Stort drama, i möjligaste mån!
Igår på långpromenaden mindes jag om fina kusen Hermes som jag red ett tag. Det var nämligen bl.a. på våra gamla ridvägar jag traskade.
Hermes var en arabvalack som dels inte var riktigt riktig och dels inte var riktigt inriden. Han var nog världens snällaste häst, han betedde sig på alla sätt som en stor hund. Eller en liten - när jag promenerade med honom i snöre på hala vägar försökte han hela tiden klättra upp i famnen på mig för att bli buren. På den punkten var jag tyvärr tvungen att svika.
Snäll ja, men inte precis avkopplande att rida... Satt det en kråka på en åker kunde just DEN kråkan vara livsfarlig - Hermes sjönk nån meter under mig, det var som nån tivoliattraktion.
När det var vintervägar markerade med orange pinnar var varje sån pinne jätteläskig, så han kastade sig från sida till sida av vägen.
Att få till EN hyfsad galoppfattning kunde ta en hel förmiddag och hela tiden tänkte jag: -Om jag överlever det här överlever jag ALLT... (vilket också visade sig stämma rätt bra, om man får tro läkarvetenskapen.)
Samtidigt var han väldigt modig, Hermes - han var beredd på det värsta men han flydde inte. Han bara försvann under mig, taktade, reste sig - luttrade MIG, helt enkelt. Modig. Det är ju som nån har sagt ingen konst att vara modig när man inte är rädd...
(Ett annat käckt minne är när jag, mogna kvinna redan då, kom framsprängande på "mitt" illfuxiga arabiska fullblod och blev stoppad av en arg gubbe som tjöt: -Jag är så trött på alla små jäntor och deras ponnyhästar!!)
Vart leder då detta resonemang? Jo rakt åt PEPPARN förstås! För Peppar tänker jag ofta på, och alldeles särskilt häromdagen. På kvällspromenaden, alltså i relativt mörker, träffade vi å gångvägar på: en navkapsel, en skrotig cykel, en avdankad julgran med några slitna "prydnader" kvar samt ett par strumpor. (Det är märkligt så ofta man hittar strumpor efter vägarna - så här års...?) Och grejen var den att ingen hund rörde så mycket som ett ögonbryn. Tigern till och med klev på navkapseln (jag tror att han trodde att det var en balansbräda...)
Peppar däremot, han var stor DRAMA QUEEN!! Vart och ett av ovan listade föremål samt dessutom märkligt formade snödrivor, myror med ovanligt stirrande blick, lågt flygande talgoxar, barnvagn med innehåll samt nyligen uppsatt vägskylt skulle hos Peppar ha framkallat ett ögonblick av skönaste PANIK!! Ja, just skönaste.
När han blev mentalbeskriven konstaterade beskriverskan att han fann stort och synbart nöje i att bli oerhört rädd för dumpen (overallen som rycks upp som en stor farlig gubbe), sen traskade förbi utan att bry sig ett dugg, sen hade ett lyckat panikanfall till och sen valde att i stället bli rädd för en liten pinne på marken. "Inte ett dugg rädd men lättroad" blev omdömet.
Och precis så var varenda promenad med Pepp, i alla fall om han hade haft litet tråkigt ett tag. Tre gruskorn som hade hamnat i linje med varann föranledde stora omvägar, dova morr och ett ivrigt samspråk med matten.
Alltid avhandlingar med matten. -Ser du matte? Vad tror du att det är? Läskigt va! och sen i nästa stund allt glömt för nåt annat som fångade uppmärksamheten. Hela tiden med ett stort stort flin.
Men om det hände nåt RIKTIGT läskigt, som farliga påverkade typer eller tokarg hund eller två oinbjudna, ganska envetna typer på vår tomt - då var han bara alldeles orubbligt bestämd. Ingen panik, inget tokskällande eller -bitande, bara beslutsamhet: -Gå härifrån. Nu.
