Pelleskop-livet

Pacman och jag

Publicerad 2012-10-10 11:40:49 i Betty

 
Den här veckan har varit fylld av Väldigt Ont i Huvudet. Väldigt!
Jag har faktiskt nästan alltid litet huvudvärk, och har så haft så länge jag kan minnas. När jag var ett ganska litet barn brukade jag och mina kusinliga vapendragare ibland ha låtsashuvudvärk, för då fick vi dispril eller barnalbyl av faster Märta eller faster Maj-Lis. Gott!
Men i alla fall sedan jag började skolan har jag dragits med denna huvudvärk, eller ibland ont-i-magen. A-människosyndrom i en B-kropp, liksom.
(Maken hade huvudvärk för allra första gången när han var så där 27 år gammal. Fatta vilket liv det blev!)
Men hur som helst - ända sedan i måndags har det varit extremt ont, faktiskt så att det kändes som om näsan höll på att trilla av. Men sen såg jag på aftonbladet.se eller nån annan sån där fullt trovärdig sjukdomssida att det någonstans (troligen inte i Mälardalen) härjade nån ruggig huvudvärk. AMÖBOR åt ens hjärna, jätteont i fem dagar, sen dog man!
Genast kände jag hur det knaprade och smaskade bak ygena, och jag såg för min inre syn hur fullt av små pacman-figurer for runt runt i banor och knaprade och gnuggade sig om sina små runda magar.
I morgon eller senast på lördag kommer jag att vara död, enligt Aftonbladet.
Fast idag känns det faktiskt mycket bättre, frågan är om det är ett gott tecken eller liksom sista sucken.
 
I måndags for i alla fall jag, Ying, Tigger, Betty och hela horden av små pacmans till the waterfront.
 
 
 
Visst blir man rätt trött? Vi var i alla fall ensamma på hela klubbholmen så vi härjade fritt och utan tillstymmelse till koppel.
 
 
På vägen dit fick bara lillsessan vara lös - det är ju älgjaktsdags och vi vill inte ha några jurr loppandes vilt bland skjutgalningar och sånt.
 
 
-Lustigt! säger Betty.
 
 
 
 Hög tid för ett uppfriskande bad, tyckte Tigern. Det tycker han alltid.
 
 
Ying fick sin fulla frihet och hittade en uråldrig hopvikt storgädda och en bättre begagnad mås. Rullade sig inte i någondera - guldstjärna till Ying!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sen gick vi tillbaks till bilen, ganska urblåsta men nöjda. Vissa av oss hade mer sand i pälsen än andra.
 
 
The long and winding road. Bra mycket bättre än treo och den sortens. Och än så länge är jag vid liv.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela