ett lager hästb*js, och slutligen ett lager rådjursb*js. Jag försöker övertala ngn hund att förrätta sitt tarv som kronan på verket, men hittills har ingen efterkommit  min önskan. Och kom nu inte med några dumma förslag, för JAG tänker INTE!!!

Liiitet grann ska jag i alla fall meddela om gårdagseftermiddagens Vådliga Äventyr.
Det började med en föreläsning betecknad "Marguerite Duras: tematik och receptionsestetik". Jippi! hojtade jag, den är på svenska!
Det var sista gången jag jublade åt den föreläsningen.
Efter 40 minuter av den sortens, med 40 minuter återstående bestämde jag att vi behövde luft, mycket luft.
Fast kanske inte så mycket luft som det blev.
Se nedan. Di små nuffrorna betyder avverkade kilometrar, dem kan man följa som när man ritar en sån där bild. Märk väl att ung. 9/10 av sträckan tillryggalades i mjuk, djup snö. 
Sen kan man undra: var matten på lyset när hon var ute och gick? Men det var hon inte.

För ett par veckor sen. Eller tre? I alla fall tog jag en ganska lång promenad med Ying. The one and only chinese pei from china tibro, vous savez.

Så här gick vi:



Tänk så praktiskt, i fall nån vill ta en litterär pelleskop-promenad. Ganska precis en mil blev det. Kanske jag kan sälja guidade turer?

I alla fall så - tro det eller ej - fotograferade jag också.



Jag gillar särskilt den ljust turkosa remsan strax över horisonten. Å, dessa färger - jag blir alldeles nipprig av vissa färger, och av vissa färger ihop med andra färger.
Men nog om detta.



Yings halsband är precis så tajt som det måste vara för att herrn inte ska slinka ur det när han så önskar (=för det mesta). Det här halsbandet är så anordnat att man kan inte "ta av Ying halsbandet" utan i stället måste man "ta Ying ur halsbandet" medest origami, ungefär. Sablar också, säger Ying, och lurar på nya Houdini-konster.





-Fluntimlet tycker om att ta bilder. Man får väl göra henne en liten glädje ibland, säger Ying. I sin godhet.



Ying skakar på sig. Flappflappflappflappflapp, låter det.



Om jag använder ett koppel som är dryga 3 meter, då drar Ying inte. Han går ut i full längd men utan att kopplet sträcks. Det är uppenbarligen så att han skäms för mig och vill ha mig på behörigt avstånd bakom.





Käkar snö. Bäst att passa på.





Tigger kräver att få bli avkonterfejad varje dag.
Även i inlägg om bara bara Ying.
-För jag är också sines, säger tigern.

Kanske är det våren som är på väg nu - eller också är det bara vintern som vilar sig en stund.
Jallaflall är det grått och slibbigt, fult helt enkelt. Finns inget bra promenadställe såna dar.
Igår förmiddags tog jag en långis runt på små regementsvägar och det hele.
Och Ying fick ha nomeselen och DRA.
Han är så duktig att dra Ying, det är uppenbarligen nåt han kan ta på allvar. Ibland kikar han liksom över axeln på oss bakomliggande och då ser han så busig fast uppmuntrande ut.





Det var precis runt noll så Jazz fick gå naken! Tigg var förstås också med men fastnade inte på bild. För en gångs skull.



Ett par kråkor följde med oss ett stycke av vägen. Mot grågrå himmel blev de och deras kraxande ganska kusligt. Jag började genast tralla på sången från Kråkguldet, och sen fortsatte jag med Huset Silfvercronas gåta.



Man kan som bekant inte bromsa sig ur en uppförsbacke. Ingen risk med Ying, han ger sig aldrig.

När vi var nästan hemma gick vi på en smal upptrampad stig med bara otrampad snö i oändlighet till vänster om oss. Då gjorde jag ett litet test och kommenderade "vänster!". Ying vände på huvudet och såg glatt frågande ut: -Är det sant? MENAR du verkligen vänster?! Och det gjorde jag ju förstås - Ying satte i att bana väg som en hel liten plogarmada! Duktig liten buse!
Tigg och Jazz var inte fullt så nöjda, och sanningen att säga var det nästan så att jag ångrade mitt infall - det var rätt tungt att gå i modd upp till närapå höfthöjd!

Ack och ve - nog förstår man att det går åt mycket antidepressionsmedikamenter i detta landet.
Idag sa hela naturen SUCK.
På eftermiddagspromenaden sa emellertid undertecknad ganska många värre saker.
Snön som verkade så hårt tilltrampad gav hela tiden vika och så körde jag ner benet till halva låret i hård elak snö.
Ibland tappade jag kängan där nere i botten också, och nödgades liksom en mullvad baxa mig nedåt.
Som sagt - mycket sa jag fast inte precis "suck".
Ying sa inte heller suck, han sa: -Hurra!!

Våranses Ying, han har blivit alldeles som en Ny Hund.
Jag vet inte precis om det är en Ny, Förbättrad Hund men en Hund som en Omvänd Hand är det i alla fall.
Detta förstås sedan Peppars sorgliga och förtida frånfälle. (Puss, lilla peppgurkan!)

Ying har ju varit Daddy Cool här i huset - "nu-tar-vi-och-lugnar-ner-oss" var hans slogan, litet sluddrigt uttalad eftersom han merendels hade ett av Peppars öron i munnen.

Men NU: redan i tidiga ottan när endast tomten (=Maken) är vaken studsar Ying omkring och ser prillig ut, med nåt-vad-som-helst i munnen och menar -Du kan inte ta mej! Na-na-na-na-naa-naaaa!! Och sen är det full rulle runt runt, från kök till hall till bokrum till TV-rum till - ja, runt runt runt. Hussen säger att jag måste sätta möbeltassar på Yings fytter för att han river upp golven annars (Ying har alltid för långa klor, de går inte att klippa tillräckligt kort).

Sen kryper han till kojs med sin matte igen och sen blir det en vända till av samma livade ringdans när väl jag har vaknat till liv. Mer eller mindre till liv, för när jag väl slår upp mina ljusblå brukar jag ändå inte vara riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Så där sitter jag på en köksstol och blir nästan avblåst varje gång Ying varvar mig.

När vi kommer in från en promenad är det också samma sak - full rulle tills vi alla stupar. Sist stupar Ying.

En dag hade han en ganska ful plyschboll i munnen och försökte få med Tiger på nåt bus. Han hoppade omkring och gjorde lekbugningar medan Tigern bara satt på sin rumpa och försökte se seren ut (med klent resultat). Då började han daska Tigern på kroppen och i ansiktet med en av sina stora ludna tassar. -Suck, sa Tigg och satte sig på andra skinkan. Då tryckte Ying bollen med kraft rätt in i Tigerns lilla plyte, vilket förstås resulterade i att Tigg nafsade tag i bollen (terrier-reflex) och en dragkamp äntligen kom till stånd. Under morr och fräs.

Jazz och Ying jagar varandra som små hulliganer allt som oftast, upp i soffan så filtar och kuddar ryker, upp i fåtöljen så den nästan välter i farten, ut i köket och välta nån stol, ett varv upp i trappen, ner igen - runt, runt.

Försöker man gå in i badrummet så sticker Ying blixtsnabbt in sin mule och rafsar åt sig vad han kan komma över. Igår var det ett öppnat plastemballage innehållande 7 st. toarullar. Kvickt snodde han iväg och kastade med förpackningen så att toarullarna regnade över kök och hall. Ibland händer det att han får tag på en öppnad toarulle och sticker iväg med den så att pappret rullas av...

Dessutom tigger han nåt alldeles skamlöst vid bordet... På hussen klättrar han, eller lägger armbågarna på bordet och säger: -Vad ska vi äta nu? Riktigt så illa beter han sig inte mot mig, men han lägger hakan tungt i mitt knä och suckar uppfodrande.

Serveras det kaffebröd är han alldeles pinsamt girig och tar som sin självklara rätt att få vara med och dela på bytet. Minsta Barnet kallar honom för Obelix, eftersom han en gång i sin gröna ungdom snattade en hel ogräddad lussekatt från en plåt. Jag lyckades visserligen fiska ut bullen hel och odelad, men det där gav honom smak för saffran. Och precis som Obelix fick magisk dryck så det räcker och blir över redan i barndomen så har Ying, enligt mitt förmenande, fått sitt quantum satis av saffran, medan Ying själv ständigt håller sig framme och försöker placera SIN mun i MIN muns ställe.

Jag bara undrar hur länge vår lille kines, den vedervärdige pejen från Tibro, skall orka hålla detta tempo... Själv känner jag mig i alla fall ganska utmattad.



Valp-Ying.

Jag måste ju lämna en träningsrapport från gårdagens begivenhet.
Ying.
I ridhuset.
Det var med viss bävan jag begav mig, för man vet ju. Hur Ying är, alltså.
Eller: man vet inte, egentligen. Han hittar nästan alltid på nåt nytt.
Och det gjorde han igår också: han kampade som en hel liten amstaff!! Hoppade, slet, ruskade i leksaken och morrade!
Gjorde Ying!
Så att nu måste jag köpa en ny kaninboa åt Tigger, för den gamla har inget pip kvar, varken fram eller bak.
Men annars då?
Jo tack, mina snälla träningskamrater ställde upp och fördelade sig i ridhuset, inkl. en snäll hund. In släpptes Ying och brydde sig inte ett mupp om mor sin. Förstås.
Och det är sen det kommer Top Secret.
För då gick jag fram till Ying och, ja alltså. Jag, eh... Nä, ut med det bara: jag KORRIGERADE. Jag tog Ying i kragen och talade om vad jag tyckte om ett och annat och i synnerhet om öronens avknäppning.
Sen gick det SÅ mycket bättre.
Faktum är, att Ying BEHÖVER en åthutning ibland.
Inga hugg och slag, förstås, även om jag ibland drömmer ljuva drömmar om att knacka honom i huvudet med en kullersten (fast det skulle han nog inte märka). Bara en liten omruskning och några väl valda.
Sen tränade vi linförighet, läggande och ställande under gång, apport - men framför allt "kolla på matten fast det händer balla saker i environgerna".
Och det gick riktigt, riktigt bra.
För att vara en pejgrej.
Och SEN - sen var Yingen toktrött.
Jag också.

Fast vid närmare eftertanke: hur stavas pej på tyska, egentligen? Ovanstående blir ju, så vitt jag kan förstå, der paj? Fast di där tyskarna, di säger ju ökonomi, då kan de väl säga shar paj också... I alla fall har han, den där pajen, varit fotomodell en stund.
-Gnorf, säger han om det. Och sen, när jag har envisats en stund: -Suck.
Han är snäll men inte road, kan man säga.
Och det är klart, han har varit förföljd av paparazzi sedan han var ett spädbarn, nästan - var man går och står så kommer nån och vill fotografera Yingen. Alla har ju alltid kamera med nu för tiden, im Handy.









Jag höll på och trixade med en stegring och en försättslins och sen måste jag justera bländare och slutartid och f*n och dess mormor.
Så bilderna ÄR inte identiska, de bara verkar så.
Och förresten är Ying så stilig så man kan gott titta på honom litet extra.
Gör det!

HÄR kommer filmen med mest bara Ying. Han sjunger!



Visst är det TUR att Ying är så rysligt söt och snäll? För annars är han faktiskt mest litet knasig.