Och sen massor massor av slaskiga pussar på matten.
Och såna hundar vill de förbjuda!!
Hermes var en arabvalack som dels inte var riktigt riktig och dels inte var riktigt inriden. Han var nog världens snällaste häst, han betedde sig på alla sätt som en stor hund. Eller en liten - när jag promenerade med honom i snöre på hala vägar försökte han hela tiden klättra upp i famnen på mig för att bli buren. På den punkten var jag tyvärr tvungen att svika.
Snäll ja, men inte precis avkopplande att rida... Satt det en kråka på en åker kunde just DEN kråkan vara livsfarlig - Hermes sjönk nån meter under mig, det var som nån tivoliattraktion.
När det var vintervägar markerade med orange pinnar var varje sån pinne jätteläskig, så han kastade sig från sida till sida av vägen.
Att få till EN hyfsad galoppfattning kunde ta en hel förmiddag och hela tiden tänkte jag: -Om jag överlever det här överlever jag ALLT... (vilket också visade sig stämma rätt bra, om man får tro läkarvetenskapen.)
Samtidigt var han väldigt modig, Hermes - han var beredd på det värsta men han flydde inte. Han bara försvann under mig, taktade, reste sig - luttrade MIG, helt enkelt. Modig. Det är ju som nån har sagt ingen konst att vara modig när man inte är rädd...
(Ett annat käckt minne är när jag, mogna kvinna redan då, kom framsprängande på "mitt" illfuxiga arabiska fullblod och blev stoppad av en arg gubbe som tjöt: -Jag är så trött på alla små jäntor och deras ponnyhästar!!)
Vart leder då detta resonemang? Jo rakt åt PEPPARN förstås! För Peppar tänker jag ofta på, och alldeles särskilt häromdagen. På kvällspromenaden, alltså i relativt mörker, träffade vi å gångvägar på: en navkapsel, en skrotig cykel, en avdankad julgran med några slitna "prydnader" kvar samt ett par strumpor. (Det är märkligt så ofta man hittar strumpor efter vägarna - så här års...?) Och grejen var den att ingen hund rörde så mycket som ett ögonbryn. Tigern till och med klev på navkapseln (jag tror att han trodde att det var en balansbräda...)
Peppar däremot, han var stor DRAMA QUEEN!! Vart och ett av ovan listade föremål samt dessutom märkligt formade snödrivor, myror med ovanligt stirrande blick, lågt flygande talgoxar, barnvagn med innehåll samt nyligen uppsatt vägskylt skulle hos Peppar ha framkallat ett ögonblick av skönaste PANIK!! Ja, just skönaste.
När han blev mentalbeskriven konstaterade beskriverskan att han fann stort och synbart nöje i att bli oerhört rädd för dumpen (overallen som rycks upp som en stor farlig gubbe), sen traskade förbi utan att bry sig ett dugg, sen hade ett lyckat panikanfall till och sen valde att i stället bli rädd för en liten pinne på marken. "Inte ett dugg rädd men lättroad" blev omdömet.
Och precis så var varenda promenad med Pepp, i alla fall om han hade haft litet tråkigt ett tag. Tre gruskorn som hade hamnat i linje med varann föranledde stora omvägar, dova morr och ett ivrigt samspråk med matten.
Alltid avhandlingar med matten. -Ser du matte? Vad tror du att det är? Läskigt va! och sen i nästa stund allt glömt för nåt annat som fångade uppmärksamheten. Hela tiden med ett stort stort flin.
Men om det hände nåt RIKTIGT läskigt, som farliga påverkade typer eller tokarg hund eller två oinbjudna, ganska envetna typer på vår tomt - då var han bara alldeles orubbligt bestämd. Ingen panik, inget tokskällande eller -bitande, bara beslutsamhet: -Gå härifrån. Nu.
Och sen massor massor av slaskiga pussar på matten.
Och såna hundar vill de förbjuda!!